STOR LOPPIS har vi skrivit på lappana och i inläggen vi delat. Efter dagen är vi alldeles säkra på att den kommer att bli alldeles fantastiskt stor :) Vi har fått in jättefina grejer och vi har fått massa hjälp.Så tacksamma är vi!

Imorgon kör vi ännu en dag med inlämning sedan smäller det på söndag! Taggade är bara förnamnet!

Nu så har startskottet gått för Bristols Loppis 2018! Vi har fått lokalen och borden är utsatta och klara för att nu under två dagar ta emot saker som folk ( förhoppningsvis ) vill skänka till oss. Sen ska allting packas upp och ställas iordning innan vi slår upp dörrarna på söndag!

 

3 saker att lägga på minnet nu...

 

 

 

 

 

Nu ordnas det lotteri,bakas,inhandlas plastpåsar och sätts upp lappar.Vi rensar hemma i våra gömmor in i det sista för nu är vi bara dagar ifrån vår loppis! Vi vet att helgen kommer gå rasande fort och innan vi vet ordet av kommer vi att krasha i soffan på söndag kväll trötta och lyckliga oavsett resultatet. Naturligtvis vill man alltid göra bättre än förra året men vi har inget jättebygge att rodda det kommande året så på det viset så känns allt mindre pressat,därmed inte sagt att vi inte vill göra vårt absolut yttersta för att slå alla tidigare rekord!

 

Så... har ni grejer att komma med så snälla gör det! Oavsett om ni sedan är loppisfantaster eller inte så kom på söndagen och köp lite lotter och ta en fika om inte annat,bara för att ni kan. Det gör skillnad.

 

Jag får orden till mig Du är klok,stark och modig <3

Det träffar mig med full kraft för att jag så ofta tvivlar på min egen förmåga.

Hon som sa dem förstår nog inte att jag kommer att bära med mig de orden länge.

Egenskaper jag så gärna vill ha och någon ser dem i mig.

Jag följde mitt hjärta och oavsett vad som händer så kommer jag aldrig någonsin att ångra det.

Man ångrar alltid bara det man inte gjorde.

 

Tusen gånger har jag sagt det att bloggen såklart speglas väldigt mycket från mitt håll.Jennie vill inte skriva.

Jag anser däremot att jag aldrig hävdar eller har hävdat att jag är ensam i vårt arbete för Bristols barn.Jag skriver ur min synvinkel och jag delar med mig av det som jag anser att jag vill.Det hade ju varit vansinnigt konstigt om jag lämnat ut Jennie utan att hon bett om det.. Idag är det dock dags litegrann att göra det.

 

Jag jobbar som personlig assistent sedan ca 3,5 år tillbaka.Innan dess har jag ett förflutet i en korvkiosk i vår lilla by. Än idag kan folk titta på en som om de känner en och när dom då säger: Gud...var har jag sett dej förut?!

Man svarar...på korvkiosken i Tvååker... Ja just det!! Du och den där andre...är det din syster?

Den andre är Jennie.Eller den förste...hursomhelst. Vi jobbade där ihop i en herrans massa år och vi hade vansinnigt roligt.Livet förändrades och så gjorde lusten att byta jobb.Jag slutade och Jennie slutade ett tag efter mig.Sedan dess har vi inte jobbat på samma arbetsplats.

MEN,hon jobbar också på byns gymnasieskola och därifrån kommer dagens bilder!

 

Det är lördag och det är kväll och jag har haft en dag när tankarna har snurrat mer än lovligt mycket.Jag tycker inte särskilt mycket om de dagarna för tankarna leder inte till så mycket bra saker egentligen. Det är snart 2 veckor sedan jag lämnade Uganda för 17e gången och aldrig blir det lättare. Jag drömmer om att kliva på det där planet och bara känna lättnad men det händer aldrig.Jag drömmer om att känslan ska komma att nu vill jag inte åka tillbaka mer men den kommer inte heller,jag är inte ens när den känslan.Istället så längtar jag så hjärtat värker.

