Hur fint är det inte att ha fyllt år och få i present en dag med sin allra bästa vän?Att få starta dagen med en god frukost, sen en ännu godare lunch för att sedan avsluta det hela med en italiensk glass som fick gommen att jubla.

Att få sitta ner och planera de närmsta månaderna med Bristol och däremellan avhandla de mest vanliga sakerna som vi har i vårt liv.Ibland är det vansinnigt vackert att bara få lite tid och byta miljö för att se saker som man redan egentligen visste.Idag fick vi göra det och det rår inga prylar i världen på.

 

Det ringer på min telefon och det är är Eivor.Hon som rest med oss ett antal gånger och som känns som våran fastän vi inte ens är släkt.Hon som har det allra största av hjärtan både för oss och för barnen på Bristol och som gör allt för att vi alla ska må bra. Vi har inte pratats vid på hur länge som helst känns det som och hon gör mig verkligen glad ända långt inne.Hon får mig att känna så klart att vi verkligen inte är ensamma i vårt arbete om Bristols barn och det är så skönt att få höra nån säga det fastän vi redan vet det...

Jag tycker verkligen om henne så vansinnigt mycket.

Ikväll ska vi ses igen.Vi som är dom där tjejerna som hängt ihop en halv evighet nu.Som har upplevt så vansinnigt mycket tillsammans och som fortfarande gör det.Vi som har varsitt liv men som ändå är en del i varandras.

Ikväll kommer dom till mig och jag känner mig lycklig för det.Vänner...det är fint det.

 

 

Just idag är det ofattbara 9 år sedan vi för första gången satte vår fot i Uganda. NIO ÅR! Helt och fullt omöjligt att förstå att så många år har passerat...De senaste 5-6 åren har varit galet intensiva och vansinnigt lärorika och jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan dem.Tack vare detta har jag mött människor som kommit att förändra mitt liv för all framtid.Jag kunde inte vara mer tacksam.

 

 

En annan sak att uppmärksamma är såklart att det är Morsdag idag.

Min mamma...om henne finns det så mycket att säga och jag kunde inte fått en bättre.

Det är inte mycket hon inte skulle göra för mig och mina bröder och hade vi varit hälften så bra ungar till henne som hon är mamma till oss så skulle det vart nog.Hon valde att åka med till Uganda för hon ville se det jag såg för att bättre förstå vad jag upplevt,bara en sån sak.Nu har hon vart där 3 gånger och hon vet vad allt handlar om.

 

Idag ska vi fira mammor x 3 på restaurang och det är väl det man uppskattar allra mest nu när man lagt några år på sin ålder,tiden tillsammans med dem man älskar.Det mest värdefulla i livet. 

Mamma...Grattis på morsdag.Jag älskar dig! ♥

   

Så var det då äntligen bestämt efter en del velande fram och tillbaka

-BRISTOLS LOPPIS är in the making! Datumet ni kan lägga på minnet redan nu är den 10 SEPTEMBER och det kommer i vanlig ordning att ske i Medborgarhuset i Tvååker.

Så snälla...rensa,spara och tänk på oss redan nu för vi kommer att behöva hjälp att få in grejer.

Vi återkommer såklart med detaljer kring det hela men som sagt,

 

 

 

 

Imorgon ska vår stads Rotaryklubbar befinna sig på torget i Varberg för att visa att dom finns och vad dom gör och eftersom vi är en av dem som får deras hjälp så kommer också vi att befinna oss där tillsammans med dem.

Jätteroligt och ärofyllt att ha deras förtroende och deras styrka i ryggen såklart för oss.Vi är ju bara vi på nåt sätt och ändå så vill dom göra vad dom kan och ingen är ju gladare än vi för det.

Så är ni på stan imorgon så kom förbi och säg hej vetja!

 

När man har haft turen i livet som jag att få barn utan att direkt behöva kämpa för dem så är det lätt att man tänker att det är så för alla.Att barn på nåt vis är en självklarhet.Så är det ju inte har man insett när man blivit lite äldre.

