31 Januari 2018....
Och han fyller år!
Den här människan som så länge slitit för andra och fortfarande gör det,för andra men också för sig själv såklart.
Idag fyller han 44 och denna dagen kommer antagligen att gå till historien som en av hans allra stressigaste födelsedagar någonsin...
Fy vad mycket dom har att stå i där nere och oj vad mycket diskussioner han får ta i...
Byggubben på plats som visat sig vara en total idiot på att räkna och mig och Jennie här hemma som kanske inte har lagt till med den allra mjukaste sidan vi har att tillgå för tillfället.Jag törs säga att hade vi vetat det vi vet nu hade vi aldrig godkänt ett bygge av den här storleken.Fördelen är väl att få har sett oss ge upp så på nåt vis ska vi få ihop det här också som alltid.Man får bara bryta ihop lite och sen komma tillbaka 7 resor starkare.
Men idag...Grattis Eddie på födelsedagen!
Happy Birthday Eddie!
Anna och Jennie
Japp!
Då har vi på riktigt satt igång med förberedelserna inför årets stora resa till Uganda och till barnen på Bristol.
Igår träffades vi och pratade igenom lite och man kan väl säga att det inte är ett särskilt ledsamt gäng som ger sig iväg om sisådär 1 månad,utan tvekan kommer det gå bra.
Jag och Jennie ger oss också denna gången iväg ett par dagar före övriga gruppen för att vi ska hinna jobba undan lite först för att sedan lättare kunna ha mer tid för de andra.Vi kan då ta de mötena med Eddie som vi behöver och vi kan ordna saker innan det blir alltför uppspelt på skolan för tro mig....den veckan vi dundrar in 14-15 vita på skolgården så är det inte många regler som följs av barnen och inte av oss heller för den delen...
Ibland kan man se att Eddie bara skakar på huvudet åt all galenskap vi gör men ändå med en stor portion stolthet i ögonen.Fast lite skönt är det nog när vi åker hem igen, iallafall för dom vuxna! :)
30 dagar.Jäklar va lite.
Anna
Våra fina killar!
Alltså allvarligt... Dom här killarna.Vi kan inte nog hylla dem.Våra stora killar som har slitit nåt så fruktansvärt de de senaste veckorna.Vi hade inte en aning om att det skulle vara så mycket jobb för dem och vi trodde aldrig att det fanns så mycket jobb i dem.
För att gjuta golvet till andra våning så skulle vi ha hyrt en kran för att underlätta jobbet lite,men killarna ville inte utan dom ville göra jobbet och på sätt spara lite pengar bådet åt oss och kanske för att få ta del av lite av det själva.En högst rimlig önskan för att ingen ska jobba så som dom gjort utan att få nåt för det.
Våra killar...våra allra bästa.Vi är så glada i er!
Anna
32 dagar
Helgerna när man jobbar försvinner så himla snabbt.Det är fredag och innan man hinner blinka så är det söndag kväll igen och en ny vecka ska ta vid,allt i en rasade takt.
Vi står med 32 dagar kvar innan vi är på plats igen och bara det känns helt galet.Jag har ju precis kommit hem och snart sitter jag på planet igen för att göra den tredje resan på bara 5 månader.Ingen är gladare än jag förstås men själva resandet tar faktiskt en del på krafterna även om man inte kan tro det.Det är många timmar att sitta stilla och det är mycket slit med väskor,packning och planering men också känslomässigt.
Det vanliga livet pågår parallellt med det i Uganda och ibland undrar jag hur vi ens får ihop det.
Ibland vill man bara stänga av.Sluta känna.Sluta kämpa och bara vara den man är på en plats i världen.
Men jag minns inte längre hur det var.
Anna
Min unge!
Jag har en av mina ungar ute på resa i världen. Thailand,Malaysia,Bali...jag vet inte riktigt vart dom bestämmer sig för att åka.Han gav sig iväg strax efter jul och i mars kommer han att möta upp i Uganda för att där avsluta sitt äventyr med oss.Det är så roligt att få små korta rapporter ifrån honom och man inser verkligen hur liten världen har blivit. Inga avstånd är för långa och inga problem är för stora för att lösa för ungdomarna idag och jag är verkligen glad att han tar chansen att leva livet medans han har det. Saknar honom gör jag ut i varenda del av kroppen men så lycklig för att han vill uppleva och se världen för det den är.
