Tack Gekås
Strax innan vi åkte ner till Uganda senast så var vi uppe på Gekås för att köpa på oss lite grejer till ungarna.
Pärlor och godis var tanken att dom skulle få.Den här gången hade vi bestämt att vi skulle ha färdigpackade påsar till dem med allt så vi lättare skulle kunna dela ut det. Ett par timmar på hotellet så var det packat och det funkade väldigt bra att ha det så.Så det kommer vi absolut att göra igen för vår egen enkelhet.
Iallafall när vi var på Gekås så träffade vi på en tjej som heter Susanne som tidigare hjälpt oss att få saker skänkta till våra barn.Nu såg hon att vi var där och kom fram och sa att dom hade 250 gosedjur som vi kunde få om vi ville...Såklart ville vi. Så dem packade vi ner ihop med det andra så alla boende fick godis,pärlor och ett grönt gosedjur och vi kan bara säga att succén var total! Så enkelt att skänka lite glädje...Tänk om alla förstod det ♥
Anna
Utanför grindarna
Utanför Bristols grindar finns det mängder av barn...Så så oändligt många av dem går inte i skolan.En stor del av dem kommer heller aldrig att göra det.Så ofta ligger dom just så som nu ser på första bilden.
Dom ligger och kikar in när vi är där för att se vad som händer,så himla gulligt när man ser dem! :)
När bollarna kommer fram blir dom som vilda dom och vill så gärna ha...nästa gång ska vi verkligen komma ihåg att ta med bollar till dem också!
Skolbarn eller inte...lyckan när vi går ut med kameran till dem är precis lika stor som för dem innanför grindarna och det är ju enkelt att göra för dem.
Lyckliga ungar är det bästa....
Anna
Att vara med mig...
När man har levt med någon under en väldigt stor del av sitt liv så inser man inte innan det är över hur bekvämt tvåsamhet är. Man behöver inte göra all sysslor själv,man behöver inte vara ensam i det som känns jobbigt och det finns alltid någon som kan stötta upp när något skiter sig. Jag uppskattade nog aldrig det riktigt.
Inte för att jag tror att jag är mer bortskämd än nån annan eller mindre vidsynt men har man aldrig varit i nåt annat hur ska man då veta?
Nu närmar det sig tre år sedan beslutet togs att vi inte längre skulle leva ihop jag och mina barns pappa.
3 år... och jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig så mycket som jag faktiskt gjort och att jag skulle våga så mycket. Mycket av mitt rädda,lilla jag försvann när jag började resa ensam till Uganda och jag insåg att jag är ingenting om jag inte vågar vara med mig själv. Vi kan sätta upp fasader gentemot andra om vi vill,vi kan låtsas som att allting är bra fastän det kanske inte alltid är det.Det kan skydda oss till en viss del att göra så men att sätta upp fasader mot sig själv funkar aldrig någonsin i det långa loppet.Det är jag helt säker på.
Varje gång vi är i Uganda,eller när jag är ensam där så ställs vi inför situationer som kräver omedelbara beslut.
Här hemma har jag gjort precis tvärtom...här försöker jag låta mina beslut ta tid istället.
Vad vill jag? Hur vill jag att det ska göras,och varför vill jag det?
Behöver jag hjälp med det här? Eller kan jag samla mod eller kunskap att lösa det själv? Kanske kan jag lösa det om jag bara är tålmodig nog.
Få saker skrämmer mig idag och ensamheten skrämmer mig inte alls.Det jag är rädd för utmanar jag mig själv med fastän jag kanske behöver lite stöttning i det.Men det är okej det också.
Så mycket har jag att Tacka Uganda och våra människor där för...och min mamma ♥
Lille vän <3
Nu när vi var nere så hade det precis skett en mycket allvarlig olycka med ett av våra barn.
Han hade varit ute och och lekt blivit påkörd av en motorcykel... Han bor bara ett par hus bort ifrån skolan och både han och hans två tvillingsyskon är elever på Bristol.
