Alltså....man kan ju inte låta bli att älska Sverige till vanvett just nu.Vilket majväder vi har bjudits på,helt otroligt.

Jag som avskyr vintern kan ju inte vara annat än lycklig. Tänk att man kan åka ifrån jobbet kl 7 efter ett nattpass och bara ha en tshirt på sig? För bra för att vara sant ju. Nu hoppas man bara på att den riktiga sommaren fortsätter att leverera så man kan fylla på alla soldepåer inför hösten sen.

I Uganda har dom fajtats med regnet länge nu.Bra på ett vis,sämre på andra. Det vore bra om det kunde vara lite lagom nån gång... :)

Vårt decennium firar vi med att flytta in barn i färdigmålade klassrum lagom till termin 2. Få barn hade kommit tillbaka till dagens start men det ska väl komma. Det ekonomiska läget i Uganda är allt annat än bra och det påverkar såklart föräldrarnas förmåga att transportera barnen tillbaka,än mindre betala skolavgift eller nåt annat för dem. Iallafall så hoppas vi snart att skolan ska sjuda av liv igen!

 

Jag tänker att det finns ingen annan plats i världen där jag känner mig så hemma som jag gör i Uganda.

Det kan kännas som jag jag gjort allting tusen gånger när jag är där fastän det många gånger varit den allra första.

En del människor vi mött har inte påverkat mig alls,andra har förändrat hela mitt liv.

Afrika är inte en enkel plats att vara i och människorna är ganska annorlunda i jämförelse med oss men det spelar ingen roll.Jag ser det,men ändå inte.

 

När vi tänker på att arbetet med Bristol måste ha ett slut en dag så ser jag ändå inte slutet på Uganda.

Mina människor där kommer alltid att vara mina likväl som att Jennie har sina.

En del dagar fylls man av allt vi varit med om och just precis idag är det 10 år sedan vi kom till Uganda för allra första gången. 28 maj 2008 har blivit 28 maj 2018 och det känns stort, för allt blev så mycket större än vad vi någonsin anat.

 

Idag ska barnen vara tillbaka på Bristol för imorgon drar termin 2 igång. I vanlig ordning kommer det att ta några veckor innan alla är på plats på riktigt.Det har ju inte rått nåt lugn på Bristol under det här lovet,det är vi ju väl medvetna om. 

 

Så...terminen startar imorgon,det innebär att vi idag borde ha visat bilder på en helt klar byggnad för så var det sagt.

Eddie trodde benhårt på det medans Jennie och jag inte trodde lika hårt på det och vi hade såklart rätt....igen. Det är inte klart.Men vi är nära. Vi hoppas inom de närmsta dagarna iallafall.Men det är ju tusan också att vi jämt ska ha rätt.

 

Alltså....När någon går bort här och lämnar livet så får ju alltid de efterlevande chansen att ta farväl. Vi kan ibland hinna vara med när vår människa somnar in,ibland fattar vi ingenting.Det tar sedan veckor innan allt är planerat och en begravning äger rum.Den i sig som alltid är ett kräkmoment men som ändå på nåt vis ger ett skönt avslut och är början på en annan form av saknad och acceptans av de som hänt.När man som jag har fått för mig att detta inte kan vara det enda livet vi får så känns döden inte så definitiv på nåt vis även om den ju på ett annat sätt är just det.

 

I Uganda är det så tvärtom mot här. Du dör och dagen efter är du begraven.Man får inte chansen att ta farväl om man inte har råd att åka just precis den dagen.

Igår var Eddie iväg efter att familjen förlorat en medlem dagen innan.Döden i sig är lika tragisk vart i världen den än inträffar, men hur hinner dom med att förstå vad som hänt när allt går så rasande fort?Eller gör dom ens det?

När man varje dag kämpar för att överleva dagen då kanske inte döden är så svår trots allt...

