Som så många gånger innan så är det otroligt svårt att samla sig för att i skrift få ned det som sammanfattar veckan på bästa sätt. Orden räcker inte till och känslorna tar lätt över för det man känner när man tittar igenom alla korten. Det är först idag som jag har satt mig ner för att ordentligt titta igenom korten och alla kort säger så mycket när jag ser dem.

 

Dels längtar man så man tror att man går av på mitten sedan så undrar man hur dom mår efter vi lämnat dom. Längtar och saknar dom oss lika mycket så som vi längtar efter dom. Vem säger god natt till dom på kvällarna nu när inte vi är där för att säga det. Vem torkar tårarna på dom små som är ledsna när inte vi är där. I vems knä somnar dom nu när inte vi är där.....  Jag vet att det finns ett svar som som är lättast att hålla sig vid och att låta sig tro är det rätta svaret men sanningen är ändå den att ingen av oss vet om vi gör mer nytta än sorg genom våra besök på skolan. Men jag låter mig envist tänka att det vi gör är till det bättre för barnen för det är väl ändå helt fantastisk om vi kan ge dom alla denna uppmärksahet om inte varje dag så i alla fall varje dag i en hel vecka.

 

Veckan har varit så otroligt glädjerik, rolig, ledsam, spännande, överraskande ja jag tror att alla känslor som finns upplevs under våra resor. Dom sena kvällarna på hotellet med massa av skratt och allvar. Dagar när vi äter chips till lunch, eftermiddags fika och kvällsmat. Punkteringar mitt ute i ingestans i ett totalt mörker. Ugandas fina underbara natur och allt som finns i den. Vänliga leenden med ögon som visar tacksamhet och så vidare. Det finns mycket som rymms under en vecka och vi/Anna ska försöka få fram dom alla till er.

 

Barnen och ungdomarna finns i masssor och dom berör oss och dom ger oss massa energi till att fortsätta vårt arbete! 

 

Jag kanske ska hålla mig till Eddies ord för att stärka mitt sinne just idag:

 

- Vi kan inte alltid vara bäst, men vi kan göra det bästa vi kan!

 

 

 

 

 

Jennie

 

 

Hur fort kan en vecka gå ens? Min tanke att blogga från Uganda går alltid i stöpet.Från tidig morgon till sen kväll har vi varit igång och vi har haft en fantastisk vecka tillsammans! Alla har verkligen gjort sitt yttersta och det är så otroligt roligt att få vara en del i allt det här.

Igår lämnade Jennie och de andra Uganda och idag känns det onekligen lite tomt och lite ensamt måste jag erkänna...Men det ska säkert lösa sig om nån dag skulle jag tro.

 

Efter en oerhört intensiv vistelse så tar jag idag en slappardag.Vi har städat rummet och tvättat våra kläder men mycket mer kommer nog inte att bli gjort skulle jag tro,tycker att det drar i ögonen hela tiden fastän klockan bara är 12.45 här.

Jag fick en snabbrapport från min dotter Linnéa att resan hem gått bra för dem och det känns skönt att veta.

Mitt internet är långsamt så att ladda upp nya bilder idag är inte att tänka på dessvärre.Men nu kom det sent omsider en liten rapport iallafall...Uganda äger,som alltid!

 

Vi är där.Vi är framme vid dagen innan avfärd och det är lätt den bästa dagen.Det mesta är packat och det är mest småpill kvar.Och imorgon vid den här tiden så har vi inte långt kvar alls.Vi är fortfarande i luften men vi är nästan där.Som vanligt tar vi vägen via Amsterdam och Kigali i Rwanda innan vi landar i Entebbe i Uganda.

 

Jag lovar ingenting med bloggen men jag hoppas att skriva iallafall litegrann om hur vi har det.Jennies favorit är ju som ni vet inte att skriva men vem vet...hon kanske överraskar oss när dom kommer hem igen och levererar nån kul historia,den som lever får se helt enkelt annars ska jag göra vad jag kan när jag kan!