Vi fick frågan om vi ville gå och hälsa på honom. Såklart man vill det men ändå så startar den där lilla ångestkänslan inuti för att man inte vet vad vi kommer möta.Men tillsammans med Eddie gick vi.
Vi kom in i det allra minsta av hus och i soffan låg han....Ingipsad från bröstet och ner över hela vänsterbenet.
Det högra benet var fritt men det var också skadat.Muskler låg blottade och på röntgenplåtarna såg vi att lårbenet var totalt av.Inuti gipset blödde det.Han andades stötvis och han hade så ont.Lille vän.
Hans mamma är totalt genomfattig men hon hade på nåt vis fått hjälp av en läkare som röntgat honom och sedan också packat in honom i gipset.Att vara kvar på sjukhuset hade dom inte råd med.
500.000 Ugandiska shilling hade behandlingen kostat ( Inte ens 1500 kr ) och hon hade fått fram 150.000,resten var hon skyldig och skulle betala inom 2 veckor.
Här infaller ett sånt där tillfälle där vi faktiskt inte riktigt vet vad som ska göras.Högst oklart är om han kommer överleva det här ens.Gör han det så kommer han iallafall aldrig gå ordentligt igen.
Vad kan vi göra ens? Hjärtat på oss blöder och det enda vi kan komma på är att rädda familjen från den omedelbara krisen vilket är dom 350.000 som saknas för den hjälpen han allredan fått. Det tillsammans med värktabletter är vad vi kan göra,och det gör vi såklart.
En tacksam mamma och vi är i totalt samförstånd just för att vi är mammor och hennes barn ligger där...vi vet vad hon känner för vi hade känt detsamma om det var nån av våra.
Fortsättningen på den här historien har vi inte ännu och vi har än mindre slutet på det... men vi hoppas såklart att den där lille killen ska bli äldre än 10 år ♥
Att visa en bild på den skadade pojken gör vi såklart inte.Men det här är hans småsyskon.Pojken fick ett litet gosedjur och det fick dom här två också då såklart.
Anna
När lyckan kommer inifrån
Jag ser den här bilden av mig själv och jag älskar den med en endaste gång. Nu tillhör jag inte kategorin av människor som tänker Oh my godness vad snygg jag är! Jag är tvärtom oerhört självkritisk faktiskt vad gäller det mesta.
I den här bilden som Jennie måste ha tagit ser jag dock nåt helt annat och det är att den lyckan jag känner av att vara där också syns på utsidan.Jag är så genuint genomlycklig när jag får vara i Uganda. Det finns inget annat ställe i världen där hela jag så fullständigt landar. Enkelheten över livet och vackerheten i människorna får mig att älska all den tiden jag får,tillsammans med barnen och tillsammans med andra människor som förändrat min syn på världen.
Jag känner mig inte bara lycklig på insidan,jag ser det också och för mig är det stort.
Ni <3
Dom här alltså...våra stora killar.Flera av dem har vi haft med oss från starten och det är på dem vi förstår hur tiden faktiskt har gått. Dom här som numera alltid kommer för en kram när dom kommer hem från skolan på eftermiddagarna och dom alltid står redo för att hjälpa till när något behövs göras. Det är dom som ger Eddie en massa gråa hår men det är också dom som ger honom så otroligt mycket i utbyte.
Så ofta får dom stå tillbaka för att nästan all vår tid går till dom små när vi är där men likväl är det dom som ger en så mycket energi när man väl tar tiden med dem.
Den här tyste men så otroligt varma killen med största hjärtat.En av alla våra Brians.
Simon och en Brian till
Salim...jag finner inte ens ord vad jag saknar dem!
Simon igen...som vilken ungdom somhelst.
Abe...
Och så Aiziz.Han som har en plats i hjärtat hos oss alla.
Vi önskar så att livet ska ge er allt det ni drömmer om.
