Grattis Eddie! <3
Idag har vi födelsedag i Uganda.Födelsedag på den som allting egentligen handlar om,Eddie.Han fyller 42.
Jag skickade lite grattis i morse och fick till svar att han varit i kyrkan och tackat för att han fått påbörja ytterligare ett år i sitt liv.
Det finns få,kanske ingen faktiskt som jag vet som har gjort så mycket för andra människor som Eddie har gjort i den dessutom relativt låga åldern han ändå har.Det är så otroligt många barn och ungdomar som har passerat Eddie och Bristol.Han går under namnet Mukulu Eddie där ordet Mukulu betyder gamling på Luganda,gamling med en enorm resepekt och jag vet att han bär det namnet med stolthet.
Vi är stolta med...stolta för att vi får vara med under en kort tid i det arbetet som Eddie antagligen alltid kommer att göra för Ugandas fattiga barn.
Grattis Världens bäste Eddie på födelsedagen!
Kramar
Anna och Jennie
29 dagar...
Nu står jag med 29 dagar kvar till avfärd och som alltid känns det konstigt att inte Jennie ska med.Vi har vant oss vid att det är så här,att jag åker lite oftare men jag kan ändå inte riktigt hitta glädjen i själva resan innan jag är därnere för att jag vet att hon är kvar hemma. Sam är absolut ett fullgott sällskap när jag är där men han är inte lika rolig som Jennie....det är ingen jag känner iockförsig.
Fokus hamnar alltid på den årliga resan vi gör tillsammans för att det är den som räknas,det är dom som blir mest minnesvärda just för att vi har så himla roligt och för att det är då allt vårt arbete utförs på bästa sätt.
På mina mellanresor så kan jag kolla av att allt står rätt till,att allt är genomfört som vi kommit överens om och jag kan vara med barnen men jag kan aldrig göra det som vi gör när vi är tillsammans,jag är är inte tillräcklig för det.
Men nu räknar jag...29 dagar är snart 28 och sen är jag där i vårt älskade Uganda.Ensam men ändå så långt ifrån ensam jag kan vara...
Anna
Det skulle nog bli en bättre värld då...
Fastän vi alla gör samma resa varje gång vi åker till Uganda och fastän vi befinner oss på samma ställen och ser samma saker så upplever och ser vi allting så otroligt olika ändå.Det märker man när man ser hur olika våra kameror jobbar och hur olika saker vi har tagit bilder på.
När man som jag gör tittar på våra bilder varje dag för att använda till bloggen så är det väldigt roligt att få ta del av de andras bilder också.Bakom de bilderna jag har tagit finns alltid min egen känsla och tanke av det specifika tillfället,när jag ser de andras så har jag inte deras känsla men jag kan skapa min egen utifrån deras bild som med största sannolikhet inte alls var och är samma som den dom hade.
Vi ser det vackra i olika människor,miljöer och händelser,vi ser även det hemska i det samma.
Vi känner olika för att vi är olika.
Men det är väldigt intressant att få se världen ur nån annans vinkel,det borde vi alla prova på,kanske hade vi fått en bättre plats att leva på då.
Anna
Fresh.....
En inte alltför ovanlig syn varken i Uganda eller i andra länder är det här....
Alltså...när jag ser det så känns det faktiskt lite som att det tar emot att äta köttet men sanningen är den att det är gott.
Den enda gången jag kan känna att vi har blivit serverade mat som inte var fräscht var faktiskt kyckling tillagad på hotellet där vi brukar bo och där har dom kylskåp ändå.
Man får helt enkelt tänka bort flugorna som kryper på köttet som hänger i solen och sen får man be en tyst bön att man ska klara sig utan några problem....hittills har vi gjort det.Tackar ödmjukast!
Anna
Vi är bara vi....
Jag vaknar av en Skype signal och då vet jag att det är Sam.Han är den enda som ringer mig där.Jag skyndar mig att svara och möts av ett stort varmt leende.Han är sig lik men ändå inte för leendet når inte hela vägen upp till ögonen som det brukar göra.Han har varit sjuk ett tag och vi har inte riktigt hittat källan till det och jag ser att det har tagit på honom litegrann.Han liksom så många andra lever från dag till dag för man vet ändå inte hur morgondagen kommer att se ut.
