En egen godispåse vill man ju gärna ha!
Det behövs inte så mycket för att göra våra ungar glada.En alldeles egen godispåse och så lite pärlor på det så är vi lätt i hamn.
Vägen dit är lite krokig innan man fått upp dem i led klassvis men det är så vi har fått lära oss att göra för att få minsta möjliga kaos.Sen får alla samlas på ett ställe till alla fått annars ställer dom sig i ledet igen och hoppas på att vi inte ska känna igen dem för att på så vis få en påse till.
Smarta rackare de där små liven ❤
Foto: Axel Nilsson
Anna
Jag önskar att alla hade fått ha det så
Fastän jag vet att vi gör nog och fastän jag vet att vi gör allt som står i vår makt så slår det emot en så hårt ibland att vi jobbar för något som aldrig nånsin kommer att bli klart.Vi kan inte nå helt och hållet fram.
För när vi har klarat en,då kommer nästa,sen en till och en till i en ström som aldrig stillar sig.
Kring den här tiden på året har jag för min del det alltid som värst.Allt det som jag har omkring mig saknar så många,och jag vet ju det,för jag har sett det.Julen är ändå en tid av gemenskap för de allra flesta i vårt land även om det finns brist på det här också såklart,men där blir det helt uppenbart att så många inte har nån.Jag tänker på vår pojke som hittades på gatan för många år sedan nu och trots att man försökt hitta någon så har man inte lyckats med det.Han är helt ensam i världen,förutom de som finns på Bristol.
Jag ser fram emot julen och jag ser fram emot att få vara tillsammans med min familj men jag önskat att alla hade fått ha det så.
Foto: Axel Nilsson
Anna
Det är en ära att få se allt
Tack vare att vi har folk som vi kommit nära i Uganda så har det ju såklart också gjort att vi kan komma till platser vi annars aldrig kommit till.Det är väldigt lärorikt och nästan alltid väldigt roligt.
Detta året åkte vi med gruppen till en farbror till en av våra människor.Vart vi var vet jag inte riktigt..Jag vet bara att det var lite långt och att vägen ut dit inte var magisk.
Men vistelsen var det,och att bli bjuden på mat mitt ut på landsbygden det var fantastiskt.Vidden av det förstår man oftast inte innan efter ett tag när man fått vara med om det.
Våra resor är alltid väldigt enkla.Det är inte mycket uppstyrt utan oftast har vi hållpunkter som genomförs men däremellan får livet och gruppen liksom styra och önska litegrann. Det brukar funka bra.
Killen i västen heter Walusimbi Francis berättade han.Han var full som en alika och hade inga problem tyckte han och han älskade Hampus.Hampus älskade tillbaka såklart!
Innan vi skulle åka fixade Francis en kör åt oss...hur han nu ens fick ihop det.Men roligt var det!
Anna
Du är kärlek
Så kom hon alldeles lugnt och stilla.
Redan så älskad och man vet att man för alltid kommer göra allt för henne.
Samma omedelbara kärlek som när hennes syster kom.
Du är så mycket kärlek.
Välkommen till världen du lilla.
❤
En olycka på Lake Victoria
En båt har kapsejsat i Lake Victoria i Uganda. 30 döda hittills,siffran befaras stiga.
Just nu hoppas man inte det är nån som man känner som befinner sig bland de omkomna men oavsett så är det en fruktansvärd olycka. Båten verkar ha varit överlastad och omkring 100 människor ska ha varit ombord.Hjärtat går sönder och man undrar hur många som egentligen är drabbade. Vi hoppas såklart att siffran inte fortsätter att stiga...
Uganda ❤
Anna
Man måste inte följa
Under så många år lyssnade jag inte.Jag följde strömmen och jag tänkte aldrig på att jag hade andra alternativ än de absolut uppenbara.Jag mådde aldrig dåligt för det för jag visste inget annat.
Men så kom Uganda in i det uppenbara livet och med ens blev jag tvungen att omvärdera saker.
Jag fick tänka till,tänka om och jag fick tänka mindre snävt.Mitt hjärta som bara haft plats för väldigt få exploderade till oigenkännlighet med plats för massor av känslor och mängder av människor.
Hur skulle jag hantera det?Jag visste inte det och jag saknade förmågan att förklara för en enda människa att jag var vilsen fastän jag ändå kände det som om att jag hittat hem.
