Det har gått så otroligt fort sen vi var nere förra gången i september 2010.
Då lämnade jag Uganda med tårarna rinnande utmed mina kinder med en känsla att jag aldrig skulle komma tillbaka dit igen,att jag aldrig mer skulle få träffa de människorna som kommit att betyda så mycket för mig.
Nu är vi snart tillbaka iallafall, och jag är så glad att jag hade fel!

Nya upplevelser, nya människor och nya känslor väntar, och jag är beredd, så beredd jag nu kan vara. Vi är på väg dit där jag har lämnat en bit av mitt hjärta och till de människorna som hjälpt mig att förstå vad livet handlar om.... 




                                                 Anna

Nu börjar det bli en hög med saker som ni faddrar lämnat till oss för att ta med till just ert barn! Så jätteroligt:) Det är nära nu....

Den här flickan heter Sharon. Hon är 15 år och bor på Bristol.Hon har sin storebror Derrick där också. Sharon har vi träffat båda gångerna som vi varit i Uganda, men vi har inte pratat med henne.Hon är en duktig medlem av brassbandet vet jag.


Sharon har nu börjat i Secondary school. Hon går alltså inte längre på Bristol utan på en annan skola.Problemet är, att gå i secondary är ganska så mycket dyrare än att gå på Bristol, och det är då ingen självklarhet att det blir någon fortsatt skolgång om ingen kan betala för det.

Precis så var fallet med just Sharon. Det fanns inga pengar att låta henne fortsätta....Fruktansvärt för oss att veta kan jag säga. Man vill ju inte att det ska ta slut för en summa av 1500 kr, det är nämligen på ett ungefär vad det kostar för ett barn/år att gå i secondary, just nu iallafall.


1500 kr är inte lite pengar för oss här hemma heller, det är inte det jag menar, men det är ändå ingen jättesumma.....
Det tyckte inte min mamma heller så hon bestämde sig för att betala Sharons skolgång, så hon nu kan fortsätta att gå i skolan!
Vi har ju allaredan våran Fred som vårt gemensamma fadderbarn, men ett barn mer eller mindre spelar ingen roll tyckte hon,klart att vi ska hjälpa till om vi kan!

Det är en skön inställning tycker jag!


                                              Anna

Nu när man har bloggen så kollar man ju om möjligt ännu oftare på korten från Uganda än vad man gjorde förut.

Detta kortet är från resan 2008 då vi hade med oss mycket fotbollsdräkter och även fotbollsskor till barnen. Självklart så skulle det ju ordnas en fotbollsmatch!

Sagt och gjort! Böljan VS Tvååkers IF blev det!

På en fotbollsplan, som inte fått godkänt av svenska fotbollsförbundet, blev det match mellan överlyckliga ugandiska barn/ungdomar med ivrigt hejjande publik vid sidan av.

Robert, ett av barnen vi hade med oss, (som för övrigt är grym på fotboll och hör hemma i Tvååkers If) drog på sig TIF kläderna och var med. Han hängde med på allt utan uppvärmningen! Det var ingen vanlig uppvärmning förstår ni utan mer "dansklappsnurr" uppvärmning! Hur häftigt som helst att se på, men inte just Roberts starkaste sida.....Själva fotbollsspelandet klarade han däremot alldeles utmärkt!

Hur det slutade minns jag inte riktigt och det var säkert inte viktigt heller, jag minns däremot att det fick bli en kort ofrivillig paus under själva matchen då ett gäng kor tvunget skulle passera, hur snyggt är inte det?


                                                             Anna

Jag hade aldrig kunnat ana att vi skulle få så mycket varma ord för det vi gör! För att för oss är detta något helt självklart att göra, man kan inte låta bli då man börjat.
Men att andra skulle uppmärksamma det och sen vilja hjälpa till känns bara helt fantastiskt!

Man kämpar och kämpar för att få människorna runt om oss att förstå och när dom sen gör det så känns det som att man vunnit högsta vinsten!

Vi har fått pengar skänkta till våra barn från helt oväntade håll, och det är så in i bomben jätteroligt! Det betyder så mycket! 
När våra närmsta vänner hjälper till så känns det också lite extra i hjärtat, det känns som att det är viktigt att de förstår vad vi håller på med, det är ju till stor del de som får lyssna på allt då vi kommer hem från våra resor.

