Slutet av 2018 och början av 2019 har och kommer att handla om att slutföra och underhålla det vi har.Hade Eddie fått bestämma så hade han byggt både det ena och det andra men som tur är så är det jag och Jennie som styr det.För oss är det mer viktigt att se klara saker,påbörjade och icke avslutade saker stressar ihjäl oss.

 

En sak som vi faktiskt gör nästan varje år är att vi målar alla byggnader vi har.

Färgen är ingen bra Demidekk färg precis som håller i 20 år eller så utan det behövs göras oftare än så.

I år har muren också fått sig en välbehövlig omgång.

 

 

Så var det då dags för den årliga heltömningen och rengöringen av Bristols latriner...Ett yrke jag aldrig skulle vilja ha och ett görmål jag inte skulle göra om jag så fick en miljon...Men 4 såna här lastbilar går iväg med skit och sen går dom ner i den lilla luckan och rengör väggarna med decinfektionsmedel och sen klarar vi oss nästan ett helt år till nästa gång.Det luktar kadaver kan jag meddela när det görs.

Glad att man är på avstånd den här gången och tur att inte foton luktar...

 

Jag och Jennie.Nära vänner.På olika platser i livet.Driv efter olika saker.Så många olikheter,så många likheter.

Jag tänker aldrig numera på det som som vi gjort som något stort,det är bara en del av livet.Glad att det är henne jag främst fått dela upplevelsen med.Våra olikheter är vår styrka,jag är ganska säker på det.

Bredvid oss har vi människor som kämpar precis så som vi gör för Bristols barn.Utan dem hade vi aldrig orkat och det hade inte varit lika roligt heller.

 

Sen har vi alla dem som befinner ytterligare ett steg utanför,de som inte riktigt förstår vilken oändlig skillnad dom gör i vårt arbete bara genom att tänka till.

 

Idag kom en kvinna hem till mig med ett kuvert.Hon hade fyllt 80 år och hon tyckte att hon hade det hon behövde.

Att vi behövde det mer.Vad svarar man på det?

Gudarna ska veta att vi behöver det men tacksamheten över det hon gör värmer långt mer än bara de pengarna vi får.

Med pengarna kan vi göra saker,med handlingen får vi ork att fortsätta och jag tänker att det är med hjärtat vi gör skillnad på riktigt....

 

Jag är hemma.Jag är det.Jag har förstått att mitt hemma är där jag är.

Jag ser mig om i min lägenhet där jag bor och jag känner en ro i att vara där.Jag ser mina saker och jag ser att väldigt mycket av de sakerna är saker som också påminner mig om mitt andra hemma,Uganda.

Jag har mina stringhyllor blandat med golvmattor ifrån olika olika byar jag besökt i Uganda.Min Marshall högtalare bredvid den lilla statyn jag köpt på en marknad i Kampala. En Masaifilt från ett besök jag gjorde i Kenya för ett par år sedan nu och korgar flätatde i bambu.Jag har min iphone och min Macdator och jag skulle inte vilja vara utan dem.

 

Lika mycket vill jag gång på gång vill tillbaka till Uganda för att påminnas om att jag föddes i en del utav världen som inte kan räknas annat än som lyckosam.Alla borde vara lyckliga här men vi är ju inte det.

Vi är för tjocka,vi har för mycket rynkor,vi har för låg lön och vi kan inte resa lika ofta som grannen gör.

Vi tror att vi ska finna lyckan i saker som på det stora hela inte betyder någonting alls.Vi jagar lyckan fast vi alla borde ha den inuti.Att vara rik handlar om att ha pengar men det är ju inte sant.

Jag har aldrig slitit så i mitt liv förut som jag gör nu men jag har heller aldrig känt mig så nära mig själv som jag gör just precis nu.Det gör mig till den rikaste av alla rika.

 

 

Lördag morgon och jag hamnar framför reprisen av Skavlan.Han avslutar med en gäst som fått en livmoder transplanterad och tack vare den kunnat bära och föda fram sitt barn eftersom hon själv föddes helt utan livmoder.En pojke föddes,inte bara ett mirakel för sina föräldrar utan för en hel värld.Tårarna på denna skrivande människa lät såklart inte vänta på sig.Livsberättelser har den inverkan på mig helt enkelt.

