Gott nytt år!
Tänk...Ett år till har gått.Hur fort går det inte?
Med 2015 går vi in på vårt sjunde år tillsammans med Eddie och barnen.
Vi har haft 6 fantastiska år, där dom senaste har varit tämligen slitsamma men också oerhört roliga och lärorika.
Vi skulle aldrig vilja vara utan det här!
Vi blickar fram emot ett 2015 med spänning och vi vill samtidigt tacka er som följer, stöttar och hejar på oss i vårt arbete för några av världens alla barn. Utan er är vi inget.
Gott Nytt År! Hard Work Pays!
Anna, Jennie och Eddie
Ett god morgon från Uganda
Telefonen pep i morse vid 5.30 och man hinner bli lite irriterad först när man ser vad klockan är, men i samma sekund inser man att det bara finns en som skickar på Viber så tidigt och det är Eddie.... Irritationen försvinner och man blir glad när där ligger ett stort God Morgon på telefonen. Dom är två timmar före oss och har varit igång några timmar.
Det kom också ett kort där Eddie skrev att han nu var redo att ta hem dom första sängarna som var färdigmålade och klara för avhämtning. Dom kommer att byggas i hop till trevåningssängar så fort dom kommer in i sovsalarna.
Det blir väldigt mycket färg på sängarna så det var med lättnad när han i samma veva berättade att färgen på väggarna var bestämt till cream yellow. Tack säger vi och var väldigt glada över det beslutet.
Som vi berättat tidigare så är där inte många kvar på skolan nu när det är jullov. Dom som dock är kvar var allihopa i väg på en function idag. Så bristol var helt tomt på ungdomar under dagen i dag.
Eddie vet vad som gör oss lyckliga för efter ett litet tag så kom dessa korten där han berättade att dom nu var tryggt tillbaka på skolan igen.
Ett kort kom också på Nalukomwa Fesali. Han är ett av våra familjebarn och han och hans storebror Makanga Harafat är kvar på skolan över jullovet. Dom hade möjlighet att få lämna skolan över lovet men valde att stanna då dom kände sig mest trygga i det. Det är alltid skönt att se några välbekanta ansikten som på något konstigt sätt beskriver att livet på Bristol fortgår och man får en chans att se att dom finns där.
Det är en väldigt lycklig Eddie som varje gång man pratar med honom tackar för det vi gör för honom och för barnen nu när vi renoverar sovsalarna. Det ger kommer att ge honom och skolan ett väldigt gott rykte när sovsalarna är färdiga. Det är sovsalarn som föräldrar tittar på när dom kommer för att besköka skolan när det gäller inskrivning av nya barn.
Året går mot sitt slut konstaterade Eddie innan vi sa hej då för idag och avslutade med orden "promise that you never will forget what you and Anna have done for all the needed children...." inte kommer vi att glömma vad ni har gjort för oss svarade jag då, det är sanningen som berikar oss varje dag i vårt arbete för barnen
Jennie
Ibland längtar man ihjäl sig och vill tillbaka på stört!
Barn nummer sextiosju
Barn nummer 67.Han är storebror och lillebror.Han är framåt.Han har ögon som får en att smälta och ett leende som får en att vilja göra allt.Han heter Akandinda Trevor och han är ett Bristolbarn.Hans framtid är osäker precis som så många andra barn i Uganda.Men han har sin mamma och han blir glad när hon kommer och hälsar på.
Han somnar bredvid någon varje natt,visserligen ett annat barn, men han somnar iallafall inte ensam.
Hans små ben rör sig som vinden och hans röst klingar klar.
Barn nummer 67 kommer att klara sig bra...Jag måste tro på det.
Anna
Med ens blev världen lite klarare...:)
Att Sams syn inte riktigt är som den ska har jag förstått länge...Mycket huvudvärk samt att han kryper nära när han ska läsa har varit tydliga tecken på det.
För ett par år sedan fick han glasögon men dom har inte funkat för han köpte dem mer eller mindre på gatan...
Nu när jag var nere blev jag trött på att se att han inte klarade sig och frågade om vi inte kunde gå till en riktig optiker och testa hans syn, för att få riktiga glasögon.Sam tyckte att det kändes okej.
Väl där gjordes en riktig undersökning och den visade såklart att glasögon behövdes på heltid.
Han valde ut ett par och sen hämtade vi dem 2 dagar senare.
Han läste varenda skylt för mig på väg tillbaka till hotellet och han tyckte att allt blev så mycket klarare!
Och världens finaste Sam blev ännu finare! :)
Jag viskar God natt....
Otaliga är de gånger jag har viskat ett godnatt ut i mörkret.Ett godnatt som jag önskat ska nå ner till Uganda och hitta vägen in i hjärtat på nån som så väl behöver det...Nån som längtar lika mycket som jag gör....
Jag tänker att om vi bara påverkat dem en liten del av det som dom påverkat mig så har vi faktiskt lyckats.