Ni som inte alls såg framtiden för några år sedan men som nu gör det.
Fast ni kanske inte vet det så har också ni förändrat livet för oss.
För det kommer jag alltid vara er tacksam ♥
Anna
Ett möte i livet
Förra året åkte Jennie med Eddie till ett sjukhus för att hälsa på kvinnan på bilden.Hon var mycket illa däran och alla var ganska säkra på att det var slutet för henne. Hon är mamma till ett av Jennies hjärtebarn,Provia.
Det var såklart ett tufft besök för Jennie.
Men hur det var så hämtade hon sig sakta och nu när hon hörde att vi var nere så vill hon komma och tacka och Jennie för det hon gjorde för dem.Det blev ett fint möte ♥
Dom gick undan och satte sig och prata och när dom kom tillbaka så hörde jag rykten om både tackdans och böner tror jag det var... Välsignad blev Jennie iallafall och mamman blev frisk!
Killen bredvid Provia är hennes storebror.Han syr alla sina kläder själv....Inte helt osannolikt kan man känna när man ser dem.... :)
Sötaste busungen i förgrunden...fast ni skulle titta på dem bakom!
Anna
Badbollar ger lycka
Något vi alltid tar med oss till barnen på Bristol är badbollar.Bollar för att dom älskar det,badbollar för att det inte krashar några rutor när dom leker med dem... Denna gången när vi reste så glömde vi av att skaffa det...det är inte helt lätt att få tag på det i oktober heller för den delen och vi glömmer jämt att köpa på oss det under sommaren.
Men så en dag så gick Jennie och Hampus iväg till en affär för att köpa lite dricka till oss och väl där hittade dom faktiskt badbollar så då köpte dom det såklart och precis som alltid så blir barnen som galna! Om sen Eddie eller nån annan av oss vuxna dyker in i leken så vet jublet inga gränser!
Tänk ändå....4 badbollar och en hop med ungar en dag i oktober....det är lycka av rang det ♥
Take it to them!
Take this to the bloggers!
Orden kommer från Eddie och jag tänker att att det är bästa att göra som han säger,vet ju att han gärna kollar in här.Han vet att vi skriver om honom,barnen och livet i allmänhet och att barnen får frukt 1 dag i veckan är en stor grej som han gärna visar och är väldigt glad för. Säkert är också det en bidragande orsak att vi lyckas hålla barnen betydligt friskare nu än vad vi gjorde för några år sedan.Det ihop med rent vatten såklart.
Glada är dom iallafall, och är dom det så är vi det,Alltid!
Anna
Lilla skrotunge <3
Min vana trogen så lyckades vi inte missa en föräldradag på Bristol den här gången heller. Mina värsta hatdagar.
Avskyr att se de barnen som inte får besök av sina nära och kära.Givetvis lyckligt att se dem som får det men det känns inte bra helt enkelt.
Däremot var det här riktigt kul att se! Den lilla flickan i den orangea uniformen heter Jane Francis.Bakom henne i blått har vi hennes pappa Mike. Francis föddes som tvilling men har förlorat både den och tyvärr också sin mamma och hon blev ensam kvar med sin pappa. Till sist blev pressen på honom för stor och Francis blev en boardingelev vilket innebär att hon bor på skolan under terminerna och är sedan hemma på loven. Pappa Mike är en gammal elev på Bristol också han och också en del av brassbandet.Nu kör han boda-boda (motorcykeltaxi) och hjälper ofta Eddie att köra ärenden mm så han är ett vanligt inslag på skolan. Han kommer ibland förbi med sockerrör till alla ungar och han gör det han kan helt enkelt och till Francis är han en bra pappa.
På föräldradagen kom Mike och hämtade mig och vill att jag skulle säga hej till någon. Såklart gör man det och jag fick träffa hans syster,således Francis faster. Namnet minns jag såklart inte men också hon hade varit elev på Bristol. En jättemysig tjej som hade sin egen dotter med sig och som hade lagat mat till Francis och kom med.
