Idag vill vi säga Grattis till den mannen som allt det här egentligen handlar om, Eddie Kisingiri! Han fyller idag 38 år!

So.....HAPPY BIRTHDAY EDDIE!

Med en väldigt tuff start på sitt eget liv så har han vänt det hela till nånting egentligen helt fantastiskt.En egen skola med plats för de allra fattigaste barnen i Uganda....det är stort. Att förverkliga sina drömmar,det är det inte jättemånga som gör. Men Eddie har gjort det,han har gjort sin dröm till verklighet.

För mig som en vanlig liten människa så är det nästan svårt att känna mig jämlik med honom.För mig är alla människor lika mycket värda egentligen, men på nåt vis så finns det de människorna som höjer sig över de andra, och har man som Eddie gjort,gått emot alla odds och löst livet så bra både för sig själv och för de barnen som haft turen att hamna på Bristol, då är man i mina ögon något alldeles extra.

Eddie kommer alltid att ha min fullaste respekt för det han utfört i sitt inte alltför långa liv hittills.

Det är inte enkelt för honom, tro inte det......han sliter hårt, och för oss är det en glädje att kunna hjälpa honom att lite lättare nå de mål som han så länge drömt om.....

Och om nu Eddie går in och läser bloggen idag så kör vi just detta inlägget på engelska med.....(fantastisk engelska.....)

Today we want to say congratulations to the man that all this is really about, Eddie Kisingiri! He turns 38 years today! So ..... HAPPY BIRTHDAY EDDIE!

With a very tough start to his own life, he has turned this into something really quite amazing.
A school for the poorest children in Uganda .... it is great!
To realize their dreams, it's not lot of people who do that. But Eddie has done so, he has made his dream come true.
For me as an ordinary human beeing, it's almost hard to feel equal with him.For me, all people are equal really, but somehow there are those people that stands out above the others, and if you as Eddie has done, gone against all odds and made his life so good both for himself and for those children who had the fortune to end up at Bristol, then you are in my eyes something special.
Eddie will always have my fullest respect for what he has done in his not-too-long life so far. It is not easy for him, do not think that ...... he struggles hard, and for us it is a great joy to be able to help him to reach his goals a little bit easier,the goals he had dreamed of for such a long time.....

Happy birthday Eddie,you are the greatest!

Love Victoria,Jennie and Anna and our families



                                                                 Anna




                                          

Jag vet inte om det är såhär överlag runt om i världen, men i Uganda är det iallafall så att begreppet TID inte existerar ..... I Sverige är vi ju oerhört noga med att man ska passa tiden! Gör man inte det så anses det ju ganska så ofint faktiskt, eller hur?

I Uganda kan man få vänta nästan precis hur länge som helst på vad som helst! Man får vänta på maten, man får vänta på taxin, man får tillockmed vänta på Eddie.....Det är totalt oviktigt för dem! Har man bestämt kl 10, så kan dom komma 11.30, inget konstigt alls....

En dag på skolan väntade vi i 2 1/2 timme på att taxin skulle komma och hämta oss....!
Tänk vad soft och ha det så?
Typ......ska vara hos tandläkaren kl 8 men vaknar 9.40 och glider dit lite snyggt då.......det hade la vart nåt?!

För oss är det ju helt befängt att ha det så och det är svårt att vänja sig vid det då man är där. Vi förklarade för Eddie hur det är i Sverige med just vikten av att hålla tiden och han tyckte allt att det var lite konstigt :) Han blev dock nogrannare att hålla tiden själv när det gällde oss,vilket hjälpte föga då det ändå oftast var inblandad nån chaufför av nåt slag som ändå var sen!Det ju är vi som måste ta seden dit vi kommer såklart men vad olika det kan vara!


Här väntar vi på nåt......


                                                     Anna


Den här bilden har ingenting med inlägget att göra överhuvudtaget, men kolla på lastbilen framför motorcyklarna....så förankrar man en last i Uganda :)

Vi är ju några stycken nu som har valt att hjälpa till och ha ett fadderbarn på vår skola eller att "bara" skänka pengar utan att skriva med ett barn.Vilket man gör spelar ingen roll,det är ATT man gör som räknas! Vi är så tacksamma för det och eran hjälp betyder så otroligt mycket! Varenda liten krona som vi kan samla in hjälper till att underlätta för våra barn! Jag tror inte ens att ni anar vilken skillnad det gör! Det gör att barnen får det bättre och ert engagemang gör också att vi orkar ännu mer! Att få feedback på något man gör får en att växa som människa.
Så ännu en gång, tusen,tusen tack för att ni hjälper till!

