Nathalie, Lovisa och Pernilla!
Pernilla,Nathalie och Lovisa. Tre 19 åriga tjejer från Falkenbergs Gymnasieskola som valt att ha Bristol Academy som sitt projektarbete. Ett arbete som bland annat bestod i att jämföra barns drömmar om framtiden i Sverige gentemot Uganda.
Jag träffade dem första gången hemma hos Victoria ett par veckor innan vi skulle åka och kände väl ganska direkt att det kändes bra. Dom kändes stabila alla 3 och såg fram emot sin resa.
Vad dom skulle få vara med om visste dom såklart inte, det går ju inte att föreställa sig...
Väl iväg i Uganda har sedan allt funkat utan problem med dom här 3 helt fantastiska ungdomarna! Dom har burit,dansat, kramat och blivit vänner med alla våra barn och ungdomar på Bristol. Med en massa kärlek och värme har även dom fått vänner som jag tror föralltid kommer att finnas kvar hos dem. Inte som vänner kanske som man pratar med varje dag, dom kanske aldrig kommer att se dom här människorna igen, men inuti, så tror jag att dom kommer att tänka på, och känna det som att det är deras vänner.
Dom har skapat minnen med barn som aldrig kommer gå ur.
Den sista dagen tex hade tjejerna lite pengar kvar som dom inte riktigt visste vad dom skulle göra med.
Dom fick en gemensam favorit i en liten kille och dom bestämde sig för att köpa en radiostyrd bil till det här barnet.
Tror ni att det barnet någonsin kommer att glömma dom här tjejerna?
Såklart inte! Lika lite som dom kommer att glömma honom.
Trots rasade magar,förkylningar,tappad matlust,extrem värme och säkert också lite hemlängtan så kan jag säga att dom var ett fantastiskt resesällskap.
Jag hoppas att det blev den resa som dom önskade sig och att dom fick ut det som dom ville.
Och om jag hade varit lärare till dom här eleverna så hade jag gett dem ett rejält fett MVG rakt av!
För det är dom värda!
Kram Anna
Nathalie och Lovisa med David i mitten,en stolle av rang!
Och så Pernilla, också med David :)
En lyckans dag för mig.
Som jag berättat så finns det en Sam I Uganda. Vi träffade honom redan 2008 så han har funnits med ett tag nu i vårt liv.
På chatten en kväll för nåt år sen så frågade Sam om jag ville se hur han bor nästa gång jag kommer till Uganda, och svaret på det var ju ett givet ja,det ville jag ju självklart!
Vi har sen inte pratat mer om just det ,men nånstans hoppades jag att han skulle komma ihåg det nu när jag kom ner igen.
Sam är ju den som åkt med oss i bussen tillbaka till hotellet på kvällarna och jag har då bjudit honom på mat innan han gett sig tillbaka hem till sig igen. En utav kvällarna satt vi själva en stund i restaurangen innan de andra kom ner, och då frågade han om jag fortfarande ville följa med honom och se var han bor, och svaret var lika givet denna gången,självklart!
Bra sa Sam! Passar det imorgon? Kl 10? För då hämtar jag dig här på hotellet!
Exakt där kom den där lilla oroskänslan att det där kanske inte var mitt smartaste beslut i livet....Jag har ju lovat alla att vara försiktig och lovat att vi inte ger oss iväg själva och nu hade jag precis sagt ja till att göra det iallafall....
Jag litar på Sam till 110, men jag litar dock inte riktigt lika mycket på alla Ugandier....
Jaja, svika Sam för att jag nojjade var jag inte direkt sugen på heller så iväg skulle jag.
Jag var bara tvungen att berätta det för Victoria först också.....
Victoria är ganska rädd om oss när vi är iväg och vill gärna ha lite kontroll så jag var lite orolig över hennes reaktion också....
När jag berättade om mina planer till Victoria så svarade hon
-Visst ,gör du det så fixar jag lite annat imorgon!
Inget mer.....inte vad jag hade väntat mig kan jag säga.
Jag tyckte nog att hon kunde blivit lite orolig för mig.....!
För Eddie berättade jag inte överhuvudtaget att jag skulle ge mig iväg, jag var rädd att han skulle stoppa det hela och det vill jag inte, så han fick veta det först dan efter....
Men ,men morgonen därpå vaknade jag ganska tidigt och gjorde mig iordning inför dagen.
10 minuter innan Sam skulle komma så kom den reaktionen på Victoria som jag väntat på dagen innan då hon säger
-Jag skulle aldrig ge mig iväg själv så!
Men vafan......vi bestämde snabbt att Victoria skulle smsa och ringa till Sams telefon under tiden jag var borta för att kolla så att allt var okej, och med den vetskapen kände jag mig betydligt tryggare också.
