Vilka kommer ni ifrån?
När vi är ute bland folk för Bristols räkning så är i stort sett alltid första frågan....Vilken organisation tillhör ni?
När vi då svarar att vi inte tillhör någon alls och inte heller jobbar för nån kyrka så blir det nästan alltid ett höjt ögonbryn.
Det faktum att att allt sker helt privat har naturligtvis både sina för och nackdelar.
Nackdelar för vår del är att vi inte kan söka hjälp från fonder osv för att vi saknar ett organisationsnummer och ungefär där tar nackdelarna slut om ni frågar mig och Jennie...Vi tycker, och vi står för att det känns mer ärligt och genuint att bara stanna vid läget att vara just vi.Det är detta som har vuxit fram och blivit
Projektet Bristol Academy. Det är på detta sättet vi kan och vill arbeta och vi ser klart att fördelarna är större än nackdelarna för just oss.
Hjärtat är vår allra största ledsagare i vårt arbete för Bristols barn,och jag tror att i längden vinner man på att vara den man är och jobba på det sättet man tror på,det blir på nåt vis allra lättast då.
Anna
Tack Andreas och Oskar!
Jag säger ofta att vi får vara med om så otroligt mycket i vårt arbete för Bristol men det är faktiskt sant.
Inte nog med att vi får resa och uppleva Afrika och människorna där,vi får också uppleva fantastiska människor härhemma.Såna människor som gör fantastiska saker för oss och våra ungar.
I tämligen ihållande regn så gick 108 spelare runt och spelade golf i lördagens välgörenhetstävling för Bristol.
Vi fick vara där och vara en del av allt och det var verkligen en ändainihjärtatgladdag!
Jennies lillebror Andreas och hans kompis Oskar roddade allt med fullständig bravur och vi kunde lugnt bara glida med hela dagen med ett enda stort leende på läpparna.
I runda slängar tror jag att dagen inbringade ca 15.000 kr vilket såklart är en alldeles fantastisk summa! Upptill det så sålde vi en hel hög av armband.
Vi kan inte nog tacka för det ni gjorde ♥
Tack Andreas och Oskar!
Anna och Jennie
Golf var det här!
Mängder med regn men massvis av glädje!
Golf när det är som bäst :)
Tack Andreas, Oskar och alla glada spelare för hjälpen till våra älskade ungar!
Det är läge med lite attityd...
Killar i den här storleken kan ha det lite jobbigt ibland att komma nära oss.Dom är stora men ändå inte jättestora.Dom vill inget hellre än att vara kloss intill men det är ändå läge att ha lite attityd.
Det är det som är en av de bra grejerna med att vi alltid reser i generationer.Dessa hittar lättare till de lite yngre förmågorna som vi har med oss.Som Ivan här tex i lila skjorta,han fann man nästa för jämnan vid Hampus sida nu på den senaste resan.Det bir ju på nåt vis som en storebrorsa att se upp till,en brorsa från en annan morsa...
Kan det bli bättre ens?
Jag försöker med allt men ändå är dom där...
Efter att ha haft ganska ordentliga svårigheter att sova under tämligen många år så har jag de senaste månaderna sovit som en prinsessa.Jag tackar akupunkturen jag går på för det.Hokuspokus säger en del,varsågod att säga det säger jag så länge det hjälper mig och jag tror på det så är ingen gladare än jag.Att beskriva för någon som aldrig haft sömnsvårigheter går inte för man kan inte förklara den oerhörda frustrationen som det till slut blir och hur kroppen till slut låser sig till att inte alls göra det som egentligen är det enda den behöver,nämligen sova.
Men som sagt,den sista tiden har problemen varit borta och jag har sovit bra igen.Men så inatt så kom det...Jag somnade snabbt,men vaknar efter ett par timmar och jag vet med en gång att jag inte kommer att somna om på länge än.Det känns så tydligt.Tankarna kommer smygande som ett brev på posten och som alltid på natten så finns det ingen logik i dem alls.
Det som alltid är klart på dagen är alltid lika oklart på natten.
Hur många saker jag försökt lösa i tanken nattetid vet jag inte,hur många jag i själva verket har löst är lätträknade.
Jag försöker med allt men när jag stänger ögonen så finns dom där.Mina människor här.Mitt jobb,min framtid,mina livsval.Barnen och människorna i Uganda. Solvarma små huvuden och taniga armar som aldrig verkar vilja släppa taget.
