2017 ska bli 2018!
Varje nyår känns alltid lite .... fantastiskt på nåt vis. Livet i stort såklart för att man fått leva ett år till,fått älska och bli älskad,fått lära sig saker och utvecklas i den man är.
Ännu mer känns det i hjärtat det faktum att jag och Jennie stått pall ännu ett år med Bristol Academy.
Vi lämnar 2017 som varit ett ganska slitsamt år på väldigt många plan och kliver in i 2018 som vi hoppas ska bli lite lättare.Vi kliver in i år 10 med Bristol...vem hade anat det när vi reste till Uganda första gången 2008?
Vi är ensamma i att leda arbetet med Bristol sedan ganska många år nu.Men aldrig förr har vi haft så många med oss som har så mycket hjärta för det vi gör och för våra barn.Det gör att vi aldrig någonsin känner oss ensamma.
Vi skulle aldrig någonsin ha varit där vi är idag utan alla de människor som varit en del av historien om Bristol och det kan vi inte säga nog många gånger. Utan dem som slet de första åren så hade Bristol aldrig funnits,utan oss som tog vid så hade vi aldrig varit här nu.
Det är det som gör det hela så fint att vi verkligen tillsammans har gjort skillnad.Kanske inte för alla i världen men iallafall för några.
Vi kan säga Tack tusentals gånger och ändå skulle det inte vara nog.Vi kan lägga all vår tid på att försöka få er att förstå hur värdefulla ni alla är i vårt arbete och ändå skulle ni ändå inte veta.
Men ändå....
Vi vill ge er vårt evinnerligaste Tack för att ni hjälpt oss igenom 2017 och Vi vill önska er ett Gott nytt år och att 2018 blir precis så som ni önskar.
Vi vet aldrig vart åren för oss i vårt arbete för Bristols barn
men varje år är sannerligen en gåva,för dem och för oss.
❤️
Tack!
Anna,Jennie,Eddie
och
Barnen på Bristol Academy
Vad är problemet?
Ibland vet man ju inte om man ska skratta eller gråta! I Uganda kan liksom allting hända....
Vi har ju haft ganska stora problem med att det kommit fram massa vatten nu när vi grävt grunden till nya bygget. Det har kostat lite extra pengar för att vi vart tvungna att fylla upp med sten för att sedan kunnat gjuta.
Nu kom nästa problem...Vi betalar årsvis för det vattnet vi får i kranen in till skolgården. Häromdagen kom dom för att dom ville ha betalt och såg då att vi byggde...Bra tänkte dom,här kan vi kräma ur pengar för dom är i behov av vatten och Eddie insåg snabbt att det här skulle bli en dyr historia om vi använder kranvattnet.
Han meddelande att han måste komma på ett annat sätt att lösa vatten,han visste bara inte hur....
Igår kom svaret..... Gräva efter det såklart!
Sagt och gjort...ett jättehål ( mitt i barnens lekpats....) har dom grävt och det hoppas vi ska lösa vattenproblemet.
Alla sätt är bra utom de dåliga....eller?
Jag som tackar gud!
Ni som läst här ett tag vet att jag ofta berättat om den kampen vi så ofta fått föra i Uganda just för att vi är kvinnor Jennie och jag.Att vi är vita kvinnor har inte på något sätt gjort saken lättare. Vi har alltid varit, och är absolut respekterade på många vis men det sitter än idag långt inne även för Eddie att vi faktiskt kan och vet en hel del saker...
Det allra klaraste exemplet befinner vi oss i nu iockmed bygget.Eddie hade en oerhört avslappnad inställning till jobbet och hur smidigt allt skulle gå.Budgeten vi först fick var i våra ögon alltför luddig,i hans ögon skulle vi ta det lite som det kom. Tack och lov är det ju trots allt vi som styr hur saker och ting skall göras i det fallet och det är han nog glad för nu när han insett hur otroligt mycket mer det har varit att göra,hur mycket små saker som tillkommit i kostnad fastän han sa att allt var med från början.