 

Det börjar med att jag skriver ett sms till Jennie att den gula febern vaccinationen vi tog för 10 år sedan och som vi nu behöver förnya visar sig ha blivit livslång.Allt vi behöver göra är att få nya vaccinationskort men inga fler sprutor och således inga mer pengar.För att få komma in i Uganda måste man ha denna vaccinationen,utan den får vi inte ens ett visum.

 

Nu kan man tänka sig att detta smset hade kunnat stanna vid just ett sms men nä...det spårar snabbt till att rymma alla världens mest meningslösa,och för den delen också viktiga tankar.Det hela avslutas 5 timmar senare när jag glömmer att svara på ett sms (förlåt att jag glömde...) efter att Eddie kommit online och jag var tvungen att ta en liten snabb diskussion med honom.

 

Jag tänker att det är hemskt fint att ha en vän som man kan ha det såhär med.Fastän vi är så olika och fastän vi lever våra liv på väldigt olika sätt numera.Där man delar en historia som sträcker sig ganska långt tillbaka och dessutom ett livsprojekt som ett skolbygge i Afrika. Man måste inte vara likadana och man måste inte älska alla sidor hos varandra så länge man ändå respekterar den andre för den som den är.

 

När livet tar med en på vägar som man inte riktigt förutsett så kan det hända att man vacklar till litegrann,ifrågasätter sitt eget värde och kanske inte alltid ens själv uppskattar den man blivit så som man kanske borde göra egentligen.Man kanske lättare ser sin svagheter istället för de styrkor man besitter och just då är det inte så enkelt att alltid räcka till och vara den medmänniskan man egentligen vill vara.

Då kan det vara skönt att spendera en halv dag med att smsa om ingenting fastän det egentligen betyder massvis.

 

 

 

Varje dag är nu ett steg närmare klart så att det verkligen syns.SKÖNT!

 

 

 

 

Saker släpar för oss i jobbet här hemma med familjevänner mm men vi på gång...det har varit miljarders saker att ta i sedan vi kom hem från resan i mars och vårt vanliga liv har kommit emllan både 1,2 och 3 gånger.

Det är väl ingen ursäkt egentligen men det är iallafall så.

Nu står vi dessutom med varsin student som man såklart vill ska få sin livs bästa dag också. Bara veckor kvar för Jennies Felicia och min Elias,tusan vad skönt för dem! Och dessutom våra sista och yngsta...vart har tiden ens tagit vägen?

Och 7 dagar kvar innan ungarna på Bristol ska komma tillbaka för termin 2...undra om vi är klara tillsdess?

 

 

Vad är det rätta egentligen? Är det rätt att vara logisk och följa det som hjärnan vet? Är det mindre bra att följa hjärtat?

Vem är man då? Nån som är helt ologisk och oklar och inte vid sitt sinnes fulla bruk?

Jag önskar ibland att jag följde mitt huvud mer än hjärtat samtidigt som jag älskar att mitt hjärta faktiskt är där.

Att jag vågar tro på att mitt hjärta känner rätt och att huvudet faktiskt kanske ibland har fel fastän man inte tror det.

Tänk om detta är det enda livet vi får och vi inte vågar leva det?

 

Jag tänker på det så ofta och jag inser att "vara till lags" har funnit med mig i mitt liv så länge.Inte så att jag på något vis har lidit av det mer bara att jag inser att när jag vill göra nåt som jag själv verkligen vill då får jag lite dåligt samvete för det och jag gör det liksom inte sådär enkelt som en del gör.Jag vänder,vrider,känner efter och funderar sen kan det hända att jag gör det iallafall eller så låter jag bli.Oftast låter jag nog bli.

 

Jag tror det är delvis därför som Uganda blev min plats på jorden.Enkelheten,det kravlösa och avsaknaden av att tid är viktig tilltalar mig och hur jag är som människa.När jag är ensam där då kan jag sova tills jag vaknar av mig själv,jag ger mig tid att tänka klart och jag tänker överhuvudtaget inte särskilt mycket över livet alls och ibland är det ganska så skönt när man är van vid nåt annat.

