Tillsammans med Eddie och våra barn på Bristol Academy vill vi önska er alla

                                                           ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

                  Tack till alla er som kollar till oss emellanåt, Tack också till er som är här varje dag!

                                Tack till er som stöttar oss på olika sätt, utan er är vi ingenting.

                          Vi hoppas på ett minst lika bra 2013 och vi hoppas att ni fortsätter hänga kvar!

                                                                     Ni betyder massor!

                                                                                 ♥

                                                                             Kramar!

                                                                 Anna, Jennie och Victoria

 

                                                             Älskade,Älskade ungar....

Inför ett nytt år brukar man ju alltid känna ett visst hopp om framtiden och en önskan om vad som ska ske...

Vi har haft ett fantastiskt 2012 där mycket bra saker har hänt!

Det största är naturligtvis att nya Bristol Academy stod färdig och att vi fick chansen att vara med då den invigdes i mars. Inte mycket kommer att slå den känslan.

Bloggen har också stått för mycket roligt under året,en del slit, men också otroligt mycket glädje och hjärta!

Stort var också den dagen då vi bestämde oss att faktiskt resa ner igen.Grymt kul att Jennie följer med, hon var saknad i mars....Victoria kommer att vara saknad nu.

Mina önskningar vad gäller Bristol och barnen där inför 2013 är bland annat  det här:

* Att så många som möjligt av våra barn ska återvända till skolan efter jullovet....Det är ingen garanti över huvudtaget...

* Att så många barn som möjligt ska hålla sig friska och slippa sjukdomar såsom malaria,typhoid fever, njursjukdomar och andra vanliga åkommor...

*Att de barn vi har på skolan som redan är sjuka ska få bli friska och få chansen att bli vuxna.

*Att Sam och de andra ungdomarna ska kunna hitta ett jobb där de får betalt för det arbete de utför samt att de har nåt meningsfullt att göra...

*Att vi här hemma ska orka jobba på för att uppnå det vi vill...

* Att vi ska kunna förgylla barnens vardag med vår närvaro när vi får komma till dem igen i februari.

                                                                     Anna

Nu har julen snart gått förbi med allt vad det innebär. Det är onekligen en stressig tid på året där traditionerna håller ett hårt tag om en. På både gott och ont. Mest gott tycker jag, traditoner är mysiga och det är dem man minns.

Man minns inte vad man fick i julklapp när man var liten, men man minns hur man alltid har gjort...

Iallafall så kan man snart lägga denna tiden åt sidan och nästa stora hållplats för oss (förutom 16 årig födelsedag) är naturligtvis vår resa ner till Uganda i februari. Det är mycket som ska klaffa nu fram till avresedatum.

Våra barn ska fullvaccineras med diverse vacciner, Jennie ska nog fyllas på litegrann och jag kommer troligtvis att klara mig utan nån påfyllnad överhuvudtaget eftersom jag inte ens har ett år mellan mina resor.

Vi ska ut på några föreläsningar, och sen ska vi göra allt som står i vår makt att få hjälp till barnen här hemifrån i form av pengar som är det som gör att vi kan påverka deras situation allra mest. Vi är tyvärr så oerhört begränsade med plats då vi reser så pengar tar minst plats och gör störst skillnad....

Vi ska se till att vi är så säkra som det bara är möjligt och vi ska ha en liten plan på några få andra ställen vi ska besöka, för all tid på skolan kommer att ta på krafterna på Elias och Felicia så nåt litet andningshål behöver dom.

Sen ska vi se till att fylla väskorna med de sakerna som vi tror behövs allra mest, vilket brukar vara kläder.

Men skorna vi har sett på barnen på de bilder som vi fått har varit under all kritik så vi får se vad som behövs...

Det är mycket att tänka på och nu kan vi starta de tankarna på allvar.

 Det är dags för det nu, för snart är vi där igen.

                                                                        Anna

Idag firar vi födelsedag i Uganda igen! Sam fyller 19 år! Och Grattis säger vi till världens bäste Sam!

När vi skickade ner julklapparna för ett tag sen så skickade jag med en födelsedagspresent till Sam också som Eddie haft i förvar åt mig för att kunna ge det till Sam idag då det är hans dag.

Han blir säkert lite överraskad skulle jag tro,och troligtvis också ganska glad och det är ju kul!

Det är inget stort, men jag vill ändå att han ska veta att jag tänker på honom lite extra just idag :)

Han kommer idag att hämta sin lillasyster Treccy hos deras mormor och ta med henne till Bristol.