Samtalet fortgår och efter några minuter så ser jag helt plötsligt att han är där fullständigt,leendet når hela vägen och det känns otroligt bra och det är så jag önskar att han alltid skulle få se ut och alltid känna.
Med ansvar för sig själv,6 barn, och en mormor och en morfar så är det klart att det kostar på när han själv hela tiden blir sjuk.Även om han aldrig klagar eller säger att han påverkas av det så vet ju vi båda två att han gör det,det hade vem som helst gjort.
Nu har Sam ändå turen att vara en av dem som vi alla tycker väldigt mycket om.Han står inte längre utan ett skyddsnät som han gjorde förr och som nästan alla i Uganda fortfarande gör.Han vet att jag aldrig är längre än ett telefonsamtal bort och det skänker nog en del trygghet skulle jag tro...iallafall så hoppas jag det.
För Sam är vi inte vita längre.Vi är bara vi och det känns skönt att få vara det.
Anna
3 månder går fort men ändå står tiden stilla.
Idag är det faktiskt 3 månader sedan dom andra kom hem från våran senaste resa ner till Uganda.
Jag stannade ytterligare 2 veckor men Jennie reste hem med de andra.
Vi var 8 stycken som åkte och vi var verkligen en fantastiskt bra grupp.Jag och Jennie har inget behov av att bestämma men vi har trots allt en hel del arbete som måste genomföras och det underlättar väldigt mycket om vi har människor med oss som förstår det och som själva hugger i där det behövs och det har vi haft turen att ha.
När människor vaknar med ett leende och bara hänger med fast man är trött och sliten så betyder det allt för oss.
Ikväll ska vi iallafall ses igen,äta lite,kolla lite bilder och prata om vår resa hemma hos Eivor och Tore.
Det är en ganska viktig grej när man har varit iväg,att prata.Vi gör det mycket.Både under tiden vi är där och när vi kommer hem.Det blandat med alla skratten gör att man trots allt det ledsna vi möter tar med sig den bästa känslan när man lämnar Uganda och barnen på Bristol Academy.
Anna
Att vara vit...
När man som i mitt fall nu rör mig ganska så mycket också utanför vägen mellan hotellet och Bristol och möter mycket andra människor också som inte har med Bristol att göra så känner jag mig trygg i Uganda.Jag är aldrig rädd och jag är aldrig ensam.Men det finns en sak som följer med genom att vi lär oss mer om landet Uganda och det är svårigheten att lita på människorna vi möter.
Vem tycker om oss för att vi är vi? Vem säger saker som dom tror att vi vill höra? Vem vill vara vänner med oss för att vi är vita och i deras ögon oerhört förmögna?
Oftast så känner man i magen vilka som är vilka men ibland är det svårt att avgöra och det gör att man ibland blir lite osäker och hellre stänger till litegrann än att öppnar upp sig,förut gjorde man precis tvärtom.
Det är ju trots allt så att har man ingenting och man får chansen att få vita vänner så gör man allt,även om det oftast görs på alldeles fel sätt för att just dom vännerna ska stanna.
Vänner vill man ju ska tycka om en för den man är och inte för nån man borde vara,eller nån dom tror man är.
Anna
Då får Herrn själv rycka in!
Det händer inte ofta,men det händer!Strömmen på Bristol var borta och bandet skulle iväg på spelning.
Att åka med ostrukna uniformer finns inte på kartan och då fick Herr Kisingiri själv rycka in och lösa det.
20 skjortor och 20 brallor senare så var han tämligen mör men ganska så nöjd och bandet kunde ge sig iväg morgonen efter.
När jag var i Uganda 2014 så bodde jag hemma hos Eddie och hans familj under 1 månad och fick se en Eddie som vi annars aldrig ser.En Eddie som inte kan laga mat överhuvudtaget men så är en jäkel på att tvätta och bevisligen också på att stryka...och sen var det nog inte så mycket mer som han kunde hemmavid om jag ska vara ärlig....Tur att han har andra kvaliteér den mannen,många andra tillochmed.
Anna
Heja Tvååker!
Herregud säger jag.... .vi befinner oss i Malmö för att kolla på min yngste kille som spelar regionslutspel till SM för klubblag i innebandy.Alla dar i veckan åker jag hellre ensam till Uganda,åker motorcykel i galen ugandisk trafik och får ränneskita i slummen i Nabweru än att titta när grabbarna spelar...Det är så sjukt nervös så det finns inte!