En del människor har en extrem lång väg för att få det där lilla barnet i sin famn andra får det aldrig för att man helt enkelt inte orkar ta sig igenom det som krävs efter alla år av slit som man kanske redan har haft innan.

 

När jag nu efter alla år i Afrika ser hur många ovälkomna barn det föds bara där så får jag ändå lite ont i magen.

Så många människor det finns som inget hellre vill än att få bli kallade mamma eller pappa och så många barn det finns som inget hellre vill än att få säga det till någon.

 

 

Dessa blodsband som så många pratar om men som inte betyder något alls därför att älskar man så älskar man....Vi väljer inte vem,hur eller när.

Kärleken till ett barn eller till en annan människa är ingen självklarhet för alla,men den finns där och vi styr inte över det.

Så stora är vi inte i världen.

 

 

 

 

Drömmarna om Uganda avlöser varandra för mig nu och av erfarenhet så vet jag att det kommer när det tar för lång tid mellan mina resor.Vi har inte direkt nån planerad resa heller för att detta året är annorlunda än andra då vi förhoppningsvis ska bygga på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. Resorna måste göras men det kommer bli snabba och intensiva resor och troligtvis än mer arbetsamma än i vanliga fall.

 

Just nu befinner vi oss ungefär halvvägs till de insamlade 200.000 som kommer att krävas och vi har ca 5-6 månader på oss att lösa resterande pengar.Vi hoppas såklart att det ska lösa sig även om det i nuläget i ärlighetens namn känns som en väldigt krokig väg att vandra.Vi är väl dock inte direkt kända för att ge upp Jennie och jag för hade vi gjort det så hade det antagligen inte sett ut som det gör idag ens.Så hoppet lever än.

 

Med vackert väder kommer av någon anledning en minskad lust att skriva för mig.Antagligen för att man vill vara ute mer men jag vet inte riktigt.Saken är ju den att i Uganda stannar inte livet upp alls bara för att våren och sommaren kommer hit utan där fortgår allt precis som vanligt.

 

Idag tex så öppnas termin 2 upp på Bristol.En hel del ungar borde ha kommit under helgen men i vanlig ordning så kommer det att ta ett par veckor innan alla är på plats igen. Några dagar med massvis av ledsna barn som längtar efter mamma är det jag vet händer nu och mitt hjärta går sönder av bara tanken på det.Jag har varit på plats under en terminsstart och jag vet inte hur många förtvivlade barn jag tröstade de dagarna,det var helt galet.

Nog för att dom vänjer sig igen efter några dagar bara men ändå,en fyraåring ska inte behöva bli lämnad så.

 

Vi vet också att det blir mer slit för Eddie igen.Han kan oftast koppla av lite mer under loven.Även om han är på plats på Bristol varje dag ändå så är det inte riktigt samma driv som under terminerna.

Nästa lov, kring jul hoppas vi på att han blir helt utan vila för det är då vi hoppas bygga den allra sista byggnaden som vi samlar in pengar till nu och det kommer kräva massvis av Eddie och av oss för att kunna genomföra det.

Men vi är alla taggade inför de sista månaderna för att nå vårt mål!

 

 

 

 

 

 

Tiden går fort när man har roligt och det blev hemskt tyst härinne fastän jag inte alls hade planerat det.

4 dagar i london swishade förbi i en rasande fart men vi kunde inte haft det bättre.Men som alltid när man åker bort så är det skönt att komma hem helt klart.

London är en fantastisk stad på många olika sätt måste jag säga och det som slår mig mest är ingenting där är "fel" eller annorlunda.Allt är liksom okej och det ger en väldigt skön känsla.

 

Fantstisk var också lilla Sally som visade upp sig från sin absolut bästa sida hela resan igenom! ( vilket hon såklart ändå varit om hon vart åt andra hållet ) En solstråle utan dess like som hanterade både flyg,Jamie Oliver restaurang och shopping som om hon inte gjort nåt annat nånsin i sitt 9 månader långa liv.Och oss övriga tre gick det absolut ingen nöd på heller.

