En människa av högsta rang <3
Den här människan,hon är en av min allra bästa.Det finns liksom ingenting hon inte skulle göra för mig och för mina barn tror jag. Vi har gått igenom saker tillsammans som inte ens går att beskriva och jag skulle också göra allt för henne och hennes familj.
Så hamnar vi i ett litet dilemma... Min äldste son Hampus ska flytta och för att kunna göra det så behövdes det lite tapetsering och det behövdes göras fort....Jag har inga kunskaper och inget självförtroende för att ge mig på nåt sånt medans Jennie kan.Jag ringde henne och frågade och utan knot sa hon ja till att hjälpa oss.
Så idag gick vi ( jag var tapetserarassistent! ) från att bygga skola i Afrika till att tapetsera en egen unges första boende.
Jag fick chansen att lära mig hur man gör och med henne så är ingenting särskilt svårt.
Alla dagar,Tack för att du finns ♥
Anna
Då och nu
Ibland är det bra att se det såhär.De där dagarna när man glömmer av att vi gjort nåt överhuvudtaget.När det känns som att allt står still och man inte riktigt vet om vi kommer nå dit vi vill.Då är det bra att jämföra lite vad vi en gång hade med vad vi har nu och då,då känns det med ens lite bättre igen.
Anna
Inget oklart jobb men kanske lite trist?
Såhär sitter han typ dag in och dag ut....Killen som jag trodde hette Askari tills jag insåg att alla som vaktar grindar hette samma,inte så troligt kände jag då att det var hans namn....Askari betyder grindvakt helt enkelt och under åren som gått så har det väl passerat lika många vakter som år på Bristol men den här killen tar sitt jobb på allvar och ibland vaktar nån annan grinden och så att den här herren kan hjälpa till att bygga det som behövs,det kan han nämligen också.
Men mest vaktar han...nästan så bra som om det vore ingången till självaste Vita Huset.
Anna
Hur kul kan det vara....?
Det här är en så typisk bild...Senast vi var nere så ordnade XL Bygg i Morup ( Tack igen! ) så vi fick med oss ordentliga verktyg ner till Bristol.Väldigt tacksamt såklart! Och få saker väcker så stort intresse hos män tydligen....svarta män i slummen är inget undantag.En skruvdragare...Herregud! Hur intressant kan det vara egentligen...? Hahhah!
Dom hade bevisligen då aldrig sett nåt liknande och av intresset att döma så var det guds bästa uppfinning sedan skivat bröd. Tursamt nog hade vi manliga män med oss ner,här i form av Martin och Tore som kunde visa hur den skulle användas. Det hade inte varit ett kvinnorgöra kan jag meddela...Vissa saker ska vi (tydligen) inte göra....
Jag undrar dock hur många Ugandiska män dom behövde vara för att få den att funka efter Martin och Tore åkte hem.
Modern teknik är inte riktigt våra vänners starkaste sida om jag ska vara ärlig,dom är helt enkelt bättre på andra saker.
Anna
Jag påminns ibland och är glad för det...
När man vet att någon man tycker om har levt några av sina tidiga år i ett hus som det här då är det svårt att inte känna en enorm respekt inför det.Jag tänker att jag saknar en ordentlig uteplats där jag bor och att jag har för lite förvaring.Vi har bara ett badrum också och det stör ibland när vi är tre att dela på det.
Här i detta huset finns inga väggar,ingen förvaring och det finns sannerligen inte ett endaste badrum.
Uteplats? Nä inte det heller.
Människan som bodde här sätter sin tro till Gud och känner sig aldrig direkt orättvist behandlad.
Den människan litar helt och fullt på att livet blir till det bästa.
Jag är inte sån.Jag tror att det är jag som måste lösa allt och ibland tycker jag att det är det svårt att se en alldeles självklar framtid.Inte bara för att jag saknar en bra uteplats eller bara har ett badrum utan mer för att jag kanske varit lite väl bortskämd i livet och blundar lite.Tur att jag påminns ibland att uppskatta det jag har.
Anna
Åker dom också bara hem?
