Lite djupigheter så här på kvällskvisten....


Men jag funderar på vad anledningen är att man faktiskt känner sig väldigt hemma på en plats där man inte borde känna sig hemma överhuvudtaget....?
Jag är svensk, helt och fullt ( pappa från Piteå, mamma från Borås....jag vet,schysst blandning...)
Jag har alltid bott i Sverige, ja till och med i Tvååker alltid förutom lite studier i Örebro...
Jag är inget superfan av att resa egentligen.
Jag gillar att sola och bada och att åka skidor, absolut gör jag det, ganska mycket tillochmed.... men det är ingen jättestark känsla jag har
-att nu måste jag bara åka på en solochbad, eller åka skidorresa!

Jag gillar att vara hemma helt enkelt...

MEN...kan någon då svara mig på hur det kommer sig att när jag landar i Uganda så kommer det ett lugn över mig som jag inte upplever någon annanstans....
Varför av alla länder i världen blir det just Uganda?
Dom ser inte ut som jag, dom tänker inte som jag, dom fungerar inte som jag.
Dom är min totala motsats i det mesta, men ändå känner jag mig som hemma...
Ytterst konstigt tycker jag. Också lite opraktiskt då det inte är helt enkelt att bara sticka dit...

Är det kanske så att vi levt ett annat liv före det vi lever nu? Vissa tror ju på det, och vem kan säga att det inte är så?
Är det då så enkelt att jag levde i Uganda i det livet då? Är det därför som det känns som hemma...?

Jag har inte blivit knäpp. Jag lovar! Jag funderar bara lite....

Eller är det så att just dom människorna som finns därnere, har funnits med mig i ett tidigare liv på något sätt,är det anledningen kanske?

Jag vet inte....Men jag kan inte släppa tanken på varför jag vill tillbaka hela tiden....


                                                             Anna

Om alla tänker att det inte spelar nån roll att man hjälper andra människor som har det svårt, hur ska vi då nånsin kunna få till en förändring?
Man måste inte rädda världen, för det kan man inte, men man kan alltid hjälpa någon...
Om alla bara gjorde något aldrig så litet så blir ju skillnaden enorm till slut.
Varför har vi så svårt att förstå det? Varför ser vi bara våra allra närmsta?
Och varför i hela fridens namn tror vi alltid att det är så svårt att hjälpa till...?

Några som har förstått att man kan göra skillnad är familjerna till våra barn på Bristol! Vi är 45 stycken familjer nu som valt att hjälpa några i världen, och för det är vi tacksamma varje dag!
Vi känner oss hedrade att det är just vårt projekt som ni tror på och som fått er att vilja hjälpa.
En del av vårt arbete är att få er att känna det, och det hoppas jag att ni gör!
Ni är viktiga, varenda en av er, vi har sett det och Eddie har sett det.

En Ugandisk man som kommer och säger att:

-Det här barnet behöver en vän, hon har det tufft....

Och då är det inte pengarna vi pratar om som är det tuffa...
Då är det att pappa har dött i aids,storebror likaså och att mamma är svårt sjuk i samma sjukdom och kvar finns bara flickan som är 10 år och hennes lillebror.
DET är när man har det tufft i Uganda........Och då kan det vara skönt att ha en vän.



                                               Anna

Idag har jag startat min morgon med att vara heligt förbannad...på Telenor. Just idag avskyr jag dem.

Men än en gång kan jag tacka Afrika, den här gången för att dom räddade mig från en trolig hjärnblödning!
För just som jag är som mest förbannad och går runt med ilskna steg i huset med en telenorbrutta i örat, så får jag syn på mina kort på mina vänner i Uganda, och som i ett trollslag så rinner ilskan av mig....
Inte så att jag erkänner det för telenorbruttan,absolut inte, hon kan få lite skit, men inuti mig så försvinner det.

Vad spelar det för roll i det stora hela att dom på Telenor är lite dumma i huvudet emellanåt? Egentligen ingenting för världen i stort och egentligen inte speciellt mycket för mig heller....

Och det gäller ju inte bara telenor, utan allt det som man (jag) alltsom oftast blir förbannad/sur och irriterad på. Det kunde ju ha varit så mycket värre! Iallafall för det mesta....

Iallafall....nytt nerifrån Uganda är att dom som sagt börjat skolan igen efter ett litet lov, där regnar fortfarande ganska rejält och strömmen lever sitt alldeles egna liv. Där haglade nu igen och det tycker dom är väldigt coolt, och hagel heter "omuzira". Sam mår bättre med sin malaria, brassbandet var på en spelning igår och jag längtar tillbaka. Allt är således precis som det ska.