 

Jag torkar tårarna och tänker att livet och världen är jävla fantastisk ändå och forskning är så viktigt för att föra världen ännu längre fram.Men så i nästa ögonblick så kommer det till mig...Det är 2019 och vi gör saker som är så fantastiska.Hur kan det då komma sig att vi också år 2019 har människor som dör för att dom saknar pengar till sjukvård? Att vi stänger våra gränser för människor som behöver fly undan krig och att det ens finns krig när vi är så smarta? Att vi än idag släpper kommentarer som ska ni vara i vårt land så gör som vi säger och gör och att det faktiskt finns dem som 2019 inte accepterar att människor avviker ifrån normen och att inte all kärlek är bra kärlek.Jag kan komma till Afrika och bli behandlad annorlunda för att jag är vit istället för svart och att dom automatiskt tror att jag är rik just därför.

Hur kan vi människor vara så otroligt smarta och framgångsrika inom vissa områden och sen helt det motsatta i andra...det är en gåta som nån borde kunna lösa.

 

När någon går bort så är det alltid förenat med väldigt mycket känslor. Såklart väldigt mycket värre när en ung människa eller ett barn gör det än när en gammal människa avslutar som trots allt levt ett helt och fullt liv.Men likväl så känns det väldigt sorgligt.

 

När man dör i Uganda förs man hem till den byn som är ens hemma på pappans sida,inte mammans.

Folk kommer i massor för att ta avsked.Om man avlider hemma så är det också där man stannar tills man begravs en dag eller två efter man dött. Även när den döde är hemma så kommer folk för att ta farväl och beklagar sorgen till de som är kvar.

Jag fick bilder skickade till mig igår för att jag på det viset skulle få vara delaktig på det enda viset som jag kan säga hejdå på härifrån och det var skönt att se på nåt vis...det blir mer verkligt då. Däremot väljer jag att inte dela med mig av de bilderna för att det känns bättre så.

 

Just nu försöker familjen samla in pengar för att ha råd att begrava sin människa.De går samman och alla bidrar med det dom kan och kan avvara.I mitt hjärta gör det också ont...tillochmed den sista vilan handlar om pengar i Uganda. 

Just denna människan har levt ett långt och på många vis ett hårt liv som så många gör i Afrika,och jag tror att han är nöjd nu ändå.Snart är han hemma på riktigt ❤

 

 

 

Nu orkade han inte mer.

Den gamle mannen som ledsagat den unge i så många år finns inte mer.

Inatt somnade han in.

Fårad av ålder,och med tonvis av erfarenheter.

 

Hur var det däruppe? Det var alltid den första frågan han ställde när jag kom.

Han ville veta hur flygresan gått.Mitt svar var alltid detsamma,resan gick bra,jag kom fram säkert.

 

Nu förs han hem till sin by för nu hade han levt klart.

 

❤

 

 

 

Anna

Igår var jag ute på en liten föreläsning igen för en grupp herrar.Jennie är iväg och kunde inte vara med.Alltid jobbigt att prata inför människor,ännu värre när hon inte är med.Men så är det ibland och man får göra det ändå.Igår var egentligen en uppföljningsföreläsning om vad vi gjort under det senaste året vilket i sig var enkelt eftersom vi bara byggt egentligen.

 

Vi hade också turen att få ta emot en summa pengar som de samlat in,ca 6000 kr,DET är alltid väldigt välkommet såklart,Så Tack Herrarna...för att ni lyssnade och för hjälpen!

 

Inatt drömde jag att jag var i Uganda. Jag kokade matooke (matbananmos typ) som om jag aldrig gjort nåt annat livet...men det har jag sannerligen gjort för jag har dårakt aldrig ens kokt matooke.

Det står iockförsig på min lista över saker jag vill lära mig,varför jag tycker det känns viktigt att kunna vet jag inte heller direkt men jag vill det ändå.

Andra saker jag gärna kunnat är att spela piano eller gitarr och att prata flytande luganda och gärna nåt annat språk också...kanske swahili,det måste vara ett bra språk att kunna tänker jag?

 

För övrigt hade jag önskat att jag hade lite bättre ämnesomsättning,att jag gillade att träna och kanske att jag tyckte mycket om Chiapudding...inget av det har eller gör jag. Chiapuddingen hade jag kunnat lära mig att gilla tror jag,de andra sakerna är nog försent.

 

Idag har jag haft en utmanande dag på jobbet....Jag tänkte att jag borde jobbat kvar i den där korvkiosken jag jobbade i förut för jag nog inte har nog med kunskap i det yrket jag har nu.Se kom jag på att det har jag nog ändå,om inte annat så lärde jag mig mycket idag.Efter det åkte jag hem och åt färsk grönkål,det gillar jag verkligen.