Sakta sakta kom det till mig att jag har ett eget val.Man måste inte följa,jag måste inte följa.
Jag är vuxen och så länge jag respekterar och inte skadar andra kan jag ta beslut och välja vägar där kanske hjärtat ibland talar mer än förståndet,men vad spelar det för roll egentligen?
Nu leder mitt hjärta mig.Jag låter det göra det.Jag avviker från strömmen och jag passar sämre in än vad jag gjorde förr.Ibland passar jag inte in alls.
Utsidan ser likadan ut men insidan är nån helt annan.Och jag låter det vara så.
Foto: Axel Nilsson
Anna
Det tog lite tid sen såg också han
Elias har varit i Uganda två gånger.Första gången 2013 då han var 14 år gammal. Han är född som nummer 3 i syskonskaran och han reste med mig till Uganda som barn 3 och han tyckte inte om det.
Uganda var inte hans plats alls och han har sedan dess aldrig velat åka dit igen.Möjligtvis tyckte han det var lite kul att hänga med de som var lite äldre men barnen...det var verkligen inte hans grej.
För mig har det aldrig varit en big deal.Min grej betyder inte att mina barn måste älska det på samma vis som jag.
Hans syskon gjorde det,han gjorde det inte,thats it.
Men så sakta började det smyga på...kanske skulle han vill han åka tillbaka igen flaggade han för.Bara för att se vad vi gjort egentligen.2013 hade vi inte på långa vägar den kunskapen vi har nu och hans första resa var bara min fjärde så vi var ju väldigt mycket mer begränsade.
Han tog till slut beslutet att åka med och med ens var han mogen att se det han inte sett förra gången.
Att se är inte detsamma som att tycka om men han både såg och tyckte om.Han förstod vad som fängslat mig så evinnerligt och han såg min plats på jorden med en förståelse större än vad jag nånsin vågat hoppas på.Och fastän det aldrig gjort mig något innan att han inte tyckte om Uganda så kan jag vackert erkänna att jag känner mig väldigt glad att han ser annorlunda på världen nu när han är nästan vuxen.
Som barn har man ingen skyldighet att förstå att världen inte bara är den man själv föds in i.Man har rätt att tro att allt kretsar kring en själv för man kan inte förstå nåt annat när man är liten.
Men som vuxen tycker jag att man har förbrukat den rätten.Då får man inte blunda och man måste förstå att världen bjuder på så många livsöden som är bortom allt vi någonsin upplevt.
Och min nästanvuxna unge gjorde det.Han såg och han förstod och han kände.Och jag kan inte annat än att känna mig väldigt stolt över honom.För att han öppnade ögonen och sitt hjärta och gav av sig själv som om han aldrig gjort något annat i livet.
Foto: Axel Nilsson
Anna
Idag firas det igen <3
Idag är det 22 år sedan Jennie blev mamma för första gången.
Den som kom var Amanda ❤
Första gången jag träffade henne så var hon 9 dagar och min och Jennies vänskap var på väg att ta sin början.
Hon var det sötaste man kan tänka sig.
Hon är storasyster och hon är sin lillasysters totala motsats.
En av de sakerna de båda systrarna delar är humorn och storleken på hjärtat,och dom delar kärleken till Uganda.
Idag fyller hon 22 och man kan inte förstå var tiden tagit vägen.
Grattis Amanda på födelsedagen!
Du är värd den bästa av alla dagar.
Anna
En liten arm..
Bilden säger så mycket om behovet av närhet som våra ungar har,eller som alla ungar i Uganda verkar ha för den delen.
Det sköna med våra människor är att alla är beredda att ge av den.
Här är det Axel som filmar och fotar från vår lilla invigning med en liten arm omkring sig.
Vi har turen att aldrig resa med människor som inte har öppna famnar.Oavsett om vi reser med 70 åringar eller med dem som är 20 så är det alltid total närvaro från dem och dom förstår vad min och Jennies önskan och vilja alltid varit,barnen först alltid och utan förbehåll.
Det är en ära att ha såna människor omkring oss,vi hade liksom aldrig varit något utan dem.
Hoppas dom förstår det,var och en av dem.
Om vi är stolta? You bet!