Man vill så himla gärna att dom ska vinna för att dom själva så gärna vill och lägger all sin tid på det.
Man får en mild form av hjärtattack när killarna spelar och så galet stolt blir man att dom vann sin grupp idag och får spela imorgon också.....Heja Tvååkers P99! Lite mindre spänning imorgon tack!
Anna
Om nån vill...
Vi kommer den här gången helt lämna kläder och skor hemma.Ingenting av det kommer att åka med ner i de 2 väskorna jag har tillåtelse att ta med mig.Vad vi kommer att prioritera är saker och leksaker till barnens nya klassrum.Rejäla leksaker som håller för barnens lek under en förhoppningsvis lång tid framöver.
Så är det nån som har typ duplo,träjärnväg eller nåt annat hållbart som kan vara till glädje för våra små så tar vi tacksamt emot det.
Vill nån vara med och skänka en slant för en liten festmåltid eller extra frukt till barnen så tar vi också tacksamt emot det på antingen barnens konto 8388-1 ,4 140 970-7 eller på direkt på Swish 123 268 38 94.
Märk det gärna på nåt vis så vi förstår vad det är avsett för.
Jag räknar dagarna till 37 innan det är dags för mig att ge mig iväg till mitt och Jennies Uganda och fastän jag reser själv igen så är hon alltid,alltid med mig.
2014...Jag är full av malaria och Jennie får styra upp det mesta...och hon gör det utan ett ljud.
Stolt och tacksammast i världen är jag över att få jobba vid hennes sida.
Stolt och tacksammast i världen är jag över att få jobba vid hennes sida.
Anna
Så var det dags igen <3
Tanken var inte att det skulle ske riktigt ännu men olika omständigheter gjorde att det blir så iallafall.
Om allt håller sig lugnt i Uganda med det stundande presidentvalet så kommer jag att landa i Uganda den 28 februari igen.
Vi hade en tanke att resa ner ensamma jag och Jennie men tidsmässigt fick vi inte ihop det eftersom Jennie har en annan resa inplanerad och jag kan inte var ledig från mitt jobb när det passar bättre för henne att åka,så vi får skjuta just det på framtiden lite så får jag åka själv.
Är det oroligt i Uganda just då så kommer jag att stanna hemma.
Jag är glad såklart,ända långt inne. Jag vill ju vara där.
Samtidigt som jag brottas med de där känslorna som jag alltid gör att inte vara tillräcklig för mina egna och som en del människor också med all säkerhet tycker att jag inte är.Men jag får lägga det åt sidan.Det känns som att jag inte har valet längre att inte åka,jag måste för hela jag dras dit.
Oron för att resa ensam finns inte längre.Jag vet vart jag ska och jag vet vad jag vill och jag har gjort den här resan så många gånger nu.
För mig känns det inte längre som att jag reser bort utan det känns litegrann som att jag reser hem.
Anna
Samma, men på ett annorlunda vis.
Livet....hjälp vad fort det går.Det rullar ju bara förbi och man hinner knappt leva det.Det känns som att man bara vaknar,jobbar,lagar mat och sover för att sedan nästa dag ser likadan ut igen och igen och igen.Det är ju inte så egentligen för att man gör ju saker däremellan också men jag vill verkligen inte se tillbaka på mitt liv och bara minnas alla måsten.
Jag tittar tillbaka på bilderna sedan 2014 då jag var i Uganda under 9 veckor.Jag har ett leende från öra till öra på nästan alla bilder som är tagna.Jag ser att jag lever lite mer.
Samtidigt som jag älskar enkelheten är i Sverige,det vackra och det faktum att det är här jag har mina barn så älskar jag också friheten som Uganda ger.Inte frihet som i att slippa ansvar utan friheten jag känner inuti mig när jag är där.
Jag är en människa med rutiner av rang.Jag har det mesta klart inuti mig hur jag vill ha saker och ting och hur jag ska genomföra det. I Uganda funkar ingenting av det.Där finns inga rutiner och inga regler att följa utan man måste vara i nuet hela tiden för att leva.
Vi kan planera 1000 saker innan vi kommer till Uganda och sen ändå inte lyckas genomföra en enda utav dem på det sättet som vi hade tänkt från början.Vi genomför dem,men på ett annat vis.
