Just idag kanske allting löser sig....
När vi är ute och pratar och föreläser så är det sällan för stora grupper av människor. Oftast är det slutna sällskap med ganska få vilket gör att känslan kan bli tämligen hemtrevlig vilket ju är skönt när man inte är så van eller bekväm att pratat inför folk. Tanken på att det en dag ska sitta precis den där rätta människan och lyssna på vad vi har att säga,just den människan som är lösningen på alla problem den är ganska häftig faktiskt.
Vi vet ju inte vilka dom är som sitter där och allt vi kan göra är att envetet och målmedvetet försöka nå ut med det vi vill säga så att vi berör på djupet.Det är defenitivt inte lätt alls men varje gång vi står där så kan man inte låta bli att tänka...
Idag kanske allting löser sig för lång tid framöver....Då känner man verkligen att vi inte har en aning om vad framtiden kommer att ge oss och att så länge vi inte ger upp så kan vi alltid vinna.
Anna
Den säger allt
Den här bilden...jag älskar den för den säger egentligen allt.
Vi kommer dit,vi öppnar våra famnar och vi låter dem som vill vara i dem vara där.
Det behövs inte mycket mer för barnen.
Barnen vet inte,och det ska dom inte heller göra,vilket arbete som ligger bakom deras liv.Det lilla deras föräldrar har gett dem och det lilla vi kan erbjuda dem ska dom inte ens behöva tänka på.
Alldeles för mycker tråkigheter har passerat i deras kort liv och då är det skönt att bli erbjuden en famn eller en varm hand en liten stund...
Anna
Det var inte som jag trodde...
Jag är så otroligt glad att vi tog beslutet en kväll för ganska längesedan nu att börja blogga om vårt arbete med Bristol.
Vi var helt gröna på det här med bloggning men jag var den som tog på mig att starta upp den för drivet för mig att skriva fanns där.Vi hade jobbat i det tysta under en längre tid men helt plötsligt så ville vi mer.
Jag trodde på riktigt att det här med att blogga skulle vara enkelt,jag såg framför mig hur vi skulle nå ut till tusentals av människor hur lätt som helst och på så vis skulle alla våra problem lösa sig.....
Idag vet jag att en blogg innebär nåt helt annat.Hårt arbete,en oändlig mängd med tankar och känslor som rör sig inut,grått hår för att man hatar att skriva och lyckokänslor för att man vet att man inte vore någon om man inte fick göra det.
Pressen man ibland känner för att leverera blogginlägg som berör och lyckan när man inser att man lyckades göra det fastän man inte trodde att det skulle beröra alls.
Bloggen idag känns helt ovärderlig.Inte för andra såklart men för oss.
Vi kan gå tillbaka och se tillbaka på allt vi har gjort och på alla upplevelse vi haft.
Vi hade aldrig kunnat minnas allt det här som hänt och det känns verkligen som en skatt att den finns.
När vi nån gång längre fram vill minnas vad som hände just nu så kan vi gå tillbaka och läsa och minnas att vi just nu har lyckats registrera 27 stycken ungar i P7 så dom får skriva examensprov och förhoppningsvis att en del av dem klarar det.
Vi kan också minnas att vi fick skicka ner pengar för att vi har 25 sjuka barn med huduslag som varar och vätskar sig och att det sprids i rekordfart....Alla minnen är inte lika bra men dom tillhör likväl livet och vi har dem samlade här,den vetskapen gör mig lycklig.
Anna
Vilka hade vi varit?
Jag tänker ofta ofta på vilka vi varit om inte vissa saker hade hänt i livet.Alla olika händelser som format oss till dem vi är just nu,om inte dom hade hänt,vilka vore vi då? Mina barn har trots deras ringa ålder varit med om väldigt många dödsfall.Människor som lämnat in både ofrivilligt men faktiskt också av egen vilja och det har såklart påverkat dem att vara med om det.Jag är uppväxt med en bror med down syndrom,hur har det påverkat mig?
Enbart positivt tror jag,men likväl har det ju påverkat mig.Vi har aldrig varit en vanlig grupp av syskon som vi varit om vi var tre alldeles normalbegåvade barn,så är det ju.
Vem hade Sam varit om han hade fått ha sin pappa hos sig längre än till han var 8? Och vilka hade barnen i Uganda varit om dom inte hade blivit lämnade?
Tänk om inte vi hade åkt och hälsat på Jennie,Martin och den lilla nya Amanda då för snart 20 år sedan och vår vänskap aldrig blivit,vad hade Bristol varit då? Funnits hade den såklart gjort för den där drömmen startade inte med oss.Nä...den startade långt tidigare när Eddie själv var ett av de där barnen som ingen på riktigt visste vad det skulle bli av.När han hade flytt från sitt hem med bomber vinande kring benen när han bara var sju år gammal men fann sin fristad hos en holländsk präst och på så vis överlevde ett liv som med största sannolikhet annars sett helt annorlunda ut.En pilgrimsvandring i Walusi förändrade Eddies liv ännu mer och jag törs lova att han aldrig ångrat den vandringen,men jag undrar hur allt hade sett ut utan den?......Inte såhär iallafall.
