Jag vet inte vad man gör!
Vad göööör man i Afrika i 2 månader....?
Frågan har jag fått otroligt många gånger nu sedan jag bestämt mig för att åka.
Svaret är: Hur ska jag veta det? Jag har aldrig varit där så länge förut....
Men mest troligt kommer jag att göra precis samma saker som vi gör när vi är där 1 eller 2 veckor...
Bära barn,leka med barn,prata med barn,prata med ungdomar,prata med Eddie,prata med Sam,skratta hejdlöst,
gråta hejdlöst,åka buss,vänta på folk,vänta på mat,vänta på allt som går att vänta på.
Sen kommer jag nog att längta hem lite också,det brukar jag klara mig ifrån när jag bara är borta en vecka eller två, och så kommer jag nog kanske också tillbringa en del tid med att undra vad jag egentligen håller på med.
Men när jag kommer hem då lovar jag att svara på vad man gör i Afrika i 2 månader,om jag stannar så länge.
Jag kanske åker hem efter 3 dar,det vet man aldrig!
Anna
Kanske är jag såhär cool när jag kommer hem om jag har tur...
Vi tar med tacksamhet emot dem...
En människa frånsäger sig att bli firad på sin födelsedag,hon gör det kanske för att hennes liv aldrig kommer att bli detsamma igen därför att hon har förlorat en del av sig själv och då vill man inte fira fastän man fyller år.
Hon ber dem som tänkt att ge henne en blomma eller en present att skänka de pengarna till våra barn på Bristol istället.
Vi tar med tacksamhet emot dem och vi törs lova att de där pengarna kommer att kännas väldigt väldigt fina att använda till våra älskade ungar...
Anna och Jennie
Många kilo blir det....
Vi är 7 personer som åker den här gången...7 personer innebär 14 resväskor! Varje väska får innehålla 23 kg...Upptill det får vi ha 12 kg handbagage var.Dessutom ska det ner ytterligare en grupp på 6 personer i slutet på september,blandannat min mammas väninna,dom ska på safari,men ska också besöka Bristol. Även dom har lovat att ta packning med för oss på kanske 50-60 kg....
Förstår ni hur mycket vi har att packa?
Förstår ni samtidigt att vi hade kunnat ha 20 väskor till och ändå inte fått med oss tillräckligt med saker till dem....
Tankarna rusar i huvudet om vad som gör mest nytta...Dom behöver kläder men dom dom behöver också vara barn och få leka! Dom behöver allt...!
Det börjar så sakta gå upp för mig att jag ska vara borta under en ganska lång tid...Det är mycket jag vill hinna med innan jag åker samtidigt så vet jag att allt kommer att vara precis detsamma när jag kommer hem.
Jag kanske inte är densamma,men det är jag inte så orolig för egentligen.
Jag längtar efter alla nya upplevelser och jag ser fram emot att se om jag hittar mig själv igen...
Anna
Vi behöver hjälp!
Idag har vi startat det ganska mödosamma arbetet med packningen till barnen i Uganda....
Vad har vi? Vad behöver vi? Vad ska vi prioritera?
Rakt av ser vi att vi saknar kläder för de lite mindre barnen så vi behöver hjälp med det!
Finns det någon som har kläder, både till flickor och pojkar i storlek 110-150 så tar vi tacksamt emot det!
Helt och rent såklart annars är det inte så noga.
Vi behöver också trosor och kalsonger till barnen.... Här skulle vi vilja ha nya och inte begagnade....
Kan någon tänka sig att köpa några par och skänka det så vore vi jättetacksamma! Om flera hjälps åt så kanske det går att lösa.
Hör av er om ni har nåt som kan vara till hjälp! Vi kommer gärna och hämtar upp det eller så kommer vi överens om nåt annat. Maila,ring,smsa,kommentera eller vad som passar er bäst!
Har någon nån laptop eller mobil liggandes som inte används tar vi också gärna emot det!
Jennie:0731-545305
Anna: 073-0323343
Jennie och Anna
Tiden går
Dom som känner vår familj vet att min man inte har haft något som helst till övers för mitt och Jennies arbete för Afrikas barn. Han tycker att det är helt fantastiskt konstigt att nån vill ägna sig åt det sånt över huvudtaget och att sen vilja resa dit gång på gång är för han en obegriplig gåta. Däri ligger det stora för mig. Han har inte stöttat det här arbetet alls, men nu vet han att jag måste...och då ger han sitt okej,och jag kommer att för evigt tacksam för just det.