 

Vi ser fram emot en gemensam vecka allihopa innan dom andra åker hem,sedan stannar jag i ytterligare 2 veckor.

Det ser ut att bli hutlöst mycket regn så jag är glad att det inte är en solsemester vi ska åka på.

Men vi är taggade och vi är laddade...Bristol,nu kommer vi <3

 

 

 

 

 

4.10....och jag slår upp mina ögon.Heja mig.Jag vet med en gång att jag inte kommer att somna om men jag måste försöka jag ska ju jobba idag.Jag vrider och vänder på mig och allt är tyst.Inuti mig går jag igenom allt igen,har vi packat rätt?Har vi glömt nåt superviktigt?Det snurrar på.

Att komma till jobbet ska bli skönt.Där är det fokus 100 % som gäller.Där finns det inte utrymme att tänka på väskor,packning,afrikanska barn och annat.Där är man närvarande i nuet hos en annan människa som litar på att jag vet vad jag ska göra.

 

 

Men ikväll när jag kommer hem då är det inte särskilt långt tid innan vi ska ge oss iväg igen.

Uganda...för tionde gången.Tänk vad mycket annat jag kunnat se istället för det?Tänk vad mycket annat jag kunnat göra...? Jag kunde ha varit på 10 andra olika platser i världen ändå så dras jag tillbaka till detta lilla,lilla land som saknar så mycket.

Kommentaren har hörts många gånger.Och nej,i många av fallen så är dom inte det.

Har dom inte löss? Jo,en del.

Är dom ens friska? Ja...så friska och pigga som man kan vara när man äter samma mat varje dag och inte blir tankad på de energier som man som människa behöver.

Är du inte klar snart? Klar med att åka ner till Uganda gång på gång? Hur ska jag veta det?Jag visste ju inte ens att jag ville vara där från första början och då är det svårt att veta när man är klar också,men jag skulle tro att jag känner när jag inte vill mer.

 

Tänk att vi vet så lite om vad livet ska erbjuda oss? För en del är lycka att se olika platser,äta fantastisk mat och sen bada i poolen,en annan vill bara vara hemma och inte uppleva alls.Nån vill sitta i en spelhall med tusentals andra och får sin livs upplevelse där och jag,jag vill till Uganda för det är en del av min lycka.

 

 

 

23 stora resväskor,8 mindre handbagageväskor,ytterligare 8 ryggsäckar/småväskor, där har ni packningen för 2015 års Uganda resa! Herregud vad mycket väskor vi har packat....och jag undrar i mitt stilla sinne hur tusan vi ska få med oss allt det här,och jag undrar ännu mer hur våra vänner i Uganda ska få till transporten av väskorna när vi väl är framme...Deras packningsförmåga är i klass med en svensk 7 åring,utan att vara elak.Dom kan verkligen inte packa och dom vill inte att vi gör det,för det är ju deras sätt att hjälpa till.

2 bussar har vi bett om men om 10-15 stycken vill åka med och möta på flygplatsen ,ja då är det inte så mycket plats kvar för väskor iallafall. Men Men...det är ingen idé att tänka på det nu ,det får lösa sig på nåt vis som det alltid gör.

 

Det var en tämligen stor lättnad när vi för ett par timmar sedan klappade ihop de sista väskorna Jennie och jag.

Nu har vi en dag kvar att jobba och sen så får vi äntligen ge oss iväg!

Behöver jag säga att det känns mer än bra?

 

Ibland kommer det verkligen över mig att vi får uppleva så mycket, och tänk att vi har fått uppleva Afrika med våra egna barn...Tänk att våra barn har sett hur världen ser ut på riktigt och dom har inte tagit den minsta skada utav det.Tänk att dom är precis som vilka ungar som helst bara att dom har sett lite mer än många andra.Dom har inte rest särskilt mycket men dom har sett en del av världen som dom flesta aldrig besöker,än mindre upplever.

Våra barn har levt med Afrika i många år nu och dom har fått vara en del av det i den utsträckning dom själva önskat,vi skulle aldrig tvinga dem. Men absolut är vi väldigt glada och tacksamma att alla faktiskt velat vara en liten del av vårt Afrika.