Hade vi varit män så hade saker sett annorlunda ut,så är det bara. Oss gör det egentligen ingenting eftersom vi numera vet vad hur vi ska bemöta det,men det är en konstig känsla att nån tror att man kan lite mindre bara för att man råkar vara kvinna...Jag som tackar gud varenda dag att jag slipper vara man! 😜
Anna
Vad handlar det om egentligen?
Jag kan inte låta bli och känna att julen är en vansinnigt galen högtid.Vi har så mycket traditioner och konstigheter för oss inför just den här tiden på året och jag undrar om det är nån som känner att Jösses vad lång julen var i år!
Jag tror inte dom är många isåfall.
Jag var en av dem som stressade halvt ihjäl mig förut.Inget fick glömmas,allt skulle göras och det skulle göras som det alltid gjorts.Men så kom det där livet emellan...där allt förändrades och med det också allt det som en gång var självklart.När man är en familj som vi är men som inte längre lever ihop då är ingenting självklart längre.
Då tar man sakerna som dom kommer.Vi firar fortfarande jul ihop som vi gjorde förut för att vi kan och vill det och det känns inte konstigt.
Jag kan fira jul här eller i Uganda...känslan sitter inte i allt som blir gjort eller hur mycket man köper, det sitter i att vara tillsammans med dem man älskar,då är inget annat särskilt viktigt.
Anna
Lite stolt fast stressad och trött!
Nu är tankarna för min del mycket i Uganda inför den stundande resan för att kolla av bygget,det ska bara bli 2018 först.
Vi trodde nog att vi skulle ha kommit längre med byggnaden när resan bokades men allt har tagit längre tid än beräknat så vi får ta det som det är. Det ska bli väldigt roligt att se hur där ser ut samtidigt som vi vet att Eddie är
galet stressad över allt som ska göras och egentligen nog inte alls känner att han har lust med Sverigebesök just nu...tur att jag är självgående därnere iallafall så han slipper att ta hand om mig och lite stolt är han nog ändå att få visa upp vad dom åstadkommit såhär långt.
2 dagars vila har han haft nu för att fira jul men idag ska han vara igång igen är tanken. Tiden finns inte att ta det lugnt och jullovet är den enda chansen vi har att bygga på så det får vara så.
Tur att skolgården är full av hus sen och platsen är slut... :)
Fan vad där ser ut.....Just sayin´! Det är vi inte vana vid!
Anna
Tack säger Berith!
Det är ju en viss känsla att lyckas när man gör nåt....att man liksom känner att det är "värt det" när man lagt ner massor av tid och annat. Jennies mamma Berith är ju upphovsmakaren till idén kring våra dörrkransar och för andra året i rad så har dem gjort vansinningt fina kransar Jennie och Berith.
Så från Berith vill vi med dessa orden egentligen bara säga det allra största av Tack till alla er som köpte av oss!
Summan dom drog in var fantastiska...
✨14.150 kronor✨
Tillsammans gör vi skillnad!
Sekukulu Ennungi-God Jul!
Idag firas det jul i Uganda!
Pengar till julmat är nerskickat till våra ungar och fastän hela stället är i total kaos på grund av bygget så hoppas vi ändå att dom ska få en bra dag med lite gott i magarna!
Idag är massvis av folk i kyrkan och jag törs lova att vi alla här i Sverige finns med i Eddies tacksamhetsböner en sån här dag.Tänk vilken sanning det blev av hans dröm ändå...
En jul för ett par år sedan! Eddie och Mabanda Jolly
God jul ni vackra människor <3
Vi vill bara kika in för att önska er en riktigt
🎄GOD JUL🎄
Vi vill också säga Tack för att ni aldrig slutar tro på oss och på det vi gör.
För att ni hela tiden stöttar upp när vi behöver och för att ni gör det möjligt för
oss att hjälpa barnen på Bristol Academy.
Utan er vore vi ingenting.
❤️❤️❤️
Det är bara en dag kvar nu...
Det är dan före julafton hos oss,2 dagar kvar innan dom firar i Uganda.Den här så oerhört galna högtiden som innehåller så mycket olika känslor.
