att få vila en stund....
Det känns så otroligt konstigt att tiden går så fort i vissa fall. I andra fall inte.
Jag har varit hemma i 2 veckor nu men det känns som om jag inte varit i Uganda på minst ett halvår.
Den extremt korta planeringen nu senast är nog den största anledningen till att det känns som att jag knappt varit där. Vi har heller ingen resa ner inplanerad i nuläget och det tycker jag är jobbigt.Jag vill gärna veta.
Jag är sån.Oavsett om det är 203 dagar kvar så är det ändå bättre än att inte ha nåt planerat alls. Det som gör det svårt att planera är såklart livet... Det är så mycket att ta hänsyn till.
Men klart är att ju fler gånger man åker,desto mer vill man dit.Man lämnar ännu en liten bit av sitt hjärta där varenda gång.På så vis så är hjärtat aldrig helt längre.
Det är okej att vara ifrån mina egna barn under några veckor på ett år därför att den kärleken tummas det aldrig på.Jag vet att dom har det bra hemma även om inte jag är där.
I Uganda handlar det om en total förändring för dom barnen då vi kommer. Glädjen är total,dom leker och dom vet att det kommer att hända roliga saker. Dom vet också att vill man vila lite i någons famn så får man det....
Hjälp vad mycket regn....
A bad day....Heavy rains.
Ett meddelande från Eddie igår följt av bilder.....Mängder av vatten.Numera vet vi att det där regnet ställer till det mer än vad som är mänskligt. Människor dör och folk blir vansinnigt sjuka.Dom kommer att sova på blöta madrasser under flera veckor framöver om dom ens kan stanna kvar i sina hus. Dom små affärerna som försörjer en hel familj spolas bort och dom får starta om från början igen.
På Bristol är det torrt i sovsalarna tack och lov och inga barn kommer att sova på blöta madrasser eller dö...men utanför grindarna då kommer dom att göra det...
Nu muras det!
Alla arbeten som vi gör i Uganda på Bristol är inte lika roliga men vi måste göra dem iallafall.
Just nu är vi mitt uppe i ett sånt jobb. Vi bygger en mur..... på sikt är tanken att muren ska sträcka sig runt hela skolan och inte bara delvis som vi har nu. Det är inte särskilt vackert och det känns som att skolan kommer bli ganska instängd men det handlar om barnens säkerhet och det går såklart före det som är snyggt.
Som läget är nu så har vi haft ett nätstaket där barnen ser ut,men det innebär också att andra ser in. På en annan sida har vi en ilsken granne som klipper sönder nätet i parti och minut för att han vill göra livet surt för Eddie,av det har det blivit en polissak som kommer att sluta med en jobbig sits för grannen då han såklart inte har några som helst rättigheter att förstöra nån annans egendom. Så så fort det är klart så hoppas vi på en mur där med.
Men nu har vi startat med att stänga till ut mot vägen och från Eddie kom det här....
Tjuranacken vi ser här tillhör Aiziz!Han är stark som en oxe och älskar att arbeta! Han har växt som människa jättemycket det senaste och kommer alltid med jättekramar oavsett om hela skolan tittar på,det bekommer honom inte alls. Han har funnits med oss länge och det går inte att inte älska honom.
Vi kan tydligt se att murbruk är billigare än sten....mycket murbruk blir det!
Tänk att varje sten är gjord för hand...Vi snackar 2015 och fortfarande så gör dom så.
Anna
Inga förspillda dagar här inte!
Varje dag man inte lär sig nåt nytt är en förspilld dag... Min gamla chefs favoritord!
Säkert hade han hört det nånstans ifrån och just nu känns det som att jag inte har en enda förspilld dag nånsin....
Jag lär mig att rengöra trachar,sätta på ventilatorer, sondmata och kommunicera utan ord på jobbet.