Detta är ju naturligtvis en rolig grej att få uppleva.Man önskar bara att alla hade fått det där besöket av någon som bryr sig.
Anna
Innan jag dör...
Jag har jobbiga dagar helt klart. Väldigt otippat för min del då hela resan flöt på väldigt bra utan missöden och allt var väldigt positivt på plats.Man blir varse att man inte alls styr över det man känner och vi reagerar på olika sätt varje gång. Man kan tro att man efter den fjortonde resan har full kontroll på allt man kan tänkas känna men så är det inte alltså.
Jag älskar att komma hem men jag hatar att lämna.Jag älskar enkelheten i mitt liv och när jag kommer hem och går uppför trappan så tycker jag att jag har så fint fastän jag bor på ett sätt som jag inte alls är van vid.
Överallt här hemma så påminns jag om att livet pågår nån annanstans också.Foton på människor som betyder massvis,en galen afrikansk klänning och ett par sandaler som är hemska att ha på sig men vackra att titta på.
En korg tillverkad av Ugandiska kvinnor och små lappar överallt för att vi inte ska glömma av att fråga Eddie om saker.
Jag tänker att det är så mycket jag vill göra och se.Jag vill uppleva och känna det jag vill och jag vill verkligen leva innan jag dör fastän det ibland är besvärligt att göra det. Men mest är jag tacksam för det livet jag fick.
Jag kan inte säga det nog många gånger.
För mig är det lycka...
Ibland när jag har lediga dagar så känns det för mig som att livet slår slint,speciellt när jag precis kommit hem ifrån Uganda. Ingenting är enkelt och få saker känns positiva.Tänker på allt man borde göra och istället händer ingenting alls.Mitt hjärta längtar efter människorna som bor däri och jag vill vara hos dem. Inte för att dom behöver det men för att jag gör det.
Ibland slår det hårt emot en att våra världar är så olika och jag som har allt jag någonsin kunnat önska mig vill emellanåt inte alls ha det här livet i det överflödet vi lever.
När jag jag går på den gatan där vi brukar bo på i Kampala så slår det mig att lyckan inte sitter i det vi äger och har...lycka och att vara lycklig innebär nåt helt annat,iallafall gör det de för mig.
Anna
Vem är man utan dem?
Det är konstigt det där hur en del människor påverkar en. Vuxna,ungdomar eller barn.Hur en del bara är en total självklarhet för en och hur man nästan inte vet hur livet skulle vara utan dem,om man ens skulle klara av att vara utan dem.Man väljer dem inte och ibland om man tittar på dem så kan man inte riktigt säga vad eller varför det blev just dom för man vet inte det. Man känner det bara så evinnerligt.
När vi kommer til Uganda söker alltid mina ögon efter samma människor först.När jag sett dem och sett att dom ser okej ut så lägger sig lugnet inuti och man kan fokusera på andra saker också.
Den här lille killen är en utav de självklara.Jag valde aldrig att ta honom men en dag för när jag var på skolan för nåt år sedan så kom han bara fram till mig,sträckte upp armarna emot mig och lade sig still tillrätta på min axel.Till saken hör att han är vansinnigt blyg och att han gjorde just så emot en vit främling är jättekonstigt.
Nu kommer han alltid och kryper upp i knät.Han säger aldrig något.Men platsen är hans och vi vet det båda två.
Han har sina två systrar med sig på skolan och dom bor där,men dom har också sin mamma och det är så skönt att veta det...
Anna
Ett litet crib!
Naturligtvis önskar vi att vi kunnat säga att på Bristol finns det minsann inga bekymmer,problem eller konstigheter.Det hade varit toppen att kunna säga det...men naturligvis är det inte så,för dom finns helt klart.
När flickorna blir för stora så vill Eddie helst inte ha dem hos sig på skolan alls.Han hjälper dem hellre på håll.Pojkar blir ett stort intresse för dem och utgången av det kan ni lätt räkna ut själva...