Så när Sam en minut senare dök upp i sällskap av sin bästa kompis Muteesa så kände jag mig inte längre orolig alls utan såg bara fram emot dagen! ( Victoria berättade senare att hon ville få mig att känna mig lite orolig för att jag skulle vara mer försiktig)
Jag lämnade över mina pengar och mina kameror till Sam för att själv slippa flasha med allt då jag trots allt är vit och vita gärna förknippas med pengar....så lite tänkte jag allt :)
Vi gick iväg och tog en taxibuss ut mot Sam´s distrikt som heter Kawempe.
Ju längre ut från stadskärnan man kommer desto fattigare blir det och Kawempe var inget undantag......Det går inte ens att beskriva.
Vi hoppade av bussen efter en dryg timmes färd och gick sen den sista biten hem till Sam.
Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig....hur dom bor i Uganda har jag ju sett otaliga gånger utifrån,men aldrig inifrån och definitivt inte hos någon som betyder något för mig.
Vi kom fram till ett pyttelitet stenhus som låg inklämt mellan flera andra byggnader med 2 dörrar och och 2 fönster och Sam gick fram till den ena dörren och låste upp den och välkomnade mig hem till sig!
Hans stolthet gick inte att ta miste på och hur skulle jag då kunna känna nåt annat än glädje jag med?
Det var det minsta boendet jag sett....Det var bara den ena dörren och det ena fönstret som var deras, i den andra delen bodde nån annan.
Han bor där tillsammans med sin storebror och sin mamma,som för tillfället är i Sudan och arbetar.
I det lilla lilla rummet som var i storlek med min familjs badrum så fanns det 1 våningsäng,1 vanlig säng, 2 små bord och en pall,det var allt....samt deras kläder och saker förstås.
Vi stannade hemma hos Sam i många timmar och gjorde väl egentligen inget särskilt mer än att prata,men jag tror att ryktet gick att det var en vit människa hemma hos Sam för det kom och gick hur mycket olika människor som helst!
Alla ville hälsa,kolla och snacka lite. Sen babblade dom på på sitt språk och då förstod man inte nåt,men för mig var det okej att bara få vara en del av deras liv en kort stund,då måste man inte alltid förstå vad som sägs...
Efter ett tag frågade Sam och Muteesa om jag ville se deras by, och det ville jag såklart! Vi gick iväg och fick också sällskap av en kille som heter Lubanga. Jag fick se och uppleva saker som jag tidigare inte gjort.
Bara en sån sak att vara vit ute på landsbygden väcker en enorm nyfikehet och för varje steg som jag tog så skrek barnen "muzungu"!
Muzungu betyder vit människa eller möjligen europé, och till slut skrattade vi alla 4 för vi hörde det så många gånger så att det nästan blev som mitt namn!
Jag fick också se hur dom lagade mat och levde i byn och det var en fantastiskt upplevelse helt enkelt.
Då vi gått en stund ville Sam visa ett ställe för mig och han frågade om det var okej att vi gick dit, och det gjorde vi och där fick jag en syn som jag heller aldrig tidigare skådat. Ett grönare Uganda har jag inte sett. Där växte bananer,mango, avokado och massa annat. Vi kom fram till ett stenbrott med klippor rakt upp på kanske 100 meter.
Där var små,små dammar av vatten och gröna kullar.Där gick kor och betade och där var barn som badade och högt upp på en klippa så stod en man och sjöng. Muteesa berättade att det var ett bra ställe att öva sång på då det ekade bra där.
Då jag stått där en stund och bara njutit av allt det vackra så frågade dom om jag kunde klättra med dit upp,så pekade dom upp för berget......
Hur i hela fridens namn ska jag överhuvudtaget ta mig upp där tänkte jag, men hör mig själv svara
-Yes, but you might have to help me a little bit. IDIOT!
Det var sjukt högt och rejält brant....3 ugandiska magra killar mellan 19 och 22 och så jag, definitivt inte lika mager eller lika ung....dom studsade upp som apor! Jag studsade inte kan jag säga,men jag kom upp utan några missöden och med bara lite hjälp! Att jag sen höll på att dö när jag kom upp är ju en annan historia :)
Väl däruppe var det så värt det för där fick jag se hela Kampala sträcka ut sig och det var en mäktig syn!
Jag frågade lite försiktigt om jag var tvungen att klättra ner också....? Men det fanns en alldeles vanlig väg att både komma upp och ner på....
På vägen tillbaka gick vi sedan om den lokala marknaden,där dom sålde mat och kläder. Så olikt vårt land...