Anna
Vi roar oss bäst vi kan....
Om man har varit på utflykt en hel dag så kan det hända att man får punktering på vägen hempå både ett,två och tre däck så man måste stanna lite här och där och laga det.Då kan det ta några timmar extra som man inte alls räknat med men på det stora hela så gör det ingenting för vi har alltid så kul när vi är iväg. Aldrig massa gnäll och konstigheter utan alla bara kör på.
Så gör man vad som krävs för att alla ska vara nöjda och glada och nu senast fick också en publik som hette duga. Där satt vi ett gäng vita mitt ut i ingenstans och det var såklart hur spännande som helst....
Nån tar tag i de små för att roa dem.....
och andra roar sig på annat vis....
och hem kom vi till slut efter mycket om och men!
Anna
Jag bara undrar...
Vi har en pärm där vi har samlat alla barn som ingår i vårt familjevänsprojekt.En bild på dem,namn och ålder.
Tanken med den är att vi ska lära oss att känna igen alla och att vi ska lätt kunna koppla dem med de svenska familjevännerna. Sedan vi gjorde den pärmen har jag bläddrat i den en hel del men inte av de anledningar som var tanken utan mer för att jag så förtvivlat undrar vad det finns för historia bakom varje barn.Vem är dom egentligen?
Vad kommer det att bli av dem? Och vad vill dom själva göra med sin framtid?
Vi har dem i en pärm och vi ser deras ansikten men vem är barnet bakom...
Anna
Man borde inte behöva det....
Idag är jag trött.Utifrån och ända in. När jag blir sådär vansinnigt trött så drar tankarna igång ännu mer och jag vet att jag bara borde gå och lägga mig.Min killar har kommit hem för att var här med mig hela veckan och det känns skönt att ha dem på plats.Man lever lite mer när man har dem hos sig och jag känner verkligen hur mycket man saknar dem när dom inte är här.
Mina tankar går till Bristol och till Uganda och till den lilla flickan som så förtvivlat grät efter sin mamma.
Hur jag inte kunde få henne att sluta trots att jag vaggade henne i famnen i över en timme.Hur hon till slut la ner sitt huvud mot mitt bröst och somnade i ren och skär utmattning och hur jag inte vågade röra mig för att jag inte ville att hon skulle behöva vakna och sakna sin mamma lika mycket igen.
Nu har snart första terminen gått och barnen gråter inte längre efter sina mammor.Nu har dom vant sig vid att mamma inte är där för dem utan att dom får finns sin tröst hos sig själva eller hos ett annat barn...man borde inte behöva göra det när man är 5 år.
Anna
En liten dans!
Det kan ju hända att man blir dansesugen en dag och då är det bra att ha en Jennie! Majorine bjuder upp och Jennie hakar på utan att blinka.Det är det bästa med Bristol,man kan göra vad man känner och ingen tycker det är särskilt konstigt.
Eller jo...det kan vara konstigt! Nu senast jag var nere så hade jag ett par byxor med hål på knät.Dom var köpta sådana och jag tänkte inte mer på det innan ett barn kom fram och fingrade på hålet och sa:
Am sorry....If you want we can ask Mama Big to fix it,she knows well how to fix problems like this.
Tack älskade lilla unge för din hjälp!
Anna
Det går inte en enda dag...
Varje,varje dag så hanterar vi något som rör Bristol Jennie och jag.Det finns aldrig en enda dag som passerar utan att tankarna är där på ett eller annat sätt. Våran tanke var aldrig att det skulle bli såhär stort och att det skulle få ta så stor del av våra liv. Men det hände och det är svårt att backa bandet nu.Jag tror väl ingen egentligen trodde att det skulle bli såhär stort och jag tror faktiskt ännu att dom allra flesta inte heller förstår hur stort det är.
Våra familjer vet för dom är en del av det men andra har nog inte riktigt förstått vad vi gör ens och ibland ids man inte ens dra historien igen.
I vårt arbete för Eddie och Bristols barn så drömmer jag om en lite enklare framtid.Där varje människa förstår att all hjälp vi kan få betyder massvis.Att vi inte har tonvis med människor som hjälper oss att samla in pengar och att en hundralapp i månaden från någon kan göra att vi kan ge hundratals barn en framtid om vi är många som gör det.
Jag kan erkänna att framtiden skrämmer mig lite.Inte min egen men Bristols.
Vi kämpar för dem och vi vill inget hellre än att allt ska sluta i en framgångssaga utan dess like.