En del av de människor som skänker pengar känner sig tveksamma om den skänkta pengen är tillräckligt mycket......det är den kan jag säga! Har du skänkt en aldrig så liten slant, men skänkt den från hjärtat så är den tillräcklig! Det är egentligen det största av allt!

Men ni ska veta, att lika viktigt som era pengar är för barnen på Bristol, lika viktiga är dom för oss.
Vi blir så otroligt glada och tacksamma då vi ser det som vi gör nu.......viljan ni har att hjälpa oss att hjälpa barnen på Bristol Academy! TusenTusen Tack!




                                             Anna

Jag har funderat på en sak dom sista dagarna....Vad är det som gör att vissa människor blir så engagerade och drivkraftiga egentligen? Vad har dom som inte andra människor har?

Ta Eddie tex, ägaren och grundaren av Bristol Academy.

Hur kommer det sig att han hittar kraften att hjälpa andra efter det som han var med om som barn?
Han förlorade sin pappa i inbördeskriget som härjade i Uganda när han var liten.
Han har fått kämpa sig fram utan att egentligen ha någonting alls. Ändå kan han i sin tur hjälpa så många barn till ett bättre liv.
Det gör ju inte vem som helst,eller hur? Jag hade nog gett upp tror jag om jag hade levt det livet som Eddie har gjort och så många med honom i Uganda.

Han har naturligtvis inte varit ensam om allt han har gjort under åren som gått. Han har fått hjälp från många olika håll och av olika människor som stöttat honom. Men ändå....Han har något i sig som gör att man vill hjälpa honom. Det känns så fullkomligt naturligt att göra det.
Jag kan inte låta bli och undra var han hittar sin kraft och sin inspiration ifrån?




                                              Anna


            

Det sliter på en att vara arg och frustrerad....jag hoppas att jag inom en snar framtid kommer att bli bättre på att inte bry mig om dem som inte bryr sig om oss.Det skulle göra det hela så otroligt mycket lättare,så det ska jag jobba på!



Sen är det också så att vi har en hel del människor runt omkring oss som visar en enorm uppskattning för det som vi gör, och som hjälper våra barn på Bristol att få ett bättre liv,och det känns så jättebra! Människor som intresserar sig för sin omvärld gör mig lycklig!

Annars rullar det väl på här tycker jag.... 4 nya faddrar bara den senaste veckan (helt galet!),första dosen av Dukoral är intagen (vaccin mot kolera). Presenterna till vårt fadderbarn Fred är inhandlat och känslan i magen är för dagen absolut helt okej så jag kan inte vara annat än nöjd.
Allt som ska med ska så smått börjas läggas fram för att gås igenom och dagarna räknas ner........ snart är vi där!


                                                              Anna

Nu ikväll har vi träffats hos Victoria på lite mat och prat. Mysigt som alltid att träffas och prata om det som vi tillsammans brinner för.

Den största anledningen var dock att jag och Jennie skulle få träffa de 3 tjejerna som faktiskt ska resa ner tillsammans med oss till Uganda den här gången. Dom går på gymnasiet i Falkenberg och har valt Bristol Academy som sitt projektarbete!Fantastiskt roligt!
Det verkar vara 3 väldigt stabila tjejer med fötterna på jorden, det kommer att bli hur bra som helst!

Jag hoppas såklart att dom kommer att vara nöjda med sin resa då vi kommer hem, och att våra erfarenheter från våra tidigare resor kommer att få dem att känna sig trygga då de ska ut på ett av sina kanske största äventyr hitills i livet. Vi kommer iallafall att göra allt vad vi kan för att det ska bli så!


                                                   Anna

Keep Calm and Carry on.

Så känns det som att jag måste tänka idag.
Stressar upp mig och blir förbannad på saker och på människor som jag inte kan påverka.

Är på väg in i den bubblan som jag vet att jag hamnar i då det närmar sig att resa.
Fullt fokus på det som ska komma och på det som jag vill ska bli så bra som det bara går.

Samtidigt som allt ska flyta på här hemma.
Tack gode gud att jag inte är ensam i det här. Mina vapendragare finns där hela tiden och vi blir enade inför uppgiften vi har framför oss, Jennie på hemmaplan och Victoria och jag på plats.

Här hemma finns Jimmy med våra barn i tryggt förvar.

Keep calm and carry on........