 

Anna

Jag vill bara lite snabbt be om ursäkt för gårdagens inlägg då det fanns de som tog illa vid sig. Det är såklart aldrig okej att döda djur men det gick av bara farten för att jag blev rädd helt enkelt. Min mening är aldrig någonsin att provocera med mina inlägg eller förarga,det är inte därför jag skriver,så nu var det sagt.

 

 

I Uganda går det lite mer undan nu de senaste dagarna och det känns bra såklart.

Det jobbas på åt alla håll och kanter...

 

 

 

Anna

I världen är det inte särskilt mycket jag är rädd för.Jag är inte rädd för att dö,jag är inte rädd för att resa ensam,jag är inte rädd för att testa nya saker.Jag tycker det är lite läskigt med nya människor men jag är inte rädd för det.

MEN...det finns en sak som jag är skiträdd för...möss och råttor.Jag hatar dem evinnerligt och jag tycker det är asäckligt verkligen.

 

Imorse när jag vaknade upp efter ett nattpass och kom ut i mitt kök så var det ett faktum att jag hade fått ett ofrivilligt husdjur och jag fick halvt panik! Med tårarna sprutandes fick jag hämtat ett sopkvast och på nåt sätt fick jag slagit ihjäl det....Helt otroligt! Sen var det dags för nästa steg att få ur den ur lägenheten och efter att ha överlagt med mig själv och jag hade gått igenom alla möjliga som skulle kunna komma hit och hjälpa mig så bestämde jag mig att nä nu jävlar ska jag klara det själv...Det var inte vackert och det var inte utan panik men ut fick jag det och sen resten utav dagen har jag faktiskt känt mig lite kunglig....Lite bäst helt enkelt.

Nu hoppas jag bara att jag ska slippa göra det igen,för då dör jag nog...

 

 

Anna

Lagom tills vi ska avsluta det sista med bygget så går han som ska slutföra det och blir sjuk så nu har allt stått still i 4 dagar.Det är ju så att man vill kräkas.Nu får vi hyra in arbetskraft igen om vi ska bli klara nångång och just nu känns det som att vi gör vadsomhelst bara det blir färdigt.Det räcker med byggdiskussioner på engelska flera gånger i veckan känns det som...Jag vill aldrig prata tegelstenar,järnrör och galna byggherrar igen,aldrig nånsin.

Inte cement,sand och plustering heller för den delen,just sayin´.

 

Som alltid vid den här tiden på året så försvinner min lust till att skriva.Det är inte det att det inte finns saker att skriva om utan mer att jag inte får till det alls.Det flyter inte och det känns som att saker kommer ut på fel sätt.

Jag har lärt mig med åren att lusten att skriva kommer tillbaka med mörkret men jag vet också att jag har svårt att ge mig själv rätten att inte få nerskrivet det som händer i Uganda.När allt en dag är över så kommer det som är skrivet här vara det som vi har kvar tillsammans med alla de minnena vi bär inom oss.

 

Jag får ibland höra att det bara är mina upplevelser och tankar som skildras här.Som att jag är den enda som jobbar i Uganda.Det är jag inte,och jag har aldrig någonsin menat att det ska låta så eller att någon ska tro det.

Jag vet att jag inte är det och jag skulle heller aldrig vilja vara ensam i det.

Både Jennie och jag är medvetna om de brister som var och en av oss har men vi är också medvetna om varandras styrkor.Inget av det är samma hos oss båda.

 

Vi närmar oss på dagen 10 år sedan vi för första gången kom till Uganda.

10 år av allt man nånsin kan tänkas få uppleva. Mina upplevelser och Jennies och så alla andras som också upplevt Uganda och barnen på Bristol tillsammans med oss.

Mina nerskrivna men ingen annans mindre viktiga eller mindre verkliga för det.

 

Det är intressant ändå med människor och hur vi på många sätt är samma men ändå så olika.

I min värld har barn alltid varit en självklarhet.Jag hann inte ens tänka i banorna att det inte är en självklarhet för alla att ens kunna få barn innan jag hade den där första lilla i magen bara 19 år gammal.Att adoptera ett barn har också alltid varit en önskan hos mig,ett inte helt otippat afrikanskt barn,fast den drömmen fanns långt långt innan jag hamnade i just Afrika men den drömmen förblev bara en dröm.

