Dom som aldrig skriver kan inte förstå frustrationen som uppstår inuti en när orden tar slut.

När man är van vid att i stort sett aldrig behöva fundera på det som ska komma till att varje ord är som att skita ut ett bowlingklot x 3 och ändå vara missnöjd med de stackars orden man lyckats få till, då är man inte så imponerad av sig själv kan jag säga.

 

Det är bara ord tänker nån,för mig ligger det mer bakom det än så.För mig är det vår historia och min och Jennies livsresa.För mig är det en del av den hjälpen till Bristols barn som jag så gärna vill ge dem och för mig har det här varit ett sätt att ge dem en röst och en möjlighet att få synas, de barn som i världen inte är någon.När jag tystnar så bleknar dom,så känns det för mig och då är det inte bara ord längre.

 

Det vanliga livet har på så många vis kommit emellan och det känns som den blekaste av alla ursäkter att komma med ändå så gör jag det.11 år börjar sätta sina spår helt klart fastän jag önskar att det inte märkts av.Idag längtar jag tillbaka till enkelheten och jag längtar efter barnen på Bristol.Jag vill viska ett tyst litet förlåt till dem alla för att min röst har tystnat men jag vill att dom förstår att hjärtat ändå är lika fyllt av kärlek till dem alla.

Anna

Vi tänker så ofta att vi ska leva här och nu.Vi ska ta vara på det vi har och vara tacksamma för allt vi fått och allt vi får uppleva.Lika ofta som vi tänker det så glömmer vi bort att leva efter det.

Mitt leva här och nu är inte detsamma som någon annans och samtidigt som min dröm går i uppfyllelse så förlorar nån annan sin.Ingen har fel,ingen har rätt vi är bara alla olika med olika sätt att vara och se på saker och ting.Klart är att ingen undgår livet.Och klart är att ingen vet vad nån annan går igenom.

 

Jag tänker på all tid,alla pengar och alla känslor jag lagt på Uganda och kan nånstans förstå att i nån annans ögon måste det vara ren galenskap att göra så.Jag tänker på att jag kunnat rest jorden runt och istället väljer jag att tillbringa all min lediga tid i ett U-land.Jag undrar lite stilla om jag kommer ångra det här en dag....men det tror jag inte för jag har läst att man bara ångrar det man aldrig gjorde och stämmer det kan jag känna mig lugn för Uganda har jag sannerligen gjort.

 

Idag har jag varit på badhuset med mina två små barnbarn och deras mamma.När jag drar runt i barnbassängen med en Sally på ryggen eller sitter på kanten med en liten Della så tänker jag att mitt liv aldrig egentligen har blivit så som jag trodde,det har på alla sätt och vis blivit så mycket bättre.

 

Ibland kämpar man verkligen i motvind. Inget går av sig själv,inget är särskilt kul och missförstånden haglar som om det inte fanns någon morgondag. Lite där befinner vi oss just nu med Eddie.

Han vill en sak,vi en annan. Han tycker nåt,det tycker inte vi.Vi tänker si,han tänker så.

Det är inte första gången det är såhär,det är med all säkerhet inte heller den sista.Den är bara en liten påminnelse om att livet aldrig någonsin är rakt utan det svänger lite skönt sådär.Sen lagom tills man tror att man inte kan hantera en enda sak till utan att rasa då brukar det vända lite snyggt och bli enkelt igen.Skönt att det är så ändå.

 

Senaste i raden är att jag upptäckte när jag var nere att den naturliga skuggan för barnen försvunnit när vi rev huset och det är såklart inte bra. Jag sa att vi kanske kan bygga ett litet solskydd...som en pergola ungefär.Toppenidé tyckte Jennie och jag och såg det här lilla mysiga taket framför oss.

Idag kom bilder från Eddie hur han tänkt sig.... En busskur i stål som ser ut att vara placerad i en storstad. Skulle inte tro det kompis....inte en chans.Gör om och gör rätt. Idet här fallet har jag och Jennie rätt...just sayin´.

 

Anna

 

Det är först nu man på riktigt egentligen förstår hur lite vi vetat.Hur naiva vi var när kom till Uganda de första åren och hur mycket vi trodde vi förstod fast vi inte gjorde det.

Jag tänker på hur ledsna vi blev när ett barn inte längre var kvar på skolan som vi fäst oss vid och hur det idag är vardagsmat.Vi vet att vi kommer förlora dem.

