Babyfeet...det är jag!
Varje gång vi kommer till kiwangala så åker vi och hälsar på en gammal tant som är en släkting till Sam.
Hon blir så himmelens glad varje gång vi kommer och vill helst aldrig att vi ska åka. Vi brukar ta med lite socker,tvätttvålar och bröd till henne och hon blir så lycklig för det lilla.
Det bästa hon vet är dock nåt helt annat,nämligen mina fötter... Hon kallar dem babyfeets och den här gången så ville hon absolut att vi skulle fota våra fötter tillsammans och så fick det bli då såklart!
Lite äldre och lite mer arbetade händer och fötter än vad jag har...
Anna
Fast nu räcker det!
Den 28 februari åkte jag till Uganda och jag var borta i 3 veckor...Nån dag innan jag kom hem så lämnade Jennie och hennes familj Sverige för att åka till USA.Jag är så vansinningt glad för deras skull för dom tycker verkligen om det.Jag är genuint glad,inte avundsjuk eller missunsam det minsta för att dom är iväg utan jag tycker verkligen att dom förtjänar att få resa och må bra.Men nu räcker det tycker det tycker jag....Jag tycker att det räcker för jag längtar efter Jennie! Jag tycker att hon kan komma hem nu för snart har det gått 5 veckor sedan vi sågs och det händer ju typ aldrig....Vi har ju pratat på Viber och Skype under tiden men det är ju inte samma sak.
Jag har massor av saker som jag vill berätta för henne och hon har med all säkerhet en hel del hon också!
Det där med vänner är en fin grej och hjälp vad man saknar dem när dom inte är där...Så Jennie...kom hem! <3
Anna
Jag förstår verkligen inte det...
Det finns saker som är så ofattbara.
I vårt land finns det avundsjuka det är vi alla på det klara med,och det är ju inte särskilt bra,iallafall inte när den innehåller missunsamhet också vilket inte är så ovanligt.Här är dock oftast avundsjukan hanterbar ändå och man kan välja bort vänner,familj eller människor i allmänhet som uppför sig på ett sätt som man inte uppskattar så upphör det till slut och livet återgår till det vanliga igen.
I Uganda är avundjukan och missunsamheten bland folket så otroligt stark så det är svårt att hantera den.
Små saker som tillexempel att en del bybor inte sätter barnen på Bristol för att dom hoppas på att Eddie ska misslyckas och dom vill inte "ge" honom sina pengar....då håller dom hellre barnen hemma på bekostnad av barnens framtid,eller att dom försöker bryta sig in hos Sam för att dom vet att han har kontakt med vita människor.
Sjuka beteenden som gör mig så vansinnigt tokig.
Priset har nog ändå tagits nu kan jag tycka.Vi har en barn sedan många år som tillhör Bristol då föräldrarna inte längre finns.Allt har gåttt jättebra för barnet och framtiden har funnits där.
Inför julen hörde nån släkting av sig helt plötsligt och frågade om barnet ville komma till dem över lovet och vila lite och naturligtvis är det de bästa att barnen får åka till sina släktingar då man såklart vill bibehålla släktbanden i den mån det går. Barnet hämtades,ett friskt,välmående barn.
Sen var det dags för terminsstart igen och samtalet kommer att barnet ska då rakt inte komma tillbaka och med ens vet Eddie vad det handlar om.Avundsjuka och missunsamhet på barnet att det faktiskt har lyckats och det unnar man inte ens dem.Då behåller man dem hemma som en ren och skär arbetskraft så var det barnets liv slut.
Hur kan man inte vilja att ett barn mår bra? Hur tänker dom?Och vad vinner dom på det?
Jag förstår det verkligen inte.
Samtalen med Eddie har varit många och långa om just det här under denna resan och ju mer jag befinner mig i Uganda ju mer stöter ju också jag på det mot mig som människa.
Men det enkla svaret är att inte försöka vara till lags eller att försöka passa in och ändra på sig för det kommer alltid att hittas fel ändå.Dom som tycker om en dom gör det och dom som inte gör det....ja...dom gör det inte.
