Snart är det dags för ett nytt år! Vi har ett år bakom oss som inneburit mycket bra saker för vår skola i Uganda.


*Vi har snart fått samlat ihop så pass mycket pengar att den nästan är färdigbyggd! Det är en bra sak!

*Vi har också fått hyfsad snurr på vår fadderverksamhet som innebär att fler barn fått egna familjevänner att skriva med i Sverige.Det är också en bra sak!

*En av oss har fått ett barn döpt efter sig! Lilla Victoria, dotter till Eddie! Det är coolt,tycker jag.

*Vi har startat en blogg om detta som vi älskar att göra! Vi hoppas såklart på lite fler läsare så småningom, så SPRID DEN GÄRNA! :)

Vad det nya året kommer att föra med sig vet vi ju inte ännu såklart.

*Vi hoppas dock att ännu fler vill hjälpa oss att stötta barnen på Bristol,all hjälp är till stor nytta och varje krona räknas! Man måste inte brevväxla med ett barn utan det går jättebra att skänka en slant iallafall....

*Vi hoppas också att det ska bli ett lugnt år i Uganda,utan allt för mycket demonstrationer och andra olyckligheter.

*Vi önskar också att alla våra barn ska få vara friska och klara sig bra i skolan! Det är dom värda!

Till sist vill vi bara önska er ett riktigt Gott Nytt År! Vi hoppas att ni fortsätter att följa det vi gör!

Ett stort tack till alla er som hjälper till, och ta hand om varandra!

Anna,Jennie,Victoria

En utav av dagarna som vi var i Uganda så ville Eddie visa oss det stället där han hämtade sin "kraft" till att orka allt han måste orka. Ett slags healingställe kan man säga! Åh herregud,jag kan knappt skriva om det utan att skratta ihjäl mig,det var nog det konstigaste vi varit med om!

För det första så kändes det som att vi åkte bil i all evinnerlighet! Det kändes som att vi aldrig skulle komma fram! Vägarna dit var helt rasade och det var diken som 1-2 meter djupa på var sida om vägen vi körde på....Vi, (jag och Jennie) trodde nog faktiskt att vi skulle dö där och då! Det botade iockförsig Jennies flygrädsla den där resan eftersom hon lovade att om hon överlevde den här bilfärden så skulle hon inte vara rädd för att flyga mer.....och överlevde gjorde vi ju såklart! Hursomhelst.....

Fram kom vi efter mycket om och men och väl där blev vi införda bakom ett högt plank med en grind och innanför det här planket så var det som en innergård kan man säga där det låg några hyddor, där gick lösa getter och hönor tror jag, och framför allt så var där en gigantisk kvinna klädd i grönt! Blev ju skraj bara av att titta på henne....

Vi blev tillsagda att ställa oss på ett led och så fick vi gå fram en och en.....då tog dom stora bananblad med vatten på och började daska på våra händer, på ansiktet och ner över magen, vi fick vända på oss så gjorde dom likadant på ryggen..... Ni som känner mig och Jennie kan ju redan nu ana att nu var det jobbigt att inte fullständigt slänga sig ner på marken och skratta sig halvt fördärvad!Vi tog dock fram den mogna sidan av oss och höll oss för skratt då vi insåg att det nog inte var läge att fråga -vad fan dom höll på med?

Efter det här banandasket blev vi införda i en liten hydda som luktade så illa....där yrde småflugor och stanken fick en att kväljas och där hängde päls från döda katter...men in skulle vi och in gick vi! Victoria först,sen Hampus, efter det kom jag och vi hade hunnit sätta oss innan Jennie kom in och väste lite fint att

-Hela golvet är fullt av getskit,du har väl inte satt dig idet??

Getskiten som inte alls var någon getskit utan kaffebönor....

Än en gång trodde jag att jag skulle skratta ihjäl mig!

Men i ena hörnet av den här hyddan satt en man lika stor som den gröna kvinnan och tittade på oss! Blev skitskraj igen ju! Inte läge att skratta alltså.....

