På vår skola finns det ju även barn som är syskon med varandra naturligtvis.Detta är inte helt lätt att veta eftersom dom inte heter samma i efternamn även om dom är syskon.

Dom kan änvända ett gemensamt namn som tex Sam och hans syskon gör, dom heter Kajjubi efter sin pappa,men som sagt,dom flesta heter inte samma...

På Bristol finns det en pojke som heter Derrick Walusimbi.Honom träffade vi redan 2008,då 13 år gammal, nu således 17. Han är den vänaste pojken man kan tänka sig.
Han tar ingen plats och han jobbar hårt i brassbandet för han är jätteduktig på att spela, trumpet framför allt.
Han har en liten plats i hjärtat hos oss alla tror jag...man kan liksom inte låta bli att tycka om honom.

För ett tag sen fick vi veta att Derrick har en syster på skolan som som heter Nalumansi Sharon och är 15 år. Hon ville ha en brevvän och min dotter Linnéa hakade på det direkt så dom skriver nu till varandra.Vi bestämde oss också då för att betala skolgången för Sharon då hon precis som sin storebror började på Secondery School strax efter jul och numera inte längre går på Bristol men dom bor där.
Sharon är också med i brassbandet och är jätteduktig hon med.

När vi kom ner nu fick vi veta att det finns ytterligare en syster till Derrick och Sharon på skolan. En lillasyster vid namn Nantezo Vanesa. Hon ser precis lika snäll ut som sina syskon...

Vad som hänt deras föräldrar vet jag inte riktigt men jag tror att mamman var död och att pappan var alkolist men jag är inte helt säker.
Hursomhelt så bor dom iallafall på Bristol och Eddie har dem under sina vingar vilket med all säkerhet har räddat just dom här syskonen undan ett öde som vi bara kan drömma om...


Fina Derrick...!

Med sin lika fina lillasyster Sharon ( Med kort på min dotter Linnéa....)

Och lillasyster Vanesa... lika fin hon med! :)

                                                             Anna

När man precis varit iväg i Uganda som vi varit nu så känns det alltid lite tomt tycker jag...
Än så länge har vi varit iväg med ca 2 års mellanrum,2008,2010 0ch nu då 2012 (förutom Victoria som körde dubbla resor 2010).
Ska den trenden följas så snackar vi 2014....Sjukt lång tid, om ni frågar mig!
2 år i det här fallet känns som en evighet! Jag vill ju helst tillbaka nu, med en gång....eller iallafall snart!
Att få se barnen så otroligt lyckliga över att vi är där gör ju att längtan blir än större...och att man sedan plågar sig med att kolla på bilderna från resan var och varannan dag samt att chatta med ungdomarna från Bristol gör ju inte heller längtan tillbaka direkt mindre...

Häromdagen fick jag också information från en av "storkillarna" på Bristol om vårt fadderbarn Kalema Fred så där helt appropå, och det är ju så jättekul tycker jag.
Den här killen som heter Galiwango frågade om jag kände en kille som heter Kalema ...?
-Javisst svarade ju jag och frågade lite snabbt om allt var bra med honom eftersom man ju är lite orolig av sig.... Allt var jättebra med honom och han berättade då att Kalema var en mycket mycket stolt kille!
-Vad bra....varför undrade ju jag?
Jo sa Galiwango....Av alla fina saker ni hade med er och delade ut som fotbollar,kläder och andra saker så var Kalema den enda killen som hade fått en alldeles egen T-shirt med sitt foto på! Han var så stolt över den och han hade burit den hela påsken minsann!
Lille Kalema frågade också om jag inte kommer tillbaka snart...? Man dör lite då....

(Jag och Jennie lät trycka upp varsin t-shirt till våra fadderbarn Kalema och Gloria, med foto framtill och deras namn därbak på ryggen....och tydligen blev det då väldigt uppskattat :) Rackarns kul också för oss att få information om "våra" barn bara sådär då det oftast ju är vi som delar ut informationen om barnen istället för att få den)


Så längtar tillbaka gör jag varje dag tror jag,fastän jag vet att arbetet vi gör,tillsammans med er, här hemifrån är precis lika viktigt! Men att vara där.....det går liksom inte att jämföra med nåt annat....I Uganda bara ÄR man, man jagar inte efter någonting,man känner ingen stress, och man känner bara ända långt inne att det man gör, det gör nytta...


