För dem är sommaren inga lata dagar vid havet....
På sommaren så går alla bloggar ner som i dvala...inspirationen finns där inte lika starkt och besöken här inne är inte särskilt täta.
För mig som skriver om några andras liv mer än om mitt eget så känns det som ett litet svek mot dem när jag inte riktigt får till det och får folk att läsa om våra barn på Bristol. Därför att för dem är livet precis som vanligt.
För dem innebär sommaren ingen sträckläsningen av böcker eller lata dagar vid havet.
För dem är ändå varje dag en kamp för ett bättre liv.
Jag vet att jag inte kan göra något åt det, men det man känner är inte alltid logiskt,och jag känner såhär...
Älskade ungar vad vi saknar er!
Anna
Är du lite bättre.... så får du skit!
Att Uganda skiljer sig vida från Sverige vet vi vid det här laget, men det är ändå så konstigt hur man kan bli behandlad i Uganda om man utmärker sig.
Här har vi den svenska avundsjukan som inte är särskilt smickrande och som kan te sig väldigt konstig.
Men i Uganda tas det liksom ytterligare ett steg...Jag har fått berättat för mig att elever blivit mördade på grund av väldigt goda studieresultat....(Dock inte på Bristol!)
Lyckas du köpa en bil kan du bli illa behandlad,lyckas du ha el i ditt hus,likaså får du skit för det.
Har du lite finare kläder,skor,mobiltelefon eller nåt annat så gör människor allt för att trycka ner dig.
Det kan ju inte vara lätt att leva i Uganda för oavsett hur mycket du sliter för att få ett bra liv så ser folk ner på dig!
Det gör lite ont när man inser att det är precis det här Eddie får gå igenom och också till viss del Sam.
Dom har vita vid sin sida och det frestar på för dem. 1000 gånger av 1000 skulle svaret från dem vara att det är värt det, men ändå känns det lite konstigt att veta att man försätter dem i konstiga situationer emellanåt på grund av vår välvilja...
Om man ser ut såhär....undra om man får vara ifred då?
En spelning för premiärministern!
Igår var det dags för storspelning för brassbandet.
Premiärministern Charles Peter Mayiga i det Bugandiska kungadömet skulle komma till Nabweru och Bristol stod för musiken!
Uganda är indelat i 4 eller 5 kungadömen med massa olika stammar,där Buganda kungadömet är det största om jag inte missminner mig,vilket är möjligt...
Iallfall så var det en stor dag igår med en stolt Eddie som skickade bilder på sina killar och tjejer!
Wadimba,Galiwango,Sam och Ssenyange väntar på att få börja...
Och Faisal! Han är en riktig lustig kille och även Ssenyange i rosa tröja är riktigt rolig så dom här dagarna innehåller mycket skratt!
Uppställning på skolgården för att bege sig iväg marsherande till radiostationen i Nabweru nån kilometer bort där tillställningen skulle hållas....
Och såklart så klarade dom allt galant! Dom vet precis vad dom ska göra och dom äldre guidar dom yngre till att prestera bra. Efter en avslutad dag så är det hungriga (väldigt hungriga!) barn och ungdomar som återvänder till Bristol.Sam har berättat att det känns som att det inte finns nåt stopp i magen efter en spelning. Dom äter massvis för att få tillbaka energin igen. Samtidigt som dom älskar det dom får göra.Att vara musiker i Uganda är en ära. Anna
Barn hjälper barn!
All hjälp vi får betyder hur mycket som helst för oss.Utan den klarar vi oss inte, det är bara så.
Men det finns hjälp och så finns det hjälp.... och den hjälpen när barn hjälper barn det är den vackraste av dem alla tycker jag. När någon här förstår att man kan göra något för nåt annat barn som bor så långt borta så man inte ens förstår det, då dör jag en smula.
Sanna är ett sånt barn...Hon bestämde sig för att skänka alla sina pengar i sin spargris till barnen på Bristol!
Absolut hur gulligt som helst och lillebror Adam vill inte vara sämre än storasyster så också han skänkte en del av sina pengar. 181 kronor blev det sammanlagt!
Så jättefint gjort och vips så var vi ett litet steg närmare drömmen om barnens nya sovsalar!
Tack världens bästa Sanna och Adam!