Dom har en liten, liten tillställning där för brassbandets medlemmar. Inte för att fira Sam, men som ett litet tack till dem alla för ett bra jobb under året som gått.

Vår önskan var ju att alla skulle hunnit få dem innan de begav sig hemåt, men vi styr ju dessvärre inte över allt ( även fast vi är kvinnor och gärna vill det.....). Men julklapparna finns kvar hos Eddie och kommer att ges till dem de tillhör så snart han träffar dem igen!

Än en gång.....

                                               Happy birthday! Sam ni rafiki yangu, always!

                                                                          Anna

Julen är här...även i vårt hem. Mitt och min familjs. Jag känner mig lugnare inför det nu och jag längtar efter att få ha barnen hemma med mig. Många tankar har rört sig i mitt huvud det sista och jag har haft svårt att landa i tanken vad som är viktigt med julen egentligen...Det har känts lite meningslöst på nåt vis.

Men aldrig har julklappsinköpen gått så lätt som dom gjort i år, aldrig har julgodiset bakats med sånt lugn eller städningen känts så enkel som just i år, fastän jag känt mig så kluven inför den.....!

Men jag tror att det är för att jag insett att det egentligen inte spelar så stor roll! Jul blir det ändå, oavsett hur mycket jag stressar eller har ångest över att inte barnen ska bli glada för det vi ger dem. Blir dom inte glada så är det ett stort problem vi har skapat och då är det dags att vi tar tag i det.Och det är ingen tävling i att ha det mysigast eller snyggast pyntat hemma, det är känslan inuti som räknas!

Men jag tror ändå att mina barn kommer att vara glada.

För att dom kommer att få fira en jul med sina kusiner, sina fastrar, farmor,farfar, mormor och morbror och andra viktiga människor i deras liv som skulle göra allt för dem i alla lägen.

Det tillsammans med 2 föräldrar som älskar dem till vanvett, god mat och lite julklappar så tror jag att detta kommer att bli en bra jul för dem.

Och jag tror också att det kommer att bli den lugnaste julen jag upplevt på mycket mycket länge.

Både i sinnet och i hjärtat.

Tack vare ett gäng fattiga människor i Uganda som lärt mig vad som är viktigt i livet.

 

                                                                     Anna

Idag är det faktiskt ett år sen vi startade vår blogg. 1 år och 539 inlägg senare så sliter vi fortfarande hårt...

Något som jag trodde skulle vara enkelt visade sig vara mer än svårt.

Ämnet vi skriver om är för allvarligt och det är svårt att ta till sig. Jag förstår det, men jag önskar att det inte var det.

Vid det här laget hade jag önskat att vi skulle haft en uppsjö av människor som vill läsa det vi har att berätta.

Men det har vi inte.

Vi skriver för en ytterst liten skara av människor, men mest av allt tror jag att jag skriver för mig själv.

Bloggen hjälper mig att minnas det som jag absolut inte vill glömma och ni få, men tappra läsare ger energi som jag aldrig klarat mig utan.

Och hur mycket vi än försöker blunda för att slippa se så kan vi aldrig komma undan.Världen ser ut såhär.

Tanken var att vi skulle vara tre som skrev här ungefär lika mycket, men det visade sig vara jag som blev den som hamnade här mest. Jag har länge känt en lust för att skriva men jag har inte vetat om vad.....Nu vet jag.

Men bloggen är inte min för det.

Den är våran, min,Jennie och Victorias och än är vi inte beredd på att ge upp hoppet om att den kommer att hjälpa barnen på Bristol Academy till ett  bättre liv.

Vi får kämpa på lite till och tids nog kanske det är våran tur att hitta nyckeln till en uppskattad och välbesökt blogg....Vi tänker fortsätta att hoppas och jobba på det, för vi vill det så gärna.

                                                                        Anna

Den dagen då vi var med i radion så frågade programledarna en del under tiden då vi inte var i sändning.

Dom frågade bla om man får favoriter bland barnen. Frågan är lite känslig faktiskt eftersom jag inte riktigt gillar svaret på den..... För Ja, man får det.

En del barn ser man bland alla hundratals barn för att det är som att dom lyser lite starkare.

Ögonen söker automatiskt efter dem, och man vill så in i himmelens gärna rädda dem från allt elände i världen. Man får osynliga band till de barnen och man kommer aldrig någonsin att glömma dem. Det är inte så att man inte ser de andra, man ser bara vissa mer.

