Hans dröm blev vår.
♥
På riktigt, så tacksamma varje dag över det vi får vara med om.
Anna och Jennie
Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.
Idén med dörrkransarna kom från Jennies mamma och vi var såklart för det direkt,det kändes bra helt enkelt.
Vad vi inte räknat med var att det skulle bli så stort intresse för det.Tanken var att vi kanske skulle kunna få ut 15-20 kransar till närmsta familjen och några jobbarkompisar men det blev som sagt lite större.
44 (!) kransar och dörrhjärtan blev det och fantastiska 11.000 kr rakt in på kontot till Bristolbarnen!
Jennies mamma och Jennie är de som dragit största lasset men med god hjälp av Jennies svärmor Ingela.
Det har varit hektiska veckor för dem och dom har drömt om kransar tillochmed! Men nu är det klart och jag som inte varit med och jobbat med dem nästan nåt känner såklart att det var värt det! Och när summan blev så grym som den blev och med massor av folk som la mer pengar än vad vi satt som pris så vet jag att också Jennie och Berith tycker det var värt varenda minut dom lagt på kransarna flera gånger om.
Nu när jag kliver innanför dörren hem till mig och ser det där hjärtat som hänger där så går mina tankar till barnen
och det känns så otroligt bra inuti,Vi hoppas att ni också känner det...att ni har gjort skillnad i världen.
Så vårt allra varmaste tack för att ni hjälper och tror på det vi gör,det betyder allt.
Och Berith....tack för idén och för att du är du.
Anna och Jennie
Lite graduation var det här!
Nu är det snart så att alla barn går på lov igen i Uganda,det långa jullovet.Efterlängtat för en del och mindre efterlängtat av andra.P.7 har varit lediga sedan länge men i lördags var det dags för det yngre barnen på Bristol med deras Gradaution.
I Uganda går du babyclass och topclass innan du börjar P.1 och det är från de småklasserna man tar sin examen då innan man börjar skolan "på riktigt".
Mama Big i en Bad-HairDay mössa! Hahha! Fashion så det förslår! Vi gav den till Eddie för ett par år sedan när han började bli flintskallig...Han skrattade gott men nu har tydligen frugat fått ta över den...och tro mig när jag säger att ugandier verkligen kan ha dåliga hårdagar när dom inte är iordninggjorda...
Söta är dom så man dör sötdöden och lite allvarsamma...
Och går man på Bristol så blir det naturligtvis musik från brassbandet! Nåt annat finns inte.
I Uganda går man en tung period till mötes.Kring högtiderna höjs matpriserna och väldigt många människor har svårt att klara sig.Lägg därtill att du kanske får hem både 2-3 och 4 barn på lov så är det nånstans ingen glädjens högtid för dem.Mycket hunger och hårt arbete möter väldigt många barn när dom kommer hem ifrån sina skolor och en del av dem väljer faktiskt att stanna kvar fastän dom har en familj eller iallafall anhöriga att åka till.
Svårt att förstå förstås men deras verklighet är så långt ifrån våran.
Anna och Jennie
Tedrickardags!
En sån här fining har jag vart och hämtat idag! En tekalender som är gjord av några tjejer till förmån för barnen på Bristol och såhär fina var dom! Det ska bli hur kul som helst att få smaka mig igenom hela december och samtidigt veta att det gör gott för nån annan.Det här är precis såhär vi vill jobba,enkelt och tillsammans,då blir det så himmelens bra!
Tack Karin och Maggie och alla ni andra för er hjälp ♥
Anna och Jennie
Gänget 2016!
Såhär kan det se ut när en del av barnen och vi samlas....Att ta bilder tillsammans är en viktigt för dem och det blir sällan helt bra... :)
Normalt fotar jag jättemycket men av nån anledning så gjorde jag inte det denna gången men min kamera var ofta på vift ändå.Han som hade den är bra på mycket men mindre bra på att ta kort så det är ett suddigt minneskort jag hade den här gången....Tur att dom andra i gruppen var flitiga med sina kameror iallafall och som sagt...Här är vi en del av gänget på Bristol Academy 2016!
Anna och Jennie
Min...
Jag fullkomligt älskar bilden.Min egen unge med de ungarna vi vigt en så stor del av vårt liv till att hjälpa.
Han som har fattat vad det handlar om och känner precis som jag gör.Han som vill tillbaka och göra skillnad så fort det bara går.Min unge som är som en förlängning av mig själv och som får mig att skratta fastän jag inte vill.
Min unge som har ett hjärta som är större än vad jag trodde fanns och som har mitt hjärta alltid.
Anna
Bara gör det.
Varje år vid den här tiden så slår känslan emot mig så mycket starkare än annars, att jag har haft en sån ofantlig tur i mitt liv.Att få födas och växa upp och leva i Sverige.Att jag får äta mig mätt varje dag,och att jag har varit älskad sedan min allra första dag i livet.
