2018 är snart över och 2019 ska ta vid
Årets sista dag och årets sista Tack ifrån mig och Jennie.
Vi kan inte säga det nog många gånger och inga ord gör sig rättvisa.
Vi lägger ett händelserikt år bakom oss och det känns skönt.
Nu tar vi oss an 2019 utan att riktigt veta vad vi har framför oss, men vi tar det som det kommer.
Men vårt evinnerliga Tack har ni,var och en av er.
För vad ni gör,för dem ni är och för att ni alltid finns vår sida.
Gott nytt år!
❤
Anna och Jennie
Det här skrev jag då
Jag tittade igenom bloggen och för två år sedan skrev jag det här...
Det stämmer ännu förutom att jag är mormor till 2 stjärnor numera.
Jag ger så många människor tillgång till mina tankar och ibland så skrämmer det livet ur mig.
Alla tolkar det skrivna ordet på sitt eget vis och på så vis får man en stämpel på sig hur man är.
Nån tolkar mig som svag och skör,en annan som stark och ytterligare nån på ett annat sätt.Jag har valt att skriva och då blir man också trodd om.
Jag är i stark och direkt kontakt med mina känslor.Det har jag alltid varit.Jag befinner mig inte i en gråzon där allt känns likt och när jag tar mig an något så gör jag det med hela mig, med allt vad det innebär.
Lika rädd som jag kan känna mig över att jag låter folk ta del av mina tankar,lika självklart känns det också.
Tänk om jag dör imorgon och ingen vet vad jag har tänkt på?Tänk om jag inte berättat om vår livsresa och om barnen i Uganda och att ingen förstått att det har påverkat mig och att jag faktiskt är stolt över det lilla vi har lyckats åstadkomma i denna otroligt stora världen Jennie och jag.
Spelar det nån roll att folk vet att jag var galet rädd för att dö i malaria eller att jag är precis lika rädd för att se tillbaka på mitt liv längre fram och ångra att jag inte vågade leva mitt liv fullt ut när chansen gavs.
Är det så farligt egentligen?
För mig känns det värre att stänga till mitt hjärta och inte låta nån ta del av mig och den jag är.
Att inte våga stå för den jag är eller det jag tror eller känner skulle skada mig mer än att andra männikor sätter en stämpel på mig att jag är si eller så.För mig är det okej,tro gärna, för innerst inne så är det ändå bara jag som vet.
Jag är mamma till de vackraste av alla barn,mormor till en liten stjärna,dotter,syster,vän och kollega och jag älskar Uganda.Jag är jordens envisaste skulle säkert flera säga om dom beskrev mig men jag är också den enklaste av alla sortens människor,för jag menar alltid det jag säger och jag står för det,alltid.
Vad vi älskar det här.
På riktigt...För detta finns inga ord.
De barnen och ungdomarna som är kvar på Bristol fick en dag på stranden.
Lyckan går nog inte att ta miste på.
❤
Detta måste vara vad livet handlar om.
Då ska jag aldrig be om nåt mer igen.
Julen är över för den här gången och jag kan med handen på hjärtat säga att jag är så glad för det.
Den har på inget vis varit dålig men det är numera helt enkelt inte min tid på året.För mycket tankar om livets orättvisor präglar min tid och dom är svårt att ta bort.Det är svårt i vanliga fall,kring julen är det direkt omöjligt.
Nyår känns mer lättsamt.Och ord som nytt år,nya möjligheter och Ut med det gamla,in med nya osv är egentligen sjukt uttjade och meningslösa men det ligger trots allt något i det.Nytt år andas,om än inte nystart kanske iallafall nya möjligheter att lyckas med det man inte rodde i land under året som gick.
Sen att man sitter där om ett år igen och har misslyckats med samma saker kanske ännu en gång är ju inget man tänker på nu.
Jag ger aldrig några löften inför att nytt år, för jag skulle med allra största sannolikhet bryta dem ändå.
Men inuti mig hoppas jag och tror på att 2019 kommer att bli världens bästa år,och slår mina drömmar in,då ska jag aldrig be om något mer igen.
