Bästa Eddie skickar bilder!
Dom bästa dagarna man kan få när man inte är nere i Uganda är de dagar då Eddie eller Sam skickar kort på vad som händer! Det känns som vi är med dem på ett helt annat sätt när man får se och det är väldigt skönt att med egna ögon få se att dom mår bra.
Häromdagen var dom på en spelning inne i Kampala City med mycket folk och sedan gick dom parad på gatorna och spelade. Vi ser att dom fått Coca-Cola vilket tyder på att det är en fin spelning och bara det är stort för en hel del av barnen som spelar!
I morgon är det dags för dem igen och klockan 4 på morgonen ska dom ge sig iväg! Det är tidigt men dom är vana och det är inget knot,dom gör det bara. När jag var med dem på en function förra året så lämnade vi hotellet 2.30 för att hinna fram i tid för spelningen och jag var helt färdig när vi kom tillbaka på kvällen,och då hade jag inte ens spelat....Det är en rejäl kraftansträngning för dem kan jag säga.
I morgon är det dags för dem igen och klockan 4 på morgonen ska dom ge sig iväg! Det är tidigt men dom är vana och det är inget knot,dom gör det bara. När jag var med dem på en function förra året så lämnade vi hotellet 2.30 för att hinna fram i tid för spelningen och jag var helt färdig när vi kom tillbaka på kvällen,och då hade jag inte ens spelat....Det är en rejäl kraftansträngning för dem kan jag säga.
Glada blir vi av bilderna iallfall!
Anna
LOPPIS
NU DRAR VI IGÅNG VÅRT NÄSTA PROJEKT
Söndagen den 18 Maj kommer vi att anordna en loppis till förmån för våra barn. Den kommer att vara här i Tvååker och vi tänkte också passa på att visa bilder från åren som har har varit.
Vi ber er också att ta tillfället till att göra en liten eller stor vårrensning i era förråd/vind/gaderober då vi är i behov av att få in mer saker att sälja. Vi tar tacksamt i mot allt som ni känner att vi kan sälja vidare.
Då vi är begränsade med förvaring hemma hos oss så kan vi först fredagen den 17 maj börja ta emot saker. Meddela gärna oss via bristol.uganda@gmail, på kommentarer här nedan eller på sms 0731-545 305/0730-323 343 om ni kan tänka er att skänka oss era överblivna saker så vi vet vad vi har att tillgå när dagen för loppisen närmar sig.
Hjälp oss gärna att sprida informationen om loppisen och tillsammans med er ser vi fram emot en fantastisk dag!
Välkomna
Anna & Jennie
Nya instrument!
När Linnéa började göra sina armband trodde vi som sagt aldrig att det skulle slå så väl ut som det har gjort.
Det är vi väldigt tacksamma för! Dom pengarna som Linnéa dragit in har hon fått vara med och bestämma vad de ska gå till och eftersom musik ligger Linnéa varmt om hjärtat så vill hon att de ska gå till instrument.
Nu i helgen så inhandlades de första instrumenten för armbandspengarna och det var en lycklig Eddie och lika lyckliga människor som får spela på dem! Dessa bilderna kom från Eddie igår innan de skulle ge sig ut på en function..
Aizizi,Sam,Faizal,Bulega,Saddam och Makanga spelar in de nya instrumenten!
Bulega...
Sam....
Sam,Bulega,Aizizi,Salimu och Faizal ger tummarna upp!
Salimu och Faizal
Tack alla som köpt armband! Tack vare er har vi nu kunnat köpa ytterligare lite instrument till Bristol!
Tack också till Linnéa!
Anna,Jennie och Eddie
När det faller stenar från hjärtat..
För varje gång som någon gör nåt eller uppmärksammar oss så vet ni vid det här laget att det faller stora stenar från våra hjärtan...det handlar inte bara om att få pengar utan att nån gör något överhuvudtaget.
Imorgon tex är det ett stort event i vår stad Varberg där det ska hända olika saker med uppträdande och massa roliga grejer! Varbergs stadshotell har en också dom en grej som innebär att kockarna där kommer att göra en jättestor landgång som människor kan köpa och äta på deras hotell,och pengarna som dom får in för det här har dom bestämt ska gå till våra barn på Bristol Academy! Helt galet och fantastiskt roligt och det här är väl första gången som vi syns i ett så pass stort sammanhang som det här faktiskt är!
