Varenda krona kommer fram!
Vi har ju insamlingsbössor på mitt och Jennies jobb i vår lilla by. För er som inte vet eller minns så jobbar vi en korvkiosk, som förvisso tillhandahåller betydligt mycket mer än bara korv, men det är ändå en korvkiosk...
Jag har jobbat där i snart 15 år och Jennie har säkert var där i 10 år....Våra ansikten är tämligen välkända iallafall.
Min mun glappar mer än vad som är hälsosamt många gånger och Jennie är lite mer tillbakadragen.....
Iallafall tror man det, men hon kan hon med!
Hursomhelst.... insamlingsbössorna står där och vi möter olika sorters människor och man får höra en del...
Kunder som för oss är välkända trycker vi väl på litegrann att dom gott kan lägga växeln däri... en del vet man att det inte är nån idé att fråga, och andra vräker ur sig 512 anledningar till att dom aldrig tänker stoppa en enda krona i den där bössan!
Typ:
- Glöm att jag tänker pröjsa eran flygresa ill solen! ( Vi sväljer, ler och tänker ordet Idiot......)
- Inte en spänn kommer fram....ni tar det säkert själva! ( Vi sväljer, ler och tänker ordet idiot......)
- Jag gillar inte svartingar! ( Vi sväljer, ler och tänker ordet idiot.....)
- Vi måste hjälpa dom fattiga i vårt land först! ( Vi sväljer, ler och tänker ordet idiot.....)
Just den här sortens människor tycker vi mest synd om.... för dom är mest troligt födda utan ett fungerade hjärta och skulle aldrig hjälpa en annan människa överhuvudtaget någonsin....
Tack och lov så stöter vi inte på jättemånga såna här bittra människor utan många ser bössan och stoppar i ett par kronor... När vi då tackar så mycket för hjälpen och meddelar att varenda krona kommer att komma till barnen och att vi åker ner igen i februari, så lyfter folk på ögonbrynen och börjar fråga om skolan och barnen.
Vi berättar såklart gärna och ofta åker det ner några tior till :) Det värmer oss gott ska ni veta! Vi är så oerhört tacksamma för den hjälpen vi får!
En kund sa idag ,då jag frågade om han kunde tänka sig att lägga sina 7 kr i växel till barnen i Uganda :
-Har jag kunnat köpa en måltid för 73 kr så vore jag väl dum om jag inte kunde skänka 7 kr till dom!
Ja, det kan man tycka....men det är ingen självklarhet att göra det....
Anna
Vart ligger det vackra i det...?
Jag vet att det inte var speciellt längesen jag skrev om det här men jag tänker på det nästan dagligen så jag måste skriva om det igen.....
Om jag hade vetat det jag vet idag när mina barn var små, då hade jag inte gjort så som jag gjorde.....
För mig var det jätteviktigt att barnen var fint klädda. Helst i bra märken också.
Jag avstod gärna saker till mig själv, eller jobbade lite extra för att barnen skulle kunna ha nåt fint från ex Benetton som var väldigt populärt då....
Vilken 6 månaders bebis bryr sig om huruvida den har en outfit från Benetton eller HM?
Just precis....inte nån.
Gjorde det mig lyckligare? Ja, jag trodde det. Nu vet jag att det inte gjorde det.
För hur kan man bli glad för ett märke?
Mina barn, som oavsett märke på kläder är det vackraste för mig, var ju egentligen det när dom var små med. Men jag tyckte att det liksom "behövdes".
Jag kan inte för mitt liv idag förstå hur jag tänkte....? Var ligger det vackra i ett par barnjeans för 800 kr eller ett par vuxenjeans för 3000....? Jag förstår det inte.
Vi människor här "unnar" oss saker åt höger och vänster, varför gör vi det? Vi är ju bra precis som vi är.
Och ändå tycker vi att vi kan låta bli att se allt elände som sker runt omkring oss....
I mina öron rimmar det inte längre! Vi har möjlighet att hjälpa till, men dom allra flesta av oss vill inte, kan inte, eller tror oss ha råd.
Jag tycker att man visst kan köpa allt det fina till sina barn och till sig själv om man kan och vill det.
Vi kan inte avstå från livet för att andra lider, men jag tycker att vi kan ägna det en tanke ibland, och nån gång kanske avstå från en ny "måsteoutfit" till barnet och istället sätta in dom pengarna på ett ställe där det gör verklig nytta och som du tycker känns viktig.
Jag kan lova er att det kommer att sprida en enorm lyckokänsla inuti er, mycket mer än vad ett klädköp gör, och framför allt kommer lyckokänslan att hålla i sig betydligt längre...
Vi kan inte blunda hur länge som helst, för i den här världen så finns inte bara vi. Det finns så många fler,
och tänk inte att inte du kan göra skillnad....För det kan du.
Om du bara vill och om vi gör det tillsammans.
Anna
Top- class tackar för sig!
Idag är det examensfest på Bristol igen :)
Top-class eleverna avslutar sin klass för att i februari börja Primary-school!
Vi har fått direktrapporter från Sam även idag, och på så vis så känns det som att man faktiskt är där!
Nu på förmiddagen har dom varit ute på marsch med brassbandet och hur eftermiddagen ser ut vet jag inte riktigt ännu. Hursomhelst är dom bedårande söta i sina examenskläder!
Vi avvaktar lite och ser om det dimper ner fler bilder från Sam....
Visst är dom fina?
Igår fick jag lite bilder också..... Det var övning med brassbandet som stod på schemat.
De äldre lär det yngre....allt rullar på...
På den här bilden ser ni flera av våra familjevänsbarn!
Hjärtat växer....det delas inte.
Jag får ofta frågan om jag kan skilja på livet här hemma och det i Uganda.
Jag frågar alltid vad dom menar med det, så kommer det ett:
"Ja....alltså...är du glad för det du har här eller tycker du det bara är jobbigt att veta att dom lider där nere? Hinner du liksom med dina egna barn....?"
Inom mig tänker jag en sak. Tack och lov så är det inte samma sak som kommer ut ur min mun då jag svarar...
Självklart tycker jag att det är skitjobbigt att veta att dom inte alltid är mätta, eller så älskade som dom borde vara, eller att dom kan försvinna från oss i dom enklaste av sjukdomar utan att vi kan göra något åt det.
Det kan jag lätt erkänna! Jag kan också erkänna att jag efter våra resor ner till Uganda inte har mått helt bra då jag kommit hem.
Jag har haft mycket tankar kvar och jag har haft svårt att landa i det överflöd vi lever i här hemma.
Men det går över! Kan inte det få ta lite tid?
I mars så blev jag också sjuk direkt efter hemkomst, med nåt virus i lungorna som gjorde att det tog 7 veckor innan jag var på benen igen.
Hade jag inte varit i Afrika och ändå blivit sjuk så hade ingen ifrågasatt mina nästintill 7 veckor liggande på soffan helt utan ork, men nu hade jag vart i väg och då handlade det helt plötsligt om andra saker....Konstigt.
