Att jag är en tänkare av rang har antagligen inte undgått någon som kollar in här och läser någorlunda regelbundet. Jag tänker ibland så mycket så det känns som att hjärnan ska explodera.
Allt jag tänker är inte logiskt, smart eller konkret...ibland är det raka motsatsen.
Ofta blir jag då oerhört trött på mig själv och undrar om det är värt den tiden vi faktiskt lägger.
Svaret på just den frågan kommer alltid inom 2 sekunder och är alltid ja.
Därför att däremellan så händer det faktiskt att jag tänker bra saker också.....:)
Saker som ger energi till oss själva och till dem som vi har nära kontakt med nere i Uganda.
Dom som vårt hjärta slår lite, lite hårdare för och dom som hjälper oss att genomföra det som vi måste, fastän vi befinner oss i olika världsdelar...
Dom har sitt liv där på ett ställe dit vi bara kommer på besök. Vad som rör sig inuti dem har vi egentligen inte en aning om...Oavsett hur mycket vi pratar om det så kommer vi aldrig riktigt att förstå.
För vi har aldrig varit i närheten av det som dom varit.
Det här är Afrika Anna, säger Eddie till mig då jag tvekar på om det vi gör är tillräckligt.
Ni gör tillräckligt, ingen annan har gjort det för oss tidigare och vi kommer aldrig att ha det som ni... men för oss är det här bra!
Varför tvekar jag ens? Kan jag få det mer tydligt än så?
Vi gör vad vi kan med fyllda hjärtan, varför känner jag då att jag vill så mycket mera?
Den här helgen har jag jobbat. Då ges det inte så mycket mer tid för andra saker utan man jobbar helt enkelt.
Dagpasset igår gav mig en fundering....
En kund kommer och vill ha en korv.
Korv som korv tycker han, men det tycker inte vi.
Korv kostar olika mycket, precis som kläder, skor eller bilar gör, och då vi ska betalt så säger han att det inte är det priset han sett och vill betala. Vi förklarar att det inte är den korven som han sagt att han vill ha därav det högre priset... Då tittar han på oss som om vi vore dumma i huvudet och sedan flinar han och skakar på huvudet......
För 7 kronor nedvärderar han 3 människor i en korvkiosk. För att han tycker att prissättningen är fel.
Min första tanke och känsla är att jag blir förbannad.....Vem tror han att han är liksom?
Men lika snabbt kommer en helt annan känsla.....Stackars honom, och stackars dem som måste vara i hans närhet... Kan man behandla någon respektlöst för 7 kr så vågar jag inte ens tänka på hur han reagerar på värre situationer...
Är hans största problem att han får betala 7 kr mer än vad han ville, så kan han ju vara glad.
Nu tror ju jag att han hade större problem än så.... det sa jag dock inte till honom även om jag faktiskt var lite sugen på att göra det,men jag tror inte att han hade tagit det rätt..... :)
Sedan jag klev in i projektet i Uganda med hela hjärtat så tänker jag annorlunda.
Jag friar oftare än fäller och jag säger mer ja än nej. Problem som tidigare känts som stora kan jag snabbare förminska och få en lösning på och en såndär kund som vi hade igår hade tidigare kunnat ta min energi under en lång tid.....Men han gör inte det nu.
Jag tycker bara synd om honom att han inte verkar veta mer om världen och att han faktiskt tycker sig ha rätt att förminska nån annan......man har inte det.
Jag skulle gett han lite av barnens posho istället.....
Som ni vet så hade vi ju lilla Nelson med oss på vår resa. Denna lilla docka spred sådan glädje var han än var. Vi blev ju också väldigt fästa vid honom men vi visste ju att det fanns fler än oss som ville vara nära honom.
Barnen på Västanvindens försklola hade ju såklart saknat sin kompis under dom veckor som han var borta. Vi hade ju tänkt att han skulle få komma tillbaks strax efter vår hemkomst men tiden går ju som bekankt fasligt fort och det blev liksom inte av. Men så förra veckan så fick han då äntligen komma tillbaks!
Personalen på Västanvinden hade denna gång inte pratat så mycket om att han skulle komma just denna dag. Förra gången så började barnen vänta otåligt så fort dom berättade om Nelson, så denna gång höll dom det lite hemligt. Barnen blev otroligt glad att träffa honom igen. Vissa blev lite förlägna medan andra sprang fram till honom. Det känns helt fantastiskt hur barn kan visa samma glädje när dom ser honom. Det är samma glädje både här i Sverige som i Uganda.
Barnen fick Nelson att känna sig välkommen och vi satte oss ner tillsammans med barnen och tittade på alla kort vi hade med oss. Frågorna som kommer från barnen är helt underbara. Det är ju både för och nackdelar med alla yrken men vad mycket roligt som personalen på en förskola måste få höra. Vi tog oss igenom korten med mycket skratt och många frågor.
Nelson vandrade från famn till famn och han fick snabbt byta kläder då vi hade med oss extra kläder åt honom. Efter att vi tittat på korten och boken som vi hade gjort om Nelsons resa så blev det en liten fruktstund för Nelson och barnen. Fruktstunden blev inte så lång då barnen inte riktigt hade tid att sitta stilla då dom hade bråttom ut med Nelson.
Ut genom dörren försvann vår vän tillsammans med alla glada barn. Det kändes bra att han fick komma hem igen. Anna och jag satte oss i bilen och körde hemåt, glada över besöket och över att vår resekompis Nelson fortarande sitter och väntar på oss hemma hos Anna, redo för nya äventyr......
Barnens förtjusning över att få träffa Nelson igen!
När vi får tag på kläder som ser likadana ut så hamnar det alltid som kläder till brassbandet.