Med 30 dagar kvar för avresa för mig och 71 dagar för Jennie och dom andra så har jag idag börjat gå igenom de kläder som jag har förvarat hemma hos mig som kan tänkas funka för våra vänner i Uganda. Ett mödosamt arbete som nu måste göras innan jag reser för att Jennie inte ska stå helt ensam med allt då jag gett mig av.
En del kommer att hamna på henne ändå såklart eftersom jag inte är där, men i det stora hela så hoppas jag kunna vara till bra hjälp.
Vad ska vi prioritera? Det är lika svårt varje gång...Kläder?skor?leksaker? Allt behövs och det är svårt att veta det.
Den största skillnaden gör vi med pengar,men det är det som människor allra helst inte skänker... Vi hade lätt fyllt en container med grejer,men pengar är svårt!
Skillnaden nu mot förut är att vi gör arbeten mer kontinuerligt under hela året så vi måste inte göra allt under den korta tiden vi är där.Men det tillkommer alltid saker som skolan behöver som vi ser då vi är på plats som vi måste åtgärda och då är det bra om vi kan ha lite pengar med oss. Vi hoppas också kunna ha en fest för barnen och kanske nån fruktstund eller nåt annat kul. Är det nån som vill skicka med oss en slant då vi reser ner så tar vi gärna emot den!
Ibland tar livet vändningar och då får man hänga med....
Allt händer av en mening.Ord sagda hur många gånger som helst och jag är benägen att hålla med nu.
Efter drygt 16 år sa jag upp mig på mitt jobb,av anledningar som jag inte kommer att dela med mig av.
Men jag har älskat det där jobbet och det var inget beslut jag ville ta,men jag var tvungen för min egen skull.
Att kastas in i arbetslöshet från en dag till en annan gör ont och det skapar oro inför framtiden och en känsla av att man faktiskt inte duger. Jobbiga känslor var och en för sig och tillsammans känns dom ibland svåra att bära.
Att jag drömmer om Afrika är ingen hemlighet. Jag älskar att vara där,så enkelt är det.
Strax efter att jag lämnat mitt jobb och gjort det första "panikkänslanbesöket" på arbetsförmedlingen så sa min man till mig....
Åk Anna, och stanna ett tag.Vi klarar oss.Det är nu du har chansen.
Jag har sedan de orden kom vänt och vridit på alla tänkbara scenarier. Inte ältat det med andra,för det här beslutet rör ingen annan än mig,min man och våra barn. Jag har tänkt att jag är dum i huvudet,jag har tänkt att jag är ansvarslös och jag har tänkt alla negativa tankar som finns att frambringa om mig själv, men likväl så rimmar inte beslutet med mina tankar.
För jag har beslutat mig för att ge mig iväg.
Jag ska ge mig själv 2 månader och jag ska få min dröm uppfylld,att vara en del av Bristols barn under en längre tid.
Jag åker den 25e augusti och kommer hem den 28 oktober. Mitt emellan där kommer ju Jennie ner med gänget vilket gör att jag kommer att få träffa henne, min dotter Linnéa och min mamma under min vistelse där.
Det var en förutsättning för mig för att ge mig iväg. 2 månader utan någon av dem hade jag nog inte klarat.
Jag kommer antagligen att få försvara mitt beslut många gånger, men vad är egentligen 2 månader av ett helt liv?
Tänk på det innan ni tycker och tänker för mycket och tänk på det innan ni berättar för mig vilket korkat beslut ni tycker att jag har tagit.
Alla de tankar ni eventuellt kommer att tänka har redan gått igenom mitt huvud och jag behöver inte höra mer.
Innan ni tycker synd om min man som ensam får ta hand om våra barn,kom ihåg att förslaget var hans,och innan ni tycker synd om våra barn som har en mamma som lämnar dem,kom ihåg att jag fortfarande är deras mamma,för avstånd spelar ingen roll, och jag kommer hem till dem igen.