Anna
Vi vet egentligen ingenting
Så lite vet man om livet.Saker som man tror ska vara för alltid visar sig inte vara det. Annat som man har mitt framför näsan ser man inte ens.Man tror att världen är som våran men inte alls och på långa vägar är den det. Nån ser ut att må bra på ytan,inuti går den sönder hela tiden.Bilder kablas ut på lyckligheter som går bortom alla gränser och i mitt stilla sinne så undrar jag hur mycket av det som stämmer egentligen.
Har alla en fantastisk jul?Är alla lyckliga,tillfreds med livet och glimmar ögonen på alla barn?
Såklart inte.Det är lätt att tro det bara.
Bland mina lyckligheter finns de här barnen,dom och hundratals till.Det finns ett land dit inte särskilt många väljer att resa till som får mitt hjärta att slå fortare av bara tanken att få komma dit.
Jag trodde aldrig detta skulle hända.Det blev så annorlunda men oavsett vart livet tar mig så kommer jag alltid att se tillbaka på just den här tiden som en lycklig tid och jag kommer aldrig att ångra något.
I den här världen behövs inga filter,den innehåller redan allt.
Jul på Bristol <3
Såklart firas det på Bristol också.Lite godare mat under några av högtidsdagarna samt några utflykter står på listan.Igår var det en konsert med en artist som heter Eddy Kenzo,så det var nog fullt drag! Idag blir det lite lugnare då Lido Beach i Entebbe ska besökas.
Nöjda ungar ser vi iallafall <3
De här småttistvillingarna blev till slut hemhämtade.Flera veckor försent och på självaste julafton.Tur dom hann att få i sig lite mat innan de for <3
God Jul önskar vi er <3
Det är Julaftonsmorgon och jag vaknar onödigt tidigt med en känsla i kroppen,inte av pirr i magen av vad jag ska få i julklapp men av tacksamhet för vad vi får göra i livet och vart livet tagit oss.
10 år av alla sinnesstämningar som tänkas kan,mer jobb,mer upplevelser och mer kärlek än vad vi visste fanns.
Vi har gjort något tämligen ovanligt och ganska stort,vi vet det.Men vi vet också att vi är så vansinnigt långt ifrån ensamma att ha gjort det.Vi sänder en tacksamhetstanke till alla och envar, de som startade allt,de som drog det stora lasset i starten men framför allt till till er som hjälper oss nu.
Utan er hade vi aldrig varit här idag,bara vet det,vårt allra varmaste Tack har ni.
Och så våra familjer...det finns inte ens ord som kan förklara er storhet.
Tack för att ni alla följer oss på vår väg.Vi älskar er evinnerligt.
God jul!
❤
Anna och Jennie
Foto: Axel Nilsson
Nu görs det skolgård
Nu var det dags för skolgården att få sig ett upplyft...Något vi har tänkt att göra löjligt länge men som aldrig blivit av.Sättet vi gör på nu är väl egentligen inte så som vi önskat men för att kunna göra på det viset som vi ville hade vi fått spara pengar i flera år till och det var vi inte sugna på.Men vår förhoppning är att detta också ska bli bra och att det ska hålla hyfsat länge.
Anna
Vad gör vi mot världens barn?
Överallt läser vi om det,i alla möjliga otänkbara former och på sätt som en normalt funtad människa inte ens kan förstå.Världen över lider barn på grund av oss vuxna.
Det spelar ingen roll om det är en liten pojke i Sverige som lider ett helvete för att hans mamma ligger utslagen i dimmorna av alkohol på julafton,eller om det är en liten flicka som springer undan minor i Afghanistan,när hon allaredan sett sin bror bli ett offer för dem.Ett litet barn som utsätt för sexuella övergrepp,i många fall av dem som borde skyddat dem eller om du är ett oälskat gatubarn i slummen i Kampala. Nånstans föder ett barn själv ett barn för att hon blivit bortgift som 12åring,dubbelt svek där kan man känna. Allt det här händer och det händer hela tiden och precis överallt,även där vi inte tror det.
Dom som är världens framtid skyddar vi sämst.Vi borde ta ett större ansvar än så.
Jag har svårt att förstå hur vi som vuxna kan svika barnen så fatalt och vi måste sluta tro att ingenting kan göras åt det,för det kan det.Orättvisor finns och kommer alltid göra det men vi kan minska dem genom att välja att se och tillslut kanske vi når hela vägen fram. Kanske kommer vi som lever nu inte uppleva det men det betyder inte att vi inte måste jobba för det.
