Sugar Cane it is!
Den här gången så valde vi att ge barnen utanför Bristols grindar lite uppmärksamhet också.Dom ligger annars som plåster och kikar under grinden för att se vad som pågår därinne.Och alla barn behöver ju uppmärksamhet,så är det ju. Så det blev både piprenseglasögon,målade naglar, en badboll och massvis av foton av de barnen också.Så värt <3
Tacksamheten lät inte vänta på sig från några av de föräldrarna och Jennie håvade in presenter i form av 2 sockerrör....Passade mycket bra eftersom alla i vår grupp inte smakat på det!
Jag är ingen hejare på att förbereda dem men Eddies fru Mama Big är så det fick bli hennes uppgift...
Man tvätter dem och skär sedan av det hårda "skalet" runt om...sen huggar men dem lite dramatiskt sådär i lagom bitar att tugga på...sen när det inte smakar socker längre så spottar man ut.
Det smakar....sött och lite träigt och jag förstår att tandhälsan hos det ugandiska folket ofta är risig.
Men snällt att ge oss det och alltid roligt att prova nytt!
Anna
En resa till Kabale!
Under många år har jag haft en önskan att resa till ett ställe i Uganda som heter Kabale. Det ligger neråt gränsen till Ruwanda.Problemet har varit att det är skitlångt dit från Kampala där vi håller till och att jag har inte riktigt tagit mig tiden.Nu gjorde jag det.I en bil drog vi iväg Hampus,jag och Sam tillsammans med en chaufför och en kompis som bor i Kabale.Han har inte haft råd att åka hem på 2 år så det var läge att ta han med när vi ändå körde dit. Anledningen till att jag velat åka dit är att där finns det en Emma.
Emma är en svensk tjej som måste vara en av de modigaste kvinnorna jag vet. I Kabale har hon,tillsammans med andra såklart, räddat livet på gatubarn. Historien i sig är lång så den kan jag inte dra här men det är sannerligen en vacker historia.Kantad av svårigheter och ledsamheter är jag alldeles säker på men likväl vacker.
Dit,har jag haft en längtan.Tänk att få se det huset där dom bor och hur det drivs.
Jag skrev till Emma och frågade om det var okej att vi hälsade på och det var det. Hon var själv inte på plats i Uganda just nu men vi blev väldigt väl mottagna av Richman,en av de anställda där.
Det var en stark upplevelse.Att ha läst om ungdomarnas bakgrunder och så få se dem nu….Välartade ungdomar med så mycket hjärta i sig och med personal som är tydligt instruerade i att behandla dem med respekt och varsamhet.Det är sannerligen ingen självklarhet i Uganda.
Det var ett möte som kommer stanna i hjärtat länge både på Hampus och mig.Och vi är så tacksamma för att vi fick komma dit <3
Läs mer om Emma och hennes skitungar här!
Här fick vi se hur Joram odlade grejer! Han visade oss runt i huset också.
Killen vi ser ryggen på här heter Ivan...Han visade mer vilka kaniner som var färdiga att äta! Han var nog nästan inte tyst en sekund tror jag!
Vi fick kolla på bilder och snacka fotboll! Ett intresse alla verkar dela!
Jag fick en liten goding i knät som heter Pias :)
En Richman! :)
Hampus och Ivan :)
Och så lite gruppfoto såklart!
Anna
Axel Nilsson...vilken stjärna!
Axel Nilsson...Uganda ser allt lite vackrare ut genom din kameralins.
Så mycket fina ögonblicksbilder som vi aldrig ser...
Jag vill aldrig sluta att bry mig.
Jag har sedan en tid brottats med tanken att sluta skriva.Det har antagligen märkts eftersom jag inte gjort det särskilt mycket.Jag tänker att jag kanske faktiskt är klar med att försöka förmedla det vi upplever och kanske gör det inte ens nån skillnad på det stora hela.Sådär har tankarna gått och dom gör det till viss del fortfarande.
Men så kommer nästa tanke att tänk OM orden och tankarna HAR gjort skillnad? Att vi kanske faktiskt har fått hjälp precis just för att vi vågar visa hur verkligheten ser ut,då är ju vartenda skrivet ord värt något.