Jag undrar stilla om jag nånsin kommer att bli hel i tanken igen,kan man ens bli det när man alltid känner att man är på fel plats.När jag är hemma vill jag vara där,när jag är där känner jag att jag borde vara hemma.

Jag blundar och jag känner allt det jag vill känna.Jag känner lukten av Uganda och jag känner lukten av livets människor..snart,snart är vi där igen.

 

 

Det sköna med att åren har blivit många i arbetet tillsammans med Eddie är att det blir lättare och lättare att säga vad man verkligen tycker. Vi ÄR olika och vi ser på saker på ganska olika sätt många gånger. Saker som han tycker är viktiga kan vi tycka är helt befängda och det är vår rätt att säga nej till att betala för det. Vi kan aldrig hindra honom att göra det han vill men vi kan avstå att ge pengar till det.

 

 

Förr skapade det mycket vånda hos oss att säga nej,mest för att vi inte förstod vad som händer om vi säger nej och vi trodde nog ofta att konsekvenserna av vårt nej skulle vara större än de i själva verket blev.Nu säger vi mer vad vi verkligen tycker och Eddie blir i ärligheterns namn ganska irriterad av det emellanåt.Han kan nog tycka att vi inte riktigt förstår att en del saker är viktiga och det ligger säkert nåt i det,allt förstår vi verkligen inte.

10 år betyder mycket kunskap men det betyder långt ifrån fullärda. 

 

Igår blev det ett för oss solklart nej att bygga ett badrum till lärarna.Viktigt säger han,vi håller inte med.

Däremot blev det ett ja till cement och tegelstenar för att slutföra rampen och leda ner vatten utmed den istället för att det ska ösa ner helt ohämmat från alla sidor. Fullt rimligt anser vi och då är ett ja enkelt att ge.

 

Bilden nedan bjöd han oss på för att förklara hur och varför det behöver muras längs rampen.

Ingen vacker ritning som kommer lämna avtryck till eftervärlden,men likväl lättförstådd! 

Och nu är det jäklar i havet inte mycket kvar alls på bygget!

 

Anna

Valtider i Sverige och i jämförelse med valen som sker i Uganda så har vi ju det väldigt bra.Även om diskussionerna partierna emellan kan vara lite hårda emellanåt så är vi ändå inte i närheten av deras valrörelser.

Jag är oerhört ointresserad av politik,tyvärr får man väl säga,men det är så.Jag finner det inte intressant helt enkelt.Jag har alltid utnyttjat min rätt att rösta men det har i ärlighetens namn inte varit mycket mer än så.

 

Det här året är det dock det första året som jag känner mig uppriktigt orolig för vad som kan hända.Jag tror inte att jag behöver nämna namnet på det partiet för att ni ska förstå.

Det är för mig en gåta att någon kan tycka att vi inte ska hjälpa dem vi kan,att inte alla ska få ha på sig de dom vill,att man ska vara svensk för att bo här och att färgen på en hud kan få en del människor att bli helt galna.

Hur kan dom tro att Sverige är svenskt? Och hur många generationer tillbaka ska man gå för att få kalla sig svensk?

 

Jag skäms faktiskt och jag tycker att dom borde göra det också.Jag skäms för att det finns dom som inte fattat något alls och för att det finns dom som tror att svarta människor är annorlunda än vita.

 

 

 

Lärarna och de vuxna på Bristol har varit otaliga under de 10 åren vi varit där.En har varit med Eddie sedan starten,en annan har varit med i massor av år men på det stora hela så är det tyvärr väldigt stor ruljans på personalen.Mycket utav samma anledningar som barnen försvinner,dvs att man flyttar till andra delar av landet.