Känslan av att vi var älskade av alla för det vi gjorde,nu vet vi att det inte är fallet.Gudarna ska veta att det finns människor som avskyr oss som pesten också och som mer än gärna hade sett att vi aldrig nånsin satte vår fot i Uganda igen.För några år sedan hade det krossat ens hjärta att veta det,nu är det okej.Vad ska vi göra åt det ens?

 

Att vara vit i Uganda är än idag allt annat än enkelt.Att bli sedd på, och antas vara någon eller något man inte är kan reta mig nåt så vansinningt.

När jag är ensam i Uganda tar jag mig uteslutande fram med motorcykel,bodaboda,en slags taxi.Totalt livsfarligt men fantastiskt enkelt.

Det senaste året i Uganda har det kommit nåt som kallas Safe boda vilket innebär att man beställer via en app och på så vis får priset innan man påbörjar resan,vilket är superbra eftersom man annars som vit kan få betala både 2,3 och 4 gånger så mycket som en svart.Det sköna med detta är såklart att man är betydligt säkrare då förararna följs via kartan och inte kan försvinna med en samt att man slipper överpriserna...trodde man iallafall.

Den här gången som jag var nere använde jag mig nog av kanske 20-25 OLIKA förare av boda boda....inte en enda av dem hade växel att ge tillbaka till mig när jag skulle betala,inte en enda!

Tänk att så många i Kampala saknar växel...jag måste verkligen haft oturen att ha träffat dem alla....😒

 

 

 

 

Så var jag hemma igen.16 dagar har swishat förbi i mitt hjärtas land.Där allting är enkelt på ytan men så komplicerat och svårt ändå.Här hemma kan jag alla koder,jag förstår mitt folk och jag vet vad som förväntas av mig.Ju mer tid jag tillbringar i Uganda ju svårare blir det på ett sätt för att jag förstår mer men det är så olikt vårt sätt att vara.Intressant hur kunskap ändå kan göra det svårare fast just kunskap är källan till så mycket bra.

 

Jag får hem ett par efterlängtade barn och barnbarn och min mamma tillbringade dagen med mig när jag kom hem igår.

Jag inser att livet blev väldigt annorlunda för dem också.Jag är den som är borta men det är ju dem som har fått vänja sig att jag inte alltid är på plats.Jag jobbar för att var att vara så tillgänglig jag bara kan för dem när jag är hemma men det lyckas jag såklart inte med alltid hur mycket jag än vill.

 

Tacksam är trots allt ordet och känslan som alltid kommer till mig när jag varit iväg och när jag kommer hem.Tacksamheten jag känner för att jag får uppleva vad livet handlar om och tacksamheten för att jag föddes och får leva mitt liv just så här.

 

 

 

Att jag älskar Uganda har väl vid det här laget inte undgått en enda mänsklig själ.Jag älskar inte allt hela tiden men ja...det är landet är fantastiskt på så många vis.Mest älskar jag när jag får uppleva saker som går utanför det som man normalt stöter på när man som vit rör sig i ett land som det här.

 

Som igår...Det var dags att gå på bröllop igen.Det har jag gjort innan och jag tycker det är jätteroligt.

Nu är det ju inte så att jag känner dem som gifter sig varenda gång jag är på bröllop utan en av mina människor jobbar som fotograf och så får jag liksom slinka med på ett hörn bara för att jag tycker det är skoj.Igår var jag med i kyrkan också och jag hade turen att de som gifte sig kom från en annan del av Uganda där dom inte pratar Luganda så ceremonin hölls på engelska vilket såklart gör saker och ting lite enklare.Sen är det ju inte heller så att när jag åker hit att jag packar mina allra finaste kläder utan man tar utav det man har och således verkligen inga fina kläder egentligen.Så innan jag skulle ge mig iväg så hade jag faktiskt lite huvudbry vad jag skulle ta på mig och valet föll på ett par svart byxor och en svart tshirt

( Föga förvånande för dem som känner mig ) Valet av skor stod mellan flipflop och Birkenstock...det blev birkenstocken.

And off I went med lite issues om min klädsel i bakhuvudet.

 

Aen när jag släntrar in i kyrkan så tänker jag... Hur kunde jag ens lägga en enda tanke på vad jag har på mig....?

Jag stack ut absolut,mest med tanke på min vita färg då jag var ensam om den i kyrkan men också på min diskreta klädsel som dessutom var i rätt storlek.

Herregud säger jag....Ugandier och deras sätt att klä sig ibland alltså.En del har så tajta kläder så varenda cellulit syns igenom,andra drar på sig nåt utan en tanke på att det ska vara rätt storlek eller så...åt båda hållen alltså.