Hampus älskar Uganda på samma vis som jag gör och jag kan se att han mår väl när han kommer dit.Det ska bli spännande att höra om kanske Asien tar över hjärtat från Afrika nu, oavsett var eller hur man reser så är det iallafall att leva lite mer och jag är helt säker på att det ökar vår förståelse för andra människor och bara det är en vinst.
Anna
Jag är Anna bakom det vita.
Från att ha haft exakt hur många Ugandier som helst som vänner på facebook under åren så tröttnade jag helt plötsligt en dag. Jag har lagt otaliga timmar på att "prata" med folk jag knappt känner och i slutändan handlade det alltid om att dom ville ha nåt...Tröttsamt.Så en dag tog jag helt enkelt bort nästan allihop och min börda blev lite lättare.
Nu när jag var nere pratade jag en del med en av våra nya lärare, ganska trevlig och med en bra inställning kändes det som. Han bad om att få skriva till mig på facebook och jag tänkte att det kunde vara okej.Jag hann bara landa innan första meddelandet kom....
Typ Hej Anna! Det är lärare XXXXX från Bristol Academy,kul att prata med dig.Jag vill att du hjälper mig med att betala för min mamma för jag har inte råd.Är det okej?
Fast nej....det är inte okej.Jag betalar ju inte ens för min egen morsa? Och även om jag skulle ha råd att betala för hans mamma så vill jag inte...jag vill inte betala en endaste shilling för henne faktiskt.
Man lär sig snabbt att man i de flestas ögon är först och främst vit,sen är man människa. Att det finns en Anna bakom den där fasaden av vitt skinn förstår dom flesta inte alls.Och då tar man ganska fort slut faktiskt...
Vem vill vara en färg när man kan vara sig själv? Inte jag,aldrig nånsin vill jag det.
Anna
Bristol byggdes inte på en dag!
Det var inte en gång jag satt med hjärtat i halsgropen de dagar då jag satt och beskådade byggarna på Bristol!
Vågahalsiga satar utan något somhelst säkerhetstänk...shit,man ville ju bara be dem sluta jobba på studs!
Men läget är annorlunda än här och nånstans får man vackert acceptera det.
Framåt går det iallafall om än på tok för sakta än vad vi önskat men det är inte heller mycket vi kan göra åt det.
Rom byggdes inte på en dag och det gjorde visst inte Bristol heller... Eddie är lycklig iallafall,hans fru antagligen lite mindre lycklig då vi inser att den där herren nog inte varit hemma i vaket tillstånd många minuter de senaste månaderna. Tur jag inte träffade henne nu senast jag var nere....! 😛
Anna
Helt otroligt.
Såhär ser han ut just nu....Pojken vi besökte i oktober förra året som blivit påkörd av en motorcykel.Han som låg i ett helgips från bröstet och ner och som blödde massor unde gipset.Han vars skador var så stora så vi aldrig trodde att vi skulle se honom igen efter att vi sett honom stötandas liggandes i en soffa i ett mörkt rum ett stenkast från Bristol.
Nu kom han. Han log inte, inte det minsta faktiskt.Men han lever och han haltade bara litegrann.Helt otroligt.Ibland måste man ju bara tro på att det finns nån som bestämmer när det är dags för oss att lämna livet,annars hade sannerligen den här gossen inte funnits idag. Men han gör det.
Anna
Hemma <3
Så var det över ännu en gång och jag är hemma igen. Det var en lång resa hem den här gången med massvis av tankar men det är så ibland och jag kan låta det vara så.
Jag har haft ett par väldigt bra veckor även om man saknade barnen på Bristol,det var på tok för tyst för att jag ska känna mig riktigt hemma.I mars när vi är tillbaka kommer jag säkert att ångra orden jag just nu skrev...