Världen ser sannerligen inte ut så för alla.Jag har alltid vetat det men det har aldrig vart en stor grej för mig eller nåt jag funderat på innan människorna i Uganda blev en del av livet.
Nu när den största högtiden av dem alla börjar närma sig så får det mig att tänka och känna ännu mer.
Jag har inte bara min familj här,jag har en i Uganda också som jag älskar massvis.Vi har alla barnen på Bristol som finns i tankarna och som vi så önskar hade fått uppleva en jul som inte liknar nån annan.
Det hjälper inte dem för att jag inte firar jul eller äter eller mår väl men mina tankar kommer jag aldrig ifrån.
Vi har möjligheterna att själva må bra men samtidigt se till att andra,mindre lyckligt lottade gör det med oavsett om dom bor i Uganda,Pakistan eller är ett ensamkommande barn ifrån Syrien.
Bara gör nåt,för att du kan.
Anna och Jennie
När lyckan inte kan bli större...
För att vi ska ta oss igenom och kunna utföra det vi gör i Uganda så måste vi kämpa.Vi får aldrig ge upp.
Vi kan dippa lite men sen måste vi ta oss upp och framåt igen. Det finns inget annat,men det är inte så lätt alltid.
Så här är det för alla oavsett vad det gäller...För en del människor så dras det här kämpandet till sin allra yttersta spets och ändå så står dom kvar och ger aldrig upp tills dom nått det målet dom kämpande för...
Igår föddes det en liten kille i vårt land.Hans mamma och pappa är två av dem som aldrig gav upp.
I 17 år har dom kämpat för honom.Dom har kämpat och dom har gjort det tillsammans och nu har dom honom i sin famn.
Det går inte ens att förstå vad dom måste ha gått igenom mycket,både tillsammans och var och en för sig.
Hur starka dom måste vara i sin kärlek till varandra när man kan orka vänta på ett barn så länge,hur man kan orka vänta på nåt överhuvudtaget under en så lång tid.
Jag känner en sån oerhörd glädje för deras skull och jag tänker att just såhär älskat och välkommet borde alla barn i världen vara.Han har den starkaste av alla grunder att stå på och han kommer med all säkerhet att få veta varenda dag hur älskad han är.
Utan att dom vet det så får också jag en styrka av av dem.Så klart kan vi inte ge upp vår kamp för Bristols barn.
Kanske är vägen lång och inte så rak,kanske måste vi falla lite för att sedan komma tillbaka starkare men att inte kämpa för det målet vi har,det finns inte.
Jag känner en enorm respekt för den lille pojkens föräldrar och jag önskar dem allt gott i det nya livet dom har framför sig,för nu kommer inget att bli sig likt igen.
Ni kämpade och ni gav aldrig upp och ni vann det vackraste av allt...ett barn att älska.
Anna
Jag önskar ibland att jag slapp...
Vissa dagar vill jag bara stänga ögonen och inte se mer.Jag vill stänga hjärtat för att slippa känna och jag vill låtsas att jag inte hör.Inget av det fungerar,för jag har redan försökt så många gånger.
Allting rullar på mer än vad vi nånsin kunnat önska men det handlar om så mycket för oss.
Så många människor som kommit att betyda mer än vad vi trodde var möjligt och bara vetskapen om att dom sliter så illa varenda dag kan få en ur balans.
I huvudet vet jag och jag kan acceptera att vi aldrig kommer att klara dem alla,men hjärtat säger nåt helt annat,och jag får inte alls ihop dem.
Jag tänker på det livet jag har fått,jag känner mig tacksam och jag ber inte om ursäkt för det men jag önskar så att jag kunnat låta fler ta del av det jag har och slippa det dom går igenom i Uganda,och jag önskar att jag ibland slapp se,höra och känna så mycket.
Anna
& Jennie
Grattis Amanda <3
Den här flickan är en utav anledningarna till att vi hamnade i Uganda överhuvudtaget då för längesedan,Jennies dotter Amanda.Första gången jag såg henne så var hon 9 dagar gammal och jag och Jennie kände inte varandra direkt.
Mycket har hänt sedan dess kan jag säga och idag fyller Amanda 20 år.
Den tystaste av alla flickor man kan tänka sig var hon men hon är en helt annan nu.Hon är inte längre särskilt tyst och hon har hjärtat på precis rätta stället.Hon var i Uganda 2008 och sen kom det att dröja ända till 2015 innan hon ville åka med igen,men sen var också hon fast...
20 år....tiden går fort.Jag känner mig lastgammal när jag säger så men det går inte att förstå att den här ungen verkligen varit så liten och det känns som igår.
Men Amanda...Jag önskar dig en fin dag och det största av alla Grattis på din födelsedag ♥
Kram Anna
Tack!