Pojkarna å sin sida som blir för stora är ju således också dem ett problem eftersom dom är precis lika intresserade av tjejer...Och fastän dom är stora nog så går det ändå inte ha dem springande utanför grindarna hursomhelst för Eddie har trots allt ansvar för dem.Men....testa att hålla koll på 20-25 tonåringar utan att dom ställer till problem....Omöjligt. Sätt sen ihop dem med 150 småungar så har vi allt annat än lugn och ro.
Alla lite rastlösa,olika sovtider,rutiner och behov och så vidare.
Nu fann dom en lösning på detta som vi tror kommer funka mycket bättre. Bakom huvudbyggnaden på Bristol fast fortfarande innanför murarna huserar numera våra stora killar. I huset med fönster så bor dom runt 18-19 st och i den andra byggnaden kanske 3-4. Trångt som tusan såklart men så skönt för dem att få ett eget litet crib!
Dom var väldigt nöjda själva helt klart.
Härinne sover 3-4 killar...
och här 18-19 stycken.
Sjukt slitet och vi hoppas kunna fixa till det för dem inom en tämligen snar framtid.Lite färg skulle inte skada.
Våran fina Aizizi Emma! Värsta björnen <3
Och Nalukomwa Fesali...han var en tvärhand hög igår känns det som,det är han inte längre!
Och är det detta som kallas datarum...? Dom ser iallafall inte ut att funka särskilt bra....
Anna
Vi får låta det vara.
Det finns saker som för oss är obeskrivligt svåra för oss att förstå.Saker som är gjorda på ett sätt som vi aldrig gjort men som vi ändå väljer att inte ta i eller lägga oss i för att det är helt enkelt inte vår sak.
En sån grej är exempelvis sovsalen på bilderna nedan. En sovsal som på alla sätt och vis är fin i Ugandiska mått mätt (även om den saknar innertak till vårt stora förtret). Den har madrasser,filtar,lakan.Den är städad och fin och väldigt iordning, allt tack vare den kvinnan som bor tillsammans med pojkarna som huserar därinne,dom kallas för övrigt matroner dom som har hand om barnen.
I just denna sovsalen så står det 16 sängar och det bor 76 barn härinne...76!
Det innebär minst 2 barn i varje slaf,dom minsta sover 3 och 3. Inget konstigt för dem alls. Det innebär en viss trygghet också såklart att inte var ensam när mörkret lägger sig,vilket det gör redan vid 19 tiden.
Men tänk ändå att vara 76 personer härinne? När nån blir sjuk då blir många andra det också av bara farten.
Men som sagt...vi låter det vara för att en del saker kan vi aldrig någonsin förstå....
Anna
Suplise!
Den här gången åkte vi som sagt ner till Uganda utan någon därnere visste om det. Inte särskilt många här hemma visste det heller. Vi bokade skypemöte med Eddie och när tiden var slagen så klev vi då innanför grindarna till en skara mycket förvånade Ugandier! Vidare gick vi till kontoret där Eddie febrilt försökte ringa oss på skype. Hans min när han såg oss där var obetalbar! Så överraskad men också så glad!
Folk har frågat efter oss då vi alltid brukar dyka upp i oktober men han har hela tiden fått säga att vi inte kommer i år så det blev roligt för alla när vi ändå stod där. Dom stora killarna på Bristol blev också dom jätteglada när dom senare under dagen trillade in en efter en efter skolan slut och såg oss. Att Hampus var med var en stor bonus för dem. Alla våra ungdomar var ivrigt efterfrågade under resten av veckan liksom de andra som brukar resa med oss.
Så....den överraskningen vi ville ge dem lyckades vi bra med kan man säga! En SUPLISE! som dom säger i Uganda.