Bakom det här ligger en av våra familjevänner som heter Elin! Vi är så otroligt tacksamma och det ska bli så kul att få se vad som händer. Elin erbjöd sig i samma veva med det här att göra en logga till oss som representerar oss här hemma och medans jag var i Uganda så jobbade Jennie och Elin fram en, som vi tycker på pricken representerar det vi jobbar för!
Bilden är ju än en gång under all kritik men jag vill bara att ni ser våran superfina logga och vad hotellet valt att göra för att på sitt vis hjälpa några som har det svårt.
SuperTack Elin,verkligen! Vi är mer än stolta över vår alldeles fantastiskt fina logga!
Anna
Kämpen Dafali!
Ibland händer saker som man knappt tror är sant, och en från början liten grej kan få oerhörda konsekvenser.
En sån sak hände en av våra större killar som heter Dafali. I slutet av December förra året åkte han hem på lov.
När han kom tillbaka så såg Eddie att inte allt stod rätt till och Dafali haltade och hade ont,han var märkbart påverkad.
Eddie frågade vad det var såklart och Dafali visade upp sitt ben...
Bilden är urusel för den är tagen från ett foto, men hålet sitter på Dafalis smalben och det är hans skelett som skymtar mitt i hålet....
Klart att pojken hade ont....och fruktansvärt att veta att han gått hemma på ett lov utan att berätta för någon där!
2 månader med medicinering och omläggning av hans ben har det blivit men det var nära att dom var tvungna att amputera...Dafali går fortfarande med benet omlagt men hålet har växt ihop och han har inte ont längre.
Ingen vet varför det hände men mest troligt är det en parasit som orsakat det här. Inte ett enda klagande från Dafali har det kommit berättade Eddie för mig fastän han uppenbarligen måste ha haft oerhörda smärtor!
Jag kan säga att det kändes väldigt väldigt bra att få se Dafali på benen, spelandes bland alla dom andra med ett försynt litet leende i ansiktet,för det är sån han är våran Dafali...En av Bristols alla kämpar.
Anna
Jag hittar inte flytet....
Fortfarande har jag svårt att hitta flytet i skrivandet igen...Alltför mycket tankar och känslor rör sig inom mig för att jag ska kunna få ur mig det som jag så gärna vill berätta.För varje gång som man kommer hem så är det lite lättare på ett sätt, men på ett annat sätt är det precis lika svårt som alltid.
Fördelen för mig är att jag vet att vi snart är där igen,jag svävar inte i ovisshet. Nackdelen är att jag älskar dem lite mer för varje gång som jag träffar dem och jag vet och förstår vad jag lämnar dem kvar i. Det är deras vardag och dom vet inget annat tröstar vi oss med,men det hjälper inte när jag vet det.
Viljan och drivet att förändra och förbättra är precis lika stort som alltid men vi blir också mer varse om vilka problem vi har att brottas med,det är ingen barnlek det här. Det har vi väl iockförsig vetat från början men det blir mer tydligt på nåt vis allt eftersom tiden går.
Det känns skönt att veta att vi har Eddie bak i ryggen som leder oss på bästa sätt för att vi tillsammans ska kunna ge Bristols alla barn en ljusare framtid....
Anna
Wynand Huys
Många,många människor har som vi tidigare nämnt en del av Bristols historia. Men det finns en som är roten till allt.
Han som fick Eddie att bestämma sig för att han skulle hjälpa andra såsom han själv blivit hjälpt.
Den mannen heter Wynand Huys.Han var en holländsk präst och han tog sig an barn och ungdomar i det då krigsdrabbade Uganda.Han lät dem bo på hans mission och han tog hand om dem.Dom var många,200 stycken. Alla bodde där inte, men en del av dem gjorde det och Eddie var en av dem.
Eddie tackar Wynand för sitt liv och han är Eddies stora inspiration. I slutet av 90 talet lämnade Wynand Uganda och flyttade till England. Sen kom han tillbaka och sa adjö till alla för gott 2008, och sedan dess har inte Eddie träffat honom.
Jag fick en bild på honom och det händer något med Eddie när han pratar om honom så jag kan inte annat än att också jag hysa den största respekten för den här mannen, han har gjort mycket gott...
Anna
Brassbandet fyller hela hjärtat!
Det finns en sak som jag varken kan se eller höra mig mätt på, och det är när brassbandet spelar.