Mitt i allt som har skett den här helgen så kom en sak nästan i skymundan! Good will loppet som Yvonne anordnar och som i år utsett oss att få de pengarna som skänktes.Vi tänkte på dem såklart men fick inte ihop det till att själva närvara vilket vi annars gärna gör.
Men,ett sms kom i morse med att fantastiska 6500 kr är swishade! Helt galet och ett jättetack till Yvonne och till alla er som sprang,gick och gjorde skillnad i världen! ♥
Anna och Jennie
<3
Jennies man Martin gjorde sin första resa ner den här gången och fastän han alltid stöttat Jennie (och mig) i vårt arbete så är det tydligt när nån helt plötsligt på riktigt förstår vad det handlar om.
Han gjorde det här lilla bildspelet om och med oss och mitt hjärta dör litegrann...Jag kan inte fatta vilken resa vi får göra,det är helt galet.
Anna och Jennie
Händer ens det här?
Jag känner mig helt tagen och jag vet att jag skriver för Jennie med.
En fullsatt Varbergs kyrka,500 sålda biljetter och med all säkerhet mer människor än det fick idag vara med om en välgörenhets konsert med mål Bristol Academy och med Rotary i spetsen.
Hallå,bröderna Herreys var där! Iallafall 2 av dem och dom sjöng Diggiloo Diggiley! Magiskt även fast det var ett tag sen man hörde den senast.En annan tjej som hette Julia spelade nyckelharpa,gitarr och hon sjöng.
En gospelkör med en ledare som fick det att svänga i kyrkan som att vi befann oss i USA,hur coolt som helst!
Och mitt i detta Jennie och jag...Det är svårt att ta in.Prata inför så mycket folk,bara det får det att krypa i kroppen.
Men vi klarade det och våra barn fick berättas om.Det finns inget vackrare för oss.
Och stilla undrar vi vad vi gjort för gott som får uppleva allt det här...Tacksamma är vi,mer än nån förstår.
Så vårt evinnerligaste Tack för alla som tror på det vi gör och stöttar oss i det,utan er är vi inget.
<3
Anna och Jennie
Glömt var det här!
Helt plötsligt är klockan 22 och jag inser att jag inte bloggat idag.Det händer sällan att jag glömmer det men idag har jag glömt.Jag glömmer rätt mycket för tillfället om jag ska vara ärlig.Det blir så ibland och det är inte mycket att göra åt det.Det brukar gå över efter ett tag och allt blir som vanligt igen.
Helgen bjuder på en Levande ljuskonsert i Varbergs Kyrka där vi kommer att befinna oss både Jennie och jag och sen bjuder också helgen på ett dop för en liten Sally.
Så det är nog lite fullt upp ändå och okej att glömma lite...
Anna och Jennie
Vilket jobb dom gör!
Jag är löjligt förskonad från jobbet med kransarna som binds just nu till förmån för våra barn.Jennie och hennes mamma är mindre förskonade kan man säga....hjälp vilket jobb dom gör! Så många fler kransar blev beställda än vad vi räknat med och när man inte har kransbinderi som sitt yrke så kan det hända att det tar lite längre tid än vad man tänkt sig.Men idag var jag där en sväng och kollade läget och för att se om jag kunde hjälpa till litegrann.Och med betoning på lite (jag har ett öga som krånglar med mig) så pyntade jag lite krans också innan jag åkte hem igen och tyckte synd om dem som har så mycket jobb kvar att göra...
Så när ni sedan kollar på er krans (som i mina ögon är på tok för billig med tanke på jobbet dom gör) så ska ni veta att den där kransen är det lagt både själ och hjärta i och den kommer att göra skillnad i världen.
En sån krans har bannemej inte alla.
Denna Rudolfkrans var mitt bidrag...den gick dock inte igenom....Jag är bäst på andra saker helt enkelt....
Anna och Jennie
Vad håller vi på med?
Det är inte en gång som tanken vafan håller vi på med? har gått igenom huvudet.Varför lägger vi all denna tiden på att förändra och färbättra nåt som kanske är ett evighetsgöra.Vart vill vi nå? Och kan vi ens nå dit?
Frågorna jag ställer till mig själv har inget svar och jag vet bara att drivet finns där inuti.Det är barnen man ser.
Man ser dem när man vaknar och man ser dem när man somnar och man ser dem också däremellan.
Daniel som stolt visar mig att han lärt sig räkna till 5 på svenska,med sin blick fäst på Jennie för att hon ska bekräfta att det är rätt.Pafflus som gråter efter Hampus när han satt sig i bussen för att åka hem och som till slut somnar i mitt knä där i mörkret på Bristols skolgård av ren utmattning.En liten flicka som hela tiden söker Willes trygga famn och Lille Bright som inte ens har en aning om hur älskad han faktiskt är.