Jag var ju bara sjuk.
Det som jag också funderar på är om folk tror att det här tar mer tid från mina egna, faktiskt högt älskade ungar, än vad det gör att träna 5 dagar i veckan, eller jobba heltid, eller ha "egentid"?
Jag lovar att jag har lika mycket tid med mina barn som alla andra har trots ett engagemang för andra barn i ett annat land.
Mina egna är inte mindre älskade,uppskattade eller mindre sedda för det.
Kanske tycker jag inte att det är lika roligt att åka och shoppa med min 17 åring längre,
men jag uppskattar inte mindre att vara tillsammans med henne för det!
Eller så tycker jag kanske inte att det är jätteviktigt med ytterligare en innebandyklubba för min 13 åring,
men för den delen så älskar jag ju att titta på honom när han spelar med de klubborna han allaredan har!
Det är väl inte så att hjärtat delar upp sig på dem man älskar?
Det växer ju bara och räcker gott och väl till för alla, oavsett om dom är med i familjen eller inte....
Är det så svårt att förstå?
Anna
Man är som man är!
Jag sitter ganska ofta och läser gamla inlägg i vår blogg. Jag tycker det är kul och det håller minnena och känslorna vid liv.Det hjälper mig också att komma ihåg att vara tacksam för det jag själv har.
När man läser dom inläggen kan jag nästan känna vilken sinnesstämmning jag befann mig i när dom skrevs...Ibland känns det som att jag varit skitförbannad, ibland så tacksam för livet så det nästan slår knut och emellanåt bara krasst medveten och fast besluten om att vi måste få hela världen att förstå vad som sker!
Det säger en del om mitt sätt att vara. Jag gör det jag gör.Och det ska mycket till innan jag ger upp det jag tror på.
Jag lyssnar väldigt gärna på andra och har inget behov av att bestämma saker för bestämmandets skull,
MEN, tror jag på nåt riktigt riktigt mycket eller jag vet att jag har rätt, då kan jag inte vara tyst....det går bara inte!
Jag har ofta hamnat i diskussioner för mitt sätt att vara och ibland har jag önskat att jag var lite mer tillbakadragen och tyst av mig, det hade varit bekvämt emellanåt :)
Jag är dock inte alltid likadan....Ska jag träffa nya människor blir jag nervös och då vi är ute och håller föredrag om det vi gör så, så mår jag så illa och vet inte vilket ben jag ska stå på!
Jaja.... man är som man är och man duger! Det gör alla!
Här hittade jag lite gamla inlägg.....
Anna
Ibland blir man bara lycklig...!
Ibland känns det som att bloggen borde hetat "Sam och barnen på Bristol Academy" istället....
Han rör sig runt här mest hela tiden. Men det är bara så, han har gjort avtryck och han är den som jag har absolut tätast kontakt med nere i Uganda, och han är också den som lättast fixar det som vi behöver veta.
Han är ju, eller har blivit, en extra hjälp för Eddie också.
Dom stora killarna ser ju upp till Eddie nåt alldeles och dom har en enorm respekt för honom.
En bra respekt alltså, inte "rädd respekt". Eddie har räddat deras liv många gånger om, och det är dom väl medvetna om. Eddie ger dem inte ett liv i lyx, men har gett dem livet åter, och det är inget man kastar bort.
Igår kom också dom här bilderna från Sam. Fantastiskt fina tycker jag och det är när jag ser sådana här bilder på skolan som mitt hjärta snörps ihop nåt alldeles. Jag kan inte förstå att vi klarade det....
Hur kunde det ens bli nåt av den där tegelruinen vi såg första gången 2008....?
När då de här bilderna kommer så kan jag inte annat än att bli otroligt lycklig....
Anna
Jaaaa!
Efter några dagar med magont, nerbitna naglar samt vakna nätter kan vi nu andas ut....!
Lådorna med julklapparna är framme och i tryggt förvar hos Eddie.
Allt flöt på som det skulle och 3 av lådorna nådde Kampala precis som vi räknat med i måndags,
3.... men vi skickade 4!
Panik får man ju ganska snabbt, för vissa saker går inte att ersätta, typ det här.
Har vi skickat julklappar till 100 barn så vill vi ju inte att 25 blir utan....När dessutom andra människor hjälpt till så vill man ännu mer att allt bara flyter på!
Jag har följt julklapparna via DHL:s sida som man kan göra, och rätt som det var så damp paket nr 4 ner som behandlat i Amsterdam i tisdags.
Skitbra tänkte jag, nu ska det vidare till Leipzig och sen Kenya och Uganda.....
Men nähä...då kom det att paketet befann sig i England nånstans, och sen fortfarande i England fast i London...
Med ont i magen la jag mig förrigår kväll och trodde att det skulle vara kört.
Men morgonen efter gick jag in på DHL:s sida igen och då var paketet i Kenya och ett par timmar senare även i Uganda! En timme till på det så var det uthämtat av Mr Eddie Kisingiri!
Och nu är det också bekräftat via sms från Eddie att han har dem :)
Jäklar vad skönt!
Nu är det paketen där dom ska vara iallafall och jobbet är nu Eddies med julklappsutdelning till barnen.
Han kommer att ha att göra...:)
Anna
Några av Bristols lärare
Jag fick lite mer bilder från Sam häromdagen.....på några av lärarna på Bristol.
Jag ska villigt erkänna att jag inte minns namnen på dem....jag har såklart hört dem,men det har försvunnit ut.
Namnen på barnen (dock inte alla 400) sätter sig lättare än de vuxnas....
Och från Sam´s klassrum kom det här:
Varför det kortet blir just sånt fattar jag inte alls.... Men det är iallafall Sam rakt fram i bild. Han går en kurs
i Foto/film redigering. Han tycker det är jätteroligt! Kursen ska väl vara klar här nu i december.
Vi pratade om Sam´s framtids drömmar sist jag var nere, detta var hans dröm. Men han visste att det inte skulle kunna ske pga av pengarna. Det är en jättedyr kurs!
400.000 kostar det att gå den!
Ugandiska Shilling.......dvs 1200 svenska kronor....!
Valet var inte så svårt för mig...
Jag förverkligar gärna framtids drömmar om jag bara kan, och handlar det dessutom om en utbildning så är valet ännu lättare....Summan är ju tämligen blygsam för en dröm.....
Sam är oerhört tacksam, vilket jag ibland kan tycka är svårt....
Tänk om han förstod vad han har varit med och gjort för mig....?
Då hade han förstått att det är jag som ska tacka dem, och inte tvärtom.
Dom har ju också förändrat mig och mitt liv.
Anna
Vi vann dubbelt!
Ibland blir man så himlans glad så det känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstet på en!
Det blev jag igår, av 2 anledningar.