 

 

Det känns så jäkla galet att jag inte ens kan beskriva det....4 dagar sen är vi där. Jag som i samma stund jag kliver på planet hem börjar fundera på hur jag ska gå tillväga för att så snabbt som möjligt kunna åka tillbaka igen.

Landet som jag 1000 gånger önskat att jag aldrig hamnat i men som jag ändå älskar så evinnerligt.Människorna där som fått mig att bli nån helt annan som ser saker som jag inte visste fanns och så fått mig att göra saker som jag inte trodde att jag kunde.

Chansen vi fått, jag och Jennie att förändra livet för andra får man inte varje dag men vi fick den,och vi tog den men jag slutar aldrig att fundera på varför det hände.

 

Flera gånger i veckan ska vi ta beslut som kan förändra livet för hur många människor som helst på ett bra eller på ett dåligt sätt, det beror på vilket beslut vi tar,vilket beslut vi kan ta vid just det tillfället.

Ibland förstår jag att vi är lite trötta...som nu.Det snurrar liksom bara på fortare och fortare och snart är vi där,men då...då när den allra första ungen hoppar upp i famnen och kramar hårt och länge då vet jag att allt det trötta försvinner i samma sekund och jag vet att jobbet vi gör är värt allt.

 

 

 

 

Det är några enormt stressiga veckor som ligger bakom oss och nu återstår bara dagar innan vi ger oss iväg till Uganda igen.Arbetsbelastnigen är fortfarande hög eftersom vi har mycket olika delar som ska tas i inför den här resan som vi normalt inte gör när vi reser.Visaansökningarna tillexempel och julklapparna till alla barn...

 

Men med ett rekordhögt deltagande av våra familjevänner och med ett 20 tal frivilliga som anmälde sig att köpa julklappar till de barnen som inte har familjevänner så har allt löst sig fantastiskt bra och vi har behövt fixa julklappar till 5 barn istället för dryga 60 som förra året. Vår tid har lagts på att fördela det arbetet istället och vi är så evinnerligt tacksamma för den hjälpen,det är svårt att förklara den lättnaden.... Nu köper vi till 4-5 väskor för de pengarna som en del familjevänner bidragit med för att frakta ner julklappar och skumtomtar så vet vi att det kommer att bli ännu en jul för dem att minnas,precis som vi önskar.

 

 

Det är lätt att tro att det rasar in pengar till oss,och absolut så får vi hjälp,inget snack om saken men 450 barn drar sina kronor kan jag säga att hålen är så oändligt stora.

Men vi ber om hjälp för att försöka lösa det mest akuta nu när vi  kommer ner och vips så rasslar det till lite på kontot och människor ger helt osjälviskt till våra barn.Det värmer mer än vad nån förstår,och utan att förringa storleken på summorna som kommer in så förstå vilken skillnad det gör när många skänker 100 eller 200 kronor...Skillnaden i den människans liv som skänkte den pengen kommer inte att märkas men för en fattig människa så betyder den allt.

Så Tack för allt ni gör för oss...vi vore ingenting utan er.

 

                       

 

Hjälp vad mycket väskor vi har....Igår packade vi och har bommat igen dom flesta väskorna som nu är till bredden full av allt  och ingenting.Vi är inte i närheten av att få med det vi hade tänkt oss men det är inte mycket vi kan göra åt det utan det får vara så.

Jag och Jennie tillsammans med våra mammor,min Linnéa,Jennies Amanda och Eivor. Vi behöver inte säga så mycket längre Jennie och jag utan det börjar bli luttrade väskpackare vi har i vårt team,fantastiska var och en av dem och vi är så tacksamma att dom alltid finns där för oss. 

Massvis med skratt,blandat med lite allvar och mycket gliringar med hjärtat på rätta stället så har ni vår kväll och fastän det är massa arbete att packa så är det ändå så sjukt roligt när det får ske under såna former.

