En dag kan vara såhär!
Så här kan en dag på Bristol se ut....
Emelie....
Man blir friserad...oftast väldigt snygga frisyrer åt det lite ruffsiga hållet.
Dom älskar att hålla på med våra hår! Och vad gör man inte....
Så kan man agera sovplats.Bästa jobbet.Solvarma hjässor och barn som behöver all närhet dom kan få.
Matbord...Detta klarar dom utmärkt själva när inte vi är där
men kan man få hjälp så är det allt lite mysigt att få det.
Nagelmålare men en kö från Ystad till Haparanda.
Och så en bild på Emelie som visar precis hur hon är.....😅
Anna
Så så!
Efter ganska många månader med en tämligen tungsinnad och svårpratad Eddie så känns det som att han börjar bli lite gladare och lugnare igen.Naturligtvis är det bygget som tyngt honom och nu när vi börjar kunna se slutet på det så känns det såklart jätteskönt även för honom.Vi har väl i ärlighetens namn inte heller varit tidernas solstrålar mot honom eftersom pressen också på oss varit stor och man har lätt blivit lite irriterad att han inte kunnat förutse de problemen som kommit.
Och med en bortom alla gränser sprängd byggbudget så känns det onekligen skönt att snart kunna lägga bygget åt sidan och ta nya tag med nåt annat,mindre,billigare och...billigare och billigare och så roligare också.
Lite förberedelser för elen...Inget finlir här inte! 🙈
Och så lite slammade väggar inne i barnens klassrum.Det gör mycket att slippa det mörka teglet!
From above!
Jennies man Martin hade med sig sin drönare till Uganda.Snacka om vilda ungar!
Fantastiska bilder är tagna både på barnen och på skolan som vi hoppas kunna göra nåt roligt med vad det lider. Att göra något med någon den allra första gången är alltid så roligt och att detta var våra ungars första gång att se en drönare råder det inte så hemskt mycket tvivel om! Martin hade nog gärna sett ett par bilder utan att alla tittade och hoppade efter den men det var mission impossible kan man säga...
Anna
Är det verkligen det vi kallar lycka?
Hans död har fått mig att fundera så mycket.Efter att det framkom att han, Tim eller Aviici valde att avsluta det livet han fått själv så blir det på nåt vis ännu mer tydligt att vara lycklig inte riktigt handlar om det som många av oss tror.Han hade förstått det,men människorna runt omkring honom hade inte gjort det.
Det är så lätt att tro att vår lycka ligger i pengar,resor, att vara bland andra människor som räknas,att ha den flottaste villan i de finaste kvarteren och det kan med all säkerhet ligga lycka i det om man känner det på riktigt,men det kan bevisligen ligga vansinnigt mycket olycka i det också.
Förutom de uppenbara lyckligaste stunderna i livet när barnen kom så har jag några av mina stora lycklighetsstunder i en by utan ström på landsbygden i Uganda,en promenad i samma by på en väg där någon som jag älskar sprang som barn.
En annan stund som aldrig kommer försvinna är när jag hör orden You came back,och utan att kunna se i mörkret vem som sa dem så visste jag det ändå.
För mig är detta lycka.Vägen dit har varit allt annat än rak med massor av förluster på vägen och det är inte alltid så lätt att förklara det man valt,men måste egentligen andra förstå? Vi har alla vår egen resa och den resan är ju ingen annans utan just vår egen och den enda vi egentligen måste stå till svars inför är oss själva.
Men det är här vi brister så ofta... Vi vill vara till lags,vi vill följa de normer som finns oavsett om de är logiska eller inte.
Vi vill,så ofta på bekostnad av oss själva,vara rätt i alla sammanhang och när man inte är det så skapar det det saker som är allt annat än bra inuti oss.När man då ska vara rätt för en hel värld så kan man lätt förstå att det tar proportioner som man inte klarar av att ta sig över.
Jag tror att vi måste låta oss själva vara lyckliga på det viset som vi själva valt.Vi måste förlåta oss att allt inte går som man tänkt sig alltid men att det ändå kan bli bra och vi måste låta oss själva ta vägar som kanske inte alltid ser ut som den mest självklara.Vi måste komma tillbaka och hitta lyckan i det lilla igen annars kommer världen aldrig bli en lycklig plats att leva på.