Ögon som ber och som pockar på närhet och uppmärksamhet. Ett tyst nkwagala som betyder jag älskar dig på luganda och ett lika tyst nawe nkwagala till svar från mig,jag älskar dig också.
Tänk att efter 9 år så kämpar vi ännu och så många i vår närhet vet inte ens om att vi gör det.
Så mycket har vi lärt oss och så mycket har vi sett.
Så mycket har vi givit av oss själva och så oändligt mycket har vi fått tillbaka....
Anna
Pirr i magen är det allt...
Det är såklart inte utan att det är en hel del pirr i magen när vi tänker på att inom ett par månader så kan vi stå inför ett rejält apstort bygge på Bristol. Stora summor handlar det om och också en stor byggnad som
(förhoppningsvis) ska byggas på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. I Uganda bygger man alltid i etapper av den enkla anledningen att pengarna aldrig finns medans vi sparar först och bygger sen vilket gör att allt ska bli klart på en gång.
Det är ett gediget arbete som ska planeras och som vi såklart noggrant måste följa upp under hela byggtiden.
Av erfarenhet vet vi att det kommer att dyka upp saker,det kommer att tillkomma pengar,nån granne kommer bli arg,nån myndighet kommer att ifrågasätta osv...allt det där sker hela tiden men såhär långt har vi alltid rett ut det och det tror vi att vi kommer göra den här gången också,eller jag vet att vi kommer att göra det.
Men killar i magen....det gör det kan jag erkänna.
Vill ni vara med att bidra till barnens nya klasslänga?
Swish 123 268 38 94
Konto 8388-1,4 140 970-7 Varbergs Sparbank
"Bristol 2017"
Anna och jennie
Bristol Scramble 2017
En ny grej i Bristol Academys namn! En golftävling...hur fint? :)
Våra familjer är ju våra främsta supportrar och alla är mer eller mindre involverade i Bristol.
Nu har Jennies brorsa Andreas som jobbar på Björnhults Golfklubb tillsammans med sin kompis Oscar fixat den här välgörenhetstävlingen för våra ungar. Nu på lördag den 29 juli går tävlingen av stapeln och avslutar därmed en golfvecka på klubben.Jennie och jag kommer att finnas på plats.Inte för att vi är några golfare precis (eller några idrottsutövare överhuvudtaget för den delen) men en sån här dag vill man ju bara inte missa!
Än finns det några platser kvar om nån är sugen att slå ett slag för barnen på Bristol Academy.
Tillsammans gör vi skillnad,glöm inte det.
Får jag berätta min historia?
Det är söndagkväll och jag sitter i min soffa.Det regnar massor och det är mörkt fastän klockan bara är 22 och det är mitt i juli och det fortfarande borde vara ljust ute.En liten bit bort hör jag ljud från mina killar ifrån deras rum.
Vi är trötta veckoslutströtta allihopa men vi är trygga och vi är lyckliga.
Det plingar till i min telefon och fastän jag egentligen inte orkar så svarar jag.Vi pratar lite och så säger han…
Anna,får jag berätta min historia för dig?
Såklart säger jag ja.
Han kommer ifrån Uganda och jag har hört så många livshistorier därifrån under åren som gått.Alltid blir jag tagen av dem men den här gången så tar det värre.Jag vet egentligen inte varför men jag blir så jävla ledsen.
Det finns så oändligt många med den här bakgrunden och det är svårt att förstå att dom ens har tagit sig någorlunda hela igenom allt.
Han tackar för att jag lyssnade.Jag tackar för att han ville dela sin historia.Mina tårar tar inte slut på länge.
Anna
Omsäckat var det här!
Så var det dags för den torkade majsen att säckas om. All majs mals inte på en gång utan en del av den sparas i förrådet ett tag.
Vilka gör jobbet bäst om inte ungarna?Många är dom och snabbt går det när dom hjälps åt.
Majsen räcker väl ett par tre veckor skulle jag tro innan den är slut igen.
Förr tyckte jag inte så mycket om att äta rester och jag tyckte det var ganska tråkigt att äta samma mat flera dagar i rad.
Nu när jag vet att dom i Uganda av 365 dagar på ett år äter posho och bönor iallafall 360 av dem då känns det inte som läge att klaga särskilt mycket ändå....
Han har rötter och han har vingar....