Jag har sett människor som åker tillbaka till samma ställe på semester år efter år. Bor på samma ställe äter samma mat och går på samma ställen som alltid.Jäkla trist har jag tänkt....Varför stannar man inte hemma då?
Men jag tänker inte så längre.13 gånger har jag varit i Uganda,12 av dem har jag bott på samma ställe. Maten vi äter är densamma och människorna vi möter varierar litegrann men i grund och botten är det desamma.
När jag reser till Uganda så känns det aldrig som att jag reser bort utan som att jag reser hem och kanske är det så för alla andra också som väljer att resa till samma ställe,dom kanske också bara åker hem.
Anna
Två små vänner i en annorlunda värld
Bilden kommer från Eddie och det är ett utav mina särskilda hjärtebarn längst fram,Kawalya Davis.Pojken bakom heter Jakisa Emma och de här gossarna hänger jämt ihop. Bilden i sig är varken fin eller visar särskilt glada pojkar men så här gör dom när en vuxen svart kommer för att fota dem.Det var likadant för oss i början när vi tog kort på dem.Bilden visar den omedelbara reaktionen på dem men jag törs lova att sekunderna efter bilden är tagen så jagar dom varandra över skolgården precis som vilka ungar somhelst....
Anna
Midsommarafton 2017
Vi vill bara önska er alla en Trevlig midsommar och Tack för att ni finns!
Anna och Jennie
Tacksam
Jag har en flicka att binda en midsommarkrans till och hon har sin tur en egen flicka att också binda en krans till.
Så vi gör det.Hon och jag och den lilla.Jag tänker att jag har en väldig tur som får göra det.Lite sneda och inte det vackraste som gjorts men vi skapar minnen och vi för traditioner vidare.Då spelar det inte så stor roll om resultatet kanske kunde ha varit bättre för det är inte det som räknas alltid.
Anna
Vårt tack till er <3
Vi har sagt det 1000 gånger men vi kan utan problem säga det 1000 gånger till.
Er hjälp.....vi är ingenting utan den.På riktigt så är vi inte det.Vi kan planera för Bristolbarnens framtiden och drömma om densamma men 2 människor kan inte ensamma förändra så mycket.
Så när dom där 50 kronorna trillar in eller 200-300 eller kanske en tusenlapp då gör det otroligt stor skillnad.
Skillnad för oss men framför allt så gör det skillnad för barnen på Bristol Academy och vi inte nog många gånger tacka er för det <3
Anna och Jennie
950620
Idag för 22 år sedan var den lilla bara några timmar gammal och jag var lyckligare än aldrig förr.Jag hade fått mitt första barn,min alldeles egna flicka.Hon fick namnet Elin Linnéa Christina.
Det barnet var på inget vis något särskilt men för för mig var hon livet.Och det är hon än idag.
Jag har få människor i min närhet med hennes tänk och hon är inte längre bara min unge,hon är också en vän som jag värdesätter otroligt högt.Hon är själv nu mamma till lilla Sally och hon visar upp ett föräldraskap som är väldigt annorlunda mot vad jag trodde.Hon är mycket bättre än vad jag någonsin trodde att hon skulle orka vara...
Idag fyller hon 22.Världens bästa Linnéa.Min stolthet och med ett hjärta större än vad jag visste fanns.
Grattis ungen min,älskar dig mer än det finns stjärnor på himlen<3
Mamma
Anna
När livet tar slut fastän det egentligen bara börjat...
Jag pratar med en av mina människor i Uganda och efter att han frågat hur jag mår så säger han att där han bor så har dom det lite tråkigt just nu.Hans närmsta granne har dött.Tidig morgon till idag. Han har haft väldigt kraftig huvudvärk under en tid och dom senaste dagarna har han gråtit mycket av smärtan.Igår kom hans pappa och hälsade på honom för han kände sig lite bättre då.
Idag får samma pappa komma tillbaka och ta sin son med sig för att begrava honom i den byn han kommer ifrån.
Han var inte ens 30 år.
2 små barn,en 2 år och den andre 8 månader kommer aldrig att få lära känna sin pappa ens och en mamma och fru går ett oerhört slitsamt liv till mötes,antagligen ännu värre än vad hon just nu kan ana.