I uganda får jag lära mig att det inte spelar nån roll hur mycket pengar vi skickar ner dom hittar ändå alltid på nåt nytt man ska betala för....(Inte Eddie men myndigheterna)
Här hemma har jag idag fått lära mig att det är för jättedyrt att tvätta spikar i tvättmaskinen....det blir liksom inte bra alls och jag får ringa en reparatör som stannar i 3 minuter och tar ut spiken och jag får le och säga tack fastän jag hellre vill skrika och behålla dom 900 kr som det kostade mig.
Så nu ser jag fram emot lite förspillda dagar,jag tycker jag har lärt mig nog mycket,iallafall för idag.
#helvetesjävlaskitvaddyrtdetärattvättaenlitenspik
Anna
Det är värt allt!
Tack vare Eddie och hans dröm har jag lärt mig att ingenting är omöjligt. Man vet aldrig vad livet har med sig och man kan aldrig sluta tro på att bra saker kan hända. Livet är inte överjävligt alltid,det handlar mycket om hur man väljer att se på det.
Jag tror också att det som Eddie lyckats åstadkomma sporrar många av dem i hans närhet.Dom ser också att en dröm kan bli verklighet om man bara jobbar hårt och tror på det man gör.Att man är ödmjuk inför det man stöter på och ärlig emot dem man jobbar med.
Man är aldrig ensam i ett arbete eller i en framgång för det finns alltid dem som stöttat upp utefter vägen och dom får man aldrig glömma av.Eddie är bra på det,han glömmer aldrig.
I vårt fall så har,tror jag, glädjen och vår humor varit en stor del av framgången. Det finns egentligen som inte går att skämta om, om man bara gör det på rätt sätt och än en gång att man är ödmjuk.
I våra första möten med Eddie så var det inte samma man vi mötte som vi har att jobba med nu.Den Eddie som var då hade vi inte kunnat arbeta med under en längre tid för jag och Jennie är inte såna.
Det finns så mycket skratt och glädje inuti oss och det måste få komma fram även om det många gånger är ett tungrott arbete vi gör och precis den glädjen och lättsamheten har vi i Eddie nu också och det är värt allt.
Vårt djupaste Tack <3
Vår tanke är aldrig att vi ska ta ett steg tillbaka och inte få saker gjorda på Bristol eller kring vår verksamhet.
Men ibland så sker det bara,det sker helt naturligt och det sker antagligen när vi behöver det för att hämta nya krafter för att orka vidare. Just nu har vi haft en liten period där vi inte riktigt arbetat så aktivt som vi brukar.
Vi planerar och har oss och har jobb på gång på Bristol men här hemma har det stått lite still och vi har varit lite dåliga på information till våra familjevänner framför allt.... Vi ber verkligen om ursäkt för det och det är på gång.
Utan våra familjevänner och utan all den hjälpen vi får så hade vi inte klarat det här.
Vi är ingenting utan er...Bara vet det,att vi är så otroligt tacksamma för allt även om vi ibland är lite dåliga på att visa det,men vi är det från djupet av våra hjärtan.Verkligen.
Jennie och Anna
Sötaste ungarna!
Är det nåt som är lätt att hitta i Uganda så är det söta ungar! Dom är överallt och plockar man dessutom fram kameran så kommer dom mer än gärna fram och sötar upp sig ännu mer...Man dör lite och vill ta med dem hem allihopa...
Värdefulla minnen nu och alltid.
Sista dagen på Bristol den här gången så var tanken att jag skulle vara där ganska tidigt för att hinna hänga med barnen.Som alltid i Uganda så händer det saker....Vi skulle hämtas upp av skolans buss vid 12 ungefär för jag hade för mycket väskor att transportera på en bodaboda.
Chuffören var sen,bussen gick sönder (igen) på vägen in till stan för att hämta mig och det glömde dom meddela Eddie, så kl 16 kom Eddie i sin egen bil inslirande framför hotellet med ett lite förläget leende och med ord om att vi är i Afrika och du vet hur det är....
Nu var det ingen större fara att vänta för det är vi vana vid men vad som gnagde i mig lite var dom sista orden jag sagt innan jag lämnade Bristol dagen innan....Majorine hade nämligen frågat om jag skulle komma nästa dag och jag svarade att det ska jag.Jag kommer ganska tidigt för sedan ska jag åka hem igen på kvällen.
