Lille älskade Lucky...Han är runt 7 år men han pratar engelska som en hel karl! Jag får veta att hans mamma klokt nog har valt att prata engelska med honom hemma och det är otroligt ovanligt. Men då all undervisning i skolan sker på engelska här så har du stora hinder i din inlärning om engelskan brister, och det gör den tyvärr för en hel del....Hade dom fått undervisning på sitt eget språk så hade antagligen fler klarat sig bättre.

Men det går inte att ha det för stamspråken är så otroligt många, därför använder man engelska.

Men han sitter i mitt knä en kväll,så frågar han om vi ska ha en fest som vi brukar?

-Ja,det ska vi ha tycker jag är mitt svar och jag undrar om han tycker det också?

-Ja det vill jag gärna! Kan vi äta kött då? och ris? Ska vi dansa också?

-Såklart ska vi dansa! och äta kött,ris och massa goda saker!

-Ska Mr Director (Eddie) och mama Big (Eddies fru) också dansa?

-Ja... det tror jag nog att dom ska!

-Kan vi ha ballonger och kanske leka också? Och släppa lampor i himlen?

Ja,ja ja älskade unge, vi kan det.Vi kan göra nästan vad som helst för dig och för dina bröder och systrar som ni kallas på Bristol. När jag vet att ni minns det som vi gjort och ni bär det med er,precis som vi hoppats på då är det inte svårt att göra det igen.

När jag vet att dom där kvällarna inte bara finns i mitt och Jennies hjärta utan hos en hel drös med små afrikanska fattiga barn också då är det svårt att tänka att pengarna vi lägger på en fest inte är värt det.

För det är det. Minnen kan rädda en många gånger under en livstid och kan minnet av en fest rädda nån, då Lucky...då ska vi ha en fest såklart,denna gången också.

                                                                                Anna

Jag kan inte sova helt enkelt. I Wakiso är allt tyst, men här i stan är ljuden så otroligt många.Det är som att kroppen tar in precis allt på en och samma gång som jag har varit med om hittills.Jag ser alla bilder på näthinnan som jag av någon anledning inte tillåtit mig att se innan...Kanske är det för att jag vet att min trygghet bara är 2 veckor bort nu,jag vet inte. Jag är van vid vakna nätter i Uganda sedan tidigare men dom senaste gångerna har det fungerat bättre,därför förvånar det mig att det kommer nu...

Förövrigt så mår jag otroligt bra.Jag duschade i en riktig dusch igår för första gången på en månad och ibland är det lätt att uppskatta det lilla i livet! Hjälp vad skönt! Att få känna sig helt ren, det är lycka det! Fastän det har gått bra att använda balja (bättre än väntat) så går det inte att jämföra!

Jag tittade på mig själv i en spegel igår också för första gången på 4 veckor...jag hade nästan glömt hur jag ser ut,men det är väl lika bra,det kanske är därför jag inte kan sova nu....? Jag ska inte kolla igen....

En av sakerna som oroade mig innan,maten, har inte varit några som helst problem.Nu är jag mer orolig för att behöva äta hotellets mat i 5 veckor. Jag kommer att sakna Annes mat!

Matooke, som är en speciell matbanan som man kokar och helst ska tillaga i bananblad har varit det mest vidriga vi har kunnat tänka oss innan,det tycker jag idag är jättegott! Posho, kokt majsmjöl, funkar det också alldeles utmärkt,helst tillsammans med en sås på gröna ärtor.Tillsammans med solmogna avokados och tomater så kan man nå även matlycka i Uganda,det trodde jag aldrig.

                                                                                 Anna

Jag är tämligen framåt och inte särskilt rädd av mig, men det finns en sak som skrämmer mig nåt alldeles och det är att prata inför folk.Jag tycker att det är jättejobbigt....Jag mår illa och känner mig helt svimfärdig.

Jag gör det i stort sett också därför bara när det handlar om Bristol.

Igår kom Sam till skolan och hade blivit inringd för ett jobb tillsammans med några av Bristols barn för att spela med ett annat brassband som är under upplärning.Han skulle till byn Mawale med barnen och undrade om jag ville följa med,och det ville jag.

Vad jag inte visste var att det var en stor tillställning, ett sk graduationparty för Secondaryklasserna 4 och 6 på en skola.

Där var massvis med folk! Flera hundra stycken.