Vi påverkas så otroligt mycket av våra besök nere i Uganda och det är totalt omöjligt att förstå det när man inte varit där.
Man får aldrig någonsin med sig hela hjärtat hem igen...
Anna och Jennie
En Te-kalender!
Ett fråga kom med en önskan om att hjälpa oss....Jatack sa vi,magkänslan var mer än bra! Så här kommer en hälsning från ett gäng tjejer som pysslar och som med superkort varsel vill göra det dom kan för våra älskade ungar.Tack säger vi såklart,så innerligt tack....
Avnjut en kopp te om dagen i väntan på julens högtid.
En kopp som kommer värma extra mycket då du bidragit till en bättre vardag för barnen på Bristol Academy.
24 olika teer som ger dig chansen att finna just ditt favorit-te!
I tekalendern ingår 24 påsar med te, 24 klädnypor, snöre att hänga upp den med samt förteckning över de olika teerna som är representerade. Allt förpackat i en fin liten låda, perfekt ge-bort-present!
Kalendern kostar 300kr och allt överskott går till barnen på Bristol.
För att kunna leverera till 1:a advent behöver vi din beställning senast söndag den 20e november.
Vi har ett begränsat antal kalendrar så det är först till kvarn som gäller! Du beställer genom att skicka ett mail till [email protected] eller sms till 070-6678905. Vid frågor, maila Karin.
(bilderna är exempelbilder,det kan avvika något från det som blir)
Det går också bra att lämna ett meddelande här på bloggen eller på facebook så förmedlar vi det vidare!
Anna och Jennie
Sista Chansen var det här!
Så kom vi till det där härligt angenämna problemet igen som är så skönt att få...Vi har fått massvis med kransbeställningar och måste snart sätta stopp för att göra fler.
Men vi vill ge er en liten chans till så är det nån som vill ha så finns det nu inte tid att avvakta mer med att beställa dem.
Dom stora kransarna är tyvärr slut men dom andra går att lösa.
Fortfarande är det först till kvarn som gäller och vi kan närsomhelst under dagen vara tvungna att säga stopp.
Som alltid när vi gör nåt så tvekar vi på att det ska gå och varje gång blir vi lika förvånade över gensvaret vi får.
Ni är bäst helt enkelt...Tusen Tack!
Jennie Anna
och
KransbindarBerith!
Till Maria...
Det här är en del som man verkligen kan sakna.Samtalen med de äldre.Det är egentligen det som ger mest.
Det är dom som kan berätta hur det verkligen är att vara ung i Uganda idag.Att sitta såhär och höra om en flickas drömmar och höra henne berätta om hur hon har det i livet,det är fina grejer det.
Att sedan kunna ta med en hälsning hem till Jalias familjevän Maria det är ren bonus.
Så Maria...Jalia säger Hej <3
Anna och Jennie
En lite bättre krans!
Nu var det dags för kransarna och här följer ett litet urval om vad som kommer att finnas på ett ungefär.
Allt är hemmagjort och med det så följer också lite olikheter,charmigt tycker vi!
Kransarna kommer att gå i VITT,NATUR eller RÖTT. Välj vilket du tycker bäst om.
För dem kommer vi att ta 200 kr. Ungefär såhär kan dom se ut...
Sen har vi en modell större krans som alla kommer att se ut såhär.... 250 kr kostar den varianten.
Sen har vi denna enkla enriskrans som man kan få med eller utan rosett....Olika färger på banden kommer att finnas.
Också den 200 kr.
Och så har vi den här lilla finingen för 100 kr som kommer att finnas med rött eller naturfärgat band.
Vilken gillar du bäst? Meddela vilken du vill ha...Ex Liten röd. Hjärta naturfärgat eller nåt liknande så vi förstår vad ni menar. Kanske känns det helt oviktigt hur kransen ser ut för ni köper den för den goda sakens skull,då är det okej att inte välja utan då gör vi efter eget huvud.
Kransarna kommer att finnas i ett begränsat antal då det trots allt ligger en hel del jobb bakom det så det är först till kvarn som gäller. (Vi är dock den arbetsamma typen så testa oss gärna!)
Kransarna kommer att finnas för avhämtning alt leverans om ni har svårt att ta er till oss senast till första advent den 27/11 men kontakta oss gärna om och när ni vill hämta då vi inte är omöjliga alls :)
Priserna vi satt kan tyckas höga eller kanske låga för en del...Det är okej att betala mer för dem om man vill,men inte mindre,och ha i tanken vad det går till.
Det är en krans som kommer att göra skillnad.En krans med hjärta och tanke bakom.
Det är helt enkelt En lite bättre krans....<3
Anna och Jennie
Vid frågor angånde kransarna kontakta Jennie
på 0731-545 305
Alt facebook eller kommentar här på bloggen så svarar vi så fort vi kan!