Dels vann jag en tävling på en blogg som jag läser..
Jag vinner typ aldrig, men gjorde det nu och får välja vad jag vill hos Frida...
Hur fina saker som helst och bara att vinna gjorde mig superglad :)
Det andra som gjorde mig ännu mer glad är inlägget vi fick skrivet om oss på bloggen jag vann på...!
En jättefin blogg som jag följt ett litet tag.
Jag kan inte förstå att det är oss Zandra skriver om....det känns så konstigt!
Jag blir helt varm i kroppen och det känns som om hon skriver om några andra, några helt fantastiska människor som gör osannolika grejer!
Saker som andra människor bara drömmer om att göra..... men så är det ändå oss som hon skriver om.
Vi som gör det här som den självklaraste saken i världen. Det här som fått oss att växa som människor och som har gett oss erfarenheter av livet som vi aldrig någonsin skulle vilja vara utan.
Känslan när nån ser det och sen skriver om det....den är oslagbar. Så stort tack för det!
Det känns så grymt bra när vi lyckats få iallafall några att vilja läsa om våra barn....!
Barnen förtjänar verkligen det. Dom har inte bett om sitt liv, dom fick det bara.
Och när nån vill se, så är det större än alla vinster i hela världen!
Anna
Hur kan man hjälpa?
Ofta får vi frågan om hur man kan hjälpa barnen på Bristol. Vi ska inte säga annat än att frågan kommer oftare nu än tidigare, och det är nog så att syns man så finns man…..
Det finns olika alternativ:
Vi har något som vi kallar familjevänner eller som barnen på skolan säger – family friends. Det innebär att man skänker en bestämd summa varje år eller månad. Pengarna går till skolan i allmänhet, men man får ett barn som man utvecklar en kontakt med. Detta har fallit väl ut bland våra svenska familjer och lyckan hos barnen på Bristol är enorm när de vet att det finns någon som tänker just på henne eller honom då flera av barnen aldrig har haft någon som har sett dem för var de är. Vid ett antal tillfällen under året har man möjlighet att skicka ner brev och gåvor till sitt barn. Just nu har vi ett så pass stort antal familjevänner att vi för tillfället inte kan föra samman fler barn och familjer i Sverige. Vi måste få allt att fungera på bästa sätt både för oss och för Eddie. Vi hoppas och tror att vi framöver kan fortsätta med fler familjer.
På Anna och Jennies jobb har vi satt upp insamlingsbörsar där vi klart och tydligt talar om vart pengarna går. Under veckans om kommer ska vi nå ut med fler till fler butiker här i vårt lilla samhälle, Tvååker.
Inför varje resa ner till Uganda så har vi också haft med oss en summa pengar som har kommit direkt till oss. Det känns bra att kunna se med egna ögon var pengarna för mest nytta och det gör vi bäst när vi är på plats. Med dessa pengar kan vi köpa myggnät, hygienartiklar, muggar, tallrikar, madrasser, filtar mm. Det är en fantastisk känsla när man känner hur helt vanliga människor vill vara med att hjälpa oss att hjälpa barnen.
Nu i februari när vi ska ner igen så kommer vi att lägga fokus på barnen. Vi har alltid sett till att barnen har det bra men nu är det deras tur att få extra mycket uppmärksamhet.
Vill man hjälpa till och skänka en peng så går det bra att sätta in pengar på vårt bankgiro eller kontonummer. Märk gärna insättningen med Bristol 2013 så kommer Anna och Jennie se till att pengarna kommer hamna där dom bäst behövs vid deras besök i februari.
Det går också bra att kontakta oss på [email protected] eller lämna en kommentar här på bloggen.
Bankgiro: 669-2099 Kontonr: 8388-1 4016762-9
Anna, Jennie och Victoria
Det är ju det här vi pratar om...
Idag har jag och Jennie vart i väg en sväng... Vi hamnade i en liten affär och hittade en tavla med texten:
LIFE
MOVES PRETTY FAST
IF YOU DONT STOP AND
LOOK AROUND
ONCE IN A WHILE
YOU COULD
MISS IT
Vi fastnade för orden båda två och insåg att det är ju precis det här vi pratar om.... Vi lever här och nu.
Jag vill inte bara rusa på utan att jag vet att jag har gjort det som jag har trott är det bästa, varken i Uganda eller i mitt eget vanliga liv. Jag vill inte bara leva och göra det som andra förväntar sig av mig.
Jag vill också göra det som får mig att växa och som samtidigt hjälper andra.
Jag vill helt enkelt se livet, precis så som det är.
Anna
Yeah!! :)
En stor dag för oss! Vår blogg fick sin första award! :)
Den fick vi från
Åse som har en blogg som jag hittade till för inte alls längesen, men jag fastnade för hennes sätt att skriva på en gång.
Egentligen ska man svara på 11 frågor och lämna awarden vidare till 11 andra bloggar, men det känns konstigt för mig att göra det eftersom den här bloggen inte är bara min utan Jennie och Victorias också.....
Jennie läser helt annorlunda bloggar mot vad jag gör och Victoria läser nog bara våran tror jag, så jag kan inte välja ut favoriter för oss alla....
Men jag törs lova att Åse numera är en favorit för oss, som med varma ord gav oss vår bloggs allra första award! SuperTack!
Anna
Jennie och Victoria
Julklappar på väg!
Med massa fjärilar i magen så följer jag våra julklappars väg genom världen för att de slutligen ska hamna hos våra ungar på Bristol. Inte förrän Eddie har dem i sitt förvar kommer det att kännas lugnt.
Jag har kunnat följa dem från Göteborg till Leipzig, därifrån till Amsterdam,vidare till Nairobi, där dom idag har lämnat DHL kontoret för att förhoppningsvis landa i Uganda under dagen. Helst alla 4 lådor....
Att följa paketens framfart är mer spännande än en VM match i fotboll för min del och jag hoppas att det kommer att bli precis så bra som vi önskar....!
Anna
Tänk om....
Tänk tanken att det inte fanns nån i hela världen som brydde sig om dig.
Ingen som brydde sig huruvida du är mätt,hur du mår eller att du finns överhuvudtaget.
Bara tanken är svindlande tycker jag när jag tänker att det kunde ha varit min verklighet.
Nu är det inte det, tack och lov.Jag har min alldeles egna familj med man och barn, jag har min mamma och mina syskon och jag har mina vänner.Jag har vänner en bit bort och jag har mina allra närmsta nära mig.
Det är jag tacksam för varje dag. Det var jag inte förut, men nu är jag det.
Jag är fortfarande lite dålig på att berätta det för dem, att dom är viktiga för mig och att jag är tacksam för att dom finns, men jag ska bli bättre på det.
Livet ser inte ut såhär för alla.Det vet vi.
