Han är alltid där...
Han finns alltid vid min sida när jag är i Uganda,Sam.
Han ser hur jag mår,ibland innan jag ens vet det själv.Jag behöver sällan be om nån hjälp för det är redan gjort när jag tänker tanken på att göra det. Han ser när jag är för trött för att orka prata men det är aldrig svårt att vara tyst bredvid honom. Våra världar är totalt olika ändå så känns det ibland som att vi kommer från precis samma.
Han får mig att våga mer för varje gång samtidigt som han förmanar mig och tillrättavisar mig när jag gör fel,eller gör nåt som kan innebära att jag försätter mig i fara.
Han visar mig ett Uganda som jag aldrig hade fått se annars och jag är så otroligt tacksam för det.
Jag valde aldrig att få Sam nära mig,det blev bara så.Jag valde inte hans vänskap men den var självklar från början.
Allt väljer man inte i livet.Jag tycker så otroligt mycket om honom och jag vet att jag har förändrat hans liv.Han har berättat det för mig.Vad han inte riktigt förstår är att han också förändrat mitt.
Jag har fått hans livshistoria nerskrivet till mig för att jag lättare skulle förstå vad han varit med om.
Och den dagen då du har fått någons historia till dig på det viset då lämnar du inte den människan i första taget,
så är det bara.
Kärleken är total.
Jag undrar när min oerhörda kärlek till Afrika egentligen startade på riktigt....Jag hör andra som varit där som aldrig kan glömma.För dem blir det precis som för mig....Det finns ingen annan kontinent än just Afrika.Det är dit man väljer att återkomma gång på gång.
Självklart handlar det om Bristol för vår del.Det är där dom finns.Eddie,Anne,Sam och alla barn och ungdomar...Men det har också kommit att handla om nåt annat för min del.
Jag älskar landet Uganda.Människorna,kulturen atmosfären,sättet att leva.Jag vet att det är lätt att säga så när man inte lever där alltid men för mig som kommer dit på besök så är det nåt som får mig att vilja vara där.
Det enkla.
Den totala avsaknaden av stress och prestation.Jag är den jag är där och jag behöver aldrig vara nån annan.
Gång på gång får vi höra vilket fantastiskt arbete vi gör och har gjort. Jag ser det inte riktigt.Hade nån annan gjort detsamma hade jag antagligen sett det hur tydligt som helst men nu...nu känns det som att det vi ger dem har vi fått tusenfallt igen och åtminstone jag blev en bättre människa.Undra just vem utav oss som gjort det stora jobbet då?
Nya vägar ut!
Ut från Bristol så finns det bara en väg och det är från stora grinden. Därifrån sker allt.Det har funkat sådär...
Det största problemet är att när det regnar så samlas allt vatten utanför skolan,vilket iockförsig är bra så inte skolan förstörs,det dåliga är att allt vatten ställer sig precis utanför grinden så ingen kommer varken ut eller in...
Så insåg vi ju att vi inte kan ha det.Dels av den anledningen men också ur en säkerhetssynpunkt om nåt skulle hända och dom måste utrymma skolan,då är det bra att ha flera vägar att fly ut ifrån.
Sagt och gjort.Senast vi var nere så lämnade vi pengar för att göra 2 nya grindar men sovsalarna kom emellan så det har inte blivit av.Däremot nu när jag var nere så drog dom igång.
Sam svetsade dörrarna och Faisal gjorde det andra jobbet med hjälp av våra stora killar så på några dagar hade vi 2 nya vägar ut från Bristol! Låsta såklart till vardags men ändå vägar ut under regnperiod och vid eventuella olycksfall. Bra jobbat!
Inte helt klart när jag åkte hem, men nästan.Väggen som skymtar till vänster är också ny....Murbruk är nog billigare än sten för det använder dom hemskt mycket av ser det ut som....Till höger skymtar dom gamla latrinerna.
Anna
Vad händer egentligen?
Han är inte särskilt liten längre..Jag skulle tro att han är 11-12 år.Han har aldrig gått i skolan.
Han kan ingenting av det som han borde kunna. Diska kan han,och tvätta och springa ärenden.Just dom sakerna gör han,och han gör det bra. Men han varken läser, skriver eller räknar.