Betalning sker vid lämning/hämtning av krans via Swish eller kontanter,Tack.
En levande ljuskonsert
Här tänker vi spendera en liten stund på lördag nästa vecka! En med all säkerhet magiskt vacker konsert som för oss blir ännu vackrare eftersom pengarna skänks till våra ungar.
Vi kan inte mer än att tacka för all hjälp vi får och hoppas att var och en av er förstår att utan er är vi ingenting...
Anna och Jennie
Vill ni vara med och nå vårt mål 2017,med nya klassrum till barnen?
swish:123 268 38 94
Konto:8388-1 4 140 970-7
Märk insättningen Bristol 2017
Grattis Felicia <3
Hon fyller 17 och jag tror inte att det går att missa att också hon älskar att vara i Uganda.
Alltid,alltid ser vi henne med en unge i handen eller i famnen.
Det känns konstigt att se barnen växa upp.
Vi har funnits i varandras barns liv sedan dom föddes och helt plötsligt är dom inga barn längre....
Så Felicia....Ett stort Grattis på födelsedagen!Tycker om dig så mycket!
Kram Anna
Festigt värre!
Som alltid när vi är i Uganda så avslutas resan med en fest.Den här gången blev det lite knas på grund av dålig planering...inte av oss faktiskt men utav Eddie.Men med lite pussel och nyplanering så fick vi till det ändå och en måltid av rang kunde serveras till barnen,med tillhörande läsk såklart.
Vi har numera tämligen bra med rutin kring serveringen av mat så i år flöt det på riktigt bra när vi alla hjälptes åt.
Drygt 200 barn serverade vi och sen ytterligar kanske 30-35 personer.
I Uganda ska man servera mat till alla som vill ha och det här rör upp en del diskussioner oss emellan.
Jennie och jag anser att det boende barnen ska serveras först och skulle det bli mat över så kan andra få.
Eddie har till slut accepterat vårt sätt att hantera det då dom alltid startar med vuxna och det har kunnat bli förr om åren att barn tillochmed blivit utan mat på bekostnad av vuxna som vi kanske aldrig ens sett förr.
I Uganda kommer man om man vet att det serveras mat helt enkelt...Helt ofattbart och inte acceptabelt tycker vi som är dom som faktiskt med hjälp av skänkta pengar till just festen betalar för maten och då vill vi också bestämma hur vi ska gå tillväga.Nu viker vi oss inte längre och iår blev det bara en minuts diskussion mig och Eddie emellan då han tyckte jag agerade fel.Jag sa att jag tyckte han gjorde det så var det ur världen.... :)
Det stora för barnen (och oss) är det efterföljande discot vi har på kvällen.Också detta höll på att brinna inne pga av missförstånd men vi fick till det iallafall och sen blev det en timmas vild dans! Så jäkla roligt! Bästa festerna utan tvekan och man längtar redan till nästa gång <3
Bilderna från Discot är ju under all kritik men känn känslan...Ofattbar glädje och gemenskap.
Tack alla ni som bidrog till att vi kunde ge barnen en kväll i världsklass <3
Anna och Jennie
Vad hände?
Varje år när vintern kommer så kommer samma tanke till mig...Jag är född i fel land.Jag hatar verkligen kyla.
Hela jag vet att det inte hjälper att klaga men jag måste det iallafall.Vart ligger tjusningen i att skrapa rutor på en iskall bil eller förfrysa låren i jeans?Vart ligger det härliga med slask under skorna? Jag fattar verkligen inte...
Jag borde tillbringa vinterhalvåret nån helt annanstans och hade det inte varit regnperiod och lite tråkigt väder också i Uganda under våra vintermånader så hade det varit en bra tid att vara där då.Men det tillsammans med att barnen har lov gör att det inte lockar särskilt mycket att tillbringa tiden där heller.Så jag klagar lite helt enkelt och drömmer mig tillbaka till sommaren på västkusten och då livet är som bäst.
Lika lite som jag fattar tjusningen med kyla så fattar jag vad dom håller på med i USA just nu?
Donald Trump...? Hur tänker dom? Antagligen kan han inte genomföra allt han säger men ändå lite skrämmande tycker jag att ha en sån vid makten i ett så stort och mäktigt land som USA.
Sedan vi börjat jobba och tillbringa tid i Uganda så kan makt skrämma mig litegrann.Pengar är makt och med det kan man också skapa mycket elände i världen.Den lilla människan glöms bort och kvar blir bara dom som har pengar och dom verkar inte alltid ha varken hjärna eller hjärta på rätt ställe om ni frågar mig....
Tur att dom här ungarna kan värma både själ och hjärta flera gånger om...
Anna och Jennie
Tänk att få skratta trots allt...