Kul tänkte jag för jag gillar verkligen att se brassbandet spela! Just då hände nåt som jag inte alls räknat med. Jag blev tagen ifrån brassbandet för att sitta bredvid hedersgästen....Honom har jag iochförsig träffat och han är helt okej,men jag känner ju inte honom direkt.

Nåväl tänkte jag, jag får ju sitta här och se glad ut!

Brassbandet spelade lite och sen fick dom gå undan för att vänta tills det var deras tur igen.

Men jag såg att dom inte alls fick stanna kvar och titta på den andra underhållningen utan dom var tvungna att gå iväg en bit bort...Det gick en timme och säkert en till med tal på Luganda och uppträdande och jag fattade inget.Det tillsammans med att jag inte visste var Sam och barnen var nånstans gjorde att jag inte kände mig bekväm med situationen.

Rätt som det var så hörde jag att brassbandet kallades ut samtidigt som hedersgästen Joseph skulle hålla sitt tal.Till skillnad från alla andra så valde han att göra det på engelska.Trevligt tänkte jag att förstå vad nån säger! Det var trevligt vill säga ända tills jag hör honom kalla upp en väldigt speciell person som var oerhört glad över att få vara där idag!

Nämligen Madam Anna!

Jag trodde fan jag dog! Ha bad mig komma upp och hälsa på folket...på Luganda!

Flera hundra mäniskor tittade på mig och jag kunde ju gärna inte vägra gå upp! Men madam Anna var inte glad kan jag säga...

Att hälsa på någon på Luganda kan jag och jag gör det dagligen, men ni ska inte tro att jag klarade det just då.

2 ord kom ur munnen på mig....Hi och No,föga imponerande....

Sen ville han att jag skulle överlämna 2 gåvor till 2 olika människor,det klarade jag och så log jag inför alla som kom upp och ville fotografera den enda vita människan på hela stället....Inom mig slog hjärtat stenhårt!

Efter det var det dags att äta...även här var det plats för mig vid hedersgästen, men där tog min ork slut...

Jag tog min mat och gick och satte mig med brassbandet i ett sunkigt klassrum och med ens var jag lycklig igen!

                                                                           Anna

Att få uppleva sin dröm är stort.Jag har snart varit här i en månad och jag kommer aldrig att glömma min tid här.

Jag kommer att vara min man för evigt tacksam att han kom med idén att jag skulle åka och stanna ett tag när jag hade chansen.För att han stannar hemma och roddar vårt vanliga liv, med barn som förvisso inte alls är små och numera bara 2 hemmaboende istället för 3, men ändå,han gör det.

Jag växer, men han gör det antagligen också.

Jag kommer också föralltid att vara tacksam mot barnen som utan ett ljud lät mig åka. Kanske kände dom saker men dom lät det inte ta överhand.Nu när jag pratar med dem härifrån så känns dom med ens så stora och oändligt kloka.

Idag längtar jag.Jag vet inte riktigt varför det kommer över mig så starkt just idag.

Jag längtar inte härifrån, men jag skulle så gärna vilja ha mina världar närmre varandra.Just idag.

Idag var det dags. Efter veckor av ett ganska lugnt tempo så kom vi till Bristol imorse med fullt ös!

Det var massvis med barn kändes det som. De välbekanta ljuden och alla barn som bara vill vara nära,nära.

Det är mysigt men det är också ganska tröttsamt att vara ensam om dem.Det är lättare när vi är många!

Idag har jag en heldag på skolan efter ett par dagars flängande och det känns ganska skönt.

Vi har varit utan regn en vecka nu och jag tycker att allt blir lite lättare.Slippa all lera under skorna och mellan tårna.Att kunna sitta ner utan att få en lerhög i baken.Framför allt tycker jag om att slippa frysa.

Så fast jag vet att dom behöver regn emellanåt så är jag just nu tacksam att slippa det.

På söndag är det dags för mig att lämna Eddie och Anne i Wakiso och flytta i till stan,då har det gått 4 veckor.

Det har varit en fantastisk upplevelse att få bo som jag har gjort,jag har lärt mig massor.

Nu ska jag tillbaka den delen som jag kan och det känns helt okej det också. Vattentoaletter och en dusch känns som ett välkommet inslag i min vardag, men jag kommer att sakna maten, för den är otroligt mycket bättre än den vi äter när vi bor i stan.

Jag kommer också att sakna den familjära känslan som jag har fått ha under min första månad här.

