Jag har under en ganska lång tid känt att nåt inte riktigt står riktigt rätt till med mig.Orken har liksom inte funnits där och den glada Anna har varit rätt långt borta.Oklara infektioner har jag dragit på mig gång på gång och till slut blir allt bara tröttsamt. Att gå till doktorn sitter extremt långt inne för mig och jag känner liksom ingen trygghet i det dom har att säga.Och har man som jag gjort tillbringat en del tid i Afrika så hänvisar man alla "konstigheter" till det och så är karusellen igång med smittskyddsavdelningen i Halmstad som kollar av att man inte lider av det ena och det andra,allt med anknytning till afrikanska åkommor.... Till slut har jag bara lagt allt åt sidan och låtit saker vara som dom är hoppats på att jag ska bli mig själv igen.

 

Alla vet vi ju att det sällan funkar bra och när min mamma efter ett antal försök (och år) försökt få mig att söka hjälp den alternativa vägen så sa jag till slut ja till det,till hennes stora glädje.

Och nu i efterhand också till min stora glädje. Nålar i öronen,ljusterapi och lite rengöring av kroppen har gjort susen och sakta sakta känner jag glädjen och framför allt orken återvända,och jag är så galet tacksam för det!

 

Jag berättade för Eddie vad jag gör för att må bättre och när jag kom till delen med nålarna så sa han bara tillslut...

Svårt att förklara säger jag... men drar sedan liknelsen med den gången han drog med oss till ett healingställe 2010.Vi blev daskade med blöta bananblad,vi kastade kaffebönor som vi trodde var getskit.Vi blev insatta i en hydda med en kille som såg ut att ha rökt på allt som finns att röka på i denna värld och där skulle vi bli healade....

Jag sa till Eddie att det där fattar jag inte än idag vad det skulle hjälpa till med?

Han skrattade gott och sa att våra olikheter nog ändå är bra och hjälper nålar mig så är han glad!

 

Jag skrattade en bra stund efter det där samtalet när jag tänkte på den där skitkonstiga stunden 2010.

Läs om det här om du vill.....