Att leva som man lär?
Time lost can never be gained....Typ Förlorad tid kommer aldrig åter.
Väldigt lustigt och en smula ironiskt att läsa den här lappen på Bristols stora anslagstavla.Landet där inte en enda människa kommer i tid någonsin och där någon annans tid inte heller den betyder ett skvatt. Och där man inte heller ber om ursäkt för 2-3 timmars sen ankomst om det så är till sitt eget bröllop.
Men man kan ju alltid sätta upp en lapp för att liksom påminna sig om vad man ändå inte kommer hålla!
Anna
Dom är vår trygghet
Att vi så fullständigt fastnat för ungarna i Uganda är ju inte särskilt konstigt egentligen.Åren som vi vart där börjar bli många,resorna ner är absolut också de många.Vi har vart med länge helt enkelt.
De senaste åren har vi ju däremot börjat resa med fler människor i vår närhet som vill med ner för att se och uppleva Bristol Academy.Vad som slår mig med dem är att dom faller in i precis samma beteende som jag och Jennie.Inte en enda av dem som rest med oss har ställt sig bredvid och inte blivit en del av barnen.
Inte en enda av dem räds barnens snoriga näsor och skitiga kläder utan det är öppna armar från alla till alla.
Inte bara egentligen från oss till ungarna utan också oss emellan.När man reser och tillbringr tid tillsammans under de tämligen torftiga förhållandena som vi gör under våra vistelser i Uganda så kommer man varandra nära helt enkelt fastän man kanske inte känner varandra utan och innan från början.
Jag känner en oerhörd respekt och tacksamhet för dem som rest med oss.Dom ser och förstår vad det är vi jobbar för och dom gör det tillsammans med oss.En sketen,snorig och kanske lite loppig unge är inget hinder för dem heller utan dom ger allt vad dom har.Det är stort.
Mer tacksamma för er alla är vi än vad vi någonsin med ord kan beskriva.
Anna
Jag vill
Jag pratar med Eddie en kväll och helt ärligt berättar jag att jag faktiskt ibland är jättetrött på vårt arbete.
Att jag ibland inte vet hur jag ska orka en enda sekund till fastän det är allt jag vill.
Jag vet säger han,jag känner samma.När dom stora killarna ställer till det och jag måste lösa saker överallt så vill jag inte heller mer.Men så tittar jag på de små barnen och då vet jag att jag måste orka.
Jag skäms för mina tankar och tackar tyst för att jag iallafall får åka hem emellanåt.Han står med allt upp över öronen varje dag året runt och han är oerhört ensam i det arbetet.Vi är med honom men vi är långt borta.
De som är nära kan han aldrig nånsin helt och fullt lita på för det gör man inte där.
Så ser jag dem och jag vill så evinnerligt gärna rädda varenda en av de där ungarna och resten av världen också.
Jag vill.Men jag är så liten i det stora hela.
Anna
Jag hade aldrig valt just det.
Hela min dag har varit full av tankar från gårdagen.Det blir på nåt vis så galet påtagligt när man säger det högt vad det är vi sysslar med.
Vi har varit med och byggt en skola för fattiga och föräldralösa barn i Uganda.
Vi har hört livsöden berättas som inget barn borde få uppleva.
Vi har lämnat en del av våra hjärtan hos barnen där....
Orden ringer i mitt huvud fastän det är våra egna ord,våra egna upplevelser och vårt eget aktiva val att vara med och förändra världen.Vårt val att åka dit gång på gång och göra det vi gör.
Men gudarna ska veta att det var inte mitt val att älska så mycket,det hade jag aldrig valt.Någonsin.
Anna
En kväll att minnas
Åh....! Ibland får man det till sig och man blir så vansinningt lycklig.Det kan också hända att jag faktiskt för en gång skull växte ett par centimeter på längden och inte bara som brukligt på bredden.
Skåne,7 tanter och lite snack trodde jag.Ont i magen oavsett.
Skåne var rätt,7 var ungefär 50,tanter var kvinnor och de mest intresserade sådana jag mött på väldigt väldigt länge!
Och när jag accepterat det faktum att jag skulle prata i mikrofon ( tycker verkligen illa om det ) så blev det en rasande trevlig kväll med massa bra frågor och väldigt fina ord om vårt arbete och om kvällens föredrag.