Kram Anna
Hur får man plats med sitt liv i en låda?
Förstå grejen...
I en sån här låda förvarar barnen på Bristol sina liv. Allt vad dom äger och har finns där i.
En del av barnen har inte ens sin egen låda utan dom måste dela.Helt ofattbart.
Dom här boxarna är nyinköpta för att vi tycker att varje unge åtminstone ska få ha de få grejerna som dom har i fred. Ytterligare en bit på väg tog vi oss med de här lådorna även om vi ännu inte klarat att ge alla en egen.
Hjärtat går sönder ibland när man ser de små nycklarna kring barnens halsar...Då vet man att dom bor på Bristol.
En del av dem har ingen annan.När dom kommer och tar en i handen för att visa nånting som dom har i sin låda så önskar man att man kunde göra så mycket mera.
Någon tar fram ett tummat foto på sin mamma för att visa och jag förstår att det där fotot har kramats många gånger i mörkret. Försiktigt läggs det tillbaka i lådan och barnet klickar igen hänglåset och titttar på mig med klara ögon.
Jag säger att det var det finaste fotot jag har sett och barnets ansikte spricker upp i ett jätteleende. Om mamman lever frågar jag inte...för jag vill inte veta det just då,ibland är det lättare att vara utan sanningen.
Hej Svärmor! :)
Nu senast jag var nere i Uganda så var vi iväg och kollade på en bit land som vi eventuellt skulle kunna köpa.
Nu blev det inget av just den affären men på vägen hem från den turen passade vi på att åka och hälsa på Eddies svärmor!
Alltid väldigt kul att få en glimt in i deras vanliga liv också,man glömmer ibland att Eddie faktiskt har ett sånt också.
Eddie fick lite skäll fick jag veta för att han inte meddelat att vi skulle komma på besök....
Bra tycker jag för då får man se precis hur det är och man kan vara som vem som helst.
Och alltid ska det fotograferas!
Här ser vi Faisal sittandes på marken följt av mig,Eddies svärmor och Eddies fru Annes bror, Henry.
Bakom oss har vi Annes andra bror på kryckor,Duncan. Killen i svart tröja vet jag faktiskt inte vad han heter....
Här har vi Sam på bild också....
Anna
Varje barn har ett nummer
96 barn kräver en del för att kunna hålla reda på...
96 barn innebär många par strumpor,skor,shorts,klänningar och skjortor. Tidigare har man broderat in barnens namn i kläderna men då har inte antalet varit så högt och det har ändå inte hjälpt och hållet då strumpor och skor inte märkts.
Nu när jag senast var nere så hade dom ändrat system. Jag tyckte det såg fruktansvärt hemskt ut till en början men insåg snabbt att det var det enda sättet att hålla iordning på barnens saker. Dom har tilldelat barnen siffror.
Siffror som sedan barnens kläder märks med och hittar man en strumpa på med exempelvis nr 19 på så vet man att den tillhör Lucky och den kan snabbt läggas på rätt plats. Nr 4 är Trinity osv..
Det ser som sagt lite hårt ut,som att barnen förlorat sina namn, men det funkar bra och det var det som var meningen.
Märkta sandaler som torkar i solen. Sandalerna är gjorda av gamla bildäck och är ihopsatta med spikar....
Anna
Midsommarafton och Posho&Bönor
Midsommarafton men också födelsedag hos oss! Min dotter Linnéa fyller 19 och vart tiden har tagit vägen förstår jag inte.
Jag känner mig ju knappt äldre själv inuti ibland!
Pratade lite med Eddie i morse om hur vi firar den här minst sagt udda dagen och han tyckte det var en lite konstig högtid framför allt det där med att äta sill.... :)
En liten stund senare så damp det ner lite bilder där han skrev att där var det minsann dags för Posho och bönor...för ovanlighetens skull....!
Till er som tittar in vill vi bara önska en riktigt trevlig midsommar! Tack för att ni finns!
Jennie och Anna
Olika men ändå precis samma....
Den synbara skillnaden är stor... inuti är vi precis likadana.
Vi behandlas olika,och vi har fötts in i skilda världar med förutsättningar som är mil ifrån varandra.