Samma sak är det för mig som människa när jag kommer dit.Jag är samma Anna men jag lever på ett lite annorlunda vis.
Anna
Vill vi stå ensamma kvar?
Jag ser på reklam att det är dags för programmet på TV4 igen En resa för livet. Jag tittade inte på det förra året för att jag blir arg. Arg för att jag vet vad som ofta händer när tv-teamen har åkt där ifrån.När vi alla gråtit klart för allt elände som finns i världen och det i sista änden inte förändrats ett endaste skit när alla åkt hem.
Jag blir upprörd och jag vill inte bli det.
Jennie sa till mig lite senare att jag borde titta på det iallafall för att det ändå är precis det här vi gör fast på ett annorlunda sätt.Så jag tittade...och jag ändrade mig lite.
Jag ändrade inte min uppfattning om att för mycket återgår till det vanliga när programmen slutar sändas men jag såg också att det antagligen iallafall gjorde skillnad för någon av dem.Nån av alla de människorna som dom visade och som fick chansen att visa vem dom är.Nån som blev lyssnad på och vars historia berörde ett helt land.
Gjorde det skillnad iallafall för nån utav alla dem så var kanske programmet värt det ändå.
Jag kommer aldrig förstå eller acceptera att cheferna på de olika hjälporganisationerna lyfter de lönerna som de gör för det är helt orimligt och inte okej nånstans,men för varje gång som nån mer människa ser att våran värld inte är den enda då blir jag vansinnigt tacksam ändå,vi måste vara fler som förstår det om vi inte ska stå ensamma kvar här till slut.
Anna
Är man storebror så är man..
Nu när det var dags för våra P7 elever att komma tillbaka till Bristol så var det också dags för Sams lillebror Pius och Sams lillasysters bror Trevor att komma tillbaka till skolan. Dom har varit hemma i Kawanda med alla andra barn under hela julen och dan innan dom skulle tillbaka så skulle dom vara hos Sam en natt.Det visade sig att dom hade det ganska så bra där tyckte dom och ville stanna en natt till,vilket dom fick såklart. Sen tyckte dom att det var så fasligt bra att dom faktiskt ville stanna där tills det var dags att börja terminen på riktigt....Alltså bo hos Sam och gå till Bristol, ca 1 timme på morgonen och en timme på eftermiddagen men sova hos honom.
Inte det mest praktiska för Sam men han är en storebror och vad gör man inte för sina bröder?
Så nu ska det lagas posho och läsas läxor i Lugoba också innan killarna sluter upp med sina övriga syskon på Bristol nångång här framöver.
Det är minsann inte alla som har en sån bror,det är ett som är säkert.
Anna
Sötunge!
Den här lilla flickan kan man bara dö utav!Hon är så galet söt och hon är så jätterolig.Min Hampus satt hur länge som helst och pratade på svenska med henne och hon härmade allt och det låter så vansinningt sött så det finns inte. Just en sån här glad unge är inte så svårt att lämna när vi åker hem,för såna som hon kommer alltid att klara sig. Hela hon sprider så mycket glädje och man kan bara inte låta bli och smittas av hennes skratt!
Anna
Vi vore nog inte mänskliga då....
Än en gång så fastnar jag i tanken på de små barnen i Uganda.Hur vi har kommit att stå för en form av trygghet för dem fastän vi inte ville det.De förtvivlade gråten men också de tysta tårarna när vi än en gång måste lämna dem. Dom stora bruna ögonen som tittar på en fulla med beundran och de tunna armarna om halsen som aldrig vill släppa.Dom vill inte släppa och vi vill inte heller.Det är en omedelbar kärlek till barn som inte på något sätt tillhör oss men som ändå har oss i ett fast grepp.
Sällan,eller aldrig lämnar de våra tankar och allt går ut på att kämpa för att ge dem en framtid.Inte bara en framtid i som att överleva utan en framtid med ett liv som är värt att leva.
Så många gånger har vi önskat att vi hade hållt distansen till barnen men det går inte,vi vore nog inte mänskliga då....
Anna
Det är lite skillnad faktiskt...
Vi kan inte med ord beskriva hur konstigt det här känns! Borta är den vingliga,otäta men ack så charmiga längan där de små barnen hållit hus och är nu ersatt med den här jättebyggnaden!