Jag undrar om dom kommer att minnas när dom är stora hur det var att var ett barn på Bristol.Om dom kommer att minnas de glada dagarna vi har när vi får vara tillsammans,lyktorna vi släpper upp för att avsluta våra festkvällar eller de famnar som så gärna bär dem när vi är där.
Jag undrar om vi påverkar deras liv överhuvudtaget....det är sånt jag funderar på när jag sluter mina ögon och viskar mitt god natt....
Världens bästa! Det är dom det!
Att se dem glada det slår allt. Att få se dem höja sin läsk och ropa Merry Christmas! känns så långt in i hjärtat så det går inte ens att beskriva. Att veta att dom är mätta och lyckliga gör att hela ens inre jublar fullständigt!
Skypesamtal med Uganda idag och det gör att världen känns lite lättare.
Sekukulu Ennungi!
Idag firar dom jul i Uganda! Vi vet att det vankas festmåltid idag och ytterligare 3 dagar kring jul och nyår.
Vi har skickat ner pengar till det för att göra julen lite speciell för de barnen som är kvar över hela lovet.
Vi har också ett Skypesamtal att vänta under dagen och hjälp vad vi längtar! Hoppas det funkar nu bara!
Sekukulu Ennungi! We so much wish we were there to celebrate with you today! <3
Ingen vill missa skumtomtarna! :)
Anna
GOD JUL!
Idag vill vi bara titta in och önska er alla en riktigt God Jul!
Vi är så otroligt tacksamma för allt ni gör.
Kramar
Anna,Jennie,Eddie och Barnen
En hälsning från Eddie....
Det är igång!
Efter ett arbetsamt 2014 med att få in pengar till att renovera barnens alltför slitna sovsalar så är det med en stor lycka vi nu tar emot bilder från Sam,som är den som kommer att jobba för oss med just den biten.
Sängarna är beställda och håller på att tillverkas, och taken är på gång!
Det är en ren och skär lycka det här ska ni veta! 16 barn har tillfälligt flyttat in i klassrummen för P6-P7,övriga har kunnat åka hem. Det lär bli en arbetsam period för Herr Kisingiri och hans mannar, men vi vet också att det här är nåt han inte ens drömt om skulle bli av. Tack alla ni som gjorde det möjligt!
Om jag inte helt misstar mig på de där benen längst upp i bild så tillhör de Eddies son Kinene.
Dom är hemma på lov och det bästa Kinene vet är att hänga på Bristol,så han är med Eddie där så fort tillfälle ges!
Anna
Det är våra ungar ni ser..
Jag tror på oss.Jag gör det.Jag vet vad vi kan och jag vet vad vi har gjort. Därför kan jag idag med stolthet säga att jag verkligen tror på oss. Därmed inte sagt att man inte dalar ner ibland och tänker den totala motsatsen, men oftast kan jag nu känna att det som vi gör är bra nog.
Det finns en annan känsla som dock är otroligt svår att ta till sig som vi faktiskt har fått möta väldigt mycket det sista och det är alla andra som också tror på oss.Dom som stöttar upp och lovar att göra allt vad dom kan för de barnen som vi så hårt arbetar för,våra Bristolbarn. Den känslan är helt galen och det känns som att man drömmer.
Vi har arbetat så tyst så tyst och helt plötsligt både syns vi och hörs fastän vi aldrig bad om det.
Men människor verkar se ändå...och det är våra barn dom ser,våra fattiga,föräldralösa,skitiga och alldeles alldeles fantastiska ungar. Jag tror ingen förstår hur stort det känns för oss....
Jag fann ett lugn...
Den här dagen befann jag mig i Jinja tillsammans med Sam.Vi hade åkt dit för att träffa hans farbror som heter Ben.
Ben visade sig var en mjuk man precis som Sam är. Vi åkte hem till honom för att träffa hans barn och vi fick också lite mat.
När det var dags för oss att lämna Bens hem och åka så tittar han på mig och frågar om han får be för oss....
Jag som är totalt ovan vid bön och ännu mer att nån vill ha med mig i sin böner säger ju ja såklart och han tar min hand,
Sam tar min andra. Jag står emellan dom två och jag känner mig helt och hållet trygg.
Han ber om att jag och Sam ska fortsätta att vara varandras vänner och att vi ska få en säker resa tillbaka till Kampala.
Han tackar för allt vi fått vara med om och för allt vi fått se,och han ber om en bra framtid.
Det varar bara några minuter men jag kommer aldrig att glömma..
Jag som inte tror särskilt mycket,och jag som bara kör på fann ett inre lugn som väldigt skönt.
Idag försöker jag plocka fram det lugnet.
Fastän jag inte handlat en endaste julklapp ännu,eller bakat lussekatter eller gjort julgodis så kommer julen ändå.
Och det är bara att inse det....
Anna
Varberg och Dagsås!
Idag jobbas det på olika håll för våra Bristol Barn!
Öströö Fårfarm håller julmarknad och anordnar ett lotteri till förmån för barnen.Tack säger vi! <3
Själva beger vi oss in till Varberg och besöker Gallerian.Där kommer vi att ha lite armband till försäljning men mest finns vi där för att ytterligare kanske nån kan få upp ögonen och vilja vara med och göra skillnad!