Jag vet att vad jag än kommer att få gå igenom i mitt liv så kommer han ändå att få gå igenom saker som är värre.
Jag är inte älskad av alla, men av ganska många, han är älskad av väldigt få...
Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud,men jag önskar så evinnerligt att jag gjorde det. Jag vill lova honom trygghet och jag vill säga till honom att jag lovar att alltid finnas vid hans sida oavsett vad,precis som jag lovar mina egna barn det.
Men det är inte jag som avgör det. Snabbare än vad jag hinner blinka kan han vara borta och det finns ingenting som jag kan göra åt det.Tanken stressar mig fastän jag försöker leva i nuet,men det är svårt.
Vi har sett och vi har känt mer än vad någon rimligen kan förstå....
Anna
Vardagen,det är den man vill se.
Utan att han har en aning om att jag idag längtar ner till Uganda så jag håller på att bli tokig så kommer det kort från Sam. Brassbandsövning på Bristol och mitt hjärta lättar på en sekund. Bara att få se dem lättar mitt sinne.
Det får mig inte att längta mindre,snarare tvärtom,men det stärker mig att se dem.
Det är deras vardag man vill vara med i numera. Att bli mottagen med pompa och ståt och vara en del av festligheter, det är väl fint, men det är inte det deras liv handlar om, och det är inte det jag vill se längre.
Jag vill se just precis det här som faktiskt pågår just nu på Bristol när kl är 17.51 i Uganda, Tisdagen den 18 juni 2014.....Och jag kan säga att inom mig hör jag dem precis lika tydligt som om jag vore där.
Anna
Det påverkar dem såklart...
Vi fick en kommentar på det inlägget jag skrev i förrgår och jag vet inte vad det är men den griper tag i mig fullständigt...
Anna! Jag tror att dessa stunder i din famn eller när du tar barnen i handen och de får känna närhet till dig en stund visst påverkar dem minst lika mycket även om de kanske inte minns eller kan sätta ord på det.Alla barn borde ha rätt till att få vara nära!!
Med ens blir det så tydligt också för mig att det är klart att barnen påverkas av vår närvaro. Kanske minns dom inte men dom har känt. Ingen somnar i någons famn otrygg och inget barn tar någons hand om inte dom vill.
Vi åker till barnen med öppna hjärtan och det är klart att dom känner det.
Helt plötsligt vet jag att vi gör rätt... Vi älskar dem och vi ger dem allt vad vi kan, och det påverkar dem, såklart.
Det är obeskrivlig lycka.
När bilderna kommer från Eddie eller Sam på barnen så känner jag nästan mer än vad jag ser...
Jag känner min lilla närvaro i deras liv,dom som inte ens vet att jag tänker på dem varje dag.
Lucky som kanske inte ens minns stunderna i min famn medans dom förändrat mig för all framtid.
Jonahs händer som alltid känns helt självklara i mina påverkar antagligen inte honom alls medans det gör det för mig.
Dom som håller mig vaken vissa nätter för att jag vill så mycket men inte vet hur vi ska nå dit, och dom som lärt mig så otroligt mycket om livet...
För mig är det inte bara bilder som kommer som jag tittar på, det är obeskrivlig lycka.
Att dessutom få dela det med min bästa vän som ibland känner mig bättre än jag känner mig själv det gör det hela ännu större,tänk att vi får göra det här tillsammans,hur många vänner får det?
En älskad liten Lucky Bosmick...
Anna
Tack Gekås!
Ett par dagars frånvaro från bloggen hör inte till vanligheterna, men nu har tiden helt enkelt inte funnits.
En lycklig student har fått all min tid, och det är en nöjd flicka jag har. Men nu är ordningen återställd både här på bloggen och hemma så nu kör vi :)
Idag kom det foton från Eddie!
Nu när jag var nere senast så fick vi en hel låda skänkt med pennor,linjaler,sudd osv från Gekås som en tjej som jag dessvärre tappat namnet på ordnade till oss.
Nu var det dags att dela ut dem till barnen när termin 2 dragit igång på allvar.
Jag tror ingen förstår vilken hjälp alla saker vi får skänkta till oss är...
Om en penna så bara kostar 50 öre så är det mycket när det är många dom ska ha, och vem hade inte blivit glad med matchande penna,sudd och linjal med Hello Kitty på? Våra barn blev det iallafall!