Men när inte ens alla i vår närhet förstår hur ska vi nånsin kunna nå ut till världen då?
Anna
Vi visste det.
Precis som vi visste så skulle vi komma att få sjuka barn på Bristol inom en snar framtid.När jag var nere senast så grävdes en vattenledning av vid ett vägbygge och allt vatten försvann i ledningarna i hela vår by Nabweru.
Kvar fanns bara brunns och regnvattnet att använda och då kan vi säga hej till sjukdomarna med en endaste gång.
Så nu har vi minst 5 sjuka barn med diverse sjukdomar där dom flesta kan härledas till dåligt vatten.
Vattnet var borta 4-5 dagar och det räcker.Vi har sett ett så jättetydligt resultat sedan vi köpte reningsverket till Bristol och fastän vi nu har sjuka barn så känns det bra att veta att det renade vattnet betyder så mycket för barnen.Och så håller vi en tumme att det stannar vid de sjuka barnen vi har just nu....
Anna
Våra killar!
Minns ni det där UF företaget som några killar startade,Samvetes-kolan UF? Det företaget där dom sålde kolor och kakor till förmån för våra barn.4 stycken 19 åriga killlar som tar studenten om bara några veckor som valde att göra en insats i världen för några som behöver det. Igår levererades de pengarna till oss,2300 kronor som kommer att användas på bästa sätt till våra ungar på Bristol.Det är inte utan att man känner sig lite stolt för att min egen unge är en av dem och glad för att det finns ungdomar som förstått att det går att göra skillnad med ganska små medel och utan en jättestor enskild insats om alla hjälps åt.
Så ett stort stort Tack till Hampus,Dennis,Jakob och Swahn,fyfan vad ni är bra!
Anna och Jennie
Det sliter på Eddie...
Det finns många saker som är svåra för oss att förstå i vårt arbete i Uganda med Eddie. Deras sätt att vara är så otroligt annorlunda i jämförelse med oss här i Sverige.Dom allra flesta här har en inre känsla för vad som är rätt och fel och det är lätt att följa den när man inte kämpar för sin överlevnad.I Uganda gör många det och gränsen mellan rätt och fel suddas snabbt ut och man gör det som krävs oavsett vad.
Det är anledningen till att vi bara jobbar med Eddie.Det får inte finnas en massa mellanhänder där saker kan gå fel.Han i sin tur har i stort sett ingen han kan lita på på plats och när han väl gör det så går det i stort sett alltid fel på ett eller annat sätt.
Problemet som uppstår för Eddie är att han har 1000 saker att göra och helst ska han göra precis allting själv för att allt ska bli rätt.Dygnet har bara 24 timmar även för honom och det sliter nåt enormt på honom som människa.
Vi sitter här och kan bara se på hur han sliter och göra allt vad vi kan för att underlätta för honom.
Men det är ledsamt att veta att det inte finns många där som ser storheten i arbetet som Eddie gör för Ugandas fattiga barn.
Anna
Det funkar ju!
Om man är en liten flicka i Uganda och tycker att livet är ganska gott att leva då bryr man sig inte så mycket om vad man har på fötterna.Då kan det hända att man tar ett par skor som passar ganska bra,hittar man 2 är det bra och är det en höger och en vänstersko är det högsta vinsten! En inte så ovanlig syn är annars det här...
Samma flickas fötter,lite olika skor och 2 vänsterdojjor,det funkar vansinnigt bra och sött är det så man dör en smula.
Anna
Jag känner mig hungrig på det!
Ibland när jag rör mig i Uganda med bara Sam och vi är på platser dit man normalt inte alls kommer som turist då är det som om man nästan vill nypa sig i armen.Att man får se allt det också i livet.Man kan ju välja att bara stanna hemma i all evighet och inte se nåt annat än sin egen baksida men jag tycker inte att jag lever tillräckligt då,jag vill mer.Jag har upplevt Uganda 11 gånger och har ändå så mycket kvar att se.
Jag känner inget riktigt driv att ligga i en solstol längre och inte göra nåt.
Nä...jag vill uppleva saker och jag känner mig helt hungrig på det! Jag har efter 1000 år av nej tillochmed börjat känna en liten lust till att se USA,eller New York egentligen är det jag vill komma till.Säkert alldeles fantastiskt påverkad av Jennies kärlek till just det landet.... Vi får väl se om jag hamnar där en dag.
Problemet just nu att resa nån annanstans för mig är viljan.Jag vill till Uganda.För att jag lever mest där.
Men samtidigt så vet jag att jag aldrig nånsin är utvilad när jag kommer därifrån för att det är så mycket att göra,man känner så mycket och man vill inte låta tiden gå utan att finnas till för alla de barn som behöver närhet.
Och fastän man aldrig är helt och hållet räcker till och fast det är slitigt så hittar man ett inre lugn som är svårt att hitta någon annanstans....