I den galnaste av alla frisyrer så är hon en del i min lycka.
Anna
De bästa!
Vilken dag de verkade ha i Jinja! Världens bästa gäng!
💜
Det finns en annan del.
Jag hittar de här bilderna och de är ifrån Uganda. Ett Uganda som vi nästan aldrig ser och ett Uganda som jag faktiskt nästan inte ens tänker på att det finns.Det blir ju tämligen uppenbart när man ser dem att det finns en annan del än det fattiga Uganda som är vår vardag när vi kommer dit.
Jag saknar inte den biten alls även om vi hade en bra dag just då vi var där.Men det är svårt att komma till nåt så vackert och enkelt när man sedan får se barn utan en endaste tråd på kroppen bara några kilometer därifrån.
Jag minns alla historier som en av mina människor berättat för mig från när han var liten...Hur mycket man får stå ut med när man föds som ett barn av Uganda och så tänker jag att det är helt orimligt att det är sådana skillnader i ett och samma land.I den ena delen grönskar det och livet är enkelt,i den andra delen dör dem utan att någon ser.
Anna
Lite till...
Nu känns det helt galet men väldigt skönt! Takläggningen är på gång och vi är ännu ett steg närmare klart.
Den dagen när vi kan säga att vi klarade det och vi är helt klara så tror jag minsann vi ska skåla i den största flaskan champagne vi kan hitta och sen dyrt och heligt lova varandra att aldrig nånsin bygga nåt så stort i Afrika igen,nånsin.Nu ska det bara röra sig om veckor förhoppningsvis och ingen är är gladare än vi.
Anna
Han gjorde det på bekostnad av sig själv <3
Jag visste nästan inte att han var svensk,jag har ingen anknytning till hans musik och jag har aldrig egentligen tänkt på honom alls.Men så tittar jag på dokumentären efter att jag hört att han faktiskt har dött och jag blir helt fängslad. Vad gjorde dom med honom? Avicii....När glömde dom av att han var en Tim också? En alldeles vanlig människa precis som vemsomhelst. Hur kan man pressa en människa att prestera när hela han skriker efter hjälp?
Betyder pengar och framgång så mycket så att det är värt en människas liv?
Jag blir totalt galen av bara tanken på hur många människor vi ska förlora i världen för att vi inte ser det uppenbara och gör det vi kan för att hjälpa dem.Alla visar såklart inte lika tydligt hur dem mår inuti men vi måste lära oss att förstå.
Den här killen sa klart och tydligt att Jag kommer att dö om jag gör det här. Och det gjorde han också.
För världen dog Avicii, för hans familj så dog Tim.
Anna
Jag älskar!
Jag fullständigt älskar ungar i pyamas! Har alltid gjort det.Det fanns ju inget bättre än när mina egna var små att bada dem på kvällen och sen ta på dem,helst kusinärvda lite uttvättade pyamasar och så krypa upp i soffan.
Sen få sovvarma ungar i knät på morgonen med rufs i håret och lite småsega sådär...
Rufs i håret på de här ungarna exitsterar ju inte direkt men lika goa i pyamas är dom ändå.
Man längtar ju ihjäl sig hela tiden💜
Anna
Hon rockar min värld <3
Jag har den här flickan hos mig idag och tack var henne får jag se det lilla i världen igen.Saker som jag inte hinner se annars för att tiden och livet bara rusar förbi.Med en skitig liten grötmun och med de allra envisaste humöret så tar hon sig an livet som bara en liten unge kan.
Vi går förbi hästar i hagar och vi hör hundar som skäller och allt fångar hennes intresse och då fångar det även mitt.
Jag vill se det hon ser.
Så ser vi de där husen...vita,fina,välordnade,korrekta.Allt är så ordnat och jag undrar om människorna i husen är lika välordnade inuti sig själva som husen är på utsidan.
När jag hade ett vitt hus som var välordnat då var jag det också.Nu bor jag gammalt och skruttet och det är ganska snett och lite skitigt ibland för jag orkar inte riktigt med.Jag tänker att jag är inuti som jag bor nu med.