I Uganda har vi mängder av barn som lever just det livet som får mitt hjärta att snörpas ihop, det får mina ögon att fyllas av tårar när jag inser att det inte spelar någonsomhelst roll hur mycket vi än gör,vi inte kan rädda alla iallafall. Vi kan aldrig få alla att synas eller känna sig speciella.
På bara våran skola har vi mellan 30 och 35 barn som inte har ett hem att åka till när jullovet nu står för dörren. Hemma för dem är Bristol.
Av de barnen som åker "hem" vågar jag inte ens tänka tanken helt och fullt ut på vad som möter dem.
Det är i många fall oerhört sargade familjer såklart,och jag törs säga att de barnen antagligen hade mått bättre egentligen av att stanna kvar på Bristol dom också, där är dom iallafall trygga.
När jag brottas med tankarna, och tvivlen kommer huruvida det vi gör är rätt för barnen, och jag känner att vi kanske gör mer skada än nytta så är det skönt när Jennie säger :
Vi lever här och nu Anna. Vi gör det som känns rätt i hjärtat nu, vi vet ingenting om imorgon.
Och det är ju sant. Hur kan vi veta om morgondagen? Jag vill inte gå omkring och ångra allt jag inte gjorde.
Det är bättre då att få sig en törn och inse att man kanske gjort lite misstag på vägen, men att man iallafall gjorde det man i stunden trodde var det rätta.
Ta Sam som exempel....
3 gånger har han haft malaria, och en gång Tyohoid fever på de dryga 4 år som han funnits med i mitt liv.
Han kan dö imorgon då hans kropp kanske inte orkar stå emot en gång till om han skulle få det igen.
Ska jag låta honom leva det livet därnere utan någon som helst hjälp, för att det kanske ställer till det för honom, när jag kan hjälpa honom?
Tänk om det inte ställer till det för honom? Tänk om han kan växa och bli nåt bra just för att vi möttes?
Tänk om det är för att han vet att det finns någon i världen som bryr sig om just honom, någon som bryr sig om huruvida han är mätt eller hur han mår, tänk om det är just det som får honom att kämpa på ännu hårdare med livet?
Då vore det väl dumt om jag lät bli att finnas för honom, för att det kanske kan tänkas bli fel.....?
Jennie har nog rätt....Vi lever här och nu och vi vet ingenting om imorgon.
Anna
Lite bilder...
Min familjs lille kille Kalema. Vad det ska bli kul att träffa dig igen!
Gladys med en min som inte går att misstolka....Hon är lycklig och har precis varit med om en speciell stund i livet. Hon har öppnat sina presenter från Katarina och Claes....
Även här en lycklig flicka i Winnie. Winnie är allvarsam och det är inte ofta man ser henne le, men man ser det i hennes ögon...det är ju inte alltid man ler med munnen. Winnie håller också på att öppna paket från Jessica, Andreas, Julia och Jacob. Kortet är från i mars då vi var nere.
Det här är en bild som sitter i hjärtat hos mig. Lille Jolly har precis fått sitt paket och öppnat det, men det är inte det som var det viktiga för honom. Det var brevet han fick. Han satt kvar länge efter de andra var klara, han läste och läste och tittade på bilderna i sitt brev. Det är mina svärföräldrar som har Jolly som sitt barn och jag vet att Jolly även nu, tillsammans med sin julklapp kommer att få ett jättefint brev utformad som Jollys egen bok...Jag skulle så gärna vilja vara där och se när han får det...
Brev och hälsningar är viktiga... Här har jag precis överlämnat brev till Sam och Toney ifrån Jennie. Snabbt försjunker dom in i breven och dom blir oerhört glada!
Till sist har vi Jalia som säger Hej till sin Maria i Sverige och önskar er alla en trevlig fredag!
Tack för att ni läser!
Anna
Tristess
När man pratar med ungdomarna som tillhör Bristol på chatten på facebook och man frågar dem vad de gör, då blir ofta svaren detsamma:
Jag gör ingenting, för det finns inget att göra.
De här ungdomarna bor inte på skolan utan dom är med i brassbandet och rör sig runt skolan, men dom är ju för stora att gå där. Dom flesta utav dem är mellan 17-22 år kanske och dom har inte råd att fortsätta sin skolgång....likväl är de för unga för att få ett jobb...
Utbudet av saker att hitta på är långt ifrån vårt, och pengar sätter såklart käppar i hjulen för att kunna hitta på nåt.
Man kilar ju inte på bio direkt eller spelar WOW eller nåt annat tidsfördriv.
Mörkret kommer snabbt i Uganda och många hem saknar el så även där är det svårt att fördriva sin tid med exempelvis Tv-tittande.
Jag önskar så att det fanns en lösning för de här ungdomarna....men det gäller ju inte bara dem jag pratar med.
Det gäller miljontals ungdomar för jag tror verkligen att det är är ett problem som finns överallt i de afrikanska länderna.
Jag tror inte på något vis att det är farligt att ha tråkigt om man har det emellanåt men när ingenting händer någonsin då är det inte bra....
Anna
Ibland så!
Jag är bra på en del saker. Som tex att : Steka korv och hamburgare,spendera för mycket tid framför datorn
samt att komma i tid.
Jag är dålig på massa saker som tex : Matte, sy, städa och saker som har med bloggen att göra,typ design
och sånt....
Igår lyckades jag däremot med nåt .I andras ögon smått, men i mina stort.
Jag lyckades lägga till vår blogg på Bloglovin! Jag lyckades dessutom få dit ikonen på bloggen!
Först la jag dit en liten...den tyckte Jennie var för liten och sa att den skulle ingen minsann se...
Då la jag dit en lite större ikon som syns bättre men ser ful ut på bloggen för den är längre än vad själva rutan är som den ligger i.
Men...det var ju bara det egentligen som jag skulle säga, att vi är med där nu :)
Tack
Lottiz för sparken i baken :)
Anna
Jag förstår det inte riktigt än!
Trots att jag har varit klar i tanken länge att jag ska tillbaka till Uganda igen, så är det nu ändå svårt att "förstå" att resan faktiskt är bokad och klar.
Jag tänker att det ligger långt fram i tiden och att vi har gott om tid med allt vi vill göra innan vi reser....
Men med tanke på hur fort det senaste året har gått så inser jag att de 96 dagarna vi har kvar till avresa kommer att svisha förbi och att vi snart är på plats!
Klart är också att jag tänker mer kring vår "säkerhet" den här resan än vad jag gjorde i mars då jag reste utan något av mina barn. Då var vi alla mer eller mindre vuxna (3 st var 19år) och kunde ta eget ansvar, nu har vi barn med oss, där deras säkerhet är vårt ansvar.
Jag är inte orolig att något skall hända på det viset,
men jag vill att Elias och Felicia skall få med sig positiva upplevelser av resan.
Jag vill att dom ska tänka tillbaka på det som nåt roligt. Elände kommer dom att se såklart, det kan vi inte skydda dem ifrån, men vi måste vara förberedda på att ta emot deras frågor och funderingar.