Jag vet inte vad det är men det fyller mig fullständigt. Känslan av att höra och se när deras slit sätter sig och dom tillsammans spelar som att dom aldrig någonsin har gjort nåt annat, det är magiskt.
Tisdag-Fredag tränas det efter skolan och helgen innehåller oftast i alla fall functions för åtminstone nån grupp,måndagar är spelfri dag.
Oftast tränar de varandra men den här gången så var det ett par låtar som var svårspelade och dom skulle sitta till 110 och jag fick se Eddie kliva in och träna dem. Också det en enorm känsla för det händer inte särskilt ofta att vi får se honom spela. Att han kan det vet vi,men han står oftast bredvid och lyssnar och leder. Men nu klev han in mitt ibland dem och det var så kul att få se honom...
Att få se hur han hör ett barn spela en slinga fel, men utan att säga något ställer han sig bara bredvid dem och spelar tillsammans med barnet till dom fått till det och det tar oftast bara nån minut. Vidare till nästa barn och samma sak där...
Ungdomarna drillas lite hårdare både av Eddie och av varandra och det är full koncentration som gäller under övningen.
Det tramsas inte utan tränar dom så tränar dom. Sen är det mycket skratt och stoj under tiden också men man märker tydligt när det är allvar.
Träningarna börjar alltid uppdelade men trummorna för sig,små blåsinstrument för sig och de stora blåsinstrumenten för sig, för att sedan avslutas med gemensam träning och marschering.
Dom minsta barnen behöver inte delta men inte så sällan så tycker dom att det är så roligt så dom hakar på i alla fall eller så kör dom nån egen dans till tonerna av brassbandet.
En sak är säker i alla fall... bor man granne med barnen på Bristol Academy så vill det till att man gillar musik,för där är i stort sett aldrig någonsin tyst!
Anna
Hur kan man inte vilja se?
Varje gång som jag kommer hem från en resa till Uganda så undrar jag alltid precis samma sak... Hur kan någon vilja lämna sina barn på det viset som dom gör? Nu menar jag inte dem som lämnar barnen på boarding-school, för det gör ju nästan alla, utan dem som bara lämnar barnen för en ny familj eller åker till ett annat land för att söka lyckan där.
Hur tänker dom?
Hur kan man vilja lämna det finaste man har? Ser dom inte barnens behov alls av närhet? Eller ser dom det,men det räknas inte? Hur mycket jag än försöker förstå så kommer jag aldrig att göra det.
Hur kan man inte alltid vilja ha Lucky i famnen,eller Trinity sovandes vid sin sida? Hur kan man inte vilja se Sam och Tracy växa upp till världens finaste människor? Hur kan man inte vilja se Swalicki,Aizizi,Dafa och Joshua lära sig nya melodier på sina instrument och hur kan man inte tycka att ens barn är det viktigaste i världen?
Det här är sånt som gnager i mig när jag kommer hem. Bilder som inte riktigt lämnar mig i fred när jag sluter mina ögon.
Jag tycker att alla borde se att vi har världens finaste barn...lite trasiga och lite kantstötta men ändå världens bästa.
Anna
Bröderna Bus!
Förutom Lucky så hade jag 2 andra fanatiska men fantastiska anhängare i min lilla skara nu senast.
Bröderna Trinity och Trevor.
2 närhetstörstande barn så det var bara att ge allt vad man hade. 5 och 6 år gamla nu bosatta på skolan sedan deras pappa dött och släktingarna då slängde ut pojkarna och deras mamma på gatan.... Bristol var lösningen för Trevor och Trinity. Trinity kunde jag knappt sätta i knät för han somnade hela tiden då.
Ibland tycker vi att vi har lite väl många barn på skolan...dom är 96 nu... men då man hör historierna bakom barnen så förstår man väldigt väl varför inte Eddie säger nej till dem att komma.Man sätter inte 5 åringar på gatan om man heter Eddie Kisingiri. Lucky,Trevor och Trinity är våra minsta barn så dom sover ännu inne i flickornas sovsal där dom kan få hjälp med allt dom behöver,tids nog är dom stora nog att flytta över till pojkarnas sovsalar,bara dom har växt till sig lite.
Lillebror Trevor...
Storebror Trinity
Trevor, Lucky,jag,Trinity och Anitah.Lucky i blöta kläder efter kvällens klädtvätt.
Och jag med en sovande Trinity... en vanligt förekommande bild!