Anna
Jag drömmer...
Nu är det en vecka sedan jag lämnade Uganda och det finns inget enkelt i att komma hem.Det är skönt att komma hem,inget snack om det men det är tungt känslomässigt.Det är svårt att landa i vår verklighet och det är så väldigt svårt att veta vad vi lämnar dem som vi älskar i. Man vill ta hem dem och linda in dem i all bomull man kan hitta,se till att dom är mätta och sedan somnar trygga i en varm säng.Deras verklighet ser så väldigt annorlunda ut gentemot våran och den vetskapen blir aldrig lättare att bära utan snarare tvärtom.
Det är antagligen inte särskilt roligt att vara anhörig till mig skulle jag tro men å andra sidan är det inte särskilt roligt att vara mig heller precis när jag kommit hem. Tankarna snurrar på vad allt vi borde göra och hur vi ska kunna genomföra dem och samtidigt så styr vi inte över det fullt ut för så mycket handlar om pengar,pengar som vi inte har och som vi inte vet hur vi ska få in.
Vi är inne på det åttonde året med Eddie och barnen på Bristol,vi vet vad vi gör men det är svårt att vara logisk i tankarna när så mycket känslor är inblandade,ibland vill man bara vila helt enkelt och drömma om att allt kommer att lösa sig på absolut bästa sätt.
Anna
Det funkar ju!
Ibland tycker vi att dom inte är så rädda om sina saker i Uganda.Det är som att dom inte riktigt bryr sig och dom tar liksom vad som helst och använder det till allt möjligt.
Myggnät tex har vi köpt exakt hur många som helst och ändå försvinner dom,går sönder eller nåt annat som vi inte ens vet. Ibland får man svar på det dock....
Om man inte har ett nyckelband då kan man använda myggnät tex.... snyggt,praktiskt och väldigt fashion tycker vi.
Det blir dock lite dyra nyckelband i sista änden kan man tycka.Men snyggt är det,visst?
Anna
Superungen! <3
Jag var tidigt ute på Bristol den dagen då vi skulle servera dem kött,ris och läsk.Att göra det känns som ett måste för annars har dom väldigt svårt att förstå att jag ska åka hem...När vi åker många så har vi alltid en stor fest dan innan vi åker och då förstår dom att det är dags för oss att lämna,men när jag är ensam vill jag inte ha en stor fest utan då kör vi det lite enklare men ändå så att dom ska förstå vad som är på gång.
Jag stod iallafall utanför köket och barnen hade precis blivit serverade lite frukost och då kom hon gående som ingenting...Bristols alldeles egna superhjälte!Klart att vi är trygga med en sån på skolan!
Söt är hon också...så klockorna stannar!
Anna
Lille Emma :)
Han heter Emma och jag är så glad att det här fotot finns på honom.Det hade kunnat vara helt annorlunda.
För några månader sedan började han uppföra sig konstigt och det slutade med att han faktiskt rymde från Bristol.
Såklart hittades han men han hade hunnit en bit.Helt olikt Emma att göra så och dom förstod att nåt måste vara fel och bara nån dag efter kom svaret i form av en malaria som satt sig i huvudet på honom och han var illa däran.
Utgången var oviss men som vi nu kan se så har vi en frisk Emma som är tillbaka på Bristol,så vansinnigt skönt!
Anna
Jag önskar att han sluppit det här....
Nu när jag var i Uganda så kom det ett samtal från Sams farbror strax efter vi lämnat Kiwangala. Sams farfar var sjuk och det var illa. Naturligtvis så skickade vi pengar så dom kunde ta han till sjukhuset för att få hjälp.
Sällan visar Sam vad han känner men jag såg på honom att det här kändes väldigt jobbigt.
Under veckan som gick så ryckte han till vid varje samtal som kom från Kiwangala och han andades ut när det varje gång gällde nåt annat.