 

Det här har gjort att vi inte har speciellt nära kontakt med lärarna.Vi försökte ett tag men det blev liksom aldrig riktigt bra och sen när vi kom ner året efter så var hälften av dem nya och så fortsatte det,så vi gav upp helt enkelt. Nu blir man mer "bara" glad så länge de som vi tycker om och som är bra vuxna för barnen är kvar och gör det som dom ska.

 

Den här mannen på bilden nedan har vi haft hos oss ett par år nu.Han är den som lagar maten varje dag.

Alltså poshon och bönorna.Han styr upp matkön och ordnar det på ett sätt som är bättre än vi sett på många år.Han har själv en massa egna barn och det märks när han hanterar Bristolbarnen också,så honom är vi väldigt glada för.Han är också alltid oerhört vänlig och välkomnande mot oss när vi kommer och det är såklart också väldigt roligt. Han ser lite ilsk ut på bilden men det stämmer inte alls med verkligheten.

Lika fort som livet går här hemma går det i Uganda.Nu är termin 2 av 3 avslutad på Bristol och de allra flesta barnen ska ha några veckors lov.Skönt för en del,mardröm för andra.

De barn som ska avsluta sista klassen i Primary school,dvs P.7 åker oftast inte hem alls utan de stannar kvar på skolan och studerar hela lovet för att öka chanserna att klara slutproven som görs och som kan innefatta allt man ska ha lärt sig under sin skolgång.De där proven är ingen walk in the park kan jag säga och det skapar en rejäl skopa ångest hos mängder av ungar. Ingen vill misslyckas det sista året och gå om det en gång till men ändå är det precis det som händer för jättemånga. Dessutom kan föräldrar ( om de har pengar ) bestämma att barnen ska gå om ett år i skolan om de anser att deras resultat inte är bra nog även fast de på pappret klarat proven.

Udda kan jag tycka och kanske inte det bästa sättet att öka på självförtroendet hos sitt barn om man säger så.

Men Uganda är Uganda i alla lägen.

 

På Bristol är tanken att det ska rivas det här lovet istället för att byggas.Den gamla lärarbostaden ska ner för att ge större skolgård för alla barn.Nu är jag dock inte helt 100 säker på att den orken finns hos Eddie just nu så det återstår att se helt enkelt. Ner ska den,frågan är bara när.

 

Men nu... LOV!

 

 

Det närmar sig loppisen och vi inser att vi har massvis att göra och vi bestämmer att vi ska ses Jennie och jag och styra upp allt. Sagt och gjort...hon kommer till mig och vi får pratat igenom en massa.Mest om saker som inte alls rör loppisen dock utan mer om livet i stort och smått och om att våga göra saker som man kanske egentligen inte alls brukar göra men som man ändå väljer att göra för att livet är för kort för att fundera på hur saker och ting blivit om man inte vågat ta steg ut på okänd mark ibland.

 

Till slut enas vi om att det här med loppisen kan vi nu iallafall...Det är femte året vi kör och det sitter i ryggraden nu.En grisjobbig helg men en av årets bästa.Våra familjer och vänner sluter upp och vi får en helg tillsammans där vi får jobba men på samma gång får vi chansen att förändra livet för andra,hur kan man inte vara lycklig då?

Vi delar upp arbetet emellan oss för att slippa fokusera på alla delar,så gör vi alltid och det brukar fungera bra.

 

När hon sen åker hem så väljer jag att inte göra mer utav den här dagen.Jag stannar kvar i den tacksamhetskänslan jag känner över det livet jag fick och det jag fått uppleva.Ibland är det skönt att stanna upp i det så man inte glömmer av det.

 

Hela sommaren har jag tappat orden.Dom finns där inne men blir inget redigt utav det.Tänker att jag måste berätta och visa vad vi gör,vad som hänt och allt som sker.Men jag öppnar datorn, skriver några ord sen klappar jag ihop den igen frustrerad över det jag har inuti men som inte hittar vägen ut.Tänker att det inte borde vara så vansinningt svårt men när tanken går att andra ska tycka om det jag skriver eller tycka att det är rätt och passar in då tappar jag förmågan att skriva helt och hållet och det är som om att jag inte minns hur man gör.