Jag vet att det tar tid sånt här, och att det är svårjobbat (det är tillockmed svårt att få in folk och läsa på bloggen)Människor är tyvärr lite anti med sånt här arbete då man gång på gång får höra hur liten del av de skänkta pengarna som i själva verket kommer fram dit det ska.Men i vårt fall, så skänks varje krona,helt oavkortat till Bristol Academy och det kan ni lita på! 


Jag tror på fullaste allvar att vi kan förändra livet för de här barnen. Det finns så mycket som talar emot dem,men en sak ska ni veta, att bara någon tror på det man gör, eller  på det man säger, eller på den man är så kan man göra underverk! Och det gäller både oss och barnen i Uganda!



Och vad är skillnaden på dom barnen och våra egentligen? Barnen där har drömmar om sin framtid liksom våra har,dom tycker också om att idrotta och träffa kompisar. Dom vill precis lika mycket i sina liv som våra vill!
Vägen för de barnen i Uganda är bara så oändligt mycket krokigare och svårvandrad än vad våra barns väg är.


Visst har vi väl ändå någonstans en skyldighet att hjälpa dem, åtminstone litegrann?
Jag tycker det....


                                                             Anna

Då vi reser ner till Uganda så reser vi ju aldrig med tomma väskor såklart! Så mycket som möjligt skall tas med ner men utrymmet i väskorna är ju begränsade,tyvärr!
Vi packar ner,packar om,packar upp och packar ner igen osv....allt för att vi ska få med oss så mycket det går.
Väskorna vägs in i och det vill verkligen till att flygplatsens vågar väger likt med våra för det är som sagt på minsta gram!
Oftast rör det sig om 2 resväskor var samt ett handbagage på 6-10 kg som man får ta med sig.Alla våra egna saker ska rymmas i handbagaget och resten av platsen i resväskorna ska vara saker/kläder till barnen.
Det är ju inte nån lyxsemester man är iväg på så 1 par byxor och ett par tröjor och så lite underkläder att byta med brukar räcka bra :) Ja, så en tandborste och lite tvål!
Annars reser man så lätt det bara går. Och vem bryr sig om man går lite skitig i afrika liksom? :)

Väl på plats ska ju alla saker delas ut någorlunda rättvist... och vi ska se till att så många som möjligt åtminstone får något litet nytt att glädjas åt.
Saker tycker jag går lätt att dela ut,det spelar mig ingen roll,men när vi kommer till kläderna så tycker jag att det är en jättejobbig bit. Egentligen så borde det ju bara kännas precis hur bra som helst men det är något som tar emot.Jag tycker att det känns så konstigt att dela ut något som borde vara en självklarhet för alla.

Så just precis den delen av resan då kläderna ska delas ut hade jag gärna sluppit. Jag vet att det måste göras men finns det nåt negativt med att vara där så är det just dom timmarna under klädutdelningen.
Jag skulle så gärna vilja ha alldeles nya fina kläder till dem allihop men det är ju naturligtvis inte möjligt,det förstår jag, men jag vill!:)


Nåväl,den lilla stunden av obehag får ju såklart inte kasta skugga över den övriga tiden vi har där,men än en gång hade det varit bra med en av och på knapp för känslorna.....


Svårstängd resväska inför resan 2008...

En liten,liten del av de nya grejerna vi hade med oss 2010.

En nöjd Gloria med kläder som Jennies dotter Felicia haft.Gloria är Jennie och hennes familjs fadderbarn:)


                                                                          Anna

Just nu, ca 1 1/2 månad innan man ska ge sig iväg till Uganda igen så är det faktiskt inte så hemskans mycket annat som kretsar runt i huvudet kan jag säga....Ok alla dom där vardagliga sakerna som man måste tänka på finns ju där såklart, men annars är det mest resan som upptar min tid. Vad ska vi ta med oss som gör mest nytta?Kommer någon att skänka pengar så vi kan köpa det dom behöver? Vad behöver jag för vaccinationer? Hur ska det gå för dom här hemma? m.m. m.m. Huvudet snurrar på i en alldeles för hög hastighet. Men det är okej,jag gillar ju att hålla på med detta!