Lycka för dem som har någon att vara med,en ensamhet värre än någonsin för dem som saknar det.
Livets orättvisor är aldrig tydligare än just nu.
Jag har turen att ingå i en familj och jag är oerhört tacksam för det.Jag låter inte min vetskap ta bort den glädjen men jag tillåter inte heller mig själv att glömma bort dem som har det svårare än jag.
Idag skrotar jag mest runt härhemma.Kokar grönkål och gör lite kola för att jag vill,inte för att jag måste.
Har haft en unge hemma med sin fina flicka på fika och inväntar nästa unge och hans lika fina tjej för lite kvällsmat och uppesittarkväll.
Tränar på lite ord som redan finns så djupt i mig då jag och Jennie ska prata lite i kyrkan imorgon på morgongudtjänsten.
En halvdålig julfilm är på i bakgrunden samtidigt som mina tankar är i Uganda hos de människorna jag inte får ha med mig just nu.Dem som jag också älskar fast dom är på avstånd men som ändå är mig så oerhört nära.
Anna
Har man bara hopp...
Jag imponeras oerhört ofta av fattiga människor ändå.Jag förstår inte hur dom orkar slita varenda dag för att ens överleva.Jag blir matt om jag jobbat lite för mycket eller om saker går emot mig lite för mycket under en tid.
Då tappar jag humöret och tycker att saker är tämligen dryga ett tag innan jag hittar rätt fokus igen.
Där vet dom inte ens om dom kan äta nästa dag.
Jag som har kommit den ugandiska kulturen tämligen nära och således också lever med den väldigt nära mig kan ibland bli så sjukt irriterad om nåt inte görs som vi bestämt.Jag är ingen skådespelare av rang och alla mina känslor ligger tämligen ytligt så ibland smäller det ganska rejält av förklarliga skäl.Fördelen är väl att samma känslor ligger ytligt när jag ska lägga saker åt sidan igen.
Dom har också lärt mig att har man bara det minst lilla hopp om att saker ska lösa sig då är sannolikheten större att dom faktiskt också gör det.
Anna
Ni glömmer väl inte....
....hur himmelens enkelt det är att göra skillnad för någon i världen?
Med ett gåvobevis för valfri summa så gör ni skillnad för våra barn på Bristol,
och jag tror inte att någon blir besviken av en sån julklapp.
Vem vill inte hjälpa till att göra världen lite vackrare om man kan?
Så enkelt var livet
Sakta sakta smyger sig julkänslan på även för mig.Jag är inte direkt ledig i jul men det vet man ju om när man väljer ett sånt jobb som jag har...assistent är man alltid oavsett vilken dag på året det är.Och jag tycker att det är okej,det avdramatiserar högtider som annars blir ganska hypade tycker jag och man tar bättre vara på de dagarna man får när det inte är nån sjävklarhet att man är ledig.Och med en julgran,hyacinter och med vetskapen om att jag ska få en julafton med människorna i världen jag älskar mest så kommer man långt.
På min väg till en bra känsla inför julen så ingår det numera en hel hög med andra människor också.På skolan får dom alltid lite bättre mat de dagarna men jag har också egna människor i Uganda som jag vill ska ha det extra bra inför julen,för jag vet att om dom har det,då mår också jag så mycket bättre.
Deras glädje blir min glädje och så enkelt var livet.
Anna
19 December 2017 ser det ut såhär....
Herregud vad dom sliter....En del av en vill bara gråta men vi visste ju att det skulle ske. Massorna efter all grävning är större än vad dom tänkt på och det är i nuläget lite oklart vart dom gör av det.
Skolans område är allt annat än stort kan man säga så det finns iallafall ingen plats att gömma de där.
Joshua i grävartagen...Det är inga gymtimmar bakom de armarna,bara rent och skärt arbete.
Musolo Brian gräver också...i flip flop... jag vet inte riktigt vad vi tycker om just det😳
Anna
6 år och bygget går framåt!
I lördags, den 16 december fyllde bloggen 6 år! Kl 17.42 satte vi den första inlägget och sex år senare skrevs det 2272 inlägget. Denna lilla skitblogg som numera nästan är som mitt fjärde barn och som gett mig lika många gråa strån som övriga tre men också massa glädje,precis som dem!