Isåfall kan jag ta min egen känsla av otillräcklighet hur mycket som helst,då spelar den känslan ingen roll.
När man är där jag är nu,alldeles hemkommen så är man jävligt splittrad.Jag har alltid varit det.Man pendlar mellan känslor av stolthet och misslyckande.Vad kan vi göra mer? mot Jag orkar inte göra ett endaste dugg till! Jag vill aldrig glömma VS låt mig glömma allt.Tårarna blandas med skratt och allt ligger och pyr precis under ytan.Jag är nog sannerligen ingen rolig människa att ha i sin närhet när jag kommit hem.
Jag blir trött på mig själv men tänker att den dagen då vi inte känner smärta inför det vi ställs inför i Uganda det är då vi på riktigt ska bli rädda..för då har vi slutat att bry oss,och det vill jag aldrig.
Om att resa
Att åka till Uganda och tillbringa tid där är inte en charterresa.Det krävs saker av dem som åker.Det kräver ork,tålamod och ett öppet sinne.Man kan inte åka dit och tro att det är enkelt och sorglöst,för det är det inte.MEN,man kan åka dit och förvänta sig att möta mängder av skratt och lyckliga stunder emellan allt det andra.
För vi har vansinnigt roligt tillsammans.Vi avslutar alltid kvällen ihop i vårt resesällskap.Vi äter allltid middag tillsammans.Kanske går vi igenom saker som hänt under dagen,saker som komma skall,önskemål,ompackning av väskor osv.Det är ett skönt avslut och det är alltid i stort sett glatt.Denna resan var dårakt inget undantag.
Jag måste säga det igen... våra ungdomar är fantastiska människor.
Wille,Felicia,Axel,Jennie,Sanna,Elias och Hampus.Ingen som banga för något.Dom har bjudit på sig själva utan förbehåll och stöttat upp där det behövts.Ätit inhemsk mat på ett golv ute på landsbygden och böjt piprenseglasögon både innanför och utanför grindarna på Bristol.Målat naglar och kramat barn.Dom har sett det som har visats dem och det finns inget som gör mig och Jennie så glada.
Att få resa,inte bara med sina egna ungdomar utan också andras är otroligt berikande.De ser världen på ett lite annorlunda vis och det är lärorikt för oss också.Kanske inte lika roligt för dem som förr oss dock,men jag tror att vår kunskap på nåt vis är en trygghet ändå så vi kompletterar nog varandra bra :)
Stolt och Tacksam.Ni är alla för bra 💜
Anna
Jag blir nog aldrig hel igen.
Jag har på inga vis haft ett hårt liv.Jag har varit en älskad,efterlängtad unge,jag är en älskad människa och jag älskar tillbaka utan förbehåll.Men jag har sett en del och jag har upplevt saker.Jag ser mig aldrig som ett offer för saker utan faktiskt så välkomnar jag dem och tänker att utan alla upplevelser man haft så hade man aldrig varit den man är idag.Kanske känns det inte så uppåt just när man är mitt i något men efteråt.Fel eller rätt att tänka så vet jag inte men jag gör det iallafall.
Under mina resor till Afrika har jag sett och jag har upplevt massor.Jag trodde nog i ärlighetens namn att jag faktiskt sett det värsta.Jag har gråtit och förbannat livets orättvisor men istället för att bryta ihop alltför länge så har vi försökt att göra något åt dem,ibland har vi lyckats,ibland inte.
Men så kom den där dagen,nu.Efter 10 år och 19 resor det som gör att jag undrar om hjärtat nånsin kan bli fullkomligt helt igen och om bilderna nånsin kommer att försvinna från näthinnan….Barnen i Kalerwe.
Gatubarn utan anhöriga.Oälskade,oönskade barn som inte lever livet de gör bara allt för att överleva det.
Barn som borde bäddas om inför natten och inte ha sin sovplats där dom hittar den och barn som definitiv inte borde äta mat hittat i soptunnor. Man vi får komma dit Hampus och Jag.Till barnen i Kalerwe.
Där en av min människor och ett par vänner till honom trots sin egen fattigdom gör vad dom kan. Överbliven mat från olika tillställningar dom jobbar på.Mat som blivit kvar från en restaurang,ett hus som inte ens borde få kallas hus men som kan ge lite skydd nattetid för de värsta farorna ett barn kan utsättas för i slummen i Kampala.