 

Undra vad jag kommer drömma för nåt bra inatt?

Kanske kan jag rädda lite lejon i Botswana? Det har jag heller aldrig gjort nämligen.

 

Vi pratar om blodsband hit och dit.Om tillhörighet med dem vi delar gener med,om generationer som går så långt bak i tiden att vi inte ens kan följa dem längre.Vi pratar om det som om det vore det viktigaste.

 

Jag är född i en sån familj.Men den är inte sån nu.

Våran familj är stor,och brokig och den innehåller människor som inte delar blodsband med varandra.

Några av oss delar en stor del av vår historia,andra har tillkommit.Ingen har fallit ifrån om de själva inte valt det.

Alla älskade.

 

Jag tänker att det viktigaste måste väl ändå vara att man tycker om och respekterar varandra.Att man litar på att alla i ens närhet gör allt dom kan för en,precis så som man själv skulle göra för dem.

Jag tänker att en familj inte alltid handlar om det vi tror och den är inte alltid sammansatt på det sättet som den bör vara.

Jag tror att en familj föds i hjärtat. Iallafall är våran det.

 

Idag är en sån dag där mina tankar inte finns någon annanstans än i Uganda.Dom skaver.

Vill så mycket och jag vill det nu,men jag vet också att allt inte vilar hos mig.

Jag tänker tillbaka på hur stort det var när jag reste ner ensam för första gången 2013 och hur det nu, 6 år senare inte är någon som lyfter på ögonbrynen när dom hör att det är dags igen.

 

Innerst inne visste jag redan då att mitt liv aldrig skulle bli detsamma igen även om jag inte visste i vilken omfattning det skulle komma att bli. Jag trodde aldrig att områdena i Kampala skulle kännas vana att vandra i och jag trodde aldrig att jag skulle kunna tacka för mig på deras språk.Aldrig trodde jag att att jag skulle längta efter maten och de fräna dofterna,eller för den delen skitiga barn och våra människor.

Men jag gör det.Jag saknar allt det och jag saknar det så evinnerligt mycket just idag.

 

Efter lite meningskiljaktigheter hur den nya lekplatsen ska utformas så är vi nu igång tillslut. Jag vill inte säga att vi vann Jennie och jag men jag kan säga att hans idé om hur det skulle göras iallafall var den sämsta jag hört på hemskt,hemskt länge. Hans ide skulle innebära lite jobb men en fallhöjd för en unge på 1,5 meter.Vår ide innebär en jävla massa jobb men en säker lekplats....Så jo...vi vann nog ändå för nu grävs det igen.

Ibland tänks det lite kortsiktigt i Uganda och i det långa loppet blir det inte alltid så bra och då måste vi,hur svårt det än är, sätta ner foten och styra om de tankarna tills vi är nöjda eller helt enkelt avstå från att göra de sakerna.

 

Att avstå lekplats är såklart inget alternativ och inte heller att ha en farlig lekplats och då blir det såhär.

 

Anna

 

 

 

Än idag är det verkligen så att man nyper sig i armen ibland.Hur i hela fridens namn fick vi oss ett liv i Afrika ens? Hur kunde det bli så och vad har vi gjort för gott för att förtjäna det här?

Vi har upplevt mer saker i livet allaredan som en del inte får uppleva under en hel livstid.Vi har sett saker som andra aldrig kommer i närheten av och vi har hört historier som andra inte vet finns.

 

Jag har gråtit mig igenom otaliga nätter men jag är på nåt förunderligtvis tacksam över dem.

Jag har känt hjärtat banka i bröstet av ilska,frustration och av ren kärlek.Jag har tittat,blundat och sen har jag tittat igen.Önskat att jag kunnat stänga av allt jag känt men misslyckats varje gång.

Jag har accepterat att mitt hjärta står på vid gavel för Uganda.Jag tar emot av det som ges och jag ger tillbaka så mycket jag någonsin förmår.

 

Vi hamnade i Afrika,och jag vill inte vara någons annanstans.

 

 

Lite dåligt samvete gnager i mig för gårdagens inlägg...Jag vet ju att det inte är så himlans lätt att planera i Uganda.Jag vet att det finns tusen och en anledningar till att saker haverar där och jag borde kanske ha större förståelse för det varje dag istället för bara nästan varje dag.