                                

                                                         Anna

Vi vill tacka alla som på olika sätt ställer upp för oss och för våra barn på Bristol Academy! Det betyder så otroligt mycket och det värmer våra hjärtan nåt enormt.Det är ni som ger oss energi att orka köra på!

Vad vi bestämt oss för nu är att sätta stopp ett litet, litet tag för nya faddrar. Vi måste växa in i det vi tagit på oss och vi vill att de faddrarna vi har ska kunna få ta del av allt som vi är med om och vi måste hinna förmedla alla kontakter faddrar-barn emellan.
Då vi inte jobbar med detta på heltid utan det endast är en fritidssysselsättning så måste vi hålla det på en nivå som vi är bekväma med, och den nivån är som sagt nådd för tillfället nu :)

Dörrarna kommer med all säkerhet inte vara stängda nån längre tid utan det är bara tillfälligt!

Vill ni ändå ha ett eget barn att stötta så säg till oss iallafall så vi vet om det!

Vad vi däremot INTE stänger dörrarna för är pengar till Bristol.Vi är beroende av alla bidrag,stora som små, det är det allting bygger på, Er hjälp.
Vi tar tacksamt emot och skänker varenda krona till barnen på Bristol. Tack för att ni hjälper oss att hjälpa!


Våra underbara ungar!



                                           Anna

Nu längtar jag tillbaka så jag håller på att bli tokig. Presenterna som våra familjer (faddrar) ska skicka ner till sina barn har så smått börjat droppa in. Pengar som människor vill skänka likaså. Små och stora bidrag, som alla är precis lika välkomna,det känns i våra hjärtan ska ni veta, att ni finns där ute och vill vara med och stötta.

Frågorna kommer om vad man kan köpa till just sitt barn, och svaret på den frågan är ganska enkel.....Tänk dig själv om du inte hade någonting....då hade man blivit glad för nästan precis vad som helst! Den största lyckan för barnen är antagligen att veta att det finns nån i Sverige som tänker lite extra mycket på just dem,det kan inga gåvor i världen slå.

Jag jobbar också på med att försöka låta bli att prata med människor som inte vill lyssna eller förstå, om vårt projekt.Det är svårt då jag tycker att det är en självklarhet att hjälpa till om man bara kan. Alltför många människor kör huvuvdet i sanden för att slippa se verkligheten såsom den är.
Men visst, gör det för alldel....tänk bara på att man kan missa saker på vägen....saker som kan vara en fördel för dig.


                                                       Anna

Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook från en Ugandier som jag säkert har träffat,men inte minns (man minns faktiskt inte alla....) som typ löd:

"Hejsan,jag har ett problem,kan du hjälpa mig?"

-Visst,det kanske jag kan vad gäller det? svarar ju jag såklart....

"Jag har ett par vänner i Sverige men jag har tappat bort dem, kan du hitta dem åt mig?"

Hmmmm.......hur ska jag, utan att grusa killens drömmar att få återse sina svenska vänner,förklara att Sverige är tämligen stort och att jag faktiskt inte känner alla här....?
Det kan jag ju såklart inte göra,det skulle ju kännas alldeles förfärligt elakt, så mitt svar på hans fråga blev:

-Vet du vad dom heter och var dom bor så ska jag försöka hjälpa dig.

Varför svarade jag så för undrar jag såklart nu.....
Han tror nog att jag utan tvekan är gud och inte en simpel korvkioskarbetare.....frågan är bara hur jag ska fixa till min lilla lögn? För hitta dem lär jag ju inte göra iallafall.


                                             Anna

Dagarna går och snart bär det av med ännu en resa. Det är mycket som ska fixas innan man åker, kolla alla vaccinationer, ha koll på allt som ska ner i resväskorna, planera vad som ska ske under vistelsen, förklara för alla nära och kära hur stort behovet av hjälp är osv. Det är många och viktiga funderingar som upptar ens tid innan avresan. Det är ju inte jobbigt på något sätt för man vet ju att det är genom allt detta som resan närmar sig.

Efter en lång flygresa där morgonen har övergått till eftermiddag och eftermiddagen till sen kväll, så ser vi ljusen på marken och man drar en lättnadens suck över att vara framme. Vi går av planet och det går en ström av männsikor in till ankomsthallen. Först så måste man köpa ett visum och i värmen står vi alla trötta, vissa med svullna fötter.....i en lång kö som sakta, sakta ringlar sig framåt. När vi har blivit godkända och fått köpt vårat visum så fortsätter vi för att ta emot våra väskor.