Huvudvärk....man dör inte av det.Men där gör man.Där kommer ingen veta att det kanske fanns tumörer i huvudet på honom,eller en hjärnblödning för man saknar medel att ta reda på det.
I Lugoba,Uganda dog en man i natt vars liv egentligen bara börjat,och fastän jag aldrig varken sett eller hört om honom innan idag så känner jag ändå så otroligt mycket för honom och för hans lilla familj.
Alla tankar till er ♥
Anna
Att vara jag...
Att vara Anna Westerberg är inte alltid så himla enkelt.Ibland är det de för att jag står alltid för det jag säger men jag vill också alltid ge 100 % i det jag ger mig in i.Jag har svårt att göra saker halvdant för då känner jag inte att jag har gjort mitt bästa och då känner jag inte mig nöjd.Jag bloggar inte lite då och då,jag gör det varje dag.
Jag jobbar inte litegrann,jag jobbar så mycket jag kan.Vi börjar inte bygga en skola och hoppar av halvvägs,vi bygger klart,sen gör vi lite till.Sån är jag och det blir inte bättre med åren.Jag vill mer.Jag vill starkare och det som jag inte klarade av att hålla ihop kommer jag aldrig att tillåta mig att misslyckas med igen.
Det är okej att misslyckas,att förlora och att inte vara bäst men jag vill fan inte dö utan att veta att jag gjorde allt som stod i min makt för att göra världen till en vackrare plats att leva på.
<3
Precis som alla gör så njuter jag i full muggar så fort värmen kommer till oss.Det känns som att man lever lite mer och man vill grilla allt man hittar och dricka Rosé på uteplatsen fortare än fortast.Jag är inte annorlunda än nån annan där.Det som skiljer åt är att jag vet att långt långt härifrån har jag människor som äter popcorn och dricker Te till middag för att det är allt pengarna räcker till och jag kan inte göra mycket för att ändra på det.
Jag respekterar det livet dom har och jag respekterar dem å de djupaste som människor men jag har väldigt svårt att acceptera att vi föds in i dessa olikheter,det är så orättvist.
Anna
Så gott!
På riktigt...en sån här bild kan få mig att längta! Matooke,Irish potatoes,ris,solmogen avokado och en köttgryta som har kokat en herrans massa timmar,så så himla gott! Vi blev bjudna på detta förra året utan att vi visste att vi skulle bli det och maten är ett ganska känsligt kapitel för oss i Uganda.Men att tacka nej till en måltid som någon förberett åt oss gör man bara inte och det visade sig att nästan hela gruppen åt med god aptit!
Med en väldigt lycklig och tacksam värdinna som svar <3
Anna
Vi möter bara det livet vi fick
Så ofta får vi höra Det där hade jag aldrig klarat.Hur orkar ni se det? Varför utsätter ni er för detta?
Fullt förståeliga påståenden och frågor och inget man tar illa vid sig utav för att vi vet numera att ingen kommer nånsin att förstå.Och vi hanterar allt det här väldigt olika också Jennie och jag samt alla andra som reser med oss.
Vi är ganska skyddade trots allt under våra resor ner till Uganda och till Bristol.Vi ser och upplever saker som är svåra absolut,omänskliga också för den delen,men vi ser i stort sett aldrig det allra värsta,det är vi skonade ifrån.
Men vi fick det här livet och vi möter det som det kommer.
Ska jag svara på frågorna vi får så är det svårt,för jag vet inte riktigt hur jag orkar,står ut eller varför jag utsätter mig för det här.Jag har rest en hel del gånger ensam och de resorna har visat mig ett Uganda som är mindre trevligt än det vi är vana vid.Limhöga ungar på kartonger på gatan tillexempel...Hur hanterar jag det? Frågan är hur dom hanterar det...jag får ju åka hem efter jag har sett dem,dom åker ingenstans.Jag trycker ner bilden av dem nånstans och hanterar den i små små steg när jag är mogen för det men fortfarande är det ju inte värst för mig.