Välkomna!
Anna och Jennie
Det borde vara jämförbart
Pojken är 5 år.Jag ser hur han tittar på sin pappa och ler sitt allra bredaste leende och som på en given signal så börjar dom springa ikapp.Pojken först,tätt följd av sin pappa som naturligtvis kommer att låta pojken komma först till grinden för att det är så vi föräldrar gör...
Jag är på den förskolan som jag hoppar in som vikarie på ibland och mitt hjärta knyter sig lite när jag ser pojken och pappan. Det knyter sig inte för att han har en sån pappa,det knyter sig för att så otroligt många barn inte har det....
Jag skulle vilja att alla barn får springa ikapp,eller att nåns ansikte lyser upp så fort dom ser just sitt eget lilla barn.Jag skulle vilja att varje unge får höra -Vad fint du har gjort! Fastän barnet visar upp en pinntomte som i själva verket inte är särskilt fin alls...
Jag skulle vilja att varje barn blir hämtat varje dag av någon som älskar dem och inte bara ser dem som en arbetskraft.....
Skillnaderna mellan att vara ett barn på en förskola i Sverige och att vara ett barn i Uganda är inte jämförbara fastän dom faktiskt borde vara det...
Vilka dagar
Som Anna skrev för några dagar sedan så kommer december 2014 pasera som den galnaste månaden för oss under åren som gått. Galet på ett helt fantastiskt sätt, galet på ett underbart sätt och galet på ett sätt som lyft oss flera nivåer och har gett oss massa energi att orka vårt fortsatta arbete för barnen på Bristol.
I går kväll så anordnade vår vän Marina som driver Strömma farmlodge en kväll med musik där Falkenbergs Indiekör kom och sjöng in julen. Intäkterna från kvällen gick direkt till våra barn och tack säger vi....
I dag så besökte vi Sunteam i Veddige. Sunteam drivs av Susanne och Anders och i deras personal finns min moster Lisbeth. Dessa fantastiska människor har dom två sista jularna skänkt en större summa pengar som vi har använt till att dra in vatten på skolan och vi har även kunnat köpa 2 ha mark som efter några turer med myndigheter nu är våran och som vi ska börja odla på i januari.
Vi har aldrig riktigt fått tiden till att träffas men idag innan dom gick på julledigt så åkte vi till dom och berättade om vårt arbete och vi fick visat med bilder var deras pengar har använts till och innan vi gick så fick vi även i år deras fina stora julgåva. Våra hjärtan lyftes ännu en gång och vår tacksamhet hoppas jag att dom kände. Väldigt intresserade av vårt arbete och väldigt glada var Susanne och Anders och deras personal så vi hoppas att vi snart kan meddela dom vart pengarna kommer att användas till denna gång.
Med dessa två dagarna bakom oss så ger vi oss in i helgen där vi på söndag kommer att finnas i galerian i Varberg och efter det så kanske vi tar lite ledigt en dag eller två....
Jennie
Happy Birthday Sam!
Idag har vi födelsedag i Uganda! Sam fyller år!
Vi önskar dig en världsbra dag och vi önskar att vi var där och fick fira tillsammans med dig!
Tack för allt du gör för oss,för dig själv och dina syskon och för Eddie.
Du är bäst!
Today we have a birthday in Uganda! It is Sams day!
We wish you a fantastic day and we wish we were there to celebrate with you!
Thank you for everything you do for us,for your self and your brothers and sisters and for Eddie.
You are the best!
Julklappar!
Det finns en dag som vi önskar hellre än någon annan att få vara på Bristol, och det är dagen då barnens julklappar delas ut! Dom är så himmelens glada just den dagen och dom älskar det! Eddie klädde ut sig till tomte i år också och hade köpt frukt till dom också så det tillsammans med skumtomtar som vi skickat ner gjorde att det blev en riktig kalasdag!
Tusen Tack till alla som gjorde det här möjligt!
Familjevänner och alla ni som hjälpt oss att köpa in julklappar och Marie som såg till att dom kom ner.
Vi är så oändligt tacksamma för vad ni gör! Bäst är ni!
Anna Jennie Eddie och barnen på Bristol Academy
Grattis som tusan!
Det slår mig just att idag fyller bloggen 3 år.... Helt galet vad tiden har gått! Och helt galet vad ord man har skrivit på de åren! Det har varit en fantastisk ventil, och det är väldigt roligt att kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort egentligen.
Den startades som en kul grej men har kommit att bli väldigt värdefull och en del av vårt dagliga liv!
Grattis bloggen och tack för allt du gjort för oss! :)
Dom är där...
Nu är dom snart där allihopa våra stora killar.....på facebook menar jag.
Med ens känns dom nära och jag älskar när deras små försynta Hej kommer...Dom berättar om sin dag eller tackar för att vi finns för dem.Dom frågar vad jag gör och och hur mina barn mår och dom frågar om vi inte kommer tillbaka snart för dom längtar. Alltid avslutas det med ett tack för min tid eller tack för att du pratade med mig.