Man får på en energikick utan dess like som är svårt att förklara.
Igår klockan 22.30 rasade jag in genom dörren,vansinnigt trött men så lycklig.Man fattar ju varför man håller på med allt...det tar ju inte bara energi,det ger ju också.Och igår kväll gav det mer än på länge. Tack <3
Den kvinnan jag pratar med här heter Monica.Det var hon som bett oss komma och också hon har varit i Uganda och på Bristol.
Bästa Mia hjälpte mig med lite av varje....Mia är en vän till min mamma och till vår familj sedan urminnes tider.
Hon har också besökt Bristol och stöttar på alla möjliga vis vårt arbete
BristolBröder
Dom här två är bröder.Inte alls bröder med betydelsen att de har samma föräldrar men dom är Bristolbröder.
Lille Daniel som är elev nu och den betydligt större Kayiwa som varit det när han var mindre.
Nu är Kayiwa själv pappa till en liten William.Han försörjer sig och sin lilla familj med att jobba som brassbandstränare på en skola som tyvärr inte alls ligger i Uganda som man önskat utan i Tanzania där det är betydligt lättare att tjäna pengar.Tur för oss att han alltid kommer till Uganda när vi är där iallafall.Kayiwa är fullständigt magisk på trumpet framförallt och det är inte en gång som man stått där med gåshud.
Snäll är han också,och högljudd och alldeles fantastisk.
Anna
Hjälp vad skönt!
Sovmorgon....jag visste i hela min kropp att jag kunde sova idag för jag jobbar nattpass,så himla skönt att somna med vetskapen om att ingen klocka kommer att ringa utan att jag ska få vakna av mig själv.
03.45.... Men hej sovmorgon! Vad kan vi lösa för världproblem nu?
Jag blir så arg så jag får en liten hjärnblödning och den som försökt somna förbannad vet hur lätt det är...
Tänker att jag inte måste sova,att det är överskattat...Vet ju att det inte är det egentligen och till slut slumrar jag till igen för att drömma om saker som inte borde finnas.
Det är så vansinnigt frustrerande att inte sova ordentligt och bara vetskapen om att man inte kommer göra det gör ju att man vaknar på rent jäkelskap.
Tänker att det vore skönt att resa bort lite.För på hotell sover jag.Och på en gropig loppäten madrass i Uganda där sover jag också.
Resa.... Skulle vilja åka till New York tänker jag.Nog påverkad av Jennies totala kärlek till USA.
Och så vill jag åka till Zanzibar,Tanzania. Afrika lockar alltid.
Jag tänker att man tänker sjukt mycket oklara tankar när man är vaken på fel tid på dygnet och jag tänker att jag vill promenera på gator jag aldrig tidigare sett och fylla mig med kunskap som jag inte har.
Samtidigt som jag verkligen bara vill till Uganda och känna livet i mig där,helst i Kiwangala,mitt paradis på jorden.
Där som jag käkade mitt livs måltid på golvet med händerna tillsammans med två fantastiska bröder.Där jag får ödlor i nacken när jag måste stänga en dörr.Där strömmen saknas mer än den finns och där kackerlackorna är stora som en halv handflata.
Där i Kiwangala där en gammal tant undrar hur jag kunde bli så vannisnigt vacker och jag undrar detsamma om henne.
Där som jag inte bara längre är en vit människa utan Anna.
Där som jag fått någons livshistoria berättad för mig på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Men visst är det så att allting är vackert i Paradiset?
Anna
Tänk om vi fått välja alla våra människor?
Tänk om vi fått välja vilka människor vi skulle fått ha i vårt liv alldeles själva.Vid första tanken hemskt angenämt känner jag, vid andra tanken...not so much.Vi hade antagligen bara valt dem som var lika oss själva för att lättare kunna identifiera oss vilket ju är ganska skönt att kunna göra med människor vi har nära oss.Det blir en känsla av gemenskap helt enkelt.
Men så tänker jag att om jag skulle behöva omge mig med människor som är som jag dagarna i ända då hade jag blivit fullkomligt tokig.Det räcker bra med mig själv.Och tack vare att vi inte får välja så tar oss livet till platser och till människor som alla påverkar och utvecklar oss hela tiden....