Jag sticker inte under stol med att det inte enbart är lyckokänslor som hoppar runt i bröstet på mig.
Det är en stor portion oro också fastän det för mig är ett tämligen naturligt ställe att komma till numera.
Jag kommer att bo halva tiden tillsammans med Eddie och hans familj så jag kommer att få uppleva Uganda på ett väldigt annorlunda vis än vad jag är van vid. Mest annorlunda känns hålen som jag ska pricka när jag behöver gå på toa och avsaknaden av duschar....Jag kommer att lukta skit...
Men det är det här jag vill,jag vill ha en utmaning och jag tror faktiskt att jag har gett mig en...
Anna
En liten reparation.....
Bakom den trälängan där vi har våra minsta barn så såg det tidigare ut såhär....
Risken för att byggnaden skulle rasa började bli stor och tappade nån något så åkte det rätt ner i diket som leder bort vattnet....Inte så bra.
Vi behövde göra någor för att staga upp byggnaden och det här gjordes....
En rejäl mur byggdes och huset står nu stadigt igen och ingenting hamnar i diket. Små saker kan tyckas men ack så viktiga.
Anna
Sverige levererar sommar och Uganda levererar exams!
Vilket väder vi bjuds på....! Det är inte mycket som slår Sverige när det levereras sommarväder som det här.
Bor man som vi dessutom gör på västkusten så är det naturligtvis havet som drar sådana här dagar!
I Uganda börjar det dra ihop sig för exams igen. 8 augusti går dom på lov och innan dess skall det göras terminsprover i långa rader. Missar man dom proven så är skolåret förstört så det gäller att ligga i, för ungdomarna framför allt. Dom mindre barnen har väl inte direkt nån press på sig.
Vi håller alla våra tummar för dom här ungdomarna! Våra P.7 elever som förhoppningsvis snart bara har en termin kvar på Bristol. Heja er!
Anna
Lyckan över lite frukt..
För ett litet tag sedan var jag och min man bjudna på fest hemma hos Jennie föräldrar som har,och ska fylla jämt.
Det är skitsvårt att veta vad man ska köpa....Dom har varit med på hela vår resa med barnen på Bristol och dom vet att vi jobbar hårt för att få allt att gå ihop.
Jag gick nån dag innan festen i en glassig inredningsbutik för att hitta nåt fint att ge dem, så slog det mig bara...
Vad kan dom tänkas behöva som dom själva inte kan köpa? Absolut ingenting.... Vi här har ju allt vi behöver och mer därtill!
Jag bestämde mig för att glädja fler och gav barnen på Bristol en fruktstund istället. Jag hoppas och tror att Janne och Berith tyckte det var bättre än nån fancy ljustlykta som jag annars hade köpt...(Men Grattis igen och Tack för en sjukt rolig fest!)
Dom här bilderna kom precis från Eddie då barnen fått frukten idag!
Ananas,bananer,papaya,lime,vattenmelon och mango, bättre blir det inte!
Anna
Man vill spara minnet på rätt ställe
Flickan ler sitt allra största leende mot mig och mitt leende är precis lika stort tillbaka...
Vi har haft en fantastisk kväll och jag vet att det är en kväll hon kommer att minnas länge.
Kanske lika länge som jag kommer minnas den. Hennes mage är full av mat,läsk och frukt och hon kommer att somna mätt och hon kommer att somna så fort hon är i säng.
Jag kommer att vara vaken länge...För när man fått såna här kvällar med sig i livet som man får när det är fest på Bristol,då vill man inte somna.Man vill behålla den totala lyckokänslan som man känner.
Och man vill hitta ett bra ställe att spara den känslan på så man kan plocka fram den en dag när man behöver den...
En sån dag som man inte känner sig lika stark inuti som man brukar göra.
Anna
Jag dör en smula..
Jag tittar på bilderna från senaste resan och jag hittar den här lille mannen....
Tror tusan att hjärtat svämmar över....hur skulle det inte kunna göra det?
Anna
Vem förtjänar det?
Han heter Lucky och han ser ut som sin mamma. Jag har sett henne när hon kommer till Bristol nån söndag då och då för att ge honom lite dricka och några paket kex.
Föräldrarna gör så....dom lämnar sina barn och hälsar på dem ibland.