Älskade ungdomar...ni har gått igenom mer än vad vi kan förstå och mer än vad dom flesta av oss här har gjort,ändå står ni upp och ni är världens vackraste.
Ni ger av er själva och tack vare er har jag lärt mig saker som jag inte trodde fanns och tack vare er så känner jag saker som jag inte trodde var möjligt.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att se er lyckliga utifrån och ända in och den dagen då det händer,om det händer,då kommer jag att vara den lyckligaste nånsin.
Anna
Dom känns som mina nu också...
Sam är den som jag har närmst mig i Uganda utan tvekan.
Och numera känns också hans familj som min.Jag har träffat Sams mormor och morfar tidigare och jag tycker mycket om dem!
Sams morfar Mr Mugerwa
Den här gången när jag var nere har jag också fått träffa Sams båda fantastiska farbröder,hans faster,farmor,kusiner och tillochmed hans pappas gamla faster! Den gamla fastern blev en riktig favorit hos mig,så himla söt! Hon fashinerades av mina fötter och tyckte att det såg ut som bebisfötter.
Sams pappas faster.Hon bodde esam i ett hus med 2 rum,utan elektricitet,eller vatten och hon närmade sig
90 år.
Sams farbröder var också dom oerhört varma.Den ena, Mr Sendege bor i Kiwangala vilket ligger ca 7 timmar bort med buss, och den andre, Ben bor i Jinja vilket är 3 timmar med buss åt andra hållet.
Det känns skönt att veta att fastän dom är fattiga som kyrkråttor båda två så skulle dom göra allt för Sam om han råkade illa ut,likväl som Sam gör allt för dom.
Mr Sendege...Kolla hur han håller pennan när han skriver...
Och Ben med ett av sina 6 barn....
Sam var väldigt lik sin farmor så hans utseende kommer absolut från den sidan, vilket jag vet att Sam är glad för.
Han är defenitivt mer stolt över sin pappa och den sidan än vad han är över sin mamma...
Sam med sin farmor i Kiwangala
Tjocka släkten i Kiwangala...Sams faster i rött, och farmor som tittar ner.Resten var kusiner och kusinbarn och gud vet vad. Pius ser ni till vänster,en av Sams bröder.
BästeBarnen!
Nalukomwa...alltid med ett leende på lut...
Lille Trevor Akandinda...Hur söt får man bli?
Trevors storebror Trinity :)
Simon-Peter....
Bukeneya och Sam...lillebror och storebror.
Wendy Sobya. Vår enda boende flicka som går på secondary school.
Och lille Lucky Bosmick.Min och Linnéas stjärna i världen...
Jag ser några av våra barn och undomar och vet med ens varför vi lägger vår tid på dem....
Det är för att dom är bäst helt enkelt!
Det måste ju varenda människa se? Trasiga och lite smutsiga ibland, men alltid lika vackra och alltid lika bra.
Anna
Vi fick det här...
Ibland känns det som att jag inte ska orka en endaste dag till. Jag vet att Jennie känner detsamma.
Det är som att jag vill ringa till Eddie och säga:
Tack för den här tiden,men nu vill jag inte mer.Jag orkar inte mer.Mitt hjärta är fullt men orken är slut och jag vill bara vara Anna igen. Anna som vill vara hemma alltid,och Anna som tycker att det är roligt med nya kuddar till soffan och Anna som bakar i tid och otid och som tittar på TV kvällarna i ända.
Så känns det ibland.
Men när jag sätter mig ner och tänker på allt vi får vara med om,när jag tänker på allt vi har lärt oss och hur mycket vi har utvecklats under åren med Bristol och alla otroligt fantastiska människor vi har fått möta på vägen så försvinner känslan och drivet kommer tillbaka igen med full kraft!
Jag vill det här.Jag vill känna att jag lever.Jag vill kämpa för att förändra livet för åtminstone någon och jag älskar dem fastän dom inte är mina och fastän jag är så långt borta.
Vi vet aldrig vad livet har med sig till oss,men jag och Jennie hade turen att få det här och då måste vi göra vad vi kan.
Visst skulle alla göra samma sak?
I vår värld så är det en självklarhet att göra det som vi gör just nu.I vår värld är det också precis lika självklart att vem som helst hade gjort det som vi gör om dom var de som hade sett det som vi har gjort.
Människor i vår omgivning hävdar bestämt att så inte är fallet, vem som helst hade inte gjort det här!
Är det verkligen så? Kan nån verkligen se eländet i världen med egna ögon och sen bara blunda för det?
Kan nån hålla en 5 åring i famnen som saknar alla sina anhöriga och sen åka hem och fortsätta som om ingenting har hänt? Kan nån se ett barn med HIV och sen åka hem och tycka att det är jobbigt med en förkylning?
Eller att veta att i stort sett alla kvällar somnar hur många barn som helst hungriga men ändå välja att inte göra någonting alls.... Är det så då blir jag rädd.