Anna
Jag undrar så...
Jag undrar så himla ofta hur det är att vara dom....Jag vet hur det känns att vara jag i vår relation,där vi hela tiden är dem med bäst förutsättningar,mest möjligheter,mest pengar och ja..mest av allt. Jag vet hur det känns för oss att möta dem och få vara en del av deras land och kultur.Men hur känns det att vara dem? Hur stor roll spelar vår närvaro för dem som människor? Att vår hjälp med pengar betyder massor,det vet vi ju men jag menar inte den närvaron utan den rollen vi spelar som medmänniskor till dem.Hur viktigt är det att få ha vita i sitt liv?Hur svårt är det? Eller hur lätt?
Eddie är uppvuxen och formad av vita så för honom finns inget annat liv än just det.Hans väg har alltid kantats av vårt sätt att vara.Men dom andra...ungdomarna och barnen,Mama Big och Sam och alla dom andra som också är en del utav oss,hur känns det för dem?
Vi har funnits länge för dem också så antagligen är också dom vana men jag skulle så gärna vilja veta på riktigt hur det är att vara dem...
Anna
All kunskap är viktig
Precis som här i Sverige så har vi såklart barn på Bristol som inte löser sin skolgång.Inte så att dom inte är där utan dom når inte målen kunskapsmässigt.I Uganda måste du klara olika prov för att flyttas upp till nästa klass vilket innebär att du kan gå om många klasser.Bra tycker jag till en viss del,knäckande när det inte funkar och du helt plötsligt är alldeles för gammal i jämförelse med dina klasskamrater.Har dom inte tappat motivationen till att lära innan så gör dom det absolut då.
Just nu har vi nåt unikt för Bristol och ganska unikt för hela Uganda tror jag faktiskt...Vi har en 14 årig kille som går i tvåan.Han har inte repeterat klasser utan han går i skolan för allra första gången nånsin.Barnen han går med är ju jättesmå men han bryr sig inte.Han är så glad och tacksam att han äntligen fått börja.Hur det kommer gå för honom är ju såklart omöjligt att säga men varje barn som får chansen till en skolgång ökar också sina chanser till ett bättre liv.
Det finns 2 riktigt svåra stadier att ta sig igenom där många,många misslyckas att sig vidare,det är Primary 7 som är sista året i grundskolan och sen har vi Secondary 4 som ställer till det.Många når inte heller dit utan slutar innan.
För dem som inte har förutsättningar att ta sig vidare så finns det andra vägar att gå i form av tekniska skolor.
Du kan lära dig att laga bilar,knyta hår eller nåt annat.Nackdelen med dem är att det är lite dyrt och det kan också vara svårt att ta sig igenom dem när du inte har baskunskaperna med dig sedan innan.Vi har några av våra Bristolungdomar som går en sån skola,där just P7 blev en för stor utmaning.
Att bara ha den drivandes runt på Bristol är såklart inte bra alls utan dom behöver ju ha att göra.Det handlar ju absolut inte om att dom är dumma utan att deras kunskap sitter i händerna istället och den kunskapen måste vi också värna starkt om.
Anna
Jag önskar jag kunde tro så som han gör
Hans tro på gud är så otroligt stark.Han är inte fanatiskt på något sätt men han skulle inte vara någon utan den.
Han berättar med inlevelse på hur han ser på det och med det livet han har så känns det väldigt logiskt och väldigt självklart att hans tro är där. Vem ska man tro på annars när livet sviker? Han pratar och jag lyssnar och jag önskar att jag kunde tro på samma sätt som han gör.
Han har en oxes envishet och det finns ingenting som får mig att tveka på att han kommer att nå dit han vill. Timmarna,dagarna och veckorna med Sam blir aldrig tråkiga.Vi kan prata oavbrutet i hur många timmar som helst men vi kan också vara i samma rum och inte säga något.Det är inte många människor man kan dela tystnaden med för man blir ofta obekväm då,men med Sam är tystnaden enkel,hela han är det.
Anna
Vem orkar egentligen förändra världen?
Från ingenstans så känner jag mig helt tom på ord.Jag vet inte vad jag ska skriva för det känns som att allting egentligen är helt ointressant.Vem orkar egentligen läsa om barn i Afrika varenda dag...jag tror knappt att jag själv orkat göra det om det inte var så att det här var vårt liv. Vem orkar tänka på att barn är hungriga,blir lämnade och svikna av dem som borde göra allt för dem? Vem orkar ens bry sig om att det dör miljontals barn i Afrika överhuvudtaget? Jag orkar inte tänka på det idag och jag orkar definitivt inte försöka påverka andra att förstå att var och en av oss kan förändra livet för nån annan om vi bara vill.
Anna
Det var visst inte så farligt...