2018 blir bloggens sjunde år och det blir vårt tionde i Uganda. Hujedamig vad tiden går ändå.
I Uganda går tiden också och precis som vi misstänkte så var det betydligt mer jobb med bygget än vad Eddie riktigt förstått.Det kommer vatten där vi inget vatten vill ha och det är hård mark där vi vill att den ska vara mjuk osv. Men....motgångar gör en stark väl?
Ca 50 barn är på plats, och alla dem är inte små utan i hjälpa till storlek så det är lugna barndagar på Bristol iallafall.
Utav dessa 50 åker kanske några till hem men annars brukar det i runda slängar vara det antalet som får stanna kvar hela lovet. Jag får ont i magen att tänka på det så jag försöker låta bli.Jag har redan ont i magen av för många skumtomtar ändå.... Varför lär jag mig inte..?
Vi ser allt att det är våra stora killar som gräver...En bra skola inför framtiden.All kunskap
Anna
JUL PÅ ÖSTRÖÖ FÅRFARM!
Jul på Öströö Fårfarm
17 december sön 11-16
Julmat på längden och tvären i köttboden
Fårskinn & ull-hantverk i ateljén. Vi grillar våra goda hamburgare
Glögg och pepparkakor. Julpyssel för barnen hos nissarna
Tomten är här. Häst och vagn/släde. Julcafé med hembakat och hemlagat. Fåren har fått julpyntat & Julmusiken sveper över gården.Lotteri till förmån för Bristol Academy i Uganda.
Välkommen och njut av stämningen &
julklappsinköpen!
Fritt inträde
17 december sön 11-16
Julmat på längden och tvären i köttboden
Fårskinn & ull-hantverk i ateljén. Vi grillar våra goda hamburgare
Glögg och pepparkakor. Julpyssel för barnen hos nissarna
Tomten är här. Häst och vagn/släde. Julcafé med hembakat och hemlagat. Fåren har fått julpyntat & Julmusiken sveper över gården.Lotteri till förmån för Bristol Academy i Uganda.
Välkommen och njut av stämningen &
julklappsinköpen!
Fritt inträde
Här hittar ni oss imorgon! Eller delar av oss...jag måste jobba men Jennie kommer vara där tillsammans med ett par av våra barn,Felicia och Hampus.
Snön rasar ner här på västkusten ikväll så mer juligt än såhär blir det inte!Och inget inträde...bara en sån sak,älskar när saker är för alla och inte bara för dem som har råd.
Så åk dit och hitta julkänslan på riktigt,den finns där.
Bild från förra året...dessa hittar ni där i år också, minus bäbisen!
Anna
Tack! Tack! Tack! <3
Det är på nåt vis en så galen känsla för oss när vi får hjälp.Vi borde ha vant oss vi det för vi får massvis med hjälp hela tiden men det är som att man inte på riktigt förstår vilken tur vi har.
Minns ni tekalendrarna som Karin och Maggi gjorde och sålde till förmån för våra ungar?
Dag 15 är det dags för och ikväll ska det drickas te med smak av polkagris...det kan ju inte vara annat än gott!
Ännu mer gott blir det när det kommer in fantastiska 11.084 kronor!! för sålda kalendrar.
Helt galet och vi blir lyckliga ändå långt inne i hjärtat.
Förstår ni känslan när hjälpen kommer från olika håll...alla gör lite och så blir det så vansinnigt mycket...
Och våra barn är de stora vinnarna,så välförtjänta av det.
Tack så evinnerligt mycket ♥
En alternativ julklapp som gör skillnad för många!
Nu närmar vi oss julen med stormsteg och med den en hel del huvudbry,famför allt om vad man ska ge till olika människor i julklapp....Ett inte så angenämt problem tycker jag numera helt enkelt för att jag tycker det är svårt att komma på nåt och dels för att julen för mig har tagit en så annorlunda vändning sedan Bristol kom in i livet.