I år kommer våran hög av julklappar vara mindre under granen för att vi har sett ett elände som berör oss i vår familj.
Men det spelar ingen roll vad vi berörs av,det kan vara olika och det är bra.Det viktiga är att vi aldrig glömmer bort att låta oss beröras och att vi gör något om än aldrig så litet.Det är vår skyldighet.
Anna
Det är lätt att vara lycklig då
2013 gjorde jag min allra första helt ensamma resa ner till Uganda.Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag gjorde just då.Det är min fulla övertygelse att just den resan hjälpte mig på så många sätt för att hantera allt det som livet skulle komma att bjuda på bara ett kort tag därefter.
Resan 2013 var ju bara den första i raden av så många ensamma resor jag gjort efter det och det var bara början på all den ensamma tiden som skulle komma.
Att våga vara ensam är en konst.Det är långt ifrån en självklarhet för alla.Att vara med sig själv innebär oerhört mycket tankar och man måste möta dem gång på gång.Oftast är det lättare att vara bland andra för då behöver du aldrig tänka klart och det är också ganska skönt,men frmför allt är det enkelt.
Få som känner mig skulle beskriva mig som blyg och tyst.Kanske skulle dom mer säga pratig (för mycket!)
orädd och framåt.Det ligger en del sanning i det får jag erkänna men den andra sidan har jag också definitivt i mig,framför allt den tysta.
Jag är en ensamresare och jag har lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap.Jag är fortfarande orimligt hård mot mig själv men kanske lär jag mig det också till slut,att inte alltid känna att jag kunde gjort lite mer eller lite bättre.Men det är helt klart lättare att vara lycklig när man är okej över att hänga med sig själv först.
Anna
Jag har er i mitt hjärta
Jag tänker på det varje dag,hur svårt jag har att förhålla mig till en del av alla de olikheter som finns mellan Sverige och Uganda.En del saker har man lärt sig att det är så och det känns, om än inte bra ändå okej.Andra saker är direkt omöjliga att vänja sig vid och man vill för den delen inte vänja sig vid dem heller för det är alldeles för grisigt för att göra det.
Många gånger har jag insett att det är bättre att tillgodose behov som finns därnere för att i det långa loppet mår man så mycket bättre själv då.Jag vill gärna ge och vara givmild till mina människor här i min omedelbara närhet men jag vet också att det finns egentligen ingenting som saknas för dem,och drar man bara ner på det litegrann utan att för den delen avstå så kan vi på det sättet göra liv för delar av våra människor i Uganda också.
Kring juletid blir det skillnaderna än mer tydliga än annars.Hjärtat värker lite mer i mig och jag ännu mer tacksam över den familjen som jag får kalla min.Delar av dem är inte här fysiskt,men i hjärtat kunde dom aldrig ha varit närmre än just såhär.
Anna
Axel och drönaren
Det här är Axel...killen som tagit alla fantastiska bilder nu under vår senaste resa.Han hade en drönare med sig också och fastän han är en helt makalöst bra människa i sig själv så får man ändå erkänna att han drog en hel del uppmärksamhet till sig just tack vare den där drönaren också...
( sorry Axel men det var så 😛)
Djupt imponerade Ugandier där dom ännu inte kommit lika långt fram som vi har i drönarvärlden även om dom finns där också...
2010 VS 2018
Det är inte helt lätt att ta in.
Att vi faktiskt möttes av detta första gången 2010...
Och nu är vi här.
Vi har ett tämligen hektiskt jullov i år också med massa olika bitar som ska slutföras så snart är också denna bilden annorlunda...
Man borde titta tillbaka lite oftare för att inte glömma vad som faktiskt blivit gjort.
Anna
7 år
Tänk...Igår blev bloggen 7 år.Så mycket händelser har vi fått dela med oss av här,så mycket tankar och känslor.Långt ifrån bara roliga men var och en av dem alldeles sanna.Livet i Uganda som förändrats under åren som gått,livet här hemma som förändrats ännu mer. Att skriva här har gjort att jag inte behövt stoppa undan allt inuti.Jag har delat det jag velat dela,behållt det som är för svårt eller för stort.