Det var ett måste att göra det men för oss som inte tillbringar all vår tid där så fanns det väldigt mycket charm i våra små trähus,det måste jag erkänna...
Men allt kommer att bli så mycket bättre för dem.Tätt mellan klassrummen så dom slipper störas av varandra,torrt inne när det regnar och vi kan förvara saker därinne för vi kan låsa dörrarna efter dagen slut.
Anna
Början på något nytt
På Bristols skolgård så har det i alla år stått ett träd.Ett träd som sakta tynat bort tyvärr. Nu fick vi bilder på att ett nytt träd planterats på samma plats av de eleverna som slutat P7.
En fin grej och vi får se början på nåt nytt!
Det finns inget jag inte skulle göra.
Jag tänker att jag ska sluta fundera så mycket på allt.Att jag ska låta livet ha sin gång både här hemma och i Uganda.
Men det är svårt.Det är svårt att stå ensam utan att egentligen alls vara det.
Ett drygt år har gått sedan beslutet togs att vår familj skulle leva på olika håll.Vi är fortfarande en familj,det kan ingenting ändra på, fast inte på det sättet som det var meningen,men alltid är man inte bäst tillsammans fastän man trodde det.
I Uganda finns det i stort sett inte en enda komplett kärnfamilj som vi så fint kallar det.Det finns nästan alltid ett syskon med i bilden som har en annan förälder,en ny mamma,en annan pappa, nån som kallar övriga barns mamma för faster eller pappa för morbror.Det är så där och det är inget konstigt med det.
Här älskar vi våra barn på ett helt annat sätt och vi värdesätter familjetiden annorlunda.Inte bättre än vad dom gör kanske,men annorlunda.En av mina favoritrejer är när alla ungar bara är hemma och vi kan samlas i soffan och bara hänga där.Jag behöver inte mer.Jag bryr mig inte om vi alla sitter med näsan i mobilen eller datorn för det är bara så,jag är sån själv och jag tänker inte begära annorlunda av dem.
Det viktiga är att dom vet att jag älskar dem och att det inte finns något i världen jag inte skulle göra för dem.
Anna
Värre än 46 ungar hängande i brallan!
Idag har jag varit på utbildning hela dagen och jag tackar gud för att jag är gammal nog att aldrig behöva gå i skolan igen.Galet intressant och väldigt lärorikt men det är värre än att jobba ett tolvtimmarspass eller att ha 46 afrikanska barn hängande i brallorna.Jäklar...bara sitta stilla är ju en utmaning av rang!
Man inser att man har hur mycket som helst att lära i det yrket jag har valt och det känns som en fantastiskt bra utmaning.Jag inser också att jag har precis samma problem i mitt jobb som med vårt arbete i Afrika,att hålla distans.
Jag blir lätt engagerad i saker jag tycker om,kanske ibland för mycket,men det är svårt att styra det för man är som man är.
Kan inte låta bli att tänka på hur mycket människor det finns i världen som inte får sina behov tillgodosedda över huvudtaget,oavsett var du bor.
Anna
Kärleken har inga gränser
Våran Brian skickar bilden och lägger den också på Facebook med orden I love my Swedish family.
Såklart dör vi en smula.
Att vara en familj eller att älska någon handlar inte om färgen på vårt skinn eller att vi har samma blod som flyter i våra ådror.Kärleken har inga gränser,tänk om alla i världen kunde förstå det.
Anna
Det vore en dröm...
Nu börjar den lilla lilla oroskänslan komma krypande samtidigt som man hoppas så evinnerligt.
Efter ett lov så tappar vi nästa alltid barn.Föräldrar som väljer att hålla dem hemma istället för att skicka tillbaka dem.
Det är så hemskt att veta att alla inte kommer att vara där nästa gång vi kommer,och man undrar bara vilka det är som är borta den här gången. Alla 400 barn känner vi inte,det är ju bara att erkänna det så vissa utav dem märker vi inte ens saknas.Andra känner vi väldigt väl och dom lämnar ett stort tomrum efter sig.
Vi vet att det händer men vi vänjer oss inte för vi vet att det beslutet som tas över deras huvud kan vara ödesdigert för dem.
Utbildning är i fattiga länder den enda utvägen ifrån den fattigdomen dom föds in i. För att förstå hur fattiga familjer vi pratar om som rör sig på Bristol så kan vi säga att det finns bara 1 enda som hitintills även tagit sig igenom universitetet,1.