Det har hänt att jag har vänt undan huvudet när jag sett saker för att jag inte orkat se,nu tillåter jag mig inte att göra det längre.För oavsett om jag tittar bort så sker det.
Att hålla ett litet barns hand när man vet att det ska dö är inget hemskt egentligen,det gör man bara för det finns inget annat sätt att möta situationen på just då.
Men det är klart att man har förändrats,jag skulle ljuga om jag sa nåt annat.Jag förstår att det kan vara svårt att hantera för andra människor för det är svårt att förstå att den förändringen är okej för mig.
Jag vill känna för när vi inte gör det längre då kommer allt att vara över.
Anna
Extra professionell,tackar <3
Jag rensar lite bland gamla papper härhemma,jag sorterar upp,slänger och sparar det som ska sparas.Jag hittar hundratals brev från barnen på Bristol.Jag har sparat dem alla och jag vet egentligen inte varför,men det har jag gjort iallafall.
Så faller mina ögon på ett papper och det enda jag ser till en början är summan 190.000.Då vet jag att det är kvittot på behandlingen för min Malaria 2014.190.000 Ugandiska shilling,det är inte ens 600 svenska kronor.
Jag ser ett papper med de engelska orden aggressiv och allvarlig och det svider till i magen än idag för att jag vet att utgången hade kunnat bli en helt annan.Aggressiv och allvarlig,hon kom in precis i tid.Det pappret slänger jag.Jag vet det alltför väl.
Men så fortsätter jag att kolla på kvittot och ser att det togs 5 tester på mig.För det fick jag betala ca 120 kr.
Det känns fullt rimligt.Sen fick jag betala ungefär 180 kr för den omedelbara behandlingen med dropp och snabba injektioner jag fick direkt på plats och för de 180 kr så ingick ytterligare 5 dagars injektioner. Sen fick jag betala ytterligare ca 75 kr för medicin som jag skulle ta under tiden jag inte var på kliniken.
Allt känns så otroligt fjuttigt för det räddade livet på mig och för samma fjuttiga pengar så dör så vansinningt mycket människor i världen av just malaria.
Men så kommer jag till den lite lustiga delen av kvittot....Jag har betalat 60 kr för att dom lagt mig på en säng under behandlingen där jag vilade.Men tack som tusan för sängen säger jag,den var värd varenda krona!
Jag har betalat 45 kr för att en sjuksköterska tog hand om mig....Tack för det också.Jag minns dig inte alls men jag var säkert väldigt nöjd med din insats.
Sen har jag betalat ca 90 kr för extra professionell läkarhjälp.Oj tänker jag....hade det kostat 80 kr om jag bara hade fått läkarhjälp och inte extra bra sådan?Men jag var glad för hans hjälp och honom minns jag faktiskt då jag träffade honom även när behandlingen var avslutad.Han läspade så vansinnigt och sa:
I am sooo happy to seee you sssmajling! när vi sågs efter min sista behandling och det där kan jag skratta åt än idag för det lät så himla roligt just då.Men som sagt,det var väl spenderade 90 kr på honom!
Jag kan skämta om allt det här nu,det känns okej.Men det känns inte okej att veta att denna hjälpen jag fick är få förunnat i Uganda.Verkligheten ser inte alls ut såhär för de allra flesta.Dom med pengar har det såhär oavsett om du är svart eller vit.Men för dom fattiga kan det innebära 12 injektioner rakt i skinkan,eller bara några tabletter.
Och för miljontals människor har det betytt att livet tog slut...
Anna
Där jag bor...
Mitt emot där jag bor ligger det en skola.Varje dag ser jag alla barn där och väldigt ofta så svävar jag iväg i tankarna med det.Jag ser dem med olika kläder, olika frisyrer och de leker en mängder av olika lekar.En del barn är ensamma kan man se men oftast har dom någon att leka med.Både på morgonen och eftermiddagen kommer stressade föräldrar och lämnar dem och hämtar dem,nästan alltid med nåt litet syskon i släptåg.Alla dagar är varandra lika för så ser ju faktiskt livet ut för dom allra flesta av oss.