Med lite sol på näsan och kärlek i hjärtat kan vi nu fokusera på nästa resa...Om 38 dagar är vi där igen <3
Salimu och Hakim
Anna
Hmmm...
När vi är i Uganda bor vi alltid på samma ställe. Lugnt,tryggt, hemmavant,ruffigt,oerhört spartanskt med delade toaletter och dushar i korridoren men ändå rent.Dugigt helt enkelt.
Trots det har vi bestämt oss för att prova nåt nått denna gången för matbiten är inte helt bra (eller inte alls bra ) på det gamla stället och oavsett om vi beställer frukost dagen innan i restaurangen på hotellet så slutar det ändå med att 4 st sitter utan mat och senast vi var där väntade vi så länge så en i sällskapet var helt övertygad om att kocken måste ha dött.
Jag tog mig en titt på Booking.com och hittade ett ställe som kändes okej som vi bestämde att jag skulle provbo nu när jag är nere.Det är ett lägenhetshotell och det ligger i ett kvarter med mycket vita människor till skillnad mot där vi brukar bo.
Allt är till belåtenhet och fastän jag saknar "hemmagatan" så tror jag att detta kommer bli enklare för gruppen.
Iallafall så måste man ju verkligen älska Uganda.
Lägenheten jag fick var större än vad jag bokat,men det gör ju inget.Det är plats för 4 personer i den och den skulle vara fullt utrustad med allt man kan tänka sig.
2 sovrum finns här faktiskt så så långt är allt väl.Men 4 personer på 1 gaffel...? 4 personer på 2 stolar?
Det finns 2 muggar och 1 tallrik och 1 gryta och en vattenkokare.That´t it. Hahhahh! Jävlar vad lite man behöver för att klara sig i ett hushåll i Afrika? Men socker har jag fri tillgång till! Viktigaste basen i hela Uganda.
Har man bara socker så klarar man livet!
Igår tjöt ett larm i lägenheten som jag tyckte mig tro var kopplad till strömmen...Svårt att veta vad jag skulle göra så jag skickade ett meddelande till ägaren Jimmy som för övrigt svarar innan meddelandena nästan gått iväg med en fråga hur jag skulle gå tillväga..Inom 2 minuter så stod vackre,glade Eric ( jobbar här) utanför dörren med ett leende från öra till öra och skulle hjälp mig. Han gick fram till dosan,drog ut sladden och sa att nu var det löst!
Ja...jo.... det var det ju faktiskt.Hade jag vetat att det var så enkelt hade jag nog löst det själv...
Idag har jag lite lämna-ångest.Inte åka hem-ångest för hem vill jag,men att lämna är ett lika stort helvete varje gång.Skillnaden nu är att jag vet att jag alldeles snart är här igen.
Anna
Jag älskar varje dag av det.
Jag åker bak på motorcykeln som så många gånger förr.Trafiken är hetsig men föraren jag använder känner jag väl och jag är trygg i hans sätt att köra så jag är aldrig rädd.Just på grund av trafiken så frågar han om det är okej att vi kör en annan väg ut till skolan så vi ska slippa de värsta stockningarna och jag säger att det går bra,välj du vägen.
Så vi tar en väg jag aldrig tidigare åkt på och jag tycker så mycket om det.Jag får se nya saker,nya platser och jag får nya intryck fastän jag är kvar i precis samma stad som alltid.
Jag älskar att vara ensam inser jag när jag sitter där bakom Kojja.Jag älskar att uppleva Uganda på mitt eget sätt.
Jag saknar de andra också men jag måste inte ha dem för att våga se och göra saker och det känns bra att jag nått ända hit så att jag vågar vara med mig.
Men ibland ändå när jag är här ensam så slår det mig så hårt att jag önskar att jag haft Jennie nära.Som nu...när jag swishade förbi en dansstudio där dom dansade Zumba....
Sannolikheten att jag, Anna Westerberg skulle infinna mig på ett zumbapass i Sverige är precis helt osannolik,det finns inte. Inte för att jag på något sätt tror att det är tråkigt eller så utan mer för att jag saknar känslan att röra mig till musik.