Med ens så slår det mig så tydligt att våra ungar har vi bara till låns.Vi har turen att få dem till oss,vi har lyckan att få lära dem det vi kan och vara med dem all den tid vi har.Vi ser dem utvecklas och växa och så en dag så är dom klara att stå på egna ben.Då ska man också finnas fast bara på håll.
Vi städar i huset där min unge ska bo.Där hans egna liv ska starta inom det allra närmsta på det sättet som han önskar leva det.
Det där lilla huset som andas Hampus och som redan innan han ens flyttat dit är en del av honom och hans historia.
Hans första egna hem,det är stort.
Anna
I deras värld vill jag vara
Jag ser våra små barn och tänker med ens Hur kan nån i hela världen låta bli att älska dem?
Vad har dom gjort för att förtjäna att inte vara det?
Jag tror att varenda en av oss här i den här delen av världen borde åka till ett land för att möta de där människorna och barnen som saknar allt det som vi har. Jag tänker att det nog skulle bli en vackrare plats att leva på då....
Tanken har aldrig slagit mig när jag varit i nuet i Uganda vad som kan hända med mig i kontakten med barnen på våran skola.Jag har bara tänkt på det efteråt,när jag kommit hem och allt har lagt sig.Då kommer tankarna ibland på att det är klart att jag förstår att barnen kan bära på sjukdomar och obehgligheter som inte alls är särskilt trevligt men ändå när jag är där så finns det inte på kartan att jag bryr mig om det ett endaste dugg.
I skydd av mörkret har deras små renrakde huvuden fått ta emot mängder av mina tysta tårar när något har blivit för tungt för mig att bära och jag önskar att jag kunde tacka dem för det.
Vad än dom kan tänkas bära på så är det ingenting som jag inte klarar av.
Jag känner dem så nära och det finns ingenstans jag hellre hade varit just precis nu än hos dem.
Anna
När majsen blir till mjöl
Vår tanke med att aldrig någonsin bidra med pengar till mat till Bristol fick vi ju vackert omvärdera för nåt år sedan då barnen helt enkelt inte fick tillräckligt.Vi kan ju inte av princip stå fast vid ett beslut bara för att vi en gång tog det när vi ser att barnen inte klarar sig.
Så nu den 19e varje månad så går där ner en summa pengar för att komplettera upp den maten som Eddie själv klarar av att köpa och för att ge barnen frukt varje söndag.
Så får han ta bussen och ge sig iväg ut på landet där maten ändå är snäppet billigare än i stan.
Månad in och månad ut.Alltid samma.Aldrig nog.
Här är det torkad majs som inhandlats.Som ska iväg till en kvarn och malas till majsmjöl,som sedan kokas till posho.
Maten som dom äter varje dag ihop med bönor.
Anna
I den vackraste av alla världar....
...så skulle vi säga att hela vår verksamhet rullar helt friktionsfritt,utan problem och utan någon vidare kamp.
I den vackra världen så skulle vi inte behöva be om hjälp med pengar till olika saker,skaffa månadsgivare eller behöva påminna dem som vi har som familjevänner om att betala om dom glömmer.
Men det ser inte ut så för oss.Det rullar inte utan problem och hela vår verksamhet bygger på att vi får in pengar.
Så är du familjevän till ett barn på Bristol,ta en titt om du har betalt, eller ta en funderare på om du vill vara med och fortsätta stödja vårt arbete.Det är okej att inte vilja men snälla meddela oss så vi vet isåfall.Vi är tacksamma för allt som du redan gjort.Vill du fortsätta så är ingen gladare än vi,men som sagt vi är också tacksamma för det du redan har gjort för oss ♥
Till er som månadsskänker....Tack ♥ 50 kr,100 kr,200 kr,400 kr....allt gör skillnad och vi är så tacksamma för var och en av er. Bara vet det.
Är det nån som vill bli månadsgivare? Hör av er till oss,vi behöver bli fler.
Till er som skänker ibland,då och då eller gjort det nån enstaka gång....Tack också till er. Det är värdefullt ♥
Bristol Academy är en karusell som inte går av sig själv alls.Det är tillsammans som vi gör den stora skillnaden och för det kan vi inte tacka er nog.Mina ord räcker inte alls till för att säga det vi känner inför det ni gör ♥
Anna och Jennie
Allt kan bli ett äventyr
Nu har halva sommaren gått och det är som att den inte på riktigt vill komma igång.Vet att det ännu finns tid men perioden av vackert väder kommer inte att bli särskilt lång.Just nu sörjer jag inte alls att jag valt att inte ta sommarsemester.