Så ropar hon och med ens är jag tillbaka hos henne och jag behöver inte tänka på vuxliga saker mer,tillbaka hos den lilla människan som rockar hela vår värld och som fortfarande bara ser allt vackert.
Anna
Det var viktiga saker
Det blir ganska ofta att en del av barnen fastnar lite extra för en utav oss som är nere. Vissa springer till vem som helst medans andra helst håller sig till en och samma som sagt.
Jennies man Martin fick den här damen som sin följeslagare under veckan...Det ser ut att vara viktiga diskussioner där på skolgården i Uganda i pyamas en dag i mars 2018.
Jahaja! :)
Vi hade ju bestämt oss för att göra iordning de stora killarnas hus nu när vi var nere som ett litet tack för allt jobb de gjort med byggnaden.Vi skulle själva vara med och göra arbetet för det är ganska roligt att ha nåt konkret att göra när man är på plats.
Man kan väl säga att slutresultatet blev mycket bra men vägen dit var....kladdig,frustrerande men väldigt rolig!
Vilka dårar alla är! 💜
Anna
Lite tak vore fint.
Fast vi inte vågar tro på det riktigt ännu så ska vi börja närma oss slutet på bygget. Det har ju varit en utdragen historia med mycket motgångar,felberäkningar,regnperioder och diverse andra saker och det är anledningen till att vi inte riktigt än vågar ropa hej.
Men snart går barnen på lov igen och tanken är att det ska stå helt klart när dom kommer tillbaka efter det lovet...fast det skulle det å andra sidan gjort efter förra lovet dom var hemma på också.
Men....Igår kom virket som ska utgöra takstolarna iallafall.Det ser inte direkt ut som det vi använder hemma men det ska å andra sidan bara bära upp ett plåttak som inte väger särskilt mycket så det funkar bra. Vad som är svårt i Uganda är att man inte bara kan beställa som i det här fallet virke,och dom kommer med det utan för att man ska få saker som är så bra som möjligt så får man åka dit och plocka allting själv annars tar dom virke som inte alls håller måttet och tar ändå massvis betalt. Det är Uganda i ett nötskal,Men Eddie tog ett par dagar förra veckan till att välja ut och nu är arbetet igång.....Yes Please,säger vi.
Anna
Den känslan.
Det fina med att vi fått med våra familjer i det här är ju såklart att man också har dem att dela upplevelsen med.
Deras förståelse har absolut blivit större för det vi har mött för dom har mött samma sak.
Vi kan prata om det vi tycker är jobbigt ,roligt eller svårt för ingen dömer en för det man känner.
Det är en otrolig känsla att få resa och uppleva tillsammans med människor man älskar,allt blir lite lättare då.
Anna
Han!
När vi är i Uganda så tar vi oftast en dag ledigt från Bristol för att hämta lite krafter från annat håll.Då åker vi oftast till Jinja för där kan man åka båt på Nilen och besöka Nilens källa.Det är också ett lagom avstånd från Kampala.Den här utflykten gjorde vi även denna gången. Vad som var speciellt med denna resan till Jinja var att att den här gången fick dom träffa den Holländske prästen Wynand som räddade Eddie en gång för längesedan.
Jag hade dagen innan fått min muskelbristning i vaden och klarade inte bussresan så jag har än idag inte träffat prästen men Jennie har det och såhär såg det ut. Vilken grej att få träffa han som var starten på allt...
Är det verkligen okej?
Jag känner att jag verkligen måste skriva det här...alltså ärligt talat.Jag sitter och läser lite bloggar som jag normalt inte läser.Stora bloggar med massa läsare.Dom har valt att dela med sig av sitt liv absolut,men det betyder INTE att dom berättar allt.Man väljer att dela med sig av det som känns okej och det är ingen skillnad om bloggen är stor eller liten, det är jag helt säker på.
MEN....och jag säger MEN! Vilka sjukt elaka kommentarer dom får ta emot många gånger! Det är helt galet!
Det sitter verkligen människor hemma och skriver detta till nån dom inte ens känner för att dom tycker att dom är fula,feta,smala,diviga,dåliga,världens sämsta föräldrar eller för pretto...herregud,det finns ingen ände på hur elaka folk är. Skulle någon ställa sig ansikte mot ansikte och säga det till nån? Absolut aldrig skulle jag tro, men tydligen är det okej att skriva det....?