Vad bra sa hon då hinner vi vara tillsammans hela dagen iallafall! Och jag svarade Ja på det....
Kl 16 är inte tidigt och när jag klev hur bilen så kom hon springade och hoppade upp i min famn med en jättekram.
Förlåt sa jag att jag kommer så sent men bussen gick sönder. Hon hasar ner från famnen och ger mig en puss på kinden och säger -Anna,det är bättre att du är sen än att du inte kommer alls.
Kloka, fina,underbara unge.Vi fick inte en hel dag den där sista dagen men vi fick några timmar och dom timmarna är värdefulla minnen nu och alltid.
Mitt lilla järngäng på den här resan.Jennifer i vitt,Anitah,Lucky,Margret och Majorine....Alla var dom kvar på Bristol över lovet.Men dom var glada ändå och missade inte ett besök som dom andra barnen gjorde som åkt hem!
Ibland har man tur.... :)
Anna
Hjärtat förstår.
Jag ska nu vara någons förlängda armar och någons förlängda ben.Jag ska lära mig att förstå vad någon vill utan ord.
Jag inser att ord ibland inte betyder någonting och att det går att iallafall om man bara vill,och jag vill verkligen. Jag ska vara en av dem som för hans talan när inte han själv kan och då vill det till att jag förstått det han vill rätt.
Precis tvärtemot det som jag tänkte att jag skulle jobba med är nu mitt jobb ändå och det känns oerhört meningsfullt.
Jag kan ingenting ännu,men jag känner.
Det är inte samma sak som vårt jobb i Uganda men på nåt vis så påminner det om det ändå. Utsatta människor som behöver lite extra stöd i ryggen.Dom behöver,men dom ger ännu mer tillbaka.Ibland förstår man inte vad dom vill,men man känner att dom behöver vara nära.
Man måste inte alltid prata med varandra för att förstå,hjärtat förstår iallafall.
Inte har jag tid att vara rädd för livet
Jag får vara med om mycket i Uganda. Mycket tack vare Sam och mycket tack vare att jag inte längre är rädd för att röra mig i Uganda på samma sätt som jag var förut.
När vi reser tillsammans jag och Jennie så är det alltid så otroligt mycket lättare att utföra ett bra arbete med barnen och Eddie, och att vara på Bristol är också mycket roligare när vi är tillsammans. Jag säger inte att jag lider av att vara ensam där för jag älskar varenda sekund oavsett om vi är många eller jag är ensam men Bristol är vårat därför känns det alltid bättre när vi är båda.
Kampala är en bullrig stad och Uganda är ett rörigt land och det är inte alltid säkert.Men det är inte livet heller oavsett var man än befinner sig. Bort från jorden tas man inte innan man själv väljer att göra det alternativt att det är dags och då är jag helt säker på att man hade blir tagen bort oavsett var man befinner sig.
Jag tänker inte vara rädd och jag tänker inte begränsa mig i mina upplevelser för saker som kanske kan hända för det vet vi ändå ingenting om. Respekt och ett säkerhetstänk absolut, men jag vägrar att vara rädd.
Tack vare att jag har valt att inte vara rädd så har jag fått se Kiwangala,mitt paradis på jorden.Jag har fått se vart Sam kommer ifrån och vart han kommer att ligga i sin sista vila den dagen då det är dags för han.Jag har fått se en massgrav med tusentals av döda människor sedan kriget och jag har hört Eddie berätta hur han flydde från sitt hem med bomberna vinande kring benen från samma krig och jag har sett ett litet barn dö på Mulago.
Jag har träffat en sjuk gammal man som levde upp av mitt besök och jag har fått krama en gammal tant som ännu pratar om mina lena fötter. Jag serveras den godaste matooken på golvet som jag får äta med människor som har levt livet mer än vad jag nånsin kommer att göra, inte har jag tid att vara rädd då.
Att lyckas fastän man inte borde ha gjort det...