Min bil går sönder och helt plötsligt så tycker jag så synd om mig själv och tycker att livet känns väldigt jobbigt och hemskt orättvist.Så kan man tycka fastän man jobbar med fattiga människor som saknar allt.Man kan tycka det fast man tycker det inte särskilt länge,bara en minut eller så.
Sen kommer jag på att jag har ju människor omkring mig som sluter upp utan att jag ens behöver be om det och det var ju inte ens särskilt synd om mig alls faktiskt på det stora hela.
Så kommer jag på att Sam har malaria igen för tusende gången och att Eddie kämpar med att få alla ungdomarna att vara sysselsatta och att det snart är regnperiod i Uganda igen...Då sträcker jag på mig,skärper till mig och tar en promenad hem ifrån verkstaden där dom ska laga min bil och tänker att Herregud vilken tur jag har ändå som ens har en bil som kan gå sönder....
Anna
Vi ber om er hjälp...
Det finns ingenting vi hellre skulle göra än just det här Jennie och jag.Vi är glada,tacksamma och framför allt så har vi lärt oss så vansinnigt mycket under åren vi haft tillsammans med Eddie och barnen på Bristol.Jag tror attt vi skulle kunna hålla på resten av livet om det inte vore för en enda sak,och det är slitet vi har med att få in pengar till att få det här att gå runt.Den tanken lämnar oss aldrig och vi får aldrig riktig ro.
Behovet av hjälp hos Eddie har ökat medans vi står kvar och jobbar på i stort sett samma sätt som vi alltid har gjort med att få in hjälp och det funkar inte längre.Att be om hjälp är det svåraste som finns men vi har kommit till en punkt där vi känner att vi måste.
Vi har människor runt om oss som allaredan gör massvis och vi är oerhört tacksamma för den hjälpen,tro inget annat,men vi behöver bli fler...
Så....Finns det nån där ute som skulle kunna tänka sig att ta sig an ett familjevänsbarn tex? Det innebär en del förpliktelser som vi gärna berättar mer om,eller nån som hellre kan tänka sig att ansluta till Bristols tappra skara och bli en månadsgivare utan andra förpliktelser än att vara med och bidra till Bristols framtid så länge man själv önskar såklart.All hjälp vi kan få betyder så otroligt mycket och vi är absolut ingenting utan den och vi kommer ingen vart.
Känner du att du kan och vill hjälpa så meddela oss gärna med en kommentar här på bloggen eller skicka ett sms,ring eller maila till oss,så kan vi prata vidare om vilken form som passar just dig bäst.
Tro inte att en liten summa inte gör skillnad,för det gör den,och det är den hjälpen som gör att vi kan gå vidare i vårt arbete med Bristols barn. Och det är så att varje krona som skänks går helt oavkortat till dem,för oss finns inget annat,nånsin.
Mobil Jennie 0731-545305
Mobil Anna 073-0323343
Swish 123 268 38 94
Konto 8388-1,4 140 970-7
Jennie, Anna och Eddie
Varje unge är en vinst
Oavsett vart vi rör oss så syns vi.Det går liksom inte komma undan.Ibland är det jobbigt men när det kommer till barn så spelar det på nåt vis inte nån roll.Alla barn behöver ju få synas och kommer det en vit människa så skapar det ett intresse såklart.
I början när jag började röra på mig utanför Bristols grindar så kändes det faktiskt lite jobbigt att vara med andra barn.
Det kändes som att jag svek Bristolbarnen då.Så var det ju naturligtvis inte och nu känner jag mer att varenda unge vi kan ge lite uppmärksamhet är en liten vinst i sig. När vi kommer till Kiwangala tillexempel så är jag väldigt mycket ensam vit och barnen älskar det.Visar jag mig så får jag garanterat en hög med barn kring mig och jag lider verkligen inte kan jag säga. Barn är enkla att umgås med tycker jag,dom ger av sig själva och automatiskt så ger man tillbaka och varje gång man gör det så får man stunder att minnas...
Kiwangalabarn där också Sam får sig en liten dos.
Om det är han eller paddan som drar uppmärksamheten till sig är dock oklart....
Anna
Det blev annorlunda....
Här är det bara timmar kvar innan jag skulle lämna Bristol nu senast.Hela mitt inre skrek och jag ville bara stoppa tiden.
Jag satt utanför Eddies kontor och för en gång skull så satt jag ensam utan barn bredvid mig.
Men så kom han...han smög sin lilla hand i min och och så kröp han nära som om han visste att det var allt jag behövde just då.Jag vet inte vad han heter för han är ny.Jag vet ingenting om hans bakgrund och jag vet ingenting om hans framtid.
Men jag vet att han ger mig styrka,den lille mannen vet det inte.
Nånstans vet vi att det här arbetet inte kommer att vara för evigt,vi kommer inte orka men varje dag kan jag se och minnas hur lycklig jag var och hur lycklig jag är att vi får göra det här i våra liv.