Anna
Happy Easter!
Påsk i Sverige och påsk i Uganda! Good Friday innebär kyrkan för i stort sett alla i Uganda och det är en stor dag!
Dessvärre regnar det massvis (åtminstone i Kawempe där Sam bor) och folk har svårt att ta sig ut, men det ska väl förhoppningsvis lugna ner sig.
Igår stängde Bristol för lov! Termin 1 är avslutad och barnen har nu 4 veckors ledighet framför sig.
En del av barnen kommer att åka hem men de flesta av dem stannar kvar för det är ett tämligen kort lov.
Även Eddies egna stora barn kommer hem på lov för att även dom går på sk Boarding-school. Dvs man bor på sin skola. Studieresultaten blir oftast bättre och barnen lär sig att vara ifrån sina föräldrar... Vi ser det inte riktigt på samma vis här ,vi som låter våra barn lämna oss och inte tvärtom.
Men nåväl, det var en glad Eddie som skulle få hem sina ungar, han längtade efter dem!
Eddies barn Whitney och Lorraine tillsammans med Sam. Vi var och hälsade på dem på deras skola för det var en familjedag där. Jag fick se vart dom går och sen hade vi picknick tillsammans med dem.
En jättemysig dag och barnen var glada för att få äta mammas mat och slippa poshon och bönorna för en dag.
Jag var mest glad över att få se barnen igen, dom växer så det knakar och pojken Lorraine är en kopia av sin pappa,både till sättet och utseendet!
Anna
Fruktstund av rang!
När man planerat att göra något så får man ju alltid en bild i huvudet av hur det kommer att bli.
Här hemma stämmer den ofta ,i Uganda stämmer den lite mindre ofta!
Vi fick skänkt 500 kr av en vänlig själ som ville att vi skulle ge barnen lite frukt.Tack Mona!
Bra tänkte jag, det blir varsitt äpple, det gillar dom! När jag kom ner på plats så berättade jag för Eddie vad vi fått och han nickade nöjt och vi bestämde att vi skulle ha en frukstund för barnen min första söndag hos dem. I min tanke skulle pengarna räcka till varsitt äpple,men hjälp vad fel jag hade! 500 kronor är en stor summa och vad mycket frukt vi kunde köpa!
Vattenmelon,päron,bananer,mango,jackfruit,papaya och ananas till närmare 100 barn! Dessutom fick dom lite ris och kött upptill sina posho och bönor den dagen! Jag var helt förstummad och lyckan hos barnen önskar jag att ni alla fått ta del av. Att förbereda för 100 barn att äta tar sin lilla tid och dom satt som ljus och väntade.
När dom sen gick iväg med en dignande frukttallrik så var det inte utan att det kom en liten tår hos mig.
Ibland är jag så otroligt tacksam att inte tanken stämmer för det kan bli så mycket bättre än vad man trott!
Anna
Lucky Bosmick
Det finns barn som fastnar och blir så oändligt självklara. Alla barn betyder,men en del tar en med sån storm så dom nästan lika gärna kunde varit ens egna.
Den här gången mötte jag Lucky...Lucky Bosmick.
Jag har nämnt honom som hastigast men han förtjänar ett alldeles eget inlägg.
Lucky bor på skolan men han har sin mamma inne i Kampala city så han är inte ensam. I september fyller han 7 år och i mina ögon så är han en stor människa. Han ser inte ut som dom andra för hans ögon är djupa som brunnar och han har ett bekymrat utseende.Jag undrar vad det är som rör sig inuti honom...
Varje dag kom han med sin lilla hand och stoppa den i min,och varje dag så kom han och kröp upp i mitt knä när jag satte mig ner någonstans. Han är så tunn så det känns som att han ska gå sönder när man tar i honom... Min inre känsla säger mig att Lucky inte kommer att bli ett gammal,kanske är det just därför han satte sig så fast. Jag vet inte varför jag känner så men han känns skörare än de andra på nåt vis, och mitt hjärta kommer den här lille pojken aldrig att lämna.
Anna
Ännu sitter lukterna av Afrika kvar...
Ibland när man har så mycket att berätta så är det som att det knyter sig inuti och man vet inte var man ska börja.
Där befinner jag mig nu. Jag vet inte hur jag ska starta för hela jag är full av känslor. Mestadels bara bra känslor men så finns den där lilla biten av dåliga som drar och river i en så man nästan blir tokig. Men av erfarenhet så vet jag numera att dom känslorna bleknar och kvar blir bara dom bra och drivet att förändra blir än större.