Att vara vit i Uganda är inte alltid så lätt. Ju fler gånger man kommer dit desto mer misstänksam blir man.
Jag är av naturen sådan att jag tror gott om alla,alltid.Jag tror inte att nån vill utnyttja andra eller medvetet vara elaka.
Lite naivt tänk kan man tycka och såklart åker man på smällar ibland just därför. Men jag tycker att det är värt det för jag vill tänka så som jag gör.
Vad som blir svårt i Uganda är att dom allra flesta där är fattiga och även bortom fattiga.När man då kommer dit som vit och i deras ögon oerhört rik,så är det svårt att avgöra om dom tycker att man är bra som människa och tycker om en för den man är eller om dom ser en som deras väg ut ur fattigdomen. Man måste vara på sin vakt hela tiden känns det som och bedöma och bevaka varje situation som man utsätts för. Man måste ju vara glad och trevlig men ändå vara stenhård i det man säger och i hur mycket man ger av sig själv. Inte alltid helt enkelt....
Eddie har det egentligen på liknande sätt. Alla tror att han är oerhört rik med tanke på hur hans skola ser ut och att vi väldigt ofta rör oss i hans sällskap.Alla tror och förväntar sig saker av honom och inser inte alls hur mycket han sliter och vilka uppoffringar han gör i sitt eget liv för alla barnen och ungdomarna och det kan jag tycka är tråkigt!
Han får också så otroligt mycket krav på sig om saker han "måste" göra och "måste" betala därför att alla vet att han har oss i sitt team.
Så vi hjälper Eddie...men ändå gör vår hjälp att han hamnar i knasiga och svårlösta situationer emellanåt och allt handlar i grund och botten om pengar och om avundsjuka för att någon som inte borde ha lyckats faktiskt ändå gjorde det...
Anna
Var det värt det?
Skorna står nyputsade och redo för skolstart. I mitt stilla sinne så undrar jag om det verkligen var lönt att ödsla skoputs på dom här....men det var det.Minst en termin till,inga problem.
Anna
Jag blir otålig och irriterad....
Jag försöker verkligen att inte låta mig påverkas av den ytlighet som jag känner efter varje resa som vi gör.
Jag försöker men det är så svårt.Allt jag känner ligger på ytan och tårarna är ofta nära.
Jag tänker och jag känner så mycket så jag blir trött på mig själv.Jag önskar att jag kunde stänga av men det går inte. Försöker tänka logiskt men i mitt huvud är inget logiskt precis när jag kommit hem.
Istället för att se det som vi gjort så ser jag det som vi inte gjort och istället för att känna mig lugn inför framtiden så tänker jag på allt som kan gå fel.
Jag vet att jag behöver tid men jag blir otålig och irriterad på mig själv för att jag efter 7 år fortfarande inte har lärt mig att livet inte är rättvist och att det faktiskt inte är mycket som just jag kan göra åt det fastän jag så evinnerligt önskar att jag kunde det.
Jag önskar att jag gav mig själv tid att förstå att vi faktiskt gör precis allt som vi kan...
Anna
På besök hos barnen i Kawanda
Naturligtvis så är det så,som jag tidigare skrivit att en del barn fastnar i hjärtat lite mer.Man vill det inte men vi är också bara människor. Det finns 6 barn som Sam ansvarar för.På ett helt naturligtvis vis så slår också mitt (och min mammas) hjärta lite mer för dem.
3 av dem är syskon till Sam,dom andra 3 är syskon till syskonen (!) men alla bor dom ihop när det är lov.
Då tar Sam med sig allihopa ut till Mormor och barnens pappa som bor grannar i Kawanda så tillbringar dom loven där tillsammans med ytterligare 4 syskon så dom bor 10 barn och ungdomar under samma tak.
Kaos om ni frågar mig men en fullt normal lösning i Uganda.
En dag for vi ut till Kawanda för att träffa alla barnen och mormor och morfar såklart.
