Att ha mens är ju inte särkilt kul,det vet ju dom flesta tjejerna om,men likväl är det ju inte mycket vi kan göra åt det.

Vi har länge pratat om att testa menskoppar därnere främst av hygienskäl,det har inte blivit av så som det blir ibland.

Men nu så.Nu ska vi låta en vuxen kvinna och en flicka testa om det kan funka för dem och skulle det göra det så kommer vi att ordna det till alla flickor så småningom.

Bindorna dom använder är både otympliga och det blir varmt,bakterier frodas såklart och dom har inte råd att byta lika ofta som vi gör,så det är verkligen inte bra.

En del har inte råd med bindor alls och trycker helt enkelt upp tygstycken som dom tvättar sen,det kan ju var och en förstå vad det kan leda till.Så nu hoppas vi att det ska funka lika bra som vi hoppas på att det ska göra!

 

 

                                                                                          Anna

 

Att jobba vakna nätter är förödande för ens tankar.När han somnar in och nätterna blir lugna så sitter man där i mörkret och på en sekund så skenar dom...Man tänker på allt och ingenting och jag personligen har aldrig någonsin löst ett problem nattetid.Det finns ju ingen logik alls i det man tänker just då,men likväl så gör jag det.

 

Vi pratade om det häromdagen jag och Jennie att vi är lite dåliga på att se det vi har gjort.Vi fastnar i det som vi inte har gjort istället.Vi glömmer de förändringarna som är gjorda för barnens bästa och fokuserar istället på de brister som trots allt finns kvar. 8 år är ingenting när man vill förändra barnens status i Uganda....Det ligger djupare rotat än att att 2 Tvååkersungar kan ändra på det hur som helst. Jag vägrar tro att vi inte kan förändra det,för slutar vi att tro på det då kan vi lika väl lägga ner med en gång.

 

Små saker som borde vara enkla att genomföra blir stora i Uganda just för att vi ser så olika på barnens viktighet i världen.

Vi kan ge med oss och acceptera vissa saker men andra saker kan vi stånga oss blodiga för.

Vi borde kanske falla in i mönstret som råder i Uganda,anpassa oss till 100 % och låta allting ske efter de traditioner och regler som finns där,men det går inte,vi skulle aldrig kunna jobba då.

I deras värld är ett barn ingen...I vår värld är ett barn allt.

 

Igår var jag på stan en sväng med min dotter och mitt lilla barnbarn...På väg ut från Gallerian så blev vi stannade av en kvinna med barnvagn med orden Hej! Jag har läst er blogg,vilket jobb ni gör!

Glad blir man när folk ger sig tillkänna sådär om att dom läser och i det här fallet var det ännu roligare eftersom det visade sig att tjejen i fråga faktiskt varit i Uganda och dessutom träffat Eddie!

Jag minns inte namnet nu...men kanske Emily....( förlåt om du läser....!) hon var nere 2008 när en av lärarna vi reste med då var nere och rekade inför resan med alla barnen.

Hon gjorde ett arbete på nåt vis så hon visste vad det handlade om :) 

Läst hade hon gjort den senaste veckan sa hon sedan hon hittat bloggen och tyckte det var roligt såklart att det faktiskt levde kvar utan att hon vetat om det.

 

 

Men så är det i vår by och i vår stad....många är det som inte vet vad vi sysslar med Jennie och jag fastän så många år har gått nu.Att jobba i det tysta var på många sätt lättare än att jobba som vi gör nu,på andra sätt är det väldigt mycket lättare att försöka synas för på det viset kan vi få den hjälpen till barnen på Bristol som vi så väl behöver.

Vi har 400 barn som inte på långa vägar lever det livet som dom förtjänar och den tanken lever vi med varje dag.

Vi måste göra nåt.Vi måste.

 

Idag har vi varit iväg på en skola och hållt lite föreläsning för barn.Alltid så himla spännande för man vet aldrig hur det ska sluta eller vilka frågor som kommer.Idag var höjdpunkterna: Kan det komma in vilda djur som lejon innanför grindarna? Samt:Finns det kortvuxna i Uganda? Hahha! Så himla söta! Men dom hade på riktigt mycket bra frågor och dom var oerhört duktiga på att sitta still och lyssna på vad vi hade att säga.

 

Dom hade också samlat ihop en summa pengar som vi fick med oss att använda till barnen.Mycket uppskattat av oss såklart och hjälp i finaste form när barn hjälper barn.

Vi har mött mycket nytt i livet jag och Jennie tack vare jobbet med Bristol...inte bara i Uganda utan också på hemmaplan och tacksam är bara förnamnet. 

 

3 fulla dagar har gått sedan jag kom hem och jag är inte på långa vägar landad.Alla tankar upptas av barnen och Bristol och faktum är att en del vistelser sätter hårdare avtryck än andra.Det är svårt att sätta fingret på varför det är så men det är antagligen många olika anledningar.Ibland kommer man hem och man faller in i sin vardag nästan direkt men andra gånger grubblar man sig grå och till slut vet man varken ut eller in.Räddningen är att man vet att förr eller senare så landar man i vår verklighet och man är okej med den.