Men tidigt i morse så kom samtalet som han fasat för...Farfar var död.
Imorgon begravs han i Kooki jämte en av sina söner,Sams pappa och Sam är på väg dit för att vara med.
Jag önskar så evinnerligt att jag kunnat lindra allt det jag vet att han känner just nu...men istället är jag här och vet inte ens vad jag ska säga till honom.Jag önskar bara att han känner det jag velat säga.
Anna
Lilla Quenie!
En del ungar har det liksom i sig....Lilla Quenie posar som en hel karl och hon tycker att livet är en fest!
Just den här lilla ungen har turen att ha sin mamma och syskon hos sig så hon har ett så bra liv som hon kan ha med de förutsättningarna som Uganda erbjuder sitt folk.
Att inte älska den här struntungen är stört omöjligt! Man vill ju bara ta med henne hem och aldrig nånsin lämna tillbaka henne...Undra om nån skulle märka det? Hur söt kan man ens bli?
Anna
Hur ska vi då kunna säga nej?
Efter en natt med dålig sömn så vaknar jag efter några timmars slummer med känslan av att jag aldrig mer vill åka tillbaka till Uganda igen.Jag orkar inte mer.Jag orkar inte med fler avsked och känslor av att svika andra människor.
Min hjärna vet att vi inte sviker men mitt hjärta säger nåt helt annat.
Min hjärna vet också att innan dagen är slut så kommer den här känslan att vara borta och att jag visst kommer att åka till Uganda igen,såklart.
Det känns jobbigt att veta att antalet barn hela tiden ökar på Bristol och behovet av hjälp ökar med dem men att det fortfarande bara är jag och Jennie som står med det ansvaret härifrån. Det är svårt att veta att vad, och hur mycket vi än gör så finns det ett ännu större hål som vi ändå ska fylla.
Ibland vill man säga till Eddie att sluta att ta in nya barn men när man sen hör en historia om hur en pojke är plockad från ett liv på gatan och nu med Eddies hjälp är en välartad gosse som älskar sitt liv på Bristol då är man så otroligt tacksam att hans hjärta är så ofantligt stort som det faktiskt är.
Hur ska vi då kunna säga nej bara för att det gör ont i våra hjärtan?
Anna
Lite trött och sliten,men vad gör det?
3 fantastiska veckor är tillända och jag är hemma igen.Som alltid är det med tungt hjärta som man lämnar Uganda och det är svårt att veta vad man ska känna.Det är skönt på riktigt att vara hemma men det är också så svårt att veta att man lämnar dem i nåt som är så otroligt svårt.
Jag vet inte hur många barn som har somnat i min famn de här veckorna.Barn som i förtvivlan gråtit efter sin mamma sedan dom blivit lämnade för en lång termin på Bristol.Är man 5-6 år så vet man inte om mamma ens kommer tillbaka igen.Vad säger man till ett barn då? Jag vet inte...men jag vet att det kan vara skönt att få somna en stund då och sen få vakna i samma famn även om den famnen inte är mammas.
Trots allt det ledsamma så är det ändå så att vi möter mer glädje ändå.Dessa oerhörda leendena och ögonen som glittrar mer än vad man trodde var möjligt. Jag är just idag lite sliten,lite sliten men ändå så väldigt lycklig att jag får vara en del av Bristol och då gör det inget att man är trött,sliten och lite ledsen för snart så mår man bra igen och är beredd att jobba hårdare än nånsin för Ugandas barn.
Anna
En superdag
Klockan är strax efter midnatt och lördagen har gått över till söndag. Att skriva på bloggen är inte min starkaste sida då jag har svårt att uttrycka mig i skrift men lite uppdateringar har det blivit under veckorna Anna har varit iväg...
Jag tillsammans med min familj ska om någon timma bege oss till flygplatsen och i väg på ett litet äventyr vilket denna gång satte stopp för mig att följa med Anna till Uganda och till våra älskade ungar. Anna vet att jag helst av allt önskar att få vara där nere nu så ett skype samtal hem i eftermiddags gjorde min och mina tjejers dag!!