Det blev så väldigt annorlunda mot vad jag hade väntat mig.
Anna
Brorsorna!
Dom här brorsorna har vart med oss ett tag nu och man blir så himlans glad varenda gång man ser dem!
Lillebror Trevor och tandlöse storebror Trinity. Det roligaste med de små barnen är att man ser dem utvecklas så himla mycket från gång till gång.Just Trinity var ett tämligen envist barn som lyssnade ganska dåligt och som tyckte att livet bara var en fest.Förvisso ska man inte ta livet alltför allvarligt kan jag hålla med om men lite rutiner måste man ju klart ha....
Nu är han helt annorlunda.Fortfarande full med bus men han vet vad han ska göra och han ser till att lillebror också gör det han ska. Tänk vad skönt ändå attt få ha sin brorsa med sig iallafall? Då är man liksom aldrig ensam....
Anna
Vänta ni bara.
Ibland blir saker så tydligt för oss fastän vi vet att det är så. Det finns saker som vi vet kan ställa till det men så ställs vi inför dem och vi tar ett beslut att göra det ändå,så får det konsekvenser på ett eller annat vis.
Ett av de största problemen vi har är våran färg och det som de människorna ställs inför som vi har väldigt nära oss tack vare det. Vi har skrivit om det förut och förhoppningarna har såklart varit att den avundsjukan ska lägga sig med tiden men den gör inte det.
Eddie drabbas hårt av den,Sam har det ännu värre och nu har det kommit till Brain och hans familj också.
Vi tog ett beslut att agera med dem för det handlade om ren överlevnad i deras fall,4 barn och en mamma som led mer än vad som är mänskligt.Hjälpen kom och saken borde vara ur världen men istället får dom andra problem som vi inte rår på. Vi,eller framför allt Jennie gör allting på rätt sätt ,(vis av alla misstag jag begått med hjälpen till Sam) och under ledsagning av Eddie,men ändå så blir det fel.
Det är så oerhört frustrerande och det känns som man vill ge upp.Det kommer vi ju inte att göra naturligtvis för då vinner ju dom som håller på.Vi måste bara hitta genvägar till att hjälpa utan att det syns så mycket och det kan vi säkert göra om vi bara har tålamod och är visa nog.
Till dom som ställer till det för oss säger vi bara...
Anna
Det svängde sig lite....
Jag tror,knäpp som jag är att jag har nån anknytning till Afrika från ett tidigare liv.Jag tror nämligen inte annars att det hade känts så vansinnigt naturligt att vistas där och ta till mig kultur och seder så enkelt som jag ändå har gjort.
Sam å andra sidan har blivit väldigt försvenskad och i mångt och mycket så är han inte alls särskilt Afrikansk längre.
När vi ska äta tex använder han alltid gaffel om det finns...jag väljer fingrarna.Att sitta på golvet kan han knappt,han får ont överallt och byter ställning 200 gånger medans jag alltid väljer golvet om jag kan.Jag föredrar numera att äta den inhemska maten för att den tillagar dom såklart bättre än annan mat,Sam väljer hellre kyckling och pommes.
Så där är det nu hela tiden.Från att ha varit livrädd för motorcyklarna och tydligt deklarerat att jag ALDRIG kommer att åka en sån så är det nu det enda sättet vi tar oss fram på när jag är ensam nere.Trafikstockningen gör mig galen och jag får hjärnblödning av att sitta och vänta i en taxibuss.Sam skrattar lika mycket varje gång och påminner mig ständigt om mitt tydliga NEVER!
Gränserna suddas ut och det är oerhört fashinerande när man märker hur vi påverkats av varandras kulturer.
Det är inte bara dom som påverkar oss utan dom,eller framför allt Sam,påverkas också utav vårt sätt att vara och tar till sig det. Att ge en kram när man ses var för några år sedan helt uteslutet,nu står tillockmed Eddie med öppna armar att krypa in i när man kommer till skolan på morgonen.
Nåt som Sam däremot aldrig byter bort är maten i Kiwangala.Man är inte bara i paradiset för att där är vackert utan dom vet hur man lagar mat också! I Kampala äter man mest posho (majsmjöl som kokats ihop) medans man i Kiwangala nästan bara äter Matooke (banan) för att det är på landsbygden och det växer typ bara bananer där....
Här har vi Matooke i frukostform.Så gott!
Den kokas hel och så blir det lite såsigt.Tallriken delar vi på och ändå ligger hälften kvar.Det går liksom inte att trycka i sig 20 bananer på morgonkvisten....
Matooke fast i en annan form.Här blir den som ett fast mos och när den kokas i bananbladen så blir den jättemjuk och då är den som godast.Köttet serveras mest för att jag är där och det är absolut inget som äts varje dag,men även detta är så vansinnigt gott.Smakar nästan som mammas gryta och det är inte illa kan jag lova.