Bilderna är suddiga och inte alls särskilt bra, men ändå lyckliga! :)
Anna
Det gör att vi kan slappna av..
Den där "nypaiarmenkänslan" får man ganska ofta... Ibland för att folk är så dumma så man knappt tror att det är sant, men mer ofta för att det händer saker hela tiden som tar oss framåt i vårt arbete med Eddie och barnen på Bristol. Människor som tar av sin egen tid för att se till att ge oss det som vi behöver. Det handlar inte alltid om pengar ner till Uganda, ibland handlar det också om att göra vårt arbete här möjligt.
Dom privata pengarna vi lägger tickar snabbt iväg när vi behöver göra saker...därför är det skönt när nån säger att det här vill vi ge till er! Det senaste i raden är visitkort som vi håller på att få hjälp med. Kanske en liten sak för vissa, men för oss är det stort! Vi slipper den kostnaden och vi kan lägga både det och vår energi på barnen istället samtidigt som det hjälper oss att synas.Och så är det med allt vi får hjälp med, det gör att vi kan slappna av lite helt enkelt...
Hela tiden rör det på sig i sakta mak och det känns otroligt häftigt att få vara med om det här. Vi hade med lätthet kunnat ha en halvtidstjänst en av oss för att få allt att gå runt. Nu tillkommer ju den tiden efter det vanliga livet och det gör att vi ibland halkar efter med saker vi "borde" ha gjort. Man kommer alltid ifatt men ibland tar det lite för lång tid för att det ska kännas helt bra, men det är såhär det ser ut för oss.
När jag nångång känner -Satan, nu är det för mycket! Då tänker jag i nästa sekund på Eddie, och inser att det vi har att göra här är ingenting mot vad han tampas med varje dag...
Anna
När man får energi att orka en hel dag!
Med 2 dagar kvar till en älskad dotters student så är läget allt annat än lugnt här hemma. Jag vill ge henne den bästa av dagar och det blir lite rörigt då innan den stora dagen är här. Mest rörigt är det väl egentligen på insidan innan man styrt upp allt hur man ska göra men i sista änden blir det säkert bra......tror jag.
Vaknade trött i morse för att skicka iväg mina killar till skolan. Dunsade rejält i soffan bara dom gett sig av med en stor kopp kaffe och funderade på hur jag skulle lägga upp dagen och då ringde det på min Skype!
Skype betyder alltid Uganda här hemma och Uganda betyder glädje för mig!
Det var Sam som ringde och han var på Bristol....sjuk lycka!
All trötthet försvann i ett nafs när han gick runt med datorn så jag fick se litegrann. Ungdomarna i P.6-P.7 hade prov så han gick bara tyst igenom deras klassrum och jag fick vinkat på dem. Jennies lilla hjärtebarn Provia fick jag pratat med litegrann och hon såg ut att må bra...
Jag önskade bara att det var Jennies ansikte som hon hade fått se istället för mitt.
Som alltid går tiden jättesnabbt när man pratar med dem och de 20 minutrarna jag fick kändes alldeles för korta, men det gav mig energi att orka dagen.
Sänder en tyst tanke av tacksamhet till Sam för att han vet vad som gör mig mig glad....och älskade älskade barn,vad vi saknar er!
Anna
Det luktar!
Vaknade i natt med ett ryck av en doft i näsan...det tog några sekunder innan jag insåg att jag inte befann mig i gatukorsningen i Bwaise i Uganda utan hemma i min säng. Men så tydligt kan det vara....känslan av att vara där.
Från den första resan har lukterna varit vår ständiga följeslagare, för lukterna är speciella.
Det luktar Afrika! Jag kan inte säga att jag känt nån speciel lukt nån annanstans, typ det luktar Italien eller att det luktar London.... Men Afrika luktar.
I korsningen i Bwaise möter storstad landsbygd och det är där vi svänger av för att ta oss den sista biten upp till Bristol.
Där är alltid kaos och fullt med folk.Där trängs Boda Boda förarna med matförsäljarna och man får se sig om både en och två gånger när man ska ta sig över där om man är rädd om livet.
En fashinerande plats tycker jag fast den egentligen inte är något alls mer än fullt kaos...