I går, lördag, så vankades det en festmåltid på skolan. Köttet började förberedas i tid och det skulle kokas i några timmar innan det serverades tillsammans med ris. Som vanligt när det är fest så blev det varsinn bubblande läsk att skölja ner maten med.
Medan maten förbereddes så kom det första skypesamtalet. Det var många glada barn som alla ville fram och vinka och säga hej. Jätte glad över attt se så många av dom och att få se och att få säga hej till min lilla Provia gjorde mig väldigt glad.
Dagen till ära så spelades det dataspel inne i killarnas sovsal
På skolan finns en liten kille som heter Bright. Han har liksom många andra en tråkig historia kring sin uppväxt och har inte sin familj kvar. Min Amanda blev helt tagen i Bright vid vårt besök i höstas och hon har försökt hjälpa honom med det hon kan för att han ska få det bättre. Vid först skypesamtalet så frågade han så mycket efter Amanda och oturligt nog var hon inte hemma då så Anna lovade att ringa upp igen när Amanda kommit hem.
Bright är killen i lila längst ner i till höger och det leendet han fyrade av när han såg Amanda var så glädjesmittande att man blev helt varm. Amanda blev givetvis lika glad hon och dom fick pratat lite med varandra. Den andra killen till vänser i bild är Brian. Det gjorde mig så otroligt glad över att få se honom och få prata lite med honom. Han är så tacksam och glad över att vi kan hjälpa honom så det nästan gör ont i hjärtat över att se honom så tacksam. Jag vet också att han har det tufft just nu med sin mamma som är sjuk och ensam ansvarig för småsyskonen, så lite go mat på Bristol i dag var nog precis vad dom behövde.
Samtalet varade några minuter och det kändes nästan som om jag var där.... Både jag och Amanda fick se och prata med Brain och Bright, det är inte mycket som kan slå det kan jag lova!! Det kommer vi att leva på väldigt länge.
Jag pratade lite med Anna senare under kvällen och Bright hade sprungit runt till alla och sagt att han hade fått prata med sin Amanda <3
Anna, min allra bästa och närmsta vän lovade också att säkra upp lite mer för Brain innan hon åker hemåt på måndag kväll.
Jag är så glad och tacksam över allt vi får vara med om och jag längtar mycket över att få träffa Anna. Om 2 1/2 vecka så ses vi igen och då ska vi minsann ta igen allt tid och gå igenom massa av saker som behöver fixas på Bristol framöver.
Jag avslutar med denna fantastiska bild som Anna skickade i morse... Sötare superhjälte tror jag knappt att det finns...
Jennie
Jag förlorade men vann
Med bara dagar kvar av den här vistelsen i Uganda så är det bara att erkänna att en dålig känsla kommer krypande.
Jag är inte klar.Varför blir jag aldrig det?Hur kan 3 veckor kännas som 3 dagar?
Jag sitter på vårt hotellrum i Kampala och jag är ensam för ovanlighetens skull.Det är då som tankarna kommer.
Jag tänker ännu en gång att mitt liv hade sett så annorlunda ut om vi aldrig hamnat i Uganda.
Jag förlorade en del av mitt liv då men jag vann såklart en annan.
Ibland längtar jag efter den delen jag förlorade,den ytliga,lättsamma och ovetande delen.Jag var inte på något vis en bättre människa då men jag var antagligen lättare att hantera för människor i min närhet och kanske också för mig själv.
Nu vet jag för mycket,jag känner för mycket och jag vill för mycket också, problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska nå fram till allt.
Friheten jag känner när jag rör mig i Uganda handlar inte om friheten att kunna göra vad jag vill och när jag vill,den sitter djupare än så.Det handlar om en inre frihet som jag inte trodde fanns.
Kanske känns det så för att jag vet att jag har ett hem att återvända till där jag är trygg och där min familj finns.
En familj som trots min längtan finns kvar där vid min sida,den turen har inte alla.