Jag ser ingen glädje i hans ögon,dom är bara tomma.Jag har aldrig sett honom förut, och jag kommer mest troligt heller aldrig att se honom igen men jag har svårt att glömma honom.Han har satt sig på min näthinna.
Är man 12 år och inte ens börjat skolan,då är man lite sent ute även i Uganda,och jag kan inte låta bli att undra vad som kommer att hända med hans liv.
Anna
Dom är inga barn....
Nu har vi jobbat med Eddie och Bristol sedan 2008. Det är en ganska lång tid ändå.Och det är en sak som främst slår mig nu när man kommer ner....Dom som vi mötte 2008 för första gången och kanske 2010, dom som var unga då,dom är inga barn längre....Dom förändras så otroligt mycket för varje gång om vi kommer till dem och man möts på ett helt annat plan helt plötsligt.
Nu har jag varit nere tämligen tätt de senaste åren och känslan när storkillarna kommer hem hem och sätter upp knytnäven i en hälsning (ni vet när man slår ihop knytnävarna sådär som dom tuffa gör...) istället för att ta i hand det gör mig så glad! Mama Big sa till dem när hon såg dem göra det: Ni har ett udda sätta att hälsa på Anna...! Så skrattade hon.
För de lite äldre Ugandierna så är det inte respektfull nog att hälsa så, för mig är det den totala acceptansen.
Jag vill inte vara bättre än dem,jag vill vara en av dem.
Dagen då jag skulle åka hem nu senast så kom våran Aiziz gående över skolgården...Han stannade och tittade på mig och frågade om det var idag jag skulle åka? När jag svarade att det var det så öppnade han famnen och gav mig en sån jättevarm kram med orden -Vi kommer att sakna dig,vi tycker så mycket om att ha dig här,lova att du snart kommer tillbaka.
Just då skulle jag nästan kunna lova precis vad som helst.Vi älskar våra små barn,dom har ett behov som vi med ganska enkla medel kan fylla för stunden genom att leka med dem,bära dem och ge dem uppmärksamhet.
Men dom stora killarna....relationen till dem är nåt alldeles speciellt..jag kan inte ens beskriva det...
Aiziz...Alltid till hands om man behöver hjälp...
Simon,Brian och Makanga
Tack för att du är du
Än idag tror en del tror att jag är ensam i vårt projekt...Jag vill aldrig nånsin att nån ska tro det för jag är inte det.
Vi är två.Jennie har en precis lika stor del som jag har i våra barn i Afrika,den enda skillnaden är att jag skriver mer här på bloggen.Det jag skriver måste komma ur min synvinkel för det är allt jag vet.Jennies innersta känslor dom är bara hennes,så har hon valt att ha det.Jag måste få ur mig mina,för jag går sönder annars.
Känslan vi har för barnen och för Eddie den känslan delar vi och den är precis lika stark.
Jag och Jennie är varandras totala motsatser, ändå tror jag faktiskt inte att jag hade klarat mig utan henne.
Dom senaste månaderna har hon funnits där vid min sida närsomhelst som jag har behövt.Hon säger inte alltid mycket men hon lyssnar. Hon får mig att stå rak i ryggen fast jag helst av allt bara vill gömma mig.
Hon får mig att våga tro på att allting kommer att bli bra igen när jag tvekar på det.
Hon har vant sig vid mina spontanresor ner till Uganda och fastän jag vet att hon inget hellre vill än att åka hon med så är hon ändå alltid glad för min skull när jag ger mig iväg. Hon har vant sig vid att jag ibland säger saker utan att tänka först även om just den biten, till mitt försvar,har blivit väldigt mycket bättre.Hon har vant sig vid att jag tänker för mycket, men hon är ändå kvar. Ensam är inte stark, men tillsammans så är vi det.
Tack för att du är du.
Anna
Lilla fågelunge
Jag har sett honom förut,men jag har inte sett honom. Förstår ni skillnaden?
Nu var han där och han var vid min sida nästan jämt. Lille Pafflus...Lite för stor egentligen för att krypa upp i knät sådär evinnerligt nära,men det bekom honom inte.Han ville vara där och han gjorde det. Hans tunna, tunna armar låg om min hals som om han aldrig skulle släppa och när han viskade i mitt öra: Du är väl min Anna? Då visste jag att dom där armarna antagligen inte hade kramat på länge.