Jag ryser av de elakheter en del väljer att ge sig själva rätten att leverera och tänker att dom borde skämmas....har vi verkligen inte andra saker att bry oss om än att vara elaka?
Fy säger jag.
Anna
Vi bär några hundra till!
En sak som aldrig verkar lösa sig oavsett hur många tusentals vi än burit ner under åren är skor..Skor i alla former som tänkas kan tar vi med oss men oavsett det så är det alltid nån som saknar. Galet frustrerande såklart.
Nu var det dags för en del av de större ungarna att få lite nytt och vi fick lite bilder på det...
En annan sak som vi har köpt i massor under åren är madrasser...Man kan undra hur många madrasser det kan gå åt men kvalitén är kass och i ärlighetens namn är dom rätt kassa på att ta hand om dem också.
De här madrasserna är till de stora killarna vars lilla hus vi gjorde iordning nu senast vi var nere.Det är inte särskilt vanligt att de är de stora som får nytt men denna gången fick dom.
Anna
Utan och med
Ibland är det svårt att hitta orden,både till vad man ska skriva men också till vad man känner.
Oftast är det inget man ens reflekterar över utan allt bara rullar på. Men så ibland smäller det till i huvudet på mig och jag tänker,vänder och vrider på precis allt.Viktiga saker men ännu hellre oviktiga saker.
Jag blir matt på mig själv för jag når ingenstans. Utan mina ord är jag så lite,med dem är jag mer.
Sista!
Efter vad som känns som en hel evighet är nu den sista stenen lagd på skolans nya byggnad.
Där är ca 20.000 sten lagda skulle jag tro,alla handgjorda ( dock av andra ) men ändå. Nu ska det in fönster på våning två, byggas takstolar av träpinnar och sen ska där på ett plåttak. Efter det ska hela byggnaden slammas och målas.
Äntligen börjar vi kunna se slutet på det här jätteprojektet och det känns väldigt skönt.
Skulle nån höra oss prata om,eller ens tänka på att bygga nåt såhär stort igen så är det fritt fram att dunka till oss i huvudet med något hårt,upprepade gånger om så krävs,just sayin´.
Jag vet.
Jag tänker att livet är en jäkla konstig grej ändå.Vi föds,växer upp,blir vuxna,skaffar egna barn som i sin tur växer upp,blir vuxna och lämnar hemmet och man kan bara stå bredvid och hoppas att man har lyckats göra nåt bra utav dem. Man vill ju ha gett dem vingar men också rötter.På ett sätt vill man föralltid ha dem hos sig men på ett annat sätt finns det inget vackrare än när dom står på egna ben och kan klara sig själva.När man får vara en del utav dem fast på avstånd.
Jag vet att jag inte har varit världens bästa mamma men jag har alltid gjort mitt bästa.Jag har definitivt missat en herrans massa innebandymatcher för att Uganda har pockat på min tid.Jag missade min största unges första flytt för att den inföll just när jag hade bokat en resa...till ja precis,Uganda.Jag har inte alltid varit närvarande för att mina tankar har dragit sig dit och har gjort det stört omöjligt att fokusera på något annat överhuvudtaget.
Jag vet allt det och ibland avskyr jag mig själv att jag lät det ske.Men jag vet också att jag hade gått sönder inuti om jag inte gjort det.Det finns saker i livet som är så livsavgörande och ett av mina såna största avgörande är just det vi har mött i Uganda.
Anna
Som om det inte fanns någon morgondag
Jag har en ledig dag och det är väl alltid lite lyx att vara det på en fredag.Jag tog en promenad på förmiddagen och jag tror minsann att jag kände lite värme från solen och det är inte heller det fel.
I tankarna snurrar Uganda och jag önskar att jag kunnat stänga av det om än bara för en liten stund.
Det är så satans mycket som ska falla på plats hela tiden och gör vi saker i fel ordning så blir det inte bra helt enkelt,vi vet ju det.
Tankarna går till alla de barn som är där som vi också vet inte har en famn att krypa upp i när vi är hemma istället för där,men kanske är det tyngre för mig att bära än för dem,jag vet inte.