Lika kul som alltid och vi var alla glada för att få ses igen.Barnen växer fort! Fastän det bara är ett par månader sedan jag såg dem så kändes det som att dom vuxit jättemycket!
Lilleman Travis
Sams lillasyster Naiga Tracy
Sams lillebror Bukenya längst fram med Trevor på ryggen. Dom här två är jämt ihop.
Lillebror Pius...som inte är så liten dock..
Inga problem! Vi gör det!
Då båda mina senaste resor ner till Uganda har varit hastigt påkomna så har vi inte hunnit få ihop pengar till att ha en stor fest för barnen.Lite tråkigt men inte mycket att göra åt. Vi har istället valt att servera en måltid med ris och kött och sen frukt efter det. Barnen är väldigt nöjda iallafall!
I normala fall så lagar Eddies fru Mama Big maten men eftersom det är lov nu så är inte hon där.... Inga problem tyckte Sam! Vi fixar det! Sagt och gjort. Sam,jag och några av det äldre barnen satte igång att göra köttgryta och ris och några andra skar frukt för glatta livet. Gott blev det! Jag trodde i ärlighetens namn inte att Sam skulle fixa maten till typ 80 personer men det gjorde han. Vi hade några jätteroliga timmar och att jag var med och lagade mat på riktigt tyckte barnen var väldigt roligt!
Vill du ha sockerrör undrar Isaac? :)
Anna
Jag känner livet i mig.
Jag lägger mig, och jag vaknar upp i min egen säng...Jag slås av tystnaden och jag slås av att jag faktiskt tycker att vi har det fint där vi bor nu.Jag tyckte inte det innan jag åkte riktigt men när jag steg innanför dörren igår så kändes det faktiskt som att jag kom hem.
Tystnaden och ensamheten stör mig inte alls,den är inget problem,men när 3 älskade och saknade ungar dundrar förbi med kramar och hej så är det absolut mer än skönt och jag kan inte låta bli att längta till imorgon när killarna kommer hem igen.
Tystnaden är något jag kan sakna när jag är i Uganda.I stan är det aldrig tyst.Inte på skolan heller av förklarliga skäl.Rummet på hotellet där vi bor ligger mot en bakgård där ett gäng håller till och dom är fulla från morgon till kväll,alla dagar utan söndag.Dom skrålar och skrattar och det spelas musik konstant.
På nåt konstigt vis så störs man inte av det och Sam skrattar ofta åt alla historier dom drar.
En dag hade en vän till dem slagits ihjäl av sin man men inte ens det störde deras glada humör medans jag i mitt stilla sinne undrade om dom var dumma i huvet på riktigt....men vardagen i Uganda är inte som våran,det är bara att acceptera det.
Här hemma har våren kommit på riktigt medans jag varit borta och det är grönt överallt.Vi går mot den tiden på året som åtminstone jag mår absolut bäst på och jag känner livet i mig.Inte för att jag vet hur just mitt liv ska komma att se ut framöver, men bara att känna att jag har ett liv det gör mig lycklig.
Anna
Önskar att hon vill ha dig också....
Nu är jag på väg igen...Några timmar på Amsterdams flygplats bara sen är jag hemma. Jag tror varenda gång som det är dags att lämna Uganda att jag ska vara förberedd,att det ska kännas lättare men det är precis samma känsla varje gång, tänk om det är sista gången jag ser dem?Tänk om jag aldrig kommer dit igen?
Jag har haft 2 jättebra veckor som susat förbi ännu fortare än vad dom brukar.Mycket skratt men också allvarliga samtal om livet och den känslan som faktiskt infinner sig hos nån som inte tillåts att lämna sitt land fastän den människan vet att den bara har ärliga avsikter. Det gör ont i dem mer än vad jag tror att vi förstår.
Jag har haft en liten barnaskara att se den här gången och det är en annorlunda känsla men enkel när dom är så få.