Det bästa vi kan göra är inte att gräva ner oss för då kommer vi ingen vart och vi hjälper definitivt inte barnen till ett bättre liv vilket är det vi jobbar för.

 

Vi går en intensiv höst och vinter tillmötes med saker som vi nånstans måste göra.Barnens jullov är det enda som egentligen passar till att bygga och renovera på eftersom det är det längsta lovet och det lovet då de allra flesta åker hem på.

Så planering är i full gång...vad vill vi göra? Vad kan vi göra och hur ska vi göra det?

Just nu vet vi inte men snart så gör vi.

 

 

 

Vi har länge önskat att få besöka våra stora ungars skola men det är sällan en fördel att vi visar oss för mycket så det har inte blivit av helt enkelt.Men nu var det tydligen dags och Eddie tog med oss dit! Ungdomarna visste inte att vi skulle komma men det blev massa glada miner på dem som tog emot oss.

 

Standarden på skolan får det att krypa i skinnet.Klassrummen saknade dagsljus helt och hållet och det är lätt att förstå att det för en del inte går att lära sig ett endaste dugg under de förutsättningarna de jobbar under.

Lägg därtill att de oftast inte äter nåt alls under dagen utan först när de kommer tillbaka till Bristol vid 18 tiden på kvällen...

Men kul var det att få se var dom tillbringar sina dagar nånstans,det är inga ungar längre,den saken är klar.

 

Vi har aldrig under alla våra år med Bristol haft så många boende små barn som vi har nu...dom är precis överallt och dom behöver så mycket närhet och uppmärksamhet.Man har i stort sett alltid nån i famnen,i handen eller runt benen.Man känner ända långt inne hur mycket dom suger åt sig av uppmärksamheten och närheten när vi är där och det är otroligt svårt att veta att i samma stund som vi lämnar dem så är det slut på dom så väl behöver.

 

De ungdomarna vi reser med är fantastiska på det viset att deras energi liksom aldrig tar slut med de små...dom bär,dansar,jagar dem och bara finns där för dem med ett aldrig sinande tålamod.Dom är stora nog att förstå att det dom ger påverkar barnen,kanske för resten av deras liv....

 

Jag vet på riktigt inte hur jag ska förklara hur vansinnigt svårt det är att komma hem efter en resa till Uganda.

Känslomässigt är det ett inre kaos,inte bara på mig utan också på de andra som reser med oss.Det går inte att förstå vad barnen skapar för känslor inuti.

Att älska någon handlar inte om blodsband utan bara band.Band som knyts oss emellan av olika anledningar och av olika sort.En del kommer en så nära så man skulle kunna göra precis vad som helst för att förändra livet för just den.Vi vet att en del av barnen saknar all mänsklig kärlek och värme i sina liv.Vi vet att en del av dem har sin enda trygghet i det andra barnet dom somnar bredvid på kvällen.Vilket barn i hela världen förtjänar att ha det så?

 

När jag tittar på de andra i vårt resesällskap så kan jag känna det dom känner.Vi befinner oss på samma känslomässiga stadium och jag vet att dom kommer att få brottas med sina känslor ett bra tag framöver.

Saker som tidigare varit viktiga kommer att få en annan innebörd nu.Saker som tidigare kändes svåra att hantera kommer att kännas enklare för att man vet att det finns dom som har det så otroligt mycket värre.

 

Vi har vårt liv här men det innebär inte att vi har rätt att glömma att det finns andra i världen.

 

 

Anna

....att man vill hem och att hemma är det enda stället man vill vara på.Då är det bra att man kan få vara där.

Jag sitter just nu i min soffa,en vecka före utsatt tid just därför.

Vi har haft en ett fantastiskt besök i Uganda som alltid.De andra har har varit hemma en vecka och jag landade i morse.

Inte särskilt utvilade vilket jag hade hoppats på att vara men likväl så fulla av kärlek för våra älskade ungar.

 

Livet i Uganda är en kamp varenda dag och vi får uppleva den på så nära håll.

Så nu ska jag landa ett par dagar sen så ska vi jobba igen mer än nånsin.

 

På tok för många dagar har gått och här har vart knäpptyst.Tiden har inte funnits eller orken för den delen,men vi mår bra och vi har haft fantastiska dagar ihop jag och Jennie och nu är det bara timmar kvar innan vi ska bege oss till flygplatsen för att hämta de andra som just nu befinner sig nånstans i luften på väg till oss och till våra Bristolbarn framför allt :)

 

Bloggen ser ut att få stryka lite på foten under resan men följ oss gärna på instagram där vi finns på barnenpabristol.

Nu är det dags för lite möte med Eddie innan vi ger oss ivög till Entebbe om en stund.

Som sagt...vi mår bra och allt är under kontroll. Vi hörs när vi hörs!