Eddie har haft hundratals och åter hundratals elever hos sig men det är så otrolligt svårt att klara av utbildningen rent kostnadsmässigt så det förblir en dröm för dom allra flesta,och det handlar inte om deras kunskap utan pengar som så ofta.
Vi håller alla tummar vi har och önskar att vi får se att varenda unge kommer tillbaka till Bristol när terminen drar igång,det vore en dröm.
Anna
Tack för att du ger mig av din tid
Det blir ett fint samtal.Han är iväg på presidentspelningen och han vet inte hur länge han ska vara borta.
Han är glad att det var hans tur att åka för han var inte med på förra omgången.Hela jag känner att han behöver tiden att bara få prata och jag kan ge honom den.
Han är 17 år precis som min yngste son Elias och Jennies dotter Felicia.Han är född den 17e juli 1999 bara fem dagar efter Elias.Han har varit på Bristol sedan 2010 och han bor där tillsammans med sina yngre bröder.
Han har aldrig pratat särskilt mycket Salim men nu när han gör det så är det svårt att förstå att han bara är 17 år.
Så är det med många av våra ungadomar.Dom bär på så mycket vishet och har så mycket erfarenheter av livet så dom är så mycket äldre i sinnet än vad deras ålder säger.
Samtalen med våra undomar via facebook är viktiga och jag är så tacksam att vi kan ha dem.
Då när ingen liten pockar på ens uppmärksamhet och vi måste avbryta mitt i.När dom kan få säga det dom vill och vara säkra på att det stannar hos oss.Hur deras ord påverkar oss vet dom inte och det kommer dom aldrig förstå heller.
Men jag vet och jag skulle aldrig i världen vilja vara utan dem.
Anna
Fint ska det bli
Jag lyfter försiktigt på det gamla jag drog över mig igårkväll och försöker tänka att vi nog kanske ändå klarat av en hel del saker trots allt. Det är lätt att glömma det ibland.
Nyaste och största projektet sedan vi gjorde sovsalarna i december 2014 är ju klassrummen till de små barnen och det går framåt minsann.Vi har stött på en hel del problem under det här bygget främst med en herrans massa pappersarbete och beslut som dom fått för sig att vi måste ha helt plötsligt så bygget har tidvis stått lite stilla och nu börjar det brinna litegrann i knutarna om allt ska vara klart tills barnen är tillbaka igen.
Sam har tillbringat de senaste dagarna med att svetsa fönster och dörrar medans Faisal och killarna får vila eftersom dom varken vet hur man bygger tak eller slammar väggar,så där måste vi ta in annan hjälp.
Samtidig som detta görs så byggs det också nya skolbänkar till barnen. Virke har fraktats till skolan så byggs dom på plats där av en snickare.En salig röra av arbete som vi hoppas att vi snart ska kunna knyta samman till en ännu finare och bättre skola till barnen.
Nästa gång vi åker så hoppas vi få med lite rejäla,fina och användbara pedagogiska saker till de mindre barnen så deras klassrum blir inredda med saker som får dem att vilja lära men som också ger dem chansen att faktiskt få leka och vara de barn som dom faktiskt är.
Anna
Gör det den nyttan vi vill?
Nu har dom gett sig iväg igen brassbandet.Några veckors vila var allt dom fick och nu kuskar dom på vägarna igen för att spela för presidenten.Dagar kommer att bli till veckor ännu en gång och jag fattar inte att dom orkar,bara tanken på det får mig trött. Dom skulle ha fått vart iväg på en utflykt men det hanns inte med och dom blev utan ännu en gång våra stora killar och tjejer.Vi hoppas att dom förstår att det inte var vi som svek dem.
Sånt här kan få mig att fundera mig gråhårig...jag vill aldrig att dom tror att vi inte vill eller försöker.
Mina tankar är många just nu och jag har verkligen svårt att samla mig.Ibland blir det såhär i huvudet och man ifrågasätter allt om och om igen.Om det är värt det? Om man vill göra det här? Om vi kommer klara det överhuvudtaget?
Sen kommer tanken att vi ju redan har klarat det...allt som är gjort är ju gjort.Det blir ju aldrig ogjort liksom.
Men likväl så finns det där.Det är människor det handlar om och just idag är jag så vansinnigt rädd att det vi gör verkligen inte gör den nyttan som vi vill utan istället skapar ett behov som aldrig funnits om inte vi gjort det.