Vi tror så mycket om oss själva så vi glömmer att vi inte är dom enda i världen och vi lär våra barn precis samma sak.
Se om ditt eget hus, man kan ändå inte göra nåt! Dom kan skylla sig själva,för dom gör inget dom heller.
Låt dom stanna i sitt land eller hjälp dom där om man tvunget måste göra nåt...!
Kan det vara ett barns fel att ingen älskar det? Eller kan det vara ett barns fel att dom vuxna krigar i deras land och att det därför inte går att vara där? Kan det vara ett barns fel att mamman smittade sitt barn med HIV medans hon hade det barnet i magen?
Nej,det kan det inte.
Därför kan vi inte heller låta bli att hjälpa till med det vi kan och jag tänker fortsätta att tänka att alla skulle göra precis det som vi gör just nu om dom bara hade sett det som vi har sett. Jag går sönder annars.
Anna
Julmarknad...igen!
Det här är den mest hektiska månaden vi någonsin haft sen vi började arbeta med Bristol kan jag tycka.
Föreläsningar blandat med olika julmarknader och då snart en konsert avlöser varandra och det är så himla kul!
Imorgon kommer vi att befinna oss på en julmarknad i vår by.Vi blev inbjudna av Positiva Tvååker som håller i det här.
Vi fick hastigt och lustigt också sponsrat till ett lotteri med finfina priser så då kör vi på det!
Vi kommer också att ha våra fina armband till försäljning såklart.
Det känns otroligt roligt är just vårt eget samhälle sluter upp, då känns det verkligen som att vi jobbar gemensamt för Bristols barn. Tvååker hjälper Nabweru...det känns både fint och tryggt det!
Välkomna!
Julmusik i Strömma....
Marina som driver Strömma Farmlodge strax utanför vår lilla by Tvååker, kom med ett fantastiskt förlsag för någon vecka sedan. Efter lite planerande så har Marina tänkt att göra följande för våra barn på Bristol Academy!
Torsdagen den 18/12 kl 19.00
så kommer
Falkenbergs Indiekör till Strömma Kvarn
för att sjunga ljuv julmusik.
Konserten är ca 45 minuter och dom kommer att sjunga i kvarnen
så klä er varmt och skönt.
Biljettpriset är 100kr och där ingår det glögg och saffransbulle.
80 kr/såld biljett går oavkortat til barnen på skolan.
Vi hoppas så att ni tar er tid att varva ner inför julen och kommer för att vi
tillsammans kan göra skillnad för barnen och skänka
dom en tanke.....
besök www.strommafarmlodge.com för mer information
Anmälan är bindande och betalar gör man vid ankomst
VÄLKOMNA
Sam och Pius
Gång på gång visar han att han är unik.Han visar att hans sätt att vara inte är en tillfällighet utan att han faktiskt är sån här utifrån och ända in. Världens finaste och bästa Sam!
Vi hämtade ju Sam´s lillebror Pius till Bristol strax innan jag åkte hem.Nu är det lov på Bristol och dom flesta barnen och ungdomarna ska åka hem.
Till Kiwangala där Pius bor är det långt och det kostar mycket pengar att transportera sig. Pengar som inte finns och inte viljan heller hos Pius, han vill vara kvar i Kampala.
Vad tror ni Sam gör? Han tar hem Pius till sig...och i ett rum på ca 10 m2 kommer dom att spendera 2 månader tillsammans innan det är dags för Pius att börja skolan igen.
Det kommer att kosta på för Sam...det är en mun mer att mätta och den platsen han är van vid att ha för sig själv ska nu delas med en 16 åring,och han ska också ha ansvar för den 16 åringen. Men utan att tveka så gör han det. Jag frågar om han klarar av att mätta dem båda och jag får till svar att vi delar på det jag har.
Enkelt i Sams värld och alldeles självklart.Är man storebror då är man det,alltid.
Kiwangala -ett paradis på jorden...
Att Uganda är landet i mitt hjärta har antagligen inte undgått någon vid det här laget. Jag älskar atmosfären och jag älskar människorna där. Den här gången hamnade jag också på en plats som jag tror är det vackraste jag någonsin sett och ett ställe där hela jag hamnade i total harmoni i samma stund som jag satte min fot där..
Sams hemby Kiwangala.
Den totala motsatsen till Kampala. Nästan inte en enda bil och bara några små skjul där man sålde saker.
Och så dessa vyer...jag blir lycklig bara jag tänker på det. Kiwangala är så som jag tänkte mig Afrika,då innan jag nånsin varit där.Och jag vet att jag måste tillbaka igen.
Alla borde ha en Eddie!
Att kunna säga till Eddie -Vi klarade det! Pengarna är där och vi är redo att starta med sovsalarna,är du det?
Vi har haft våra tvivel under året att vi skulle kunna säga det överhuvudtaget.
Att då få till svar -Ni är världens bästa tjejer! Har ni klarat det på bara den här korta tiden?!
Jag är redo! och vi kommer få den finaste av alla fina byggnader!