Inser att jag saknar tiden ibland från när barnen var små och varje dag kunde bli ett äventyr fastän man inte alls hade tänkt sig det ifrån början.Då när man längtade efter en stund i tysthet och ensamhet ibland för att man då inte förstod hur kort tid man har tillsammans med sina barn i själva verket och hur kort tid äventyr betyder samma sak för alla.
Tänker på ungarna på Bristol och på hur begränsad världen är för dem.För dem är livet en kamp mer än ett äventyr.De äldre älskar att åka med till flygplatsen när vi ska hämtas eller lämnas,bara för att se nåt annorlunda.
Spelningarna med bandet är stora grejer,kanske främst för att dom kommer iväg från den lilla lilla världen dom lever i.
För dom små barnen räcker skolgården till som den enda världen ett tag till för deras värld behöver inte vara så mycket större just nu,det bor ju trots allt en hel del trygghet i det lilla.
Anna
Det är inte det som skaver i mig....
2130 inlägg har vi skrivit här nu sedan december 2011.Jag har inte skrivit alla men många av dem och jag lever mitt liv ständigt med bloggen men framför allt med Bristol och Uganda i stort i huvudet.
För Jennie är det på precis samma sätt,kanske inte så mycket med bloggen för hennes del men allt det andra.
Känslan av att aldrig nånsin veta vart och hur långt vi kommer nå tär ganska hårt just nu efter drygt 9 år.
Känslan av att inte känna att oavsett vad man gör så är det tillräckligt.
Man hör från alla håll, och jag säger det till mig själv också, att vi gör tillräckligt för vi gör iallafall något.
Vi lägger vår tid,vi har lämnat våra hjärtan och vi kämpar för en bättre framtid inte för alla världens barn men för en liten liten del av dem.Vi är inte ensamma i vårt arbete för vi har mängder med människor med oss som på olika sätt finns både för oss för barnen,så det är inte det som skaver i mig egentligen.
Men när jag vet att en av min bästa människor har råttor som springer där han sover eller att vi kan förlora små barn i Aids eller nån annan skitsjukdom,eller att samma ungar är hungriga eller blir lämnade som att dom inte vore värda ens ett uns då är det överjävligt svårt vissa dagar att känna att vi gör det här tillräckligt bra.
Skumtomtar
2 maj 2015.Jag hade åkt till Uganda dagen innan utan varsel och det var min 40 årsdag.På kvällen åt vi på restaurang några stycken för att fira och på dagen firade vi på Bristol med skumtomtar som var över sedan jul!
Hemma är skumtomtar i maj en omöjlighet, i Uganda gick det hur bra som helst!
2 små älskade ungar...Lucky och Pafflus ♥
Anna
Bristol 2010
Bilder från gamla Bristol från vår resa 2010.Det var denna resan som vi för första gången tillbringade all vår tid på skolan och det är härifrån som allting startade.Länge efter att nya skolan stod klar så var detta fortfarande platsen som var Bristol för oss. Starten och tryggheten och dom första överväldigande mötena med människor som vi än idag älskar evinnerligt.
Nu vet jag att hemma är där hjärtat bor men det visste jag inte då.När jag ser bilderna så förstår jag att vi kände att vi var tvungna att göra nåt för att förändra för dem....Jag ser att vi gjort det.
Det var inga 400 barn på Bristol 2010....
Anna
Fruktdag och längtan
Fruktdag på Bristol Academy.Nytagna bilder som kom från Eddie igår.
Sockerrör fick dom den här veckan och det ser ut som nöjda ungar helt klart.
Älskar att få nya bilder därifrån men hjälp vad man längtar efter dem när man ser dem såhär,
i sitt liv och sin vardag.Så långt borta men ändå så nära ♥
Anna
Om man inte gör det hemma är man dålig då?
Hemmagjorda kanelbullar med hemmakokt flädersaft,egenplockade jordgubbar och hemmarullade köttbullar,fräscha dadelbollar,såklart hemmagjorda,hemmagjord brunsås och hemmagjort,hemmagjort och hemmagjort. Varför undrar jag,är det så vansinnigt viktigt att beätta att man har gjort sakerna hemma....? Är man bättre då än om man köper frysta kanelbullar eller köper dom på bageriet? Är man en finare människa om man äter hemmarullade köttbullar än Mamma Scans?