Gloria med sin tröja....


Och Kalema Fred med sin tröja och också med ett munspel som jag hade med mig till honom..


                                                      Anna

I Uganda så tillhör man olika stammar...det finns olika kungadömen med kungar eller chefer, därav anledningen att det kryllar av prinsar och prinsessor i Uganda.Det finns ca 20 olika kungadömen,
trodde dom....

Sam och Muteesa som är dom som jag har mest kontakt med i Uganda, berättade att dom är utav stammen Buganda.
Enkelt tyckte jag.....till en början...
För stammen som just dom här två tillhör heter Buganda, men 1 människa i stammen heter muganda.
Och om man sedan pratar om 2 eller flera människor ur stammen, då heter de Baganda....
dom tillhör iallafall kungadömet Buganda i Uganda...... Solklart eller?
Solklart och skitlätt att komma ihåg.... :)

Vad vi har lagt märke till är att människor från en del utav stammarna är väldigt lika varandra.Till exempel så var vi helt säkra på 2010 att den gamla rektorn på Bristol Academy var pappa till ett av våra fadderbarn...dom var så himla lika :) Så var det dock inte, men de var från samma stam.

Intressant att se för oss, dom verkar inte se det själva dock :) En del av stammarna är lite rundare i ansiktena, en del lite plattare, andra har smalare ansiktsform och så vidare. Än så länge har jag bara kolla på just Bugandastammen och jag tror att jag låter det vara så...det känns sjukt invecklat....
Och på det stora hela så är dom ju Ugandier allihopa, ungefär som vi är svenskar fast, hallänningar,skåningar, blekingebor eller Dalmasar....

                              Anna

Inför vår resa den här gången försökte vi samla in pengar från olika håll till Bristol Academy,som dom allra flesta vet.



Då platsen i väskorna är begränsade och det mesta faktiskt är billigare att köpa på plats och dom får dessutom de sakerna/märkena som dom är vana vid att använda och som är bra för dem, väljer vi att handla exempelvis hygienartiklar,bindor, skoputs,tyger till uniformer mm där.

Vad jag egentligen vill säga är, att inför den här resan så var det mellan 35-40 olika människor/familjer som helt privat valde att skänka pengar till vårt projekt och till vår skola!
Det känns helt fantastiskt och vi är så enormt tacksamma för er hjälp! Att få åka ner med pengarna som vi samlat in och redan på förhand veta att det kommer att göra en enorm skillnad för barnen och för deras skola känns i hjärtat!


När det dessutom är flera av våra vänner,familjer samt tvååkersbor som vi kanske inte riktigt trott skulle velat hjälpa till så blir man mer än glad och också otrolig stolt över att få vara en av dem som är med och förmedlar den hjälpen som ni gett!

Jag vill också förmedla den känslan till er så att ni förstår att det ni gör är något bra!
Ingenting försvinner på vägen, varenda krona som ni skänkt hjälper oss att göra skillnad för barnen på Bristol!
Tillåt er inte att tänka att det inte spelar nån roll vad ni gör, för vi vet att det gör det! Vi har sett det.

Tack alla ni som skänkte pengar till barnen under den här resan!
Tack också till våra fantastiska familjevänner som lägger både sin tid,sitt engagemang och sina pengar på vårt projekt som vi så varmt känner, och jobbar för. 
Tack också alla ni som följer oss på vår resa tillsammans med barnen på Bristol Academy,
Kampala i Uganda,
Vi är er evigt tacksamma!


                                                         Anna,Jennie och Victoria

Alltså......inte för att vara sån,men jag vill ändå att ni ska veta liksom......
Jag har en ny kompis i Uganda.
Han heter Muteesa. Han är bästa kompis med min bästa kompis i Uganda som heter Sam.
Muteesa är ingen vanlig kille förstår ni...Han är en prins:)
Prins Muteesa Ronald Ssemakokiro XII, barnbarn till Muteesa II,som var kung I kungadömet Buganda i Uganda, Det ni!