Hade jag vetat vad det krävt av mig som människa att jobba med det jag gör hade jag aldrig vågat hoppa på ett sånt jobb,nu är jag evinnerligt tacksam att jag gjorde det.Jag har lärt mig massvis tex att tystnaden också pratar.
Jennie hade aldrig funnits i mitt liv.Hon är min totala motsats och jag kan än idag, efter drygt 20 år i varandras sällskap fundera på hur tusan vår vänskap har hållit i sig.Vi delar egentligen bara samma urusla humor.
Men jag är så oerhört glad att hon finns i mitt liv.
Min absolut störste lärare om livet finns i Uganda och fast det borde vara jag som lär honom om livet så är det han som lär mig saker nästan varje dag.Jag hade aldrig valt att ha honom i mitt liv frivilligt men jag fick det och skulle idag aldrig vilja vara utan varken honom eller det han lärt mig.
Mina ungar hade jag valt alla tre om och om igen.Min mamma också.Så det är bra.
Spot on kan man säga om dem.
Så på det stora hela kan man nog säga att livet är en jäkla spännande resa egentligen med allt vi inte vet.
Idag är det på ett vis och imorgon kan det se helt annorlunda ut,både på gott och ont.
Men helt klart är att livet är just nu,alltid.
Anna
Lite pratångest sådär....
Så sitter man där med lite ångest igen.Ingen allvarlig sådan bara lite föreläsningsångest....Till veckan ska jag ner till Skåne och prata inför en liten skara människor och Jennie är inte hemma.Aldrig känner man sig så liten som när man måste göra det själv.Kräknervös är jag när vi är två också men det blir ännu värre när man står där ensam.Tappar man bort sig när vi är två kan alltid den andre fånga upp och fylla i,är man ensam så är man......ensam helt enkelt.
Fördelen är väl att alla dom där orden finns i hjärtat redan,hade man sen bara kunnat sätta en påse på huvet så ingen såg en så hade saken vart biff,men det hade vart udda,även för att vara mig :)
Här är jag Conductor!
Alla taxibussar har en sån för att ragga passagerare och ropa ut vart bussen ska hän.
"Mina" passagerare är världens bästa och vår buss går alltid till samma ställe,Bristol Academy,Bwaise,Kafuunda och Nabweru!
Anna
Det är vår skyldighet
Precis det Linnéa skrev igår om att hon vill att hennes dotter ska veta om världen är precis det som jag velat att mina barn ska förstå.Framför allt det om alla människors lika värde och att världen ser annorlunda ut beroende på vart man befinner sig i den.Vi får aldrig någonsin glömma det.
Det handlar inte om att vi ska avstå från det vi har men vi ska vara medvetna om att vi har det.
Lika väl som att vi aldrig får tro att man är sämre för att man råkas födas i en kropp som ser lite annorlunda ut eller att man fått en extra kromosom eller nåt. Vi måste hjälpa varandra att förstå det oavsett om det är våra barn,någon annans barn,en trångsynt gammal moster eller en farmor som inte förstår nåt,det är vår skyldighet att hjälpa dem att göra det.
Du kommer alltid att veta...
Anna
Världen som den är
Det känns.... nästan lite skönt att mamma och Jennie håller på med Bristol och att denna bloggen finns. För oavsett om jag kommer dit igen med Sally eller inte så finns bloggen, bilder och minnen. För jag vill att hon ska veta hur världen kan se ut också, att det finns folk som inte har pengar till tex en sån självklar sak som mat är för oss. Eller barn som inte har 1000 leksaker som hon har. Men att oavsett vad så är alla lika mycket värda oavsett etnicitet, religion, kultur, och färgen på skinnet. Och genom bloggen till exempel så kan jag visa henne det och med hjälp av personer som faktiskt har varit där och sett hur det kan vara. För det är så världen ser ut och man kan inte blunda för det.
Linnéa
Att acceptera saker som dom är...
Något av det svåraste i vårt arbete tycker jag är att acceptera att "saker och ting är som dom är"
Det hade vart lätt att jobba om jag var okej med att barn var hungriga för att i Afrika är det så.Det hade vart lätt att leva med att ungar åker på stryk för det gör alla där.Att veta att 3 barn delar på en sängslaf och en filt för det finns inte mer plats än så hade vart skönt att kunna ta till sig och sen lämna därhän.Hade jag kunnat det så hade allt varit lättare.