Här kan man sitta. I en idrottshall i Vinberg och se fina ut.Stolta är vi såklart att dom tycker vi är värda att synas och dom är en fin innebandyklubb som både visar att vi finns men framför allt så visar dem att psykisk ohälsa finns genom att lyfta ALDRIG ENSAM.Det är stort.
Vinbergs IBS heter dom och min son Hampus spelar där.
Kläder har dom också skänt till oss i massor.Just innebandy är det lite glest med i Uganda men det funkar perfekt till brassband också!
Tack Vinbergs IBS,på riktigt,Tack!
Anna
Du vet väl att vi aldrig glömmer dig?
Jag tänker så ofta på dig.Men vi pratar nästan aldrig högt om dig längre.Men du förstår väl att bara för att vi inte säger ditt namn så minns vi dig?Visst förstår du att vi älskade dig och visst vet du att du var värdefull?
Jag undrar om din mamma fortfarande är så förtvivlat ledsen som hon var då du precis lämnat livet eller om hon nånstans har landat i känslan av att du är borta.Kan man ens gå vidare när man har förlorat sitt barn? Det tror jag att man kan…Att livet aldrig blir detsamma igen kan man ju förstå men man måste kanske ändå fortsätta att leva hur tungt det än är...men jag vet inte om man kan det för jag har aldrig behövt uppleva det.
Din själ känner jag i köket på Bristol varje gång jag går in där.Du finns kvar.
Du lever i hjärtat i allra högsta grad fastän vi nästan aldrig pratar om dig.
Men glömmer dig,det gör vi aldrig.
❤ Wendy ❤
19 augusti 2016
Anna
Hjärtan och hembakt! Gör skillnad!
De senaste åren har Jennie och hennes mamma gjort dörrkransar som vi sålt till förmån för våra barn på skolan.
Vi är oerhört tacksamma för pengarna som vi får in för kransarna och förra året sålde vi strax över 50 stycken!
I år kommer upplägget se lite annorlunda ut.Vi kommer att sälja hjärtan klädda i gran och hembakat. Anledningen till att kransarna inte kommer att säljas i år är att vi helt enkelt inte fått tag i material på samma sätt som tidigare år.
Stommarna till hjärtana kommer från en man i Falkenberg, han har gjort 25 stycken som han vill skänka till oss och på så vis så är det dessa hjärtan som finns till försäljning i år.
Hjärtana är som sagt klädda i granris och man kan välja om man vill ha rött, grått eller naturfärgat band i. Detta skriver man när man gör sin beställning.
Vi tänker att vi har dem klara tills första advent, helgen 1-2 December och då finns dom för avhämtning hemma hos Jennie. Eftersom vi har ett begränsat antal på 25 stycken så är det först till kvarn som gäller.
Fram till den 28 November tar vi emot beställningar på dem! Skynda!Skynda!
För dem gäller priset 200 kronor styck.
Lagom till jul kommer vi att ha det hembakade klart för avhämtning. Vi kommer att ha:
Saffransbiscotti
Mjuk pepparkaka
Rullrån.
Då vi vill lämna ut allt nybakat så kommer detta att finnas för avhämtning hemma hos Jennie kvällen den 14 December samt under lördagen den 15 December. Vi hoppas att många av er känner att det skulle vara skönt att slippa julbaket och i stället köpa utav oss, men även här kommer vi att sätta ett stopp om efterfrågan kommer att bli större än vad vi kan klara av att få fram.
Fram till den 7 December tar vi emot beställningar på hembakat.
Pris för detta är 50 kr/påsen
10 rullrån eller 10 biscotti eller en hel längd mjuk pepparkaka.
Det går bra att beställa på mail, facebook eller på bloggen i kommentarsfältet men det är först när ni fått det bekräftat av oss om beställningen är gjord.Tänk på det så det inte blir missförstånd.
Mail:[email protected]
NU KÖR VI!
Den är invigd!
Vi har under åren som gått deltagit vid en mängd stora invigningar,festligheter och annat på Bristol.
Första gången varade den 5 timmar och vi förstod inte ett ord.Gångerna efter det har det pratats mer engelska och för oss har allt känts som att vi nästan....visats upp för folk.