Här åker lilla jag till Uganda och skaffar mig prinsvänner sådär huxflux bara,herregud så enkelt! .Det är faktiskt så här att jag kanske ska ta och ringa upp Carl-Philip Bernadotte också och höra om vi ska hänga en dag...?
Jag vet ju liksom hur man gör nu....!

Jag vill ju inte alls vara märkvärdig, jag vill bara att ni ska veta om det....:)

Och sen som ett litet sidospår till mitt skrytiga prinsinlägg så kan jag ju också erkänna att det är inte detsamma att vara prins och prinsessa i Uganda som det är i Sverige....Min prinskompis äter precis lika lite som sina vanliga vänner gör,han jobbar varje dag på ett supermarket,han bor lika litet som Sam gör och han är precis som vem som helst och han kämpar för sig själv varje dag! Så jag kanske helt enkelt låter bli att ringa till Carl-Philip iallafall....Det känns som att det inte riktigt skulle vara detsamma......

Jag och min prinskompis Muteesa! :)

När vi kom till skolan första dan på den här resan så var en grupp pojkar i full färd med att tvätta brassbandets alla kostymer inför en spelning.

Mina ögon for över alla barnen för att se om jag kände igen några av dem från våra tidigare resor eller om jag såg något av våra fadderbarn.Och snabbt fastnade dem på en pojke i gul tröja,Emma Aizizi! 
Men ganska snabbt såg jag också att det inte stod helt rätt till med honom...Hans ena öga var helt igenklibbat och det rann tjockt gult var ur det...
Jag hämtade snabbt Victoria och Eddie och vi frågade hur länge han hade haft det så här? Det var nån vecka svarade Eddie då, han sa också att han hade fått nån slags medicin eller salva men det hade inte hjälpt något...
En snabb blick mellan mig och Victoria och så visste vi att vi måste försöka hjälpa honom såklart.
Eddie skickade iväg honom tillsammans med en äldre kille för att kolla av vad det skulle kosta med en bättre medicin till honom. 126 kr blev svaret....

Ofantliga summor för dem,en droppe i havet för oss.Så än engång skickades han iväg till en lokal klinik där han fick en ny sorts medicin. Han kom tillbaka till skolan och vi hoppades att vi skulle se nåt positvt resultat med Aizizis öga innan vi skulle åka hem igen.....

Dagen efter när vi kom till skolan så var det en glad Aizizi som tog emot oss. Ögat var i stort sett helt bra efter bara en dag....Det var nästan helt öppet och helt fritt från var,det var bara lite rött!
Lika glad som Aizizi var, lika glada blev såklart jag och Victoria!

Mitt i den lyckan över att Aizizi så snabbt kunde få hjälp, så slår tanken en,hur många människor är det egentligen som dör i sjukdomar som ganska lätt hade gått att förhindra...? Hur hade det sett ut om dom hade haft samma medicinska förutsättningar som vi har? Naturligtvis helt annorlunda,det fattar jag ju.
Men det känns så sorgligt att människor ska behöva dö för att det saknas pengar.....Det kan inte vara meningen att det är så det ska vara här i världen....

Emma Aizizi! Fina,fina unge! Här är han efter 1 dag med den nya medicinen....!

Det är så himla häftigt egentligen....I Uganda så ser dom allra flesta likadana ut för oss....man har svårt att se skillnad på dem alla,tills det blir som jag skrev i ett inägg nygligen,att man helt plötsligt "ser" dem på riktigt och skulle känna igen dem bland hur många människor som helst. Det är nog antagligen detsamma för dem,vi vita ser precis likadana ut vi med.
Dom blev väldigt förvånade barnen när dom frågade var min syster var denna gången,och varför inte hon var med? Då jag svarade att jag inte hade nån syster utan endast bröder....Då skakade dom lite på huvudet.
Jennie ser ju precis ut som jag i deras ögon,klart vi måste vara systrar!

På vår resa 2008 hade vi inte så mycket tid på skolan bland dom minsta barnen,men den dagen vi var där så var det en flicka som var hos mig hela tiden. Hon sa ingenting då hon var för liten för det.....men när vi skulle åka från skolan och vi hade hoppat in i bussen så stod hon bara där utanför med tårarna rinnande utmed kinderna.....hon vinkade inte eller ropade, hon bara grät helt stilla och det gjorde så jävla ont i mig. Jag ville bara gå ut och göra allting bra igen....