Men som sagt, allt har sin tid och nu återstår det bara 4 dagar av den första perioden,hjälp vad tiden går!

 

 

                                                                              Anna

Det finns i stort sett inga likheter mellan Sverige och Uganda som jag kan komma på så här på rak arm.

Men ändå så älskar jag verkligen det här landet. Ingenting är omöjligt och allting fungerar på nåt konstigt vis.

Det fungerar inte bra med våra mått mätt, men på nåt vis får människor vardagen att rulla.

Jag skrattar otroligt mycket när jag är här...Man ser saker som man inte tror är sant.En vuxen kvinna med tomteluva tillexempel,hur snyggt? Hon behövde en mössa och hon ordnade en...

Människor på rollerblades, ni som varit i Afrika vet hur vägarna ser ut och det borde vara en omöjlighet, men inte här!

En man med hjärtformade solglasögon med USA mönster på...Inte jättetroligt att möta en svensk man med det, men här är det vardag!

Idag har vi varit iväg och hämtat Sam´s lillasyster Tracy tillbaka till skolan.Hon var glad att få komma tillbaka och det känns skönt att ha henne på plats.Sam´s mormor pratar på med sin luganda och jag svarar med de få ord jag kan och så skrattar vi.

Jag har också fått min första afrikanska åkomma.... jag såg ett litet bett på min ena fot som började klia.

Jag såg att det inte var ett myggbet och tog av mig sandalen. Eddies fru såg att jag kliade och Faizal kom i samma stund.Dom frågade vad det var och jag visade foten. Snabbt tittade dom på varandra och började prata luganda. Sen berättade dom att den måste tas bort för det kan bli smärtsamt annars....Det hela var över på en kvart och dom berättade att det är ett jättelitet djur som kryper in under skinnet och lägger ägg där som kan växa sig stora som en lillfingernagel.Min var bara ett knappnålshuvud stort och tar man bara bort dom så händer inget. Så... nu har jag provat det och behöver inte göra det igen :) Förutom den lilla händelsen är allt bra!

 Sam´s morfar Mr Mugerwa

 Sam med sin mormor Nakawesi

 Nakato och Halima plockar stenar ur morgondagens ris...

 

 

Anna

Nu när jag rör mig i Nabweru,byn där vår skola ligger så hör jag mitt namn ropas överallt. Från barn som jag inte vet vilka dom är men dom vet vem jag är. Jag befinner mig i en by i Afrika och jag skulle ljuga om jag säger att det inte känns i hjärtat när jag hör deras glada röster ropa efter mig.

På morgonen när jag borstar tänderna så har jag alltid sällskap av ett gäng barn som förundrat följer varje steg jag tar.

Och sen vinkar dom glatt och ropar Bye muzungu när jag går in.Muzungu betyder vit människa.

Det är en bra start på dagen om ni frågar mig!

Helt klart lär man sig nya saker varje dag när man är på ett ställe under en lite längre tid.

Igår tvättade jag för första gången! Eddies fru Anne tvättar min kläder och jag skulle aldrig få göra det även om jag bad om det men jag vägrar låta nån annan tvätta mina underkläder,där går min gräns så det gjorde jag själv.

Efter 15 par trosor och 1 bh var jag helt slut i armarna och det här gör dom varje dag, med jeans,tröjor,lakan ja allt!

Hatten av för dem säger jag och jag är glad att det är några veckor kvar till jag måste tvätta igen..

                                                                        Anna

Jag är inne på min tredje vecka i Uganda och det känns som att tiden fullständigt rusar iväg.

Mina 9 veckor här kommer att vara över innan jag har hunnit reagera och det skrämmer mig lite.Men i Uganda så lever man i nuet och jag försöker göra det jag också.

Det är fortfarande ganska lite barn här men dom kommer väl under nästa vecka skulle jag tro.

Jag har varit iväg ett par dagar och vi har klarat oss undan regnet så jag har fått 2 dagar med enbart sol vilket har varit jätteskönt.Det hade regnat kraftigt här men som sagt vi klarade oss.

Platsen jag varit på kräver ett eget inlägg så det kommer en dag när jag hunnit ta in det jag var med om.

För övrigt så mår jag fortfarande bra! Inga konstigheter.Jag längtar hem ibland såklart, framför allt på kvällarna när jag går och lägger mig och man kan låta tankarna ha sin gång,när man får tänka sina tankar helt ut utan att nån stör dem,då känner man också mycket.