När väskorna är i tryggt förvar så känner man hur pirret i magen ökar. Tröttheten är som bortblåst och våra blickar söker sig mot utgången. Där ser vi ett välkänt ansikte med ett lika välkänt leende, Eddie och hans familj står och väntar på oss. Med sig har han också några barn från Bristol. Välkomnandet är stort och vi är alla glada över att träffas igen.


Vi går ut mot den lilla bussen där vi tränger i hop oss tillsammans med all vår packning. Rutorna på bussen är nere när vi kör från flygplatsen in till Kampala och dom så igenkännande lukterna, den smått hysteriksa trafiken och myllret av människor välkomnar oss än en gång. Vi är alla så förväntansfulla över vad vi ska uppleva under vårt besök och vilka människor som kommer att beröra oss och sätta avtryck i våra hjärtan.

Denna resa kommer inte att bli så för min del. Efter mycket övervägande så beslöt jag mig pga av olika omständigheter att inte följa med. Det var ett tungt beslut då jag känner att jag sviker "mina" barn. Jag har pratat med Eddie om varför jag inte kan följa med och han förstår, så det känns i alla fall bra. Trots detta så känns det väldigt konstigt att inte följa med.

Jag vet att Anna och Victoria kommer få en resa full med nya intryck och möjligheter att göra skillnad för barnen på Bristol. Jag vet också att jag på något sätt ändå kommer vara med dom på resan och vem vet, kanske är vi där snart igen........




                                                    


Jennie

Ibland kommer den där känslan av uppgivenhet över mig att "nu skiter jag i det här med Afrika, ingen fattar ändå och allt arbete man lägger ner är helt ogjort för ingen bryr sig iallafall!" Så känns det faktiskt emellanåt.....
När man försöker och försöker och nästan stångar sig blodig för att folk ska förstå vad människorna får vara med om i Uganda.


Ändå är det viktigaste för oss vad barnen har för märken på sina kläder eller att man väger 2 kg för mycket eller nåt annat trams! Ibland blir jag så trött av att lyssna på sånt......


Vad som är tur är att är att lika snabbt som den här känslan kommer över mig så försvinner den.
För vem ska göra nåt för våra barn på Bristol om inte Victoria,Jennie och jag gör det?
Vem kommer då att slåss för dem? Vem kommer ens att veta att dom finns? Troligtvis ingen!
Vi kan inte ge upp innan vi nått vårt mål! Självklart kan vi inte det.


Och egentligen är det ju så att för varje människa som vi får att lyssna på vad vi har att säga så vinner vi ju en liten seger. Kan vi få nån att förstå att den här världen inte är den enda så har vi tagit ett steg i rätt riktning... Det handlar inte bara om att ge pengar utan det handlar också om medmänsklighet.
Att inte tro att man själv är jordens medelpunkt och viktigast och mest intressant i hela världen, för det är man inte!


Att ge sina barn fina prylar,kläder,och underbara resor tycker jag att man ska göra om man kan och vill, det är inget fel i det alls, MEN för guds skull, hjälp dem också att förstå att det inte är någon självklarhet att livet är så här,få dem, och er själva att förstå, att det finns andra också och inte bara vi och att det är en häftig känsla att faktiskt hjälpa andra.


Och när jag som idag stöter på Ingrid, och hon ger oss så mycket fina ord om det vi gör, så värmer det mer än vad ni någonsin kan ana....Så Ingrid.....Tack för att du läser och tack för dina ord!


                                                           Anna

Fotografier är väl ett av de bästa sätten att minnas det man varit med om i sitt liv. Man ser dem och minns händelser kring dem. I min familj tittar vi ofta på korten från våra resor till Afrika och de ger iallafall mig mycket energi att köra på med det vi håller på med.
Jag vill visa er några av de bilderna som jag tycker mycket om.....





















Bilder som för en annan inte är nåt särskilt alls, men som för mig framkallar lyckliga minnen....


                                                               Anna


 

Om den här lille pojken finns det en alldeles liten speciell historia. En dag åkte vi buss ut till nya Bristol där dom yngsta barnen redan påbörjat sin undervisning då vi var där 2010.

Vi skulle lämna kläder även till dem och vi hade också kex med oss till dem.
Vägen fram till skolan var väldigt dålig och när vi som bäst skumpade fram där i bussen så fick den här lille killen syn på oss! En hel buss full med vitisar!