Gilla är kanske en liten underdrift egentligen.....jag älskar nog det här!

Det ger mig så mycket tillbaka att det är definitivt så värt den tiden,alla de tankarna och pengarna som vi lägger ner. Jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan de här erfarenheterna som jag fått de senaste åren. Våra resor har fått iallafall mig att bli en mycket bättre människa. Att inse att det är så enkelt att förändra livet för någon får självförtroendet att fullständigt explodera! Det känns så oerhört bra.

Helst skulle man ju vilja att alla förstår och gör allt för att hjälpa till dom också,då skulle vi få se en verklig förändring, inte i hela världen, men iallafall för dessa barnen på vår skola.

Men, jag har också förstått att allting tar tid. Att det är svårt för oss människor att förstå hur illa det egentligen står till på andra ställen. Kanske för att vi inte vill förstå, men kanske också för att det går över vårt förstånd. Är det kanske tillockmed så att vi inte orkar bry oss.....?

Jag vet inte, men det är inte alltid lätt att få gehör med det vi håller på med. Men jag kommer inte att ge mig,jag ska fortsätta att kämpa för de här barnen, jag ska få människor att förstå att det är lätt att hjälpa till och att vi måste öppna ögonen för alla. Barnen är värda det, dom är ju bara barn.....


                                           Anna

På vår resa 2010 hade vi ju endast ett barn med oss,min son Hampus, då 13.5 år gammal. En tämligen cool kille utan några större krav och önskemål, han flyter oftast bara med. Så också på denna resan.


Som jag sagt förut så är det inga lätta resor vi ger oss iväg på. Det är resor med ganska mycket hunger, för maten är inget vidare (läs hemsk), man ser mycket elände och känner starkt för alla de människor man möter. Och en ensam 13-14 årig pojke med 4 kvinnor i Uganda kan ju tyckas vara lite halvkul....
Men jag tror att för Hampus del så har den här resan satt sig hos honom. Vi pratar ofta vad vi var med om. Han skriver fortfarande brev till en del barn vi mötte därnere på skolan och jag tror att medvetenheten ökat hos honom om att vi har det bra.
Detta gäller också min dotter Linnéa,Jennies dotter Amanda och förhoppningsvis alla de barn som var med då 2008.


Sen är det ju inte så att mina barn är nöjda med gamla kläder eller att inte ha de senaste teknikprylarna för att dom har varit i Afrika och sett elände, så funkar det verkligen inte, men jag tror att det kommer på sikt, tänket om att det finns andra i i världen än bara vi. Iallafall så hoppas jag det.
Det är ju inte heller meningen att vi ska behöva lida här eller vara hungriga eller ha trasiga kläder, för det hjälper ju inte dem iallafall....Men visst kan man skänka det en tanke ibland? Det är väl inte för mycket begärt?
 

                                                           Anna

(Själv hade jag vansinnigt dåligt samvete länge då jag kom hem efter förra resan, för bara några dagar innan vi åkte så köpte jag mig en ny Didrikssons vinterjacka för 2000 kr...... dom pengarna hade hjälpt 3 barn i Uganda till ett år i skolan..... Ångest!
Men som sagt....vi lever ju vårt liv här, men vetskapen om vad jag kunde gjort för dem pengarna istället sved just då, nu känns det okej, min jacka är varm och jag gillar den)


En glad kille på väg på sitt livs kanske största äventyr...

Idag fick jag ett sånt där meddelande som man bara inte vill ha. Sam är sjuk,han har fått malaria. (Sam är den där pojken som jag skrev om i ett tidigare inlägg, han som jag gillar fastän jag egentligen inte vet varför) Det är ingen rolig sjukdom och över 1 miljon barn dör i malaria varje år bara i Afrika....det är fasligt många....

Sam har fått hjälp,och jag håller alla tummar och tår för att det här ska gå vägen.Det måste det göra,det bara måste det.