Mina människor är dom bästa i världen för mig ♥

 

Nu väntar verkligheten igen.

 

 

 

 

Camden Market kommer säkert få sig ett besök,Hyde Park också kanske....Afternoon Tea på nåt litet ställe och ev lite shopping är väl det som står på listan,men mest mest får saker komma som dom vill de här dagarna.

En 9 månaders Sally får visa vägen såklart.

 

Imorgon åker vi och jag...jag borde verkligen packa nu.

 

 

Livet på Bristol är såklart inte en solskenshistoria varenda dag.Med så mycket barn och ungdomar samlade på ett enda ställe där hur många som helst kommer ifrån fullständigt trasiga familjer så händer det såklart massvis med mindre bra saker.

Och även där gäller det precis som här, små barn små bekymmer,stora barn stora bekymmer.

 

Antalet tonårstjejer som bor på Bristol är väldigt få,antalet pojkar är betydligt fler.Och i den åldern som dom är så är det massa med saker som händer inuti dem.Man skulle såklart hoppats på att dom alltid var snälla emot varandra,aldrig avundsjuka eller misunsamma men så är ju varken livet i Uganda eller i Sverige.

 

Nu senast la en av storkillarna sin telefon på laddning i en sovsal,ett tag senare så är den borta och ingen erkänner att dom tagit den.Tjejer som lockar utanför grindarna såklart osv osv...

Eddie har blivit luttrad efter alla år och ungar som har passerat och absolut inget förvånar honom längre.

Vi kan nog ibland ännu känna att det är svårt att förstå varför men också vi lär oss och blir mindre och mindre förvånade över allt som kan ske i ett land som Uganda och i den lilla världen Bristol.

 

När Bristols gamla elever kommer till skolan så är det alltid Eddie dom dom hejar på först.Han är viktig i så mångas liv.

Efter att dom hejat och pratat med Eddie så är det vidare tiill Eddies fru,Mama Big.

Även om hon inte jobbat på Bristol i så fasligt många år så är det ju ändå "hennes" ungar också.

Nu när hon jobbar där så är också hon väldigt viktig,framför allt för tjejerna.

Eddie har gjort, och gör ett jättejobb,men utan sin fru så vet i tusan om han hade varit där han är idag...

 

 

Anna

Hade jag kunnat prata med mitt egna unga mammajag nu så hade jag sagt till henne.....

 

 

Nu vet jag att dom är på god väg dithän alla tre.Snart har jag bara en unge kvar hemma.Min mellan är på väg bort och han har hittat ett ställe som det ser ut att han är född att bo på.Ett litet hus med massor av känsla i.

Hela jag blir lugn när jag ser honom gå runt där för hela huset andas Hampus.

 

Tänk att dom är redo att klara sig själva.Att man lyckats ge dem alla redskap dom behöver till att stå på egna ben.

Tänk att man får finnas kvar i deras liv fast bara som en liten hjälp vid sidan av när dom ber om det.

 

Våra ungar,mina ungar.Gapiga,stojjiga och fulla av humor.Sina hjärtan fulla med kärlek och stadigt förankrade på jorden lite mer för varje år som dom blir äldre,precis som det ska vara.

3 människor med samma mamma och samma pappa.Så olika men ändå så lika.

Dom är det finaste jag har.En familj fast på olika ställen.

 

Sent omsider verkar Eddie på riktigt förstå att den marken vi faktiskt äger måste tas om hand. Maten i Uganda har nått hutlösapriser och det finns i stort sett inga som äter sig mätta.

Det är svårt att få till att ta sig ut till marken för den ligger ganska långt borta och samma killar som ska jobba med att gräva är dom som också spelar i brassbandet och som ska prestera fina resultat i skolan.

Det går ihop sådär.

Killarna behöver också läras hur man gräver då det,tro det eller ej, är en hel del teknik bakom.

Bra då att Eddie tar på sig gummistövlarna och visar dem hur det ska gå till! Han kan gott behöva sig lite skit under naglarna och gräva det kan han.