Anna
Eddie finns för oss alla
Våran Eddie han har minsann att göra... Han verkar glad när jag pratar med honom och Anna säger att hans dagar är fulla med så otroligt många saker vilket hade gjort vem som helst stressad, men hon säger också att han är glad och tacksam över allt som händer.
Det var ett svårt besked som kom till oss i måndags. Hela dagen blev sorglig på någotvis. Det är så svårt att förstå att det kan vara barn som blir så ensamma om något händer mamman eller pappan. Det är ingen släkting som vill ta dessa barn då det blir en mun till att mätta och livet för dessa barn är högst ovisst. Brain är stor, 16 år nu i april, men fortfarande ett barn. Hans oro och sorg fick jag inte se och jag är så glad att Anna var där och att Brain fick känna trygghet i henne men samtidigt ledsen för vad Anna fick tvingas känna och se där och då.
I tisdags så var Eddie och handlade mat till Brain och hans syskon så dom skulle klara sig någon vecka det känns skönt att kunna hjälpa dom med det även om man bara skulle vilja vara där för dom och ge dom trygghet.
Senare på kvällen så hörde Brain av sig och sa att mamman skulle klara sig men att hon inte skulle komma hem innan hon var helt frisk, så dom får klara sig ensamma några veckor till. Ett glädjande besked som känns väldigt bra att få och även om jag vet att Brain får dra ett tugnt lass under dessa veckor med sin egen skola, hjälpa sina syskon med deras skola, matlagning, tvätt och hämta vatten så sa han att han att det var en av dom lyckligaste dagarna i hans liv. Hans mamma som betyder så mycket for honom skulle klara sig!
På skolan har det kommit en ny färgglad matta in i vår nybyggda skollänga. Dels blir man glad av alla färgerna sedan så kommer det bli så mycket lättare för dom att hålla rent då det dras runt på rätt mycket grus och sand överallt.'
Alla hjälps åt för att få mattan på plats
I söndags så pärlade Anna med barnen. Det är något som vi har gjort dom senaste åren vid alla våra besök. Det är så otroligt uppskattat och det ger barnen en stund att få vara kreativa och bara få göra sådant som barn älskar att göra.
Tyvärr så grävde någon av vattenledningen till skolan förra veckan. Detta innebar att dom fick återgå till att hämta vatten i byns brunn. Detta är ett stort bakslag för oss som kämpat med att få vattnet så rent som möjligt i vårt reningsverk. För att få det hämtade brunnsvattnet så rent som möjligt så lägger dom tabletter i vattnet för att rena det men som Anna sa så kommer det säkert komma ett gäng sjuka barn inom några veckor för detta vattnet är allt annat än rent. Glädjande nog så var allt fixat i går så nu kommer vattnet genom ledningen in i reningsverket igen, skönt!!
Jennie
Hur kan verkligheten få se ut så?
Han kom igenom grinden och bara genom att se honom så visste jag att nåt var fel.En varm kram som alltid och en frågan om allt var bra... Jag har ont i huvudet svarade han och sen brast det för honom. Älskade Brain.
Hans tårar ville inte ta slut och jag vet med ens inte vad jag ska säga...Hjälper ens en kram?
Han berättar att hans mamma som vi vet är sjuk sedan innan nu blivit hämtad av sina bröder hem till byn för att få hjälp.Brain är lämnad ensam kvar med sin ena syster och sin bror.Mamma är tagen 4 timmar bort vilket är en evinnerlig resa i Uganda.Han vet varken ut eller in.Någon har nämnt döden för honom och det är antagligen det som nu gör att han inte ens kan fokusera blicken.Bara gudarna vet när som åt ordentlig senast och det gör så ont i mig så jag vet inte vad jag ska göra.
Mina tankar hamnar hos Jennie och hon känns så otroligt långt borta.Brain är hennes och jag vet att hon hade vetat hur vi skulle gå tillväga.Jag är tacksam för att hon slipper se Brains förtvivlan men ledsen för att Brain inte får ha henne här.Det hade gjort honom mer trygg.