Dom är ute på så mycket olika spelningar hit och dit i olika grupper och alltid behöver dom inte ha uniformerna.Finns det bara tillräckligt många av nåt annat så funkar det lika bra :)
Vi har också ganska precis köpt skor till dem. Svarta i skinn för att de ska kunna vara enhetliga.
Det såg inte så fint ut när dom hade likadana kläder och sen hade dom 40 par olika skor på fötterna.....
Dom kände sig inte fina heller.
Men nu har dom likadana skor också. Nu när vi senast var nere så hade vi fått med oss jättefina röda pikétröjor från ett företag och sen massa byxor från en annan kvinna och det tillsammans blev en brassbandsuppsättning.
Så här fina blev dom!
Det syns ju inte så himlans bra ser jag nu, men men.... det får vara så :)
När det kommer ett försynt: Hope you will sleep well Anna...ifrån Derrick på facebook så smälter jag såklart.
Följt utav ett: Fred also wishes you a good night....Då dör jag en smula igen.
Jag ser bilderna av barnen framför mig liggandes i sina sängar, och jag önskar att jag kunde vara hos dem mer. Det är ren och skär sanning när jag säger att jag älskar dem. Till månen och tillbaka.
Jag skulle nog nästan kunna göra vad som helst för att få veta att dom kommer att klara sig. Att dom kommer att få bli gamla. Att dom kommer att vara där nästa gång vi kommer ner och att vi ska klara av att få dem att förstå att dom kan klara sig och att det dom vill betyder någonting. Att dom ska känna att även om deras föräldrar i många av fallen inte kan ta hand om dem och älskar dem så som varje förälder borde göra, så gör vi det. Vi älskar dem, vi saknar dem och vi tror på dem.
Vi kan inte leva deras liv åt dem, men vi kan finnas där som en stötta åt dem som vill, såsom deras föräldrar borde ha gjort.
Vi gömmer oss gärna bakom fraser som: "Dom vet inget annat än det här." Och det är sant, det gör dom inte. Men dom är ju inte dumma i huvudet för det.... Det är klart att det måste kännas i dem att bli bortlämnade....Att inte få känna att man är älskad på riktigt. Jag kan inte ens ana den känslan, inte många av oss kan det.
Och just bilden av barnen i sina sängar, när dom ska sova, den lämnar mig inte ifred....
Jaha.... nu är jag tillbaka igen......Det har vart riktigt kul att få läsa "sin" blogg :)
Jag lämnade med lätt hjärta över den till Jennie några dagar då jag har befunnit mig i Stockholm.
Det är min nya favoritstad (i Sverige.....just nu)!
Jösses vad vackert där är!
Förutom en främlingsfientlig plastikopererad personalbrutta på McDonalds så har jag bara positiva minnen med mig hem :)
Iallafall så tror jag att ni, precis som jag har uppskattat att få tankarna från våra Ugandabesök ur någon annans synvinkel än bara min. Och vi håller tummarna för att Jennies inlägg kanske blir lite tätare nu......!
Tills vi ser hur det blir med just den saken så fortsätter väl jag.
När man ger sig iväg så som jag gjort nu i ett par dagar, tillsammans med min dotter så inser man ännu mer vilken tur man haft, och vilka skillnader det är på våra liv,här och i Uganda.
Våra liv är enkla och dom är självklara.
Det handlar inte om vi ska äta utan vad vi ska äta. Det handlar inte heller om att kunna köpa nya kläder, utan frågan är vilken butik vi ska välja att köpa dom i.
I Uganda köar dom för vatten, vi köade på Hollister.
Våran vardag och deras vardag.....så olika, men ändå är vi människor på samma jord.
Det är svårt att förstå ibland.
När jag tittar på min dotter, och hör hennes andetag då hon somnat på hotellet efter konserten med sin idol så förstår jag inte vad det är som kan få en mamma att lämna sina barn. Jag dömer dom inte, för jag vet inte vad som rör sig i deras huvuden, men jag förstår det inte.
Och jag tror inte att jag någonsin kommer att göra det heller.
När jag först kom i kontakt med Uganda och Bristol så var det genom min dotter Amandas skola. Året var 2006 och Amandas lärare Agneta o Torgerd hade börjat knyta kontakten med Eddie och Bristol. Jag kommer inte riktigt ihåg med jag tror att det var 2007 så började barnen i Amandas klass att brevväxla med några av barnen på Bristol. Det var vid påsk för där kom en påskhälsning till Amanda från en liten tjej på 5 år som hette Lindah.
När jag och Amanda var nere första gången 2008 fick vi träffa Lindahs mamma. Lindahs mamma var lärare på Bristol för dom allra minsta barnen. Lindah själv gick inte på Bristol så vi fick aldrig träffa henne.
2010 när jag var tillbaks så fick jag träffa Lindahs mamma igen och jag fick ett brev med hem till Amanda från Lindah. Mamman var glad att träffa mig igen men saknade Amanda. Under åren har det kommit brev till Amanda från Lindah och ibland kommer det kort på henne. Amanda har skickat till Lindah och vi har sett henne växa sedan hon var 5 år.
Inför denna resan nu i februari så hade vi förberett ett paket och brev till Lindah från Amanda. Vi hoppades givetvis att få träffa Lindahs mamma och få överlämna paketet till henne.
Vi kom till skolan och fick tråkigt nog veta att Lindahs mamma inte längre jobbade på skolan. Allt var bra med henne men hennes man hade fått jobb lite längre bort och dom hade varit tvugna att flytta. Eddie berättade att dom till och med hade kunnat bygga sig ett eget litet hus. Detta var ju glädjande nyhter även om jag var en aningens besviken över att inte få träffa mamman.