                                                        Anna

Precis bredvid det hotellet som vi bodde på sist,och även kommer att bo på nu så ligger det en marknad. Ugandiskt hantverk kan man väl säga med halsband,armband,sjalar kapsylkonst, väskor och kläder mm mm. Där har vi varit lite grann och kikat runt och även handlat hem lite presenter till nära och kära.(Shopping är inte prio ett då vi är iväg...) I Uganda så prutar man på marknader som på så många andra ställen i världen. Men det är lite jobbigt när ett armband kostar 4 kr och man ska ha ner det till 2....Man vill liksom inte. Jag skulle gladeligen betalt 50 kr för det! Men seden ska man ju ta dit man kommer som ni alla vet och det anses som ofint att inte pruta,det är ett sätt att ta kontakt.Så prutning it is....

Marknaden vid "vårt" hotell.



När vi ändå är inne på hotell så har det hotellet vi bodde på 2010 en betydligt högre standard än det första. Vi snackar ju fortfarande absolut ingen som helst lyx men badrummen var kaklade och likaså duschen.Så det var skönt att bo lite bättre måste jag erkänna,det ger lite mer tid till vila att slippa vara rädd för råttor och spindlar nätterna igenom :) Det var också en restaurang på hotellet så vi kunde äta där om vi ville. Lätt och smidigt. Vi kunde äta en middag för två för ca 80 kr inklusive 4 drickor....ingen höjdarmat,men ätbar. Med en beväpnad vakt utanför hotellets ingång så kunde vi också känna oss säkra här trots att det ligger relativt centralt i Kampala. Så ska ni resa till Uganda så kan jag rekommendera det här placet! :)


Finfina toaletter.....


Spa avdelning.....

Jag, Jennie och Hampus delade rum.....

En trött Hampus efter en lång dag....Myggnäten är ett måste att använda.


                                             Anna

Att inte vilja skänka pengar till fattiga människor i världen är en sak,men om man vill göra det och tänker att man "inte har råd" så tänk på det här....

# 150 kr räcker till en madrass till en säng för två barn att sova på.

# För ca 600 kr ordnade vi en fest för 55-60 barn på skolan.

# För ca 400-500 kr fick 11 barn nya skoluniformer.

# För ca 900 kr kunde vi köpa 72 tallrikar och 72 muggar till barnen att äta och dricka ur.

#För 50 kr st kunde vi köpa solcellslampor till barnens sovsalar för att slippa ha levande ljus där dom ska sova och på så vis undvika risken med bränder.

Vad får vi för dom pengarna i Sverige.......?

För ca 400 kr får vi pizza till familjen en kväll.

För ca 150 kr har vi fredagsmyset och läsk till det efter pizzan.

För 900 kr har vi ett par jeans till tonårsbarnet i ett okej märke.

och 50 spänn.........det kan lätt ligga och "skräpa" i byxfickan utan att man ens vet om det.........Eller hur?

Råd att hjälpa till nångång då och då har faktiskt dom allra flesta skulle jag säga.....det handlar bara om att prioritera! 

Den sista dagen då vi skulle åka hem på förra resan så var vi ute på skolan några timmar innan vi skulle bege oss ut till flyplatsen. Brassbandet hade spelat för oss en sista gång och dom skulle ge sig iväg på en spelning någonstans.


I Uganda tar man sig fram antingen på en boda-boda, som är en motorcykeltaxi,det är billigt,går snabbt men är ganska så olycksdrabbat,eller så åker man i en slags vita bussar,vilket vi gör då vi är där.



Vi satt iallafall på trappen med barnen när bandet skulle packa in sig i bussen för att ge sig iväg. En (1) buss hade dom, och döm om vår förvåning när dom packade in sig 17! stycken ungdomar PLUS alla instrumenten i den bussen!
Och då är inte chauffören och mekanikern/inkastaren/dörrstängaren (dom är alltid 2 i bussarna) medräknade.....



Inte direkt lagligt ens i Uganda men iväg kom dom, och vi fick oss ytterligare ett skratt och ett galet minne från landet där allt kan hända!



Cissy i röd klänning och Sam i röd tröja hjälper till att packa in i den redan supertrånga bussen! Då står det ändå ytterligare 3 barn utanför som ska in också...
 