En dag så satt jag dock med en liten malariasjuk flicka i knät,hon var varm och utslagen av febern och när hon tittar upp på mig och säger -Jag vill ha min mamma, så vet jag inte vad jag ska säga...Det är klart att hon vill,det är bara inte lika klart att hennes mamma vill ha henne...Det säger jag naturligtvis inte utan jag håller henne bara lite hårdare och lite närmare för att iallafall försöka fylla en liten del av det som borde vara en självklarhet för någon som är liten.
Anna
Härliga fredag
I bland så händer det något i livet som gör att man känner en enorm tacksamhet. För mig är det allt ifrån att se äldsta dottern klara sitt körkort och se henne köra i väg med bilen eller att få ett glatt - Hej jag är hemma nu! ifrån den yngsta dottern när hon kommer hem från skolan. Det kan också vara att se alla våra 12 små lamm i hagen leka med varandra. Vad jag känner och tror är att tacksamheten gör sig påmind på så många olika sätt.
I dag var det en sådan dag som jag gör att jag nu sitter här vid datorn och försöker få ner vad som hänt i dag med ord som nästan inte räcker till för beskriva min tacksamhet......
I höstas var jag och Anna hos Rotary här i Varberg och höll ett litet föredrag om vårt projekt. Yvonne som är president hade bjudit in oss då vi lärde känna varandra när hon besökte vår loppis som vi hade i maj förra året.
Efter vårt föredrag så fick vi veta att dom väldigt gärna ville jobba vid sidan om oss och göra vad dom kunde för att få in pengar till vårt projekt.
Så för någon vecka sedan så ringde Yvonne upp mig och berättade att dom nu gärna ville träffa oss för att överlämna en gåva till vårt projekt. Lycklig över samtalet så föll det sig så att dagen dom ville träffa oss skulle infalla under tiden Eddie och Sam skulle vara här. Detta kunde ju inte bli bättre och att få överaska Eddie med detta skull vara en av höjdpunkterna under hans vistelse här.
Nu vet ni ju att våra planer fick ett helt annat slut än vad vi drömt om och Eddie och Sam uteblev.
Efter att ha pratat med Yvonne så ville hon ju givetvis välkomna oss lika mycket ändå trots saknaden av Eddie på plats och eftersom Anna tog ett beslut att åka till Uganda så var det bara jag kvar till dagens möte.
Det var en välkomnande känsla att ställa sig upp inför alla och berätta om vårt projekt för de som inte var där förra gången och att också få berätta och visa med alldeles nytagna bilder i från Eddie vad pengarna skulle användas till.
För två dagar sedan så kunde vi avslöja för Eddie vad jag skulle befinna mig i dag och vilken fantastisk summa som skulle stå till vårt förfogande. Jag önskar så att jag sett Eddies min för Anna berättade att han blivit alldeles tagen och knäsvag när jag nämnde summan. Hans skriva ord till mig om hans tacksamhet räkte gott för mig för att känna den lycka som Eddie upplevde då.
Alla pengar vi får in i vårt arbete till att göra vardagen lite lättare för barnen på skolan behövs och dom gör skillnad. När vi nu får in en sådan stor summa som 30.000 kr ja då kan jag i ärlighetens namn säga att jag kan känna att vi kan andas ut för en liten stund då vi nu har möjligheten att uträtta något som kommer att hjälpa barnen på skolan.
För pengarna som kom in i dag kommer vi att köpa ett reningsverk för att rena regnvattnet och det kommunala vattnet. Vi kommer att kunna ha kranar där barnen kan fylla sina vattenflaskor med rent vatten i stället för att dricka regnvattnet. Där kommer att finnas ett nytt utomhuskök som kommer att innehålla två hoar där det ska finnas tvätt och skölj möjligheter med rent vatten. Dom kommer att kunna få rent vatten att diska i och att laga mat i. På sikt så hoppas vi att minimera sjukdomarna som härjar på skolan så som difteri, thyfod fever, kolera mm.
I dag var en bra dag och det är med ett lättat hjärta som jag kommer att somna i kväll hemma i Sverige och jag vet att Anna och Eddie i Uganda kommer att känna det samma när dom lägger sig i kväll.
Jennie
Lite bildvisning från skolan.....