Med facit i hand kan jag säga att just den här dagen var nog den bästa dagen någonsin för mig i Uganda.Att få bli en del av deras liv,om än bara för en dag var en otrolig upplevelse!
Jag kan också säga att jag var inte rädd en endaste gång under hela dagen utan kände mig trygg hela tiden.
Då det sedan var dags för mig att åka tillbaka till hotellet så åkte vi en vanlig lokalbuss typ,så nu har jag provat det också!
Som sagt, min bästa dag och jag ville inte att den skulle ta slut....
Här bor Sam! Av hänsyn till honom kommer jag inte att visa några bilder inifrån hans hem då jag inte frågat om det är okej för honom,hoppas ni förstår!
Lubanga, Muteesa och Sam!
Här klättrade vi upp....dom 3 aporna och jag :)
Muteesa, vänligare kille får man leta efter...
Utsikten uppifrån berget...vansinnigt vackert, men bilder gör ju inte det helt rättvist.
Muuteesa,jag och Sam :)
En liten, liten frisersalong....
Matmarknaden i Kawempe....
Det här är kasawa, Detta äts otroligt mycket i Uganda...
Dagen tog slut alldeles för fort tyvärr, men som sagt...det var en upplevelse jag kommer att bära med mig!
Anna
Vi säger välkomna till Nya Bristol Academy!
Förstå känslan när vår buss rullar in och man ser den stå där,nästintill färdig och fullt med barn på skolgården...
för oss var det stort!
I våra mått mätt är den nya skolan inget skrytbygge direkt men i jämförelse med den gamla så är den jättejättefin!
I stort kan man säga att skolan består av flera olika byggnader. En av byggnaderna fanns där sedan innan och resten är nya.
Den stora huvudbyggnaden innehåller sovsalar till flickor och pojkar,lärarrum/förvaringsrum, samt klassrum för eleverna i P6 och P7
Dom små träbyggnaderna är klassrum för övriga klasser dvs babyclass till P5.
Väggarna mellan klassrummen är bara glest uppsatta brädor så hur det är med koncentrationen vet i tusan, men dom är ju vana vid att ha det så, så just dom problemen är nog större för oss än för dom...
Sen har vi en byggnad för köket och en för toaletterna....många hus blir det :)
Välkomna till Bristol Academy! Till höger ser ni gaveln på huvudbyggnaden.
Rakt fram har vi den byggnaden som redan fanns, där är lärarbostäder.
I träbyggnaden till vänster har vi klassrum för Babyclass,topclass och P1.
Välkomna in!
Huvudbyggnaden....
Toaletten.....
Här har vi köket...det är inte helt klart ännu, men snart så!
I den här byggnaden har vi klassrum för P2, P3,P4 och P5.
Klassrummet för P6 och P7. Här ska det upp en mellanvägg på sikt..
Grinden in och ut till vår nya skola Bristol Academy! Vår stolthet :)
Anna
Till moster Lisbeth!
Det här är ett inlägg tillägnat Jennies moster Lisbeth!
Dels för att hon skickat med mig ord som föralltid kommer att finnas kvar, dels också för att hon skickade med mig en tröja som jag skulle lämna till ett av barnen.
För mig blev det en viktig tröja som inte kunde lämnas till vem som helst....jag hade den med mig flera dagar i min väska för att kunna lämna den till ett barn som kändes rätt.
Och rätt som det var så fanns han bara där. Han vek inte från min sida under hela dan då vi var på Gamla Bristol. Han satt i mitt knä eller höll min hand så fort han kom åt. Vi satt i möte med Eddie och jag tog med mig den här lille killen in i rummet fastän inga barn fick vara där....
Han höll mina händer som det mest naturliga i hela världen och vi kunde ge varandra fantastiska minnen trots att vi inte kan prata med varandra....
Så Lisbeth.....Tack för dina ord om att alla hjärtan har samma färg, här är killen som stolt bär din tröja i Uganda!
Kram Anna
Det är dåligt nu....
Vi har också ca 3000 bilder att gå igenom så det tar sin lilla tid....det är så mycket man vill visa och skriva om!
En av våra största dagar i Uganda den här gången var nog den dagen då det var dags för den officiella invigningen av nya Bristol Academy!
Vi var tidigt ute på skolan den dagen då det skulle vara strejk bland tax chaufförerna i Kampala. Och taxi är vårt enda alternativ där, så kl 07.00 plockades vi upp på hotellet , pigga och glada!
Väl på plats så var där inte jättemycket barn så tidigt utan jag och Victoria högg tag i varsin sopborste, modell Ugandisk, dvs strån samlade i en bunt, och började sopa rent klassrummen på sand.