En stor, stor sten föll från både mitt och Jennies hjärta när det blev klart att vi, tillsammans med massa hjälp från alla håll och kanter rodde det iland.Att sedan Eddie blir precis lika lycklig han känns såklart otroligt bra!
Aldrig att han skulle bli arg eller irriterad på att vi inte löser nåt, eller inte har möjlighet att skicka ner pengar varje gång han behöver.Han säger alltid att det är okej och att han vet hur mycket vi sliter för honom och för barnen.
Han har ett hjärta som är så stort och varmt och som rymmer så oändligt mycket människor,och jag önskar att alla fick ha en Eddie i sitt liv.Livet blir på nåt vis lite vackrare då...
Såhär kan ett möte oss 3 emellan se ut.Eddies kontor,fullt med väskor och massvis med skratt!
Blandat såklart med massvis av allvar.
Anna
På Mulago finns det inget vackert....
Efter mitt första besök på Mulago,det stora sjukhuset i Kampala, när jag hamnade på akutavdelningen för barn så bestämde jag mig av nån underlig anledning att jag måste se mer. Det var som att jag var tvungen att pina mig själv lite till för att verkligheten ser ut sån, och det var den jag åkte dit för att möta...
En kväll när vi åkte tillbaka till stan från skolan så bad jag Sam att vi skulle stanna och gå in på nån annan avdelning också. Han sa naturligtvis ja till det och bad mig att vara förberedd.
Med handen på hjärtat kan jag säga att det var inte lika illa som det var på akutavdelningen, eller det berörde inte mig lika starkt MEN ändå är Mulago ett av de galnaste stället jag någonsin har sett.
Vi gick in på 3 olika avdelningar...det låg mängder med människor precis överallt och vi såg inte en enda läkare eller sjuksköterska under tiden.....inte en.
Människor i hundratal låg i sängar och på golvet och man kunde se att dom aldrig skulle klara sig.
En del låg med syrgas och Sam berättade att det där är det sista dom gör.När den människan dör tar man bara syrgasen och plastslangarna som sitter i näsan och flyttar den till nästa utan att varken rengöra eller nåt annat,man sätter bara dit den och så vet man att nästa man att somna in är han eller hon...
Jag kunde förstå att du kan ligga en bra stund i en säng på Mulago utan att nån ens ser att du är död....
Om man blir tagen till Mulago efter exempelvis en olycka eller att du är sjuk utan att nån anhörig vet det, och du dör, då dör du och ingen kommer någonsin att veta vad som hände.
Ingen bemödar sig med att ta reda på vem du är om du inte har ett ID kort på dig utan dom tas till ett rum på sjukhuset och när tillräckligt många okända är döda så lastas de på en lastbil och dumpas i en gemensam massgrav.... Jag vågar inte ens tänka tanken på antalet döda och antalet anhöriga som aldrig får veta var just den människan tog vägen.
Dör du och dina anhöriga vet att du är där då meddelas dom om du har dött under tiden dom varit borta så får dom betala för att få med sig kroppen därifrån för att kunna begrava dig.
I det enastånde vackra landet Uganda så finns det absolut saker som är mindre vackra...Mulago är ett utav dem.
Anna
Julpromenad!
Världens bästa Signe har, för jag vet inte vilken gång i ordningen dekorerat pepparkakshus och ordnat ett lotteri i samband med julpromenaden i Okome imorgon! Allt skänks sedan till barnen på Bristol. Vi kan bara åka dit och sälja lotterna tillsammans med henne och hennes väninna Inga. Så imorgon mellan klockan 10-14 befinner vi oss i Okome!
Jösses vad mycket kul vi får vara med om tack vare Bristol!
Välkomna!
Anna, Jennie, Signe och Inga
Det är så skönt!
Lika illa som man mår innan det är dags för en föreläsning lika skönt är det efteråt! Det ger en otrolig kick att lägga rädslan åt sidan och sen bara öppna upp hjärtat. Ja....för det är där det sitter.Vi är inga föreläsare och vi kommer mest troligt aldrig heller att bli det.Men vi är Jennie och Anna,och det funkar också.
Igår var det dags igen och vi höll till på Strömma Kvarn hos Marina.Stället har så mycket hjärta så bara det hjälper till att göra det bra. När det sen idag rasslade till på barnens konto efter ett lotteri som sällskapet vi föreläste för hade, så känns det mer än bra! Tusen Tack för det bidraget til våra älskade ungar!
Anna
Det är en ära..
Att vara i Bristols tjänst känns inte som ett jobb, det är sannerligen en ren och skär ära. Hur många får chansen som Jennie och jag har fått egentligen att göra nåt sånt här? Hur stor är sannolikheten att man ska klaffa så fullständigt med en man i Uganda och sen få vara med och förverkliga den människans livsdröm?
Hur stor är chansen att man sedan själv utvecklas precis lika mycket och att man får lära sig saker som man aldrig annars varit i närheten utav,och att man dessutom får chansen att visa sina egna barn att världen inte bara är den som vi lever i?