Sen fick vi vara med om något som jag tror inte jättemånga i vår by varit med om.....en ceremoni som kan ta flera timmar,men som vi sagt ifrån att vi inte kunde vara med på då vi hade ett barn med oss (tack Hampus!), men vi var med på öppningsritualen och stängningsritualen av ceremonin, och jag lovar att det var mer än nog!

En korg skickades runt och vi blev visade vad vi skulle göra....Eddie började, han tog upp 2 kaffebönor och kastade dem framåt,2 nya bönor och kastade dem bakåt,2 till,kastade dem åt sidan och sedan ytterligare 2 som han stoppade i munnen...Och sen skulle vi alla göra samma sak,Agneta började! Hon startade med att fullständigt nita dom 2 första bönorna framåt och prickade Eddie rätt i huvudet! Då gick det inte att hålla sig....ett litet fnissande kom ur oss, men den vita mannen tittade skarpt på oss och vi tystnade innan vi ens kommit igång,tack och lov för det!

Vi gick varvet runt så var öppningsritualen klar! Skönt tänkte vi,äntligen klart! Men det var ju en stängningritual också....samma runda en gång till,likadant, 2framåt, 2 bakåt,2 åt sidan och 2 i munnen....Agneta tog det lite lugnare denna gången dock :) Sen fick vi tacka för oss!

Väl ute därifrån kändes det väldigt konstigt och man undrade vad man hade varit med om och jag minns hur vi sa till varandra att det här blir nåt att berätta för våra barnbarn om vi får några, men nu fick ni höra det före!

All respekt till Eddie och till hans folk som tror på det här,men för oss som infödda Tvååkerbor så var det en väldigt, väldigt udda upplevelse.....


                                Anna

Om ni är av det uppmärksamma slaget, så har ni kanske lagt märke till att barnen har mycket samma färger på sina kläder? Det ligger till som så att just den här skolan har 2 olika färger som dom använder. Orange, som är färgen på deras skoluniformer, samt lila som dom boende barnen på skolan har på sig på sin fritid. Allt för att alla ska veta vilken skola dom tillhör.
Alla har ju inte råd att ha en skoluniform, men man försöker se till att så många som möjligt har det. Då vi var nere sist var det många som saknade uniform av de boende så då valde vi, att med en liten del av de pengar som våra nära och kära skänkt och skickat med oss, köpa ca 40 meter tyg i deras färger och på så sätt kunde ytterligare 11 barn få en uniform och nya fritidskläder sydda till sig....det hela kostade oss 400 kr.... Vad lätt det är att hjälpa till!

En annan sak som både jag och Jennie reagerade väldigt starkt på var den dagen då vi gick runt tillsammans med kvinnan på Bristol som fungerar som en "husmor" kan man säga, i barnens sovsalar...För det första så ligger dom ju flera stycken i en och samma säng i våningssängar och det kan man väl hantera, dom vet ju inget annat och är nöjda med det. Men då vi lyfte på filtarna som barnen ligger under, (dom har inga lakan, inga kuddar eller täcken)och såg deras madrasser,som i själva verket bara var skumgummi utan överdrag, så vände sig magen ut och in och tårarna var svåra att hålla tillbaka...dom var så skitiga och så trasiga så ni kan inte ens ana....I en säng räknade vi till 8 madrassdelar som var ihopusslade för att fylla en (1) säng, och då saknades det ändå madrass dom sista 20 centimetrarna i fotänden! En banal sak kan tyckas, men hur ska man orka studera och vara vaken på dagarna om man inte ens får sova ordentligt på natten?



Vi tittade på varandra jag och jennie och bestämde oss för att nya madrasser
 skulle det bli också! Sagt och gjort! 20 nya madrasser till barnens sängar inhandlades,även de för skänkta pengar och det kändes så jäkla bra!


Victoria och Hampus lämnar symboliskt över en av de köpta madrasserna till barnen. Där var en Ugandisk journalist som skrev om vårt besök.

Ytterligare saker vi kunde inhandla för skänkta pengar var bla 72 muggar och 72 tallrikar till barnen att äta på,vi kunde köpa hygienartiklar såsom tandborstar,tandkräm,bindor till flickorna mm. Vi kunde ordna en fest för dem, dom fick skolmatriel och en massa andra saker. Allt detta BARA för att vi alla hjälptes åt och skänkte litegrann var. 500 kr från någon,200 från någon annan och 50 kr från ytterligare en, tillsammans gör vi skillnad!