2010 såg jag henne inte och inte heller 2012....trodde jag! För nu när jag kommit hem och börjat sortera bland alla korten dels från denna senaste resan men också dom tidigare så ser jag att just den lilla lilla gråtande flickan är ett av våra fadderbarn,dessutom min låtsassyrra Anette och hennes familjs lilla barn!
Aisha som hon heter har alltså funnits med ända från början och är nu en del av vårt projekt.
Jag kommer såklart att minnas även henne nu.


Man får se dom här barnen från tidig ålder och för varje gång som vi kommer till dem så har de utvecklats och förändrats,dom växer och formas till egna individer precis som våra egna barn gör.
Man önskar dem all lycka och att allting ,trots ganska dåliga förutsättningar, att det ska gå bra för dem i livet. Och man hoppas också att vi med vår närvaro kan ha gett dem ett litet hopp om att livet ändå kan vara ganska så bra emellanåt.


En liten Aisha 2008

En större Aisha 2012,men ändå sig lik! I nya kläder dessutom! :)

                              Anna

Vi har ju samma religon som de i Uganda,ja iallafall den största delen av dem i Uganda.
Det finns en del Islamister också samt en del traditionella små afrikanska religioner,men som sagt,dom flesta är kristna och firar således nu påsk precis som vi.
Den största dagen för dem i påsken är idag,alltså vår påskdag. Kyrkan är deras naturliga samlingsplats för firande av både jul,påsk och i stort sett alla högtider.
Tron för människorna i Uganda är överhuvudtaget väldigt, väldigt viktig.

Jag är ju också född kristen men måste ju erkänna att jag inte är nån flitig kyrkobesökare precis och jag ägnar inte så hemskt mycket tid heller att tänka på det....

Men nu när jag pratat med dom Ugandiska ungdomarna på facebook dom senaste dagarna så har dom ändå fått mig att tänka lite...Inte så att jag gått och blivit religös,det kan jag inte säga, men för dem är tron det som gör att dom fortsätter att kämpa,det är deras tro på gud som gör att dom många utav dagarna ser en anledning att kliva upp och göra det dom måste, för att om man bara tror, och har hopp så löser sig saker och ting.
Det är till och med så att när dom frågar mig om jag kommer tillbaka till dem i Uganda igen, och mitt svar som alltid blir att jag inte vet och jag inte kan lova det,så säger dom till mig:

You have to belive that you will!

Så unga men ändå så fulla av vishet. Och såklart kan jag inte annat än att tro jag med då.Tro att det är meningen att just jag ska få komma tillbaka till Uganda igen,och tro att jag ska få träffa alla på Bristol och få fortsätta att vara en del av dem...
Det kan ju iallafall inte göra skada att ha lite hopp och en liten uns av tro.....!

          
                                                                  Anna

En del av barnen på skolan får en att smälta mer än andra.
En del barn har man träffat och inte tänkt på så mycket men rätt som det är så är dom helt självklara för en och man ser dem och kan urskilja dem från mängden hur lätt som helst....
Denna resan var inget undantag från det. Förra resan stötte jag på en flicka som jag aldrig fick veta namnet på men hon sitter tillsammans med mig på ett av mina absoluta favoritkort från 2010.
Jag har tänkt mycket på henne och undrat hur det ska gå för en sån tjej i livet?
Dagen innan avfärd till Uganda denna gången så åkte jag in till stan för att köpa en present till den flickan ifall jag skulle stöta på henne igen...inget märkvärdigt alls, men jag ville ändå ha det med mig.
Och såklart så såg jag henne. Bland alla barn så var hon helt plötsligt där....och det värmer hjärtat att se!
Just den här flickan blev också en av våra tjejers favorit, och Nassuna Shadia, som jag numera vet att hon heter fick en lycklig vecka tror jag med mycket uppmärksamhet från många håll.

Jag och Nassuna Shadia 2010...

Och här är vi igen, 2 år senare!