Gör det bara,skriv.

Det funkar ju inte så.

Eller iallafall funkar jag inte så.

Bestämmer mig för att låta det vara som det är men jag önskar att det ska bli annorlunda igen. Att orden ska komma som om jag aldrig nånsin gjort nåt annat än att just skriva om barn och om livet i Uganda.

En del av mig vet att allting egentligen har kommit alltför nära och det gör också att det är svårt att sätta ord på allt.

Mitt vanliga liv är för ihopblandat med Uganda och när jag nu tog steget att bara åka dit på semester så förstärktes det och på nåt vis känns det som att jag inte riktigt vet just nu vad som är vad. Låter det flummigt?

Det är det också,även för mig.Där jag förr öppnat upp stänger jag nu till istället och resultatet blir att jag krampar fullständigt.

Men gör det nåt egentligen? Det finns större saker att oroa sig för än att jag har skrivkramp.

För tusende gången klappar jag igen datorn,jag stänger den och tänker att det betyder ingenting att du inte kan just nu...just nu kan det bara vara just precis såhär.Och det gör ingenting.Alls.

 

 

Anna

Jag är hemma igen efter en liten visit i Uganda och lika mycket som jag älskar att vara där så älskar jag att komma hem till det som är min del av livet här.Jag lämnar en stor del av mitt hjärta där men vet också att jag snart är tillbaka och det gör det hela lite lättare såklart.

 

Väl hemma så kan vi nu inte förspilla nån tid för ni har väl inte glömt av vår loppis? Årets händelse om ni frågar oss och vi är taggade till max!Vi klarar såklart inte detta själva utan hjälp.

Först och främst behöver vi få in saker och det hoppas vi såklart att ni kan hjälpa till med.

 

 

 

 

 

Nu är ju inte jag en elektriker direkt,det är i ärlighetens namn en riktigt svag sida hos mig. Gillar lampor det gör jag ju förstås och jag gillar när elektriska saker funkar som dom ska och när dom ska,så så långt är allt väl.

Men det där andra,med att koppla hit och dra dit,det förstår jag inte alls faktiskt. Men så är jag här i Uganda ,så inser jag en sak och det är att jag iallafall vet hur det INTE ska se ut….eller jag tror iallafall inte att det är helt rätt.

 

Numera åker jag inte bara till Uganda för att jobba,nu åker jag för att ha semester också.Som nu.

Såklart åker jag också ut till barnen men det är för att jag vill det, inte för att jag har saker att utföra.

 

Ibland när saker rullat på för fort,för länge och för mycket då är det ganska skönt att dra i den där bromsen som är så svår att hitta när man är hemma.Här hittar jag den lättare än nån annastans.

Jag kommer på mig själv att tänka att jag inte riktigt vet vart jag trivs bäst att vara.Hemma såklart för att min familj och mina barn är där,och så barnbarnet Rallsan naturligtvis,vad vore jag utan dem?

 

Jag har en dag när jag gör lite vad jag önskar och jag går till ett kafé i närheten där jag bor.

Beställer in en ceasarsallad till lunch som smakar allt annat än ceasarsallad,men vad gör väl det? Den var god ändå.

Jag tycker om att sitta där för jag känner mig som helt vanlig,jag kunde lika gärna suttit i Varberg på en uteservering där.

Men jag vet också att det där är inte så livet är här.Livet här är inte ceasarsallad och lika väl som jag uppskattar den där stunden på kafét så uppskattar jag de andra stunderna här ännu mer,de där jag inte ser ut som alla andra men där jag ändå faller in i deras kultur,äter deras mat och lever närmre de livet dom gör.

 

Mitt hemma är i Sverige och det kommer alltid att vara det,men gudarna ska veta att mitt hjärta är här,i Uganda,livets land.