Känt efter vad som är viktigt på riktigt och lärt mig lite bättre att sortera ut det som jag inte måste bry mig om även om det fortfarande finns mycket kvar att önska av just den kunskapen.
Vi har träffat människor som för all framtid förändrat livet för oss likväl som vi förändrat livet för dem,och vi har träffat människor som vi önskar vi aldrig mött. Allt finns här.
Sorg,glädje,yta och djup.Frustration och ilska men mest finns här kärlek...till barnen,till människorna och till er som hjälper oss att orka.För varje krona som samlats in och för varje tanke ni skänkt så växer vi.
Vi fick en historia som heter duga i livet....jag är tacksam att den finns nerskriven,inte för att omvärlden ska veta men för att vi aldrig ska glömma.
Foto: Axel Nilsson
Anna
Tack Öströö!
2 timmar.
500 lotter.
5000 kronor.
Hjärtat fyllt av kärlek till
alla som hjälper oss.
Vi kan aldrig tacka er alla nog.
❤
Anna och Jennie
Jul på Öströö,hoppas vi ses!
Jul på Öströö Fårfarm
16 december sön 11-16
Julmat på längden och tvären i köttboden
Fårskinn & ull-hantverk i ateljén. Vi grillar våra goda hamburgare
Vi bjuder på varm dryck och pepparkakor. Julpyssel för barnen hos nissarna
Tomten är här. Häst och vagn/släde. Julcafé med hembakat och hemlagat. Fåren har fått julpyntat & Julmusiken sveper över gården.Lotteri till förmån för Bristol Academy i Uganda.
Välkommen och njut av stämningen &
julklappsinköpen!
Fritt inträde
16 december sön 11-16
Julmat på längden och tvären i köttboden
Fårskinn & ull-hantverk i ateljén. Vi grillar våra goda hamburgare
Vi bjuder på varm dryck och pepparkakor. Julpyssel för barnen hos nissarna
Tomten är här. Häst och vagn/släde. Julcafé med hembakat och hemlagat. Fåren har fått julpyntat & Julmusiken sveper över gården.Lotteri till förmån för Bristol Academy i Uganda.
Välkommen och njut av stämningen &
julklappsinköpen!
Fritt inträde
HÄR BEFINNER VI OSS IMORGON JENNIE OCH JAG!
HOPPAS VI SES DÅ!
Borta 😊
Ibland sker inget, sen inget och sen inget och sen jäklar går det fort!
Huset är borta och vi är mycket nöjda över det,så skönt!
Anna
Jag skulle välja er om och om igen
Jag är nummer tre av tre i min syskonskara.Enda flickan och jag har haft en värdelös relation med min pappa.Han drogs med ett alkoholmissbruk i sitt liv och det gjorde att han inte var den föräldern som man ska vara för sina barn.Han satte aldrig oss först och han valde aldrig oss.Jag hade turen att mina föräldrar skildes när jag var tämligen liten och jag hade turen att ha en mamma som såg till vårt bästa alltid och inget annat.När jag var stor nog att själv välja så valde jag att säga ifrån och inte acceptera det sättet som han ville vara pappa på och han försvann ur mitt liv.Jag tyckte att det var skönt.
Till slut blev han sjuk och vi fick veta att han skulle dö.Han ringde upp mig då och han bad om förlåtelse för allt vad han gjort men också för allt som han inte gjort eller varit.Jag är inte den som har rätten att döma eller att inte förlåta, för mig handlade det om att avsluta, i det här fallet hans liv på ett sätt som gjorde att han fick lugn och ro.Det förtjänar alla.
Vi fick ett halvår.Han förklarade.Jag lyssnade.Jag förstod aldrig hans val men jag accepterade dem.
Sen dog han.Han fick ro och det fick jag också.
Jag har aldrig hatat honom.Inte direkt älskat honom heller iochförsig.Men han var med och gav mig livet.Jag har sidor av honom likväl som jag har sidor ifrån min mamma andra sidor är mina alldeles egna.Att vara en bra förälder är inget som kommer av sig själv oavsett var i världen man bor och få saker får man gratis här i livet.