Jag tänker på vår egen lilla Sally och bara tanken på att hon om mindre än 1 1/2 år skulle vara utan sin mamma och pappa flera månader i sträck gör att jag nästan mår illa.Vi har 3 åringar på skolan som har det så.
Jag är lycklig för att jag är hemma men jag längtar till Uganda som om det inte fanns någon morgondag.
Anna
Snyggt!
Att göra barn lyckliga i Uganda behöver inte vara svårare än såhär.Lite godis och piprensare och livet är på topp.
Jag vet inte hur många glasögon vi böjde till för att minuten senare se en annan design på dem.
Kreativa är dom våra ungar iallafall,det är helt klart!
Anna
Lite jobb för Herrn
Att Eddie är den som styr allt på Bristol är inget vi direkt tänker på utan så har det alltid varit.Kvinnor går ner på knä framför honom när dom hälsar,han är alltid den som hälsas på först och han blir dårakt aldrig blivit tillrättavisad i vuxen ålder skulle jag tro.Så är det där och så är han vad vid att ha det.Men så kommer jag och Jennie dit...Vi respekterar deras sätt att vara men vi skulle aldrig knäböja för Eddie och vi hälsar alltid på andra före honom, för att för oss är alla andra lika mycket värda som honom.
Som på bilderna nedan...här är han placerad för att hålla koll på att det bara är de boende barnen som serveras mat först...jobb som han normalt aldrig skull utföra.Han skulle bestämma att nån annan skulle göra det men inte göra det själv.
Vi hör att han får en och annan kommentar att han får stå just där och jobba,det är inget dom är vana vid att se,men vi tänker att jobbar vi så kan ju han lika gärna göra det också...
Han tycker med all säkerhet att det inte är jätteroligt att stå där men han gör det iallafall,och det är bra!
Att leva medan tiden finns
En efter en försvinner de nu...de där människorna som man på inget vis känner eller har en personlig relation till men som på nåt vis ändå alltid funnits där.Offentliga människor som levt i rampljuset i all evinnerlighet och som så frikostigt delat med sig av sig själva till andra. Ingen lever i evighet det vet vi ju om men ändå berörs jag och livet kommer så påtagligt nära och det faktum att vi verkligen inte kommer att finnas kvar här på jorden för alltid.
Jag är inte rädd för att dö,men jag är rädd för att inte leva medans tiden är. Jag har tillbringat många år med att fundera på om jag är bra nog,inte för mig själv men åt andra,och fortfarande kommer de tankarna ibland.
Men varför ska vi egentligen ändra på oss för att nån annan tycker det? Varför ska vi följa ramar som inte vi passar in i?
För vem ska vi göra det?
Jag lovar mig själv att jag ska leva på det viset som jag vill och när nån rynkar på näsan åt det då ska jag inte rynka tillbaka,jag ska bara leva lite, lite mer.
Anna
Ssenyange VS Salim
Ssenyange igen...den där vansinnigt rolige killen som alla älskar och som aldrig gör nån illa.Han har ett munläder som sjukt starkt och när det kommer till att snacka så slår han alla med hästlängder.Han ville gärna också framhäva sig som en med stora muskler också.Att han minsann var lik stark som alla andra och att ingen liksom tar honom i styrka...
Mager som en sticka och stark som en..... sticka också.
Vi hämtade Salim och så blev det en kraftmätning. Salim är han i sopsäcken och den andre är Ssenyange...
Ssenyange gick inte segrande ur den jämförelsen kan man säga... Och Salim har jobbat en hel del under sin livstid kan man se..satan vilka muskler!
Anna
Surprise! NejTack.
Ibland önskar jag att jag hade svaret på livet.Vad som ska hända,om jag behöver oroa mig eller om det finns nåt jag kan göra som kan förhindra det som sker som inte är bra. Så ser det ju såklart inte ut och jag vet det.
Men ibland hade det ändå vart skönt att kunna förbereda sig för det som kommer.
10 år har vi varit i Uganda och det har inneburit 10 år av massvis med överraskningar.Ibland vill man inte ha överraskningar faktiskt.Ibland kräks man på dem.Ibland är dom fantastiska.
Anna