 

Så hör jag dem som väljer bort att inte skaffa barn för att dom helt enkelt inte vill ha några.För att man vill ha sitt eget liv,göra det man vill,när man vill och inte behöva styras av någon annans behov och jag tänker att det är en himlans tur att alla får göra som dom själva vill och att inget av sätten är fel. Men jag, jag är tacksam för mina och jag är tacksam för dem som valt att leva tillsammans med mina barn också.Familjen växer och det gör hjärtat också. Att älska och att älskas måste vara det vackraste av allt.

 

Nästa steg som nu är på gång är verandan som går utmed hela framsidan.Kanske svårt att se framför sig men tanken är att det ska se ut som verandan tilll höger som är på den andra byggnaden.

Om 16 dagar drar termin 2 igång och då ska allt vara klart.

Han i Uganda...säker på att det kommer vara det,Jag och Jennie,not so much säkra än.Men vi bevisas gärna motsatsen :)

 

 Anna

Anna

Det blev lite tyst härinne för vi gav oss iväg en sväng. Inte till Uganda men till Prag för en tjejhelg med våra allra bästa vänner. 5 tjejer....ni hör ju,hur bra kan det bli egentligen? Hur bra som helst!

God mat ( och dricka ),sol,massvis med skratt,ganska mycket promenader,en del nakenchocker samt ett maraton var bara en del av vad Prag bjöd på och trots att 3 av 5 är hemskt idrottiga så var också dom tacksamma för att dom inte sprang maratonet utan bara kollade på...

 

Förutom allt det andra så var hela Prag en fantastisk upplevelse i form av en arkitektur som var helt magisk och efter ett besök i de Judiska kvarteren där troligtvis 80.000 judar begravdes i 20 lager från år 1439 till 1787 så är man än en gång tacksam över de livet man fick. 12.000 gravstenar är en tämligen magnifik syn om än oerhört sorglig.

 

Man kommer hem full av upplevelser och full av tacksamhet att man har sina vänner att dela sånahär upplevelser med.

5 helt olika individer som ändå delar över 20 år av livet,det är inget man skojar bort.

Tack för ni alltid finns <3

 

Och vi andra kunde koncentrera oss på om vi skulle dricka Prosecco,Rosé eller öl på nästa paus...

 

Anna

Jut nu är det lov på alla skolor runt om i Uganda.Ett lov på ca 4-5 veckor för de allra flesta.Dock inte för dem som går i P.7 samt S.4.Dom stannar nästan alltid kvar på sin skola och fortsätter undervisningen under hela lovet för att sedan gå på en helt ny termin igen utan chans till vila,för att sedan göra samma sak ytterligare en gång på det sista lovet inför den sista terminen.I min värld låter det helt befängt att göra såhär,det är barn och ungdomar vi pratar om och dom får ingen tid för återhämtning alls,lägg därtill att dom äter precis samma mat varje dag,

år ut och år in så är det lätt att förstå att resultaten inte alltid blir som man kanske önskat eller som man kanske kunnat uppnå om man bara fått lite lugn och ro emellanåt.

 

1 maj...ny månad igen och det känns som att vi inte har annat än nya månader hela tiden.Nu kan det stanna upp lite tycker jag så vi får njuta av en skön vår,en fantastiskt sommar och sen en lång fin höst och där kan vi sen stoppa tiden.

Samtidigt som längtan ner till Uganda blir större och större för varje dag som går så är likväl det här den allra bästa tiden på året att vara hemma i Sverige. Vi har det så otroligt vackert här och ibland glömmer jag av att se det.För min del är det inte vackerheten i Uganda jag längtar till utan mer lugnet inombords som jag vet möter mig.Det första andetaget när man kliver ut från ankomsthallen går inte ens att beskriva,det ger bara lugn,lugn och ännu mera lugn inombords och värdet av den känslan är inte att förrakta.