Det var inte jättemånga barn som hakade på oss på just den sysslan kan jag säga men 2 pojkar, Lwitaki och Aizizi sopade så det stod härliga till! Duktiga killar!
När vi var klara med det och ganska nöjda med vår insats så fick vi veta litegrann om dagens program.
Kl 10.00 skulle vi vara klara för att marchera tillsammans med brassbandet runt hela byn där skolan ligger. Det är väl egentligen mest för att visa upp för omgivningen att vi faktiskt finns där som hjälp till Bristol. Det blev en mäktig promenad kan jag säga.....Brassbandet spelade och vi gick efter med hur mycket barn som helst! Vi gick säkert flera kilometer och det var 35 grader varmt, men lyckokänslan inuti och stoltheten man har över att få vara en del av det här känner inga gränser. Det är stort!
Att få göra det hand i hand med sitt fadderbarn gör inte känslan mindre magisk.
Väl tillbaka på skolan hade förberedelserna börjat i form av resta tält och 300 plaststolar samt 2 stora soffor som stod uppställda. Vi fick varsitt kuvert med en officiell inbjudan till invigningen som skulle starta kl 14,precis lika stolt en gång till över att få var en del av det här tog man emot kuvertet....
Sedan var det mest att invänta tiden då ceremonin skulle starta.
När vi då ser Eddie komma färdigombytt med kostym och slips och vi själva var jätteskitiga och svettiga efter både städning och promenad så kändes det lite jobbigt en sekund eller två, men vi bestämde oss för att vi var vi och vi duger, skitiga eller inte!
Sen var det då dags! Vi blev visade till våra platser som var av det bekvämaste slaget i form av en soffa allra längst fram! Kändes bra, men lite konstigt....
Vi fick programmet i vår hand och då blev det lite jobbigt kan jag säga.....ceremonin skulle vara färdig kl 18.20.....
Herregud tänkte vi...det är länge! Men vad skulle vi göra? Det var ju bara att gilla läget liksom. Vi förstod att det mesta dessutom skulle tas på Luganda och inte på engelska då många av människorna inte talar engelska alls av de som var där.
Vi startade med en öppningsbön, redan där kändes det som om man hamnat på ett väckelsemöte av rang!
Men det var bara att knäppa händerna och se beende ut så hade man tagit sig igenom den första delen av ceremonin!
Men då hände nåt som jag inte tror att nån av oss var direkt beredda på. Det hände saker hela tiden och det var bara barnen som uppträdde med diverse danser och sånger av olika slag, och brassbandet spelade! Det var lite tal av olika människor, på Luganda, emellanåt men tiden fullständigt svischade förbi!
Det kändes inte långtråkigt en enda gång! Man var bara så otroligt stolt!
Även vi hyllades och tackades och det kändes naturligtvis helt fantastiskt.
Victoria hade blivit mer eller mindre tvingad att hålla ett tal inför alla besökare, en sisådär 3-400 stycken plus alla barn så hon var väl lite nervös och försökte simulera fram alla alla möjliga sjukdommar innan det var hennes tur att gå upp! Men jag såg igenom hennes falskspel och upp gick hon! Bra gjort säger jag! Jag hade hellre dött än att gjort det hon gjorde! Men bra blev det och jag är stolt över henne!
Föreställningen fortsatte och den största stunden för oss var väl egentligen när stenen avtäcktes. Stenen är en s.k foundation stone där dom tackar invånarna i Varbergs och Falkenbergs kommun för all hjälp, och att vi sett till att skolan kunnat bli färdig. Just då tror jag att både jag och Victoria saknade Jennie ännu mer och att vi då förstod att det vi varit med och gjort är ganska stort....Det var svårt då att hålla tårarna tillbaka.... texten på stenen avslutas med skolans ledord, "Hard work pays" och just då kändes inget mer rätt. Hårt arbete lönar sig och det är värt det!
Som sagt, dom 4 1/2 timmarna som invigningen tog flög verkligen iväg och det är med en stor stolthet som vi deltog!
Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra skillnad, så enkelt är det bara.
En stolt och fin Eddie! Ägare och grundare av Bristol Academy!
The foundation stone...Mycket känslor kom upp då man såg den.
Vi satt på första parkett och hade det riktigt bra!
Den här flickan dansade runt med all dom här krukorna på huvudet...helt galet!
Skolkören sjöng också :)
Och brassbandet spelade såklart!
Och så avslutar vi med en liten bild från Victorias tal, bra jobbat!
Anna
Familjevännernas dag!
Som ni vet så har vi ju en fadderverksamhet, eller som vi kallar det familjevänner. På den här resan så fick alla våra familjevänner möjlighet att skicka med en present ner till sitt barn tillsammans med ett brev, det var en möjlighet som dom allra flesta tog vara på. Många paket blev det kan jag säga....