Oftast är det inte de barnen som ropar ens namn när man kommer eller de som hoppar upp i famnen på en då man klivit innanför grindarna på Bristol, utan de blir gärna de barnen som håller sig för sig själva, de som ser ut att behöva lite extra närhet, det är dom man ser.

Det var så vi valde vårt barn Kalema som vår familjevän. Han sa ingenting. Han var ny på skolan och han var utan vänner. Vi såg honom både jag och Hampus och det var Kalema som vi skulle ha till vår lille speciella vän. När jag nu mötte honom senast var han betydligt mer kavat och stoltheten att det var just jag som var hans vän gick inte att ta miste på.

Victoria är fantastiskt duktig på att se de barnen som egentligen inte syns...Hon sållar snabbt ut dem ur mängden av barn och får dem att känna sig sedda för en liten stund.

För det är det enda vi kan göra och det vi vill göra...Få dem att känna sig betydelsefulla.

Få dem att förstå att deras närvaro i vårt liv gjort skillnad även för oss. Det är inte bara vi som kliver in och rör om i deras liv utan dom gör det också i vårt liv.

Vem hade jag, Jennie och Victoria varit om vi inte bestämt oss för att köra på med det här?

Vem hade Eddie varit? Hur hade läget sett ut för de här 400 barnen?

Frågor som vi naturligtvis inte har nåt svar på, men jag kan nästan lova att det har gjort en skillnad för oss alla....

Ibland får jag veta saker som jag på ett vis önskar att jag aldrig fått veta. Lågt av mig, för problemet finns ju oavsett om jag vet det eller inte....

Jag fick för några månader sedan veta att Sam blivit av med sina kläder. Någon hade stulit dem då han hade dem ute på tork.Ingen större fara egentligen...Jag skickade ner lite nya kläder och skor till honom och på så vis var problemet ur världen.......för mig.

Han sa nångång att han inte kände sig riktigt trygg och att han var orolig över att bo där han bodde.

Jag lyssnade, men tyckte kanske inte att det var så farligt....kläder går ju att ordna nya...

Sen vet ni sedan innan att Sam ber, eller frågar mig aldrig om hjälp. Han klarar sig själv helt enkelt.

Men häromveckan kom det fram, att Sam har flyttat. Han bor fortfarande i Kawempe, men på ett lite säkrare ställe. Det visade sig att de stulna kläderna inte bara var stulna kläder....dom hade brutit sig in i hans hus och tagit allt han äger och har....kläder,tvättbaljor,sängarna,lakan,myggnät, precis allt! Han stod utan någonting.

Det kröp fram att han inte heller berättat för Eddie hur det var...Han ville inte vara till besvär.

Alla har sin egen skit liksom, och den enda som fick veta var Muteesa, hans bästa vän.

Jag beundrar Sam för hans vilja att klara sig själv och Eddies ord ringer i mitt huvud:

"Jag tror på honom! Den pojken jobbar hårt för att nå sina drömmar"

Jag tror på Sam också, precis hur mycket som helst. Men ibland hade det varit bättre om han var lite mindre envis. Ensam är inte alltid stark, utan ibland kan det vara skönt att få dela sina bördor med någon.

Nu vet jag hur det ser ut för Sam....och det gör jävligt ont.

Allt han har kunnat köpa är en madrass och ett lakan. Det tillsammans med sina kläder är allt han har.

Rummet han har delar han med råttor och dom skrämmer honom, speciellt på natten. Jag tycker inte att det är så konstigt.

Jag tycker inte heller att det är så konstigt att vissa saker i vårt liv härhemma känns lite ytliga. Jag kommer aldrig få bort den känslan, men det är heller ingenting jag saknar.

Jag känner bara en enorm tacksamhet över min egen familj, en större tacksamhet än vad jag någonsin tidigare känt. Ett enkelt liv är inte en självklarhet....glöm aldrig det.

                                                                       Anna

All hjälp som vi får till Bristol är vi oerhört tacksamma för. Oavsett storleken på summan så finns det alltid hål att stoppa dem i och det känns väldigt väldigt bra inom oss när vi får hjälp för det visar på något vis att nån har sett arbetet vi lägger ner, och någon har sett behovet av hjälp till dem därnere.

Denna helgen fick vi fantastisk hjälp från en av våra familjevänner som heter Signe. Hon hörde av sig till oss för några veckor sen och frågade om hon fick anordna ett lotteri till förmån för barnen på Bristol på en julmarknad som hon skulle stå på.

Vårt svar på det blev såklart ett Ja, det får du gärna! :)

Hon hade gjort jättefina pepparkakshus och bakat en massa godsaker som vinster.