Små saker kan sätta sig i minnet som en liten tagg om man inte tar hand om dem med en gång.
Jag har tex svårt att bli av med minnet av de tiggande gatubarnen som klängde sig fast i mina armar en dag när vi var ute i Kampala....Minnena skadar mig inte, men jag tänker ofta på dem och ser deras ansikten framför mig, och jag kan se deras små kroppar kura ihop sig på kartongbitar tätt,tätt när natten kommer...det svider.
Just sådana här saker vill jag helst att dom ska slippa uppleva....Fast å andra sidan så är barn bättre på att inte tänka så mycket som vi vuxna gör. Dom tar ju oftast glädjen med sig istället för sorgen och det är mycket bättre!
Iallafall så ser jag grymt mycket fram emot att få göra denna resan med Elias, och även med Felicia som i mina ögon är en riktig stjärnunge. Att Jennie ska med.....det är också ganska okej.....! :)
Anna
Tack för er hjälp...
Vi har ju under drygt 2 års tid tid skickat ner brev till barnen på Bristol, och det har vi gjort via posten....
Det har varit väldigt varierande resultat på hur det har gått...
Flera av försändelserna har aldrig nått skolan och detsamma har gällt de som har skickat till oss.
Tråkigt då det ändå är ganska mycket jobb med att skriva...
Men för några månader sedan så klev då
Marie och Gunilla in i våra liv och hjälpte oss att skicka ner grejer till Uganda via
DHL, allt sedan dess har allting flutit på helt utan problem!
Det har nått Uganda på fantastiska 3(!) dagar gentemot postens 6-7 veckor.....
DHL har också varit med och sponsrat våra tidigare försändelser vilket naturligtvis är mer än välkommet :)
Häromdagen var vi förbi Marie på hennes affär och möttes av en glad DHL-chaufför som mer än gärna ställde upp på en bild till bloggen....Han var själv väldigt, väldigt nöjd med den, precis lika nöjda som vi är över att de har hjälpt oss med det som ligger oss så varmt om hjärtat.....Så stort Tack för det!
Det värmer...
Efter en lång dag igår som sagt så var det bara sova kvar.....Det var lättare sagt än gjort.
Pang ner med huvudet på kudden så går ögonen upp, lika pigga som jag vet inte vad....
Taskigt....jag skulle ju bara sova lite ju?
Jaja, tankar vid sovdags börjar jag ju vara vänja mig vid så jag låter dem komma.
Jag kände mig oerhört tacksam igår kväll.Tacksam över att vi får vara med i det här stora, men framför allt tacksam för att en del människor här i vår närhet så sakteliga har börjat öppna sina ögon, åtminstone litegrann.
Julklappar som skänktes till barnen från olika människor, som tagit av sin tid, sina pengar och sina hjärtan, det värmer oss, antagligen mer än nåt annat. Några väl valda ord från en familjevän som kommer förbi med sin julklapp till sitt barn och en påse extra till dom andra, gör sitt till att orka mer.
Nån som tar av sin egen värdefulla tid och fixar 4 par sprillans nya skor från en skoaffär, bara för att hon vill, och som dessutom alltid låter oss veta att vi gör ett bra jobb, då blir man lätt lite gråtmild.
Eller... hon som har hört oss prata i en affär i vårt samhälle och tycker det låter jättebra det vi gör och säger att hon kanske kan hjälpa till litegrann. När hon sedan ringer upp och säger att dom hoppar över julbordet detta året och skänker pengar istället till oss, då tror jag inte ens ni förstår vilka känslor som kommer fram.....
För oss blir alla ni våra hjältar. Vi står som den enade länken mellan oss här i Sverige och vår skola med alla barn i Uganda, men glöm aldrig att det här inte hade kunnat bli verklighet utan all hjälp som ni ger, aldrig!
Och vi kan inte säga säga det nog många gånger.....Det är tillsammans som vi kan göra skillnad, och sen är det också så att skolans ledord stämmer väldigt bra.... "Hard Work Pays". Det gör det.
Anna
Jag har ju glömt.....
Vi har ju glömt att tacka för att att vi blev uppmärksammade på en blogg häromdagen!
"Sallys döttrar"
Vi blir ju såklart löjligt glada för det, så TusenTusen Tack för att du ser det vi gör! Det värmer massor!
Anna, Jennie och Victoria
Slå in julklappar är kul!
Efter en lång dag ( jättelång) har jag nu landat i soffan.....
Vi har efter ett infall av "Jaaaa, vilken bra idé, vi skickar julklappar till barnen på Bristol!" idag fått packat in dem och de är nu klara för avfärd!
Kl 8 i morse kom Jennie till mig och vi började.... sen fortsatte vi och fortsatte och fortsatte och sen kom Victoria hit efter sitt jobb och hon mötte Jennie i dörren som då skulle iväg till sitt jobb och så fortsatte vi och fortsatte och fortsatte lite till.....!
100 paket har nu blivit inslagna och fått namn på sig och är nerpackade i lådor.....
Vi har haft mycket god hjälp av människor i vår närhet med inköp av julklappar....
Det här hade ALDRIG gått annars....!
Så supertack så länge för er hjälp!
Vi kommer att återkomma med det här med julklapparna i senare inlägg men just nu känns det sjukt skönt att fått gjort det här! En bock i kanten! Nu tar vi nästa sak på listan som behöver ordnas.... :)
Anna
Var med och gör skillnad, du kan det.
Vi har jobbat länge i det tysta nu...och vi vill inte det mer.
Vi vill att människor ska se att det finns en satans massa elände i världen.
Allt är inte ledsamt, och människorna där lider inte hela tiden för dom vet inget annat liv.
Men vi har det så bra, och vi ser det inte!
Jag vill skrika för att få människor här att se vad människor i världen utsätts för... Jag blir trött av att höra att man inte har råd att hjälpa andra, eller att man ska hjälpa dom i Sverige först....
Skippa hämtmaten 1 gång/månad, och skänk istället de pengarna till ett gott ändamål så har du varit med och gjort skillnad!
Oavsett om det är i Sverige eller nån annanstans! Gör det bara!
Jag säger som Jennie...Vi gör inte det här för att vi är duktiga! Vi gör det för att vi kan.
Jag är inte rik, det är inte Jennie eller Victoria heller, iallafall inte på pengar. Däremot är vi rika på erfarenheter om hur världen ser ut och hur enkelt vi kan hjälpa till om vi bara vill.
Inte ett enda barn blir lyckligare om det får 15 julklappar istället för 14. Däremot kan den enda julklappen göra skillnad för ett fattigt barn i Uganda eller i Sverige om det känns bättre!
När jag ser min egen högt älskade 17 åring Linnéa, slå in en julklapp till sin vän Sharon i Uganda så brister mitt hjärta. När hon ber om att jag ska låta det ligga framme för att hon inte riktigt är klar, fastän det i mina ögon ser färdigt ut, då vet jag att det inte är fel att låta barnen ta del av världens orättvisor....för dom finns där, oavsett om vi vuxna försöker blunda, eller stänga ögonen på våra barn.