Jag är säkert ute lite på hal is nu men jag förstår verkligen inte varför man måste berätta att man gjort sakerna hemma...
Tänk om nån jobbar asamycket och har 2 små barn som hon eller han lägger all sin lediga tid på och så måste den känna sig lite lite sämre för att dom ungarna får köpt blandsaft från ICA.
Kanske är det lätt att säga att dom inte behöver bry sig men det kanske inte är så lätt alltid att inte göra det. Kanske gnager det där dåliga samvetet i dem att man inte riktigt räcker till så som man önskat och att då se att "alla andra" hinner,kan och gör så kan det hända att det gör lite ont,och det kan jag förstå.
När mina barn var små,och jag själv var liten så var det aldrig nån som sa att det var hemmagjort vad jag vill minnas för det var så man gjorde då.Men nu är det som att det har blivit nån tävling i mest hemmagjorda saker.
Tur jag inte är med och tävlar för jag hade sannerligen inte vunnit.
Anna
Glöm inte loppisen
Nu står vi med lite mindre än 2 månader kvar till vår Loppis och vi vill bara påminna er om den :)
Rensar ni hemma? Snälla spara det tilll oss och gör samtidigt då en jättetjänst för oss och våra ungar på Bristol.
10 SEPTEMBER är datumet ni ska lägga på minnet och sakerna kommer vi att vara på plats dagarna innan och ta emot i Medborgarhuset i Tvååker.Tidigare år har det blivit en stor loppis av det hela i sista änden och vi hoppas såklart på det också detta året.
Så snälla...Ta ett röj hemma och var med och gör skillnad!
Anna och Jennie
Grattis min älskade lilla stora unge!
Jag har jobbat natten och det kunde inte ha varit en bättre natt att jobba på.Fria tankar när lugnet lagt sig och inatt var det min yngste som var där hela tiden.Han fyller 18 år idag och jag förstår faktiskt inte vart all den tiden tagit vägen.Den där pojken som ingen trott varit min för att han är så lik sin pappa.Men han är det,min alltså.
Yngst och lite bortskämd om man frågar hans syskon.En virvelvind utan dess like men som skänkt oss så mycket glädje och lycka.Elias har aldrig försvunnit i mängden på nåt vis.
Den av mina barn som man inte riktigt ser en klar framtid på för att han vill så mycket olika saker.Han som ena dagen vill en sak och nästa dag en helt annan.Min yngsta människa som jag aldrig velat vara utan,som jag inte ens vet vem jag är utan.
Han fyller 18 år idag,och som att det inte vore nog så klarade han sitt körkort idag också.Vilken födelsedag...
När den långe,ranglige människan kommer ut ur bilen så vet hela jag att han klarade det.Det går liksom inte att ta miste på.Hela han är lätt och det han inte alltid tror om sig själv det tror jag om honom.
Stolt är jag så evinnerligt och i mitt hjärta bor han,alltid.
Elias...Grattis på födelsedagen och Grattis till körkortet!
Jag älskar dig bortom evigheten.
♥
Mamma
Det var då för 4 år sedan...
För 4 (!) år sedan skrev jag det här inlägget nedan....Saker har ändrats sedan dess. Nu vet jag att med hösten kommer blogglivet,och att Eddie är inte längre kapabel att klara sig helt ensam.
Jag vet att Jennie skulle säga precis samma sak igen och jag är fortfarande lika rädd att dom ska tro att vi glömt att dom finns.
Att blogga på sommaren är egentligen helt meningslöst.....jösses vad dött det är överallt!
Bra förvisso för man behöver verkligen ta vara på den lilla sol som vi får i det här landet och vara ute.
Så jag tycker att det är alldeles bra och alldeles sunt men samtidigt så skrämmer det mig att det blir så tyst...
För det vi jobbar för, bryr sig inte om att det är sommar, semester och sol i Sverige....
Dom har fortfarande sitt liv som ska rulla på, och det måste det göra året runt,det får aldrig stanna upp.
Jag vet att Eddie ensam är kapabel att klara varenda unge han har tagit på sig därnere.