Numera vägrar vi faktiskt att delta i de här stora tillställningar med föräldrar och höjdare av olika slag därför att vi tycker inte om det.Vi vill inte stå i fokus.Vi har fått en del kritik för det därnere för där tänker man precis annorlunda.Vi hör kritiken men vi ändrar oss inte på den punkten.Vi är inte i Uganda och på Bristol för att hyllas,vi är där för barnen.
Nu senast hade Eddie ( äntligen ) bestämt sig för att lyssna på oss. En invigning hör till och det kan vi acceptera,men den gjordes på ett vis som för oss var makalöst bra!
Litet,enkelt,glatt och tillsammans med dem vi är där för.
Bristol Academys nya byggnad är numera officiellt öppnad!
Invigd av lite oväntad dricka...😛
Anna
Lite mindre,lika mycket lycka.
När vi reste runt lite veckan efter de andra åkt hem så var vi i en liten by på landsbygden som sagt.
Där besökte vi en annan skola. Den var mindre kan man säga,och där var 50 barn totalt. Det var dock ingen skillnad på glädjen över lite såpbubblor och badbollar.Och ingen skillnad på vår glädje över att få hänga med barn i Uganda.Det är nåt alldeles särskilt att komma till ett ställe där dom är så totalt ovana vid vita.Som om vi vore annorlunda än dem,men så är vi precis likadana ändå.
Tack för det ni gör.
2501 inlägg och 7895 bilder det är vad vi snart under 7 år delat med oss av till er. Mestadels mina tankar av förklarliga skäl men allas resor.
16 december 2011 klockan 17.42 startade bloggresan,3 år efter vår verkliga livsresa tagit sin början.
Så många resor,så många människor och upplevelser och så vansinnigt många väskor vi har packat sedan dess.
Tusentals tårar har fallit och lika många skratt.Så många tankar,reflektioner och känslor har rusat igenom kroppen.
Vakna nätter i massor.Livsöden vi mött och livskriser vi själva gått igenom.
Aldrig (nästan) arga på varandra Jennie och jag,ibland bara inte helt överens.Dock aldrig svårt att se den andres vinkel.
Mer ilska mot dem som vi fått brottats mot i Uganda.Orättvisor,korruption och ett föråldrat synsätt har gjort att det ibland känts övermäktigt.Alla gånger vi rasat har vi rest oss igen lite starkare.
Senaste bygget var knäckande stort.Vad vi lärde oss?
Bygg aldrig någonsin så stort hus i Uganda igen.Och tänker ni tanken be nån slå er hårt.
Om vi ångrar det?
Man kan aldrig göra något gjort ogjort och då finns det heller ingen mening med att ångra det.
Så nej,det gör vi inte.Vi är mer bara glada att det är klart.
Förutom de bilderna ni har sett under åren som gått så har jag ytterligare ca 60.000 bilder tror jag jag räknat till.
Bilderna man har i huvudet är ännu fler.Tankarna ni fått ta del av är väldigt väldigt många,inuti finns det väldigt mycket kvar.
Jag undrar ibland hur det känts om vi valt att inte dela med oss.Jag hade nog varit mer trasig då.
Så Tack,för att ni läser.Jag tror inte ni förstår vad det betyder.
BRISTOL ACADEMY 2018
Anna
Kan han så kan jag.
Inuti känns inte allting så jävla bra alltid faktiskt.Det är tungrott emellanåt på alla sätt och vis och det är svårt att hitta det rätta drivet.Hösten är min värsta tid på året och jag tycker inte nåt är särskilt roligt.
Det finns saker man måste göra och det gör jag,men jag gör inte mer än det.
Jag har jobbat idag och krashar i soffan...tar upp datorn och får upp den här bilden...
Foto:Axel Nilsson
Och inser att livet är inte så tokigt ändå! Ibland är det lite ner men det är också vansinningt vackert.
Och kan den här ungen bli så lycklig av en såpbubbla då ska jag besegra hösten också.
Anna
Grattis Felicia! <3
Idag fyller den här stjärnan år.Jennies Felicia.
En unge som man har haft äran att få följa sedan hon kom och en unge som bjudit på fler uppträden än vad man kan minnas.Mimande till Crazy in love (Jill Johnson) är väl dock ett av dem som man aldrig glömmer! 😄
Hon som 13 år gammal hoppades att vi skulle missa planet hem så hon skulle få stanna lite till när vi kom försent till flygplatsen 2013 på hennes första resa till Uganda och hon som har gjort massor med resor tillbaka dit efter det och älskat varenda en av dem.