En stor del av befolkningen har svårt att skilja på R och L när dom pratar och skriver engelska så ibland kan det bli ganska lustigt i våra öron! Suplise och Lestulant, ni hör ju? :D
Anna
Vi är hemma igen
Hur fort kan en vecka gå? Vi åkte och innan vi hann att reagera så var vi hemma igen. Vi landade för några timmar sedan efter ännu en fantastisk vecka i Uganda och tankarna kommer direkt...när kan vi åka igen?
Barn och ungdomar i salig röra.Högt och lågt.Engelska,blandat med Luganda och sen lite svenska på det.
Älskar så mycket med knasiga landet,älskar folket,klimatet och det ostrukurerade.Det som man älskar är ibland lika störande.
Man hinner knappt tänka på allt vi upplever när vi är där,väl hemma kommer allt ifatt en på en enda gång.
Lätt och tungt på samma gång,fast mest lätt,bara för att allt gick så himla bra.
Våra dagar
Vi har det så himlans bra!Det regnar litegrann men däremellan skiner solen.Många nya barn och således är vi ivrigt påpassade och kameran är snudd på omöjlig att ha framme! Alla vill vara med på bild.
Gekås skänkte en hög gosedjur till oss som alla boende barn kommer få varsitt på lördag.
Hampus packar dem i påsar tillsammans med lite godis och ballonger.Jennie hjälpte också till...
Jennie med Amandas ögonsten Bright <3
Första byggmötet på plats! Vi hade bokat möte med Eddie via skype men istället för ringa så klev vi innanför grindarna den tiden vi bestämt mötestid.Så roligt och han blev onekligen överraskad men mycket glad!
Det bästa dom vet...Kameran! och dom är det bästa jag vet.
Jennie med barnen <3
Våran fina Provia :)
Och så en av de förarna vi använder för att transportera oss denna veckan! Boda-boda (motorcykel) är sättet vi tar oss fram med när vi är få på plats.Snabbt,enkelt och väldigt roligt!
Anna
Hoppsan!
Här kan man hamna hastigt och lustigt och vara hur lycklig som helst!
Jennie,Hampus och jag är på plats för en vecka för att diskutera starten på bygget. Däremellan gör vi andra viktiga saker, som att hänga med världens bästa barn!
Hjärtat är helt för en stund ❤️
Världens barn <3
Utan att vi bad om det så hjälper ni ändå.Hjälp för att fixa till instrumenten till brassbandet.
Ni förstår nog inte lättnaden vi känner.Den hjälpen vi får ger oss möjlighet att göra nåt annat för dem istället.
Önskar så att orden räckte till för att få er alla att förstå.
Igår var det en gala för Världens Barn.En gala för att ge så många barn det bara går ett liv som är värt att leva.
Så viktigt.
Våra barn tillhör också alla världens barn.Tack för att ni hjälper oss på vår väg att ge dem ett liv som varje barn borde ha.
Anna
En kalender som gör skillnad
Förra året gjorde ett gäng tjejer en egen variant av den popuära Te-kalendern som dom sedan sålde och skänkte pengarna till våra ungar.Så himla fint!
Dom ville göra detsamma i år och vi tackar såklart inte nej til det....
Så Vi vill såklart hjälpa dem att visa att det går att beställa såna här fina och få en mysig december!
1 ny smak varje dag från den 1-24! Fint förpackat att ge bort eller att ge till sig själv helt enkelt.
Vill du ha en och göra skillnad för bara 250 kronor?
Maila till Karin eller Maggi eller lägg en kommentar så förmedlar vi vidare.
No shit Sherlock...?!
Jag blev inte jätteförvånad när dessa bilderna kom...Jag skrev det tillochmed häromdagen att det nog var dags snart.
Dagen efter kom bilderna och en önskan om hjälp till nya trumskinn och också till nya cymbaler som ni ju ser har sett sina bästa dagar. Nu är vi tyvärr inte gjorda av pengar och vi prioriterar bygget så vi kan bara göra det mest akuta vilket i detta fallet är att få trummorna hela igen.Dessa är bådde sydda och klistrade flertalet gånger men till slut håller det inte som sagt och då monterar man på nya.Nu är ju vissa av trummorna inte heller dom i nåt särskilt bra skick ser jag men så länge dom håller ihop så är vi nöjda!