Anna
Jag blir lite upprörd!
Att saker och ting är annorlunda i Uganda mot här kan vi nog vara ganska överens om vid det här laget.
Vissa saker kan jag tycka är bättre i Uganda än här, tex lugnet och känslan av att saker och ting ordnar sig, men i de allra flesta fall så har vi det bättre i Sverige. Vi ser det ju inte eftersom det här är vår vardag, men det är så.
En sak som gör mig så in i vassens förbannad med Uganda är när människor som arbetar inte får betalt!
Unga människor eller människor i allmänhet som sliter för sitt liv och när det är dags att få betalt så säger chefen bara :
Nä....jag har inga pengar, dom är slut.
Dom har ingenting att sätta emot! Det är ingen som bryr sig om man säger att:
Då slutar jag! för det finns alltid nån annan som kan göra det skitjobbet som den människan gjort tidigare.
Säg att man ska ha betalt 75.000 Ugandiska Shilling (Ush) för sitt arbete, att man kommit överens som det.
75.000 Ush är ca 225 kr. För oss en droppe i havet, där är det en månadshyra, eller mat för en familj under en månad kanske....
Hur kan man bara säga Nej, du får inga pengar. Dom har ju för f*n jobbat för det!
Jag blir skogstokig långt in i själen!
Så.....Nu har jag vart lite arg och det tycker jag inte om så då får vi ta och slänga in lite nya bilder från Sam också som kom i veckan, så känns det iallafall lite bättre!
Här har vi Simon Peter, ett av våra barn som har en familjevän nämlingen Signe!
Just såna här kort tror jag att vi har hundratals av! Alla vill vara med och helst ska man stolla sig lite :)
Här har vi en gruppbild på vad jag är nästan helt säker på är våra P7 or som slutar på Bristol nu.
Klasskort Ugandan style!
Sen har vi lekplatsen som verkar ha varit ett riktigt lyckat köp! Här är alltid barn och i hjärtat på oss så känns det ju såklart helt fantastiskt....vi är ett steg på väg att låta barnen får vara just barn. Och även om man vet att vägen är lång och oerhört krokig så kan det ju vara så att får man några lyckliga stunder i livet så kan man leva på det och kanske plocka fram det när man har det lite extra tungt,vi hoppas på det.
Sen en bild på ett par pojkar. Till höger har vi lille Kabwaama med bara en fot.
Hans liv kommer aldrig att bli enkelt, men han kommer att bli sedd och vi, tillsammans med hans svenska familj kommer att göra vad vi kan för att även Kabwaama ska få vara ett barn.
Anna
Ett evigt slit
För oss här i Sverige kan vi ju gå relativt långt tillbaka i tiden då vi handtvättade. Men det måste ju ha varit ett jätteslit!
Jag tycker det är strävigt emellanåt att tvätta i mina maskiner....I Uganda sker fortfarande all tvättning för hand, i regnvatten..
Det här kom från Sam....
En flicka som dragit nitlotten att tvätt fler än sina egen skoluniform....
Här inser man en anledningen till att kläderna slits otroligt snabbt. Borsten på bänken gör inte gott vid kläderna.Tvättmedlet är som en handdtvål och säljs i långa stavar med 6 bitar som räcker några månader...
Även de minsta tvättar själva. Till höger har vi 5 årige Jonah. Ett av de barn som jag hade väldigt nära mig på vår senaste resa....
En liten berättelse och bilder på
Jonah....
Anna
Vad ska man svara?
Efter att vi varit med i tidningen här i Tvååker så har det kommit fram en del och frågat om vårat arbete. Det har varit när jag varit på banken, affären eller när dom har besökt min arbetsplats.
För det mesta har man hört - Det hade jag ingen aning om eller att det var roligt att någon tagit tag i det som alla vill göra men som ingen gör. Det är ord jag gärna hör och för dom berättar jag gärna och dom lyssnar. Då tycker jag att vi har gjort rätt som valt att vara med i tidningen då vi öppnat ögonen på dom personerna. Efter denna grupp av glada intresserade människor kommer dom som egentligen inte bryr sig.......
Kommentararen som kommer och som jag avskyr att höra, jag ryser faktiskt i hela kroppen när någon lägger huvudet på sned och säger - Vad behjärtansvärt. Behjärtansvärt!!! Det känns som om någon klappar mig på huvudet och säger - Vilken duktig flicka du har varit som gjort allt detta! Jag vill inte vara någon duktig flicka utan bara någon som har valt att göra det jag kan med dom förutsättningar som jag har. Dessa människor vill inte lyssna på vad jag har att berätta för dom titttar inte på en och dom vill bara gå därifrån. Varför dom ens frågar har jag ingen aning om då dom inte vill höra svaret!
Här hemma kommer det också frågor och då mest från min Felicia. Hon har inte frågat så mycket sedan vi berättade för henne att hon ska få följa med men när vi stod och bakade bullar här om dagen så såg jag på Felicia att hon funderade. Frågorna började komma så som hur lång tid det tar att flyga dit, vad man ska ha på sig, vad ska vi äta, har man egna tvskärmar i stolen på flygplanet, kan man ringa från sin mobil hem till sverige. Dessa frågor var dom första när det gäller vår resa men säkert inte dom sista. Det går ju inte att förstå vilket äventyr hon ska ut på, ett äventyr som kommer att förändra hennes liv så totalt. Kort ifrån skolan och på barnen har hon och hennes syster levt med sedan 2008 så det är ju ingenting som kommer att överraska henne men hon har nog ingen aning vad som väntar med alla intryck, lukter och spännande människomöten.....
I det bästa av bästa världar önskar jag att alla skulle få uppleva det som väntar oss än en gång. Kanske skulle man ta och packa ner en av dessa ointresserade och behjärtansvärda människorna och låta dom få se allt det som väntar oss, men det skulle nog inte göra dom lyckligare och dom skulle säkerligen bara vara ivägen och längta hem till sitt perfekta liv här hemma! Nej, denna gång låter vi Elias och Felicia uppleva allt och när vi är hemma igen så är jag övertygad att dom kommer att få människor att lyssana på det dom har att berätta!
Jennie
Lite mat....
Idén vi fick med att ha en kamera nere i Uganda även när inte vi är på plats har vi kommit på är riktigt bra!
Det är så roligt när bilderna trillar in och det känns som om vi är närvarande på ett helt annat vis...
Senast kom det här från Sam...!
Matdags på Bristol...
En del har egen mat med sig hemifrån, andra betalar litegrann för att äta maten som lagas på skolan...
Idag ligger där posho på tallrikarna precis som alla andra dagar....oftast har de bönor till också , men inte idag vad jag kan se... De stackars pengarna som kommer in ska räcka till mycket och till många!