 

 

 

 

 

 

Vi får uppleva så otroligt mycket saker som vi missat annars tack vare vårt arbete med Bristol. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag hade besökt Varbergs kyrka en lördag i oktober och lyssnat på ett par gosskörer om det inte vore för att kollekten skulle gå till Bristol och vi skulle prata lite om det...Men jag kan säga en sak,jag är så otroligt glad att jag var där!Och ni som inte var där,ni missade nåt för dom var helt fantastiska!

Ledare som lagt ner hela sin själ i det här och killar som gjorde allt så bra.

Det var lätt en eftermiddag som man kommer att lägga i hjärtat och plocka fram en dag som man behöver lite extra kraft! Tack Christina och alla ni andra... <3

 

Idag kl 16 är det dags.Musikalen i Varbergs kyrka där kollekten kommer att tas upp till våra älskade ungar i Uganda.

Summan såklart högt oviss men det spelar liksom mindre roll,för vi har allaredan blivit sedda,dom har velat göra nåt för oss och för våra barn.Bara det i sig är en vinst.

Jag och Jennie ska fram och säga några ord i kyrkan och jag som fullständigt avskyr att prata inför folk kan känna illamåendet skölja över mig redan nu....

 

Men egentligen förstår jag inte varför jag tycker det är så hemskt.Det vi vill säga behöver vi inga papper för det finns så fastetsat i hjärtat redan...och dessutom har jag en radiokändis bredvid mig i Jennie och hon är inte så blygsam...I alla fall var hon inte det igår när hon charmade brallorna av programledaren i radio P4s Tur på Hjul!

Jennie gjorde sin sista dag på Korv me mos igår och tydligen så lyssnar dom på just det radioprogrammet på fredagar (Jennie gillar det verkligen.)

Iallafall så bestämde sig Jennie och hennes kollegor för att ringa in till programmet för att tävla mitt i morgonbestyren,vilket bara det är en bedrift,och så kommer Jennie fram och blir utvald och får svara på frågor och tävla i direktsändning!

 

Jag satt på riktigt hemma i soffan och tjöt fullständigt av skratt efter att Jennie skickat ett sms om att sätta på radion!

Men hon gjorde det jättebra och tillsammans med Eva och Helena så kammade dom hem storslam i form av en trisslott,en cdskiva och 3 biljetter till Sibbarpsrevyn! Heja er!

 

 

Så.... vad har jag att vara nervös för egentligen?

Jag bollar väl bara över det som ska sägas till Jennie så löser sig allt!

 

 

 

 

 

Länge har min dotter Linnéa tyckt att vi borde ha ett instagramkonto till barnen på Bristol. Jag har stretat emot lite...(eller mycket) MEN... man är väl inte sämre än att man kan ge med sig så nu finns vi där också!

Ansvaret för detta ligger på Linnéa så vi sköter inte det själva men vi är oerhört glada över att få hjälp med det och det ska bli intressant att se Uganda ur hennes vinkel litegrann fastän det ändå är från våran..

 

barnenpabristol  har hon valt att kalla kontot så vill ni se mer från livet och vårt arbete med barnen i Uganda så in och följ oss där!

 

 

 

 

 Glada är vi såklart,och tacksamma! Och vi hoppas såklart att så många som möjligt kommer!

 

 

 

 

 

Jag hör hans andetag bredvid mig och jag vet att jag kommer hem till en annorlunda verklighet den här gången när jag återvänder från Uganda i November.Han andas lugnt och han har sovit hela natten utan uppehåll och jag har haft tid att tänka på allt han lärt mig på den korta tiden vi har haft.Hur rädd jag var från början och hur säker jag var på att jag aldrig kommer att lära mig vad han behöver.Men jag har lärt mig,inte allt för den vägen är otroligt lång men vi klarar av hans vardag och det är bra nog för nu.

 

 

Tänk att det är dom mest otippade människorna i världen som lär en mest saker.Dom som man inte alls förväntar sig ska göra det för man tror inte det om dem. Min bror,killen jag jobbar med,och människorna i Uganda.