2 kvar! Dörrstängaren står redo att klappa igen!

                                                  

                                                        Anna

Den här bloggen är skapad och drivs av 3 personer,Jennie Victoria och Anna.Det är våra upplevelser och våra minnen vi utgår ifrån då vi skriver,någon annans känner vi ju såklart inte till.
Men det är ju inte så att vi har varit dom enda som drivit projektet och det är inte heller vi som startat det, men vi har funnits med i stort sett hela tiden.


Det hela startade som ett projekt med en man som heter Lasse,som är filmare och 2 lärare från Bosgårdsskolan, Torgerd och Agneta. Dom 3 tillsammans kan man väl säga var dom som höll i alla trådar från starten,där Lasse var den som först fått kontakt med Eddie och med Bristol Academy.Utan Lasse hade antagligen inget av det här hänt överhuvudtaget,så honom har vi att tacka för mycket.


Hela den här historien är ofantligt lång och den är också svårberättad om man ska dra den från allra första början så jag kommer att lämna den därhän....
Agneta har varit med på båda våra resor som vi gjort till Uganda,hon har också varit nere en gång själv för att reka innan vi for iväg med alla barnen på första resan ( Agneta är inte rädd för nåt,hon vågar tillockmed åka boda-boda OCH borsta tänderna i vattnet)
Lasse är en man med många järn i elden och han jobbar idag på sitt håll och på sitt sätt för att hjälpa de fattiga i Afrika.

Men det sista året kan man väl säga att det är just vi 3, Jennie,Victoria och Anna som jobbat med att få igång verksamheten med brevvänner och färdigställandet av nya skolan,därmed som sagt, inte sagt, att vi varit ensamma om det!

Många människor har en del i det här, även sådana som inte är nämnda här och alla är viktiga och har sin del i historien om Bristol Academy! Bli en del du med :)


                                                                     Anna


                                

En sak som slog mig en dag när jag satt på trappan på skolan med ett hav av barn omkring mig var, att fastän vi är så olika, med bakgrund,förutsättningar,hudfärg,språk ja egentligen allting så är vi ändå så otroligt lika varandra vi människor.... Vad betyder färgen på ett skinn egentligen?

Otroligt mycket om man ser till vår historia och den kamp som de mörkhyade har fått gå igenom.....
MEN, vad jäkla löjligt! Hur kan man som människa tro att färgen gör den till en sämre eller en bättre individ? Hur kan man tycka att alla människor inte har samma värde? Vi är alla människor, vita,svarta,rika,fattiga,tjocka eller smala, Vi har ett värde var och en av oss. Inte ett lägre eller högre värde,vi har samma.....Vi har bara hamnat på olika platser i världen,sådetså!




                                                   Anna

Jennie skrev i ett av sina inlägg att man måste hitta små fack att stoppa sina minnen i för att man inte vill glömma något som vi varit med om. Det tycker jag är ett fantastiskt bra sätt att beskriva det hela för det är precis så man gör. Man kommer inte ihåg allt hela tiden,men rätt som det är så öppnar sig ett av facken och minnena väller fram!
Det kan komma av en lukt, ett foto, en känsla eller av precis vad som helst.
Min Linnéa kan tex säga, åh här luktar Afrika! Så minns man....
Det är ett härligt sätt att ha det på, för på så vis så finns minnena om Uganda alltid runt omkring en.
Jag tar ofta fram breven som vi fått av barnen på skolan då vi varit där, dom luktar på ett speciellt sätt och det ger mig energi....konstigt kanske, men sant.
Vi har ett par filmsnuttar från skolan där brassbandet spelar och alla barnen springer med och sjunger och dansar, sätter jag på dem så, Vips är jag tillbaka på skoltrappen på Bristol och ser och hör allt lika klart som när vi var där.

Vad jag egentligen vill säga med det här vet jag inte.....men kanske att ni själva ska se till att fylla era fack med era lyckliga minnen,som ni kan plocka fram då det kanske är lite tungt eller tråkigt nångång, det blir på nåt vis lite lättare då.