Stolta pojkar visar upp vad de fått :)

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!


                            Anna

Kanske är det så att våra nära och kära ibland blir lite trötta på att höra på oss om det som vi varit,och är med om....

Men det är svårt att låta bli att tänka på det. Har man,som vi gjort, sett eländet därnere, burit ett barn i sin famn som man vet inte har någon att ty sig till,eller sett ett barn suga i sig även plastpåsen som maten låg i för att bli mätt, så är det svårt att få bort dom bilderna ur huvudet. En av och på knapp på känslorna i det läget hade varit bra,men det är ju inte så det funkar....

Sen är det faktiskt så, att väl på plats nere i Afrika, så är man inte direkt ledsen för deras skull och går runt och tycker synd om dem. Då hade vi aldrig orkat att åka tillbaka.

Därnere ger man av sig själv,så mycket det bara är möjligt! Man bär tills armarna domnat, försöker att se så många det bara går, hela tiden. Och vet ni....? Vi får tusenfallt igen!Kärleken flödar!                                   Dessa vackra människor,som i våra mått mätt,inte har någonting,bjuder på fullständig lycka och närvaro!Dom sätter inte alltid sig själv i första rummet utan ser till att även dom runt omkring har det bra,delar med sig av det som kan delas och är glada och tacksamma för den hjälpen dom får.Det gör ju att man inte kan gå därnere och tycka synd om dem,för dom vet ju inget annat!

Men......det svåra kommer då man kommer hem.När man fått perspektiv på det vi varit med om och på vad vi har sett....då är det ledsamt och det kan vara lite svårt att slappna av och inte vilja hjälpa till ännu mer. Det är också jättesvårt att försöka förklara för sin familj,och för sina vänner, vad vi varit med om, för hur ska dom någonsin kunna förstå? Jag förstod ju inte innan jag varit där.....men nu gör jag det, och för det är jag evigt tacksam.


                                                       Anna

Under våra resor till Uganda har jag faktiskt skrivit dagbok....det hör inte till vanligheterna kan jag meddela! Men då vi reste första gången,tillsammans med dom 7 barnen, så skrev jag den mest för att dom andra föräldrarna skulle kunna förstå vad vi varit med om och vad vi gjort då vi var iväg (barn är ju inte skitbra på att minnas....iallafall inte mina).

Hursomhelst så skrev jag den och då det var dags för oss 2 år senare att ge oss iväg påvår andra resa så hittade jag dagboken och insåg då att den var enormt viktig för mig! Jag hade ju själv aldrig kommit ihåg allt vad vi gjort och sett om jag inte haft det nerskrivet! Jag kunde öppna boken och alla känslor och minnen från resan kom över mig igen...... Självklart blev det dagbokskrivande nästa resa med!
 I skenet från en ficklampa under ett myggnät i Kampala så skrev jag för att minnas. Ingen har läst den, trots att jag lovat Jennie att få göra det.....men jag tänkte dela med mig av en dag till er....

"Nu är det kväll och vi är tillbaka på hotellet efter en utav dom bästa dagarna i mitt liv....jag är så lycklig i hela mitt hjärta! Den lilla "festen" vi ordnade för barnen på skolan idag blev så jättelyckad! Vi hade med oss varsin läsk,varsitt litet paket kex,en ballong och så fick dom välja på ett äpple eller ett päron.Alla fick och dom var så glada!

Sen kom brassbandet igång och började spela. Det är en sån glädje i den musiken och den gör en helt uppfylld,hela jag känns som jag ska sprängas! Musiken fick igång alla så vi dansade,tillochmed Hampus!

Jag tror och önskar att barnen känner samma glädje som vi gjort i kväll, och att det blir en kväll för dem att minnas, hos mig kommer den föralltid att finnas kvar.

Hampus är så duktig också.Dom vill ju så gärna vara nära, och ta i en hela tiden och det kan vara lite jobbigt, men han fixar det jättebra! Det är en trött kille, men även han är upprymd av kvällen!