Han hade tandvärk när jag var där.Till slut kunde han inte äta.Så fort jag kom till Bristol så kröp han upp i knät och somnade.
Jag vill helst att när barnen har somnat i knät att dom också ska få vakna där för jag tror inte bara man känner närhet när man är vaken.Han sov flera timmar i mitt knä den där dagen men han var inte ett dugg piggare när han vaknade. Det blev doktorn dagen efter och en utdragen tand sen var den glada Pafflus tillbaka igen och det var underbart att se!
En utav dom sista dagarna gick jag undan en stund för jag var lite trött. Jag pratade med Faisal medans han jobbade..Han tystnade och började skratta tyst... Utanför stod några utav våra mindre barn och diskuterade och den ena sa:
Det är inte din Anna! Hon är min!
Det är hon visst inte!Hon var min före din...
Söta så man dör en smula.
Anna
Ni kan kalla mig Anna-The boss!
I Uganda är ingenting omöjligt. Allting händer och man höjer inte nämnvärt på ögonbrynen,inte ens vi gör det längre. Nu när jag var nere så hade jag som jag tidigare berättat vissa dagar som jag inte var på skolan utan följde med Sam på lite arbete som han hade. Sam har tillsammans med sina vänner Dan och Muwadda en dröm om att jobba som filmare/fotografer...Det är svårt att beskriva upplägget för det finns liksom inte samma upplägg här, men i alla fall. Killarna ÄR duktiga faktiskt och dom kan verkligen klara att genomföra det här om dom får tag i rätt utrustningar och jobbar stenhårt. Jobb trillar in för dem lite då och då och redan förra gången jag var nere så var jag med på ett litet jobb. Kul att se dem jobba med nåt dom älskar!
Den här gången var jag med först på en förbröllopscermoni en dag,skitkul att se hur det går till!
Några dagar senare så skulle dom spela in en musikvideo med en ung kille med artistdrömmar.
Sam frågade om jag ville följa med och det kändes som en kul grej och jag gjorde det. Dom var såklart väldigt upptagna med att jobba så jag höll mig i bakgrunden för att inte vara i vägen.Jag hängde med alla barn som var där och jag använde min kamera för att fota killarna när dom jobbade. Jag tänkte inte nämnvärt på det..
Det rörde sig mycket folk kring inspelningsplatsen och som vanligt så är vi inte anonyma som vita utan alla kollar på en.
Dagen och kvällen gick innan dom var klara och till slut åkte vi tillbaka till stan igen. Jag såg på Sam att han var nöjd med dagen och det var skönt att se,men jag kände samtidigt att det var nåt han ville säga men inte riktigt fick ur sig.Det gick nån timme till där på kvällen och efter vi ätit så säger han:
-Du....På måndag ska vi jobba igen...i Entebbe....
-Jaha! svarar jag, Vad kul! Men då stannar jag på Bristol så kan du åka så ses vi på hotellet på kvällen sen?
-Nja...säger Sam...Jag skulle vilja att du följer med.
Jag som inte alls kände mig sugen på den resan till Entebbe svarade väl lite luddigt att det kanske är bäst att han får jobba ifred och att jag mest var i vägen osv.
Då säger Sam att -Det kan vara så att det här jobbet har vi fått tack vare dig och att det kan vara så att dom som anlitat oss för just det här jobbet tror att du är våran chef och jobbar med sånt här i Sverige....
Jag bara.. -Vafan....Hahha! Jag kan ju ingenting om sånt här?! Hur tänkte ni nu?
Sam skrattade som bara han kan och sa att allt löser sig om jag bara jobbar med kameran som jag gjort senast och pratar med killarna under tiden dom jobbar,som att jag ger dem råd.... Herregud säger jag..Men vad gör man inte? Jag fick lova att följa med till Entebbe och jag vet att Sam somnade nöjd den kvällen...!
Det var det här som fick managern att tro att jag var nån mer än bara Anna....
Dagen kom och vi gav oss iväg med full buss mot Entebbe.Det här var också en musikvideo som skulle spelas in och artisten hade sin egen manager och det var just den managern som hade sett mig "arbeta" på det förra jobbet... Han lämnade fanimej inte min sida... Jag var livrädd hela tiden och smög undan så fort han kom...
Jag visste ju att jag inte skulle kunna svara på en endaste fråga!