Ett annat barn som dessutom är ett av vårt projekts fadderbarn var också en som på den här resan gjorde avtryck hos mig.
Hon heter Winnie och är en tyst och ganska tillbakadragen tjej.
Man ser henne för att hon ser så vänlig ut men hon hörs inte och hon märks inte.
Ju längre veckan gick ju oftare märkte jag att Winnie befann sig bredvid mig då vi var på skolan.
Hon liksom bara fanns där....och då vi skulle lämna skolan den sista dagen känner jag att någon tar mig i armen och jag vänder mig om och där står Winnie och säger
 "You know Anna, I am gonna miss you more than you understand"
Vad svarar man då liksom....? Hjärtat sprängs av tacksamhet och av glädje över att ha nått fram till ett barn som inte säger så mycket...
Att säga att jag kommer att sakna henne också är ju såklart inte svårt för det är ju alldeles sant, men man vill ju också lova att komma tillbaka till henne igen och man vill lova att göra allt bara för att hon ska få må bra. Det kan man ju dessvärre inte göra för just det är det ju inte jag som styr över.....


Människor gör avtryck hos oss och vi kommer aldrig att kunna glömma dem, och man vill inte det heller,Aldrig!


Winnie Nagadya...jag skulle kunna urskilja henne bland flera tusen barn.Det är så att rätt som det är så finns dom för en på ett sätt som är svårt att förklara...


                                                          Anna

Om jag hade svårt att "landa" efter den förra resan, så var den här om möjligt ännu värre...



Jag blir vansinnigt trött på mig själv och på mitt sätt att tänka kring det här och hade mer än gärna gett mig själv en rejäl smäll på käften och sagt till mig att skärpa mig!
Huvudet VET att vi gjort allt vi kunnat, och också kanske mer än vad många andra gör,men hjärtat sammarbetar inte alltid med huvudet dessvärre och där uppstår en liten inre konflikt....



Det är antagligen än värre för människorna runt omkring att se att situationen påverkar en som den gör och en del undrar nog också om det verkligen är värt att må som jag gör då jag kommer hem?

 
Svaret på det är för mig ett solklart rungande JA!
För mig är det ok och för mig är det värt det.För mig är det ok att spendera kanske 3 veckor i ett stadium av lite likgiltighet och lite ointresse av människorna här och vår välfärd, för jag vet att jag inte kommer att stanna där för alltid!
Tids nog inser jag att det vi gör i Uganda är bra och att vi gör allt som står i vår makt för de här människorna.
Så för mig är det okej att vara lite låg i 3 veckor vartannat år. För att avstå våra resor för att slippa tänka i några veckor efteråt är inget alternativ för mig,inte alls......


                                                         Anna

Jag har lärt mig mycket under våra resor till Uganda...bland annat har jag lärt mig att ger man inte,så får man ingenting tillbaka......
När vi visar dem att vi litar på dem och att vi vill vara deras vänner så får vi vänner tillbaka.

 
När jag säger att jag ska göra en sak, då gör jag det.Vet jag om att jag inte kan genomföra det eller kommer att ha svårt att hålla det jag säger, då säger jag det inte. För mig är ärlighet i det läget otroligt viktigt.
Det är något som jag förstått under just den här resan är ganska ovanligt i Uganda...


Jag vet inte hur många gånger, bara den senaste veckan som jag har blivit tackad på facebook för att jag har svarat på de meddelande som dom skickat,eller svarat i chatten då dom velat prata eller skickat iväg de fotona som dom så gärna vill ha. En självklarhet för mig eftersom jag lovade dem då vi var i Uganda att göra det.
Men som för dem var tomma ord innan jag nu bevisat motsatsen... Jag tror att för de människorna där,som har blivit svikna,kanske inte bara en gång,utan flera,dom har kanske blivit bortlämnade eller blivit ensamma kvar sedan deras familjer dött av olika anledningar så är det naturligtvis svårt att lita på någon överhuvudtaget...