Hon som alltid har famnen full av ungar ❤
Idag fyller hon 19 år.
Grattis Felicia på födelsedagen!
Du är one of a kind.Glöm aldrig det.
Vad är meningen med det?
Det lägger sig som en dimma när såna här saker sker.En liten pojke som får avsluta livet när bara det börjat.Det sker varje dag,hela tiden,världen över och oavsett hur det sker så är det så vansinnigt orättvist.
Allt sker av en mening säger en del.Jag håller inte med just nu.
Vad är isåfall meningen med att barn inte får leva?
Vi har fått följa kampen om att hitta Dante välbehållen och det har engagerat hela vårt land.Det gick inte vägen men människor försökte och de slöt upp på ett sätt som vi sällan skådat.När den värsta sorgen lagt sig för Dantes allra närmsta så hoppas jag att dom kommer känna all den kärlek som gavs till deras lille Prins Annorlunda.
Han är en pojke som aldrig någonsin kommer att glömmas bort,det i sig måste på nåt vis vara en liten tröst till slut.
Jag känner en enorm tacksamhet att vi lever i ett land där ett barns död inte går oss obemärkt förbi,inget barns död borde göra det.Aldrig någonsin och aldrig någonstans.
Anna
Vila i frid du lille <3
Ibland finns det inga ord.
Dante ❤
Anna och Jennie
10 av 10 gånger
Hon är något av det vackraste vi sett och hon är tyst.
10 av 10 gånger så väljer hon Jennie.10 av 10 gånger tar Jennie emot henne.
Jag tänker att det är ganska fantastiskt att vi hittar varandra fastän det borde vara så svårt.En del tar sig innanför skinnet och in i hjärtat på ingen tid alls och man vet att man aldrig kommer att glömma dem.
Som det är för de här två.
Foto: Axel Nilsson
Anna
Kanske är det en välsignelse för dem att slippa leva?
Idag har jag och Hampus varit hemma i 2 veckor sedan den senaste resan och jag bara inser att det har varit och är,löjligt svårt den här gången att landa i vår verklighet.
Jag fattar inte varför jag ska ha så svårt att bara acceptera läget som det är och jag blir galet trött och frustrerad på mig själv och min oförmåga att lösa det. Det känns som om jag aldrig borde åka igen om jag inte kan lära mig att acceptera skillnaderna i mina båda liv samtidigt som jag vet att sannolikheten att jag inte kommer åka igen är fullständigt obefintlig.
Jag funderar på hur det verkligen är att bo 70-80 barn i ett rum där bara en enda vuxen ska se dem alla.Hur känns det?
Jag tänker på våra små bröder som inte kom tillbaka efter det senaste jullovet för att dom vuxna i deras närhet klantade sig.Vart är dom ens?Jag tänker på alla dem som kommer att åka hem på lov nu inom de närmsta veckorna och som kommer att stöta på ett värre helvete än vad någon förtjänar för att ingen egentligen ens vill ha hem dem. Hur många kommer tillbaka nästa år?
Allt det här har jag redan funderat på tusen gånger innan men den här gången är det som att jag nöter in i det i varje del av mig.
Men mest gnager de där gatubarnen i huvudet...Hur ska dom ens överleva livet?
När jag lägger mig på kvällen kan jag inte låta bli att tänka på att det finns så mycket barn därute som aldrig ens hinner leva innan dom är borta och en del av mig tänker att för en del av dem så måste det vara en välsignelse att slippa.
Jag tänker att allt det vi såg i ghettot där de här barnen driver runt är värre än nåt annat jag tidigare sett.Lukterna,husen,människorna....allt var värre.Jag ville blunda men samtidigt inte missa något.Jag har ingen rätt i världen att inte se vad som händer och fastän det ibland känns som en film så finns det ingen verkligare verklighet än just det.
Anna
Bra jobbat!
Nu är terminen över för alla våra P.7 elever. Examensproven har blivit skrivna under dagarna 2 och Bristol hade ofattbara 53 deltagande ungar. Kunskapsmässigt har denna årskullen varit stark så Eddie hade förhoppning om att åtminsone 50 av dem ska klara proven och får vi det resultatet så är det fanimej magi.