Jag har aldrig drömt om att volontärarbeta eller att förändra världen som så många andra gjort.Jag har inte sett världen som den är för jag har inte velat se den och jag har inte förstått vad jag ska titta efter.
Tacksamheten jag känner över att få vara en del av Bristol känner inga gränser och när jag igårkväll satte mig för att pärla lite nya armband och läste de orden som jag läst och tänkt tusentals gånger förut, skolans ledord
"Hard Work Pays" då känner hela jag att visst lönar sig hårt arbete...det gör det alltid.
Vi har världen bästa brassband!
På lördagen var det lite undervisning på förmiddagen för barnen och efter att undervisningen avslutats så väntade två dagar tillsammans med bara dom boende barnen.
Det är fantastiskt med alla 350 barnen på plats och man känner för barnens skull att det kan vara avgörande för dom i framtiden med sina studier men allt känns lite lugnare när bara dom ca 100 boende barnen är kvar och tiden med dom som ingen har är viktigt för oss. Vi vill se dom lite extra då många av dom inte har någon familj.
Nu visste vi att tiden fanns för oss att kunna ge dom total uppmärksamhet. Som Anna tidigare skrivt så hade vi med oss lite leksaker till barnen och då bland annat hopprep. Dom är ju hejare på att hoppa och vi vevade så gärna så.
Eivor och Christina
Något som också finns tid till är träning för brassbandet. Dom tränar varje dag efter det att skolan slutar för dagen och dom gör det i små grupper eller var för sig för att sedan gå samman och spela i hop. Det är en lycka och beundran som är stor hos oss och något som man i timtals kan sitta och lyssna på. Dom som har öra för musiken tränas i tidig ålder för att efter ca 2 år få sin plats i brassbandet.
Dom spelar helt på gehör med övervakning av de äldre som tillrättarvisar om dom faller in i fel tonart....
För pengarna som Linnea fått in för sina armband så har det köpts nya instrument till brassbanden och även nya skinn till trummorna. Under tiden innan vi kom så var Anna och Sam inne stan för att hämta de fina klisterdekalerna som nu har hamnat på trummorna till världens bästa brassband!
När dom går tillsammans så har dom en ledare som håller i taktpinnen. Sam tyckte att Ludvig skulle pröva att leda bandet och visst gjorde han det! Det hördes lite fniss och skratt från flickorna men Ludvig gav sig inte och dom följde honom utan problem.
Det här är dagar man minns och som fastnar direkt i hjärtat......
Jennie
En dag på vägarna och brevutlämning
Under vår vecka så ville vi ju så klart se var Eddies fru Anne var uppväxt och vi ville ju väldigt gärna träffa hennes mamma Christine.
Hon bodde en bra bit från Kampala men vägarna var väldigt fina och asfalterade så dom första två timmarna gick bra att köra. Vi gjorde ett litet depå stopp för att köpa med oss gåvor samt lite vägmat i from av klubbor. Eddies barn är kusin med en kille som heter Ben vars mamma är syster med Anne så även han följde med ut till sin mormor.
Det är otroligt roligt och väldigt spännande att röra sig utanför Kampala. Det är inte samma myller av människor och man får se ett annat Uganda. En av de små byar vi körde igenom ut till Annes mamma.
Det var riktigt lustigt att se en fullproppad buss bli överlyckliga för varsin klubba..... Gott va det!
Ben och Lorraine
Väl framme hos Annes mamma så blev vi inbjudna till hennes lilla hus. Ett rum där vi alla nätt och jämt fick plats. När vi kom så kilade Christine in fort som ögat och bytte om till sin fina gröna klänning och givetvis så skulle besöket förevigas med ett gruppfoto. Killen i gulrutig skjorta heter Moses och han träffade jag och Anna första gången 2008. Anna har träffat honom vid ett tillfälle efter det men för mig var det första gången sedan dess och han var vår hjälp hela veckan och följde även med oss ut på denna utflykt.
Vi försöker ställa upp oss för ytterligare ett gruppfoto utanför huset. Där är så otroligt fridfullt och så grönt att man blir helt tagen av allt det vackra man har omkring sig.
Något som Anne inte visste var att alla hennes syskon på pappans sida hade kommit "hem" för ett av syskonen ville stycka av marken och sälja den. Lite fundersam blev hon allt när hon såg alla och lite besviken över att dom inte hade berättat för henne. Dom skulle också träffa personen som var överhuvud i klanen och Anne ville att vi skulle följa med på mötet och så även vi fick träffa denna man.
Det blev så klart ett kärt möte med syskonen. På kortet ovan är Anne längst ut i gult, mamma Christine som bytt till ännu en klänning och "nytt hår", Annes äldsta syster som var 60 år, ytterligare en syster och längst ut har vi Anna.
Detta är huset som Anne är född i. Annes pappa hade fyra fruar och alla bodde i detta huset tillsammans med alla barnen. Killarna sov i ett rum och tjejerna i ett rum. Annes pappa försvann när Anne och hennes yngre bror bara var något år. Familjen byggde då ett nytt hus till Annes mamma. Christine ville gärna visa oss det gamla huset som fortfarande står kvar en bit från det nya.