Veckan gick och en dag på skolan kom Eddie fram till mig med en tjej vid sin sida. Han undrade om jag visste vem det var han hade med sig. Ja visst såg jag det, det var ju Lindah som stod rakt framför mig!!!
Jag fick en härlig känsla i kroppen när jag efter 6 år äntligen får träffa henne. Jag önskade givietvis att Amanda var den som fick träffa henne men att få se och prata med henne var ändå alldeles fantastiskt.
Allt var bra med henne och hon, hennes lilla syster och mamma hade tagit sig resan till Bristol bara för att träffa oss. Vi tillbringade en eftermiddag med henne och fick lära känna henne lite mer. Vi tog massa kort på henne för att visa Amanda när vi kom hem.
Jag tror och hopppas att detta var en dag som både Lindah och jag kommer att minnas. När vi väl var hemma igen så skrev Amanda ett brev tillbaks till Lindah och jag vet att hon har fått det nu. Vem vet, kanske kanske får dom träffas någon gång, Lindah och Amanda........
I dag så tror jag att vi faktiskt tar en " mellan dag" och bara tittar på lite bilder. En blid säger ju mer än tusen ord som det så fint heter och jag tror faktiskt att det stämmer. Varje gång jag tittar på bilderna så ser jag något nytt....
Det här är en av mina favoritbilder från resan..... Första dagen på skolan och vi hade förberett Felicia på att barnen kommer vilja ta och känna på henne. Just det ögonblicket fångades och jag känner en enorm glädje när jag tittar på det.
Första dagen på skolan och vi har blivit väl mottagna. En kort stund efter så ser och hör vi Eddie spela. Det är stort, både för dom och för oss.....
En liten flick fångar Felicias uppmärksamhet och Felica lyfter upp henne i sin famn. Det dröjer inte länge föränn den lilla flickan somnar.
Min lilla hjälte från resan. Hennes namn är Provia och hon är alldeles underbar. Jag hade väldigt svårt att skiljas i från henne och precis innan vi åkte så rann tårarna på hennes kind och hon frågade mig om jag kunde lova att komma tillbaks till henne. Det gör så ont i hjärtat att säga att man inte kan lova henne något bara att jag hoppas att vi får träffas igen.....
Fest kvällen och vi skickar upp önskelyktor. Alla stod tysta och bara försvann in i det fantastiska som hände. Aldrig tidigare hade dom upplevt detta och dom tyckte det var helt magiskt att se lyktorna tändas och fara upp i den svarta natthimeln....
Någon viskade i mitt öra om man fick önska sig precis vad man ville. Jag svarade att man absolut skulle göra det och svaret jag fick var, - Du vet att önskningar kan gå i uppfyllelse!
Jag ryser när jag tänker på det och jag önskar så att alla fantastiska ungar på Bristol får sina önskningar att gå i uppfyllelse.
Nu får vi se om jag kan axla detta stora förtroende som jag har fått ifrån Anna, att under tre dagar få till något bra och intressant att skriva om..... Annas sista ord igår var:
- Skriv bra så vi inte tappar några läsare!!
Om det blir bra eller inte så tror och vet jag att ni nog hänger kvar tills dess att Anna är hemma igen. Tror nog att hon i och för sig, sa det med en stor portion humor!
Sedan tidigare har vi ju berättat om våra dockor som har fått namn och som har fått sprida glädje vid vår senaste resa. Vi har ju också berättat om vår lilla vän Nelson. Nelson började på Västanvindens förskola då barnen där pratade mycket om att alla inte ser lika ut. På förskolan så pratatde dom om rent vatten och om hur vi ska vara rädda om vår natur.
Mycket av detta finns att uppleva i Uganda så Nelson tog vi sedan med oss på resan och vi dokumenterade flitigt vad Nelson fick vara med om. Detta gjorde vi för att berätta för barnen på förskolan om Nelsons resa till Uganda och hur dom lever där.
Både jag och Anna var väldigt införstådda med att ingen av oss är någon mästerfotograf och för att det skulle kunna bli material som var till användning när vi kom hem så bestämde vi oss för att vi skulle fota Nelson i alla lägen så där skulle vara ett rejält antal kort att välja på.
Vi gick "all in" som vi brukar när vi gör något. Min Felicia fick vi snabbt med oss på att fota Nelson i alla olika situationer och efter några dagar så var Annas Elias lika inne på att Nelson skulle fotas överallt!
Många härliga skratt och minnen fick vi tillsammans med Nelson och han spred verkligen glädje både för oss och för alla han mötte under resan.
Många kort som sagt och även om vi VET att Nelson är en docka så blev han nästan som ett litet barn för oss och under resan blev vi väldigt fästa vid honom.
Så här såg hans resa ut genom våra ögon.....
Innan vår långa resa startade så åt Nelson en välbehövlig frukost på Landvetters flygplats.
Nelson fick sin plats vid fönstret och var väldigt nöjd med det.
Här sitter Felicia och Nelson på Amsterdams flygplats och väntar på flyget till Kenya där vi skulle vidare till Uganda.
På långflyget till Kenya höll sig Nelson sysselsatt med både glass och dricka.
När vi kom fram till hotellet efter 22 timmar på resande fot så var Nelson väldigt hungrig och törstig
och det tog inte lång tid innan Nelson somnade.....
Barnen på skolan blev väldigt förtjusta över Nelson och han fick sitta med barnen i deras klassrum
Han har åkt rutschkana.....