Musikvideon var en kärlekshistoria och det var en kille och en tjej som spela i den. Killen som var artisten var bra...men tjejen var sjukt dålig...
Vid strandkanten till Victoriasjön höll vi till och jag "jobbade" på som Sam bett mig göra. Helt plötsligt känner jag en arm på min axel och managern som säger:
-Vad tycker du?Ska vi ändra på nåt eller hur ser du på det?
Skit också....! Vad ska jag säga nu? Helt plötsligt hör jag mig själv säga:
-Jag tycker det är okej...kanske behöver vi få tjejen att slappna av litegrann,hon är för stel annars tycker jag att det ser bra ut!
Var fan kom det ifrån....?
Managern var väldigt nöjd med mitt svar och sprang genast för att rätta till det som jag sagt...Själv gick jag till Dan som hade paus och satte mig så nära han jag kunde komma för att slippa ytterligare frågor....men han skrattade gott när jag berättade vad som hänt!
Många,många timmar senare så vände vi hemåt mot Kampala igen och innan vi hoppade ur bussen i stan så tog managern min hand och tackade för ett fantastiskt samarbete och för att jag tog av min tid att jobba tillsammans med dem. Sam,Muwadda och Dan tittade på varandra och log med hela ansiktet och jag tackade tillbaka med en rejäl handskakning,nöjd med att mitt arbete var slutfört och för att killarna tjänat ihop lite pengar! Samarbete när det är som bäst!
Min rätta känsla efter en dag med managern....:)
En situation är aldrig för evigt.
Jag bryter ihop fullständigt när jag kommer hem efter att ha tittat på den lägenheten som ska bli mitt framtida boende tillsammans med mina söner. Det känns som ett straff att behöva bo så och jag tycker så synd om mig själv som jag aldrig tidigare gjort.Tårarna rinner och jag förbannar min situation.
Mina kloka barn ser på saken ur ett helt annat perspektiv och dom ser det som är bra istället för att se det eländet som jag ser. Jag blir starkare med deras ord i ryggen och mina tankar drar sig också till Uganda...
Varför bryter jag ihop över min situation när människor dör i världen?
När barn sover på gatan så gråter jag över att den lägenheten vi ska bo i inte är till min fulla belåtenhet...
Jag skäms över mig själv och jag bestämmer mig för att rycka upp mig och det med en gång.Jag torkar tårarna och går och lägger mig. Jag drar täcket om mig och låter mina tankar skena iväg fast åt det positiva hållet.
En situation är aldrig för evigt och jag vet inte vad framtiden har med sig till just mig. Men jag vet att det inte är rätt att klaga alltför mycket därför att allting kunde varit så mycket värre och jag vet att det är absolut inte mig det är mest synd om i världen,fastän jag för en sekund tyckte det.
Jag är otroligt tacksam över att det finns människor i mitt hjärta och i min närhet som hjälper mig att förstå att om man bara tror så löser sig allt.Det gör det ju alltid.
Anna
Vårt evinnerliga Tack!
Sovsalarna...Det finns liksom inte mycket mer att säga om dem än ren och skär succé!
Vilken känsla att få kliva in och se dem! Så mycket bättre än vad vi vågat hoppats på och så mycket värt det.
Det kommer att slitas snabbt, det vet vi, men mycket går att fixa med lite ny färg.
Föräldrar som klivit in in i sovsalarna då dom kommit för att lämna sina barn har tjoat ett "Mama Nyabo!"
Ungefär som vårat "HerreGud!" Händer har klappats och vi har fått tack i massor!
Vi är så otroligt tacksamma och glada för all hjälp vi fått för att nå vårt mål och jag önskar att var och en av er hade fått se vilken skillnad det har gjort....Tusen Tusen Tack!
Vid fototillfällena var allt inte helt klart...Vi väntar på sängar till den röda sovsalen och på att myggnäten ska komma upp.Men visst ser man en härlig förändring?
Anna och Jennie
Välkommen lilla barn
Jag ser den lilla pojken sittandes ensam vid sidan av grinden. Samma pojke som jag kvällen innan träffat hemma hos Eddie.Han sa inte ett ord.
Jag fick veta att det var ett nytt Bristolbarn.Ett barn som levde i en blandfamilj och att han numera for ganska illa av att vara hemma.Eddie hade bett om att få ta hand om honom och han fick ett ja.