Bilden är från mitt favoritställe i Uganda bortsett från Bristol.... The Big Stones i Kawempe.
Här är det allt annat än kaos.....
Anna
Vad är mer viktigt än en mätt mage?
Ibland är det så himla svårt att veta vilka beslut vi ska ta när det gäller Bristol. En del saker måste vi göra...andra saker är inte tvunget men vi vill det ändå för att vi tror att det är bra.
Hur ska man prioritera pengarna vi har för att skapa nåt hållbart,och inte bara nåt som är för bra för stunden?
Vi vet ju att varken vi eller Eddie kommer att finnas kvar på Bristol för all framtid, men kan vi bana väg för framtida förmågor att ta över så hade det ju varit en grymt skön känsla.Men då vill det till att vi tänker nu och inte efteråt.
Barnen är i fokus för oss alltid och ju fler gånger vi kommer ner och ser hur det ser ut för dem vad gäller matbiten så skär det lite i hjärtat....Samma mat dag in och dag ut, år efter år...
Vår tidigare kollega Victoria tog ett beslut för massa år sedan att aldrig någonsin ge Eddie pengar till mat och vi har följt det beslutet utan att diskutera.
Nu behöver vi inte längre ta hänsyn till hennes beslut och vi kan tänka mer fritt....och vad är egentligen mer viktigt än en mätt mage?
Marken som vi planerar att köpa men som drar ut på tiden känns mer och mer aktuell.
Vi måste se till att vi kan variera kosten åtminstone litegrann för barnen. Kött kommer aldrig att bli ett naturligt inslag för dem, det vet vi, men kan vi föra in lite annorlunda saker så hade det ju varit bra.
Vi jobbar vidare i tankarna... dom slutar aldrig att snurra....
Tänk om det här kan vi bli vår verklighet? Bilderna är tagna under min resa 2013 då vi var och kollade hur det kan se ut på en odling. Vi hoppas och tror på det här massvis!
Anna
Tillsammans är man i hjärtat
Tänk att jag faktiskt gör det gång på gång. Jag lämnar mina barn och reser till någon annans....
Jag vet varför jag gör det, för jag hade inte varit hel annars.Hela jag brinner för att få förändra och förbättra för barnen på Bristol och jag vet att försöker jag inte fullt ut så kommer jag att ångra mig för resten av mitt liv.
Mina egna barn älskar jag mer än det finns stjärnor på himlen fastän jag ibland lämnar dem,och fastän jag varje gång jag ska ge mig iväg undrar varför jag gör det. Svaret ligger alltid precis lika nära.
Tillsammans är man inte bara när man är nära varandra ,tillsammans är man i hjärtat.
Det finns ingenting som säger att man är nära någon även om den befinner sig på precis samma plats som du själv gör, ensam kan man vara fastän man är många, och tillsammans kan man vara även om man är hundratals mil ifrån varandra...
Anna
Tackar så mycket!
När man drar tröjan över huvudet med Bristols logga på så känner jag en sak...en otrolig stolthet!
Idag var det dags igen då vi befunnit oss på ett veteranbilsrally här i vårt samhälle. 190 bilar som kör en runda med lite aktiviteter utmed vägen och vi hade blivit inbjudna att visa vad vi gör i Uganda. Lars-Inge som bjudit in oss hade fått skänkt äpplen till oss som vi sålde för 10 kr styck och pengarna gick till Bristol såklart!
Dessvärre öppnade sig himlen efter bara en liten stund så vi fick packa ihop och bege oss hemåt men 686 kr att lägga till insamlingen till barnens sovsalar känns som en synnerligen lyckad fredags utflykt iallafall! :)
Anna
Alla gör vad dom kan och det är bra nog!
Vi vet att Eddie är oerhört tacksam för det vi gör. Det låter han oss veta varje dag...
Sam likaså, ett Tack glöms aldrig av. Ibland svarar jag utan att tänka mig för, -Det är inget att tacka för!
Och det gillar inte Sam. Han förstår inte hur jag kan säga så när vi gör så mycket för dem.
Jag förstår hans reaktion men själv tänker jag inte på det längre.... det är klart att man hjälper till om man kan.