Efter några dagars lek på skolan så blev Nelsons kläder väldigt smutsiga och dom snälla barnen tvättade hans kläder och hängde dom på tork
Dagen efter fick Nelson själv hjälpa till att tvätta brassbandets kläder
Nelson har lärt sig hur viktigt det är att sprita händerna så att han inte ska bli sjuk
Nelson har druckit en massa läsk
Nelson har varit på en marknad
och han har fått en väldigt manlig man att ta Nelson till sitt hjärta ;)
Nelson har lärt sig att ta kort
Framför allt har Nelson fått nya vänner. Provia var den som tog hand om Nelson på skolan och lät han vara med henne och lära sig nya saker. På kvällarna var Nelson tillsammans med Muteesa
Kanske ni kan förstå hur roligt vi har haft med Nelson på alla sätt och vis. Äventyret med Nelson kommer fortsätta och vem vet var och hur det slutar.....
En kille som vi alla har i hjärtat och har haft sen första stund är Derrick.
13 år gammal när vi träffade honom första gången, nu fyller han 18.
Lille Derrick i gul tröja längst bort....2010.
Derrick tar ingen plats och han begär ingenting. Han finns där bara.
Alltid nära, men aldrig främst.
Problemet vi har med Derrick är att han är jätteduktig på att spela i brassbandet.
Det i sig är ju såklart bra, men det gör ju att han ofta är borta från skolan då vi är där.... Dels är han ju för gammal för att gå på Bristol, han går i secondary och det gör han på Emmanuel College i närheten av Bristol.
Så dagtid då vi är på Bristol så är han där och sen är dom ute på massa functions och då är nästan alltid Derrick med. Det gör att vår känsla efter varje resa är
`Vi fick för lite tid med Derrick.....`
Den här senaste resan var inget undantag tyvärr.....
Derrick 2012.....
Derrick bor på skolan tillsammans med 2 av sina systrar och jag har skrivit om dem förut...
Iallafall så har Derrick de 2 senaste kvällarna haft möjlighet att låna en telefon av någon och då varit inloggad på facebook så vi har kunnat prata där, och det är så himla skönt att kunna nå dem....Jag har sagt det innan och jag kommer att säga det igen. De små barnen i all ära, dom är ljuvliga! Men, det är dom större som har saker att lära oss och det är dom större som mest behöver få prata.
Jag ser den gänglige artonåringen uppkrupen i översta slafen i våningsängen. Där han förvarar sitt liv i en blå plåtbox och där han samlar energi för en ny dag.Med en röd keps bredvid sig som tillhört min son Elias, och som var hans sätt att visa Derrick att dom var vänner genom att lämna den till just honom.
Jag frågar honom hur länge han bott på Bristol och svaret kommer.......
-Anna, det måste jag räkna på.... För jag vet inte,jag minns inte.
Jag förstår att han antagligen har tillbringat den största delen av sitt liv där och antagligen kommer att göra det så länge som det är möjligt.
Derrick nu...2013
Men vad händer sen? Vad händer om dom inte blir starka nog att stå på egna ben?
Eddie kan ju inte ha dem på Bristol när dom är 25 liksom...
Jag vet inte det, och just nu vill jag inte veta det heller.
Igår skrev jag ett inlägg om Charlie.....Vilket i sin tur fick Åse att skriva om att jag har gjort det på sin blogg som jag besöker varje dag.
Vi har aldrig träffats, men ändå är det hon som får mig att gråta.
Inte för att jag är ledsen utan för att hon skriver om oss på ett sätt som berör mig.
Att läsa om sig själv och om det vi gör väcker känslor.Kanske mest för att jag aldrig har, eller kommer att se på det som vi gör som nåt stort. Det är bara så här mitt liv blev. Mitt liv,Jennies liv och Victorias.
En del är bra på att baka, en del på att fotografera eller på att inreda sitt hem.
Vi hjälper barn i Afrika. Det är ingen skillnad. Inte för mig.
Men när jag då läser ord som beskriver det vi gör så går det inte att hålla tårarna tillbaka.
Det är så otroligt skönt att få läsa om att människor här tror på oss och på det som vi gör.
Vi kämpar, och helt plötsligt så kan jag så sakteliga börja känna att det här kommer att gå vägen...
Vi kommer att kunna göra en skillnad för barnen som består, om vi gör det lugnt och stilla och om vi gör det tillsammans.
Bristols ledord, Hard Work Pays, har kommit att bli mina ledord också, det är bra ord att jobba efter.
Precis som Jennie skrev häromdagen så blev de dockorna vi hade med oss väldigt personliga. Ingen var den andre lik och vi blev väldigt förtjusta i dem allihop. Alltså....vi vet ju att det "bara" är dockor, men dom fick alla en betydelse.....
En kille som kom att betyda extra mycket för oss var Charlie. Kanske för att vi fick bakgrunden till valet av hans namn levererat av Åse....jag vet inte.
Charlie följde oss in i det sista som en trogen följeslagare till vår docka Nelson. Och Charlie lämnade som sista docka vår famn och hamnade hos en flicka i Nabweru.
Innan dess hann han med en stunds vila hos Eddie....:)
Det är svårt att tro att det där är en man som driver en skola för 420 barn i slummens Uganda!
Men jag är otroligt tacksam över att vi fått se den här sidan av Eddie, den ger oss så mycket glädje!
Vart det här med Bristol ska sluta det vet man ju inte.....Det kan fortgå hur länge som helst och det kan ta slut imorgon. Allt hänger ju på hur mycket vi orkar och hur mycket hjälp vi får.
För att göra det vi gör nu,utan hjälp, det är en omöjlighet.
Idag ringde det en tjej till mig som anordnar ett springlopp......heter det så? Löplopp? Springtävling?