Jag har svårt att ösa på när jag vet att livet är så annorlunda för människor jag älskar men som jag inte har nära mig av naturliga skäl.
För dem som inte önskar sig något i julklapp så har vi bästa tipset,ett gåvobevis. Ni väljer en summa som ni skänker till våra barn.Ni får ett fint gåvobevis som ni kan ge bort och på det viset gör ni skillnad för hur många barn som helst.Visst är det bra?
Vi kan skicka dem till er om ni önskar.
Armband har vi också såklart...det är också en julklapp som gör skillnad.
En stund på jorden
Så ofta grips jag tag av musik fullständigt. Det är som att hjärtat stannar i kroppen och den här versionen av Lalehs låt
En stund på jorden var en sån.
Jag tänker mest på alla barn i världen vars stund blev alldeles för kort och där den stunden dom ändå fick så ofta kantas av allt annat än lycka.Men jag tänker också att vi måste ta vara på den tiden vi får och leva på ett sätt som vi själva önskar och inte hur vi tror att andra vill och förväntar sig av oss.
Din stund på jorden är din,bara din.
Anna
Japp,Japp...nu grävs det!
Träbyggnaden är helt borta och nu grävs det för fulla muggar berättar Eddie.Det tar tid för att marken är stenhård och det är svårgrävt,inga maskiner används. Vid första anblicken känns det som att byggnaden kommer bli apstor men vi hoppas att den känslan lägger sig med tiden och att vi får behålla den där lilla gemytliga Bristol som vi ändå strävar efter.Man inser att det är ett jäkla prejekt vi har startat upp och sänder en tanke till Eddie som är mitt upp i allt.Han går en galen tid tillmötes,vi också fast på ett helt annat sätt.
Muren gick över i yttervägg på den gamla byggnaden,därv den svarta tavlan...
Anna
Vi låter tanken stanna vid nu...
Jag hamnar framför reprisen av En resa för livet.2 små bröder som blivit räddade från gatorna i Katmandu efter att deras mamma försvunnit.Ingen visste i nuläget om hon levde,men troligtvis inte. 5 och 6 år gamla med en högst oklar framtid men som ändå haft en fantastisk tur som blivit uppfångade av myndigheterna och som skulle få en plats på en barnby om inte deras mamma skulle hittas igen.
Robert Aschberg var där för att träffa dem och så säger han orden som jag tänkt så många gånger själv...
Dom är så trasiga så det är nästan så man inte vill veta vad fan dom har varit med om.
Man tänker så som nåt skydd för sig själv.När man inte orkar tänka tanken ut hur man innerst inne vet att deras liv har varit.Det spelar ingen roll om det är barn på gatorna i Katmandu eller Kampala.Om man är en kändis eller vanlig liten människa ifrån Tvååker,ibland orkar man inte tänka tanken fastän det är precis det man borde göra.
Ingenting blir bättre för att man blundar,inget.
När jag är hemma i total känslomässig trygghet då kan jag tänka tankarna om vad våra ungar har vart med om i sina liv.
Men tänker man för mycket på det när man är på plats i Uganda,det är då man går för mycket sönder.
När man ser dem och när man håller dem i famnen...när de små kropparna vittnar om för lite mat,brännmärken och ärr.
När dem skriker efter trygghet och närhet..då stänger man av för en liten stund och låter tanken stanna vid NU.
Det är då vi ger dem de dom behöver just för att vi vet vad fan dom har varit med om.
Fint ska det va!
Brassbandet är helt klart Bristols stolthet och det läggs mycket fokus på det.Roligt för dem som tycker om att spela,lite mindre kul för dem som exempelvis är intresserade av fotboll...för det får inte samma utrymme på just denna skolan som den får på väldigt många andra skolor i Uganda.Fotbollsturneringar skolor emellan är vanligt förekommande men som sagt...vi har fler trumpet/trombon och trumspelare än fotbollsspelare....
Mycket fokus läggs också på att dom ska se ordentliga ut när dom är ute på spelningar.