En stor och välkomnande check överlämnades från Yvonne och Rotary till oss
Elisabeth, jag och Yvonne. I sommar tackar Yvonne för sig som president och Elisabet kommer att ta över...
Detta vill vi förhindra med att rena vattnet. Inga mer smutsiga baljor med smutsigt vatten som ska användas tilll att tvätta disken i.
Det är ett reningsverk med tillhörande tank för det renade vattnet som ska göra att barnen framöver förhoppningsvis ska hålla sig lite mer friska....
Det handlar inte om det...
Det handlar inte om att jag inte trivs i Sverige eller att vara hemma.Det handlar inte heller om att jag inte älskar alla jag har omkring mig hemma eller att jag inte uppskattar dem, för allt det där gör jag. Mer än vad dom själva förstår. Men jag älskar Afrika också. Jag lever lite mer.Jag andas lite lättare och jag känner ännu lite mer när jag får vara här. Jag skulle aldrig kunna leva här på heltid,det är jag nog för bekväm för,men jag älskar ändå landet och människorna.
Om jag hade levt här som den svensk jag är så hade jag med all säkerhet fått en hjärnblödning på mindre än 5 dagar av all korruption och deras sätt att hantera saker men jag hade på sikt antagligen uppskattat mitt liv ännu mer än vad jag gör nu.
Jag ser vad människorna här går igenom.Varenda dag är en kamp.Varenda dag går ut på att överleva och dom allra flesta planerar inte ens för morgondagen för man vet ändå ingenting om den. Vi drömmer och planerar om allt vi ska göra och köpa,vart vi ska resa och hur vi vill att vår framtid ska se ut.Här ser man till att skaffa pengar så man får mat på bordet just den dagen för imorgon är ändå en annan dag...
Anna
Lite av varje från ett vackert Uganda!
Så har då dom första dagarna gått på min nionde resa ner till Uganda. En resa som gjordes i frustration och i en stor portion sorg över det Nejet vi fick på Eddies och Sams visum. Jag kände framförallt Sams förtvivlan ända från Uganda och hem och nu med facit i hand så är jag otroligt glad att jag valde att åka ner och ge honom hoppet tillbaka på livet,trots att det var ett snabbt beslut som kanske är svårt att förstå.
Av de 10 timmarna jag tillbringade på planet så sov jag nog bort 8,sömn har definitivt varit en bristvara den senaste tiden för min del.Sedan har jag både hunnit vara på Bristol hos barnen samt fira min egen 40 årsdag på ett i mina ögon exemplariskt vis.
Idag har jag gjort det som var en av anledningarna till att jag åkte,jag har haft möten på både Svenska och Norska ambassaden. Väl bemött på båda och på den Norska ambassaden fick jag till slut träffa chefen så jag kunde förklara vårt ärende för honom på mitt eget språk och jag tror att han lyssnade faktiskt. Jag fick iallafall lite tips om hur vi kan gå tillväga nästa gång vi ska söka visum för dem för naturligtvis så kommer vi att söka igen,vi kan ju inte bara ge upp, det ligger liksom inte för mig och Jennie.
Nu har vi precis ätit lite mat och det blir en lugn kväll på hotellet. Imorgon ska jag ut till barnen igen på Bristol.
Det är lov nu så där är lugnt.Bara 68 barn kvar men det känns fullt tillräckligt just den här den här gången.
Anna
Nu är jag iväg!
Lagom tills det var dags att åka kl 02.30 inatt så var väskorna klara och jag likaså. Nu har jag tagit mig den första etappen,nämligen den till Amsterdam. En jäkla stor flygplats!
Ett par timmars väntan här innan det bär av mot Uganda där jag landar 22.20 ikväll.
En bra bok och däremellan lite tankar som man kan tänka klart gör att resan inte alls känns särskilt lång fastän det på pappret är ganska mycket.
Ska göra vad jag kan med bloggen under resan,det som kommer det kommer.Regnperiod i Uganda innebär sämre nät tyvärr så ibland är det svårt.
Ha en bra dag!
Anna