Äh! Jag vet inte vad det heter..... dom springer iallafall en runda i vårt samhälle och de pengarna de kostar att springa skänker hon till välgörande ändamål! En fantastisk idé!.....
Hon skänker hälften till ett ställe och sen undrade hon om det var okej att hälften gick till Bristol Academy?
JA! Var mitt svar. Det är okej! Det är mer än skitbra och det är ett jätteJa!
Lite försiktigt så säger hon att det inte handlar om några jättesummor, men för mig handlar det inte om storleken på summan, det handlar om viljan!
Att Eddie och hans barn får den uppmärksamheten som dom förtjänar, och att vi kan hjälpa dem med det.
Att sprida till alla, att om vi bara hjälps åt litegrann, och verkligen gör det, inte bara säger att vi ska eller att vi borde så kommer vi att kunna hjälpa dem.
Vi kommer inte att rädda Afrika, det vet vi, men vi kommer att hjälpa några, och det räcker mer än väl!
Sam har länge försökt att få mig att lära mig ord från hans andra språk swahili. Det har gått sådär...Men helt plötsligt så tycker jag att det är jätteintressant!
Dock inte med swahili för det är det inte så många på skolan som pratar, men Luganda.Det största språket i Uganda näst efter engelskan.
Orden dom har liknar ingenting och jag kommer aldrig någonsin att kunna varken prata eller förstå det där språket, men lite fraser ska jag nog kunna få till....
Vad sägs som "Nsonyiwa" tungvrickarord för oss skulle jag säga..... Stavningen är inga problem, för det är inte så himlans noga tycker dom, man kan skriva lite som man vill låter han mig veta och det är ju bra.... :)
Vissa ord är lättare att använda sig av då man skriver med dem, för vill man exempelvis veta vad dom gör så behöver man bara skriva ett enda ord: Okolaki?
Istället för What are you doing? Det är bra! Det sparar på tangent trycken! Det viktiga här är att dom inte svarar mig på Luganda.....då sitter jag risigt till :)
Tur att dom har tålamod i Uganda och att Sam helt outröttligt verkar tro att jag kommer prata Luganda med honom en vacker dag. Synd att jag kommer att göra honom besviken!
Men till er skickar jag med ett Beera Bulungi, (nice time)
Att minnena från Uganda är många har ni nog förstått vid det här laget. Och det är verkligen alla sorters minnen.
Alltifrån superlyckliga till så ledsamma att man helst inte vill minnas alls. Men så funkar det ju inte dessvärre.
Det är också så att i Uganda händer de mest udda saker, som är naturligt för dem, men ändå långt ifrån hur vi har det....det är inga stora grejer, men hade det hänt här så hade det blivit ett herrans liv! Där skrattar vi bara åt det....
Exempelvis nu den här gången då vi kom till Uganda så blev vi hämtade i en buss, som vi brukar, med där var våra närmsta vänner för att hämta upp oss. Dom hade också en personbil med sig för att lite mer människor skulle kunna åka med....
Vi sa hej och kramades och var sådär vansinnigt glada att få ses igen och alla väskor kördes ut till den väntade bussen och bilen. Allt stuvades in i Ugandisk anda, dvs urusel! Dom har ingen logik vad gäller att packa...allt stuvas in och tar 3 gånger mer plats än nödvändigt.....men iallafall. Väskorna kom in och sen också vi andra och vi körde iväg.
Det är en bit att köra från Entebbe till Kampala och man är mest bara lycklig att få vara där...jag satt längst bak i bussen och pratade med Sam. Vi hade kommit in i själva stan där trafiken är tät med mycket bilar och folk i rörelse.
Plötsligt brakar det till nåt alldeles! Det suger till i magen och jag ser hur rädd Sam blir! Man hör hur bilar bromsar och våran buss bromsar in och vi vänder oss om och ser hur 2 av våra resväskor har flugit ur bagaget....! 2 plastresväskor som gled en sisådär 100 meter mitt på vägen!
Jag och Jennie dog ju såklart av skratt och innan vi hunnit reagera så ser vi Muteesa hoppa ur bussen och sprínga som besatt för att hämta väskorna som otroligt nog inte slogs upp efter den flygturen!
På mindre än en minut var väskorna på plats igen och vi körde vidare som ingenting hänt.....och det hade det ju egenligen inte gjort, vi fick oss bara ett glatt minne till från landet där ingenting är omöjligt!
Någon månad innan vår resa så drog vi igång ett projekt i projektet. Vi hade nog aldrig anat hur uppskattat detta skulle komma att bli.
Vi hade med ljus och lykta letat efter mörka dockor och vi blev så glada när vi hittade dockorna så vi köpte på oss 17 stycken!
Tanken var att vi skulle ta med dessa dockor ner till Uganda och som vi skulle överlämna när vi såg ett barn som behövde någon att pyssla om och att älska. Ni som har följt oss vet ju sedan att vår idé tog en ny vändning när vi kom på att vi kanske kunde låta, våra vänner här hemma och våra bloggvänner, få köpa en docka och namnge den samt att skriva en liten hälsning om man det ville. Pengarna som kom in för dockorna skulle som vanligt oavkortat komma till projektet.
Mycket snabbt blev dockorna tingade och snart hade dockorna fått namn och kläder. Dockorna bodde hemma hos Anna till dess att vi skulle åka och efter att ha tittat på dom tillräckligt många gånger så såg vi att dom inte alls var lika varandra utan att dom hade olika små personligheter.