Vi har fått mycket svarta t-shirtar skänkta till oss som brassbandet använder och till det har vi nu dressat upp dem med svarta byxor också. Snygga killar och tjejer har vi! ♥
En del av dem har fått tryck på sig också,mest för att dom inte ska bli stulna.
Majorine visar upp dem här!
Anna
Köa för godsaker!
Så många gånger har vi fått och sett bilder som de här.Barnen i kö för att få frukt och tro mig när jag säger att dom aldrig nånsin hade missat sin chans till att få ta del av det som serveras.Dom hade också med lätthet gått om 10 gånger om det är så bara för att få lite till.
Jag ser att en del barn är lite långhåriga vilket tyder på att det nog är lite stressiga dagar på Bristol och att skolåret är slut.Klippmaskinen går annars alltid varm.
Nu ska de flesta ungarna hem...Det kommer ta ett par veckor som alltid innan föräldrar får tummen ur att komma och hämta dem men sen så ska det byggas och firas lite jul :)
Anna
Nu var den borta!
Igår börjde dom riva och idag är den borta!
Etapp 2 kan man väl säga på vägen till vår nya byggnad.
Det här känns verkligen jättekonstigt men så roligt!
<3
Det är ganska tyst ifrån Eddie just nu.Han är mitt uppe i att stänga ner termin 3 och således också avsluta skolåret 2017.
På fredag ska sista dagen i skolan vara och idag ska rivningsarbetet av träbyggnaden börja är tanken...hur det går återstår att se.Det kommer att kännas konstigt att inte ha den gamla skruttbyggnaden där ♥
För lillebror har vi tyvärr fått dystra besked.Han gör sin tredje dag på Mulago,Kampalas största sjukhus.
Stället som fullständigt skrämmer skiten ur mig för att man kan hamna där utan att nån vet det och dör du då så begravs du i en massgrav tillsammans med hundratals andra och ingen kommer nånsin att veta vart du tog vägen.
Mulago ska vara gratis för folket.Vi fick muta (läs betala) in honom efter 10 timmar på plats för att han ens skulle få träffa en läkare första dan. Röntgen dagen efter var också den en evig väntan innan dom fick komma in.
Svaren var inte särskilt positiva som sagt och idag väntar vi svar på vidare behandling.
Allt jag kan tänka på är att jag måste träffa honom igen,hur ska man ens orka tanken på att inte göra det?
Anna
Det står still.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen...jag undrar så hur livet hade sett ut om inte det här med Uganda hade kommit.Var hade man lagt all den tiden,alla tankar,all oro och all glädje? Hade jag rest lika ofta fast till helt andra platser? Hade jag brytt mig om att världen var orättvis eller hade jag ens uppskattat att jag är en av de lyckligt lottade i världen?
Nu står jag inför min femtonde...eller kanske sextonde resa till Uganda.Innan vi reser ner allihopa i mars så kommer jag att resa ner ensam i januari för att kolla av bygget.Jag kommer att ha ca 6 veckor hemma mellan resorna och det är minst sagt en rekordkort tid.Det kommer att vara 2 väldigt olika resor,båda två lika uppskattade fast på olika sätt.Jag har absolut lärt mig att uppskatta min ensamhet också vilket jag är tacksam för eftersom inget av sätten att resa vållar några större problem.
Nu längtar jag bara ner...Det har varit långa veckor sedan vi var nere i oktober.
Ibland flyger tiden,ibland står den bara still,som nu.
Anna
Sjukt meningslöst,just sayin´ !
Ibland blir jag verkligen tokig på Uganda! Efter ett kort samtal nu på morgonen får vi veta att det har varit skolutflykt.
De utflykterna utesluter de allra flesta barnen för att inga har råd att betala dem vilket bara gör det ännu mer knäppt att dom ens existerar. Men det hör tydligen till....
Iallafall så är där några barn jag brukar betala för privat och Jennie har några med.Fel eller rätt det vet jag inte men vi gör det.
När jag så idag fick höra om utflykten så var min fråga då om alla tre av de syskon jag brukar stå för har vart iväg vilket jag naurligtvis förväntar mig ett ja på.
Men jag får ett nej....inte den minsta.