Så sätter vi oss ner som så många gånger förr.Vi har ett jobb att genomföra ändå så känns det inte så,för vi har verkligen så roligt!Jag tackar gudarna för att vi numera är ensamma vid rodret i Sverige vad gäller Bristol för det finns inte många som hade kunnat jobba med oss tror jag....Allt går att skämta om anser vi bara vi når ett resultat som är bra, och det har vi gjort än sålänge.
Jobbet vi gjorde igår hoppas vi ska kunna hjälpa oss att nå målet på 200.000 innan 2017 är över,men det återstår att se.
Helt klart är det iallafall väldigt skönt att kunna ha roligt samtidigt som man bollar med livsproblem för 400 ungar...hade vi inte kunnat det hade inte heller vi stått på benen vid det här laget,det är ett som är säkert.
Anna och Jennie
Vill ni vara med och nå vårt mål 2017?
swish:123 268 38 94
Konto:8388-1 4 140 970-7
Märk insättningen Bristol 2017
Inte bara en krans...
När folk väljer att hjälpa oss så välkomnar vi alltid det såklart.Det händer att det inte känns bra i magen och då tackar vi för hjälpen men kanske ändå avstår,därför för oss är det oerhört viktigt att det känns rätt.
Nu kom en sån där grej som känns alldeles rätt.Jennies mamma och några med henne vill göra dörrkransar som vi ska sälja till förmån för Bristols barn,hur fint?
Vi kommer att ta upp beställningar på dem och så tillverkar dom efter det.Några olika varianter kommer att finnas
och vi kommer att lägga upp bilder på dem här snart.
I mitt huvud är det en vacker tanke att inte bara ha en krans på dörren utan också att ha en krans som hjälper fattiga barn i Uganda.Det kommer att skänka dubbel glädje och ett väldigt varmt hjärta.
Såhär kommer dom inte se ut men vi måste ju ha en bild....Andra kommer inom kort :)
Anna och Jennie
Won´t let go....
Vi har haft den här på bloggen innan men den kan inte spelas nog många gånger. Den har blivit Uganda för oss.
Den har blivit Bristol och vårt arbete för dess barn.
Det är ju precis så här vi känner...Hur ska vi nånsin kunna lämna dem? Vi har torkat så många tårar under åren som gått och vi vet att dom inte är slut än,varken på dem eller på oss.
Vem ska stå upp för dem om inte vi gör det?Och vilka vore vi om inte dom fanns?
Anna och Jennie
<3
Anna och Jennie, det måste kännas som att ni ska bestiga Kilimanjaro med tanke på det stora belopp ni behöver 
!Min första tanke var att det klarar ni aldrig..... Men så tänkte jag så här: 548 personer gillar er FB-sida och om alla skänker 500:- så blir det svindlande 274.000:-..... Så då räcker det att 400 av era följare släpper ifrån sig en 500-hundring.Jag gör det gladeligen ! Men bara för att ni är fantastiska!!
!Min första tanke var att det klarar ni aldrig..... Men så tänkte jag så här: 548 personer gillar er FB-sida och om alla skänker 500:- så blir det svindlande 274.000:-..... Så då räcker det att 400 av era följare släpper ifrån sig en 500-hundring.Jag gör det gladeligen ! Men bara för att ni är fantastiska!!Kommentaren kom på vår facebook sida och inte nog med att den gör oss både väldigt glada och lite gråtiga,den säger också precis allt om vad det här handlar om,att hjälpas åt.
500 kronor är mycket pengar och inte nåt alla kan skänka sådär,det vet vi men om alla gör lite så når man alltid fram till slut.För oss handlar det om att bygga en skolbyggnad men det kunde lika gärna ha gällt vadsomhelst.
Livet är inte en enmanshow och borde inte vara det för någon.
För oss betyder det mer än nån förstår att folk ser och förstår vad det är vi jobbar för,då är inte ens Kilimanjaro för högt att sig upp på.
Anna och Jennie
2016 ska bli 2017 först
Idag känner jag mig lite tom inuti.Vi gick ut och bad om hjälp igår till det den i särklass största insamlingen vi gjort och det är också starten på ett oerhört arbetsamt år för mig och Jennie.
200.000 är en fruktansvärt galen summa och jag har nästan redan nu svårt att se att vi ska klara detta på bara ett år men samtidigt hade vi aldrig gett oss på det om vi inte trodde på det.Vi vet att det måste göras och det ger ett driv större än nåt annat.Varje år tänker vi att nu kan vi inte göra mer,men likväl så händer det saker som gör att allting bara växer och vi klarar att ta oss igenom ännu ett år med hjälp och stöttning av en mängd människor i vår närhet.Ska vi ta oss igenom 2017 kommer vi behöva dem ännu mer och och vi kommer att behöva bli ännu fler.