Jag är inte beredd på att acceptera läget för Bristols barn ännu för jag vet att det finns mer som vi kan göra för dem.
Den dagen vi kan säga att -nu är vi klara, den kommer nog aldrig...
Fortfarande sitter lukterna av Afrika kvar i mig,jag känner barnens små händer och jag hör deras jubel när jag svarar dem med ett ord på deras eget språk.Jag ser Eddies mun formas till ett -Thank you...när jag sett eller gjort nåt bra som han inte alls förväntat sig att jag skullat se, och jag hör hans ord om hur tacksam han är för att Jennie och jag jobbar för hans och för barnens framtid.
Jag behöver nån dag att samla mig för att befinna mig i mitt eget liv igen,det livet som jag är så oändligt tacksam för,det livet som jag aldrig kommer att ta för givet igen för det ser sannerligen inte ut likadant för alla...
Anna
Jag är hemma!
Jag är hemma igen och precis som jag visste så flög tiden. Jag har haft det helt fantastiskt bra och för varje gång som man kommer ner så stärks banden till människorna där. Eddie och Anne som med en fast hand leder barnen på Bristol till en förhoppningsvis ljusare framtid än vad dom annars haft, leder också mig för att jag ska lära mig att förstå Uganda rätt.
Sam som sliter från morgon till kväll för att hjälpa mig med det som behövs är också en starkt ledande stjärna för mig och han berättar,tillrättavisar och berömmer,allt på samma gång,allt för att jag ska förstå så mycket som möjligt.
För varje gång som jag lämnar Uganda så stärks min känsla av att inte riktigt räcka till, jag har människor därnere som jag älskar och i min värld betyder nu inte blodsband allt, älska kan man göra ändå.
Jag ser att Jennie levererat en hel del del om vad jag varit med om,och jag kommer att fortsätta med det ett litet tag nu jag också.
Jag är idag lite tagen och lite tung i sinnet men ändå så oerhört lycklig.
Nu är det dags att jobba på hemifrån,vi har mycket att göra!
2 av mina favoriter, Jonah och Lucky!
Anna
Sista dagen
Om bara några timmar är Annas resa slut för denna gången. Det är alltid vemodigt att säga hejdå. Någonstans så vet vi ju inte om man kommer tillbaka och då kan ett hejdå kännas så definitivt. Hoppas att det går bra för Anna att säga hejdå denna gång då vi om allt klaffar kommer komma tillbaka till hösten igen och då ska jag med :)
Jag har inte hört något idag om hur festkvällen blev utan väntar med spänning på att höra om den. I morgon vid middagstid landar Anna i Göteborg och då har jag miljoner av frågor att ställa till henne!
Avslutar med lite kort som kommit in i veckan.
Nya muggar och tallrikar i plast har inhandlats
Det är en stor diskbalja som fylls efter att dom har ätit
Varje dag så tvättar barnen sina kläder. Dom lila kläderna som vissa av barnen bär är skolans fritidskläder
Brassbandet har fått nya byxor och tröjor. Det är kläder som företag i Varberg har skänkt och att dom ser lika ut är oerhört viktigt.
En dag så körde dom till Eddies mamma och hälsade på. En kvinna som har gått igenom mycket i sitt liv......
Jag hoppas ni har kännt att ni också varit delaktiga i resan och med korten som skickats kunnat följa Annas dagar. Anna reser i natt direkt till Amsterdam och därifrån till Göteborg och jag önskar henne en bra resa hem till oss som väntar och längtar.
Jennie
Det händer saker hela dagarna....
Det är intensiva dagar för både Anna och för Eddie och det börjar dra ihop sig nu för Anna att åka hem till Sverige igen. Hon är efterlängtad av sin familj och av mig. Vem som helst som man har i sin närhet orsakar lite oro när han eller hon är på resande fot och allt inte är som det brukar.
Hur som helst så fick jag ett helt underbart samtal med Anna och Eddie nu på morgonen. Dom berättade att förberedelserna inför den stora festen pågick för fullt och jag hörde musiken i bakggrunden och förstår att stämningen börjar infinna sig. Vi har skrivit om det förr men denna dag är helt magisk och det är som om alla befinner sig i ett lyckorus.