Jag önskar er en bra och en glad dag!  / Anna

Vet ni att det dör 2800 barn VARJE dag bara i Afrika...? Den största andelen där är barn under 5 år...dom allra flesta av dem dör av sjukdomar som hade gått att förhindra med vaccinationer, såsom vi gör här för våra barn.
Malaria tex...en liten sketen mygga som ställer till det så oerhört så det tar livet av över en miljon människor på ett år...!
Det är kanske inte jättekonstigt att man nojjar då man hör om malaria... Drabbas en, så drabbas oftast flera då en och samma mygga ju sticker fler än en person i dess närhet...

Sam är en av dem som drabbats ganska hårt...han har haft malaria 2 eller 3 gånger nu bara under det senaste året. Och då sover han ändå under myggnät....
Jag pratade med honom häromdagen men han hade lite svårt att skriva...armarna värkte utav injektionerna som han varit tvungen att ta.....6-7 injektioner under en vecka i armarna blev det den här gången...förra gången behövde han dropp också. '
Han klagar inte , men jag märker ju att det tar på honom. Veckor av huvudvärk, illamående och trötthet innan man kanske ens förstår att det är malaria man har och därefter då behandlingen med i det här fallet sprutor.
Har man tur så klarar man sig med tabletter, men det gör man som sagt var inte alltid.Det beror på vilken typ av malaria man får också. Det finns nämligen 4 olika sorter ...från lindriga till betydligt mer allvarliga.


Nu är Sam någorlunda vuxen och vet att det inte är nån som varken tycker synd om honom  (mer än möjligen jag då...) eller tycker att det är så himlans konstigt att man får malaria, men tänk när det drabbar de mindre barnen? Dom som kanske inte har nån famn att krypa upp i när man mår dåligt? Eller dom som kanske rent utav inte har möjlighet att få nån behandling överhuvudtaget för att pengarna inte räcker till eller för att föräldrarna är för dåligt upplysta om vad det kan vara...

Våra barn på skolan har tur, för dom får behandling såklart om det skulle drabba någon där, men som sagt...alla har inte den turen...tyvärr.

I tisdags hade jag också en lyckostund...Då hade en av "storpojkarna" på Bristol tagit med sig mitt lilla fadderbarn Kalema till ett internetcafé för att han skulle få se hur man chattar på internet...Kalema har tjatat på Mbowa länge ( storkillen heter Mbowa...) att han skulle få följa med och jag har också pratat med killarna via deras telefoner då dom yngre barnen varit med på skolan och dom tycker ju det här är väldigt häftigt...!
Anna är i Sverige och dom är där och ändå så pratar vi....!

I Uganda är det så att har man en mobil där man har internet så är facebook gratis...det kostar ingenting att koppla upp sig där medans det i deras ögon är jättedyrt att gå till internet cafe´n.
i Sverige har vi ju det precis tvärtom....

Hursomhelst så hade vi turen att jag faktiskt var online på facebook precis som dom loggade in och jag fick således chatta med mitt fadderbarn!
För andra låter inte det här som en big deal kanske, men det var det för mig!
På nåt vis så kommer man dem närmre och det känns så himla bra!
Han berättade att han hade vart i nån moské (?) nånstans, och att han snart skulle börja skolan efter lovet och att han tyckte mycket om skolan för det var hans framtid...
Min smarta unge! <3

Sedan berättade han också att flera av dom andra barnen på Bristol börjat kalla honom för "Anna"!


-Oj, sa jag det var väl inte så kul?


Joho då tyckte han, det gjorde ingenting, för vita var bra människor :)


Ja...men då så... Kalema Anna är väl vackert? Och dom andra barnen tröttnar väl snart...:)
Jag trodde kanske dock inte att jag påverkat honom i den utsträckningen som jag verkar ha gjort...
Att han är viktigt för mig vet jag ju, men att det blir ömsesidigt är man inte lika beredd på...dom är ju ändå bara barn.

Jag trodde inte heller att jag gjorde nån direkt skillnad på barnen därnere så att dom märkte det....men det har jag ju bevisligen gjort, så det får man väl jobba på lite bättre till nästa gång... Samtidigt så är vi ju bara människor vi också och vi blir påverkade av en del människor lite extra, det är nog inget vi kan göra något åt tror jag,en del fastnar där bara...