Nu börjar klockan bli mycket och de är dax att gå och lägga sig. Hampus sover sen ett par timmar tillbaka,men jag kommer att få svårt att sova.Jag känner mig utpumpad men ändå så otroligt upprymd. Tänk ändå att det är just jag som är här,tanken gör mig mer lycklig än vad någon kan förstå."



Det här var min upplevelse av en av de vackraste kvällarna i mitt liv.Jag vet att just den här kvällen har satt sina spår även hos Jennie och Victoria,och jag tror att ni kommer att få ta del av även deras känsla av kvällen...


                                                             Anna

Vid mitt andra besök på Bristol Academy var det Cissy som klev in i mitt hjärta. En tonårstjej som offrade all sin lediga tid för att ta hand om de yngre barnen på skolan. Hon var som en vuxen kvinna, men ändå inte. Hon tog ett så stort ansvar och skötte så många arbetsuppgifter på skolan. Jag började prata med henne och förstod att allt arbete hon utförde gjorde hon för att få sin dröm uppfylld. Drömmen om att alla hennes tre yngre syskon skulle få studera. Men att studerar kostar pengar i Uganda och detta var något Cissy inte ägde. Om hon visade sig vara tillräckligt behjälplig på skolan, så kanske hon skulle våga fråga Eddie om hjälp än en gång. Hon hade redan frågat om hennes bror Emmanuel fick lov att börja på Bristol Academy. Givetvis hade Eddie tagit Emmanuel till skolan och betalat för hans studier och uppehälle.

                        Min vän Cissy till vänster med sin lillebror!

Jag hann med många samtal med Cissy under mitt besök på Bristol Academy. Under ett av samtalen berättade hon delar av sin livshistoria. När jag kom hem bestämde jag mig för att hjälpa Cissy att få sin dröm uppfylld. Nu studerar alla fyra syskonen.

Jag har bett Cissy skriva om sin barndom och här kommer hennes berättelse… skriven med hennes egna ord.

My life story

I am Imalyong Cissy, a girl of 18 years old. My parents are Mr. and Miss Okolimong.

I have both my parents, but unfortunately they divorced in 2000 after they have given birth to four children.

After my mother left, my father married another woman and that was the beginning of my suffering by then I was just seven years old and I had not started going to school. Our father changed his behaviors; he even refused to take us to school. He told me that I would never go to school because I had to remain home to do the house work. I saw that this was too hard for me, I decided to run away from home. I went to my mother. I started schooling from there.

When I reached in primary five, I decided to come back to my father and meet my young brother. Still my father not loved me and sent me away from home. That was in 2004. I went to some ones home and started working as a house girl. I worked there for while and I came back to my father in 2005. I bought things that I needed like clothes for me and my two sisters.

Life was hard for me, but in 2006 my aunt from Kampala came to see us and found that we were not going to school. She took me along with her to Kampala. I started going to school again.

The only problem we had was that our father never listens to us, but when I came to Kampala everything changed, mostly when I went joined Bristol Academy.

I failed the interview and I was put in primary four. I started from there and now am have just ended secondary two, but before I reached in secondary I faced a lot of challenges. Time came and my aunt started mistreating me, I decided to join the brass band at Bristol Academy and Mr. Eddie did not refuse me. I had told him about my problems in terms of school fees payments. He paid for my fees from primary six in 2008.

He has helped me up to where I am now. I thank god who helped me and I met Eddie, because if it wasn’t him I would have lost my studies because  my aunt had got tired of paying for me. I got inspired when I joined Bristol Academy where I meet Mr. Eddie.

I have never got the love I deserve in my life because I have spent the whole of my life without my parents, my mother is very far away from me. I have never got parent care and even happiness deep in my heart.

Let me take this opportunity to thank Mr. Eddie who have helped me to reach where I am and I have hope that with his support I will reach and achieve more. I also pray to god so that Eddie can last and may god also bless him because if it was not him, I would have lost my education forever.

Thanks you very much Mr. Eddie, god bless you!

I remain

Imalyong Cissy

                    
                                             Victoria

Högtiderna vi har här i Sverige,har dom i Uganda också,då dom är kristna även där. Där är således jul nu precis som här.Hur dom firar julen där vet jag inte riktigt,men jag tror att kyrkan har en stor del i det hela iallafall.   