När vi då visar dem att vi håller det som vi har lovat så får man tusenfallt igen.
För mig blir det en total omöjlighet att inte göra mitt absolut yttersta för att inte svika deras förtroende.
Det som till en början kan vara en tanke hos dem att enbart vara vän med en vit för att kunna få hjälp och pengar till ett bättre liv, kan på sikt utveckla sig till en vänskap som är något utöver det vanliga.
En relation där vänskapen är det som är det viktiga och inte möjligheten att få pengar...För handen på hjärtat...vem kan säga att man inte själv hade försökt dra nytta av något sådant om man var i en omvänd situation?
Såklart man hade.

Och ibland måste man vara brutalt ärlig. För det är klart att frågan kommit om hjälp med både det ena och det andra,det är inte konstigt.
Men att där våga säga att jag mer än gärna är din vän om du vill det,men jag kan inte ge dig det här.Du måste klara dig själv och du måste kämpa varje dag för att nå dit du vill. Och så länge du kämpar för dig så kämpar jag bredvid.

Såklart gör det ont när man blir tvungen att säga det,helst av allt skulle man ju vilja hjälpa dem allihopa och göra dem trygga, och för en gång skull kunna ge dem det som dom så gärna vill ha.
Men i det långa loppet så tror jag ändå att det är vänskapen som räknas och känslan att veta att någon tror på just mig....




                                                     Anna

Tyvärr var det ju så att en del av dem som skickat med presenter till sina fadderbarn inte fanns kvar på skolan som sagt.
Vi tog kontakt med Jennie som i sin tur tog kontakt med familjevännerna för att dom skulle kunna avgöra vad vi skulle göra med presenterna vi hade med oss.
Vi fick tag i och pratat med dom ,dock inte alla. Men gemensamt för dem var att alla ville att något annat barn skulle få glädjen av de presenterna som dom köpt.

Så,så blev det! Glädjen hos dessa barnen var med all säkerhet precis lika stor som dom varit för dom barnen som presenten var tänkt till.Det ÄR speciellt att bli utvald,att få bli just DEN som blir sedd och få en present av någon, i det här fallet från någon väldigt långt borta.

Och jag har sagt det innan,men jag säger det igen.Det är en ära att få vara en del av allt det här!
Det vi gör, ni och vi tillsammans,det gör skillnad för dom här människorna,det gör verkligen det.


Susanna,här är den lille killen som bär John´s kläder :)
Lisa, Den här killen blev glad över er present!

Lena,en mycket nöjd kille!


                                                   Anna

När man är i Uganda så tar barnen på skolan mycket av ens tid.Så ska det ju vara, det är ju delvis därför som vi är där.Dom nästan förtrollar en med sina bruna ögon och sin vilja att alltid vara den som är en närmst.

Men på den här resan så var det också andra människor som gav mig otroligt mycket.Jag tänkte inte på det speciellt mycket innan Jennie sa det till mig häromdagen, hon sa "att vet du att du nästan pratar mer om dom här, än om barnen.....?"

Då kände jag det.Att dom har gett mig något som jag tidigare inte upplevt i Uganda.
Jag pratar om ungdomarna i Uganda, och på Bristol.Dom som är för gamla för att gå i skolan men som fortfarande tillhör brassbandet.
Dom är mellan 17 och 22 ungefär och dom har så otroligt mycket att berätta....Dom har livsöden som får det att krypa i skinnet på en men samtidigt en livskraft som man inte tror är sann.
Dom har kämpat i många år utan en eller kanske båda sina föräldrar. Ändå står dom på benen och ger av sig själva på ett helt fantastiskt sätt.

Sen jag kom hem har jag haft kontakt med flera av dem på facebook. Det är så jättekul att kunna prata med dem där samtidigt som det skrämmer mig.Man vill inte bli en för viktig del för dem. De litar på vad man säger, men jag vet ju inte alltid bäst. Och det som är bäst för någon i Sverige är kanske direkt skadligt för någon i Uganda?

Men samtidigt kan jag ju inte bara strunta i dem av rädsla för att göra dem illa...Men man måste tänka på vad man säger till dem så att det blir bra för dem i slutändan,man måste få dem att tänka så att deras beslut blir det som är det bästa för dem och inte för någon annan.Jag vill få dem att kämpa för sig själva och för sin framtid för att även om Uganda är ett otroligt svårt land att leva i så är det ändå deras hemland som dom älskar och är stolta över att få vara en del utav....








                                     Anna