Det var med glädje som vi packade ner våra små vänner som vi nu kunde kalla vid namn. Med oss på resan fick vi Sunshine, Mary, Edith, Fay, Amie, Emil, Ida, Klara, Sofia, Hope, Charlie, Sara, Tinkerbell, Wendy, Melody, Lucianna och Maja.
Väl framme i Uganda så insåg vi att dockorna nog inte kunde hamna på skolan så som vi först hade tänkt. Där var för många famnar för dockorna att hamna i och för att det inte skulle bli orättvist så valde vi att lämna dockorna utanför skolans område.
Det blev några härliga ögonblick för oss alla när vi fick överlämna dockorna till sina nya ägare. Även om jag vet att det inte var möjligt så önskar jag så att dom som namngett sina dockor hade fått vara med vid överlämnandet. Det väcker starka känslor när man ser någon som ingenting har får uppleva en stunds lycka och glädje.
Dessa ögonblick kommer jag att bära med mig för alltid och när orden inte längre räcker till så låter jag bilderna tala för sig själva…..
Tänk att man aldrig vet hur en dag ska bli när man vaknar på morgonen....Ibland blir det en skitdag av rang och ibland blir det den bästa dagen på länge! Som idag! Och nu vet jag att jag kan skriva för både mig och Jennie!
Halv 8 i morse ringde det på skype här hemma.Jag svarade och möttes av Sam´s glada ansikte tillsammans med Muteesa,Musisi och Toney bland andra :) Och dom är på Bristol för att ge sig iväg på en function!
Jag får säga hej till alla och jobbar på att inte gråta. Sam går med telefonen in i P6-P7s klassrum och jag får se och säga hej till dom...In i klassrummet hos Top-class där jublet stiger då dom ser en viting vinka i en telefon :)
Vidare in till vår familjevän Kalema så jag får se honom.
Min tacksamhet känner inga gränser....Det låter kanske mesigt, men att få se dem.....det känns så jäkla skönt!
Jag smsar Jennie om att dom ringt och att hon ska hålla koll på sin telefon och efter några minuter är hon precis lika lycklig som jag! Hon får se och prata med dem som betyder lite extra för henne och kl 8 på morgonen så är dagen redan satt till att bli en riktigt bra dag att lägga på minnet.
Jag skänker en tanke av tacksamhet till Sam och till Muteesa som förstått vad det betyder för oss att vara med....och för att vi är vänner som gör det vi kan för varandra.
Den här killen förtjänar en egen liten plats på bloggen, Ssenyange James!
En riktigt rolig en som det skrattas friskt åt på skolan. Han har ett kroppsspråk som inte ens går att beskriva och när han rör sig så är det som att han saknar ben i kroppen. Han kan knappt gå vanligt utan det liksom spritter om honom! Barnen tycker mycket om honom för är man kring Ssenyange så verkar vad som helst kunna hända, och bus är ju alltid kul!
På festdagen nu när vi senast var nere så var Ssenyange den självklare mikrofonpratarn som fick barnen att tjuta av glädje! Det hade vart kul att veta vad han sa..... :)
Men bakom det glada finns det såklart en allvarsam sida också, precis som hos alla. Jag pratade en stund med Ssenyange en dag då vi var iväg på ett ärende och just dom här små stunderna man får på tu man hand med någon av de lite äldre vill det till att man förvaltar rätt....man vet att det man säger då kan ge dom en tro och ett hopp inför framtiden. Ibland är det så lite som behövs.
Idag är jag ledig :) Ja, från mitt jobb menar jag....för ledig är man ju aldrig egentligen. Det är ju alltid 1000 saker som ska göras och idag har jag gjort det.
Därför hamnade jag inte vid bloggen innan nu alldeles precis och med ens kom tårarna. Alla kommentarer vi får på bloggen betyder jättemycket! Det vet alla som bloggar. Det är liksom det som är en del av grejen.
Att få respons på det man skrivit.
Idag iallafall hade vi fått en kommentar som var oerhört kul att få. Från en gammal lärare till mina och Jennies barn. En som också var med och hade den allra första kontakten med Eddie, för många många år sedan nu.
"Och oavsett vilka jobbiga känslor ni upplever så måste ni ändå inse att ni är delaktiga i varje barns glada leende.Känn stolthet"!
Och jag inser med ens att jag är stolt. Så vansinnigt stolt! Vi klarade det vi tog på oss
Att bygga en skola för fattiga barn i Uganda.
Vi klarade det och på köpet fick jag ett växande hjärta med plats för hur många som helst.
Jag tänker inte be om ursäkt för det mer. Rik på pengar blir jag aldrig så länge vi håller på med det här, men det är inte viktigt längre. Jag behöver dom inte.
Rikedom kan mätas på andra sätt också, och då är jag en av de rikaste i världen....
För vi har delaktighet i våra barns glada leenden, det kan ingen ta ifrån oss någonsin.
Jag hamnar som så ofta framför bilderna från Uganda. Vanliga bilder och det vi videofilmat....
Jag blir lycklig samtidigt som det inte finns något annat som smärtar mig så.
Sam har filmat och fotat då maten delas ut på festkvällen....Kön ringlar sig lång av barn som väntar på sin tur.
Här är det lätt att tro att man bara känner en enorm lycka. Men just den här stunden var den värsta på hela resan för både mig och Jennie. Så delade känslor inför en verklighet som vi inte kan förändra.
Sam hittar oss med kameran utan att vi vet om det. Både Jennie och jag lika ledsna och jag går till slut iväg för jag orkar inte se mer....det blir för mycket och jag hanterar det dåligt. Jag går undan och förbannar mig själv för att jag inte kan hantera det jobbiga annorlunda. Jag ger mig själv 10 minuter på en tom plats på skolan för att samla mig, men förstår också då att bilderna kommer jag att bära med mig betydligt längre än så.