Tur att vi ännu bara befinner oss på år 2016 och kan avsluta det innan vi alltför mycket tänker på hur 2017 ska bli även om det är lite svårt.Men ibland är det bättre att inte tänka så mycket utan bara köra på och hoppas på att det tar oss ända in i kaklet.Vi vet ju att hårt arbete lönar sig.
Anna och Jennie
Vi behöver er hjälp.... igen.
Så kom vi till det där läget igen där det inte längre finns nån återvändo.Vi måste ta tag i saker vi skjutit på framtiden lite för länge.Tanken var att göra det det här jullovet men pengarna vi har räcker inte på långa vägar,och vi måste styra av det.
Det handlar om klassrummen för våra mellanstora barn i P2-P5.Den längan är under all kritik och den håller knappt ihop längre.Så...vi får akutrenovera den nu så den håller 1 år till sen får vi ge oss själva 1 år att försöka lösa pengarna för att bygga nytt julen 2017.
Hur vi ska klara det i nuläget vet vi inte riktigt.Det kommer att handla om kanske 200.000 innan allt är klart.
Vi vill bygga den längan i 2 våningar och ha lärarbostäder på övervåningen.Gör vi det kan vi riva den befintliga lärarbostaden och på så vis få bättre plats för de 400 barnen som idag tillbringar sina dagar på en alltför liten yta.
2014 slet vi för 110.000 till sovsalarna och nu står vi inför en utmaning större än vad vi någonsin varit i närheten utav.
Vi klarade den utmaningen med nöd och näppe men vi måste iallafall försöka igen fastän det handlar om det dubbla.
Så nu kommer vi till det där svåra som vi alltid tycker är jättejobbigt att be om....men vi behöver hjälp.
Massvis med hjälp tillochmed.
Ska vi överhuvudtaget nå nånstans så behöver vi dra i alla trådar som finns.
Så.....
- Företag...kan nån göra något? Skänka pengar istället för julklappar till anställda är ju populärt idag.
- Privatpersoner...Nån som inte önskar sig nåt?Skänk pengar istället då för att köpa nåt som människan kanske ändå inte vill ha....Vi ordnar gärna Gåvobevis om ni önskar. För ett par år sedan skippade en familj julklappsleken och skänkte de pengarna istället,det kändes rätt för dem och för oss såklart <3
- Köp av våra armband.... 100 kr stycket.Funkar hur bra som helst som julklapp till alla.
- Kör en insamling på tjejfesten,via din blogg eller på jobbet.Bara fantasin sätter gränser för hur vi kan hjälpa.
Så vill nån hjälp oss att hjälpa barnen så tar vi tacksamt emot varenda krona.Ingen summa är för liten eller för stor för varje krona räknas.Allt skänks helt oavkortat ner till dem,precis som det alltid gör.
Har ni frågor eller nåt annat så kontakta oss gärna.
Swish 123 268 38 94
Konto Swedbank 8388-1,4 140 970-7
Märk gärna insättningen med Bristol 2017 eller nåt så vi vet vad vi ska använda pengarna till.
Ni når oss på...
Jennie 0731-545305
Anna 073-0323343
Så snälla...tänk till om det finns nåt ni kan göra eller avstå ifrån som kan hjälpa oss att nå vårt mål.
Insamling kommer att pågå under hela 2017.Tillsammans kan vi göra skillnad.Glöm aldrig nånsin det.
Hjälp oss gärna att sprida och dela...ju fler vi är ju större är chansen att vi klarar det.
Anna och Jennie
Ni har vårt varmaste Tack <3
Det är svårt att beskriva eller förklara varför men en del resor vi gör blir oerhört känslomässigt starka.
Alla resor påverkar men en del av dem ännu mer,vilket ofta visar sig genom att vi kan ha lite svårt att landa när vi kommer hem,kanske lite svårare att sova och att saker och ting känns tämligen meningslösa här på hemmaplan.Saker folk säger känns lite banala och man förstår inte ens att det upprör dem.
Man vill tillbaka fortare än fortast och förändra och förbättra saker för barnen för brister finns där såklart även om vi önskat att dom inte fanns.Att vara ett barn i Uganda är en oerhörd kamp bara det,vi ser det och vi vet det.
Jag funderar ofta på hur vårt liv hade sett ut om inte detta med Bristol hade funnits.Jag vet att det hade varit hutlöst mycket annorlunda men jag undrar på vilket vis.Som det är nu vet jag inte ens vad jag tycker om att göra om det inte rör Bristol,jag minns det inte.
Vi har turen att även våra familjer nu är ivriga Bristolfans som vill vara med, som också vill förändra och som förstår att det är jobbigt ibland.Dom vet det för dom har upplevt det också.
Och för varje människa vi får med i vårt arbete så ökar chansen till att vi en dag kommer att nå dit hän vi vill.