Framför mig ser jag mig och Jennie på det där zumbapasset tillsammans med bara Ugandier som är födda med,och andas rytmer fullständigt och jag vet att hon hade tjutit av skratt när hon hört mig berätta om min syn,just som jag själv gör inuti av bara tanken på det.
Just då saknar jag henne så evinnerligt,henne och alla de andra som har delar av hjärtat här i Uganda precis som jag har.
Anna
hej :)
Efter ett dåligt beslut angående matintagen här i Uganda och en tämligen besvärlig natt så mår jag nu bra igen.
Ibland vet jag att jag borde vara mer försiktigt och oftast går det bra men som sagt....ibland not so much.
Idag var jag iallfall på plats på skolan igen där arbetet har stått lite still ett par dagar.Vi behövde virke men då var sågen strömlös och sen var det lite andra saker som inte riktigt gick vår väg heller, men idag var dom på gång igen iallafall.
Ungarna börjar droppa in också.Eller iallafall de eleverna som ska avsluta sin PrimaryLevel i år dvs P7.Dom har ett tungt år framför sig därför har dom inte ett särskilt långt lov utan man startar upp terminen snabbt för dem för att de ska hinna lära sig så mycket som möjligt...Tack säger jag att jag slipper gå i skolan.
Både lite virke och järn av en kaliber som är så tjock att nästan inga har råd att använda den när man bygger i Uganda.Tacka Tusan för att husen inte håller så bra....
Anna
För livets orättvisor...
Det är lite moln när vi går in i den byggnaden där vi hade ett ärende idag i Kampala. Det tar en timma ungefär och sen är vi klara.Vädret är väldigt annorlunda när vi kommer ut.Det är genommörkt och det blåser ganska kraftigt och det handlar om minuter innan regnet kommer att vara ett faktum.Vi skyndar oss och hittar ett par motorcykel taxis som kan ta oss tillbaka där vi bor och vi är glada att slippa allt det där regnet på oss.
Minuten efter vi kommit in så dånar det ner.
Lika snabbt som jag känt glädje byts den ut till nåt helt annat för bara någon timme tidigare har jag tittat ut från en höjd och sett plåtskjul efter plåtskjul där jag vet att månniskor lever sina liv.Som så många gånger förr sköljs allt det bort för dem nu medans jag sitter torr och jag är säker och jag är trygg.
Jag är i ett land där allt kan förändras på ingen tid alls och jag är så tacksam att jag får uppleva det landet.
Lika tacksam som jag är för att jag inte är född där och för att jag inte har mitt dagliga liv som kan sköljas bort av regnet.
Att visa att man blir ledsen för någon som har sitt liv där vill man gärna inte så jag går ut på balkongen och låter regnet nå mig lite iallafall för då,då ser ingen att man bara måste låta tårarna komma över livets orättvisor.
Anna
Lycka Vs Olycka
Alla som bloggar vet att det kan komma inlägg till en närsomhelst.Då är det bara att skriva där man befinner sig.För mig kom det senast på planet till Uganda i söndags...
Jahopp…Då var jag på väg till Afrika igen.15e gången till Uganda,16e gången Afrika.14e gången med flygbolaget KLM.
Att flyga med dem har funkat nästintill felfritt under 10 årstid och nu har det ju gått så långt att ska välja att åka med ett annat flygbolag just till Afrika så tror ju jag att det planet garanterat kommer att störta med mig in i en säker död….Ni hör ju?
Sen finns det ju saker som stör litegrann när man flyger….exempelvis dom som absolut måste fälla sitt säte med full patte, helst när man äter och sen stanna i den positionen ALLA de nio timmarna som flygresan tar.
Dessutom ska dom flytta runt och böka i stolen så det slutar med att man har halva den vegetariska pastaportionen all over the place utan just där den ska vara. Vafan…skärp dig! vill jag skrika.Jag är tjock och behöver den lilla platsen jag betalt för utan att du ligger och kollar film på den också.
Om jag säger till…?