Jag är den raka motsatsen till vad jag önskat att jag varit.Jag har svårt att acceptera saker som inte är rättvisa i världen.Svårt att veta att jag har men inte dom.Svårt att veta att nästan allt jag önskar (inom rimliga gränser) är nåbara för mig, men för dem är den enklaste lilla önskan det högsta av berg att bestiga.
Jag älskar att leva men jag vill att dom ska älska det också.
Jag vill att dom ska vakna varje dag och veta att jag behöver inte oroa mig för varken idag eller imorgon.
Jag är älskad,sedd och viktig och det jag vill betyder något.Jag vill inte bara att dom ska vara vemsomhelst,jag vill att dom ska vara någon,precis på samma sätt som jag är.
Anna
Om jag kunde förändra världen
Påsken är över och barnen i Uganda ska tillbaka till skolan efter några dagar hemma.En summa av 30 kronor kan ställa till det så dom missar flera veckor av det som återstår av terminen för att föräldrarna inte kan betala transporten tillbaka.
Galet och man tänker att dom borde kunna planera och prioritera men den sidan har vi mycket sällan sett på folket i Uganda.
Eddie hör också han till den kategorin av oplanerande människor även om han numera faktiskt har fått lov att ändra på sig litegrann.Förr kunde han på riktigt be om hjälp med 2 timmars varsel och vi fick vända oss ut och in för att lösa saker och det kunde skapa en del irritationer och en hel del onödig stress för oss,men också för Eddie när vi blir tvungna att säga nej för att tiden är för knapp.Nu vet han mycket väl om att planering är det som gäller i vårt samarbete även om det såklart händer vansinningt mycket oförutsedda saker som ingen av oss kan påverka.
Men hade jag suttit på makten att förändra något i världen så hade det nog faktiskt varit förmågan för det Ugandiska folket att planera sina liv bättre,det hade hjälpt dem så vansinnigt mycket.
Anna
Det var då....
I oktober 2013 gjorde jag min allra första ensamma resa ner till Uganda,den femte resan totalt och jag kan inte än idag säga vad det var som fick mig att våga göra det.Jag var inte särskilt självständig vid den tidpunkten,eller så var det det precis det jag var eftersom jag gav mig iväg...jag vet inte.Trots mängder av råd från olika människor att jag borde avstå så valde jag ändå att följa mitt hjärta.
1000 gånger har jag ångrat att jag åkte och 1000 gånger har jag tackat mig själv för att jag gjorde det.
Nånstans tror jag att det var just den resan som fick mig så vansinnigt fast och så väl medveten om att jag måste vara min egen trygghet.Jag blev medveten om att det i Uganda var nåt som jag bara var tvungen att göra för att jag aldrig skulle bli hel annars.
Jag kände aldrig att jag åkte bort,det kändes bara som att jag kom hem.
Så kändes det då,och så känns det än idag.Saker i mitt liv förändrades och jag förändrades också.
Både på gott och ont.
En bild från evigheter sedan fast ändå så känns det som nu...
Anna
Berith och Ben
Det spelar ingen roll om dom är stora.Hjärtat går sönder när man får träffa dem.Ett barn som man har haft som familjevän under flera år så helt plötsligt så är han där och man får komma nära.Hur hanterar man det?
Det är totalt omöjligt att beskriva den totala lyckan blandat med de extremt starka känslorna man känner just då.
Jennies mamma Berith fick träffa sin Mugoya Ben.Många tårar föll men jag kan nästan lova att hon aldrig kommer att glömma varken mötet med Ben eller honom. Man gör inte det när man får möta verkligheten.
Anna
Kunskap är värdefullt men också smärtsamt
Idag är en dag som jag önskar att jag var omedveten om hur världen ser ut.Att jag levde i tron att precis alla människor har det som jag eller bättre.Att jag trodde att alla människor var mätta,glada och lyckliga.
Idag är det den största av påskens dagar i Uganda som jag har förstått det och jag är smärtsamt medveten om hur världen ser ut.Allt jag åt igår har en bitter eftersmak idag och jag hade så jävla gärna delat med mig av det om jag kunnat.
Kunskap är otroligt värdefullt men okunskap är ibland känslomässigt lättare.
Är så otroligt tacksam för det jag har och så otroligt ledsen för att jag har kunskapen och vetskapen om att alla inte har det.Idag vill jag inte veta.