Han är 6 år och han visar inte en enda min när hans mamma kommer in genom grindarna. Känner gör han med all säkerhet och skulle säkert vilja krypa upp i hennes famn.
Fast kanske ändå inte....Han har nog inte gjort det förut,varför skulle han vilja det nu?
Jag undrar om hon minns hur han känns när han somnar i famnen? Eller hur han ser ut när han är riktigt riktigt glad?
Jag önskar att hon hade varit där och sett honom använda en kamera som om han aldrig hade gjort nåt annat, och jag önskar att hon hade sett honom när han dansar till brassbandets toner....
Mamman ser snäll ut och hon är med all säkerhet det...men ändå missar hon sitt barns liv,och han missar sin mamma.
Vem förtjänar att ha det så?
Anna
Ser dem och vet att dom funderar...
Ofta blir klockan mycket på kvällarna innan jag kommer i säng...Jag har svårt att komma till ro helt enkelt och jag stannar hellre uppe än att lägga mig pigg.
Hursomhelst så ser jag ofta då att några av våra ungdomar på Bristol är inloggade på facebook fastän klockan är än senare där än den här...
Jag ser dem alltid framför mig då hur dom haft en lång dag i skolan...dom kommer hem hungriga och trötta.
Läxor ska göras,kläder ska tvättas och brassbandet ska övas med. Jag ser dem framför mig i sina sängar och jag vet att dom funderar...
För varje år som går så blir det svårare och svårare att hålla dem kvar på Bristol. Dom tror att livet utanför grindarna är enkelt och dom tror att dom är stora nog att stå på egna ben. Dom förstår inte hur skyddade dom är av Eddies omsorger. Andra ungdomar som lämnat påverkar dem som är kvar att komma och testa livet,för visst är det kul...iallafall första månaden innan dom inser hur hårt livet verkligen är.....
Anna
Vi behöver resväskor!
Nu börjar tankarna så smått ta form vad vi behöver ta med oss till Uganda när vi reser ner.
Det första vi behöver lösa är resväskor...stora resväskor. Det är alltid ett litet problem...
Så nu undrar vi om det finns nån som har nån resväska som ni kan tänkas vilja skänka/låna ut?
Vi kan inte garantera att dom är hela när dom kommer hem för det är inte vi som styr över hanteringen, men nån kanske har nån gammal som sett sina bästa dagar och kan tänkas sig att avvara den till en sista resa till Uganda?
Silvertejp funkar alltid om den inte skulle vara alldeles hundra hel! Så snälla... har ni någon,kontakta oss gärna!
Kram Anna och Jennie
Att promenera från Lugoba till Nabweru
Sam bor i Lugoba en bit ifrån Nabweru där Bristol ligger. En promenad på dryga timmen tror jag och en dag tog Sam kameran med sig för att fotografera vägen dit....
Skitiga diken..barn leker däri så att dom blir sjuka är inte jättekonstigt..
Hemmagjorda tegelstenar på tork. En precess som är lång! Sanden ska grävas upp och packas i en form.
Sen bygger dom upp stora stora högar och packar in det i lera och eldar under för att härda dem.
Därefter ska leran knackas bort och stenarna läggs för torkning och användning...
Jackfruit...smaken är svår att beskriva men smakar helt ok! Barnen på Bristol älskar det!
En klädaffär....
Det går att packa mycket på en cykel ska ni veta!
Det är skitigt i Uganda....alla slänger allt hur som helst och ingen tar ansvar för att hålla rent.
Det är synd för att Uganda är annars ett väldigt vackert land!
Här bär någon runt på en fiol ser jag i skuggan... :)
Bananträd....
Och här är vi framme på Bristol!
Att gå en timme eller 2-3 timmar för att ta sig fram är inget konstigt i Uganda.
Att transportera sig är dyrt och är inget dom fattigaste lägger sina pengar på.Eddie berättade för mig senast då jag var nere att vissa saker får man bara tag i inne i Kampala City, och då börjar dom gå tidigt tidigt från sina respektive byar för att handla det dom behöver, sen går dom tillbaka och är inte hemma innan kvällen...
Inte så tidseffektivt och det är inga Nike Frerunner skor 5.0 dom har på fötterna precis!