 

Nu hoppas vi att vädrets makter är med oss.Sol med lagom mängder regn så vi kan få skörda ordentligt om ett tag.

Vi behöver verkligen mat.

Jag lutar mig tillbaka och minns den dagen för några år sedan då jag var med killarna ute på marken.Det är alltid en härlig stämning att röra sig med dem.Inget är liksom jobbigt och fastän dom pratar luganda så det smattrar i öronen så kan man ändå förstå att det slängs en hel del gliringar dem emellan.Precis som det ska vara och jag älskar det fullständigt.

 

Jobb några timmar idag...Sen iväg på ett möte med Rotary här i stan om lite framtidsprat om Bristol.

Efter det några timmar med en älskad liten Sally.Nu ska helgen inledas och fredagen avslutas med en kväll med lite gamla kollegor...eller kollegorna är inte gamla men jobbet är det.Rasande trevligt ska det bli iallafall för jag har inte träffat dem på evigheters evigheter.

 

Mötet med Rotary var för övrigt bra.Det är en trygghet såklart att veta att dom finns och tror på vårt arbete.

Vi vet ju att det vi gör når fram och gör skillnad och det är fint när andra förstår det också!

 

Jag har under en ganska lång tid känt att nåt inte riktigt står riktigt rätt till med mig.Orken har liksom inte funnits där och den glada Anna har varit rätt långt borta.Oklara infektioner har jag dragit på mig gång på gång och till slut blir allt bara tröttsamt. Att gå till doktorn sitter extremt långt inne för mig och jag känner liksom ingen trygghet i det dom har att säga.Och har man som jag gjort tillbringat en del tid i Afrika så hänvisar man alla "konstigheter" till det och så är karusellen igång med smittskyddsavdelningen i Halmstad som kollar av att man inte lider av det ena och det andra,allt med anknytning till afrikanska åkommor.... Till slut har jag bara lagt allt åt sidan och låtit saker vara som dom är hoppats på att jag ska bli mig själv igen.

 

Alla vet vi ju att det sällan funkar bra och när min mamma efter ett antal försök (och år) försökt få mig att söka hjälp den alternativa vägen så sa jag till slut ja till det,till hennes stora glädje.

Och nu i efterhand också till min stora glädje. Nålar i öronen,ljusterapi och lite rengöring av kroppen har gjort susen och sakta sakta känner jag glädjen och framför allt orken återvända,och jag är så galet tacksam för det!

 

Jag berättade för Eddie vad jag gör för att må bättre och när jag kom till delen med nålarna så sa han bara tillslut...

Svårt att förklara säger jag... men drar sedan liknelsen med den gången han drog med oss till ett healingställe 2010.Vi blev daskade med blöta bananblad,vi kastade kaffebönor som vi trodde var getskit.Vi blev insatta i en hydda med en kille som såg ut att ha rökt på allt som finns att röka på i denna värld och där skulle vi bli healade....

Jag sa till Eddie att det där fattar jag inte än idag vad det skulle hjälpa till med?

Han skrattade gott och sa att våra olikheter nog ändå är bra och hjälper nålar mig så är han glad!

 

Jag skrattade en bra stund efter det där samtalet när jag tänkte på den där skitkonstiga stunden 2010.

Läs om det här om du vill.....

 

Alla dagar i livet är inte en dans på rosor,det vet vi alla.

Igår hade jag en sån dag på jobbet.När man jobbar som personlig assistent så är man själv det absolut främsta verktyget för att få "sin" människa att må bra.Ibland lyckas man bättre och ibland sämre.

Vad som gör mig så tacksam är att när man har de där dagarna när allt är tyngre så är det dom dagarna som man lär sig allra mest på ändå! I solsken och medgång är det lätt att tro att man kan,vet och förstår men i de andra stunderna det är då man utvecklas och förstår att det finns så otroligt mycket mer att lära,hela tiden.

 

Vi får aldrig någonsin tro att vi är fullärda,för det blir vi aldrig.Inte på jobbet och inte i livet.