Bättre kunde det nog inte bli! Den här killen sprang efter vår buss i bara en t-shirt och ett par kalsonger, han vinkade frenetiskt och vi vinkade lika frenetiskt tillbaka såklart!


Efter en liten liten stund så var vi framme vid skolan och pojken hade sprungit efter hela vägen. Han höll koll på oss under tiden vi delade ut kläder till de små barnen och höll sig nära hela tiden. Då vi var klara så hade vi ett par shorts och lite kex kvar.
Vi vinkade till oss pojken och gav det till honom, gissa om han blev glad? Så lite som kan ge sådan glädje!
Av minen att dömma så var han nöjd,precis lika nöjda som vi var!


Nya shorts, lite kex och så bli fotograferad på det! Vilken toppendag! :)


                                                Anna

Bland dom första inläggen här på bloggen skrev jag om en promenad som vi gjorde från Gamla Bristol till Nya Bristol....

En promenad som är svårt att få bort från näthinnan då det var en enorm fattigdom vi mötte.Ju längre vi gick desto värre blev nakenheten och fattigdomen. Inte ens kameran kunde man ha uppe då det kändes så otroligt fel att fotografera dem.Det finns några kort från dom första hundra metrarna som vi gick men sen stoppade vi undan dem av respekt för dem, och för det som vi mötte.

Här är de få kort som vi har...
















Sånt här gör ont att se,men det finns.


                                           Anna

Maten i Uganda kräver faktiskt ett eget inlägg! Av någon anledning hade jag, och även Jennie vet jag, en oerhört positiv bild på hurdan maten skulle vara då vi kom till Uganda första gången. Vi såg båda framför oss mycket goda grönsaker, exotiskt frukt och väldigt god fräsch mat helt enkelt.Varför vet jag inte egentligen men vi hade fått det för oss iallafall.
Jag kan meddela att så var inte fallet! Maten i Uganda är varken exotiskt,fräsch ELLER god....


Andra kvällen på resan 2008 så skulle vi testa på en traditionell ugandiskt måltid på hotellet. Det kom in en blandning utan dess like på tallriken. Faktum är att just den första måltiden gick ändå ner tämligen lätt. Jag tror att jag tuggade på en bit kokt getkött i 3-4 minuter iockförsig innan den gick att svälja, och då har ju kräkreflexen slagit till ett par gånger under den tiden också.
Men då vi reste med barn, och man ville att dom skulle äta, så åt också vi såklart :)
Men efter den måltiden så var det som att all lust till mat försvann....ingenting smakade gott. En del saker var definitivt bättre än andra, men absolut ingenting gav oss en wowkänsla....


Matoke är det gula under ärtorna.....Ihop med lite ris,pasta,spenat,kyckling,getkött och kål. Inte så mums...

Matoke går stenhårt i Uganda. Det är ett bananmos kan man säga. Låter gott, och hade varit gott OM det hade vart gjort på vanlig banan, men så är det inte.
Matoke är gjord på en slags matbanan...smakar inte banan alls,och smakar inte heller vidare gott.....Denna jäkla matoke och det kokta getköttet förföljde oss under våra 2 veckor....Hua!

 

Det blev ett par besök på en pizzeria och en hamburgerbar inne i Kampala då längtan efter "riktig" mat blev för stor, men då vi bodde utanför stan på den resan så var det ju inte bara att sticka iväg med 7 barn efter mörkrets inbrott, så man fick äta det som fanns att tillgå. Dom sista kvällarna köpte vi faktiskt bröd,smör och pålägg och åt, och drack varm choklad till kvällsmat utanför våra hotellrum, det gick hem hos oss alla!

På resan 2010 bodde vi ju inne i Kampala och det gav ju lite större valmöjligheter på mat. Vi valde dock att äta på hotellet, som erbjöd okej mat, eller på en pizzeria inne i stan, där pizzorna var goda.
Kan erkänna att det är väldigt fantasilöst att åka till Uganda och typ bara äta pizza eller pommes frites och kyckling, Men den inhemska maten ÄR verkligen svåräten......

Häromkvällen träffades vi hemma hos mig,Jennie,Victoria och jag. Lite mailutskick och allmänt snack stod på listan. Det som skulle bli gjort,blev gjort så det var skönt!