Jag hamnar utanför min trygga värld och måste lära mig att leva på nytt,faktiskt känns det så när man blir ensam efter att ha levt i en tvåsamhet,iallafall för mig.Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vissa situationer som jag tidigare var helt trygg i för det är annorlunda nu.

 

 

Jag har alltid haft svårt för att komma hem efter att vi varit i Uganda.Jag har känt en enorm frustration över att allt känts så meningslöst på nåt vis.Att vi klagar på onödiga saker och att vi aldrig är riktigt glada för det vi har.

När jag har sett brända barn som skadats av sina egna familjer,barn som burits ut döda inlindade i vita lakan och barn som sovit på kartonger på gatan mitt i Kampala City då är det inte så lätt att lyssna på det som vi ser som problem här,för jag tycker inte att dom är stora längre,jag kan inte tycka det och jag vill inte tycka det.

 

 

Jag vill inte ha ett bekvämt och enkelt liv längre.Jag vill leva mitt liv.Jag vill inte vara någon som står jämte och tittar på.

Jag vill lära mig nya saker,helst varje dag om det går.

Vi lever här och nu säger Jennie alltid....men gör vi verkligen det? Hur många människor är inte bara?

Hur många av oss glömmer inte av att verkligen leva livet istället för att bara vara en figur i det som passerar förbi oss?

Många skulle jag säga.Det är många som glömmer att leva för det är alltid lättare att stanna i det trygga för då vet man vad man har och vad man ska göra i varje situation på dygnets alla timmar.

 

Jag har inte en aning om hur mitt liv kommer att bli och ibland är jag rädd för att jag inte vet det.

Men kanske är livet ändå för kort för att inte göra det man drömmer om och verkligen vill?

Vi vet ju trots allt inte när det är slut.

 

 

 

Idag fyller den människan år som är en av de människorna i världen som betyder mest för mig,min mamma.

Jag förstod aldrig storheten i hennes arbete med oss barn innan den dagen då jag själv blev mamma,men det är kanske så det är,man förstår inte riktigt innan man är där själv.Men då förstod jag och jag är så evinnerligt tacksam att det blev just hon som blev min mamma och sedan mormor till mina barn.Vi är idag en sammansvetsad enhet som står väldigt stadigt var och en för sig men som tycker om att vara tillsammans,vi har väldigt roligt helt enkelt.

 

Mamma har stöttat vårt arbete med Bristol från början egentligen,fast lite vid sidan som alla andra.Hon har lyssnat när jag velat berätta och hon har tagit mina tårar när jag varit frustrerad över något.Hon har ställt frågor och verkligen försökt förstå vad allt handlat om.Och hon gjorde det till en viss del,betydligt mer än många andra men inte helt ut,för det är samma sak där,man gör inte det innan man själv är där.

 

 

Förra året var det dags kände hon...nu ville hon också dit.Dit där hon vet att mitt hjärta är för att hon på riktigt skulle förstå vad som händer.Jag var ju redan på plats förra året när Jennie kom ner med alla dom andra och jag kan känna känslan när jag såg dem komma på flygplatsen efter 6 långa veckor...och hur stor man än är så är alltid mamma,mamma.Det är tryggt.Tryggheten är också den anledningen att det alltid är min mamma som lämnar mig på flygplatsen när jag reser ner till Uganda.Jag vill se hennes lugn när jag åker upp i rulltrappan och jag vill se hennes hand i en sista vinkning när jag går igenom den första kontrollen.

 

 

Nu är det dags igen för precis som jag visste så blev hon fast.Alla svarta ansikten som hon såg i en massa dom första dagarna växte fram till människor.Människor som tog sig rakt in i hjärtat på henne.

Idag vet jag att hon är beredd att göra nästan precis vad som helst för dem hon också.

Jag vet att hon slogs av hur hemma vi kändes där jag och Jennie,hon hade inte väntat sig det riktigt.Hon förstod att allt inte handlar om pengar och att bygga, utan det handlar om relationer och om människor som kommit att bli en del av vårt liv.

Hon såg allt det där och hon förstod det utan att jag behövde säga det.

