Varje gång man kommer dit så slås man så hårt av den kärleken man känner för dem.Alla de här barnen.Oavsett om dom har har varit med oss länge eller är alldeles nya på skolan så har var och en av dem aldrig bett om att bli födda in i de livet dom har. Leendena som ändå sitter där nästan jämt men som man också lärt sig innehåller så mycket kamp och smärta.

Dom är med all säkerhet hungriga varje dag och det livet dom har nu kommer aldrig att se särskilt annorlunda ut.

Jag har lärt mig att det inte spelar någon roll hur mycket vi än gör för vi kommer aldrig att bli klara.

Det kommer bara nya och nya och nya och alla har de ett behov som inte ens går att möta.

 

Idag kommer det lite tårar för att det slår mig hårt just idag.Jag älskar dem av hela mitt hjärta och jag kommer aldrig att sluta att göra det.Jag önskar bara att alla vuxna kände samma sak.

Dom är en del av världens barn och dom förtjänar bara det bästa.

 

I förrgår kväll såg himlen ut såhär.Vackert så man dånade.Några timmar senade startade det värsta ovädret jag upplevt hittills i Uganda.Satan vad det regnade,åskade och blåste!Trots att vi var inomhus så var ljuden så öronbedövande och jag som sällan blir rädd för sånt där tyckte det var redigt obehagligt.Tanken kom naturligtvis också på alla dem om inte låg lika skyddade som jag i en varm säng i ett tätt hus.

 

På morgonen gick det att se på nyheterna att en familj nånstans i utkanterna av Kampala förlorat sex av sina barn i regnmassorna.Det var dem de visade på nyheterna,vi kan lätt anta att det var betydligt fler än så som fick sätta livet till.

 

 

Anna

Jag nyper mig i armen och tänker...hur i hela fridens namn blev detta mitt liv? Hur kan jag ha sån tur?

Nästa gång tänker jag vafan har jag gjort för illa för att förtjäna allt det här slitet?

Jag dras mellan ytterligheterna av straff och belöning och det känns verkligen som båda två.

Mest belöning såklart och tur är väl det.

 

Jag gör min 20e resa till Afrika.Jag har varit i Kenya 1 av de gångerna också så 19 av dem har gått till Uganda.Jag tänker att det inte är så konstigt att det känns som hemma och att det ändå ibland känns att jag är så långt ifrån hemma det bara går att komma.

Jag tar fram min dator och betalar mina räkningar,ringer ett samtal hem för att få se två efterlängtade barnbarn,dricker en kopp kaffe i pyamas oförskämt långsamt bara för att jag kan och tänker stilla att jag aldrig vet när sista gången är kommen.Det är klart att det kommer att komma en sista gång som jag kommer hit.

Min kropp är lite trött och den tar emot vilan med tacksamhet,jag känner det.Jag tänker klart alla mina tankar igen och jag sover.Igår somnade jag till ljudet av dunkande afrikanska rytmer och det slutade inte innan på morgontimmarna.

Så annorlunda mot hemma med det här är mitt liv också och hur ska jag nånsin kunna nöja mig med bara ett utav dem igen?

 

Hejhopp tänkte jag och så for jag till Uganda,igen. Lite smårubbad? Mest troligt,men vad gör väl det?

Livets plats som ger mig massor av minnen och ett lugn jag aldrig annars upplever.

Jag har semester helt enkelt,skönt.Jag har lagat Tacos och pannkakor på den lilla gasplattan jag har där vi bor och så spagetti och köttfärsås.Varför laga svensk mat när man är borta tänker ni? För att det är det enda jag kan laga och det är skönt att slippa äta ute varje dag,det trodde jag iockförsig aldrig att jag skulle tycka...Men nu skriker magen efter matooke så det får det snart bli.

 

Jag har varit ute på skolan också såklart.Det är jättefin verkligen.Där är miljarders barn känns det som och jag blev mottagen av en vuxen med frasen : Vad tjock du är! 

Här är med andra ord allt precis sig likt...därmed inte sagt att man kommer att vänja sig vid just den hälsningsfrasen!

 

Igår var det upplopp också med mängder av poliser inne i själva City.Många skadade tydligen och tårgasen flödade...

Jag märkte inget.Sån tur kan man också ha.

 

Min unge.Min Hampus.Han fyller 22 idag.Han älskar Afrika på samma vis som jag och att skratta med honom är det enklaste som finns.I mångt och mycket är han väldigt lik mig på andra sätt finns det ingen som är som han.

Stolt är jag och tacksam för att han valde mig till sin mamma.Stolt och tacksam att få vara en liten del i hans liv.

22 år idag,klart vi ska fira <3

 

Anna

Jag lägger några lite jobbiga veckor bakom mig.Ibland kommer dom och det är bara vackert att ta emot dem och sen ta sig igenom dem.Aldrig runt när det gäller mig,bara igenom.Rakt igenom.

Jag tror inte alls på att lägga saker åt sidan,förr eller senare så kommer dom alltid ifatt en ändå.

 

Jag pratar med en av mina människor om hur jag känner det och så säger han igen...