Pojken är tyst,men han ler när jag tittar på honom och det är ett bra tecken.Leendet är inte riktigt i ögonen ännu men med lite tid så kommer det att vara där också. Jag känner det.
Välkommen till Bristol lilla barn,jag tror att du har ett bra liv framför dig.
Vi ska göra vad vi kan för att just du ska få det.
Anna
Det finns plats...
Jag har 3 stora kärlekar.Livslånga och oersättliga.Mina barn,Linnéa,Hampus och Elias.
3 individer som är varandras motsatser i mångt och mycket,men likväl precis lika älskade var och en av dem.
Det finns ingenting som jag inte skulle göra för dem...
Dom barnen är mina.Jag har burit dem och jag har funnits för dem och jag kommer alltid att göra det.
Det finns inget annat.
Vad jag däremot har lärt mig är att ett hjärta inte delas mellan dem man älskar,ett hjärta växer.
Det finns plats för massvis av människor om man bara vill,utan att det drabbar dem man allredan har där.
Man kan välja att leva sitt liv för enbart dem man har nära sig och som man har blodsband till om man vill, men så som jag ser på det så är man ganska fattig då.Det finns människor överallt som kan påverka en otroligt positivt om man bara öppnar sitt hjärta och inte stirrar sig blind på den allra rakaste av vägar...
Tänk om just den människan finns nånstans som kan lära dig mer om livet än nån annan och den finns på en väg bredvid den som du går på? Då missar du kanske den människan och du förblir fattig för all framtid, vill man chansa på det?
Jag är idag otroligt tacksam över att jag vågade vika av från min väg. Jag hamnade i Uganda och jag har lärt mig saker som jag inte visste fanns.
Jag vet att jag är stark,om än lite vilsen emellanåt och jag vet att mitt hjärta har plats för många...en plats för mina barn och sen för alla dom andra som jag och Jennie har haft turen att få bli en del av....
Anna
Skitiga barn fulla med kärlek
Dryga 2 veckor utan att blogga, det har då aldrig hänt! Men jag tog en paus från allt och det var ganska skönt på nåt vis, men nu ska det bli ska det bli roligt att komma igång igen och låta Jennie slippa tänka så mycket!
Varje gång man kommer till Uganda så händer det alltid nya saker...Man ser saker på ett annat vis ju mer man lär sig och man accepteras och bemöts på ett annorlunda sätt ju mer man lär sig av landets sätt att vara.Det är lärorikt helt enkelt och att resa ensam förstärker dom intrycken för man har bara sig själv att lita på. Sin egen magkänsla av vad som är rätt och fel och sitt eget sätt att hantera allt som sker.
Den här gången har jag varit på semester i Uganda och jag valde att inte vara på skolan varje dag.
Jag valde att sova tills jag vaknade och jag valde att göra det som föll bäst in för stunden. En dag innebar det att stanna på hotellet och läsa en hel dag, några andra dagar innebar det att följa med Sam när han jobbade.
Skönt och precis vad jag behövde.
Att röra mig ute bland bara svarta människor innebär oavsett vad alltid väldigt mycket uppmärksamhet,vilket jag ibland upplever lite jobbigt, men när jag har turen att få hänga med barn,då glömmer man det!
Skitiga barn i slummen ger energi dom också,tro mig!
Jag är hemma igen
16 dagar går så otroligt fort och innan man vet ordet av så är man hemma igen.
16 fantastiska dagar i ett Uganda som bjudit på allt precis som vanligt.Extrem värme dock,det är vi inte vana vid och i stort sett inget regn alls.
Massvis med glada och kärleksfulla ungar ger energi och man kan inte bli annat än tacksam att få vara en del av dem! Världens finaste ungar helt enkelt!
Det närmar sig hemresa...
Jag är väl medveten om att det har varit tyst här på bloggen under dom sista dagarna men det beror mest på mig för livet har fortsatt för fullt med händelserika dagar för Eddie, Sam, Anna och dom andra....
Snart är Anna hemma igen och då får Anna fylla i bitarna jag inte har fått då jag vet att varje dag i Uganda är en ny dag av upplevelser. På lördag kväll lyfter planet från Entebbe och vid middagstid på söndag så landar hon på Landvetter och svensk mark igen. Den resan har vi gjort några gånger och att flyga hem på natten är väldigt skönt och det går fort.