Proven skrivs inte på Bristol utan på stora center där alla landets elever samlas för likadana prov. Det har med all säkerhet varit rejält tuffa dagar för dem men nu väntar ett skitlångt lov innan det är dags att förhoppningsvis kunna starta secondary level nästa år.
Oavsett hur det går är vi stolta såklart.Våra ungar är världens bästa oavsett vad.
Foto: Axel Nilsson
Anna
Säg hej till Ben!
Så ofta så kliver det fram nya människor i vårt ljus.Människor som vi i det här fallet haft med oss sedan 2010 och som vi träffat massor av gånger.Men så rätt som det är så är dom mogna och bekväma att synas och att bli någon även framför oss. I år tog Ben ett stort steg fram.
Varm,hjälpsam,pratig och berättig. En riktig stjärna i brassbandet,men inte på att spela så mycket men att leda bandet med pinnen längst fram.Han är verkligen jätteduktig och han spås en ljus framtid.
Han är sådär genuint fin...utifrån och ända in.
Foto:Axel Nilsson
Anna
Hårdingar av rang!
Här är det grejer på gång ska ni veta!
Axel är på väg, som en av få vita att vara tvungen att besöka latrinerna på Bristol Academy. Dom är fina i Ugandiska mått mätt,i svenska mått inte så fräscha...
Men nöden har ingen lag som man säger och Axel är en hårding.Elias skulle följa med som dörrvakt.
Jag förevigade killarna ifall dom inte skulle ta sig levande ut....Men ut kom dom,och fort gick det! 😄
Anna
Oscar,en av alla kämpar.
Jag brukar säga att Resa är att leva lite mer.Jag tycker verkligen det.Att resa i Uganda är dårakt inget undantag.När vi var i Kabale så hälsade vi på massa folk, eller kanske mer visades upp men ändå...
Iallafall så kom vi till mormorn till en av dem som var med oss och vi blev bjudna på lite mat.Trevligt på alla sätt och vis :)
Sen började dom prata om en Oscar.En Oscar som inte var som alla andra.Han ligger därinne sa dem och pekade på en dörr. Vi frågade om vi fick säga hej fastän det kändes lite oklart vad vi skulle möta.
När vi ska nånstans då låser vi dörrarna så kommer han ingenstans.
Det sas med värme i rösten och dom pratade om honom med värme så det var inte alls elakt sagt.
Vi knackade på och där var Oscar... 16 år gammal.Lämnad av sin mamma för att tas om hand av sin mormor.
Oscar som var älskad men inte så sedd och inte så förstådd.Oscar som ibland ville äta inte men oftast inte.
Han som så gärna kände på vår vita hud och han som jag vet inte kommer bli särskilt gammal.
Tack för att vi fick träffa dig Oscar,vi lovar att aldrig glömma.
Som alltid i Uganda möts vi av glädje.Det är alltid nära till skratt och det är så befriande.
I bättre versioner
Jag slås så ofta av att när jag är i Uganda så känner jag mig som en bättre version av mig själv på så många sätt.
Inte för att vi hjälper fattiga människor och är fantastiska för det utan mer tror jag för att jag är så mycket i nuet när jag är där. Jag längtar aldrig någon annanstans.
När vi reste hem denna gången Hampus och jag, frågade mannen i incheckningen till planet om jag är bosatt i Uganda för sättet jag pratar på låter precis som det... Engelskan i Uganda är väldigt annorlunda och sen tillkommer det ganska mycket olika ljud och ansiktsuttryck också och när man är vit och lägger samman allt det här så blir det en tämligen lustig sak att lyssna till.Min engelska har förbättrats avsevärt de senaste 10 åren, uttalet har blivit katastrofalt dåligt....Tar jag med det ugandiska uttalet till USA skulle dom antagligen inte förstå nåt.
När jag ser bilder tagna på de andra som reser med oss så undrar jag om dom inte också många gånger känner sig som bra versioner av sig själva...Uganda har på nåt vis den inverkan på en.
FOTON: Axel Nilsson
Och så Axel himself.
Anna
Bright och Amanda <3
Men dom löste det med att han fick se henne och av minen att döma på Bright så var han mer än nöjd <3
Skönt när saker går att lösa så enkelt ändå!