Men det lilla vi kan göra hjälper honom och underlättar litegrann, men aldrig att han inte skulle klara sig och barnen utan hjälp.Att vi kan underlätta och göra skillnad är en sak, men slitet är Eddies, dag in och dag ut, år efter år.
Vi är fortfarande så nya i bloggvärlden att jag inte riktigt vågar lita på allt blir bättre till hösten när alla kryper upp i soffhörnet igen.... Att människor ska hitta tillbaka hit och till våra barns liv igen...
Tänk om det blir som förut att ingen vet att dom finns?
När Jennie läser det här så vet jag att hon kommer säga till mig att
" Anna, allt händer av en mening! Nu är det så här och då händer nåt annat istället."
Och jag vet också att det är så.....jag är bara så himmelens rädd att barnen ska tro att vi glömmer av dem och inte finns för dem längre....det är alldeles för många före oss som gjort det.
Anna
Det måste vara så svårt...
Jag tänker verkligen ofta på hur det är att vara kvinna i Uganda.Att vara någons fru där måste verkligen vara hur svårt som helst. Dom är så långt ifrån jämställda man kan vara.Ogifta män och pojkar både städar och tvättar men när dom gift sig så verkar det som att allt det faller på kvinnans lott. Mannen kan ju iallafall inte dra till med där att han klipper gräset eller sköter bilen för det har dom flesta inte ändå.
Jag tror att dom skulle uppleva vårt liv här som väldigt enkelt och att vi är lite lata som kvinnor.På det viset vi blir sedda på finns liksom inte där.
Jag vet att jag pratade om det för ett par år sedan med en Ugandisk kvinna att dom på nåt sätt försöker göra sig oboroende utav mannen fastän dom gör det i tysthet.När dom har tillräckligt med pengar att klara sig ett litet tag så lämnar dem hemmet,ibland med barnen men lika ofta utan.Tänk att vara så beroende av en man bara för att överleva?Inte konstigt att många av dem så så vansinnigt bittra ut...vad har dom ens att leva för?
Den här kvinnan har inget med inlägget att göra och hon ser inte heller bitter ut.Vid sidan om henne har hon ett litet stånd där hon sålde torkad fisk och kryddor tror jag det var,för sin och för sina barns överlevnad.
Anna
Eivor,flickan och byxorna
Så många gånger har jag tittat på våra foton men så ofta hittar jag ändå bilder jag aldrig tidigare lagt märke till.
Titta på den här...suddig men med så mycket värme.Eivor vid vår klädutdelning med en av våra töser.Kanske det första paret byxor hon kommer äga och kanske en stund av uppmärksamhet som hon längtat efter hur längesomhelst. När jag ser såna här bilder så vat jag att vi gör rätt som åker ner såpass ofta som vi ändå gör.
Det handlar ju inte bara om att bygga och utveckla skolan till nåt stort utan också att ge barnen något att minnas, om än det "bara" är en stund med Eivor och ett par nya byxor.
Anna
Min semesterkassa går dit jag önskar...
Väldigt sällan så reagerar jag på vad folk säger och inte särskilt ofta berättar vi sjävlmant längre vad vi håller på med,för det behövs inte.Men så idag så var jag iväg en sväng och så var det en som stod med en insamling till en organisation och undrade om jag ville skänka en hundring. Jag tackade nej av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte ville. Då säger människan....100 spänn av din semesterkassa,drabbar det dig eller?
Jag känner att blodet rusar i huvudet och säger snabbt till mig själv att det här nickot vet ju inte vad ni gör.
Lika snabbt kommer nästa tanke att oavsett det så säger man faktiskt inte så.
Jag går lite närmre och säger lite tyst att jag kanske kan få berätta för dig att vi har byggt en skola för fattiga och föräldralösa barn i Afrika och om det känns okej för dig så lägger jag min semesterkassa där istället?
Jajaja det är klart får jag till svar,jag skämtade bara lite....
Inuti mig känner jag att det var ett väldigt inte alls roligt skämt.Ingen har ju skyldighet att skänka pengar till nån annan.
Och man kanske ska tänka till lite innan man ber om hjälp.
Iallafall blev det ingen hundring dit,inte idag och det kommer inte bli det en annan dag heller. Sådetså.