Nästan 3400 (!) kronor drog lotteriet in och det skänks nu helt oavkortat till våra barn! TusenTack för det Signe :)

Men som jag skrivit innan så är inte summan det viktigaste! En som har det oerhört knapert själv som ändå skänker en hundralapp, den pengen är ju precis lika mycket värd som nån som skänker 1000 som har det gott ställt, om inte mer. Det är ju själva handlingen och viljan att hjälpa som vi ser och som vi uppskattar så oerhört mycket!

Så stort tack alla som ser och som vill hjälpa oss att hjälpa!

                                                                     Anna

Nu börjar det närma sig hemgång för de allra flesta på Bristol.

En del har allaredan blivit hemhämtade av någon, en mamma, en mormor eller kanske ett äldre syskon.

En del är fortfarande kvar för att deras anhöriga drar på det in i det sista att ta hem dem. Det är trots allt en mage till att mätta som många kanske inte klarar av...

Men nu i mitten av december är tanken att de barnen som ska hem ska hämtas iallafall.

När jag pratade med Eddie senast så berättade han att ca 30 barn och ungdomar kommer att tillbringa julen på Bristol. Dom har inget annat hem att åka till.Det är en ganska lång ledighet dom har nu kring jul. Från början på decmber till början på februari.

Kul för dem som har ett bra hem att komma till, lite mindre bra för dem som inte har det...

På Bristol kommer det mesta antagligen att rulla på precis som vanligt, förutom att man inte går i skolan då.

Sam berättade också att han är ofta ute på Bristol nu för träning med brassbandet. Dom vill att dom yngre ska lära sig att spela ännu bättre och dom har också lite nya medlemmar i brassbandet som behöver komma igång att spela åtminstone ett instrument...Ju bättre dom blir, ju fler och bättre functions får dom. 

Dom sliter hårt för sin överlevnad dom här människorna och jag kan inte låta bli att imponeras...

Att få dela någons historia har jag skrivit om förut. Hur jag fick Sam´s historia kan ni läsa om här!

Det finns också att läsa om Här!

Dom här människorna är inte vana vid att någon riktigt bryr sig om sådana saker. Här i Sverige spelar historian en stor roll. 

I Uganda spelar den kanske också roll, men när livet så mycket handlar om överlevnad så kan man inte fokusera på det som har hänt....Långt framskridna framtidsplaner har dom inte heller så mycket, utan man får ta dagen som den kommer helt enkelt.

Sam´s mamma,lillasyster och mormor har jag sett på bild tidigare,och Sam´s storebror Peter har jag träffat då vi var nere i mars.

Nu kom det också en bild på hans pappa.

Jag ser inga direkta likheter på Sam och hans pappa, men bilden är ju suddig. Hans pappa lever inte och Sam har levt större delen av sitt liv utan honom.Han var bara 8 år när han dog. Fram tills dess så levde Sam med honom och inte med sin mamma.Men sedan blev det mamma och mormor som tog över ansvaret för honom. Nu 19 år gammal har han ansvaret helt och hållet själv över sitt liv. Det är en rejäl uppgift att axla. Men än sålänge klarar han det, och han är inte ensam i Uganda om det här, det är så det är....

                                                                  Anna

Såklart är det så att känslan av uppgivenhet kommer ibland inför det vi håller på med.

Frågorna hopar sig i huvudet om det är värt den tiden vi lägger varje vecka, år in och år ut på att göra skillnad i ett land där allt kanske kommer att vara precis som vanligt den dagen då vi drar oss tillbaka....

Ibland vill man bara strunta i det och gå tillbaka till hur det var tidigare, men dom dagarna då man känner så kan jag numera gå tillbaka i bloggen och kika in på kommentarerna som vi får skickade till oss, och med ens är man med på banan igen och man vet att det är värt det flera gånger om!

Det ger så vansinnigt mycket energi så ni anar inte! Så stort tack för det!

Sen måste man också tänka som så att har vi bara kunnat rädda en endaste liten människa på vår väg så är det värt nåt det också!

Andra saker som gör en oerhörd glad är tex en sån sak som att en gammal kompis till mig hade varit på en föreläsning igår där föreläsaren i fråga lämnade pengarna han fick för att föreläsa och sa till dem som lyssnade att han ville att alla tog en peng när dom gick och skänkte till nåt välgörande ändamål som dom tyckte var bra.

Min kompis Jenny väntade till sist och där låg en hög 20 lappar kvar... hennes välgörande ändåmål var vårat så igår stod hon här på trappen med sina 3 ljuvliga ungar och lämade över närmare 400 kr till våra barn!