Men har man inget alternativ så gör man vad som krävs...
Anna
Familyfriendskids!
Nu var det dags för ytterligare några bilder på våra fina barn!
Längtar när man ser dem och är glad för deras skull att dom har haft turen att få vara familjebarn!
Sobya Wendy...vän till Mia,My och Tilde..
Aisha....vän till familjen Ström-Lord...
Den alltid lika lugna Ssentamu Joshua som skriver brev till Solgerd....
Ssake Male till höger hade växt så mycket så jag först inte kände igen honom! Från en busunge till nåt helt annat på bara några månader! Han är vän med Andreas,Cissi och lille Vincent!
Nsubuga Ibrahim, vän till familjen Severinsson....
Anna
Födelsedag..
Idag firar vi födelsedag igen! Pojken som är vår minste och pojken som är så lik sin pappa både till sättet och utseendet så det nästan är lustigt,han fyller 15!
Elias som var den siste av mina barn att åka med till Uganda och den ende utav dem som absolut aldrig skulle vilja åka dit igen! Lik pappa var det ja... :)
Han får oss att skratta varje dag och han hade kunnat tillbringa all sin tid på en innebandyplan om det hade varit möjligt.
Jag ser på honom och hoppas att han förstår att han har haft tur i sitt liv som föddes just här och
jag hoppas att han förstår vilken tur jag tycker att jag har haft som fick just honom till min.
Anna
Lorraine <3
Samtidigt som vi fick veta att 10 barn på Bristol drabbats av den där hudsjukdomen så fick vi också veta att Eddies egen son Lorraine var sjuk. Typhoid fever hade han,ett tillstånd som kan leda till döden ganska snabbt utan behandling om det vill sig illa.
Lorraine och hans syster Whitney befinner sig på boardingschool en bit från deras hem och i söndags åkte Eddie och Anne dit för att hälsa på dem.Dom möttes av en medtagen Lorraine och ingen hade meddelat Eddie och Anne att han var sjuk....
Det blev att ta honom till en klinik omedelbart och han fick stanna kvar med dropp och mediciner, sen har han vilat upp sig ett par dagar hos mamma och pappa.
Tack och Lov är han nu på fötter igen och tillbaka på skolan! Heja Kinene Lorraine!
Ibland vänds livet upp och ner.
Med en hel dag vid havet så känner jag att jag är på väg tillbaka så sakteliga.
Jag har tagit stora beslut i mitt vanliga liv och det har tagit på mina krafter helt klart.
Jag har lämnat mitt jobb efter 16 år för att det inte längre var det bästa för mig. Svåra beslut att lämna utan att ha nåt annat att gå till,men jag får försöka tänka att allt händer av en mening och att må bra är det viktigaste av allt.
Idag när vi badade så kom vi som alltid in på barnen i Uganda och sa
-Tänk om dom hade fått vara med oss här och uppleva detta....!
Sen kom Jennie på att dom inte kan simma och antagligen skulle stryka med hela högen,då var det inte så kul längre... :)
Men det var hemskt skönt att bada och jag tror att mitt liv kommer att bli bra i sista änden...
En sjukdom sprider sig snabbt..
Tyvärr är ju inte livet alltid rosenrött och skimrande även om vi önskar det.
Vi tycker också att våra Bristolbarn har sin beskärda del av elände,liksom miljoner andra barn i de fattiga delarna av världen. Men livet är inte enkelt för dem någonsin och till följd av fattigdom kommer också tyvärr sjukdomar.
Sjukdomar för att vattnet är dåligt,för att maten är för dåligt tillagad eller för att hygienen inte kan skötas på ett bra sätt. Massvis med olika anledningar som gör att fattiga människor drabbas ännu värre.
Igår pratade vi med Eddie och fick information om att 10 barn just nu behandlas för en hudsjukdom...
Den sprider sig bland barnen och det måste behandlas. Den behandlingen är påbörjad och kommer att pågå under en månad och förhoppningsvis så stoppar det spridningen.
Här kommer en del av problematiken in när barnen delar sängar tillexempel. Bär en på nån smitta så är det såklart nästintill omöjligt att den inte sprider sig till sina sängkamrater och då sängarna står kloss intill varandra så är spridningen inte särkilt lång bort heller till sänggrannen...