Anna
Fredag igen
Så var det fredag igen och det känns knappt som att veckan innehåller några andra dagar än just fredagar och måndagar och tiden går vansinnigt fort.Jag står inför en ledig helg och det är ganska skönt samtidigt som jag aldrig haft ett arbetsliv utan att jobba helger och obekväma tider så jag vet inget annat.Vädret hade väl kunnat vara lite bättre kan man känna,jag känner mig rätt pepp på lite lata stranddagar nu.Jag har tagit beslutet att avstå från sommarsemester men tiden för stranden finns ju alltid.
I år finns det dessutom en liten tjej som ska uppleva sin allra första hela sommar och som mormor till den där lilla så vill man ju såklart hinna med henne också.Jag vill inte se tillbaka på tiden sedan och känna att jag aldrig fanns för henne.Hon har världens bästa mamma och pappa och då måste ju jag vara en mormor av världklass också!
Men nu fredag...och jag,jag lär inte ta mig några längre sträckor idag,för att idag så måste jag inte.
Ha en fin helg!
Anna
40 blev 200 och hjärtat större än förståndet
Att säga Nej till saker som behövs på Bristol skapar såklart en känsla av otillräcklighet hos oss.De 40 boende barnen som var där när allt började växte stadigt till 70,120,150 och nu 200.
Alla de barnen påverkar vår situation så otroligt mycket.
200 barn som ska ha tallrikar och muggar att äta ifrån.200 som kan bli sjuka.Alla som behöver filtar,madrasser,och en sängplats.200 som ska ses för dem som dom är.
Vi såg aldrig de här barnen komma,så fort gick det.Hade vi vetat vilken oerhörd skillnad det var att hantera 200 i jämförelse med 40 så hade vi antagligen diskuterat saken hårdare med Eddie men nånstans är det beslutet inte vårat fastän det nu påverkar oss massvis.Hade han själv vetat hur tufft det är hade säkert också han hållt antalet barn nere,men ibland är hjärtat är större än förståndet...
Anna
Varje krona...
Jag skriver och skriver och skriver men det kommer inte ett enda ord enkelt från mina händer. Det dunsar bara och jag vet inte ens vad jag vill säga.Ibland är det så men jag är inte van vid det.Men jag låter det vara för idag.
En liten påminnelse bara om vår insamling...den pågår ännu och varje krona gör skillnad.
Swish: 123 268 38 94
Konto Varbergs Sparbank:8388-1,4 140 970-7
"Bristol 2017"
Be Gentle
Kanske borde många av oss säga det här till oss själva ibland? Kanske borde vi vara mer nöjda och veta inuti att gör vi bara det bästa vi kan så kan vi inte göra nåt mer sen.Det är okej att misslyckas ibland för ibland lyckas man också men det glömmer man så fort. Kanske borde man verkligen prata med sig själv på ett mycket mer ödmjukt sätt så att man på riktigt förstår att man gör sitt allra bästa, alltid.
Två små stjärnor
Dom här godingarna hade vi med oss när vi gjorde ett båttur på Nilen 2015.Eddies dotter Victoria och lille Lucky som är fadderbarn till min dotter Linnéa.Det var en fantastisk dag för dem törs jag lova.
Det händer sällan eller aldrig att dom kommer iväg på sånt här så dom här två fick sig absolut ett minne för livet ♥
Anna
Med förtroende så växer man
Den lilla flickan,Margret bär bollen som om det vore den värdefullaste skatt och för henne just då var den nog det.
I ärlighetens namn så funkar det sådär bra med leksaker på skolan.Vi har det alltid med oss och dom får alltid ha det när vi är där men har man inget så blir det gärna att någon vill behålla dem för sig själv istället för att dela med sig.Det är lätt att allt bara försvinner men vi har kommit på nu att ger vi ett specifikt barn ansvaret för det vi lämnar ut så får vi stort sett alltid tillbaka det och barnen kan leka med det igen istället för att det bara är borta på en enda gång.
Här var det Margret som ansvarade för bollen,med den äran ♥
Anna
Pafflus och Flamin
Bilderna har nåt år på nacken men det ser likadant ut ännu.Dom lär varandra vad som ska göras.
Här är det Pafflus i lila som lär Flamin i orange. Pafflus små händer i ett stadigt tag om Flamin och sen är det upp till Flamin att lära sig att känna av musiken.Dom allra flesta har det i sig och kan klara av att spela men alla gör det inte.En del blir klart lysande stjärnor och spelar allt till slut,det är ganska fantastiskt att se.
Anna