Skulle jag aldrig våga.
Om jag trycker med knäna på sätet?
Ja det gör jag absolut. Och hade jag vågat så hade jag lite försynt frågat vart han vill att jag ska ta vägen?
Krypa upp i mitt inre och försvinna kanske?
Nästa dilemma…Hamna innerst i nån sätrad.Jag har suttit pinkenödig i 8 timmar för att min okända stolkompis sov så jävligt med både såndär sovmask och hörlurar som var större än kebnekajse och jag vågade inte säga nåt..såklart. Jag pinkade i en kvart när jag kom fram till Amsterdam,minst.
Mardrömmen.Jag hamnade i ett fyrsäte mellan två män…Jag somnade.Vaknade första gången sovandes på den enes axel…skämsdöden var så nära. Somnade igen,vaknade sovandes på den andre mannens axel.Skjut mig. Resten av resan var jag vaken. Men då somnade den ene av dem på min axel…lite revansch ändå.
Andra saker som är bra men som man är livrädd för att missa…Den blöta,varma handduken man får för att tvätta av sig lite.Bästa! Har man råkat somna då går man miste om den….Inte bra.
Ännu större fasa är väl att sova när maten serveras och missa den.Inte för att den är särskilt god utan mer för att den förkortar resan med ca 30 min och man har nåt vettigt att göra.
Nästa kritiska moment är att missa den väldans lilla pizzabiten man blir serverad strax innan landning.
Den är resans absoluta mathöjdpunkt.Sen kan man missa glassen också som serveras däremellan men det känns inte så farligt ändå.
Trots de här så älskar jag att resa och jag älskar att resa med KLM. Övervikt inte bara på mig utan också på alla de väskor vi släpat under 10 års tid mellan Sverige och Uganda.Inte att dom går in och petar i det när dom hör vad vi ska göra med dem. Bara en gång förresten när jag reste hem från Uganda med 2 väskor och den ena var redigt för tung och dom bad mig fördela packningen bättre…Fatta pinsamhetsgraden när jag öppnade väskan och den var full av bananer och avokadosar som jag fått i present att dela ut till alla hemma….I´ll fix,ska bara packa om inför 200 personer först.
När jag skriver det sitter jag faktiskt på planet mellan Amsterdam och Entebbe,Uganda,
Jag har tryckt så hårt med knäna i sätet framför så jag är på väg att få kramp i baken och suckat så högt så jag blivit torr i halsen.Kanske dax att fokusera på lite annat ändå…?
Kanske på kvinnan som sitter snett framför mig,helt klädd i vitt och ser ut som en grekisk gudinna…Hade jag klätt mig så hade det sett ut som att jag rymt från dåtidens psyksjukhus.
Livet är fan inte rättvist på en fläck.Just Sayin´.
Anna
Jag är där!
Sedan i söndagskväll befinner jag mig i Uganda! Fantastiskt att få vara på plats igen men vad dom sliter!
I måndags kändes det i ärlighetens namn sådär när jag kom till Bristol för det kändes som vi hade en evighet till klart men idag kändes det lite bättre...
Inga små barn är kvar på Bristol över lovet vilket ger mig lugna dagar där.Idag var det lite möte med Eddie bara och sen lite häng med storkillarna i de små korta pauserna de har mellan allt arbete.
Det är väldigt varma dagar i Uganda och jag är tacksam att slippa kylan ett litet tag.
Så glad att vara här igen!
Anna
Ni är så fina!
Mitt upp i bygget fortsätter såklart det vanliga livet i Uganda och fortare än fortast är vi på nytt år och nya saker som ska betalas.Lite har vi nog lagt det åt sidan och förträngt det för att .... det var lättast för stunden att göra så.
Vi har tur att alltid december är den månaden som vi får mest hjälp under året annars hade vis stått slätt nu när det ska betalas årsavgifter för vatten,tv och el. Latriner som måste tömmas och rengöras.Madrasser som är trasiga och uniformer likaså.Filtar som saknas i barnens sängar osv...