Ett av de drabbade små barnen....
Anna
Jag kan fortfarande känna känslan..
Än idag kan jag känna den totala känslan av lycka när vi för första gången kom till Bristol och möttes upp av Brassbandet.Hur vi så ovetandes vad som skulle möta oss ryktes med i något som varken förr eller senare skapat en sån känsla inuti. Då när vi inte visste någonting egentligen om vad de kommande 6 åren skulle komma att innebära varken för oss eller för Eddie och hans barn.
Ser jag tillbaka på dom här åren så vet jag att vi har slitit,framför allt dom senaste åren,innan dess var det ganska lugnt för mig och Jennie. Då var det andra som drog det tyngsta lasset. Men när jag ser tillbaka så tycker jag att det är värt det.
Jag skulle aldrig göra om det med en annan skola eller med några andra människor,för det är inte det det handlar om.
Det är inte själva byggandet som är grejen utan det är barnen. Vi har förlorat många sedan vi klev in i det här och vi förlorar barn hela tiden än idag,men så länge Eddie är där så är det han vi jobbar för, och tillsammans med.
Nånstans har jag förlikat mig med tanken att vi inte jobbar för Afrikas eller ens Ugandas barn, utan vi jobbar för Bristols barn. Det är det enda vi kan göra.
Dom som har turen att komma dit och dom som har viljan att jobba för sin egen framtid när dom blivit lite större,det är dom som vi har i tanken när vi lägger vår tid och vårt hjärta hos just dem...
Anna
Man kan vara hemma på 2 ställen,man kan faktiskt det.
Det spelar ingen roll hur mycket man än skulle försöka förklara hur det känns att faktiskt vara i 2 världar.
Det handlar inte om att jag inte vill vara hemma hos mina egna barn eller att jag inte vill vara här, i mitt land, för det vill jag. Men jag vill vara i Uganda också.
Den totalt oväntade känslan av att faktisk kunna känna sig hemma på 2 olika ställen förstår jag knappt själv ibland.
Hemma borde vara hemma, men hemma kan man vara någon annanstans också.
Lugnet som kommer över mig när jag drar mina första andetag i Uganda liknar inget annat och jag vet att det vi gör där och då påverkar människor långt mer än vad vi egentligen förstår.
Dom små barnaarmarna kring halsen eller deras händer i mitt hår får mig att vara i det nuet som är just då utan problem, medans man här hemma alltid ser framåt och ofta glömmer av att stanna upp just där vi befinner oss för tillfället,i jakt på nåt som är bättre.
Ibland glömmer man tillochmed av att man måste må bra på insidan också och inte bara låtsas att man gör det.
Ibland måste man våga utmana livet och tillåta sig att falla för att sedan resa sig upp igen och vara 1000 gånger starkare.
Anna
Idag ger jag tungan åt livet!
När livet inte riktigt blev som man hade trott och man vacklar i sin tro på det ett par dagar då kan man alltid drömma sig bort litegrann och önska att man var någon annanstans. För mig innebär det alltid och utan undantag numera att jag önskar att jag var i Uganda hos våra barn. Det är inte mycket som lindrar mer än ett leende från dom små eller några ord om att man nästan är det bästa som hänt sedan skivat bröd allra minst!
Anna
Idag spretar det!
Idag vill vi börja med att säga Grattis till Faisal! Han fyller år! Jag gratulerade honom via Sam förut och då damp det här kortet ner på honom...
Idag spretar inlägget för jag har mycket kul att berätta!
För idag fick vi också hem våra första alldeles egna visitkort som vi har fått hjälp med att göra.
Vi är sjukt stolta och tycker att dom är hur fina som helst!
Så tusen Tack du som hjälpte oss att göra dem och Tack för en mysig pratstund! :)
Sen det största... :) Vi har länge veta att Eddie har drömt om att kunna ha en buss som tillhör skolan.
Det är dock ingenting som vi kunnat prioritera som läget har varit. Men...efter flera år av småsparande fick vi veta för några månader sedan att han hade kunnat köpa en buss!Hur bra som helst eftersom stora delar av det brassbandet får för en spelning går till busshyra,chaufför och bensin. Nu hamnar vi i ett helt annat läge!