Nähä...? Varför utelämnar man ett av tre syskon ens? Det känns ju om möjligt ännu mer makabert än nåt annat.
Svaret jag får är att den lilla inte såg ordentlig ut.Hon hade för trasig klänning.
Jag undrar hur dom kan förvänta sig att en 4 åring ska se ordentlig ut om ingen hjälper henne att gör det?Är det 6 årige storebrors jobb eller hennes 8 år gamla syster? Jag skulle inte tro att det faller inom ramen för vad ett storasyskon ska göra...
Där inget konstigt alls.Mig gör det alldeles tokig.Jävla skitland till att ta hand om sina ungar ordentligt.
Tyvärr är Bristol inte alls ett undantag för denna sorts behandling. Men varför ens ha en skolutflykt om 20 av 400 barn kan åka.Sjukt meningslöst om ni frågar mig,och jävligt dumt.
Ett stycke väldigt infekterat öra...sånt här ser man ofta ofta.
Anna
Mina människor <3
Han behöver lite saker till sin lillebror så han går 1 timme till den största närmsta byn.Han har egentligen råd att att använda en motorcykeltaxi men går han så kan han använda de pengarna till något viktigare. Och gått har han ändå gjort i hela sitt liv så det är inget konstigt. Man tänker ganska bra då säger han.
Lillebror är stor men när man blir sjuk blir man ändå ganska liten.Han har varken mamma eller pappa kvar i livet men han har världens bästa storebror.
Det är något som är fel men vi vet inte vad ännu. Imorgon börjar en troligtvis mödosam kamp för bröderna för att få reda på vad som är galet.Lillebror har blivit smal och huden mycket mera svart än vanligt.Han har ont i hjärtat,som kramper.Han har inte sagt något trots att det pågått ganska länge,för han vill inte vara till besvär.
Så typiskt just de där två. Att inte vilja vara till besvär. Min värld skulle kännas mer besvärlig om dom inte längre fanns,det är besvärligt på riktigt.
Det blir på nåt vis en förlamande rädsla och jag önskar nästan att det varit malaria.Då hade man iallafall vetat vad som kommer hända.Nu är allt ovisst och jag känner mig så långt borta så jag inte ens med ord beskriva det.
Jag hade såklart inte kunnat göra nåt även om jag var där men känslan är sån ändå.
Mina människor...om ni bara visste vad jag älskar er♥
Oj!
Att jag väljer att inte blogga vissa dagar händer, men att jag glömmer av det hör dårakt inte till vanligheterna!
Men idag har jag faktiskt gjort det...Jag har egentligen inte gjort något men tydligen har jag iallafall haft tankarna på annat håll idag.Positivt kan jag känna!
Jag har varit och hängt med en av mina ungar en stund ikväll och på väg hem så går det inte att bli annat än lycklig...dels för att han är är en av världens bästa människor och sen advent...Det är rätt vackert ändå.
Anna
Jag önskar att världen var rättvis
Idag är det kungligt dop för prins Carl-Philip och prinsessans Sofias son Gabriel. Jag gillar våran kungafamilj och tycker att dom är fina förebilder för Sverige.Dom gör att bra jobb.Det blir som alltid ett stort pådrag när något sker i familjen och det uppmärksammas från världens allas hörn.
I en annan del av världen finns det barn som ingen ser.Inte ens deras egna familjer.Barn som ingen frågar efter och barn som ska hem på jullov i 2 månader och som kommer slita så mycket under det lovet så dom längtar tillbaka till skolan varenda dag.Barn som kommer att vara hungriga men som kommer vänja sig vid den känslan till slut för tydligen gör man det.
Barn som kommer åka på stryk,bli ignorerade och kränkta av sina egna människor,de som ska vara deras trygga punkter.
Mitt hjärta går sönder.
Inte för att prins Gabriel får världens uppmärksamhet,för han är ett barn och förtjänar det.Men det går sönder för att inte alla barn får det.Det brister fullständigt för att jag inte kan göra mer för att hjälpa till,och jag önskar varenda dag att världen var rättvis,iallafall för barnen.
Anna