För att byta alla dessa trumskin så kostar det inte fullt 1500 kr.Inga jättesummor kan tyckas men det görs några gånger per år och då förstår man att det blir en stor utgift för honom.
Ett par cymbaler får man betala ca 1000 kr för och även det är mycket pengar upptill allt annat som måste till.
Men vi tar det i små steg och till slut brukar vi lösa det som behövs.
Sen kom dessa bilderna...Varje tisdag kommer en scout (?!) och har typ gympa med barnen i 40 minuter.
Snarare marschövningar skulle jag tro för det är så det ser ut där.Ungarna är inte gamla innan dom lär sig hur dom ska falla in i leden och gå i takt. Jäkla gulligt ser det ut fast lite hårt ändå...
Hursomhelst är det bra att dom får lite paus på dagen för att skutta runt lite,det behöver dom här ungarna!
Många myror i brallan har dom!
Anna
Orden är Lisbeths idag
Jag har sedan en tid tröttnat på mina egna ord.Dom finns där inte på det sättet som jag önskar och jag bad om hjälp.
Jag skrev till Jennies moster Lisbeth och frågade om hon ville dela med sig av sin upplevelse av sin allra första resa till Uganda och det ville hon.... Tack Lisbeth för det och tack för vad du är ♥
För nästan exakt ett år sedan fick jag förmånen att åka med på min livs resa.Den gick till Bristol Academy i Uganda.Jag åkte med 12 andra helt fantastiska människor som hade varit där innan,alla utom jag,Berith,Martin och William som var nya.Jag trodde att jag visste genom Jennie och Anna hur det var men jag förstod snabbt att det inte hade gått att föreställa sig verkligheten i Uganda.
På väg till skolan första dagen så blev vi avsläppta någon km från skolan och möttes av skolans stolthet brassbandet och alla eleverna.Vi promenerade den sista biten tillsammans,det var så häftigt.Plötsligt kom en liten barnhand i min och ett blygt leende.
Sedan var vi på skolan varje dag,lekte med barnen och fanns där för dem.Höjdpunkten för dem var när kameran kom fram.Flugor på en sockerbit är bara förnamnet.
Är så grymt imponerad av våra fyra ungdomar Amanda,Felicia,Hampus och William som hela tiden ägnade sig åt barnen med lek och bus och mycket kramar.Så otroligt fina.
Vi fick också åka till två riktiga Ugandiska hem.Först hos Sams mormor och morfar och sedan till Sams faster.
Där bjöds vi på inhemsk mat.Måste erkänna att jag blev orolig att det inte gick att äta ,men det var så otroligt gott.
En kvinna som haft det tufft i livet men som ändå hade lagt ner så mycket tid på matlagning till oss.
Vi hade två fantastiska killar med oss hela tiden,Sam och Kayiwa som jag fortfarande har kontakt med.
Sen bjöd vi alla barnen på mat,frukt och dricka.Vilken lycka.Så kom höjdpunkten,Discot.
Det var så himla kul.Hade moves som jag inte ens visste om.Svettades nog bort 2 liter minst och barnen turades om att torka pannan,så söta.Vi hade lika kul allihopa.
Men jag gick med en skamkänsla hela tiden över hur bra vi har det.Ungarna tvättade sina kläder för hand.
Fick frågan om hur vi tvättar,svarade att vi har en maskin som tvättar åt oss och jag tror killen fick en liten chock,han kunde inte fatta hur det funkade.
Kände samma känsla när vi gick för att äta pizza på kvällen.På en livsfarligt trafikerad väg gick vi bland barnen som tiggde.Många var bara i 5 årsåldern,bärandes på spädbarn.Syner som jag aldrig kommer att glömma.