Jag är tacksam att jag aldrig hatade,det hade gjort mer skada på mig än på honom och istället för att hata så lärde jag mig hurdan förälder jag själv aldrig ville bli.
Jag är långt långt ifrån en felfri människa och mamma.Jag har gjort mängder av fel och tagit lika många okloka beslut och jag kommer att göra det igen.Men jag älskar dem.Evinnerligt och utan förbehåll och jag skulle välja dem först och jag skulle välja dem om och om igen.Ibland är det så enkelt.
Anna
Signe <3
Hon är en av Bristols alla änglar och i år gjorde hon det igen. Ett lotteri på en julmarknad i en gammal kvarn och hon säljer lotter som om hon aldrig gjort nåt annat.Jag vet inte ens hur många år det är nu men det är många.
Hon gör pepprkakshus som högsta vinst och folk vill verkligen vinna dem och vi tackar såklart inte nej till det den här hjälpen.
Tack Signe med väninnor för er hjälp till Bristols alla barn. 5000 kr gjorde inte ont alls ❤
Anna
Systrarna ligger inte på latsidan!
Idag har dom här jobbat på bra!
Jennies mamma Berith i mitten med sina systrar Kerstin och Lisbeth.
210 rullrån och 170 saffransbiscotti har det bakats och sen är det bara den mjuka pepparkakan kvar innan allt är redo att lämnas ut.Ni som har beställt kommer att bli kontaktade igen inom det närmaste.
Lägg därtill 35 gjorda hjärtkransar så kan man lätt förstå att vissa inte legat på latsidan den senaste tiden!
Vi är så tacksamma att våra människor inte ger upp utan vår kamp är deras och det visar dom oss gång på gång.
Det är svårt att beskriva hur det känns....men det känns ❤
Uganda har sina egna änglar
Den här lille gossen tillhör inte Bristol.Han bor där Sam kommer ifrån och han tillhör den lilla skolan vi besökte Hampus och jag i Kiwangala.Vart hän man än kommer i Uganda så finns det trots allt eldsjälar som jobbar för barnen även inom sitt egna land.Alltför många vuxna är värdelösa förebilder men dom andra finns också. I familjen där i Kiwangala har vi en som jobbar stenhårt för barnen där och den här pojken är bara en i raden som blivit lämnad men som han nu har hittat en ny familj och hem åt.
Det är skönt att se att dom finns dom där människorna som inte ger upp,trots att dom saknar allt själva.
Anna
Jag vill bära den åt dig.
Det är så svårt,för att inte säga omöjligt att förklara hur svårt det är att ta till sig hur en del människor får leva sina liv.
På Bristol känns det så ofta jobbigt för man vet att en så stor del av barnen lever i ett helvete när dom är hemma,att deras familjer i många fall inte ens vill att dom kommer hem för att dom kostar dem pengar då.Det gör ont att veta det.
Men vad jag så totalt inte alls räknat med var hur fruktansvärt svårt det skulle vara att hantera mötet med gatubarnen och vetskapen om hur dom har det.Jag är så vansinnigt tacksam att Hampus var med när vi fick träffa dem för hur skullle någon nånsin kunna förstå det här annars?
Vi var där i 40 minuter ungefär och både Hampus och jag är förändrade.Inte på utsidan men inuti.
Att se en liten flicka som är 7 år med en pappa som har en cpskada och bara veta att hon,den sjuåringen är den som bär ansvaret för sina yngre syskon när mamman inte längre är där.
Hur bär man världen på sina axlar när man är sju år? Jag önskar att jag kunde bära den åt henne.
Anna
Time to demolish!
Då var det dags igen!
Den här gången ska vi dock inte bygga ( Tackochlov) utan vi ska demolera. Den enda byggnaden som fanns på tomten när Eddie köpte den ska äntligen rivas och ge plats för en större skolgård och lekplats till barnen. Allt som går att sparas kommer att tas om hand såklart och nu är det läge att göra det eftersom barnen alldeles snart åker hem på ett långt jullov.Vi vill ha så lite människor på plats som det bara går för att undvika olyckor.