De mest oväntade människorna i den här världen är dom som har lärt mig allra mest.

De människorna utan en självklar framtid i Uganda.Någon som föds med helt andra förutsättningar än jag fast som ändå kämpar med en järnvilja bortom allt jag tidigare skådat och så naturligtvis min storebror.

 

Allt jag behöver göra är att öppna alla mina sinnen på vid gavel och låta kunskapen komma till mig.

Den dagen då vi tror att vi vet bäst i alla lägen då är vi fullständigt förlorade.Måtte jag aldrig komma dit.

 

 

I helgen som varit var Jennie i Stockholm.Kul för henne såklart och idag på morgonen blev det precis lika roligt för mig när jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen av skratt när hon skickar bild på vart dom sov en av nätterna....

Starten på vårt Icke bekymmerslösa liv för att citera Jennie!

Här bodde vi 2006 när vi besökte vårt allra första VM i sammarbete som vi sedan åkte på 2008 i Kampala då allt med Bristol och Eddie startade.Här snodde nån min jacka för 2000 kronor och vi hade helt galna dagar med 25 barn och lärare från våra ungars skola.

Vi pratar om det här stället än idag och nu hade Jennie turen att återvända! Fast nu inte i tält utan i husbil och bara med sin man och inte alla barn eller mig för den delen....

 

 

 

 

 

 

Något som jag uppskattar alldeles fantastiskt mycket efter alla våra år i Uganda är alla otroliga samtal man fått ha med olika människor.Dels på plats så klart vilket är det allra bästa men också via datorn.

Livsberättelser som får håret att resa sig av obehag,kämparglöd som gör att man undrar varför man ens klagar på att nåt är jobbigt i sitt eget liv.

 

Att få höra hur kvinnorna ser på männen och vise versa ( dom historierna stämmer aldrig överens kan jag säga ) Kvinnornas enda utväg tror dom är att bli gifta för då finns det nån som försörjer dem.Det där att man kan klara sig själv har ännu inte nått dem även om jag tror att en del börjar inse att det skulle kunna gå och istället för att ta första bästa och sen bli oerhört bitter över livet,vilket man ofta ser så våga vänta och tro på att riktig kärlek faktiskt finns. Männen å sin sida ser kvinnorna som manipulativa och lata som bara väntar på att få alla kostnader täckta,och besök hos frisörer och fina naglar är nåt som borde ingå som en självklarhet.

Vilket som stämmer är såklart svårt för mig att veta men jag är oerhört glad över att vi här idag som kvinnor inte står i en beroendeställning längre.

 

Vi har ofta skrattat åt (fast med en liten klump i hals och mage) att kvinnorna ofta ser så vansinnigt arga ut.

Dom kan blänga på en som att man vore det värsta aset i världshistorien fastän man bara går där på gatan.

Att bli sedd på det viset är svårt när man faktiskt inte har några onda avsikter.Vårt vita skinn ställer till det mer än vad vi nånsin förstår.

Men ofta vittnar faktiskt också barnens och ungdomarnas historier om att det är kvinnorna i deras liv som har varit elaka mot dem.Det är ofta kvinnorna som slagit dem,lämnat dem och inte tillgodosett det behovet ett barn har.

Om det ligger nåt i det vet jag inte faktiskt eller om det bara är det barnen och ungdomarna minns.

Att liksom förlusten av att vara älskad av en mamma är större än att ha en elak och frånvarande pappa?

Jag vet inte.

 

Men intressant är det.Så oerhört mycket jag har lärt mig bara genom att lyssna.Vi borde verkligen omge oss mer med människor från andra kulturer,åldrar och kön än vårt eget.Det är då man ser världen från ett helt annat håll.

 

 

Hur gör man för att inte längta ihjäl sig efter såna här små människor? Detta är första gången sedan....2013 tror jag,som jag fått välja bort att resa ner till Uganda i början av året.Nu är vi inne i maj och nu är det valet jag gjorde då inte lika logiskt och roligt längre när längtan håller på att göra mig galen! Jag har vant mig på nåt vis att jag ska ner och fastän vi nu har kommit till den bästa tiden av året härhemma så rycker det likväl i mig att åka tillbaka.