Vad som rör sig inuti Jennie , det vet bara hon....
I min värld är det inte värdigt att äta hur en plasthink som några av barnen gör.
Hinkar som barn i vårt land har när dom gräver i sandlådan...
Jag kan inte vänja mig vid de synerna, och jag vet inte om jag vill vänja mig heller.....
Det känns som att jag skulle acceptera det då. Och jag gör inte det.
Visst kan vi köpa tallrikar till dom allihopa, det handlar inte om det.
Men för dem är det okej att äta ur en hink, det är för mig som det inte är det.
A message from the office of the Director of Bristol Academy, Nabweeru.
Greetings from all children of Bristol Academy, the staff and the parents in our program.
It is my responsibility and duty to inform you of the impact your effort has made
to make my work easy, and the children together with the parents, we are really happy for this.
I again send my sincere thanks to you all for the delegation that came to Uganda and
Particularly to our school. We very much value the recognition you have put to us!
We feel we are not as big as that, to have people who know about us as far as Sweden.
This makes us so happy and we pray that these annual visits continue .
Besides, We received multimillion commodities and property .
All for the use of the children and some for their teachers as instructional materials.
It’s only me who knows and who can tell how I feel about this because you have almost done everything for us.
I have a saying that states that,
`The best way somebody can say Thank you, is to do what the money given is meant to do!`
Am happy that almost this is done and the photos have been taken to ensure that everything bought has reached the needy.
Special thanks again go to the companies that donated shoes, clothes and hair cutting machines.
Eddie Kisingiri
Jag vet att Eddie är tacksam för det som vi alla är med och gör för dem, men att få det nerskrivet gör ändå känslan starkare.... Multimiljonbeloppet kan man ta med en nypa salt då vi snackar Ugandiska Shilling.....
Hade vi haft den valutan hade jag med vart miljonär, och det är jag inte. Än.
En bra lördag för mig kan numera innebära att vara ledig, få göra det jag vill och samtidigt ha direktkontakt med Sam som befinner sig på Bristol, hur långt borta som helst.
Att kunna skicka ett hej till barnen och få låta dem veta att vi saknar dem och få tillbaka ett hej och att få veta att dom saknar oss också.... Det värmer bra.
Att få veta att dom övar in en ny sång till nästa helgs function.
Att Sam, Musisi och Ssenyange är där och försöker ge dem en trygg hand, precis så som dom fått en trygg hand då de var yngre, och så väl behövde den för att ingen fanns för dem som borde ha gjort det.
Att veta att Eddie är där och veta att han gör allt vad han kan för att ge barnen det dom behöver....
En sak som är riktigt jobbig när det handlar om Bristol är den ständiga avsaknaden av pengar.
Det är så mycket som man skulle vilja förbättra för dem, men som vi inte kan.
Med många av sakerna släpar vi ju också efter, alltså man måste lösa akuta situationer vilket gör att det är svårt att göra saker därnere som bara förgyller så att säga....Eller det är väl fel att säga för det blir ju bra det också, men jag tror ni fattar vad jag menar.....?
Tex så skulle vi vilja att dom hade bättre sängar att sova i, men det kan vi ju inte köpa när det finns ett vattenhål på skolgården där barn kan drunkna eller när instrumenten är så dåliga så dom knappt går att spela på.
Vattenhålet öser dom för hand nu under regnperioden, då det kommer kopiösa mängder.
Tack och lov så tömdes latrinerna då vi var nere senast, annars hade vattnet trängt upp igenom hålen där och ni kan kanske själva räkna ut att det hade varit andra saker än vatten som följt med då...
The soakpit.......under torkan. Det ser inte så farligt ut, men det ser inte ut såhär nu kan jag säga...
Hålet blir ganska djupt om man bara är 2-3 år och trillar i...
Dom pengarna för att lösa det problemet är faktiskt på väg ner nu. Det problemet var verkligen akut och borde såklart ha åtgärdats för längesen. Det är sådana här gånger som man är tacksam att vi kan åka ner och se problemen med egna ögon.
Vi kan inte förstå vad som sker när vi inte är där och Eddie ber inte heller om hjälp hur som helst.
Han vet vad vi har här hemma och han har förstått hur mycket tid och arbete vi lägger för att hjälpa dem och då ber han inte om hjälp i onödan.....
Att lära sig namnen på 420 barn kan man inte.....åtminstone kan inte jag det.
Är alla dessutom mörka och utan hår så ser väldigt många precis likadana ut i våra ögon.
De barnen som är våra familjevänner däremot har man ju inga större problem att urskilja från dom andra eftersom vi ofta hanterar bilder på dem och kollar av så att allt är som det ska.Namnen sätter sig således och också utseende på barnet.
Alltsom oftast tillkommer det ju också nya barn bland våra familjevänner och då jag och Victoria var nere förra året så hade vi en ny kille bland oss som hette Andrew.
Men jag kunde inte lära mig varken hans namn eller vem han var! Det spela ingen roll hur mycket jag än försökte så glömde jag av allt på en endaste gång..... Irriterande!
När vi nu kom ner i februari så tog det inte många minuter innan jag och Jennie såg den sötaste lilla ungen! Världens charmknutte med ett leende som fick oss att smälta. Han var så fin!
Jag kände såklart inte igen honom, och Jennie hade inte träffat honom tidigare.
Vi frågade vad han hette och det var såklart Andrew! Andrew Mwebaza.
Han satte sig snabbt i hjärtat den där pojken och nu skulle jag aldrig kunna missa honom om han så stod bland 1000 barn. Det är ändå konstigt.....