Anna
Glad Påsk önskar vi er alla <3
Det är enkelt då vi firar samma högtider som de i Uganda.Skillnaderna blir inte så stora då,iallafall är skillnaderna inte stora till anledningarna till att vi firar.Det andra är väl ungefär så mycket skillnad som det kan vara.Överflödet vi har här av mat,godis och blommor och allt vad det nu kan vara skiljer ganska mycket.
Dom flesta har inte råd att äta annan mat än vad dom alltid gör och väldigt många har inte råd att ta hem sina barn över påsken då det inte bara handlar om transporten från och till skolan utan också de extra magar man har att mätta.
Pengarna till det finns helt enkelt inte.Jag vet att det finns familjer som inte vill nåt hellre än att hämta hem dem men det går inte.
Idag svider det lite i min mage att veta det.Jag försöker lägga det åt sidan och det går absolut bättre att göra det nu än för några år sedan men ändå finns den där lilla gnagande känslan av orättvisa där.
Jag vill att dom ska ha det lika bra som vi.
GLAD PÅSK OCH TACK FÖR ATT NI ALLTID FINNS FÖR OSS OCH VÅRA ÄLSKADE UNGAR.
UTAN ER VORE VI INGENTING.
Anna och Jennie
Tänk om inte jag vill?
Jag är på väg hem från jobbet,lite rörig i tanken då det varit en lite rörig dag överlag.Jag ska köra om affären och och det är ganska mycket bilar på vägen.Så kommer det en motorcyklist på motsatt sida och han buskör.
Säkert glad för att få ut motorcyklen efter en lång vintervila men jag blir så förbannad på ingen tid alls.
Det rör sig om ett enda litet misstag från honom så kan han förändra livet,inte bara för sig själv utan också för nån utav oss andra som är precis i hans närhet just när han ska ha lite roligt.
Jag kanske inte har lust att köra på honom för att han uppför sig illa? Jag kanske inte heller har lust att få mitt liv förändrat för all framtid på grund utav honom.
Jag blir så galen på människor som tror sig ha rätt att göra hur dom vill.Dom kan göra det hemma om det bara drabbar dem själva,men finns det en endaste chans att man kan utsätta en annan människa för nåt som den inte själv har valt då får man tänka sig för både en och två gånger oavsett vad det gäller.
Hej Sally!
Idag blev det dåligt bloggat.
Först jobb sedan kvällen med den här lilla stjärnan.
Lilla älskade Sally,vad vore livet utan dig?
♥
Anna
Hej Duracell!
I vår värld är det såklart helt befängt att servera hungriga barn läsk...Men i Uganda så hör det liksom till.
Barnen är bara en tvärhand höga när man ser dem med en dricka i handen och dom kostar i stort sett ingenting.
Så när våra fester går av stapeln så har vi såklart läsk och det är alltid så himlans gott tycker dom.
Att vi sen har 200 totalt sockerstinna ungar springande på skolgården som duracellkaniner det hör liksom bara till!
Anna och Jennie
Jag kan inte förstå fullt ut..
Ta en titt bakom det uppenbara som korten visar....
En liten flicka som med största sannolikhet har ont i huvudet...En famn är egentligen det hon vill ha.
Felicia sätter sig ner och tar emot henne på det mest självklara sättet,och det visar så mycket av det vi gör när vi är på plats.Pengar i all ära men närheten till barnen,de famnar vi kan erbjuda,de öron som kan lyssna och de ögon som kan se dem råder inga pengar i världen på...
Hon får det hon vill ha.Närheten till en vuxen människa som ger allt vad hon har.
Dom är inte bortskämda med det där barnen på Bristol,barnen i Uganda eller barnen i Afrika i stort skulle jag tro.Vi som vuxna har så mycket att ge men där väljer dom en annan väg med sina barn än vad vi gör.
Kanske på både gott och ont.
Ibland förstår jag deras tanke när man lämnar bort sitt barn på boardingschool (att man bor på sin skola) eller till en släkting för vet man att man inte har råd att mätta sitt barn och ge dem det dom behöver så innefattar det ju ändå nån form av kärlek att låta dem vara nån annanstans.
Man önskar isåfall kanske mer att dom aldrig skaffat dem från första början.