Det är också alltid skönt att få höra deras tankar och känslor om allt som har med det här att göra, och jag kan nog säga att jag tror att kvällen gjorde mig lite mer nöjd med det vi har åstadkommit därnere....Jag har ju svårt att känna mig riktigt nöjd med det vi presterar, men efter denna kvällen ska jag verkligen försöka tänka lite längre än vad jag gör nu och försöka vara nöjd,det blir ju så mycket bättre därnere än vad det var från början!Så lite brainstorming med likasinnade är alltid bra :)Tänk på det och Tack Jennie och Victoria för era kloka ord!

För övrigt vill jag bara säga att vi nu har 32 dagar kvar till avfärd!Dagen närmar sig med rasande fart! Jag längtar som en toka! Det ska bli så himlans kul att få träffa alla igen!

Enda smolket i bägaren är ju den där lilla,lilla detaljen att Jennie inte reser med oss.Att inte hon ska med känns konstigare och konstigare för var dag som går...hon hör ju liksom ihop med oss och även om hon är "med" oss hela tiden ändå så blir det inte riktigt samma sak att inte ha henne fysiskt vid vår sida....
Jag tror också att hon kommer att vara grymt saknad av våra vänner i Uganda....

Jag vill också säga att Om det är nån som undrar över något så var inte rädda för att fråga,det är bara roligt!


                                         Ha en bra lördag!     Anna

Det händer saker i Uganda som vi inte förstår....och antagligen aldrig kommer att kunna förstå, för det är så olikt från hur vi har det.

Den här tanken med att att låta ugandiska barn ha en svensk familj att skriva med och bli stöttad av startade under vår resa 2010. Det har gått över förväntan och vi är ett helt gäng av människor som har varsitt barn från Bristol nu.


Men för 5 av våra familjer så blev det lite konstigt då vi en dag fick besked om att deras barn inte återvänt till skolan efter sitt lov.... Det var inte jullovet nu utan ett av deras tidigare ledigheter.
Dom kom helt enkelt inte tillbaka och inget vet vad som har hänt med dem. Just de här 5 barnen kommer från samma by som ligger på gränsen till Ruwanda, och vad som hänt dem kan vi bara spekulera i.
För oss, och säkert även för barnens familjevänner, så känns det allt lite konstigt att inte veta var dom är?
Dom har ju namn dom här barnen och man skulle så gärna vilja veta vad som hänt med dem...
Där, i Uganda, så verkar inte det här vara så unikt tyvärr, människor försvinner,dör eller vad det nu kan vara, och ingen verkar riktigt ta reda på vad som hänt. Visst är det konstigt?



Det hade då inte hänt i vårt land....Vi hoppas att kanske kunna få besked om vad som kan ha hänt James,Phionan,Geraid,Shamilah och Kasule.Vi hoppas ju naturligtvis att dom fått chansen att gå i nån skolan närmre sin hemby, vi håller tummarna för det.....


Syskonen Phionan och James....


                                                        Anna

Ytterligare en dag från min dagbok,skriven i Uganda 2010....

"Sista dagen och kvällen i Uganda är faktiskt här....Det känns så konstigt och jag vill inte att det här ska vara över.Det känns som om jag lever i en dröm och jag vill inte vakna.

Idag har vi varit på skilda håll.Victoria och Agneta har varit med Eddie hela dan för att handla det sista till skolan
Jennie,jag och Hampus hade en lugn förmiddag med lite marknads shopping och slapp för att senare åka ut till Bristol själva. Vilken kväll det blev! Vi hade sån tur att brassbandet övade så vi kunde sitta och lyssna på dem i säkert en och en halv timme. Lycka!

Sam var där men jag pratade inte med honom idag, bara som allra hastigast. Nu kommer vi nog inte att träffa honom igen för dom ska ut på spelning imorgon. Det känns lite tråkigt men nu vet jag iallafall att han lever och mår bra och det är skönt!

Dom små barnen i all ära,dom är ljuvliga men på nåt vis så är det ändå dom stora som lämnar avtryck hos mig.Sam framför allt,men också en kille som heter Toney som vi träffade redan 2008 men inte pratade med då.Han är 16 år och precis som Sam en tillbakadragen kille med mycket glimt i ögat. Önskar att jag fått träffa dem några gånger till,jag känner mig inte färdig.

Imorgon bär det som sagt var hem,men det blir en sista sväng på skolan innan dess och jag ser fram emot det."


Det här är Toney!


                                                         Anna