Där har dom försökt ordna ett litet ställe för de där barnen.
Dom sover oftast mellan 12-15 barn där,ibland fler.Fortfarande är de för små för att ha hamnat i träsket av droger,men det är bara en tidsfråga innan dom gör det. En del av dem som sover där kan ha en förälder eller en anhörig men som utav olika anledningar ändå är helt oförmögen att vara en trygghet för ett barn.
Vatten som tränger in i huset när det regnar och den vidiga känslan inuti när de förra veckan hittade 2 av de barnen döda för att de inte undkommit krafterna som vattnet medför.
Mötet med barnen är i sig ingen ledsam stund,snarare tvärtom,vi skrattar hejdlöst.
Inuti däremot går jag sönder fullständigt.
Jag hade själv inte klarat en enda natt under de förhållandena,här pratar vi om barn som är 4-5 år gamla.
Jag sluter min ögon för jag vill inte se mer,jag vill ännu mindre känna.För stunden stänger jag av allt.
Vi lämnar pengar till lite mat den kvällen för att de ska få äta men vi vet ju att det är samma visa för dem imorgon och dagen efter det.
Den natten somnar jag med en hand i min.Jag lovar mig själv att göra något för barnen i Kalerwe annars är jag bara en i raden som sviker dem.Jag vill inte vara det.Jag får inte.
Nu är vi också hemma!
Hemma.I mitt eget enkla liv.
Skönt,ledsamt,glad och lättad men allaredan längtig.En löptur på Amsterdams flygplats som sista passagerare på planet hem,en borttappad resväska som är på väg i taxi till mig just nu från Göteborg.En efterlängtad liten Sally som kom på besök.Skutt i hjärtat när hon inte alls visar att jag varit borta,rakt i famnen och hon är bästa medicinen för allt.
Förkyld igen.Lycklig för att resan har varit fantastisk på alla tänkbara vis.
Tacksam att jag får dela allt med min familj och med människor som betyder mycket.
Nu ska jag samla ihop mig.Sortera allt vi upplevt.Ta mig igenom det.Sen kör vi igen.
Sista dagen
Vi är på den sista dagen av vår resa,imorgon bär det av hemåt igen.Det är aldrig jobbigt att komma hem,det är däremot alltid ett helvete att lämna.Det lugnet jag känner inuti mig här hittar jag aldrig bland alla måsten i livet i Sverige.Det kravlösa livet passar mig på många sätt betydligt bättre fastän jag i botten älskar rutiner och att veta vad som ska ske. Jag får inte ihop det själv ens.
Varje gång jag är här så tänker jag att alla borde få uppleva det här.Jag tänker att livet ju måste handla om att göra saker för andra också och inte bara för sig själv? Klart att man måste älska sig själv,ta hand om sig sig själv och allt det där för att kunna hjälpa men ibland känns det som att vi gömmer oss bakom det och sen glömmer vi ändå av att se allt annat som finns bortom vårt eget.
Men imorgon...då kliver vi på planet och jag säger hejdå för 18e gången till Uganda.Jag vet att det inte är sista gången jag är här.
Jag kommer att behöva stänga till hjärtat litegrann,knyta näven i fickan och åka hem och jobba stenhårt ännu en gång för att ta mig tillbaka igen.Offra saker och tid som jag kunnat lägga på annat egentligen.
Men jag vill hit.Bara hit.
Foto: Axel Nilsson.
( en fantastisk människa och fotograf samt Jennies kusin som vi hade äran att dela denna resan med)
Anna
Mpakka...du räknas.
Alltför lite har blivit skrivet under vår resa men jag släppte tanken på att prestera här också och då blev det såhär.
De andra har lämnat Uganda sedan några dagar,jag är kvar tillsammans med min äldste son Hampus ytterligare några dagar.Vi kom tillbaka till Kampala igår efter att ha rest runt i Uganda litegrann.Mycket bra men regniga dagar för oss. Resan med alla var världsklass i alla kategorier.Mer kommer såklart om det!
Jag är,som många vet lillasyster till en kille med Down syndrom.Jag jobbar också med en funkis,så min vardag har alltid kantats med människor av olika slag.Mina ögon ser ofta de människorna och det blir såklart extra spännande att se dem ni deras land och hur olika förutsättningar de har i jämförelse med dem som föds i vårt land.