Vad jag vet är att deras prioriteringar inför julen INTE är detsamma som våra....Jag skulle tro att där äts majsgröt på skolan precis som vanligt,det finns liksom inte utrymme för så mycket annat. Glädjen är säkert lika stor hos dem, och för de barnen som har kunnat åka hem till sina föräldrar över lovet så är glädjen naturligtvis ännu större.

Men det är ju inte så för alla, en del har ingen att åka hem till.

Min lycka och glädje över julen är inte mindre nu än vad den brukar vara,men jag tänker mer...Jag tänker på vilken tur jag har haft att jag har min familj och mina vänner som tycker om mig så som jag är.Jag tänker på mina egna barn, dom har också har haft tur som har föräldrar som älskar dem utan förbehåll,man gör iordning,pyntar och förbereder sig på att bara få vara tillsammans, Och det är en sådan självklarhet för oss...

Jag vet att jag lever mitt liv här och det här är vår vardag,men jag kommer aldrig att tillåta mig igen att inte vara tacksam över det. Förbannad och sur kommer jag att vara många gånger över onödiga saker som händer mig eller mina nära, MEN, det är antagligen inte så himla farligt! Det kommer att gå över och det finns dom som har det så mycket värre.

Nu vill vi önska er,en riktigt God Jul och ett Gott nytt år!
Tack för att ni läser,och Tack för att ni hjälper till!

                                     Anna
                              Jennie  Victoria
                och barnen på Bristol Academy!
  
                       

Som ni alla vet så påverkar människor en på olika sätt. En del kan man nästan bli förbannade på bara man ser dom, och man vet egentligen inte varför det är så,för dom har egentligen inte gjort en nåt. Vissa människor ger en energi, andra tar den, så enkelt är det.

I Uganda finns det en sån människa för mig, han heter Sam. Jag tycker bara om honom, och jag vet egentligen inte varför?

Sam träffade jag första gången 2008. Han var då 16 år gammal och varken mer eller mindre bra än någon av dom andra ungdomarna vi träffade. Kanske egentligen lite strulig av sig då han tidigt förlorade både sin pappa och bror i en olycka och hans mamma inte kunde ta hand om honom efter det, men han var så förståndig,försynt och varm. Han påverkade mig på ett bra sätt. Just Sam är nog en ganska så stark bidragande orsak för mig att jag har fortsatt att vilja hjälp dom på Bristol.

Sam hade redan slutat på Bristol Academy,och gick på en annan skola då vi var där 2008 men han var kvar som en väldigt duktig medlem av skolans brassband.

Vi höll kontakten via mail i ca 1 1/2 år efter att vi kommit hem. Rätt som det var fick jag inte längre nåt svar då jag mailade och som ni alla kan förstå så sätter ju naturligtvis oron in vad som kunde hänt honom eftersom han inte svarade mig.....jag fick aldrig nåt svar på det så jag fick helt enkelt finna mig i att inte veta.....

Då det var dags för oss att åka tillbaka sen 2010 så hade jag landat i tanken att han faktiskt var borta, ja kanske tillochmed död, vilket inte hade vart så konstigt i de förhållandena som de faktiskt lever i. Jag hoppades förstås att jag skulle kunna få svar på vad som hänt honom, men hade ingen större förhoppning om det.

Så döm om min förvåning då han helt plötsligt faktiskt står där..... levande och hur välmående som helst! Jösses vad glad jag blev! Jag visste ju inte om han kände igen mig, men jag kände sannerligen igen honom! Och för mig räckte det, jag visste att han levde!

Jag sa ingenting till honom då mer än hej, men jag var tvungen att fråga Eddie om Sam lite senare och han berättade då, att precis vid det tillfället då Sam slutade att höra av sig till mig så hade han hoppat av skolan och hamnat i trubbel. Eddie kan inte hjälpa de ungdomarna som själva inte vill, den möjligheten har han inte. Lyckligtvis så hade Sam efter några månader insett att han aldrig skulle klara sig utan Eddies hjälp så han bad om att få komma tillbaka som medlem av brassbandet och som en slags betalning för det så hjälper Eddie till med skolgången för honom. Så bra!