Vi fick också pratat lite om det mest akuta som måste åtgärdas på skolan och det är därför våra besök är så otroligt viktiga. Eddie är ödmjuk och frågar inte efter något så därför måste vi se det med egna ögon så att vi kan fortsätta vårt arbete med skolan.
Lite dålig kvalité på kortet, men så glad jag blir när jag får prata med dom!!
Frukt har inhandlats inför kvällen
Jag tror nog att brödet skall vara till en liten lunch mitt på dagen då det förra gången vi hade fest blev så otroligt länge för barnen att vänta ända till kvällen för att äta.
Matbananer
Väldigt suddig bild men jag tror ni kan urskilja hönorna som snart ska få sätta livet till......
Ännu mera frukt och grönt. Sockerrör har också inhandlats!
Att man ska ha läsk på en fest hör ju till! Jag glömmer inte när vi var där 2010 och många av baren fick smaka på läsk för första gången. Där var en lite kille som drack och drack, sedan svalde han och ut ur näsan rann läsken! Ni kan tänka vad det kittlade i hans näsa :)
Nu önskar jag dom en alldeles fantastisk och magisk dag och kväll. Mina tankar finns hos dom och jag skulle ljuga om jag inte säger att jag hade gjort vad jag kunnat om jag fick vara med i kväll.
Jennie
Tid på skolan
I går kväll pratade jag en lång stund med Anna via Viber. Även om det är i skrivna ord så betyder det mycket att kunna hålla kontakten och veta att allt bara är bra. Anna mår bra och det är det viktigaste sedan så är det som jag tidigare skrivit massa med göromål och möten med Eddie som ska avverkas så att vi kan jobba vidare när hon kommer hem.
Eddie verkar så glad när han skriver och skickar sina bilder. Jag tror att ingen av oss kan förstå det han har varit med om i sitt liv när han förlorade sin pappa och fick springa för sitt eget liv när där var inbördeskrig i början av 80-talet eller att som 7 åring få sin familj splittrad och aldrig mer bli sig lik. Hans situation är inte unik men för oss är den det då det är hans livshistoria som vi får berättad för oss, och att sedan få uppleva den glädje i livet över att få tillbaka det som han själv har givit under så många år det är nog större än vi kan tänka oss.....
Annas min säger nog allt! Det var inte så här det såg ut i väskan när den stängdes hemma i sverige.... :) :)
Eddie testar dom nya solcellslamporna som vi hade fått skänkta till oss innan avresan. Eddies min är det bästa, den visar en mycket glad och nöjd Eddie!
Utlämning av brev som våra svenska familjevänner har skickat med Anna till sina barn
Hur söt kan man vara.....? Lite tid för bus med dom små
Jennie
Massor av regn...
Både i går och idag har jag haft tät kontakt med Anna och med Eddie. Anna mår bra och dagarna är fulla av göromål. I går var där ett väldigt intensivt regn som förstörde mycket i sin väg. Jag kommer så väl i håg när vi var där 2010 och det regnade så mycket att det forsade fram längs gatorna ute i slumområdet. Eddie berättade också att det efter varje regn står i tidningen att små barn drunknat då dom följer med den ström som bildas när vattnet drar fram....
I dag får ni hålla tillgodo med dessa kort som kom i går tagna av Eddie
Sista kortet togs ute på Bristol när mörkret började smyga sig på. Eddie skickade att Anna var på väg hem och in till stan medans Eddie o Anne skulle skynda sig hem innan vägarna försvan. Lite senare kom ett meddelande om att dom var väl hemma igen och att allt gick bra
Jennie
Från någon annans ögon
Jag är Annas dotter Linnéa och jag tänkte att jag kunde skriva lite grann nu när mamma är borta. Som mamma och Jennie har nämnt så var jag med i Uganda 2008.
Jag är så jätte glad för mammas skull att hon har fått komma iväg till alla barnen som jag vet att hon har saknat så mycket. Jag vet att Jennie längtar precis lika mycket. Jag hoppas på att jag ska kunna åka med snart också, det är lite svårt att få ihop det när jag går i skolan och har en student framför mig. Jag ser i alla fall jätte mycker fram emot tills jag äntligen får komma ner och se och träffa alla som jag har hört så mycket om.