 

Tur att dom är på lov och inte är där och att det är en tråkig regnperiod nu annars hade jag med allra största säkerhet suttit på ett plan tillbaka till platsen där en del av mitt hjärta bor.

 

 

9 år vill jag skrika,jag vet! Men ändå är det just det här som är en av de sakerna jag har absolut svårast att hantera.Alla sjukdomar.Malaria,Tyfoid,mässlingen...allt det som gör att dom kan vara borta på några få timmar för att dom inte har råd att få hjälp.Livet handlar om pengar.Hur kan ett liv få handla om det?

 

Just nu hade jag gett vad som helst för att få sitta på sängkanten bredvid den lilla flickan på sjukhuset.

Tyst är hon,det vet jag.Hon skulle aldrig klaga.Ont har hon med all säkerhet i hela sin lilla tunna kropp.

6 dagar med injektioner kommer att göra det än värre till en början men sedan bättre.

Tillåter mig inte att tänka tanken på nåt annat vis än just så.Hon måste bli bra.

Hennes hjärta är i mina händer...så känns det.

 

Innan Wendy lämnade oss i augusti förra året så levde man fortfarande i tron att det inte händer.Men sedan den dagen så vet vi att det gör det.Det var bara första gången,men antagligen inte alls den sista.

 

Jag har jobbat och ska hem och sova.Jag vet att jag kommer att göra det för jag är trött.

Normalt sett tar det tid att komma till ro men idag vet jag att det kommer gå undan.

Tar en filt och kryper ihop under den och i samma stund som jag stänger min ögon så  ser jag ett leende framför mig som jag älskar så evinnerligt.Jag ser det och hela min värld stannar.

 

Ganska ofta så önskar jag att jag varit yngre när vi sladdade in på Bristolvägen.Det hade sett väldigt annorlunda ut då tror jag.Jag hade utan tvekat stannat betydligt mycket längre perioder och jag hade haft längre tid på mig att förändra saker.

Men lika ofta som jag tänker så,så tänker jag att det var en himla tur att vi klev in med den åldern vi ändå hade och med de erfarenheterna av livet vi hunnit få.Vi hade hunnit få egna barn och dom är nog den största anledningen till att man så enkelt kunnat ta till sig alla andra barn och jobba för dem. Ofta ofta är det mina egna jag ser framför mig i situationer som känns jobbiga och det gör att man betydligt lättare biter ihop och kämpar in i det sista för att lösa saker för de barnen vi har i Uganda.

 

Jag kan inte nog tacka de där människorna som för 9 år sedan klev in i våra liv och vände det så vansinnigt upp och ner.

Det har varit 9 galna,hysteriska,arbetsamma och makalöst fantastiska år.Jag kommer aldrig att glömma.

 

Idag för 2 år sedan gjorde jag en av de galnaste sakerna hitills i mitt liv.... med 1 dags varsel så åkte jag till Uganda.Vi hade precis fått nej på de visumen vi sökt för Eddie och Sam att komma hit till oss och känslan av förtvivlan var intensiv både där och här. Så jag sov på det en natt sen beställde jag biljetter och åkte dan därpå.

Det var ett och annat ögonbryn som höjdes på och jag var tämligen förvånad över mig själv också om jag ska vara ärlig....men jag gjorde det.

 

I övrigt så är barnen på lov nu och vi ska försöka få lite saker gjorda,Inget direkt stort eftersom vi laddar för storbygge här framöver men vi ska dels köpa lite grödor så vi kan odla lite på marken för att förhoppningsvis kunna skörda längre fram.

Sen har ett par porslinsinsatser på killarnas latriner gått sönder så inte de kan användas,det måste vi klart renovera och sen ska vi lägga golvplattor i de minsta barnens klassrum.

Dom både leker,sover och äter på golvet så det känns som en bra grej att göra.