Jag fick väl vara med om det bästa bitarna av skolan.Jag behövde inte träffa en förtvivlad familj som förlorat sin dotter.Jag behövde inte åka till ett sjukhus för att träffa en svårt sjuk mamma till ett skolbarn.Det är de bitarna som Jennie och Anna får ta,det plus mycket,mycket mer.Men det är två tuffa vita kvinnor i en mansdominerad värld.
Jag är så tacksam att jag fått vara med om detta.
Tack Jennie och Anna.
Jag har också förstått hur lycklig jag är som blivit född i rätt land.Men jag måste tillägga att dessa barn innanför grindarna har fått det fantastiskt bra.Det var så skönt att se att det var glada,lyckliga ögon.
Stor tacksamhet Jennie och Anna
Lisbeth
Alla hjärtan har samma färg.
Brass och vattenmelon!
Dags för frukt igen och den här gången var grindvakten tydligen också melonskärare!
Snygg hatt kompis....
Långa rader av barn som alltid och en av de äldre håller koll på att de sköter sig...
Efter det samling vid våran inte så diskreta grind...
Sen var det lite småkris bland instrumenten också.Mycket som var trasigt.Just här ser det ut som instrumenten är nya så som dom skiner, men det är dom inte.Vi har under åren lyckats köpa några nya instrument och har också fått en del skänkta till oss men det är ändå slitna saker dom spelar på.Dom lagar så länge det går och det vi oftast får hjälpa till med är trumskinn.Trumskinn som inte är skinn utan plast och så länge det går så syr dom ihop dem när dom går sönder men till slut måste vi köpa nya och byta ut dem.
Skulle tro att det är dags för det snart igen också.
Anna
Jag tänder ljus och står ut
Okej....Svara mig på hur man överlever hösten?Hur många ljus behöver man tända? Hur många liter te måste man hinka i sig för att ens stå ut såna här dagar som vi har på västkusten just idag? Det är mörkt när man åker till jobbet,snart är det mörkt när man kommer hem också.Idag har det nog regnat hela dagen och det är så galet tråkigt. Rätt lågt av mig att gnälla på nåt sånt här men hösten ( och än värre vintern ) är absolut min svaga punkt i livet.
Idag när jag körde hem från jobbet så kom det en sån idiotskur...Det bildades stora pölar på ingen tid alls och det var riktigt svårt att ta sig fram på vissa ställen.Men lika snabbt som det kom försvann det och pölarna likaså.
Det är annat i Uganda.Där sveps vägarna iväg av allt vatten.Det ligger avföring i vattnet som gör människor så sjuka och barn dras iväg i vattemassorna och drunknar för att dom på inget vis förstår hur farligt och starkt vattnets krafter är.
Kanske tar jag ändå och tänder obscena mängder ljus och dricker lite te....Jag tänker inte älska hösten eller vintern men jag kan ju iallafall försöka stå ut med den för jag dör ju inte av regnet ändå.
Anna
Inte rimligt...
Alltså Uganda....Kanske har nån sett på nyheterna att det varit lite tumult där den senaste veckan i parlmentet.
Presidenten som sitter nu heter Yoweri Museveni och han har suttit vid makten sedan 1986.Han är nu 73 år.
Nästa gång Uganda går till val är ...2021 tror jag och då får inte Museveni kandidera för enligt lag i Uganda får man inte vara över 75 år.
Nu tycker Museveni att det är en risig lag och vill ta bort den helt och då stöter han ( naturligtvis ) på motstånd från dem som inte sympatiserar med honom.
Nu är jag dåligt politisk insatt men så mycket vet jag att när vi här i Sverige är oense så sker det absolut smutskastning på hög nivå medans det i Uganda blir ett regelrätt slagmål i möteslokalen! Att diskutera är inte ugandiernas allra starkaste sida och vi har med all säkerhet inte sett slutet på det här än.
Anna