I våran familj är det mamma och jag tillsammans med tre killar som är innebandygalna och jag försöker se det positiva (inte för att jag ogillar dom på något sätt) i att vara helt ensam med bara killar i två veckor. En fördel är att jag har mammas bil under dessa två veckorna, snabbt och smidigt till och från skolan! En annan fördel är att jag har fri tillgång bland henens kläder och skor, himla bra tycker jag i alla fall!
Jag längtar ihjäl mig efter mamma och jag ska inte sticka under stolen med att det är jobbigt när hon åker iväg för det är det. Och lite extra jobbigt blir det när jag är en riktigt morsgris. En trygghet är att jag vet att hon blit övervakad av två hökar vid namn Eddie och Sam! Och det blir också lättare när jag vet att hon är lycklig och trivs... Längtar tills på måndag då jag och mormor möter mamma på flygplatsen och gråter som dårar alla tre och äntligen får kramas igen! Låter som hon har varit bort i år och dar, det är ju trots allt bara två veckor... är man en morsgris så är man!
Vi älskar dig mamma och vi ser fram emot att du snart kommer hem!
Linnéa
Hej igen!
Nu var det dags för ett hej igen! Det duggar ju inte tätt mellan inläggen ifrån mig men tiden räcker inte till!
Jag är tämligen slut när vi kommer tillbaka till hotellet på kvällarna så då är det mat och sova som gäller.
Men allt är jättebra! Jag mår bra,det känns bra och hjärtat är precis lika sprängfyllt som alltid när jag får vara här.
Jonah, min lille favvokile har växt, men han är ändå precis samma Jonah. En ny stjärna har tänts på min himmel och han har namnet Lucky. Jag har aldrig under mina reser till Uganda sett så mycket själ i ett par ögon.
6 eller 7 år gammal så är det som han vore 80. Den pojken kommer aldrig att lämna mitt hjärta....
Nu ska jag avsluta och bege mig ut till Bristol igen. Vi låter de små barnen sluta idag innan jag åker ut för att på så vis behålla undervisningen för dem lite bättre.... det blir lätt lite stojjigt annars....
Hoppas ni alla mår väl!
Anna
En lugn söndag
Efter en lång och intensiv helg på jobbet så fick jag idag möjligheten till att sluta lite tidigare så att jag var hemma i tid till ett eventuellt skypemöte med Anna och Eddie.
Klockan gick och jag började känna att något möte blir det nog svårt att få till, det blir ju så otroligt mörkt så fort i Uganda och dom ligger en timma före oss. Men till slut så ljöd signalen för ett skypesamtal på min telefon och där ser jag en superglad Anna och Sam sitta och vinka till mig!
Man blir så otroligt glad i hjärtat när man får se dom man pratar med. Anna och Eddie hade skrivit ner ett antal punkter som vi skulle diskutera för vårt fortsatta arbete. Punkterna var många och jag önskar så att vi hade kunnat säga ja till att som behövs göras och förbättras på skolan men pengarna räcker inte på långa vägar till allt som behövs göras. Samtidigt så ger detta oss energi till att fortsätta vår jakt på pengar.
Jag såg att dom var i det huset som lärarbostäderna finns och i bakgrunden så såg och hörde jag massvis med barn. Plötsligt så dök mitt lilla hjärtebarn Provia upp och jag blev så lycklig så jag knappt visste vad jag skulle säga till henne, men glad blev jag och vi pratade en liten stund och hon verkade må bra :)
Anna berättade att dom idag hade ätit all frukt som blev köpt tack vara Monas hjälp. Där var så mycket frukt att dom hade näst intill kunnat ätit så mycket som dom bara hade orkat. På söndagar är bara dom boende barnen på skolan och allt är lite lugnare. Lyckat och uppskattat sa Anna att det var med all frukt som dom fick!
Eddies fru Anne tittade in lite snabbt och vinkade och sa hej, det är skönt att se och höra deras hjärtliga skratt.
Tiden gick snabbt och Anna sa att det snart bryts. Hon hade knappt sagt orden innan dom var borta för den här gången. Jag hoppas så innerligt att vi kan lyckas med ett till skypemöte innan Anna ska åka hem igen.
Jag tror också att Anna fick träffat Eddies barn Lorrine, Whitany och Victoria idag. Dom har antagligen växt så det knakar och jag kommer väl nästan inte känna igen dom nästa gång jag kommer ner.
Jag återkommer så fort Anna hör av sig.
Jennie
Lorraine Victoria and Whitany
Fruktstund!