Det här är ännu ett tillfälle som jag önskat att jag kunnat få er er känna och förstå den glädjen som det här innebar för barnen....
Många av dem har aldrig någonsin sett, eller ännu mindre själva fått öppna ett paket! Där fanns barn som inte ens visste vad dom skulle göra med det utan dom var nöjda med att bara titta på det.
När vi förklarade att det var från deras familjevänner ifrån Sverige så sken dom som solar! Då öppnade dom sina paket försiktigt försiktigt och pillade bort tejpen så att pappret skulle vara helt.
En del av barnen visade total lycka,andra var mer försiktiga.
Ett av barnen, Jalia, utbrast ett högt "wow" när hon fick syn på sina snygga trosor som hon fått skickat till sig!
Ett annat av barnen Jolly, tog snabbt på sig sin nya tröja och sitt nya halsband och satt sen försjunken i över en halvtimme i sitt brev som han fick från sin familj.
Likt för oss alla är att det här är en stund som vi kommer att bära med oss länge, länge....
Derrick med sina grejer. Derrick är 17 år med glädjen var inte mindre hos honom.Han var otrolig tacksam över sina saker och lyckan gick att ta på...
Gladys! Behöver jag ens säga att hon blev lycklig?
Lilla Jamirah i sin nya outfit! Jamirah kom första dan hand i hand med ägaren Eddie med en fråga till oss...
Hon undrade om hennes familjevän Ingela var med oss? :)
Salimu Waiswa pillar tejp med stor försiktighet...Ett alldeles eget paket!
Jolly i ny tröja och nytt halsband djupt försjunken i sitt brev från Sverige..
Anna
Nu kör vi!
Jag vet ju att ni iallafall är några stycken som är nyfikna och väntar på att få höra om vår resa till Uganda...
Min tanke innan jag åkte var att beskriva resan till punkt och pricka dag för dag när jag kom hem men när jag nu sätter mig för att skriva så är det som att allting är borta för mig och jag får inte fram det.
Fingrarna brukar flyga tämligen lätt över tangenterna men nu kan jag inte formulera mig på ett sätt som jag tycker gör resan rättvis...
Jag tror iallafall att jag får lägga bort tanken att ta dag för dag utan jag får göra så som jag gjort förut, ta det som kommer upp i huvudet just då och skriva om det.
Hoppas det blir bra?
Och just idag är det den dagen då vi för första gången på den här resan rullade in med bussen på Gamla Bristol Academy...
För mig och Victoria har det här skett några gånger nu men för Nathalie,Lovisa och Pernilla så var det ju första gången. Men jag kan säga att man aldrig vänjer sig!
Vi ser ut genom fönstrena på bussen att skolgården var ganska så tom på barn och att det var lektioner för dem.
Nåt barn såg att det kom en buss och sprang för att öppna grinden.
Nyfikna är dom ju såklart barnen över att det kommer en buss till skolan men det som följer sen är svårt för någon att förstå som inte varit där.
När dom ser att det är vita människor i bussen så fullkomligt rusar dom ut från alla håll och kanter!
Dom tjoade och sprang runt och vi kunde inte snabbt nog komma ur bussen för att få ta barnen i våra famnar igen!
Jag hörde mitt namn ropas från olika håll och hjärtat smälter fullkomligt på mindre än en sekund.
Dom minns. Jag minns och vi är enade igen.
Dom vet att det här kommer att bli jätteroliga dagar och jag vet att jag kommer att vara mer trött än jag någonsin varit men också mer lycklig och jag vet att jag ska ge av mig själv så mycket det bara är möjligt under de få dagar som vi har tillsammans.
Nathalie,Lovisa och Pernilla kände sig nog ganska lyckliga dom med,även om dom inte varit där förut så blev dom snabbt favoriter även dom!
Som sagt man vänjer sig aldrig över att bli mottagen på det viset!
En snabb blick på Victoria över alla huvuden, så vet jag att hon känner precis som jag,
VI ÄR HÄR IGEN OCH NU KÖR VI!
Anna
Dags för avfärd
Det kommer antagligen att bli lite hoppigt i berättelsen om vår resa....Allt är inte helt klart och man blir lätt lite seg i huvudet och glömmer av vad som hänt vilken dag. Men det spelar ju egentligen ingen större roll.
Klart är iallafall att morgonen den 8 mars var det dags för oss att ge oss iväg igen,till Afrika och till våra vänner på Bristol Academy.
Jag, Victoria, Victorias mamma Elsie och pappa Stig samt 3 tjejer från Falkenberg, Lovisa, Pernilla och Nathalie.Victoria och hennes föräldrar körde själva upp till Landvetter och min resa startade kl 3.45 utanför korv me mos där vi mötte upp tjejerna för avfärd till flygplatsen.