Han samlar sig till slut och säger att han måste gå hem och hjälpa sin syster.
Jag kramar om honom länge och jag hoppas att det kan ge honom lite styrka. Sen ser jag hans långa gängliga gestalt försvinna genom Bristols grindar.
Då...men inte förrän då, så är det min tur att bryta ihop.Jag vill bara bort och jag går.Tårarna rinner för livets totala orättvisor.Tänk om Brains mamma dör? Vad gör vi då? Vad gör Brain då?
Det här händer varenda dag i Uganda,det är inget konstigt,men det händer inte varje dag att det drabbar någon som vi älskar...verkligheten gör verkligen ont då,så vansinnigt ont...
Anna
Tillbaka i stan
Efter några regniga dagar hos Sams familj i Kiwangala så är vi nu tillbaka i Kampala igen.Skönt att komma dit och andas lantluft men också skönt att komma tillbaka till enkelheten som stan erbjuder.
4 dagar utan dusch och hårtvätt är inte min grej egentligen och det är inte min grej att kraffsa ner 5 centimeters kackerlackor med foten heller innan man ska kissa i ett hål i ett skjul. Det är inte heller min grej att få en ödla i nacken när man stänger dörren på kvällen....Men ändå så finner jag mig i det för jag tycker om att vara där och jag ser att Sam tycker om att vara där.
Häromkvällen gick vi en jättelång promenad på vägar där Sam bar hem vatten i stora dunkar som barn.
Han berättade mer om det livet som en gång var hans och bakom skratten ser jag ändå en allvarsamhet.
När vi närmar oss huset där han bodde där så mycket hände så är det nog mest jag som lider.Han har lagt det bakom sig,jag har svårare att förstå att den Sam jag är med idag är den pojken som en gång var med om allt.
Men tacksam är jag att han delar med sig av sin historia,den har förändrat mitt liv också.
Sam med sin lille kusin...
Liten med en trygg hand i sin.
Anna
Dagarna går...
Lite tyst på bloggen har det varit men det är full fart hos barnen på skolan och för Anna.
Eddie är jätteglad över Annas närvaro på skolan men han erkänner nu att han är otroligt trött. Inte trött på Annas närvaro såklart med trött i kroppen efter allt jobb dom har gjort på skolan inför terminstarten och där är många barn på skolan nu. En del är nya och det är mycket spring och stoj som Eddie får styra upp med regler som ska läras in av barnen.
Vårt bygge där dom minsta barnen går börjar gå mot sitt slut. Efter samtal med Eddie och Anna har jag kunnat skicka ner dom sista pengarna för att färdigställa invändigt och utvändigt.
Det kommer att bli så fint och Eddie tillsammans med lärarna är så glada. Det ska bli så spännande att komma ner i höst och se den fina byggnaden och glädjen hos Eddie.
Dom lokala snickarna har varit på plats och fått upp anslagstavlorna i klassrummen. Borta är nu väggarna av trä som det regnade och blåste in igenom och nu kan allt fästas upp på väggarna utan risk av att bli förstört av vädrets makter.
Utanför har hängrännorna kommit upp och fönsterrutorna kommer snart också på plats.
Det är nymålat och fint och skolan ser nästan ut som en liten smällkaramell :)
Anna och Sam lämnade Kampala för någon dag sedan för att besöka Sams släkt i Kiwangala. En resa som var väl planerad och dom kommer nog tillbaka framåt helgen om allt går som det ska med bussar och väder....
Jag har aldrig varit i Kiwangala men det syns på korten som Anna skickade att där råder ett lugn som vi inte finner i Kampala och i vår lilla skolby Nabweru.
Jennie
Jag vill inte vara någon annanstans
Han kryper upp som att han aldrig någonsin varit i nån annans famn.Han kunde ha varit min egen.Han är tunn och han väger inget i mina armar.Jag hör hans andetag bli tyngre och han somnar.Hela jag fylls av en kärlek som är så otroligt svår att beskriva för jag vet inte varför jag känner den jag vet bara att jag gör det.