Jag som normalt är en känslomänniska lång ut i fingerspetsarna och som gråter när jag både är arg,ledsen,glad och trött har klarat också den biten bra,ända tills min lille kille Lucky kom tillbaka i söndagskväll.

Rätt som det var så kom han bara genom grinden och han gick rakt fram till mig och sa bara helt tyst Hi Anna och så tog han min hand.

Jag dog lite.

 

 

 

                                                                                 Anna

Idag kommer det några ord från ett strömlöst Wakiso.Jag sitter i mitt rum hemma hos Eddie och när det är mörkt i Afrika då är det mörkt! Vi skrattar åt min oförmåga att hantera mörkret för jag är verkligen helt borta när jag inte ser.Dom gör allt! Jag behöver ljus för att ens ta mig fram....Men det infinner sig ändå en form av lugn hos mig i mörkret.Det är lite mysigt på nåt vis.

Dagen började med regn som vanligt kan jag säga numera och idag skulle vi ta oss ut till Sams mormor för att hämta tilbaka hans syster till skolstarten på måndag.Dom visste att vi skulle komma idag och det var ett kärt återseende!

Sams mormor pratar ingen engelska alls men det behövs inte på nåt vis...

Efter några timmars prat och en illa tillagad middag så bar det tillbaka den timmes långa resan utan systern...för dom höll på att iordningställa hennes frisyr och hon var inte klar...Uganda i ett nötskal och på nåt vis blev jag inte ens förvånad.

Vi får helt enkelt göra ett nytt försök till veckan.

Det lär vara många som har svårt att ta sig till skolan de här veckan när det regnar som det gör,vägarna är en enda sörja så det är inte lätt att ta sig fram och är det nåt så oväsentligt som skolan så lär många inte ens försöka!

 

Sam´s mormor Nakawesi

 

Sam´s "morfar" Mr Mugerwa

 

 Och lillasyster Tracy med en frisyr på gång. Hon vill ha kvar sitt hår trots att hon är ett Bristolbarn och då ska håret vara iordning och skötas väl. Omkring var tredje vecka så måste frisyren göras om.

                                                                             Anna

Så var det dags igen,ett litet tecken från Uganda :) Mina tänkta dagliga uppdateringar ser ut att bli svårare än vad jag trott.Regnet ställer till det massor och när man vet skadorna det ställer till med så vill man bara gråta.

Människor dör som flugor och folk är jättesjuka.När det regnar så passar folk på att öppna luckorna till sina latriner för att dom inte har råd att tömma dem med en latrinbil,gissa vad som rör sig i vattnet som forsar fram?

I detta rör sig människor,barn leker däri... Vi har det bra,vi får aldrig glömma det.

För övrigt har jag det väldigt bra. På min sjunde resa kan jag äntligen säga att maten i Uganda är god!

Eddies fru Anne är en hejare på att laga mat så jag äter mest hela tiden känns det som.Att lämna mat på tallriken är inget alternativ så när jag ätit hälften av det jag fått på min tallrik så är jag mätt men då är det bara att fortsätta med resten och se glad ut.Tur att det är gott iallafall.

Igår var jag iväg hela dagen med Sam och en som heter Ssenyange. Vi var i en by som heter Mawaale där killarna ska hjälpa ägaren av en skola att starta ett brassband. Det låter förjävligt när dom spelar ärligt talat så Sam och Ssenyange har ett gediget jobb framför sig om det där ska lyckas...Men det var kul att se dem jobba med barn som ingenting kan,dom är ju vana vid Bristolbarnen som ju kan allt redan och bara behöver finslipas.

På Bristol börjar förberedelserna för måndagens terminstart.Vi får väl se hur många som dyker upp.

Eddies och Annes barn ska tillbaka till sin skola på söndag för årets sista termin och jag vet att Lorraine tycker det är lite jobbigt,han gillar att vara hemma.

På Bristol just nu är det full rulle på barnen.Jag hade med mig tennisrack och badbollar blandannat och dom älskar det! Vi tar fram lite i taget för att det ska bli lite nytt pö om pö istället för allt på en gång.

Nu börjar det bli dags att avrunda här. Jag har ett gäng barn vid min sida som försöker trycka på alla knappar samtidigt som jag gör det :)

                                                                        Må väl!

                                                                          Anna