Och i dom här lägena är inte summan det viktigaste faktiskt, det kunde ha varit 20 kr, men jag hade ändå blivit så grymt glad över att det är vi och vårt projekt som får hennes tankar, det är värt så jättemycket för oss!

Vi känner då att vi är inte ensamma i vår kamp om att ge barnen på Bristol Academy ett bättre liv!

Så än en gång, stort tack för att ni finns här!  ♥

                                                                Anna

Tänk att man aldrig riktigt vet vad livet har med sig till en.

Vi kunde ju aldrig ana att det här skulle bli så stort då vi för första gången åkte ner till Uganda 2008.

Vi var tagna av stunden redan då, men vi hade samtidigt ansvar för 7 barn i ett land vi aldrig tidigare varit.

Det gav oss inte utrymme att "känna" så mycket egna känslor. De barnen vi reste med låg i fokus och vi skulle se till deras bästa såklart. Svara på deras frågor, svar vi egentligen inte hade,för vi visste inte mer än dem.

Men vi ville att de skulle känna sig trygga och det gjorde vi bäst med att vara ganska neutrala själva, inte låta oss påverkas så mycket av det vi såg.

Inuti slet det och drog men utanpå var man  lugn.

2010 då vi reste med bara ett barn, min Hampus som är klok som en bok och oftast lugn som en filbunke, så då hade vi bara honom att ta hänsyn till. 4 vuxna, med mer erfarenhet och bara ett barn.

Då vågade man också själv känna och framför allt se allt på riktigt...Tårarna på den resan var många från min sida, men glädjen över att vara tillbaka var större.

2012 gav vi oss tillbaka igen. Helt utan barn.Och utan Jennie.

För er som känner oss i vårt vanliga liv så vet ni att vi är varandras bästa vänner.

Hon är en klippa för mig som förstår utan att jag behöver prata.Hon frågar inte mer än nödvändigt och ibland vet hon vad jag känner innan jag ens vet det själv.Resa nummer 3 gjordes alltså utan den tryggheten.

Trygg var jag ju såklart för victoria var med, men det blev min alldeles egna resa iallafall.

Och det är nog den resan som påverkat mig mest än sålänge. Jag var tvungen att ta itu med alla känslor själv. Ju mer man vet och ju mer man ser,desto mer påverkas man. Ju bättre man lär känna människorna därnere, ju svårare blir det också att lämna dem i det hårda liv dom lever. Vi vet aldrig om vi kommer att träffa dem igen och den vetskapen gör lite ont.

Jag har börjat förstå att vi har gett dem hopp om framtiden, iallafall en del av dem. Vi finns där som vänner för dem, det handlar inte bara om ett jobb längre som ska utföras. Vi betyder något för en del därnere och det var ju inte så vi trodde att det skulle bli.

Vi känner också. Och när man känner då är man sårbar.

Men det är också när man känner som man kan göra skillnad, innan dess har man ju inte förstått vad det handlar om.

                                                              Anna

Sam tackar för sin julklapp för jag vet inte vilken gång iordningen. Lika många gånger säger jag att han inte behöver tacka och att det inte är nåt...

Då kommer det ett: För mig var det väldigt viktigt Anna.

Mitt hjärta sprängs.Han använder mitt namn och orden får en helt annan tyngd.

Killen är 19 år och mer klok än vad jag någonsin kommer att bli. 19 år och han har just fått sina första julklappar.

Jag vill inte att en  julklapp skickad från mig ska vara så viktig. Jag vill att det ska vara en julklapp i mängden som han får. Jag vill att nån ska finnas för honom varje dag, nån som bor nära honom och kan lyfta hans börda när han behöver. Jag vill att han ska få fira en jul så som vi firar här,jag vill att han ska vara trygg och jag vill att han ska vara lycklig varje dag...

Mest troligt är det här inte alls en unik känsla bland våra barn och ungdomar på Bristol Academy.

Antagligen är dom hur många som helst som precis fått sin första julklapp skickad till sig och jag önskar så att vi hade fått vara med den dagen då julklapparna delades ut.

Jag hade så gärna velat sitta där i ett hörn tillsammans med Jennie och Victoria och se, och känna känslan av att innan julen ens har börjat här hemma, så har vi kunnat ge 100 barn en alldeles speciell dag....

Det både värmer och gör mig ledsen på en och samma gång.

Men mest blir jag stolt över att få vara en del av det som händer och det som vi gör tillsammans....

                                                                     Anna