De två timmarna jag sitter med den lilla pojken sovandes hos mig ger mig så mycket kraft så känner han bara en del av den så är det nog.
Jag vill inte lämna honom ifrån mig för att han ger mig nåt med.
Jag sitter med en smutsigt barn i Nabweru i slummen i Uganda och det finns ingenting som får mig att vilja vara någon annanstans än just precis där.
Anna
Hej Hej säger jag :)
Så är jag här i vårt älskade Uganda sedan ett par dagar.Allt är bra och jag mår bra.
Första dagarna har bjudit på en sol så stark som jag sällan skådat med en sönderbränd näsa som bevis på det.Idag känner jag mer igen Uganda då det bjudits på hutlösa mängder regn och lera som sipprat mellan tårna.
Skolan är igång och där är många kända ansikten.Än saknas en hel del barn men jag tror och hoppas att det ska vara ordnat tills jag åker hem igen.Dagarna går så himmelens fort så det är svårt att hinna med.Innan jag blinkat är en vecka förbi.
Det tar på krafterna att vara ensam vit bland alla våra barn.Alla vill vara närmst,bli burna och bli fotograferade och vara ensam om det är tuffare än vad man kan tro.Så jag blir allt lite sliten.Det i samband med att när jag kommer hit så slappnar hela jag av på ett sätt som jag inte gör någon annanstans och det känns som om jag skulle kunna sova bort en vecka. Det gör jag såklart inte och det brukar rätta till sig med tiden.
Så en lite trött men väldigt väldigt lycklig Anna skickar ett hej från Uganda och barnen på Bristol.
Sötare än Quenie är antagligen svårt att bli!
Anna
Efterlängtade kramar och tvättdag
Som vanligt i livet så kommer vissa människor en närmare än andra. Jag tror det är svårt att veta vad som gör att vissa människor dras till varandra. Vissa realtioner kanske blir påtvingade, andra kanske växer ur en stark vänskap medan vissa är bara menade till att mötas.
Många är barnen och ungdomarna som ligger oss otroligt varmt om hjärtat men sedan har vi ju dom som bara är menade för oss att möta och att komma lite närmare än andra. En utav dessa har jag skrivit om tidgare och han heter Brian. Han har funnits vid vår sida under ett par år och vi tycker väldigt mycket om han alla vi som har träffat honom och som har mötts utav hans vänlighet. Sedan så var det ju det här med vilka som är menade för oss att möta och så var det för mig och Brian. Han har ett otroligt stort hjärta och hans familj likaså. Han bor tillsammans med sin mamma och 3 småsyskon. Sist jag skrev om Brian och familjen avslutade jag med att vi var i full gång med att flytta familjen till ett bättre, torrare och säkrare ställe. En kort tid efter inlägget så hittade Eddie tillsammans men Brians mamma Gertrud ett litet hus och dom stor trivs där. Flytten gick strax före jul och det är en otrolig stor och skön lättnad över att dom nu bor så som dom gör. Jag är så otroligt glad och tacksam över att få göra detta för dem.
Det var inte lätt att berätta för Brian att jag inte kunde följa med Anna ner denna gången. Jag drog på det in i det längsta för att jag visste hur otroligt ledsen han skulle bli. Sanningen är ju den att den enda tidpunkten för Anna att åka nu under våren var nu och för mig var det omöjligt då jag och min familj bokat in en annan resa just under denna tiden. Brian är stor, 16 år i april, och han förstår på det stora hela varför jag inte kommer men ändå känns det som om jag sviker honom så totalt....