Namnet kommer jag inte i håg men att han var en viktigt person som ledde klanen det syntes då de andra tog honom i hand. Här är det Eivor som får äran att hälsa på honom.
Annas mamma Christina och Annes mamma Christine tillsammans med Annes bror.
Victoria och Felicia.....
Victoria är så otroligt saknad av oss här och vi tänker ofta på henne.
För att djuren inte ska smita i väg så hålls dom på plats fastknutna med korta korta rep. Jag har otroligt svårt att se djuren behandlas på detta sätt men det är som det är och man ser det ju över allt.....
Innan vi åkte så samlade vi oss i skuggan av huset och jag tror att vi alla kände vilken känsla att få komma så nära det liv som dom lever varje dag och vad dom tvingas utstå varje dag.
Vi hade en helt fantastisk dag hos Annes mamma och vi fick träffa många härligt fina människor som satte sitt avtryck i våra hjärtan.
Vi fick lite bråttom tillbaka för kl 16 så skulle vi vara tillbaka på skolan för att för första gången hålla ett möte tillsammans med alla lärarna på skolan. Det är så otroligt lätt att glömma av att se vad dom har för drömmar och förhoppningar för skolan och för alla barn. Alla var dom nog lite spännda på vad som skulle sägas och när alla till slut kom i gång så fick vi ett bra möte där vi tog med oss mycket funderingar hem till Sverige för att se om vi kan finna skolmaterial och pedagogiska leksaker och annat som kan underlätta undervisningen.
Mörkret kommer så otroligt fort och innan mötet ens va slut så var mörkret där. Vi vill ju självklart vara på skolan så mycket av vår tid som vi bara kan och nu hade det nästan gått två dagar utan vi varit där så alla barn och ungdomar var ju glada över att se oss igen. Lika glada var vi!
När vi är på plats så känns det som om dagarna bara försvinner i från oss när det är så mycket man vill uträtta och uppleva så eftersom vi redan var framme vid fredagen så fick vi i mörkret börja dela ut alla brev som våra familjevänner hade skickat med till sina barn.
Här är det Trevor som har fått sitt brev i handen från sin familj här i Sverige och som han öppnade med stor spänning.
Den här fina killen heter Andrew och har sina familjevänner Lisbeth och Julia här i Sverige
Utdelningen av alla brev skedde i ett utav klassrumen som hade ljus. Här är det Ntale Farid som får sitt brev från familjen Jarl.
Här har vi Lenas familjevän som heter Halima
Innan vi sa god natt till alla barnen så tog Christina fram tårtan som hon fick samma dag som vi kom då hon hade sin födelsedag just den dagen. Alla blev givetvis glada och ville smaka. Man kan ju inte låta bli att undra vad den innehåller då den befunnit sig i värme drygt 5 dagar och fortfarande såg lika dan ut.....
Jag vet att jag upprepar mig men jag är så otroligt tacksam och när jag tittar på alla korten så här i efterhand så vet jag precis vad som driver mig att fortsätta det arbete som jag och Anna gör för alla våra fina kloka och fantastiska barn och det är att man varje dag får känna sig så uppfylld av lycka och glädje från det att man vaknar tills dess man lägger huvudet på kudden och då bara för att inse att det om några timmar kommer att bli ännu en dag fylld med lycka och glädje...............
Jennie
Vi klarade det tillsammans!
Det är med en oerhörd glädje och tacksamhet som vi kan meddela att vi med gemensamma krafter lyckats med vårt mål 2014 -att samla in 110.000 kronor för att renovera barnens 3 sovsalar!
Det känns helt galet roligt och inom dom närmsta veckorna planerar vi att dra igång det största vi gjort sen skolan byggdes!
Stort Tack för alla bidrag -Stora som små. Alla räknas, och tillsammans gör vi skillnad!
Anna, Jennie och Eddie
Ni gör skillnad!
Igår var det som sagt var julpromenad i vår lilla by.Det var massa folk ute då vädret var jättefint!
Vi stod och sålde kransar och hembakta kakor och bredvid oss stod vår kompis Katarina och sålde keramik som hon hade gjort. Allt gick såklart till våra barn på Bristol!
Jennie var tyvärr tvungen att jobba och slöt upp lite senare, medans jag kunde smita tidigare från mitt jobb och stå och sälja tillsammans med Jennies föräldrar Janne och Berith och Katarina och hennes Claes. Vi hade en jättebra dag!
Fantastiska 5770 kronor kunde vi dra in till våra älskade ungar! Bara sådär! Efter ett massivt samarbete från Jennies familj! Så jäkla skönt och samtidigt få ha roligt, det är inte illa det!
Så Tusen Tack alla ni som kom och handlade och pratade och bara skänkte ändå.
Ni gjorde skillnad!
Dom verkar inte vara riktigt kloka...men det är dom! Vi får skylla på att vi var trötta eller nåt! :)