 

 

                                                  Så mamma...Grattis på födelsedagen,dig älskar jag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min storebror har inte riktigt förstått vad jag och Jennie sysslat med Afrika förut....Men nånting har hänt och han vill vara med! Han vill också jobba för barnen,dom bruna barnen! När vi hade loppisen var han där och hjälpte till och slet och bar och packade upp grejer och idag när vi var hos våran mamma så kom han högtidligt och lämnade fram ett kuvert till mig... Pengar till festen för Bristols barn...<3

Alla pengar betyder massor,en del värmer bara lite,lite mer... Han är världens finaste helt enkelt.

 

 

Imorgon är det den 4 oktober...Dagen som vi satt som sista dag för våra familjevänner och julklappsköpare att lämna de julklappar som de hjälpt oss att köpa till barnen på Bristol.

Vi hoppas såklart att dom flesta har fixat det och hör av sig så vi kan ta emot gåvorna och börja packa dem i väskor också. Tiden går fort för oss nu och vi är såklart supertacksamma för all hjälp som vi kan få och har fått!

 

 

Hör av er om ni tänker på nåt eller hur/när ni vill lämna julklapparna! Svarar vi inte så skriv ett sms!

 

                                                                             Tack <3

 

Anna     073-0323343

Jennie   0731-545305

 

 

Lika lätt som man är i sinnet ena dagen lika tung kan man vara dagen efter.Då när tankarna kommer att man faktiskt lämnar sina egna barn igen för att ge sig iväg till andras.Förvisso får jag med mig 2 av mina 3 åtminstone 1 vecka men min minste lämnar jag kvar hemma med sin pappa för att han vill inte åka med,Afrika var inte hans grej.

Att han är 16 år spelar ingen roll i sammanhanget jag är ändå utan honom i flera veckor och jag tycker inte om det.

Jag älskar att åka till Afrika men jag älskar inte att inte alltid vara med mina barn.

 

Väl på plats i Uganda så kommer tiden att rusa iväg,det gör den alltid.Inte ens när jag var iväg i 9 veckor så gick tiden långsamt.Man hinner knappt reagera innan man sitter på planet på väg hem och funderar på vad tusan tiden tog vägen och man är full av nya erfarenheter,tankar och känslor igen.

 

Man hoppas som alltid att vi gett dem nya lyckliga minnen likväl som man själv fått dem.Man hoppas att man snart ska vara tillbaka hos dem igen och att man inte gjort nån skada genom att älska dem och sedan lämna dem i samma mening.Man hoppas att när vi släpper upp lyktorna i mörkret den allra sista kvällen att varenda en av de önskningarna som skickas upp slår in för att barnen är värda det.

Sen hoppas jag att Eddie ska orka kämpa så länge det nånsin bara går för varenda unge.

 

 

 

 

Jag gick och la mig med ett leende på läpparna igår och jag tror faktiskt att jag somnade med det där också.

Det finns ingenting som är så skönt som när saker börjar falla på plats inför våra resor.

Vi får en klippmaskin med skär skänkta till oss igen fastän hon redan skänkt en förut,vi kan hämta en full bössa med pengar på ett ställe som samtidigt ber om att få en ny att fylla.Julklapparna till barnen börjar trilla in och sakta men säkert fylls det på med väskor som är packade istället för tomma.En och annan krona trillar också in till festen som vi hoppas kunna ha tillsammans med barnen.

Vi gjorde en runda på Gekås jag och Jennie igår och fick med oss det mesta hem av vad vi hade tänkt oss och det lättar såklart.

 

 

Vi har 17 dagar kvar och massvis med saker som vi ska göra men ändå så känns det inte särskilt stressigt ännu eller för den delen jobbigt.

Jag känner mest en galen lycka.Lycka över att vi snart är där igen och att vi snart kommer få se dem stå där på flygplatsen med armarna sträckta i luften och med ett leende från öra till öra.En lycka för att jag vet att dom är precis lika glada som vi är att vi äntligen får vara illsammans igen.

 

                                                                                 Anna