Dom i sin tur ser inte att dom också hjälper oss. Dom har inte skänkt oss en endaste krona,dom har inte heller gett oss en ny skola... men dom ger av sig själva,av sin tid och av sin kunskap.
Eddie leder oss på rätt väg så att vi enkelt kan ta bra beslut. Han peppar om nåt inte går som vi har tänkt oss och vi känner oss missnöjda över det. Han berömmer och visar att vi är på banan.
Det är också hjälp fast i en annan form. Om alla gör vad just dom kan så är det bra nog,alltid.
Dom tror att dom är något ,så var det dom inte det....
Balansen mellan hjärna och hjärta är oerhört viktig när man jobbar som vi gör. Man kan inte bara ha det ena eller det andra.Har du bara hjärna kan du kanske genomföra stora saker under en kort tid,men du kommer aldrig att göra en skillnad som består.Jobbar man med bara hjärtat kommer du att vara knäckt innan du ens har startat.
Det är svårt att hitta balansen och det varierar från dag till dag vilket som väger över, det i sig är väl en balans på sätt och vis.... Det stora i Bristol är att ingen som har gjort något är ensam om det. Varenda en av oss är en liten,liten del av något mycket större.
Det finns människor som tror att det dom gör är det enda som räknas fastän dom egentligen inte alls bidragit med en bråkdel av det dom själva tror. Sådana som faktiskt själva hållt ett litet barn i sin famn och låtit det barnet somna där för att sedan ändå svika samma barn så totalt,det barnet och ytterligare flera hundra.
Jag kan inte längre räkna det antalet nätter som jag har legat sömnlös med tankar på vad vi kan göra för att rädda så många barn som det bara är möjligt....Syner som sveper förbi när det enda jag vill är att sova.
Det finns människor som har sett precis samma sak som jag men som ändå beter sig som att just dom vore den enda i världen som betyder något.
En sån människa kan inte ha mer fel,för det finns ingen som betyder så lite som den gör när den tänker så...
Kan man välja så blir det inte Mulago!
Det är konstigt det där någon hamnar i hjärtat på en...Man reagerar på så oväntade sätt när något händer då.
Sam´s mormor är sjuk och det var tvunget att ta henne till doktorn.
Sams enda alternativ är Mulago Hospital som ligger inne i Kampala.Mulago tar emot alla men problemet är att man oftast hinner dö där innan man har fått hjälp.... Man kan bli liggande i dagar innan nån har tid att göra nåt. Sam var där med sin farbror för en tid sedan och på 1 timme bar dom ut 10 döda människor bara från det rummet som dom befann sig i...
Så Mulago skrämmer mig nåt alldeles!
Att ta mormor Nakawesi den ändå ganska långa vägen från hennes by in till stan skulle antagligen inte vara en fördel för henne så det fick bli en lokal klinik i byn istället... Visserligen för en liten summa pengar men hjälp med en gång och ingen restid...Och dom 280 kronorna det kostade mig kunde jag avvara.
Nakawesi är hemma nu igen,hon mår väl inte helt bra men hon är bättre.Det känns skönt!
Men... när sånt här händer så kommer tankarna direkt och jag blir lite förbannad på Sams mamma.
Hur kan hon bara lämna dem på det här viset och lämna allt ansvar till Sam?
Han är idag mer än mogen att ta det ansvaret men ändå. Han har sin lillasyster och han har sin mormor att se till och det finns ingen annan som gör det. Vad händer när hans mormor dör? Då har han ensam ansvar för sin syster för att deras mamma valde att lämna dem och flytta till Sudan....
Sam vet inte ens om hon har en ny familj, men han tror det, för dom brukar göra så säger han.
Hon svarar inte på det enda numret som han har till henne så han vet egentligen ingenting. Den senaste gången hon kom tillbaka till Uganda kontaktade hon inte ens Sam utan valde att bara träffa lillasystern, och det är väl ett par år sedan nu....
Normalt så tänker inte jag på henne överhuvudtaget, för jag har aldrig träffat henne och jag känner henne inte alls. Men när nåt händer som drabbar Sam då blir jag förbannad.
För har man så fina barn som hon har då borde man faktiskt vilja vara med dom alltid och hela tiden och inte bara lämna dem som om de inte vore värda ett endaste dugg...
Anna
Vi måste tro på att det går!