I Uganda kan det hända att barnen lämnas utanför grinden av någon,men oftast inte en förälder utan av ett äldre syskon.
På skolgården har alla bruna ögon och av 400 barn har kanske 10 stycken hår,resten är renrakade så som sig bör i Uganda.
I stort sett alla bär likadana uniformer, och om dom ingen unifom har så väntar dom iallafall på att få en.
Vid första blicken på skolgården i Uganda så ser alla barnen likadana ut,till skillnad från skolgården mitt emot mig där alla är olika.Men det är bara så till en början.Snart lär man sig se att även barnen som till ytan ser likadana ut har sina olikheter.
En rundare huvudform,en avslagen tand,ett par fötter som pekar lite utåt och ett par ögon som är djupare än brunnar.
Ett par långa ben och ett par som är lite hjulbenta.
Varje unge är unik.Här och där.
Anna
Inte min bästa gren direkt....
Herregud....Västkusten bjuder då inte direkt på nån värme.I morse när jag var på väg till jobbet var det nästan svårt att avgöra om det var sommar eller höst.Förvisso brukar väl sällan juni vara en särskilt behaglig månad så sett men det här är verkligen skittråkigt.Min sämta gren är vinter,sen höst och sen att frysa.
Har lovat mig själv att inte klaga på vädret så jag klagar inte, jag är bara inte så värst positiv inför det....Det är inte samma sak väl...?
I Uganda har skolans buss havererat för 6438e gången vilket har omöjliggjort chanserna att ta sig ut till marken och det som odlats.Bussen är det skruttigaste man kan tänka sig men den är så så viktig för skolan.Det är den som tar ut dem till marken,det är med den dom hämtar mat och det är framför allt den som kör brassbandet oavsett vart dom ska och det finns numera bara en enda som kan köra den,chauffören Master,ingen annan klarar av att hantera den bångstyrige och nyckfulle skitbussen ♥ Vi hoppas att den snart ska vara på vägarna igen.
Vi borde verkligen hylla mekanikern Kawooya som lyckats väcka liket till liv varenda gång...helt otroligt.
Bäste Master!
Anna
Har du en sån hemma där du bor...?
Ett samtal med en av våra Ugandamänniskor....
Vad gör du?
Jag tvättar lite och städar och diskar bara....
Då måste du vara jättetrött nu? Måste du göra allt det själv? Hjälper inte dina barn till?
Nä...alltså det är inte så farligt.Jag har en tvätt maskin som tvättar åt mig och en diskmaskin som diskar så det är inte riktigt samma som ni har det i Uganda.
Maskiner? Har du en maskin hemma där du bor som tvättar? Du gör inte det för hand?
Näe....jag kan faktiskt inte det.Jag har aldrig behövt lära mig det.
Ojojoj....men när du lagar mat då? Använder ni också kol eller gör ni över öppen eld?
Ja alltså....Vi har apparater och sånt för det också...och vi lagar allt mat inomhus i ett speciellt rum.Och när vi kokar kaffe har vi en maskin för det,och om vi vill torka tvätten finns det en maskin för det också.
Sverige är annorlunda....det är väl inte som Uganda?
Nä...Sverige är inte som Uganda.Vi har absolut saker som är så oändligt mycket bättre likaväl som dom har saker som vi verkligen borde ta lärdom utav.Fattigdomen och avundsjukan tär på folket där och det svider i dem att se att nån annan har det bättre än sig själv.I många fall är det precis likadant här fast utan fattigdomen då såklart.
Vi ser allt vad alla andra har,vad dom gör,hur långt dom ska resa och hur många gånger dom reser på ett år.
Hur lyckliga dom är,hur fina barn dom har (och hur väluppfostrade dom är), och hur mycket dom älskar sin man eller fru och att dom lyckas hålla sams under alla 5 gemensamma semesterveckorna som ligger framför dem.
Herregud....Jag har fan misslyckats med allt det där....eller nä det har jag ju inte.Lycklig är jag.Barn har jag som är hyfsat väluppfostrade.Semester har jag ingen på sommaren men reser gör jag.
Fattig är jag inte heller och inte heller avundsjuk.