Oavsett om vi är i väg 1 vecka, två eller nio veckor så går tiden alldeles för fort och allt och alla som man skulle besöka, inhandla, besluta, diskutera brukar hopa sig till dom sista dagarna. Hur man än gör så har vi ännu inte lärt oss att börja med allt i tid. Tack vare detta så är det många Viber kontakter oss emellan nu dom sista av Annas dagar då det är mycket praktiskt som kan och behöver lösas innan hon åker hem. Det är därför våra besök på plats är så oerhört viktiga för vårt arbete ska fungera på bästa sätt.
Anna har även denna gång en del frågetecken med sig hem som vi får jobba på att lösa här på hemmaplan. Vi känner oss starkare för varje beslut som ska tas, varje samtal med Eddie, alla möten med människor omkring oss både i Uganda och här i Sverige. Vi vet att vi kan och vi är inte rädda för att ta upp kampen om något inte fungerar så som vi vill eller önskar. Under snart 7 år som vi har varit del av detta projektet så har vi växt på många plan och vi är nog mer tacksamma än någonsin över vad livet erbjuder oss.....
Mama big har fortsatt med sitt arbete vid symaskinen och sytt överdrag till dom sängarna där dom minsta av våra barn sover. En olycka på natten händer lätt och på detta vis kan vi bevara madrasserna lite längre.
Allt klipps ut av Anne för att sedan sys ihop till färdiga överdrag. Arbetsställningen och med tyget på golvet hade nog inte många av våra ryggar klarat.....
Äntligen har dom sista sängarna kommit och jag hoppas så att Anna får uppleva sovsalarna helt färdiga innan hon åker hemåt i morgon.
Skolans lilla skolbuss som får slita hårt på vägarna kan vara en upplevelse i sig att bara få provsitta även om den står parkerad på skolgåreden.
Glada Bristolbarn som gärna är med på kort. Detta är barn i P5
Tack Anna, som vet hur lycklig jag blir när jag får se kort på Provia som ligger mig varm om hjärtat
Med denna bild säger vi hejdå för idag och jag hoppas att Anna får en bra sista dag i morgon då det ska ätas lite god mat med dom boende barnen på skolan och det tillsammans med musik och lycka. Det är alltid svårt med avresor och alla man tvingas säga hejdå till men jag är också helt övertygad om att vi snart kommer att vara där igen.....
Jennie
Mama Big
På skolan bär dom sina skoluniformer och fritidsuniformer med stolthet. Det är ett tecken på samhörighet vilket är viktigt för många då dom saknar det hemma.
Inför varje start av ett nytt läsår så brukar vi hjälpa Eddie att köpa tyg till dessa uniformer som sedan sys av Eddies fru Anne eller mama big som alla kallar henne på skolan. Varför hon har fått detta namn undrade vi och tyckte väl kanske inte att det var så snällt att kalla någon big = stor. Men lika snabbt så förstod vi att det var mycket lättförklarat genom att Eddies son Lorraine kallas för big och Anne är ju bigs mamma så alltså heter hon mama big. Hur lätt som helst :)
När vi var nere i höstas så fick vi veta att hennes symaskin lagt av. Det var en hedlig gammal trampmaskin men när den inte fungerade så fick dom ny lämna bort allt för att låta någon annan sy och detta medförde ju onödiga kostnader. Evior som var med oss på resan hade fått en summa pengar med sig av sitt företag och ville gärna köpa en ny maskin till Anne som skulle hjälpa henne att komma igång igen.
Eddie som var den som skulle in till stan för att handla symaskinen fick stora förmaningar av oss att köpa något som Anne vill ha inte vad som var billigast. Nä nä skrattade han och sa att han visste vad hon ville ha.
Döm om vår förvåning när han kom tillbaka med denna. Inte kunde väl detta vara vad som stod överst på listan. Vi hade ju sett något i stil med det som vi har här hemma....
Men som ni ser på Annes leende så var detta precis vad hon önskat sig. En som är lätt att laga och skaffa reservdelar till om den skulle krångla. Anne var glad och vi var glada. Det var många som nog visste hur den fungerade sa dom men ingen som fick igång den. Några veckor efter vi kom hem så var den dock igång och fungerade väl.