Anna
Jag borde ha en spark i baken!
Jag ligger och ska sova och som vanligt så drar det till i huvudet med diverse ideér och tankar om hur jag borde göra för att lösa allt krig i världen,stoppa spridning av HIV och göra alla människor lyckliga....naturligtvis kan jag inte somna.Jag tar upp mobilen för att skingra just dom tankarna men vet ju ändå att den kommer starta andra.
Mycket riktigt...jag hamnar på våran blogg och tittar på de senaste inläggen och med ens så skäms jag.
Olyckor,cancer,övergivna barn,att inte känna stöd,avundsjuka och pengabrist,det är typ vad jag har skrivit om sedan jag kom hem och det måste vara så tråkigt att läsa.Det sker så mycket roligt på Bristol och i Uganda så naturligtvis är det sånt jag borde skriva om.Det blir klart för mig att mitt inre speglas i bloggen väldigt tydligt och det är precis så det känns när man kommer hem,man ser inte klart på situationerna och man ser inga klara lösningar.
Allt flyter ihop till en ganska grå och tråkig massa och det tar ett tag innan de ljusa stunderna blir de som skiner starkast.Dom gör alltid det efter ett tag men inte med en gång.
Naturligtvis minns jag kvällen på den lokala restaurangen med ett stor bricka fylld av matooke och griskött som jag delade med Sam som en väldigt lyckliga kväll.Eller skratten inuti mig när jag inser att min BH ännu en gång lyckats slinka ner bland tvätten som Sam tvättade och hur han vred vattnet ur den så byglarna böjdes åt 8 olika håll och mina bröst inte alls fann nån styrsel i den efter det.Jag minns ju också såklart samtalen med Eddie om det livet han hade innan allt med Bristol och barnens lycka bara över att se mig kliva igenom grinden varenda dag.Jag minns ju också pojken Brights totala glädje när han fick prata med Jennies dotter Amanda på Skype.
Jag känner också den starkaste av all lycka att få komma hem och se min mamma och min egen älskade unge ta emot mig på flygplatsen i Göteborg med kramar så fyllda av kärlek och bara timmar senare få ha mina killar uppflugna i soffan i det hemmet som vi har tillsammans dom och jag.
Naturligtvis är det såna saker som borde ta plats mer än det tråkiga och jobbiga.Alla bitar finns där inne och ibland tar en del över och då blir det lite negativt på ett sätt som inte är så bra kanske.
Vad som var bra var att jag blev så jävla trött på min eget sätt att skriva så jag somnade av bara farten och sen var det morgon!
Anna
Olyckor sker så snabbt...
Med 167 boende barn på Bristol så händer det olyckor...det är bara så. Alla som har barn vet att det rör sig om en hundradels sekund så kan det ha hänt.Så även på Bristol.
Igår var det ett barn som trampade på en bräda som for upp och träffade ett annat barn rätt i ögat....inte så bra och nu hoppas vi bara på att ögat inte ska vara för illa skadat utan att det ska bli bra.
Förra året när vi gjorde om sovsalarna så kunde vi se att det var lite tunt med skydd runt sängarna för att inte barnen skulle kunna trilla ut och det skulle vi åtgärda såklart.1000 saker kom emellan och det föll i glömska...Tills jag var nere nu och jag kom en morgon och fick beskedet att ett barn trillat ner från mittenslafen rätt ner i stengolvet....En utslagen tand,svullen läpp och en trolig hjärnskakning blev det på den och världens mest dåliga samvete på mig och Jennie att vi glömt,hur kunde vi ens göra det? Dagen efter köpte vi in material och nu är sängarna säkrade iallafall.Det hjälper inte barnet som föll men det ska inte hända igen.
En annan morgon möttes jag av en pojke som såg lite olycklig ut och jag gick fram till honom...jag har på riktigt aldrig varit så nära att kräkas av att bara se något...
Han hade spillt ut sin morgongröt,vilken är så lös så den dricks,på sin hand och brännskadorna han fick ser ni ju...Han togs såklart till en klinik för att få medicin men plåstra om och stänga in skador gör man sällan i Uganda så den här skadan gick han öppet med ett par dagar.Tror ni han klagade? Inte ett ljud han sa förutom,
Atlest now it is not to much worse Anna,dont worry.
Atlest now it is not to much worse Anna,dont worry.
En tapper liten kille som läkte på riktigt bra och när jag åkte hem så var det betydligt finare än det ni ser här.
Såklart önskar man att vi kunde skydda dem från alla olyckor och sjukdomar men allt sker så snabbt och det blir mycket när det händer.Det var nog 10 barn med vattkoppor när jag var nere nu,det drabbar ju så många när dom lever så tätt inpå varandra.Vi kan mest se på och hoppas att det i sista änden ska lösa sig på bästa sätt.