Däremot är jag jävligt tacksam att jag slipper att tvätta för hand eller laga mat över öppen eld varenda dag.
Tacksam för att jag föddes här och för att jag får leva mitt liv i olika världar.Jag kan inte klaga.
Anna
Med all respekt
Antagligen sist på bollen i vårt land men min kväll och min morgon har bestått av att lyssna på poddar.
En med Lotta Gray som jobbar som vimmelreporter,har haft cancer, och genomgått en skilsmässa.En pod där igenkänningsfaktorn för min del var ganska stor och som gav mig en hel del tårar men också bra tänk.
Hennes känsla framför allt om sorgen att bara få dela sitt barns liv varannan vecka pga en skilsmässa.Hon har också ett galet engagemang för människor främst i Afrika.Så himlans bra helt enkelt och jag känner en stor respekt för henne.
Morgonen bytte jag spår och har lyssnat på Mannheimer/Skäringer och jag har på riktigt tjutit av skratt!
Herregud vad roligt!På riktigt så galna människor...
Helt klart en väldigt bra start på en ledig helg.Jag ska göra inget.Skönt ska det bli.
Er önskar vi en bra helg och gillar ni poddar,missa inte dessa!
Anna
Så gränslöst
Jag tänker hela tiden att bloggen bara ska handla om Bristol och om vårt arbete där.Allt för att jag ska hålla mig till det som bloggen skapades för. Men sedan jag ensam är den som skriver här så är det svårt att undvika att mitt eget liv också tar del här ibland just för att mitt liv går så mycket hand i hand med Uganda.
Ibland är det svårt för mig att avgöra själv vart min gräns är men det är livsviktigt att ibland bara vara jag.
Jag har turen att jag har ett jobb som kräver min totala närvaro och jag har turen att ha fått ett barnbarn som jag får hänga med emellanåt...då krävs det bannemej att man är närvarande för med henne går det undan!
Flickan som vet hur man rockar mormors värld <3
Anna
2010.....:)
Bilderna kommer från Eddie och dom är från 2010. Nästintill omöjligt att förstå allt som hänt sedan dess.
Tacksamheten man känner gentemot alla som varit en del av allt från starten,människorna från Bristol i England,Uffe,Lasse,Victoria,Agneta och Torgerd.
Jag och Jennie så tysta i bakgrunden från början men som långsamt fyllde hjärtat med allt det här så munnen till slut fick ta vid och vår livsresa startade.Vilken tur...och vilken resa sen.
Liten Hampus...bästa resesällskapet både då och nu.
Anna
God morgon barnen!
Morgon idag på Bristol.Sol och glada barn,kan det bli bättre?
Till höger om den gråa dörren är min favoritplats att sitta.Där har många ungar somnat i famnen och där har många beslut tagits med Jennie med mig på plats i Uganda och henne hemma.
Det ser ut att bli en fin dag...det är bara vi som saknas.
Anna
Sveriges Dag
Sveriges nationaldag och trots att jag har ett yrke där alla dagar är samma så har jag idag en ledig dag.Och inte bara ledig fast med 1000 saker att göra utan verkligen ledig ledig utan måsten och gudars himmel vad jag är bra på det! Jag har knappt gått upp idag känns det som....fast det har jag ju såklart gjort.
Helt lediga dagar är egentligen helt värdelöst för mig.Jag tänker för mycket då.Idag är inget undantag.
Tankarna går utan hejd men jag låter dem göra det för att idag gör det inget.
Jag fastnar i tankar som att kärlek är ganska coolt egentligen...det finns nån för alla och det finns nån som ser saker i en som ingen annan ser,kanske inte ens en själv.Den kan slå till när man minst anar det och man vet att det inte finns nån återvändo.Jag tänker att man kan kan vara ensam i en tvåsamhet men ändå inte känna sig ensam fast man är själv.Jag funderar på om det var en tillfällighet att att jag och Jennie hamnade i Uganda eller var det redan bestämt sedan innan att vi skulle det? Och varför var det det isåfall?