Inför terminstarten i år så behövdes det köpas in tyg till 208 delar av skoluniformen. Vi pratar alltid i termer om delar/pieces med Eddie och på så vis vet vi på ett ungefär hur många par shorts, klänningar, skjortor det blir på tyget som köps in. För 1200 dollar som vi har skickat ner så kommer vi att få 208 delar nya uniformer.
Här ser ni den nya symaskinen som tillsammans med Anne sliter många timmar per dag.Pojkarna har oranga shorts och vit/orange randig skjorta som skoluniform och flickorna har oranga klänningar. Som fritids kläder har pojkarna svarta shorts och lila skjorta och flickorna bär lila klänningar.
Här är dom klassvis uppställda framför huvudbyggnaden. Kortet kom för några dagar sedan och alla barnen är inte på plats.
Jag pratade med Anna en stund i morse och allt är bara bra med henne. Där är ovanligt varmt berättade Anna och när till och med Eddie "klagar" över värmen så är där varmt.
Jennie
God morgon från Uganda
Tidigare när vi jobbade i hop, jag och Anna, så löste vi många problem under dom timmarna som arbetspasset varande och vi hade många bra lösningar på vad som än dök upp när det gällde vårt arbete för barnen och skolan och livet i allmänhet. När vi nu sedan i somras inte längre är jobbarkompisar utan bara kompisar och varnadras bästa vän så har vi hittat andra vägar och tillfällen att lösa våra problem och funderingar. Oftast så tar vi allt på viber eller sms och det sker på sena kvällar och kvällarna hinner ofta bli till nätter innan vi säger god natt och inser att vi behöver några timmars sömn innan en ny dag tar vid.
Givetvis så träffas vi massor också men det är dessa samtal på kvällarna som jag saknar mest när Anna är borta så därför blev glädjen stor när jag i morse fick ett god morgon på detta sätt....
Anna med Eddies lilla Victoria
Victoria har varit sjuk men det var inget allvarligt så nu var hon på benen igen. Jag saknar lilla Victoria väldigt mycket och inser att hon nog har blivit minst ett år äldre innan jag få se henne nästa gång.
I dag skulle Anna pärla med alla barnen på skolan berättade hon. Det gör vi varje gång vi är där och det är så otroligt uppskattat och alla kan vara med. Så efter denna dag så är nog alla fint smyckade med massa halsband och armband.
Jennie
Uppläxning och uppläring på samma gång
Som Anna har skrivit om innan så hade/har skolan ett väldigt stort problem med sina toaletter. Hålen som dom uträttade sina behov i var så stora att mycket annat än det som dom var avsedda för också gick att få ner i hålen. Detta är ju givitvis något som man undrar och tänker om det ska vara så nödvändigt för barnen att göra men barn är barn och dom flesta som går på skolan är ju inte så gamla.
Hur som helst så fylls ju utrymmet under toaletterna väldigt fort och lagom nu när dom gick på jullov var där överfullt, så vi tog ett beslut att tömma och städa dom rena. Dom tömdes av ett par tappra arbetare under en dag. För att slippa denna dyra tömning och städning så ofta framöver så föreslog Eddie att vi skulle sätta in insatser i stället som det skulle bli näst intill omöjligt att slänga skräp ner igenom.
Eftersom toaletterna ligger lite på gång att göras i ordning då myndigheterna har påpekat detta för Eddie så startade vi med tömning, städning och inmontering av toalettinsatserna. Vi gav klartecken till Eddie och dagen efter var allt inhandlat och monterat.
Detta ser kanske inte mycket ut för världen men jämfört med hålen som fanns så är detta oerhört fint och praktiskt. Eddie var mycket lycklig och lättad över detta. Dunkar med vatten kommer att finnas vid sidan om för att "spola" med.
I går så kom dessa bilderna från Eddie. Han hade samlat barnen som kommit till skolan i grupper och han hade haft en genomgång med dom hur toaletterna får och ska användas. Han skrev att han var mycket noga och väldigt tydlig då det kostar så mycket som det gör att tömma och städa ur dom.
Det finns så mycket olika saker att arbeta för och med på skolan. Vissa känns viktigare än andra och vissa känns roligare än andra men på det stora hela så är varje förändring oavsett vad den förändringen innebär till det bättre för skolan och för barnen.