Anna
Man får inte alltid det man förtjänar...
Den här pojken bor i Kiwangala och är en kusin till Sam.Jag har än aldrig hört honom säga ett enda ord trots att jag träffat honom 4 gånger.För ett par år sedan fick han cancer i sitt ena öga och dom tvingades att ta bort det.Cancern ska vara borta säger dom men han dras än med stora problem med huvudvärk och väldigt mycket smärta.Han kan inte gå i skolan för han klarar inte av att vara i den miljön och han ska helst inte utsättas för damm heller.
Min tanke är såklart att cancern har kommit tillbaka med tanke på all smärta han har men det är svårt att säga det när familjen har i tanken att allt är bra med honom.
Med största sannolikhet kommer den här pojken inte alls bli särskilt gammal och det känns lite sorgligt att veta att vi föds in i så stora olikheter och att så många barn får avsluta sina liv när dom ganska precis har påbörjat dem.
Anna
Vilken skitdag.
Sista söndagen jag tillbringade i Uganda den här gången så var det VisitationDay,hälsapådag helt enkelt.
Det innebär att föräldrarna till de boende barnen på Bristol kommer och hälsar på sina barn i deras vardag och tillbringar några timmar med dem och har med sig lite mat,dricka och kanske lite snacks till dem.
Mellan klockan 10 och 16 brukar tiden vara för det.
Jag tycker inte om att vara på skolan under de här dagarna för jag vill inte att vi ska synas på det viset för föräldrarna men Eddie håller absolut inte med och han bad mig vänligt men mycket bestämt att komma.
Naturligtvis så gör jag det då.
Jag och Sam åkte ut vid 10 tiden och jag hamnade på kontoret med Eddie för att prata lite.Tiden gick och klockan 12 hade vi fortfarande inte sett en enda förälder.Många var de barn som vankade fram och tillbaka utanför på skolgården ska ni veta. 12.20 ser vi den första föräldern komma till ett överlyckligt barn och mitt hjärta dog lite och jag hann att tänka att nu kommer nog snart alla!
15.50 kom de sista föräldrarna insläntrade genom grinden och då hade sammanlagt 7-8 barn av 167 boende fått besök....
Att ha dessa dagarna är ett måste i Uganda men ur mina ögon sett är det ingenting annat än ren och skär barnmisshandel.Att låta ett barn gå och vänta en hel dag på att nån ska komma och sen inse framåt kvällen att ingen kom?
Jag sa det till Eddie och han höll med fullt ut.Han sa bara helt stilla att dom tänker inte på det och sen står vi här på kvällen med gråtande och besvikna barn,sen nästa gång är det samma visa igen.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag och Jennie en gång för länge sedan nu tog beslutet att aldrig nånsin lova barnen nåt som vi inte vet att vi kan hålla till dem.Föräldrarna i Uganda är så bra på att svika sina barn själva så det känns bra att inte vara med och bidra till det....
Anna
Med stöd i ryggen blir man stark
Väldigt sällan så stannar jag och Jennie upp och reflekterar vad det är vi gör egentligen och vad vi har gjort.
Ibland kommer det till oss och då känns det alltid väldigt starkt. Vi vet ju att Nya Bristol aldrig funnits om det inte vore för människorna i just Bristol i England,Uffe i Sibbarp,Lasse,Victoria och Agneta för att nämna några.
Eddie hade inte haft en sådan skola som han har idag utan hjälp härifrån,så är det bara.
Ibland tror jag att det är svårt för Eddie själv att greppa vad som hela tiden händer kring honom.Varför får just han den här hjälpen?Varför stannar vi kvar vid hans sida år ut och år in fastän vi ibland är så trötta och bara vill ge upp när så många andra gett upp långt innan målet var nått? Jag tror att han funderar på de här sakerna mer än vad vi förstår och han liksom vi vet att det här kan ta slut hur snabbt som helst och även om Bristol skulle leva vidare så skulle det bli annorlunda och än mer slitigt än vad han har idag.
Jag är sådan som människa att när jag känner stöd i ryggen så kan jag klara precis vad som helst.När jag känner det så behöver jag nästan ingen hjälp alls faktiskt för då är jag trygg.Då vågar jag lita på att jag kan nästan allt som jag måste kunna och att jag lär mig det som jag vill och inte kan så bra.När nån inte tror på mig eller ger mig stöd blir jag väldigt,väldigt liten som människa.
Jag tror att det är lite så för Eddie också....Han behöver inte vända sig om för att kolla att vi är där för han vet det,han känner det.Den dagen vi inte längre kan finnas där så kommer vi att berätta det för honom,det vet han också.
Och kanske kan det göra att han står lite starkare och tryggare än vad han annars hade gjort.
Anna