Som vi tidigare har skrivt så är det vissa dagar hur svårt som helst att komma ut på nätet för att få lite kontakt med omvärlden. Det hjälper ju tyvärr inte att omvärlden vill ha kontakt med Anna......
Men sent i går eftermiddag så damp det ner lite kort ifrån Eddie och Anna. Dagen igår hade tillbringats med en tur ut på landet och ett besök hos Eddies fru Annes mamma.
Jag har aldrig träffat Annes mamma, men Anne har berättat för mig att hon egentligen heter Annet men den enda som kallar henne för det är hennes mamma.....
Dom är väldgit lika och hon har säkert ett lika stort hjärta som Anne!
Jag vet inte hur långt det är till hennes mamma men som vanligt så är det säkert inga väldigt stora avstånd i kilometer men i tid tog det säkert sina timmar med dåliga vägar och andra oförutsedda händelser.
Innan avresan så fick vi pengar skänta till att köpa frukt till barnen. Detta är något som är otroligt uppskattat då det aldrig finns pengar att ge dom frukt. Man kan se på korten att det plockas ut med varsamhet och glädje ur bilen och att alla hjälper till.
Tillbaka till Bristol efter en dag på vägarna
Frukten ligger väl förvarad i bagaget på bilen
och alla hjälps åt med att lasta ur den!
Vad som har hänt under dagen idag vet jag inte så mycket om, men ett litet hej fick jag i eftermiddags ifrån Anna och allt verkade bara bra.
Vill bara avsluta med att skriva att jag igår fick ett meddelande på facebook ifrån en av dom lite äldre ungdomarna där han skrev - Vet du att Anna är HÄR!! och att han var så lycklig. Svaret på det kunde ju lätt vara att det vet jag mycket väl men det skrivna svaret blev - Åh va roligt för er, hälsa henne så gott ifrån mig!
Jennie
En liten uppdatering
I går kväll så pep det till i min telefon och innan jag hann att titta så visste jag att det var från Anna :)
Även om man vet att allt är bra och jag för min del har ingen oro om att något skulle vara fel om det går någon dag utan att man har någon kontakt så är det ju ändå skönt när man får prata lite och få svar på alla mina frågor.
Anna hälsade att allt bara var bra. Dom har tillbringat hela dagar på skolan och nu när Anna reser ensam så lägger lugnet sig fortare än om vi är många som kommer och tar uppmärksamheten från lektionerna.
Som vi tidigare berättat så fick vi vid julas en större summa pengar som vi har kunnat köpa en bit mark på 3 hektar. Den ligger en bit från skolan och idag så ska Anna åka dit tillsammans med Eddie så att Anna får en överblick av allt arbete som ligger framför oss att få den odlingsbar.
För att stilla min nyfikenhet så lovades det lite bilder ifrån Anna idag och så fort som jag har dom så lovar jag att lägga dom här på bloggen!
Min lilla favorit på skolan och som ligger mig varmt om hjärtat är den här flickan som heter Provia. Anna skrev att det första hon frågade henne när dom möttes i måndags var - Var är Jennie?, och där smälte ju mitt hjärta totalt....!
Jennie
Lycka
Precis som Anna skrev så är jag ingen person som älskar att skriva men jag älskar att läsa det som andra skriver så jag ska göra mitt bästa dessa dagar som Anna är iväg. I det tidigare inlägget kunde ni läsa att Anna efter en massa timmar på resande fot änlitgen har kommit fram välbehållen. Efter en natt med få timmar av sömn så var dom i måndags ute på skolan hos våra barn som med all säkerhet längtat och väntat på Anna lika mycket som hon längtat efter dom.
I måndags kväll så pratade vi lite via facebook. Det är en extremt konstig känsla som innfinner sig när man vet att hon är där på platsen jag allra helst i hela världen skulle vilja vara på samtidigt som jag vet att det inte var någon möjlighet för mig denna gång......
Eddie som vet vad som berör oss visste precis vad han skulle göra för att känna mig lite delaktig. Han skickade dessa kort
Korten talar för sig själva och mitt i centrum med alla barn omkring sig så hittar ni Anna och jag är inte det minsta avundsjuk..... ;)
I går hörde jag inget men jag vet att det skulle bli en lugn förmiddag och att eftermiddagen skulle spenderas ute på skolan.
Snart så hoppas jag på lite mer ifrån Anna så att ni också kan få följa med i hennes dagar på skolan
Jennie