Ni hör ju? Jag borde verkligen inte alls skriva idag...jag borde nog dra nåt gammalt över mig och stanna där under,åtminstone till imorgon och då hoppas på att mina tankar är klarare än vad dom är just nu.
Anna
Jobb blandat med skratt som aldrig vill ta slut <3
Jag tycker så mycket om henne och det finns ingen jag hellre hade gjort det här tillsammans med.
Hon får mig att vilja mer,orka mer och hon får mig att jobba hårdare.Tillsammans med Jennie blir tillochmed det hemska och det jobbiga roligt för att vi väljer att se det så...
Vi träffas Jennie och jag för att gå igenom den den delen av vårt arbete som har med våra familjevänsbarn att göra.
En stor del,en rolig del och en ganska arbetsam del för att det ibland är svårt att nå våra familjevänner här i Sverige och också för att vi ibland blir av med barn på Bristol för att dom slutar i skolan av olika anledningar.
Då får vi börja om från början med nya barn och allt som oftast kommer det nya familjer här också så då ska vi lära oss namnen på både dem och barnen och komma ihåg vem som är vem och vilka som hör ihop.
Sen växer dom små liven också vilket var det som framkallade dagens totala skrattattack hos mig och Jennie.
Herregud...en del av dem har vi haft med oss sedan 2010 som familjevänner och dom har ju växt skitmycket sedan dess!
Nu när vi ska skicka ut nya bilder till våra familjer så känns det ju som att vi till en del får skicka bilder på....typ vuxna! Hejhej här kommer en bild på er familjeväns....man! Grabbarna har ju växt om Eddie tillochmed!
Nåväl...oavsett storlek på dem så kommer de nog alltid vara våra Bristolbarn,det är ju liksom bara så.
Anna
Så händer det och hjärtat lättar en smula....
Januari,februari och mars är oftast tunga månader för oss.Dels har vi skickat ner pengar för att göra julen någorlunda bra för de barnen som stannar kvar och sedan kommer terminsstart i januari-februari med allt vad det innebär som vi måste hjälpa till med.I år innebär det 150 nya uniformer och 50 nya skolbänkar blandannat upptill det vanliga som alltid måste rulla och som vi hjälper till med inför varje termin.
Så dom här månaderna är lite slitsamma helt klart.
När man då kikar in på barnens konto sent igår kväll som man alltid gör och ser att det trillat in 5000 kr då går det liksom inte riktigt att beskriva känslan av lättnad.Eleverna från den skolan i Varberg,Påskbergskolan som lät kollekten för deras luciaframträdande tillfalla oss till hälften hade satts in och hjärtat skriker av lycka!
Vi kan andas litegrann och även om hålen fortfarande är otroligt stora så hjälper det till mer än nån förstår.
Vi älskar att jobba för dom pengarna som vi får in till barnen på Bristol,vi har verkligen inte ont av det alls,men ibland är det skönt när dom där pengarna kommer som vi inte har behövt göra så mycket för...när det liksom är andra människor,företag,skolor eller vad som helst som tycker att dom vill hjälpa oss och tror på vårt arbete.
Dom pengarna gör att vi kan fokusera mer på andra saker och idéer för att ta vårt arbete vidare.
Så Påskbergskolan...vårt varmaste,varmaste tack till er! Ni hjälpte just en del av världens alla barn!
Anna och Jennie
Så var det lite dags....
Nu drar terminen igång för en utav våra klasser,nämligen eleverna som har klarat proven för att ta sig vidare från P.6 till P.7. Idag skulle dom vara tillbaka så nu tar det väl ytterligare en vecka-14 dar innan alla är på plats och elevernas slit kan börja. För just P7 är ett tungt år.Det är mycket plugg och det är mycket och stora internationella prov som ska genomföras.
Därför är det också många i Uganda som går som boardingelever under sitt sista år i Primaryschool för att kunna delta så mycket som möjligt i kvälls och helgklasserna som ges för att förhoppningsvis klara att ta sig upp till Secondary school.
De andra eleverna har ännu några veckor kvar på sitt lov så det kommer att vara hyfsat lugnt på Bristol ett tag till.
Eller så lugnt det nu kan vara med 50-60 barn på plats....