Anna hon står väldigt högt i kurs hon med så lyckan över att få träffa henne var minst lika stor hos Brian. Sedan så har vi ju Brians kompis Kabiswa som också hängt med oss under några år nu. Han är alltid vid vår sida när vi är nere och dom vill ju oss så väl och i går kom ett meddelande om att dom gemensamt hade tagit ett beslut att inte gå till skolan för dom ville så gärna träffa Anna! Båda killarna går i S4 och det är ett tufft år för dom i skolan med massa av läxor och prov så att ta ett belut att "skolka" sitter långt inne men kommer det besök från Sverige så släpper man det man har för åtminstonde den dagen. Så killarna var på Bristol när Anna kom dit i går och dom var så glada över att få krama om henne. Glada för deras del men det kändes lite sorgsamt över inte att få vara där och ge dom mina kramar.
Där är otroligt varmt för tillfället hälsar Anna, -Skitvarmt för att citera henne korrekt!! Massa av vatten behövs då hon mitt allt detta är ensam med att bära barnen, krama om dom och bara vara där och lyssna på vad dom har att säga. Vid många av besöken är vi många som kan dela på allt detta.
Kvällen spenderades med tvätt av kläder i hotellets dusch. Jag ser väldigt klart och tydligt bara Sam på korten. Anna säger att det inte bara är och tvätta med tvål och vatten och tro det blir rent, utan att man måste träna väldigt mycket och att hon inte fixar det! Men det är något visst med kortet ovanför som säger mig att jag tror att hon bara njuter av att slippa;-)
Sedan så kom där en hälsning hem till två av våra vänner som har varit med oss ner på våra resor, Eivor och Tore. Detta är deras lilla tjej som kom dom så nära när vi var nere sist, Jane Francis heter hon och som har varit med om massa tråkigheter innan hon nu är på skolan och som nu också bor där sedan hennes pappa råkade ut för en olycka. Jane Francis är familjevänn med Eivor och Tores son med familj.
Jennie
Allt är väl...
I går kom det ett litet meddelande från Anna om att allt bara var bra. Resan ner hade gått fint trots lite strul i Amsterdam med ett krånglade plan som gjorde ankomsten till Entebbe 2 timmar sen. I Amsterdam bad Anna mig att försöka få tag i Eddie och meddela om förseningen så dom inte behövde köra från Kampala innan lite senare. Jag lovade att göra mitt bästa då det inte är alltid man får tag i Eddie. Sedan så skrev vi nästan samtidigt till varandra, Anna och jag, att dom är så vana att vänta på saker och på varandra så om inte meddelandet gick fram så skulle dom säkert inte vara så irriterade över väntan.
Lite senare när Anna lyft från Amsterdam så fick jag tag i Eddie och meddelade att det kändes skönt att jag fick tag i honom för att säga att Anna var sen. Svaret jag fick var då - Jennie, det gör absolut ingenting, du förstår vi är vana att vänta!!!! Kan lugnt säga att man känner det Ugandiska folket väldigt väl efter alla dessa åren;)
I dag har Anna varit på Bristol hela dagen. Ett litet samtal hem i från henne angående ett beslut gällande den snart klara skolbyggnaden gjorde att Anna kunde ge Eddie klartecken på att lägga in matta i dom 3 klassrummen, lite anslagstavlor på väggarna, hyllor att förvara saker på och efter detta ska det sättas glas i fönstren och det ska upp hängrännor på taket. Så otroligt skönt att vi kan lösa dessa bitar så snabbt och att Anna inte är längre än ett telefonsamtal bort.
Pratade med Anna alldeles precis och då hade dom stannat till på en liten anspråkslös restaurang mellan skolan och stan för att äta det som står högst upp på en Ugandiers önskelista gällande mat och det är griskött. Dom är otroligt duktiga på att laga maten i byarna runtom Kampala och det var där som kvällsmaten för Anna och Sam intogs i kväll med dom enda redskapen som duger till att äta med - fingrarna!!
I morgon skulle Sam och Anna tillbaka till Bristol!
Jennie
Borta är den dåliga trälängan och nu står denna otroligt fina och välbyggda länga med 3 klassrum för dom allra minsta på skolan! Både jag och Anna känner en stor glädje och lättnad över att ha fått möjlighet till att bygga detta till dom!