Bara det att ni är här och läser betyder massor för oss,på så sätt är ni också en del av arbetet för Bristols barn.
Så Tack för det....verkligen Tack <3
Anna och Jennie
Älskade Wendy,du är saknad.
Jag känner en hand på min axel och jag tittar upp och Eddie säger Hon är här nu...
Jag vet med en gång vem det är och jag vet att hur jobbigt det än känns så måste jag gå dit.
Det har gått 2,5 månad sedan vi förlorade Wendy och det var hennes mamma som kommit för att träffa oss.
Jag tar ett djupt andetag och greppar den lilla gåvan som Wendys familjevän skickat med till hennes mamma och så går jag emot köket.Köket där vi sett Wendy så många gånger förr och där jag såg henne sitta senast jag var nere i juni vilket också var den sista gången jag såg henne för alltid.
Så ser jag henne,och jag ser Wendys syster och dom gråter så förtvivlat.Jag går ner på knä framför dem och jag tar Wendys mammas händer och så gråter också jag.Vi känner inte varandra och vi kommer aldrig att ses igen men jag känner hennes sorg över sin förlorade dotter.Hon berättar mellan tårarna hur Wendy sina sista dagar vägrat äta,hur hon sakta bara tynat bort framför deras ögon där i en säng på sjukhuset fastän ingen kunde säga vad problemet egentligen var.Hur en läkare frågat efter hennes namn och hur Wendy dog mitt i utan att hinna säga färdigt det...
Hon frågar mig hur hon ska ta sig vidare när hon inte vet eller förstår varför Wendy dog och jag...jag får inte fram ett ljud för jag vet inte heller.
Hon frågar om jag har några bilder på Wendy och jag visar dem jag har....
-Visst är hon vacker? säger mamman...
-Det vackraste jag har sett svarar jag och inuti dör jag.
Wendys saker står kvar där hon lämnade dem när hon åkte från Bristol sista gången.Mamman vill varken se eller ha dem.
Hon ville egentligen inte ens komma tillbaka till Bristol överhuvudtaget igen,men hon gör det ändå för att träffa oss.Vi pratar en stund till,jag får läsa Wendys journaler från sina sista dagar och ingen förstår varför det händer,men det gör det och samma dag som mitt första lilla barnbarn föds på ett sjukhus i Sverige den 19 augusti så dör Wendy i Uganda bara 3,5 timme senare.
Vi säger Hejdå och jag går undan in på Eddies kontor där jag fullkomligt exploderar.Hur kan det ens få ske?
Varenda dag och hela tiden så dör barn och ingen vet varför.
Dagen efter släpper vi upp en lykta tillsammans med barnen för Wendy och det känns som att hon vet att hon var älskad.
Anna
Lite pirr i magen har vi allt....
Idag är det en stor dag för våra P7 elever.Idag är det den första av 3 dagar när dom ska skriva sina examensprov.
Eller första provdagen är väl imorgon egentligen men idag träffas dom för breifing inför vad som ska ske under kommande dagar.
Examens proven skrivs inte på den skolan man går på utan det är samma över hela landet och man åker till ett speciellt center där allt sker.Så idag har vi 26 spända elever som med all säkerhet har världens renaste och mest välstrukna uniformer och de mest skinande blanka,välputsade skorna för det där är viktiga saker i Uganda!
Så lite pirr i magen har vi allt nu...P7 är ett oerhört tufft år för eleverna och det är nu man får se om allt slit lönat sig.
Ingen vill repetera klasser och allra minst vill man repetera P7....det jobbet vill ingen göra igen.
Vi har en lite mindre stark klass i år men vi hoppas såklart på att så många som möjligt tar sig igenom och att vi kan få så många som möjligt till Secondary nästa år.
Tillhör du en rik skola i Uganda så kan dom köpa proven innan och på så vis få igenom sina elever på 100%...Korrupt är bara förnamnet för det säger ju egentligen ingenting om ungdomarnas egentliga kunskapsnivå och man skjuter bara problemet för dem på framtiden.
Bristol faller inte under kategorin `Rika skolor` så vi får helt enkelt förlita oss på ungdomarnas kapacitet och tro att dom skriver bättre än nånsin.
Ni är i våra tankar dessa dagar och alla andra,och vi hoppas ni känner all styrka vi skickar till er.
Ni är bäst alltid,oavsett vad.Glöm aldrig det.
Kafuko är en av de eleverna som skriver idag.
Hon är också en av de starkaste eleverna vi har det här året...Hon är också 1 av 2 flickor som valt att spela trumpet i brassbandet genom alla år.Tjejerna klarar oftast inte det då lungorna av nån anledning inte håller samma kapacitet som hos killarna,men Kafuko vill och då gör hon det.
Det säger en del om drivet som finns inuti henne.Hon ser inga hinder.Och det gör inte vi för henne heller.
Anna och Jennie