Köra kan dom göra själva och bussen har dom så då är det bara bensinen. Sen kan Eddie förhoppningsvis med tiden kunna ta ut de mindre barnen på lite utflykter och sånt som dom lite finare skolorna gör.
Bussen visade sig vara ett totalt vrak och det var fel på typ allt.... Jag såg den när jag var nere senast och åkte i den och den lät allt annat än bra. Men nu har vi med gemensamma krafter kunnat fixa till den åtminstone litegrann och nu ser den ut såhär...
Ny färg,ny baklucka,nya däck och nytt batteri är lite utav det vi gjort och dekalerna som sitter på har Sam designat och satt dit. Det är viktigt att man ser att bussen tillhör en skola för det innebär andra regler än för taxibussarna som ser likadana ut.
Som sagt...vi jobbar åt flera olika håll samtidigt och alltid alltid för Bristols bästa!
Anna
African Child Day!
Anna! Har du fått bilderna från Sam till bloggen?
Jag blir lite full i skratt när tillockmed Eddie kollar av så att jag sköter mig med bloggandet och att Sam förser mig med det jag behöver för att kunna göra det. Jag hade inte fått det han ville att jag skulle visa,men i morse kom det.
Brassbandet har varit ute på många spelningar den sista tiden,vilket såklart är jättebra!
Den här dagen var från African Child Day som ser ut att anordnas av Rädda Barnen,fast det kan lika gärna vara så att skyltarna bara är uppsatta för att dom är fina,det vet man aldrig när det gäller Uganda.
I vilket fall fick dom fina tröjor på plats ser det ut som och det är bra! Då finns det ytterligare kläder att använda som brassbandsuniformer! Den ena av de 2 uppsydda uniformerna dom har hänger inte längre ihop därför får det användas vanliga kläder också om det är fler än 1 grupp ute samtidigt.
Litet barn-stor tröja....
Så här kan det se ut....Svårt att fatta,det är 2014.
Storkillarna håller koll på instrumenten....
Nöjda killar som fått varsin tröja! Bulega och Salimu längst fram..
Faisal....
Som visar att det där med selfies är stort också i Uganda!
Till sist har vi en inte alltför jättebra bild på Herr Kisingiri Eddie....Mannen som vigt sitt liv åt de behövande barnen...
Hur kan man inte fyllas av beundran?
Anna
Några av våra familjebarn <3!
Äntligen,äntligen är det brev på väg ut till våra familjevänner! Det har dragit ut på tiden därför att livet kom emellan.
Ingen ursäkt egentligen men sanningen. Det har nått några under dagen och kommer nå andra under de närmsta dagarna.
Tack för att ni väntat och tack för er fantastiska hjälp,den är guld värd!
Här kommer några av barnen som har haft turen att få en familjevän!
Fina Kabwaama vars liv aldrig kommer att bli enkelt. Men växer gör han så det knakar och en familjevän har han som inte kunde passat honom bättre! Tack Pia och Linus!
Jalia..inte längre en elev på Bristol men hon är ofta där och hon har sin familjevän i Maria sedan flera år tillbaka.
Kafuko Monica tvättar sina käder. Alltid med ett leende och en hejare på side drum i brassbandet. Hon har 3 av sina syskon på Bristol också. Marie är vän till henne.
Här har vi Barbirye Mary i skolans fritidskläder. Emelie och Jakob är hennes familjevänner :)
Anna
Ibland förstår jag varför våra hjärtan blöder...
"Jag har inte HIV men hon sa att jag är gravid Anna"
Jag frågar om hon vet vem pappan är och jag får till svar att det är hennes fasters man.Hon är 19 och han är 30 så det är inga konstigheter.Det konstiga är att han våldtog henne, och det konstiga är att för henne förändras livet totalt,medans han går fri.Hon är inte en av våra Bristolungdomar,men hon är en av alla de flickor som får sitt liv förstört just på grund av en för tidig graviditet med en man som inte tar ansvar varken för flickan eller för det kommande barnet.
Hon är i fjärde månaden och hon har direkt ingenstans att ta vägen för familjen har vänt henne ryggen...
Ibland förstår jag varför våra hjärtan blöder....