Först minns man inte, och när man börjat minnas så kan man inte glömma....
Andrew med kompisen Calvin....Båda söta så klockorna stannar!
Nånting slog mig ikväll.....Jag har jobbat och kom precis hem.
I 15 år har jag jobbat på mitt jobb.Jag har sålt korv och hamburgare under en stor del av mitt liv och jag tycker om att göra det.Jag tycker inte att det är skitkul varje dag, men det tycker nog ingen om sitt jobb.
Men jag tycker om att vara där.
Jag bar in alla utemöbler nu ikväll och slogs än en gång av vilka kontraster mitt liv har kommit att innehålla.....
Sverige med den totala tryggheten och sen Uganda som så snabbt kommit att bli en del av mig också.
Helt utan den tryggheten som jag är van vid men som ändå på nåt vis känns hemvant och naturligt...
Lunken i det gamla vanliga som jag tycker så mycket om, men ändå lever jag massor då jag kommer till Uganda.
Tur att jag står ganska stadigt på jorden oavsett var jag befinner mig, annars hade det nog vart svårt.....
Nu känner jag mig mest tursam, att jag får det bästa av båda världarna.
Det är inte ofta som ni får se mig skriva i bloggen. Anledningen är inte att jag inte vill, får eller kan utan att det har bara blivit så att Anna är den som delar med sig av det vi/hon upplever under och efter våra resor till våra barn på skolan.
Vi är ju som ni säkert vet 3 tjejer som vi sidan om vårt vanliga liv arbetar med detta alldeles fantastiska projekt. Jag kan skriva för oss alla och säga att livet fick en ny start när vi 2008 för första gången fick en förmån i livet genom att få möta dessa fantastiska människor. Vi tog chansen som gav oss och det har jag aldrig ångrat. Ibland kan jag inte låta bli att undra vad jag har gjort för gott i livet för att förtjäna detta.......
Belöningen på all tid vi lägger på våra älskade barn, för att kunna ge dom en bättre framtid, betalar oss flera gånger om när vi väl är på skolan och får känna ett barns händer i sin hand, se ett leende sprida sig i hela ansiktet på ett barn som känner igen oss år efter år. Känslor är svårt att få ner i skrift men att få bevara dom i hjärtat kanske inte är så fel det heller.
Anna är min allra bästa vän i livet och kanske har ni också lärt känna henne på ett alldeles speciellt sätt genom hennes sätt att skriva, men jag skulle så gärna vilja att ni får lära känna henne genom mig också.
Anna har ett väldigt stort hjärta. I sitt hjärta finns det plats får många och även om det är fyllt till bredden så vet jag att där ryms fler. Anna står mina barn väldigt nära och jag vet att hon finns där för dom. Hon har väldigt nära till skratt, ett skratt som smittar av sig. Tillsammans med Anna känner jag mig alltid glad. Anna ställer upp på allt och fixar allt (även om jag vet att Anna jobbar på att säga nej lite oftare). På vårt jobb kan Anna ibland vara lite "tanklös" hon säger ofta vad hon tycker och tänker till våra kunder på jobbet, men med ett leende på läpparna. Anna är räds ingenting (förutom att ringa till olika instanser eller personer). Jag kan längta till de gånger jag får träffa henne och saknar henne något alldels om det går för många dagar mellan det att vi får träffas. Anna vet alltid hur jag tänker och hur jag känner. Tillsammans med Anna har jag upplevt mer än med någon annan och då främst på just våra resor till Uganda. På dessa resor har vi delat säng och ett täcke i 10 dagar. Legat rädda i sängen för att vi hört råttor spring i taket under natten. Upplevt att hungern kan försvinna efter några dagar och att man klarar sig på mindre än man tror. Vi har blivit lämnade ensamma mitt i ingenstans på en enslig väg utan att veta om och när någon kom för att hämta oss igen. Tillsammans trodde vi att vår sista stund var kommen när vi på bortspolade vägar färdades i en buss nära en djupa avgrunder. Vi har gråtit och skrattat tillsammans av allt vi får uppleva under våra dagar tillsammans. Vi har sett orättvisor som vi vet finns men som för det inte känns på långa vägar rättvisa.
- Anna, tack för att just du kom in i mitt liv och tack för allt vi har delat tillsammans och det är med glädje i hjärtat jag tänker på allt spännande som väntar på oss i det fortsatta livet.
Ibland tappar man lusten till att skriva. Det har jag läst hos andra.
Jag trodde inte att det skulle hända mig, men det gjorde det.Jag hittar ingen inspiration, för det finns ingen som skriver om samma saker som vi....
Jag hade nog också kunnat skriva om vårtecken, renoveringar och alla nya kläder som förväntas dyka upp i affärerna alldeles snart. Det hade inte varit så svårt....Men jag vill inte det, och det är inte det som var meningen.
Jag vill skriva om våra barn och om det livet dom har fötts till. Men jag vill skriva på ett bra sätt, och allt som kommer nu låter bara fel och negativt, och det är inte det, ändå kan jag inte skriva det annorlunda.
Tankarna stoppar mig och där fingrarna så ivrigt flugit över tangenterna förut så är det nu mest bara tunga tryckningar.Tankarna på att jag måste skriva bra hindrar mig att skriva något alls....
För mig som oftast inte tänker alls då jag skriver, utan bara öppnar hjärtat så är det här en konstigt situation kan jag säga.....
Jag vet inte hur jag ska hantera det, för det handlar inte om mig och det handlar inte bara om att skriva i en blogg....Det handlar om 400 barn på en skola i Uganda som behöver hjälp och då finns det inte utrymme till att jag inte vet vad det är jag sysslar med.....