Vi möttes upp i avgångshallen och vår resa började!
Lovisa minns antagligen ingenting av resan ner för hon måste ha sovit konstant! Bra egenskap :)
Vi andra slumrade nog lite till och från. Med en mellanlandning i Bryssel och sedan en i Ruwanda så blev det lite upp och nergångar med planet men det gick jättebra.
Framme i Uganda och Entebbe var vi vid 23 tiden tror jag....
Väl där skulle visumen skaffas och väskorna hämtas ut.
14 resväskor fyllda till bristningsgränsen med saker!
(Vi hade en lätt övervikt av väskorna i Göteborg, men Victoria snackade oss ur den situationen och vi fick allt med oss!)
På flygplatsen i Entebbe möttes vi sedan upp av ett stort gäng av våra vänner. Eddie,Davis,Robert,Suudi och en massa andra. Vi fick blommor och kramar i massor och första mötet med det här människorna var gjort för Lovisa,Pernilla och Nathalie.
Om det var som dom förväntat sig vet jag inte riktigt,för man kan ju inte föreställa sig hur det ska vara när man väl är på plats...men jag tror och hoppas att det kändes bra för dem.
I bussar kördes vi sen in till Kampala i den varma natten och till vårt hotell.
20 i 2 på natten kröp vi sedan ner i våra sängar och stoppade myggnäten runt om oss,
vi var där och jag var lycklig.
Anna
Ha tålamod....det kommer!
Nu ska allting börjas dela upp i huvudet för att sedan skrivas ner för att låta er ta del av det som vi varit med om på vår resa.
Det är inte enkelt,så ni får ha lite tålamod.
Man är också ganska skör efter en resa med alla intryck,nya känslor och allt som påverkar en så starkt så åtminstone jag har lite svårt att hantera det då jag kommer hem igen.
Jag lovade att bli bättre på att se allt som blir gjort därnere istället för allt som vi kunde gjort mer.
Just idag funkar det mer än dåligt..... men jag fortsätter att jobba på det.
Jag vet det, men jag måste bara känna det också,innan dess betyder det ingenting.
Resan i stort har varit fantastisk,precis som jag visste att den skulle vara. Vi har träffat gamla vänner som vi känner starkt för men vi har också träffat nya vänner som vi skaffar oss eviga band och minnen med.
Jag tror också att både jag och Victoria fick en liten liten känsla av vad vi faktiskt har varit med och gjort.
Byggt upp en skola för behövande fattiga barn i Uganda....det är ganska stort,men också så självklart.
Lyckan och kärleken som vi möter från våra barn på skolan talar sitt alldeles egna språk och att vi inte alltid förstår varandra när vi pratar spelar ingen som helst roll....
Anna
Vi är älskade....
Jag tog fram de breven som barnen skrivit till oss. Jag har fått ca 60 st och dom andra säkert lika många eller ännu fler!
Vad som står i breven varierar naturligtvis litegrann men likt för dom flesta är att dom är otroligt glada och tacksamma över att vi varit där!
En flicka skriver " When I see you, I can´t be sad, because you are so happy and beautiful and you make me feel so happy too, that´s why I Love You so much"
Hur svårt är det att ge av sig själv då tror ni?
Jag önskar att ni förstår hur viktig vår hjälp är till de här människorna!
Ni som hjälpt oss att hjälpa, känn er stolta över vad ni gjort, för det HAR gjort skillnad!
Vi tackar er från djupet av våra hjärtan och det gör även barnen på Bristol.
Från den här resan tar jag med mig Bristol Academys ledord : "HARD WORK PAYS"
Ingenting kan stämma bättre........
Anna
Hemma!
Efter en lång resa innehållande bla 9 timmars väntan i Bryssel så är vi nu hemma!
Allt har gått jättebra! Det är med blandade känslor i kroppen man landar i vår värld efter dagarna där.
Just nu känner jag mig för trött för att orka skriva men som sagt,vi är hemma och vi mår bra!
Hörs snart!
Kram Anna
På väg hem!
Jag hoppas att Anna och Victoria kan "landa" i allt dom upplevt under sin vistelse och känna sig nöjda med allt dom gjort och inte tänka så mycket på allt som kunde gjorts anorlunda eller vad som inte alls har blivit gjort denna gång.
Nu väntar jag med spänning på att höra ifrån dom och jag vet att Anna snart kommer att fylla bloggen med massvis av nya berättelser och kort på vad som har hänt under dagarn på Bristol.