 

Men så tänker jag lite att det kanske inte är hela världen att man blir lite förbannad och berättar om det.Det hade ju inte varit direkt trovärdigt om vi framställde jobbet i Uganda i ett rosa skimmer för det är ju inte det.Det är inte det och det har aldrig varit det.

 

Livet innehåller massor av delar och jag vill visa dem alla.Alltför ofta visar vi bara upp det som är fantastiskt och enkelt och på så vis tror jag ibland att vi inte ens är ärliga emot oss själva innerst inne.

Och om vi inte är ärliga mot oss själva vilka är vi då?

 

Ibland tar orken slut.Man (jag) blir förbannad och får backa ett par steg,men jag backar tyvärr efter jag exploderat.Ibland tar hans ( Eddies) brist på planering död på mig och jag vill ruska om han och banka in förmågan att planera och ligga steget före istället för att ligga 3,4 och 5 steg bakom HELA tiden.

 

Jag vet att det inte är så lätt men tänker ändå hur kan det vara så svårt...? Efter snart 11 års arbete ihop med Eddie så har man nästintill utvecklat en slags syskonrelation.Jag är ju inte alltid sådär charmigt ödmjuk heller får jag ju erkänna...Men jag andas lite,sen ska vi diskutera lekplats,ståltråd,cement,500 barn och ett litet hus,det ska vi absolut det göra,men fan inte idag. 

 

Ibland glömmer jag av att andas.Jag glömmer bort att världen inte bara vilar på mina axlar.Jag tänker inte på att det är andras beslut också som påverkar hur saker och ting ska gå.

Men så kommer de där samtalet från min visa människa.Han drar mig långsamt tillbaka med ord som förvisso bottnar i en tro som jag inte riktigt tror mig ha,men samma tro som präglat hela hans liv och samma tro som än idag får honom att stå så stadigt på jorden trots att han inte alls borde klara det.

 

Lita på att allt kommer att lösa sig,och ha tålamod.Så säger han.Tro på att det kommer gå vägen.

Jag hinner tänka lite argt att han kan stoppa upp den där tron långt upp nånstans där solen aldrig skiner men i samma sekund tänker jag att han ju har rätt.

Jag tar natten till hjälp att reda ut alla tankar som snurrar och med ens känner jag att det blir lättare att andas igen.

Världens tyngd lättar litegrann.

Jag sänder honom en tanke av tacksamhet för all den klokskap han skänker mig och för tryggheten han bidrar med när jag så väl behöver den.Jag rasar lite för tusende gången och jag förbannar min svaghet.

Men jag blir uppfångad och jag tänker att jag verkligen måste innehålla alla bitar en människa nånsin kan ha.

Ibland så svag att det tillochmed gör ont att andas,andra gånger starkare och mer envis än någon eller något annat.

Jag tänker att livet är lite svårt ibland men herregud -vad jag älskar att leva det.

För oss är det inte så svårt att summera året 2018 egentligen.

 

Det bestod i stort sett bara av att bygga.

Hade Eddie vetat hur galna vi har varit hade han aldrig visat sig igen tror jag.Vi insåg ju snabbt att felet till den största delen inte var hans även om han såklart också hade stor del i de eftersom han inte tog det på riktigt allvar i början och lyssnade på oss när vi sa att det skulle bli tungt och svårt.

Han trodde verkligen att allt skulle vara klart på 3 månader men det tog 12.Men vi är kvinnor,han är man,han har rätt.....Han var den som fick bita sig i baken till slut för det tänket😛.

 

 

Vi har rivstartat in i 2019 med massor av jobb också men det handlar inte om några nya stora saker utan mer om förbättringar och att underhålla det vi har skapat.Göra skolgården bättre för den mängd av barn vi har känns som den absolut roligaste saken att få göra.Nya leksaker till lekplatsen håller på att tillverkas just nu och den ser vi verkligen fram emot att få se på plats.

Nya dörrar i metall håller också på att tillverkas till latrinerna.De gamla har rasat samman och man måste såklart kunna stänga om sig.

 

Vi har inte satt några jättestora planer för 2019 ännu Jennie och jag.Vi kommer att ta det lite som det kommer.

Det egna livet har ganska mycket stått på vänt under 2018 tack vare bygget,så kanske att det måste få lite mer plats under de här året.Vi hoppas på det iallafall.

 

 

 

 

Anna