När man som vi gjort det som vi lyckats göra, lämnat en del av sitt hjärta någon annanstans där man inte kan styra över vad som händer då blir det emellanåt lite tungt...

När saker och ting händer som vi inte kan göra något åt eller när hjärtat säger att man vill hjälpa till men det inte är nån fördel för dem i det långa loppet...Eller när någon därnere blir sjuk och man inte riktigt vet hur utgången kommer att bli,för att det kan sluta precis hur som helst, då blir man ibland ledsen och känner sig ändå inte tillräcklig... Fastän man vet att man inte kan rädda alla eller få alla att må bra eller att vara mätta varje dag så är det ju ändå det som hjärtat vill...

Men det är ju här det jättesvåra med vårt arbete kommer in...Att hela tiden veta vad som är bäst för dem på sikt. Vad hjälper dem egentligen och vad stjälper dem?
Vad kan vi ändra på som är hållbart och kan utveckla dem och vad är bäst att låta vara precis som det är?
Är det så att vår närvaro i deras liv kommer att kunna göra skillnad för dem och isåfall på vilket sätt?
Det är många frågor och tankar som virvlar runt under en dag, så mycket kan jag säga.

Svaren har vi ju inte, inte någon av oss. Tyvärr, känner jag ibland, och ibland känner jag vilken jäkla tur!
Tänk om vi vetat att allt kan gå rakt åt skogen och att allt arbete är ogjort, då hade det ju inte vart så kul...
Nu däremot kan vi ju jobba på i tron om att det vi gör är det rätta och att det kommer att göra skillnad för dem, och innerst inne så tror jag ju faktiskt det....


                                                     Anna