Sovsalarna är Bristols stora akilleshäl och det är därför vi beslutat att göra något åt dem.
När vi tänker summan av av vad det kostar så är den svindlande hög och det känns som en omöjlighet att klara, men om vi bryter ner den summan i mindre bitar så kanske det inte längre är helt ogreppbart...
Men iallafall... för att kunna genomföra det vi drömmer om så behöver vi:
24 st 3våningssängar á 160 $ = 3840$ (25.800 kr)
72 st madrasser á 35 $ = 2520$ (16.900 kr)
72 st filtar á 25 $= 1800$ (12.100kr)
72 st myggnät á 7 $= 504$ (3400kr)
72 st madrassskydd á 8 $= 576$ (3900 kr)
Vi behöver också pengar till innertaken...
3 st á 360$= 1080$ (7200 kr)
Samt färg till väggarna och en del pengar för att avlöna de arbetarna som gör jobbet.
Det finns vissa saker som Sam och Faisal inte kan därför behöver vi annan hjälp då.
Vi vill ha ett innertak i barnens sovsalar, dels för att det kommer att bli mysigare för dem och dom kommer att slippa oljudet när det regnar på plåttaket.Vi kommer också att få möjlighet att fästa lampor där inne lättare, en med ström och sen förhoppninsvis lite solcellslampor som kan stötta upp också.
Vi får plats med 8 sängar i varje sovsal så det blir 24 sängar med totalt 72 sovplatser efter som vi vill ha dem i 3 våningar istället för nuvarande 2.
Vi räknar med att varje våningssäng behöver 3 madrasser,3 madrasskydd,3 filtar och 3 myggnät.
Det blir en summa av 385 $ (2580 kr)
Det är inklusive sängen och räknar man så då är det helt plötsligt inte särskilt mycket pengar för att ett barn ska få nånstans att sova...860 kr för varje slaf och då finns det ändå inte sängar nog för varje barn att få en egen plats utan dom kommer fortfarande att behöva dela några utav dem.
Den totala summan för detta just nu är 69.300 kr... Så 80.000 kommer vi nog att få räkna med i slutändan..
Då är inte färg och arbete inräknat och vi har räknat på de priser vi har nu, samt kursen på dollarn just nu.
Allt det där kan gå både upp och ner men det är såhär det ser ut i nuläget.
Det känns ganska stort och vi vet inte i nuläget om vi kommer att klara det. Men vi tänker försöka...
Vill du vara med och hjälpa till? Vi tacksamt emot den hjälpen på barnens konto
8388-1 4 140 970-7 Swedbank. Nämn insättningen med "sovsalar".
Allt skänks helt oavkortat,precis som alltid.
Anna och Jennie
När allt dom säger är nytt!
Dom senaste gångerna som jag har rest ensam ner till Uganda så har jag också haft turen att få besöka Eddies mamma.
Det är en stor ära och stunderna där känns på nåt vis lite heliga...Min respekt för Eddie är stor och det är nog det som gör det stort att få tillbringa tid med hans mamma också. Den här gången så åkte jag och Sam dit tillsammans med Eddie och Faisal och vi passade på att plocka stora buntar med en speciell sorts blad som dom hackar ner och kokar. Det ser ut som spenat ungefär... Det blev ett välkommet extra tillbehör till barnens kvällsmat den kvällen! Vi plockade med oss lite färsk Jackfruit som också det gavs till barnen när vi kom tillbaka till skolan.
Att vara med dom här människor är oerhört intressant för i stort sett allt dom säger är nytt för mig. Faisal är helt fantastisk på att berätta och förklara vad olika växter,blad och blommor kan användas till och det är så himla roligt.Rätt som det är hänger Sam i ett träd, och ropar att jag ska ta emot färsk Guava och Mango!
Gissa hur gott det är?
Eddies mamma ville ha att jag skulle vara en del av hennes trädgård och bad mig att plantera en sorts nöt, tror jag det var... Jag fick plantera en han-planta och en hon-planta som skulle komma att klättra sig höga i det trädet som stod bredvid och sen fick jag lova att komma tillbaka och se till det nästa gång vi skulle ner :) Hur fint som helst!
Häromdagen kom det lite bilder från Eddie hur plantorna växt!
Anna