Nu önskar jag dom en lyckad resa hem och i morgon eftermiddag landar dom på Landvetter igen.
Undrar om dom har träffat denna "coola" tjej som vi träffade sist vi var där. Hon var väldigt stolt över sina solglasögon!
Jennie
Gladjen har inga granser!
Vi har fatt ta emot en oerhort stor karlek av barnen. I mandags var vi med om en invigning av skolan dar vi var hedersgaster. Invigningen varade i 6 timmar och jag fattar inte riktigt vad det ar vi har stallt till med har. Alla ar sa glada over den nya skolan och gladjen har inga granser.
Under 3 dagar har vi anvant tiden till att dela ut klader och andra gavor som vi har haft med oss. Varje barn har fatt nagot av oss. Tror inte vi har missat nagon.
Anna Victoria
Inget nät
Vi har det bara bra!
Vi har gjort ett forsta besok pa skolan och traffat barnen och det var lika overvaligande som vanligt :)
Forst var hela skolgarden tom men nar var buss rullade in sa borjade de skrikas fran vartenda klassrum och barnen kom springandes fran alla hall till oss! Man kanner sig efterlangtad!
Vi sitter nu pa ett internetkafe bredvid vart hotell, 3kr for 20 minuters internettid tycker vi ar overkomligt!
Regnperioden har borjat och ger en fruktansvard hetta,ca 35 grader och solen branner faktiskt vilket vi aldrig vart med om forut i Uganda.
Naval...vi ar glada over att vara har,snart ska vi ata lite kvallsmat for att sedan ladda for en ny dag imorgon!
Ha det bra! Kram Victoria och Anna
Framme!
Nu så!
Jaha! Nu var sista dagen innan avresan här! Imorgon ger vi oss iväg. Känns alldeles ofattbart att en liten resa 2008 skulle förändra hela livet för oss.....Jag trodde aldrig att det skulle bli nåt såhär stort av det, och jag trodde då rakt inte att jag skulle hamna i Uganda mer än en gång i livet, och nu är det tredje gången som jag ger mig iväg och för Victoria blir det fjärde gången!
Jag fick ett mail igår av en släkting till Jennie som önskade oss en bra resa och sen skrev hon också
"Alla hjärtan har samma färg"
Visst är det så! Det är något som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Det spelar ingen roll i hela världen vart vi bor,vilken färg vi har, om vi är rika eller anser oss vara bättre än någon annan eller kanske tillockmed mera värd än andra,
just därför att alla hjärtan har ändå samma färg!
Mitt sätt att tänka har förändrats. Vi lever här och jag är tacksam över det. Jag har min familj och mina vänner och det tillsammans med mina erfarenheter är det som gjort mig till den jag är idag.Och idag kan jag med handen på hjärtat säga,
Att jag är stolt över det.
Nu ger vi oss iväg, kanske, kanske kommer vi åt en dator och då kan det hända att vi skickar en liten hälsning till er! Annars tycker jag ändå att ni ska kika in för Jennie är ju kvar här hemma och kan hålla vår blogg vid liv :)
Ha det bra tills vi hörs igen!
Anna
Det tar sin lilla tid....
Nu känns det bra! Natten var hemsk,morgonen likaså....Av någon anledning,fråga mig inte vilken,så blir jag lite låg när det är dags för mig att resa iväg. Jag tycker att det känns lite värre den här gången.....Antagligen för att jag ska resa utan något av mina barn, (och Jennie)det har jag inte gjort förut. Lämna mina fina barn för att åka till 400 andra.
Man är kanske inte skarpaste kniven i lådan iallafall?
Nåväl, det känns som sagt var mycket bättre nu och snart är vi där igen.Restiden är tämligen lång med start i Tvååker 03.30 på torsdagmorgon och sedan landning i Entebbe,Uganda 23.55.
Det är sina timmar på resande fot men det är så himla värt det när vi väl är på plats!
Lite bok,musik,mat på flyget och snack med de andra samt lite värdefull tid med sig själv så kommer tiden ändå att gå fort.
Väl på plats sedan finns inte mycket tid för att lata sig utan då är det full fart som gäller!
Snart har vi dom små barnen i vår famn igen,armarna kring våra halsar och deras händer i våra.
Dom blyga, men lika nyfikna ungdomarna som inte vill nåt annat än att vara våra vänner.
Och dom är våra vänner!
Öden och personer som är så olika varandra. Det är dem och det är vi, men vi blir ändå varandras vänner, för i grund och botten är vi precis just detsamma, helt vanliga människor.
Anna
Mycket packat! :)
Satan i gatan vad mycket saker det blir! Väskorna är nu färdigpackade!