Här kommer det här in som jag vet att jag skrivit förut......om man bara har hjälpt en enda människa i världen till att må bra, så är det värt det!

Sam kände igen mig utan problem och jag hade gjort skillnad i hans liv....han kom ihåg allt vi pratat om 2 år tidigare, han mindes namnen på mina barn, han mindes dom svenska orden han fått lära sig 2008 och han berättade hur skönt det var att veta att någon trodde på just honom....

Och jag gjorde det! Och jag gör det nu.

Han är idag precis 19 år fyllda och han går i skolan, han gör allt för att klara sig vilket naturligtvis gör mig glad. Så länge han kämpar för sig själv så kommer jag att göra detsamma. Sam ni rafiki yangu! Forever!

                                                               Anna

Precis som många av er andra så har även min familj ett litet fadderbarn på skolan naturligtvis! 

"Våran" lille kille heter Fred Kalema och är 10 år. Han var alldeles ny på Bristol då vi var där 2010.                 Han var jätteblyg och hade inte riktigt kommit in i gänget.Han hade också precis varit iväg på sjukhus då han hade bränt sig ganska illa på bröstet.

                                                                                                                                                              
Det var den här pojken som jag fastnade för! Jag ville dock att Hampus skulle välja ut vem vi skulle ha som vårt barn och hans val blev också just Fred!
Det hade väl egentligen inte spelat nån roll vem det blev, men vissa människor berör en på ett sätt som inte går att förklara, oavsett om det är ett barn eller en vuxen,så är det bara så.

Här har vi honom!


Här har vi också några av dom andra barnen som går på skolan och som har fått egna vänner i sverige :)

 Det här är Hannas kompis Makanga!

 Och här är Simon, som är Mias vän.

 Och så lilla Jalia som brevväxlar med en flicka som heter Maria. Linnet och halsbandet skickade Maria med till Jalia då vi var nere 2010.

                                                  Anna

Innan man halkade in på det här med Afrika så kan jag med handen på hjärtat säga, att jag brydde mig inte nämnvärt om vad som hände i världen.....folk är fattiga,javisst, människor svälter,absolut....men jag tog det inte till mig! Jag tänkte nog litegrann, att vad spelar det för roll vad man gör,det räcker ändå liksom inte? Om bara en människa gör nåt så gör det ändå ingen skillnad, så varför ska jag bry mig?

Idag tänker jag inte längre så. Nu vet jag att man kan göra skillnad! Om det bara så är en endaste liten människa i världen som man kan ha hjälpt att klara sig så är det värt det! Man kan inte rädda hela världen, så mycket vet jag, men alla, och då menar jag alla, kan göra något!

Jag kan inte längre luta mig tillbaka och tänka att det inte spelar nån roll vad jag gör, för det gör det! Vi är människor allihopa och vi kan hjälpa varandra!

Känner ni att det här skulle jag vilja vara med och stötta så är alla bidrag mer än välkomna! Varje krona räknas, och gör skillnad! Alla pengar skänks naturligtvis helt oavkortat ner till Bristol och hjälper dem med det som behövs! Bor ni nära oss och tycker att det är lättare att bara lämna ett kuvert med pengar som vi sen sätter in är även det helt okej. Ni kan också lämna in det på korv me mos!

Hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol Academy!


Kontonr:8388-1, 4 140 970-7



                                                 Anna

Vi hoppas på att kunna använda den här bloggen dels för att få berätta vad vi varit med om under våra resor till Uganda, men också för att alla ni som valt att vara familjevänner och brevväxla och hjälpa barnen på Bristol Academy ska få en bättre inblick i deras vardag och hur dom faktiskt har det! Jag hoppas att ni förstår hur viktig eran hjälp är?

Jag, för min del, tänker på det här varje dag och jag känner en enorm tacksamhet för att just jag fått möjligheten att få uppleva allt det här som vi fått göra. Jag har också fått möjligheten att visa mina barn att vi har haft en fantastisk tur i vårt liv som fått det så bra, det är ingen självklarhet....

                                                         Anna