Men det är deras värld och jag kommer aldrig till fullo att förstå den även om jag envisas med att tro att Uganda ändå varit mitt hem i ett liv jag tidigare hade.
♥
Anna
Bilder från idag <3
I morse kom de här bilderna från Eddie.Barnen har samling ute på skolgården och dom marscherar också efter bandet som spelar.Han berättar att dom laddar inför påsken som är en stor högtid också i Uganda.
Tanken är att barnen ska hämtas hem över påsken men han vet lika bra som jag att det kommer att vara en stor andel barn kvar i iallafall,kanske så mycket som hälften av de boende 200.
Sen är det bara några veckor kvar innan det är dags att stänga termin 1 i början på Maj och åka hem på lov igen.
Sen drar termin 2 igång i slutet av samma månad.
Det första jag ser är att han är tillbaka igen...Lille Kawalya Davis,mässlingpojken.Bara det räckte för att dagen skulle bli bra!
Dom är ju så söta så man kan dö sötdöden hela dan....
♥
Anna
Varför är det olika?
Det känns lite konstigt när man läser och hör om den ondskan som drabbade vårt land för bara ett par dagar sedan.Det är svårt att förstå och man berörs av allt det som sker omkring oss.
Man inser att saker kunde ha gått ännu värre än vad det redan gjort.
Vad som slår mig sedan är att saker som detta händer i världen varje dag men sker det i exempelvis Afrika så hör vi ingenting om det.Sorgligt egentligen att människors värde är olika.
2010 så skedde det tillexempel ett terrordåd i Uganda. Det bombades på 3-4 olika ställen i Kampala i samband med VM finalen i fotboll. 65 personer miste livet ytterligare nästan 100 skadades men vi hörde nästan ingenting om det.
Jag förringar inte på något vis det som hänt i Sverige nu för det är fullkomligt fruktansvärt men alla människors liv borde vara detsamma.Det kan ingen få mig att tycka annorlunda om.
Anna
Stockholm <3
Ondskan kommer på besök och det går inte ens att greppa.Lilla Sverige.
Ord finns inte att beskriva det man känner.Vad händer nu?
Alla våra tankar till de drabbade och deras anhöriga men också till Sverige i stort.
Vår värld skakas om,men vi får aldrig vara rädda för att leva.
♥♥♥
Anna och Jennie
allt ofärgat
Vissa bilder gör sig bättre i svart/vitt än andra, speciellt när dom är fotade i Uganda. Man skulle, som idag vet mamma har skrivit innan, se allt i svart/vitt... för oavsett hudfärg så har vi samma färg på våra hjärtan.
Linnéa
Vissa
Hon ser dig.Alltid.
Han heter Bright.Och han är sedd alla dagar då vi kommer till Bristol.Främst av Jennies dotter Amanda.
Hon har en ängels tålamod med den lilla killen och hon låter honom få det han behöver,närhet och uppmärksamhet.
Att bara ensam få sitta såhär hör inte till vanligheterna om man är ett litet barn i Uganda,fastän det borde vara varje barns rättighet att få göra det.
Felicia,Bright och Amanda.3 av våra sjärnor.
Anna
Man vet om bara hjärtat är där
Helt plötsligt så finns det där specifika barnet så vansinnigt intensivt i min tanke.Jag kan inte släppa honom på hela dagen.Natten kommer och inte heller där så försvinner han.Han dör inte i min dröm men det händer saker som är dåliga och mitt hjärta gör ont när jag vaknar.
Allt för ofta oroar vi oss för det som sker nere i Uganda för dom är inte längre vilka som helst.Man försöker att inte lägga för stor vikt vid all oro men ibland så är det omöjligt.
Denna gången vet jag att jag måste fråga.
Jag ställer frågan försiktigt till Eddie om den lille killen är kvar på Bristol och jag får ett snabbt och glatt ja tillbaka.
I nästa rad skriver han...Men han blev hemskickad i helgen för han är svårt sjuk i mässlingen.Ingen fara med honom men han kan inte vara kvar under sjukdomen men kommer så fort han är frisk,hans systrar är kvar.
Lustigt det där hur man kan vara hemma och ändå veta att nåt är galet långt där borta.
Den lille killen som en dag bara var i min famn som om han aldrig varit nån annanstans.
Lille Kawalya Davis,dig drömmer jag om.Kom snart tillbaka.
Anna
Vi har inte gett upp!