Allt kan vi såklart inte göra eftersom bygget måste prioriteras men Tack vare er hjälp så kan vi iallafall göra en del av det och det är vi så otroligt tacksamma för, varje dag. Glöm aldrig det.
Anna
Den är klar!
Grunden är klar,äntligen! Det har varit en lång och dyr historia såhär långt och det har varit oerhört mycket jobb för våra stora killar.Vi är så otroligt stolta och tacksamma för dem så vi kan inte med ord beskriva det.
Nu tar ett annat jobb vid som inte dom kan göra så mycket med så nu får dom vila lite,skönt tycker vi och säkert dom också.
Eddie är lättad men med tanke på att 400 ungar kommer tillbaka den 18 februari och att bygnaden ska stå klar tillsdess så har han all anledning att vara lite stressad ändå...
Vi är också inne på skottskärrorna 3 och 4 i ordningen.2 stycken är redan sönder och vi fick köpa nya igår.
Vi kan säkert reparera de gamla men med 4 stycken går jobbet fortare än med 2 och fort....det behöver vi!
Anna
Hej du lilla <3
Jag sitter med mina bilder ifrån Uganda,så kommer de här.Bilder på Sobya Wendy som så sorgligt lämnade oss den 19 augusti 2016,samma dag som mitt barnbarn föddes.
Det var en jättekonstig känsla att få höra att hon inte fanns längre.Det händer varje dag och det händer hela tiden men vi hade,tack och lov varit helt förskonade innan Wendy gick bort. Hon var ett självklart inslag på Bristol och nu med facit i hand så förstår man varför hon hellre var i köket än att gå till skolan...hon orkade såklart inte.
I Uganda kan du dö på timmar i malaria,typhoid eller nåt annat men du kan också sakta brytas ner utan att man egentligen gör något alls just för att man inte riktigt förstår vad som är fel.Det kanske går så sakta att man inte förstår innan det är försent att göra nåt alls.
När jag mötte Wendys mamma ett par månader efter att hon gått bort så var det en förkrossad mamma med 1000 frågor,precis som vilken mamma som helst hade haft.Skillnaden där mot här är att just den mamman med största sannolikhet kommer att leva kvar med ovissheten varför just hennes unge fick lämna jorden alldeles på tok för tidigt...
I vårt minne alltid.
Anna
Vad ska man säga?
Lite papperstjafs med Ugandiska myndigheter,storkillar som jobbar i skift,trasiga skottskärror,halvt gjuten grund,regn och inget regn och sen en tusen meter lång lista till,så ser vår tid ut nu.Eddie har det antagligen ännu värre. Herregud vad långt borta man kan känna sig och samtidigt vara glad att man är det...
Jobbet är oändligt mycket större än vad Eddie anat.Fördelen med det kan väl möjligen vara att han aldrig nånsin
( förhoppningsvis ) kommer att vilja bygga ett tvåvåningshus ever again.Inte vi heller för den delen.
Skulle han vilja det ska vi undersöka honom rejält....
Bortsett från detta så är allt bra i Uganda och det går framåt om än lite långsamt.
To be continued!
Anna
Välkommen 2018!
2018....det känns ganska bra faktiskt.Jag minns att jag inte alls kände mig särskilt hoppfull inför 2017, varför vet jag inte egentligen,men nu när vi står inför ett orört år som förvisso startar i 190 knyck tack vare bygget på Bristol så känns det ändå väldigt bra.
2018 är året då vi firar 10 års jubileum med Bristol och det är också året då Bristol kommer bli större än vad vi någonsin kunnat drömma om.Vi som skulle sluta åka dit så fort skolan var klar men istället blev det nåt helt annat.
Det skulle bli en story att berätta för barnbarnen skämtade vi om då för längesedan och ja....det bev det väl kan man känna.
Jag är glad att man inte vet vad framtiden för med sig för då hade vi nog aldrig ens åkt med 2008.Hade vi vetat hur mycket tid och slit de kommande 10 åren skulle medföra så hade vi nog tänkt annorlunda, men jag är så tacksam att vi gjort det här ändå...Livet blev så mycket större.
Anna