 

Som så många gånger innan vill jag säga till honom att jag inte delar hans tro och att jag inte förstår varför vi man ska ställas inför så mycket saker i livet.Varför kan det inte bara flyta på? Varför kan inte allting bara vara enkelt?

Jag säger aldrig de orden högt.Ofta,ofta visar sig hans sätt att tänka och hans tro inte vara så galet ändå.Jag hittar ofta svaren på mina frågor själv och när jag tänker att jag ska lära mig något av det jag går igenom så kan jag lättare hantera det också,jag vill gärna lära mig nya saker.

 

Idag sänker jag axlarna.Jag höjer blicken jag sträcker på mig litegrann och tänker stilla att allting kommer att ordna sig.

Det gör det alltid.

 

Dagarna rusar,livet rusar, bloggen rusar inte.Den står tämligen still faktiskt.Min hjärna också.

Det är jag van vid dock...mer ovanligt att bloggen haltar/försummas/glöms bort eller vad det nu är jag håller på med.

Allt i livet tar tid och det är som att jag tappat all den tiden.Egentligen handlar det ju bara om hur jag prioriterar den tiden jag har och just nu vet jag faktiskt inte alls vad jag gör av den.

 

I Uganda är termin 1 igång av skolåret 2019.Vi hoppas såklart att det kommer att bli ett bra år och att dom inte gungar ihjäl sig på den nya lekplatsen...och att dom vuxna låter bli att använda gungorna till torkställning. Blir det så så är vi mucho nöjda.

 

Tänk hur många människor som passerar oss under en livstid? Hur många möten som sker som vi glömmer bort för att dom inte betydde något alls,möten vi minns och människor som på ett eller annat vis påverkar oss så att vi aldrig blir densamma igen oavsett vad som sker.

De människorna man kan tänka på när man ibland känner att man sliter lite illa själv och hur ens egen kamp då bleknar i jämförelse och inte är så svår på det stora hela.Vi möter alla våra egna svårigheter och vi bär vår egna bördor och det är svårt nog,det är inte det jag säger.

Men för mig hjälper det att tänka på dem som visat mig livets verkliga kamp.

 

Ibland när dom säger I have nothing to do about it... och man vet att det är helt sant.I have nothing to do...Det är då jag önskar att jag kunde ändra världen.Det är då jag som mest avskyr min litenhet och min oförmåga att förändra det som är så orättvist.

Det är då jag ibland långt inne önskar att jag aldrig satt min fot i Uganda från första början. Men jag gjorde det.Jag satte min fot där och jag sveptes med som att inte heller jag kunde göra nåt åt det och jag vill heller nästan aldrig ha det ogjort.

Bara ibland...då när jag vet att livet inte ligger i mina händer.

 

 

 

Anna

Det har varit väldigt konstiga månader sen bygget blev klart för vår del.Luften gick nog ur oss ganska rejält  kan jag känna.Efter att ha diskuterat bygge på engelska nästan varje dag under ett års tid så är det nästan kräkkänsla nu av bara tanken på att bygga nåt nånsin igen.

 

Vad vi får höra och vad vi också förstår är hur människorna som kommer innanför grindarna nu nästan dånar när de ser skolan.Inte för att det är den finaste skolan dom sett utan mest tror jag för att det gick så otroligt fort ( ur deras ögon sett ) att bygga den.I Uganda kan man bygga på ett hus i 10-15 år och det är inga konstigheter med det.

Dom kan flytta in däremot betydligt tidigare än så och så bygger man när man kan,har råd och har lust.

Vi hade såklart fått spader av att ha det så.

 

Ni vill göra klart va? Säger Eddie ofta...Som om det vore vi som var udda som vill slutföra saker.Tänk vad vi lärt oss ändå under alla år som gått.Man blir ju nästan religös av bara tanken.

 

Jag är en människa som verkar vara född med dåligt samvete.Alltid straffar jag mig själv lite i tanken och allrahelst när jag väljer att göra saker som bara är för min egen vinning.Kan jag halka med och samtidigt göra nytta för nån annan eller att någon jag tycker om får samma upplevelse som jag då är det på nåt vis lättare att hantera än när jag bara gör saker för mig.

 

Ska jag vara ledig från jobbet ( oavsett vilket jobb jag än haft ) så känner jag ett jättebehov av att jobba för mina kollegor före, eftersom jag vet att dom måste ställa upp på när jag kommer att vara borta.

Egentligen har jag ju bara semester som vemsomhelst bara det att jag väljer att tillbringa den i Uganda varenda gång. Semester på hemmaplan har jag aldrig haft.

Jag har turen att ha arbetsgivare som aldrig någonsin nekat mig att åka,ibland med löjligt kort varsel och för det är jag så evinnerligt tacksam.Det gör ju också såklart att man vill göra allt vad man kan när man är hemma. Det var dock lättare att vara borta från korvarna i korvkiosken där jag jobbade förut än att lämna han jag delar så stor del av min vardag med nu.Han blir ju en saknad prick när man är borta precis som mina ungar är,de där ungarna som låter mig vara precis som jag är och som aldrig klagar för att jag valde att ha en del av mitt liv i Afrika.Hur mycket tur kan man ha egentligen?

 

Anna