Nu var det ett tag sedan vi pratade om det där vansinnigt stora vi har tagit på oss...Det där enorma bygget som vi hoppas kunna genomföra i slutet på året.Det där som kommer att kräva mer av oss än någonsin tidigare och det som vi inte kan klara utan hjälp ifrån andra.Det ligger där och gnager i huvudet konstant och vi behöver verkligen er hjälp för att nå vårt mål på 200.000 kr. Det ursprunliga inlägget kan du läsa här.....
Det är skitjobbigt att be om hjälp,och vi vet att det blir lite tjatigt men vi har ingen annan väg ut.Så kan du göra nåt så tar vi med en evinnerlig tacksamhet emot den hjälpen.Ingen summa är för stor eller för liten för det är tillsammans som den stora skillnaden görs.
Swish:123 268 38 94
Konto: 8388-1,4 140 970-7
Märk insättningen med BRISTOL 2017
Anna och Jennie
Ritar du världskartan?
Att bli tittad på tycker jag är jättejobbigt.Jag blir hemskt obekväm och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Det slutar alltid med att jag står och kollar upp i himlen,biter på naglarna eller drar med en fot i marken.
Här hemma ser man ju ut som alla andra (alternativt värre ut än andra) och det gör att man aldrig i stort sett känner sig utittad på det viset.Men i Afrika är det verkligen rent hopplöst att röra sig ute.Överallt kommenteras hår,ögon, stor rumpa (!) osv....Den stora rumpan tror dom är en komplimang även för oss fastän man i själva verket vill sänka dem långsamt och skoningslöst varje gång dom påpekar dess storlek.Le kan jag men tack och lov så hör dom inte vad jag tänker.Leendet hör nämligen sällan ihop med tanken.
En dag så blev jag stående utanför en affär och jag känner att jag blir tittad på.I sig som sagt inget ovanligt i Afrika men jag blir direkt obekväm.Naglarna var redan borta sedan innan vilket resulterade i att jag började dra foten i asfalten, en såndär planlöst nervös dragning och jag önskade mest att jag skulle kunna gå därifrån.
Rätt som det är så hör jag någon säga bakom mig: Står du här och ritar världskartan i marken?
Jag vänder mig om och möter ett stort leende från en människa jag aldrig sett tidigare och jag blir bara så full i skratt.
Ingen kommentar om varken rumpa,hår eller ögon bara nån i världen som såg att just jag är en jävel på att rita världskartor.
Anna
Med en fot i varje land
Ibland är vårt liv att ta beslut som gör världstor skillnad.Snabbt ska dom tas,dom ska vara rätt och dom ska påverka på lång sikt.Ibland handlar vårt liv om att ge någon långt borta tillbaka tron på livet bara genom att ta av vår tid och skriva ett par väl valda ord om att man tror på dem och deras förmåga att ta sig igenom alla svårigheter som livet innebär för dem.Alltsomoftast ber dom om våra böner och fastän jag sällan ber så lovar jag att göra det för dem för att det gör dem starka.Vissa dagar räddar vi också liv.
Andra dagar ser helt annorlunda ut.Då kan det innebära att skrota i soffan med en älskad egen unge eller äta frukost med en annan av dem.Det kan vara att bära runt på ett litet barnbarn som man inte förstår hur man klarat sig utan innan hon kom.Det kan innebära att man bäddar rent i sin säng och sen gör lite hallonpaj till dom där 2 som snart ska åka till sin pappa igen.Precis så kan livet också vara.
Samma människor men med fötter i 2 helt olika världar.Båda är livet och jag vill inte vara utan någon utav dem.
Anna
Livet...det är ju inte för evigt.
Malarian är tillbaka igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag vet hur han mår och jag vet att det handlar om ganska lite tid för att få hjälp för att hans liv inte ska vara över.Jag vill inte att han ska vara borta men ändå finns tanken där så ofta att just han inte kommer att bli särskilt gammal.Injektioner i massor,vila samt litervis med dricka är det som kommer hjälpa till att få han på benen igen.
Galet trött på att livet gör som det själv vill samtidigt är jag glad att veta att man inte är den som ensam står med besluten för allt som ska ske och framför allt att man inte vet vad livet tänker erbjuda en.
Hade man vetat det hade man antagligen blivit fullständigt galen.
Anna