Jag tänker att jag har lärt mig så mycket under de senaste åren,kanske mer än nånsin tidigare.Jag tänker att jag kunde ha dött för några år sedan i Malaria för att jag är så satans envis och ändå är det just den envisheten som räddar mig gång på gång.Jag tänker att det är en herrans tur att jag inte är ledig mer än vad jag är för att vara en tänkare det är ett hårt jobb det.Sugen på muffins är jag också.
Ha en fin Nationaldag ni alla! Vi har haft tur som hamnade här,det får vi aldrig glömma!
Den här kan man aldrig höra nog av!
Älskade ungar! <3
Anna
Lille du <3
Lilla älskade unge....Om du bara visste vad vi kämpar för dig och för dina små systrar och bröder.Du är för liten för att förstå att vårt arbete med er går ut på att ge er ett bättre liv.Hur skulle du ens kunna förstå?
Oavsett om vi kämpar så är du ändå inte riktigt mätt varje dag.Du har inte din egen säng och du säger inte godnatt till din mamma innan du somnar.Du måste tvätta dina kläder själv och också hålla reda på dem.
Vi lovar att inte ge upp ännu och vi lovar att aldrig nånsin glömma vem du är och vi lovar att alltid se dig.
Anna
Så full av längtan...
Jag längtar så galet och evinnerligt ner till Uganda just nu så jag håller på att bli knäpp.Jag längtar efter våra människor,jag längtar efter maten,galenheten och enkelheten.Jag längtar efter gropiga sängar och dusch i korridoren.Jag längtar efter att höra nyabo och muzungu och jag längtar efter att höra mitt namn ropas i vår by.
Jag längtar efter barnens lycklighet när vi kommer och efter min lycklighet när vi får vara där.
Jag längtar efter att att få göra skillnad på plats.
Snart har det gått 8 månader sedan vi var där och det är ett rent helvete att ha sitt hjärta på 2 ställen.
Anna
Jag vet men det är ändå svårt
Hur mycket jag än säger till mig själv att mitt liv är här och att jag har allt rätt att leva det livet precis som jag önskar så är det faktiskt lättare sagt än gjort.Ett par nya byxor till mig eller nya skor till 3 barn som gör att dom inte blir hemskickade från skolan i Uganda? Ska jag äta varför ska inte dom göra det osv... Dom tankarna försvinner aldrig från mig.Dom är inte alltid superstarka men dom finns alltid med mig. Jag måste verkligen utmana mig själv för att känna att det är okej att jag lever detta livet och för att jag inte ska be om ursäkt för att jag fått det.
Det låter antagligen alldeles befängt att jag tänker så men jag kan inte hjälpa det och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.Jag vet att jag föddes in i allt det här men det är inte lätt för det...
Anna
Rotary....Tack <3
Ja....jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga.Lunchmöte på Rotary idag.Vi skulle dit för att berätta vad som hänt sedan sist och det är alltid väldigt trevligt att sitta med där och prata en stund.Sen var det vår tur att berätta och dom är alltid så intresserade av vad vi har att säga så det är aldrig särskilt svårt att berätta för dem vad som sker.
Vi berättade och svarade på lite frågor och sen kom den från ingenstans.Vi hade inte en aning och fram kom en check på 20.000 till vårt arbete med Eddie och barnen.På riktigt? Vi dör ju lite.
Det går inte att förklara känslan inuti när hjälpen kommer.All hjälp är totalt ovärderlig och vi är ingenting utan alla människor som väljer att stötta just vårt projekt.
Det blev en fantastisk start på den här helgen och vi kan inte nog tacka er alla som finns där för oss och för barnen på Bristol.Vårt varmaste och evinnerligaste Tack! ♥
Anna och Jennie
En favoritdag
Bilderna ovan är ifrån en dag 2015 när jag var med ute då han jobbade och det är än idag en utav mina absoluta favoritdagar i Uganda.Han fotade och filmade och jag fick göra det jag tycker allra bäst om,hänga med barn.Oavsett om det är Bristolbarn eller barn i slummen så behöver dom alla uppmärksamhet och somnar gör dom där barnen också...fortare än en blink.
Anna