Pojken i grön tröja heter Salimu Waiswa med kläder som han fick i mars av sin svenska vän :)
Här har vi några barn som har mat med sig hemifrån...
Flickan till höger i bild suger på en plastpåse med nån slags smaksatt vatten, typ som isglass, troligtvis väldigt smaklös... Den långa flickan till vänster heter Harimah och är ett av våra familjebarn... :)
Full koncentration på att pricka muggen!
Kön till maten! Att samtidigt någon är där och fotar är ren och skär bonus! I bå skjorta längst fram har vi Mulungana Swalick och till vänster har vi Calvin Wambi. Lite längre bak i en svart/gul/ röd fotbolls tröja har vi Ssake Male, tröjan fick han av sina familjevänner i mars.
Vi äter inte av skolans mat då vi är där....våra magar hade troligtvis aldrig blivit sig lika efter det....
Ett barn bjöd mig på sockerrör då vi senast var nere...Jag hade inte hjärta att säga nej så jag gnagde lite på det. På 2 sekunder var både Eddie och Sam där och avrådde mig att äta... Vad som skulle ske med mig eller min mage pratade vi inte vidare om....jag slutade bara att äta helt enkelt.....
Anna
Det kommer inte att göra mig olycklig.
Tiden går snabbt nu... Det är mycket som ska ordnas. Både i det vanliga livet och till Uganda.
Jag försöker att inte bli stressad för det hjälper ingen.Men man rycks så lätt med i hur allt bör vara, speciellt i juletid.
Jag kan lugnt erkänna att även om jag fortfarande uppskattar julen väldigt mycket så har jag ändå lite delade känslor inför den numera. Inte det här med gemenskapen och att familjerna samlas, det är ju vad julen borde gå ut på.
Mina delade känslor ligger mer i hysterin kring julklapparna och alla måsten vi sätter upp för oss själva så vi knappt orkar med när julafton äntligen till slut har kommit...
Nu vet jag så mycket mer än vad jag visste tidigare.... Maten vi trycker i oss får en viss eftersmak när jag vet att det finns hungriga barn i en annan del av världen. Det har det alltid gjort, men jag har inte tänkt på det....
Tankarna huruvida vi ska ha vitt eller rött pynt i granen känns också lite ytliga....det här året ska barnen få välja, vi kanske tillockmed kan ha både färgerna utan att jag ska må illa...?
Jag tror också att pojkarnas önskepynt, innebandybollar, ska få hänga i granen det här året om dom vill det.....
Det kommer inte att göra mig olycklig längre...
Det är ett tag kvar innan vi har julen här tack och lov.....
Vi ska försöka göra den här julen lite annorlunda på Bristol....Vi kommer att skicka ner julklappar till de boende ca 70 barnen.
Vi inväntar julklappar från våra familjevänner som lagt ner tid på att hitta en julklapp till just sitt barn....
Vi har fått hjälp från oväntade håll och vi tror att vi kommer att kunna skicka ner några lådor med lite lycka...
Några av barnen kommer sedan att kunna åka hem till sina familjer eller släktingar ett litet tag, andra barn har ingen att åka till utan för dem är Bristol det enda hemma som finns.....
Helt klart är att i mina tankar och i mitt hjärta så har jag barnen med mig hela tiden....
Dom har förändrat mitt sätt att vara, och jag är glad för det.
Anna
En dag kvar!
Information från Eddie nu på morgonen att våra P.7 elever kände sig nöjda över gårdagens slutprov!
Idag skriver dom de 2 sista proven.....Håll tummarna!
Vilken dag!
Fantastiskt roligt även om det verkar som att det är bara min blogg och min grej. Det är det ju absolut inte utan Jennie och Victoria är precis lika drivna! Hoppas alla förstår det....det är bara det att det är jag som skriver mest här.....
Hursomhelst så är det alltid kul när nån ser vad vi gör! Så om det kikar in nån ny här under dagen så känner er välkomna! Ja....ni andra också såklart! Vi är så glada att ni är här :)
Till nåt annat....!
I förrgår eftermiddag hade jag en sådan stund i livet som man inte är med om sådär hemskt ofta.
En stund som jag kommer att bära med mig för all framtid.
En stund där jag inom mig kunde känna att vi faktiskt betyder något för en del där nere och att vi har gjort skillnad.
Jag satt med en kopp kaffe och var sur när det kom upp ett:
"Hello Anna,are you there?" på min facebook...
Alltid har jag inte lust att prata...speciellt inte när jag är sur.
Men det var Sam och han brukar kunna få mig på ganska bra humör så jag sa hej tillbaka :)
Då skrev han " Jag vill att du ska vara med här nu, vi har avskedsfest för P7 som skriver finalexams på måndag. Dom är så glada Anna och vi har så roligt!"(han skriver såklart på engelska ...)
Mitt hjärta går i bitar på en halv sekund och tårarna sprutar! Han fortsätter att skriva:
"Vi har en dator på skolan just nu så jag kommer att skicka bilder till dig så du får se hur vi har det....då känns det som att du är med oss"
Jag dör inombords av tacksamhet över vad han gör. Han har förstått vad det betyder för mig att få veta och han gör det utan att jag ber honom om det. Det är det största av allt.
Jag hjälper honom med det han behöver och han gör saker för mig som han vet är betydelsefullt.
Vi finns för varandra fast på olika sätt och ingen av oss hade antagligen varit dom vi är idag om inte våra vägar korsats.
Tacksamheten drar också igenom mig att jag får ha det bästa av 2 världar.
Världen där min familj finns som är den bästa för just mig och den världen i Uganda där jag får lära mig vad livet handlar om. Där jag har förstått att alla hjärtan har samma färg, att vi alla är lika mycket värda och framför allt att vi aldrig kan veta vad livet har förberett åt oss, vi måste bara öppna oss och ta emot det.
Mer barn!
Ännu fler bilder på våra familjeväns barn damp in från Sam här igår.....
Här har vi Aisha, vars vänner är min gummisyrra Anette och hennes familjs barn :)
Kalifan Wasswa. Ett barn som varit borta från Bristol men som till våra stora glädje återvände! Hans vän i Sverige heter Maria :)
Nandawula Caroline, hennes vän heter René...
Difas Yakubu....den här killen var svårt njursjuk och kunde inte vara kvar på Bristol...Utgången för honom var oviss men han hämtade sig och är nu tillbaka på Bristol igen! Hans vänner heter Sara,Martin.Joel och Johanna.Difas delar dem med den här lilla flickan som heter Nakku Florence....
Sen har vi en bild på
Nakku och
Carolinetillsammans i nya uniformer,troligtvis deras första....
Och till slut så har vi en bild på Mr Kisingiri him self! Eddie :)
Tankar som snurrar fort är sällan bra
Om dagen igår var bra, så har den startat annorlunda idag....Jag har sovit som en potta skit!