Jag med min lille vackre Kalema Anna längst fram i bild... :)


                                     Anna

Ibland kan man känna lyckan ända från Uganda rakt in i hjärtat på sig själv här i Sverige!
Igår var en sån dag! Jag kan erkänna att jag var på ett ganska tråkigt humör då jag satte mig vid datorn på kvällen...Vi hade haft en massa att göra på jobbet,lite oklara detaljer om både det ena och det andra och Sam hade fått malaria....igen!
Inte humörsmässigt på topp alltså.

Klickar in på facebook för att slötitta lite, och jag har inte suttit länge innan chattrutan ploppar fram med ett glatt:
 

-Hej Anna! Niyaje?     Det var Sam.

Jag kände med en gång att han var glad för något vilket då inte riktigt synkade mitt pissiga humör...Men sen kom ett:

-Do you know what? :)

Jag: No....

- But do you want to know? :)

Jag: Yes....

- My mum is back!! :)

Sam´s mamma har kommit tillbaka från Sudan! Han var så sprudlandes lycklig så mitt mer än lovligt pissiga humör försvann i ett nafs också! Han visste inte om att hon skulle komma utan rätt som det var så var hon bara där!

Med all säkerhet vet jag att hon lika snabbt kan vara borta från honom igen men det får inte förta den glädjen att hon faktiskt är hos honom just nu!
Jag kände Sam´s lycka och den blev lika mycket min.
Han kan få koppla av lite nu, han måste inte slita riktigt lika hårt så länge hans mamma är där med honom.
Han har någon att dela bördan med iallafall... Och det värmer mitt hjärta!

Så trots den malarian som härjar i Sam just nu så var han ändå så lycklig.
Han hade varit och fått sprutor för att bli frisk och jag hoppas att det ska räcka för honom även den här gången...
Min oro för just det finns såklart kvar då utgången för denna sjukdomen alltid är oviss därnere, men jag måste tro att det ska gå bra.

Men helt klart är att lyckan den kan färdas precis hur långt som helst!
Man måste inte befinna sig på samma plats för att känna att just den här stunden är en av de bästa!


                                                  Anna

När man som vi gjort det som vi lyckats göra, lämnat en del av sitt hjärta någon annanstans där man inte kan styra över vad som händer då blir det emellanåt lite tungt...

När saker och ting händer som vi inte kan göra något åt eller när hjärtat säger att man vill hjälpa till men det inte är nån fördel för dem i det långa loppet...Eller när någon därnere blir sjuk och man inte riktigt vet hur utgången kommer att bli,för att det kan sluta precis hur som helst, då blir man ibland ledsen och känner sig ändå inte tillräcklig... Fastän man vet att man inte kan rädda alla eller få alla att må bra eller att vara mätta varje dag så är det ju ändå det som hjärtat vill...

Men det är ju här det jättesvåra med vårt arbete kommer in...Att hela tiden veta vad som är bäst för dem på sikt. Vad hjälper dem egentligen och vad stjälper dem?
Vad kan vi ändra på som är hållbart och kan utveckla dem och vad är bäst att låta vara precis som det är?
Är det så att vår närvaro i deras liv kommer att kunna göra skillnad för dem och isåfall på vilket sätt?
Det är många frågor och tankar som virvlar runt under en dag, så mycket kan jag säga.

Svaren har vi ju inte, inte någon av oss. Tyvärr, känner jag ibland, och ibland känner jag vilken jäkla tur!
Tänk om vi vetat att allt kan gå rakt åt skogen och att allt arbete är ogjort, då hade det ju inte vart så kul...
Nu däremot kan vi ju jobba på i tron om att det vi gör är det rätta och att det kommer att göra skillnad för dem, och innerst inne så tror jag ju faktiskt det....


                                                     Anna

Än en gång visar människorna i vårt samhälle ett enormt hjärta gentemot det vi håller på med, och det gör oss så otroligt varma i våra hjärtan!

Igår var det konfirmation i Tvååkers kyrka, bland andra så konfirmerades min son Hampus.
För ett par veckor sedan frågade vi vår församling om det var möjligt att kollekten kunde gå till Bristols alla barn, och fick ett ja till svar på det.

Vi blev såklart jätteglada då vi vet vilken skillnad varenda krona gör för dem. Enda kruxet för mig var att prästen prompt ville att jag och Jennie skulle berätta lite kort om vårt projekt inför hela kyrkan.... Ni som känner mig och Jennie vet att hon är lugn som en filbunke och jag är lite mer yvig....Jennie var precis lika lugn över att prata inför alla medans jag var sjukt nervös! Men vi klarade det!

Kollekten blev större än vad vi trott så det var så jättekul!