I en liten by ute på Uganda landsbygd långt ifrån ingenstans har jag ett par gånger träffat på den här killen med downs syndrom.Han heter Mpakka och han blir alltid glad när han ser oss.Den här gången träffade vi hans mamma också och vi visade bilder på min bror.Hon blev så otroligt glad för att hon trodde att hon var den ende i världen som fött ett barn som han...Tänk om hon vetat att där finns mängder med människor just precis som han.
Alltid går det för fort!
I vanlig ordning går dagarna som en grisblink när man är här! Det är inte ens rimligt.
Men vi har det oförskämt bra och väldigt roligt! Vi som är vana att resa i flera generationer reser denna gången bara med ungdomar men även det visar sig vara problemfritt. Helt grymma är dom och det är som att dom alla känt varandra hela livet.
Det har förvisso en del av dem gjort men absolut inte alla.
På skolan har vi så mycket barn så det snurrar i skallen just nu men allt är fint och allt flyter på. Vi har också nu sett vår byggnad helt klar så nu ska vi snart ÄNTLIGEN kunna visa den i sin helt klara skepnad! Vi förstår på Eddie att det varit en
kamp utan dess like men han är oerhört tacksam och väldigt väldigt lycklig.
Vi också... tänk att den står där nu.Så jäkla skönt!
Eddie utanför sitt kontor på den nya byggnaden. Stolt!
Min Elias med en liten favoritunge ❤️ med en Jennie i bakgrunden.
Och så en Jennie till ❤️ Tänk att vi får uppleva det här.
Anna
Nu åker vi!
Jag vet inte ens vart dagarna tar vägen... Innan man hunnit blinka har dagarna runnit iväg utan att jag ens hunnit skriva.Men nu är vi här med bara timmar kvar innan vi ger oss iväg igen.En del för allra första gången,andra med betydligt fler resor i bagaget,alla lika taggade!
Vi har en lång dag framför oss av resande och först på senkvällen når vi Uganda imorgon.
Nu ska jag packa det sista och snart snart är vi där igen <3
18 väskor
För oss som gjort allt det här i massvis av år nu så känns ingenting så jättekonstigt och det är ju inte heller direkt nya saker som kommer upp varenda gång vi ska resa. Allt känns nästan som när man stoppar handen i fickan,man vet vad som händer liksom.Iallafall är det såhär innan vi är på plats för när vi är där så kan vad som helst ändras snabbt och utan att vi nästan förstår hur.
Men innan...väskor ska packas.Vi vet hur.Vi vet bara inte alltid med vad.
Men så ofta får vi frågan om det är mycket att göra innan vi åker.När man då säger att det är,som inför den här resan 18 stora resväskor som ska packas,9 handbagage och 9 ryggsäckar,då baxnar folk.
Man tänker nog inte på hur mycket saker det egentligen ryms i 18 väskor.
Igår packade vi lite till Jennie och jag och det allra allra sista kommer Jennie att göra.Packa i necessärer,lite mer saker vi fått in i dag och sen skulle jag tro att allt står klart för avfärd på fredagkväll.
Jag går på en jobbarhelg innan vi ger oss iväg på måndagmorgon,Uganda livets land.
Det omöjliga är möjligt
Jag tänker att det inte alltid är så lätt att vara jag.På tok för mycket tankar kring allt.Mycket vilja att vara till lags.
En önskan om att vara fulländad.
Sen tänker jag att vara jag är det enklaste i hela världen.Jag vet ju inget annat.Jag behöver inte vara alla till lags och fulländad är ingen annan så varför skulle jag behöva vara det?
Alldeles för ofta klankar vi ner på oss själva istället för att se de kvaliteerna vi har.Jag gör det och säkert många med mig.
Sen tänker jag att jag ändå är lite stolt långt därinne när jag känner efter...Vi hamnade i Uganda av en ren händelse och sen tog våra hjärtan vid.Vi följde dem hela vägen och livet tog en helt oväntad vändning.
Vi kan aldrig veta vart våra hjärtan för oss men ibland är det som verkar omöjligt alldeles möjligt ändå.