Dom är invägda och klara och nu håller vi bara tummarna för att incheckningsvågarna på flygplatsen stämmer överens med den som vi använt.....annars blir det lite mindre kul.
23 kgx2 väskor var/passagerare blir en del men ändå långt ifrån tillräckligt för vad vi skulle vilja ha med oss. Vi vet att behovet är enormt och att då bli begränsad av bagagevikt känns sådär!
Nu ska bara det sista lilla packas,det mindre viktiga så att säga, mitt eget bagage. 10 kg som antagligen krymper till 5 för att man då får med ytterligare nåt litet klädesplagg som kan räcka till något barn som så väl behöver.
Att vi sen luktar lite skunk och är lite skitiga, det bjuder vi på!
2 hela dagar kvar till avresa.....sen så!
Anna
Lite packat :)
Nu i eftermiddag har jag och Jennie gjort en första packning av de sakerna som ska fylla 2 av de väskorna vi ska ha med oss ner till Uganda på torsdag. Med god hjälp av Jennies dotter Felicia såklart, som ännu inte varit med i Uganda men som står på tur härnäst i deras familj.
Det är en hel del grejer som ska med ska ni veta och det gäller att prioritera rätt saker.Alla presenter och brev från våra faddrar är naturligtvis helt givna men i resten av väskorna.....
I stort sett alla våra faddrar har valt att skicka med brev och presenter till sina barn och det är så himlans roligt! Det uppskattar vi jättemycket och gissa hur lyckliga barnen kommer att bli!Imorgon sker den sista packningen av allt, sen kan vi bara invänta torsdag!
Äntligen!
Felicia och Jennie känner sig nöjda såhär långt!
Anna
Vi kommer sakna dig vid vår sida!
Efter en natt med lite halvbra sömn har jag nu suckat färdigt tydligen,det var skönt.
Jag har också förstått (på riktigt) att Jennie inte kommer att följa med till Uganda den här gången.....
Jag har inget begåvningshandikapp vad jag vet men just det här har jag inte förstått riktigt innan nu....
Nu kommer det inte att hända att hon hoppar fram och säger att hon ska följa med och att hon bara skojat hela tiden (vilket hade kunnat vara fullt möjligt med henne egentligen).
Det är försent helt enkelt, för hon har inte tagit dukoral (dricksvaccin) mot kolera, och det måste man ta minst en vecka innan avfärd och det är mindre än en vecka kvar nu....
Så, fine! Hon kan inte åka med, that´s it!
Vi (för jag tror att jag kan skriva för Victoria också) kommer att sakna henne nåt enormt! Inte sakna,sakna i den bemärkelsen att vi inte träffas på 12 dagar för det klarar man ju,men vi kommer att sakna att ha henne vid vår sida i det här som blivit vårt gemensamma projekt! Vi är inte helt kompletta nu när vi ger oss iväg, och det känns så konstigt......!
Men med mindre än en vecka kvar till avfärd är det inte läge att tänka så vansinnigt mycket på tråkiga,konstiga,otrevliga och farliga saker,utan nu är det fullt positivt fokus på vårt nya äventyr,
Uganda, here we come!
Anna
Suuuuck......
Nu ikväll finner jag mig själv suckandes.....jag undrar varför? Antagligen är det lite nervositet, inte av själva resandet,för det känner jag till men kanske av viljan att det ska bli nåt riktigt bra av det här....? Jag vet inte.
Tror jag lägger mig istället och hoppas på att jag är färdigsuckad tills imorgon för det här humöret gör ingen människa glad......
Anna
1 vecka kvar!
Ibland så hade det varit skönt att inte haft med det här med Afrika att göra som sagt var.......softat på med samma kassa inställning som förut och varit totalt ovetandes (ointresserad) av världen utanför. Det är ju väldigt lätt...
Just precis nu är jag tämligen trött på mig själv nämligen då huvudet snurrar på i 180 hela tiden. Jag vill vila men det funkar sådär....
Fast å andra sidan skulle jag verkligen inte vilja vara en sån där människa som inte bryr sig om hur andra har det för det kan ju inte vara så kul det heller egentligen?
Eller det vet jag ju att det inte är för jag HAR ju varit sån själv :)
Så jag får nog stå med min snurrande hjärna ett litet tag till, den kanske dämpar sig lite då jag kommit hem igen?Hoppas det!
Men då är det väl 1000 nya ideér som poppat upp om vad man skulle kunna göra för att förbättra livet ytterligare litegranna för dom underbara barnen i Uganda.....
Jaja, så länge det snurrar på med positiva tankar så är det bra!
1 vecka kvar till avfärd idag! Lycklig som få :)
Tack igen för all hjälp och all uppskattning som ni visar oss,det betyder så mycket!
Anna