Så stort tack alla som hjälpte till att dra in en slant till våra högt älskade barn på Bristol! Det betyder så mycket för oss alla, och jag hoppas ni känner det!

För som sagt, det är tillsammans som vi kan göra skillnad!

                                                 Anna

I know that there are someones in Uganda who is reading here to, trying to understand what I am writing about...:)

So Muteesa and Sam, this is for you!!

I just want to say thank you for being my best friends in Uganda!
Thank you for everything that you are and keep on fighting for your self, because if you fight, I will fight for you to right beside you!

Thank you for always belive in me and I will do my very best to make it stay that way.
Keep up your good work in your life, you are the best! Love always!


                                                            Anna

Om man bor på landet i Uganda och känner för att spela biljard men inte har något biljardbord, vad gör man då....?

Man bygger ett såklart! :)

Detta kortet är inte taget där vi brukar vara utan från norra Uganda från ett distrikt som heter Gulu. Uppfinningsrikedomen har inga gränser!




                                                 Anna

Med oss på vår resa nu 2012 hade vi som sagt 3 tjejer. Fantastiska tjejer på alla sätt och vis, med mycket ,mycket hjärta.
Att dom inte förstått vad dom skulle få uppleva visste både jag och Victoria, för det gör man inte innan man själv varit där.
Men dom gjorde det så bra och jag förstår nu att dom själva är ganska nöjda med sin resa, trots alla tunga bitar man upplever så överväger inte dom det fantastiska man får uppleva när man är i Uganda...
Här kommer tjejernas tankar om deras resa... Först ut har vi Nathalie, en glädjespridare av rang :)

Jag har skrivit det innan men jag gör det igen....Mitt hjärta svämmar över!


Det svämmar över av kärlek till alla de fantastiska människor som vi har fått den äran att ha i vår närhet.
Inte i närhet i den bemärkelsen att de bor nära oss geografiskt, för där har vi ju den totala motsatsen, men närheten till dom på så vis att dom rusat rakt in i hjärtat på en och vänt upp och ner på hela ens tillvaro.
Jag trodde aldrig att det var så här mitt liv skulle bli....
Jag som både vart tuff och hård och tämligen busig smälter numera fullständigt då jag bara ser ett litet barn från Uganda eller får ett meddelande skickat till mig från någon där. Missade samtal från Uganda på mobilen från någon som jag inte haft hjärta att inte lämna mitt nummer till får mig att vilja göra mitt absolut yttersta för att åtminstone göra livet annorlunda för några utav dem.
Jag vill det så jävla gärna.

Jag vill få dem att förstå att dom är viktiga människor i världen,dom är inte vem som helst.
Dom betyder något och det dom vill, det räknas.
Jag vill att dom förstår att dom har hjälpt mig att bli en bättre människa också.
Och jag vill så gärna att dom ska förstå att tillsammans kan vi göra skillnad!

Ganska ofta kommer frågan till oss vem som betalar våra resor ner till Uganda?
Eller då vi samlar in pengar till Bristol så vill folk gärna skoja och säga: Jaha, är det till era flygbiljetter då eller!?

Säkert inget illa ment överhuvudtaget, men jag tycker inte att det är jätteroligt faktiskt, efter en sisådär 487 gånger så blir det inte det...

På vår resa 2008 reste jag och Jennie med som "extrahjälp" till de 7 barnen vi då hade med oss. Just till den resan var det sökt pengar från olika håll för att bekosta resan,och det gällde även mig och Jennie.

Efterföljande resor, den 2010 och den resan nu för mig 2012 är däremot helt våra egna och vi står för ALLA omkostnader,flygbiljetter,hotellrum,transporter,mat och allt annat som tillkommer helt själva med egna privata pengar.
Vi har hittills inte fått någon hjälp till våra resor från någon.

Jag har förstått att det här inte är så vanligt, för dom allra flesta verkar tro att det vi gör är bekostat av någon annan som det är på "alla andra" organisationer som hjälper fattiga människor här i världen. Men i vårt fall är det alltså inte så.

Vi åker då vi har råd och möjlighet, men det kostar oss! Och därför är det inte heller alltid så kul att folk tror nåt annat...Men vi vet ju å andra sidan hur det ligger till så egentligen behöver man ju inte bry sig om just dom kommentarerna.

Vad vi däremot bryr oss om och vad som får oss att växa är alla de positiva människorna som vi har runt omkring oss, dom som tycker att de vi gör är helt fantastiskt fastän det för oss är helt självklart numera. Det ger så mycket energi och det får oss att orka ännu mera! Så tusen tack för det! Det betyder så mycket!


                                                            Anna