Annars är det mest bygge som gäller...Småbarnens länga ska få tak och sedan ska det slammas och målas och Sam svetsar fönster och dörrar.Det går sakta framåt och det ska bli så spännande att se det färdigt och vi hoppas såklart att det ska bli fint och en bättre miljö för våra små att vistas i.
Anna
Julklappar 2015
När vi reste ner till Uganda i oktober så reste vi ner med julklappar till en hel del av barnen. Till alla är inte genomförbart utan vi har valt att ge de barnen som bor på Bristol samt våra familjevänsbarn.
Till de som har familjevänner fick vi en nästintill 100 procentig respons och dom flesta valde att skicka med en julklapp.
Till övriga barn fick vi ca 20 frivilliga som köpte julklappr till några barn var vilket underlättade för mig och Jennie mer än vad nån någonsin kan förstå! Vi lämnade julklapparna hos Eddie när vi reste hem och sedan delades de ut ihop med skumtomtar till barnen.
Det är en lycklig dag ska ni veta...Tyvärr var inte Sam på plats den här dagen och bilderna blir inte riktigt tagna på det sättet vi önskar men litegrann fick vi i alla fall. Även om ni inte ser "ert" barn eller någon julklapp som ni köpt så ska ni ändå veta att det är framme hos dem och att ni var med och gav barnen på Bristol en fantastisk dag!
TusenTack för det <3
En del ser en smula sammanbitna ut och inte alls glada, men det yttre speglar absolut inte det inre...
Anna och Jennie
Han lever och han mår bra igen <3
Jag tänker att det faktiskt kunde ha varit jag.Kampen kunde varit min.För dem handlar det ju inte vilken kvalité dom ska ha på livet utan det handlar bara om att överleva varje dag.
Det är med tacksamhet jag tar emot Sams tankar om hans framtid.För några år sedan hade han inga tankar om den för han såg den inte,han liksom så många med honom.Många av dem ser den fortfarande inte och dom kommer heller aldrig att göra det.
Jag har svårt att förlika mig med de orättvisorna vi föds in i och kan inte förstå varför just jag hade turen att hamna där jag gjorde.Jag har funderat på det så otroligt många gånger utan att ens komma nära ett svar.
Tanken på att vi kunde ha förlorat Pius tidigare i veckan skär i hjärtat för att just det handlar också om pengar.
Vi kunde få iväg honom till en läkare fortare än kvickt och vi behöver inte kompromissa med den hjälpen och medicinen han behöver,andra kommer inte ens iväg i tid för dom har inte pengarna att få hjälp.Tänk att behöva dö för att man inte kan gå till en läkare? Tar du dig till Mulago så kommer du ändå att dö liggandes på en matta på golvet därför att det är tusentals människor som kommit dit före dig.
Pius klarade sig och han mår bra och vi är så otroligt glada för det.Tack vare alerta människor som såg allvaret för Pius, och Sam som tog honom till en läkare så kan vi nu andas ut igen.Jag sänder en tacksamhets tanke till den som ser till att vi får lov att ha varandra och ber samtidigt om att vi alltid ska få ha det.
Var och en för sig är vi inte särskilt starka,men tillsammans så är vi det.Och tillsammans ska vi se till att även deras liv inte bara handlar om att överleva utan faktiskt också dom ska få få leva det livet som dom fick.
Det borde vara varje barns rättighet.
Anna
God Morgon! Det är 2016!
God morgon Anna! Det är 2016 har du tid att prata om framtiden?
Jaha...vad ska jag svara på det?
Ja,jo det har jag väl...kl är 7.02 och det är nyårsdagen och just nu gör jag ju faktiskt inget annat än att sover så framtiden...Bring it on!
Så kände jag inte kl 7.02 i morse och jag tänkte det inte inuti mig heller när Eddie så fint var pratsugen och för den delen så sa jag inte det heller...
Men varför skjuta upp ett trevligt samtal till eftermiddagen när man kan ta det kl 7?
Till Eddies försvar så är kl 9 i Uganda,vilket i sig också är en smula tidigt att prata framtid på en nyårsdag men det är lite bättre än 7 iallafall.
Så träbalkar,järndörrar,plåttak och andra viktiga saker kan man prata om på morgonen om man vill såhär in på det nya året,då blir det liksom en bra start helt automatiskt!
God fortsättning helt enkelt!
Anna