Igår snurrade huvudet konstant på Uganda och barnen där nere,natten blev precis likadan...
Allt vi har gjort,borde ha gjort och ska göra...
Suck! Om dom där dagarna blivit produktiva så hade jag inte klagat alls! Dessvärre är dom sällan det eftersom jag har svårt att sortera upp vad jag egentligen funderar på....
Jag kan inte göra nåt åt de där dagarna utan det får vara som de är...man tänker på det man tänker på liksom,och så får man hoppas att det inte är likadant dagen efter.... :)
En stor del av dagen igår så satt jag därför och läste igenom bloggen för att på så vis få ideér om vad vi eventuellt behöver göra annorlunda inför den här resa vi nu har framför oss, eller vad som fungerade väldigt bra.
Inte heller det funkade eller gav mig något just igår....
Anna
Skönt!
Det blir en bra dag idag...för den började toppen!
Några efterlängtade rader på facebook från Toney som det varit alldeles för tyst ifrån för att det ska kännas riktigt bra kom idag! Drygt 2 månader sedan jag pratade med honom sist och även om jag hört via Sam att allt är väl med Toney så känns det alltid bättre att höra det direkt från den berörda.
Pengarna finns inte att besöka ett internetcafé och Toney´s telefon blev stulen i maj av
" The bad boys who walks at night".... riktigt vad det innebär vet jag inte men det var ju iallafall inte bra för Toney...
Världen blir onekligen ännu mindre för dem utan sina telefoner som de slitit för att kunna skaffa sig och då är ändå telefonerna långt ifrån vad vi kallar bra ....vi kan gå många år tillbaka i tiden kan jag säga.
Hursomhelst så känns det bra i mitt hjärta idag när jag fått veta att han mår väl och när jag kunde berätta för honom att vi faktiskt kommer tillbaka....
Mer om Toney finns att läsa
HÄR! och
HÄR!
Anna
Att sväva i ovisshet...
Tanken började gro hos mig ganska tidigt efter hemkomsten i mars att jag verkligen inte vill vänta i 2 år på att åka tillbaka.. (2008-2010-2012 är resorna gjorda, vilket skulle betyda 2014 om vi följt mönstret....)
Att sväva i ovisshet är inte min grej. Jag behöver VETA vad som ska hända, då fungerar jag bäst.
Inte så att jag måste ha allt inplanerat in i minsta detalj, men bara vetskapen om att jag skulle komma tillbaka till Uganda skulle få mig att må bättre....och den hade jag inte.
Jag minns kvällen som jag bestämde mig att jag inte vill vänta mer...det kändes skönt.
När jag har en tanke klar blir jag ofta trygg i den ganska snabbt och det blev jag den här gången också.
Jag landade i tanken att jag skulle få ge mig tillbaka själv då jag visste att varken Jennie eller Victoria riktigt hade samma tankar som jag att åka tillbaka så tätt inpå....
Att resa till Uganda är inte helt riskfritt, att göra det ensam är inte säkrare.
Men så som jag ser det så är det inte säkert att resa någonstans egentligen, eller göra någonting alls.
Olyckan kan vara framme precis var som helst och när som helst! Det kan vi inte skydda oss emot.
Vi kan ha respekt för det vi utsätter oss för, men man kan inte gå runt och vara rädd för allt.
Ett par dagar senare så berättade jag för Jennie om mina tankar och vad jag hade bestämt mig för...
Hennes svar blev inte alls vad jag väntat mig.
"Ge mig några dagar att fundera...jag tror att jag vill följa med"
Inom mig skrek jag av glädje av hennes svar, utanpå försökte jag hålla mig lugn.
Jag ville inte påverka hennes val utifrån mina önskningar.
Men hon bestämde sig för att hon ville åka tillbaka nu hon också, och att hon ville ha sin Felicia med sig som hon tidigare lovat skulle få följa med. Naturligtvis skulle jag ju då ta min Elias med mig som stod på tur i vår familj och helt plötsligt blev vi 4 som skulle åka, jag som trodde jag skulle få ge mig av själv....! Stor lycka!
Nu börjar ett hårt arbete för oss...det är mycket vi måste ordna innan vi är tillbaka.
Därnere måste allt sedan klaffa och vi ska göra så mycket nytta som det bara är möjligt!
Vi ska bära,dansa,se,höra och prata med hundratals barn. Vi ska finnas för de ungdomar som såväl behöver någon att se upp till.
Vi kommer skratta och vi kommer gråta, vi kommer att känna både hopp och förtvivlan och jag vet att vi kommer att vara lyckliga, precis som vi alltid är när vi är där....
Anna
Så här såg det ut!
I helgen som var så var brassbandet ute och spelade både på lördagen och söndagen.
Man kan liksom se på dem att de har roligt.....det är alltid nån som stollar sig och lockar dem andra till skratt :)
Dom har ju liksom ingen ledare med sig utan de äldre tar hand om de yngre om dom lyder...så enkelt är det...
I lördags såg det ut såhär
Sam och Muteesa håller ställningarna....Jag vet inte riktigt vad det var dom spelade på för tillställning....
På söndagen var det dags igen... Då var dom och spelade på en sportdag för barn typ....
Kanske inte det mest intressanta att se... men eftersom dom klickar in här ibland vissa av dem och dom älskar att se sig på kort så vill jag att dom ska kunna se sig här....:) Dom vet att vi skriver om dem, och dom tycker att det är jättekul! :)
Anna
Mera familjeväns barn!
Sam har som vanligt jobbat på bra och skickat lite nya bilder på några av våra stjärnor på Bristol!
Alla de här barnen har haft turen att få en familjevän som vet att dom tänker lite extra på dem....
Först ut har vi lille Kabwaama...En kille som vi aldrig kommer att glömma....Han saknar ett underben och vi försökte få till en protes till honom för att han lättare skulle hänga med sina vänner... Det visade sig att det skulle kräva en komplicerad operation för honom med oviss utgång. Vi låter det vara som det är med Kabwaama men ordnade iallafall en familjevän till honom....Pia och hennes familj som vet hur Kabwaama har det....Lillebror i Pias familj är själv underbensamputerad och har nu en ny vän i Uganda. Vissa är bara gjorda för varandra.
Nakato Christine, vän till Ann-Charlotte....
Kironde Nelson! Den här killen har en vän som heter Tess. Hon har,liksom alla våra familjevänner hjärtat på det rätta stället och vi är glada för Kirondes skull att han fick just Tess :)
Monica Nakalembe....vän till familjen Ljungberg. Ingrid....hon är jättefin! :)
Den här flickan har Ulf och Susanne som sina vänner. Hon heter Issiga Benitor...En försynt liten flicka, men söt så klockorna stannar!
Här har vi Mawere Dafali, han är vän med en som heter Monica och hennes familj..
Och till sist har vi Nandego Ruth. Hennes vänner heter Lotta och Moa... :)