Jennie
Lugnet i Uganda
Allt flyter på som det ska för Anna och alla våra vänner. Jag fick en liten stund med Anna på Viber i morse där hon berättada att dom hade haft en lugn dag i går och varit kvar på hotellet och att hon i dag skulle ut till skolan igen.
Det tar oerhört på krafterna att vara mitt i stojet och stimmet när man är helt ensam bland alla barnen så därför är dom där mellandagarna oerhört viktiga för att samla kraft.
Eddie var också inne på Viber i morse och berättade om alla föräldrar, som har sina barn boende på Bristol, och som i går lämnade sina barn för en ny termin på Bristol och att dom sken som solar och var så glada över att se hur fint dom har fått det i sina sovsalar. En mamma hade sagt till Eddie: - Att en sådan här standard kommer vi aldrig att få uppleva hemma.... Dom flesta som har sina barn på Bristol tillhör de allra fattigaste skiktet i samhället och husen dom bor i är med jordgolv och dom är mörka utan något större ljus. Ledsamt men det är klart att dom då glädjs med sina barn.
Inget annat är planerat för stunden med tanke på vad Anna ska göra just på skolan. Hon tar dagarna som dom kommer och det var så denna resa också skulle bli för henne.
När dom sista sängarna kommer i början av nästa vecka så blir det till att i ordningställa det sista och nya kort hoppas jag ska komma på det.
Avslutar med några kort från vår resa i oktober....
Skolstart och sovsalar
I dag måndagen den 2 februai börjar skolan igen för barnen på Bristol. Dom har haft några veckors jullov och så saktliga börjar dom komma tillbaka igen. Jag pratade med Anna igår och där var några av våra barn som bor på skolan under terminen som hade kommit och i dag ger det sig hur många av dom andra som kommer. Det brukar ta någon vecka innan alla är på plats igen.
Detta är ju helt olikt vårt svenska skolsystem att inte dyka upp men i Uganda så är det så mycket som styr om man kan komma denna första skoldag. Pengar och möjligheten att lämna hemmet är väl dom vanligaste orsakerna. Men det känns spännande att dra igång ett nytt skolår och se vad 2015 har för utmaningar och glädjeämne för oss.
Anna skicka lite kort i går på sovalarna. Jag har ju sett förvandlingen genom lite kort från Eddie och storkillarna på skolan, men när Anna skickade dessa kort till mig så blev jag så tagen och lycklig på samma gång. I mitt minne så finns dom gamla, mörka, smutsiga sovsalarna med sängar som knappt hängde i hop. I sängarna låg söndriga madrasser och lite filtar och myggnät här och var.
Att då få se detta är knappt så jag kan förstå att det är sant. Ljusa sovsalar med ett innertak som tidigare inte fanns. Där finns en ny madrass i varje säng och där kommer att finnas filtar och myggnät också när allt är klart. Vissa kommer fortfarande att få sova två och två på grund av platsbrist till fler sängar. Detta är dock inte en nackdel för många av dom mindre är tryggare när dom får sova tillsammans med någon. Jag hoppas så att dom sin första natt i sängarna kan få lägga sig här och drömma någon fin dröm, det dom så värda våra fantastiska barn och ungdomar som kämpar något så oerhört varje dag för sin framtid.
Vi satte ett mål för 2014 som var högt och vi trodde nog knappt själva på att vi skulle nå det när vi startade året. Vi har lagt all vår kraft och energi och bilderna av dom gamla sovsalarna i minnet är dom som drivit oss att arbeta ännu hårdare. Det har givetvis varit slitsamt för Eddie och för dom som finns runt honom men som han själv säger så ger detta honom och skolan en lite högre ställning i byn och dom är stolta för sin skola!
Jag frågade också Eddie i går hur dom barnen som bor på skolan med varit hemma över lovet hade reagerat när dom kom tillbaka och såg allt det fina som var gjort. Dom var oerhört stolta och förvånade över vad vi gjort för dem.
Jag tror nog att jag stämmer in i Annas ord: Detta är det största och häftigaste vi har gjort på skolan och vi är skit stolta över att ha lyckats tillsammans med alla som trott på oss och hjälpt oss att göra detta möjligt.
TACK!
Jennie