När nu nya byggnaden är helt klar så känns alla arbeten ganska små i jämförelse. Men tänk...Det tog nästan 2 år från det att den allra första kronan samlades in i november 2016 till att bygget stod klart i oktober 2018. Det är så svårt att få bra bilder på den där jättebyggnaden och eftersom de flesta rummen där uppe är privata bostäder till personal vi har så vill man gärna inte dundra in och fotografera och visa upp det lilla rummet som dom kallar hem.Men allt är klart och vi hoppas verkligen att ni förstår hur tacksamma vi är för all hjälp vi fått <3
Men som sagt...Nu ska den här byggnaden bort lite försiktigt så får vi se om det blir lika bra som vi tänkt oss när allt är klart! Fortsättning följer!
Anna
Oändligheten här finns ju inte.
Jag ska göra det sen.När jag är äldre ska jag göra det.Om jag kunde så skulle jag.När jag slutat jobba då ska jag.
När barnen är stora....då ska jag!
Vi pratar som om livet aldrig ska ta slut.Vi väntar på saker av anledningar som inte ens är logiska.
Vi väntar så ofta på saker så att vi glömmer nu.Jag gör det iallafall och jag är säker på att jag inte är ensam om det.
Lagom tills mitt när barnen är stora så hystades livet omkull fullständigt för att aldrig nånsin komma att bli detsamma igen.Vad skulle jag göra då....? Lägga mig ner och dö var ju inte direkt ett alternativ kände jag även om det vissa dagar kändes som att leva på riktigt kommer jag aldrig att göra igen.
Men man gör det,jag vet det nu.
Vi tänker som att vi ska leva i oändlighet men oändligheten finns ju inte ens,iallafall inte här i detta livet.
Jag har väntat så länge på så mycket så jag jag nästan blir galen för att jag tänkt så.
Livet är på allvar men likväl är få beslut man tar på liv och död.Kanske tar man ibland en galen väg,ibland tar man rätt.
Ibland förstår andra hur man tänker andra gånger tror folk att man tappat det helt.
Men på det stora hela så spelar det ju ingen roll...livet är ju ändå vårt eget och valen vi tar likaså och vänta...det har jag gjort klart.
Anna
Hembakt var det här!
Kransarna är gjorda och utlämnade,Tack alla ni som köpte och vi hoppas att ni känner att ni gjort skillnad!
Nu vill vi lägga en liten påminnelse om att det fortfarande finns tid att beställa hembakat till jul.
Då vi vill lämna ut allt nybakat så kommer detta att finnas för avhämtning hemma hos Jennie kvällen den 14 December samt under lördagen den 15 December. Vi hoppas att många av er känner att det skulle vara skönt att slippa julbaket och i stället köpa utav oss.Eller varför inte som en gåbortpresent? Hembakat är alltid uppskattat!
Fram till den 7 December tar vi emot beställningar på det.
Pris för detta är 50 kr/påsen
10 rullrån eller 10 biscotti eller en hel längd mjuk pepparkaka.
Det går bra att beställa på mail, facebook eller på bloggen i kommentarsfältet men det är först när ni fått det bekräftat av oss om beställningen är gjord.Tänk på det så det inte blir missförstånd.
Mail:bristol.uganda@gmail.com
Det är lätt att andas där
Kabale...så bedövande vackert.Vi som är vana vid det kaotiska Kampala.Man uppskattar verkligen att andas annan luft efter ett tag.Och tystnaden...Kampala är aldrig tyst,den staden sover aldrig.
Här på landsbygden i Kabale var inget vaket...Men utsikten,man skulle kunna titta i all evighet.
Uganda är verkligen såå grönt.Inte alls så som man tänker sig Afrika.
Inte ens hur jag tänkte mig Afrika efter all vår tid där.
Anna
Det beror ju på vem man är.
Min dotter skickar en text hon sett på instagram.Det är en vacker text och mina ögon fastnar vid raden
Vad är det som är viktigt,på riktigt?
Den frågan har ju hur många svar somhelst.Tänk att det som är viktigt,på riktigt för mig är totalt oviktigt för någon annan och det kan på inget vis vara fel. Det finns inget fel svar.
Tänk vad bra ändå. Att alla får ha sitt eget viktiga och att man egentligen inte alls ska behöva stå till svars för det.
Jag ska ta orden med mig och aldrig glömma dem och jag ska också alltid känna efter vad som är viktigt,på riktigt.
För mig.
Anna