En liten stund på skolan från vår resa finns i ett av alla mina små minnesfack. Just den stunden är aldrig långt borta utan den ligger alltid nära.... Jag satt på trappen på Bristol som så många gånger förr.Barnen var överallt och ingenstans men rätt som det var så kom ett litet barn och kröp upp i mitt knä. Han satte sig där och tog mina armar och lindade dem kring sig. Han satt alldeles stilla och var så lugn. Vi satt så en lång lång stund och det var en stund av lycka både för mig och för honom tror jag. Undra om han någonsin suttit så förut?
Troligtvis inte.


                                                      Anna

En sak som jag ofta funderar på är vad vår resa satt för spår hos de barn vi hade med oss då 2008... Ett par av barnen har man ju fortfarande kontakt med såklart då det ena var mitt eget, men hos de andra? Undra om de ens tänker på att de har varit där och upplevt något som de allra flesta människor inte har gjort? Eller är det så att det för ett barn är så självklart att ha gjort det som man gjort så att man inte tänker på det som något unikt? Jag vet inte.....

På resan 2008 så var vi med om väldigt mycket blandade saker. Vi var ju på det där luddiga VMet i sammarbete som jag inte ens kan förklara vad det är, och vi var på skolan hos alla barnen och sen avslutade vi hela resan med en safari på ett par dagar. Är det det som satt sig mest hos dem kanske? Eller är det den konstiga maten eller lukten eller sunkiga rummen?


Vad jag hoppas att barnen fått med sig är förstås ett minne för livet, alla skratt vi hade, alla helt galna händelser som förde oss samman till en grupp som fungerade så jättebra under hela vår resa. En del av barnen var framåt och drivande och andra lite mer försiktiga, men gemensamt för dem alla var att dom var helt fantastiska. Dom måste ha varit både hungriga och rejält trötta men inte att de gnällde! Det hade ju inte varit så konstigt faktiskt. Så långt borta från de bekvämligheter vi är vana vid, det är stort!



 Men de barnen vi hade med oss då är inga barn längre, de är ungdomar och snart tillockmed vuxna, jag hoppas och önskar att de har fått med sig något bra, någonting som sitter kvar inom dem föralltid, såsom det sitter hos mig.



En liten Amanda (Jennies dotter) och en liten Linnéa (Annas dotter) tillsammans med barn från Bristol 2008.


                                                Anna

Att uppleva  saker påverkar ju alla, men på olika sätt.

Både Jennie och Victoria är, enligt mitt sätt att se på det,fantastiskt duktiga på att vara klarsynta vad gäller situationen där nere i Uganda. Dom är båda 2 otroligt varmhjärtade och vill att alla ska må bra och ser också klart på varenda situation som vi utsätts för.
 Jennie bidrar med ett lugn som inte många har och hon sprider det runt omkring sig så man själv blir lugn och trygg. (iallafall när vi väl är på plats i Uganda ska tilläggas,innan dess kan hon halvt skrämma ihjäl en med alla tankar om flygplan som ska krasha, och negrer som ska röva bort barnen mm mm.)
Victoria har en enorm drivkraft som får en att vilja göra sitt yttersta i varje situation,hon ser inte mycket hinder i vägen och hon har koll på i stort sett allt!Fantastiska egenskaper som dom har båda två, och jag kan inte tänka mig nåt bättre sällskap än just dom här att resa med!

Själv är jag egentligen inte speciellt bra lämpad för det här tror jag. Ok....... den kan hända att även jag har en släng av det varma hjärtat då vi är där, och även jag vill att alla ska må bra, MEN jag är på tok för impulsiv och framförallt alldeles för känslosam och dålig på att skaka av mig saker........

Jag har så jättesvårt att känna mig nöjd med det vi har gjort när jag kommer hem från våra resor. Jag tänker hela tiden på vad vi kunde gjort mer...Så jävla dumt!
 Vi har haft många och långa diskussioner om det här jag och Jennie (som för övrigt borde vara psykolog istället för korvkioskarbetare) om att vi måste vara nöjda med det som har blivit gjort. Och jag blir det..............till slut. Men det kostar på. Jag har varit ledsen ganska länge efter att vi kommit hem,känt mig nedstämd och inte riktigt nöjd. Och det är ju inte så kul för andra att se såklart.


Jag hoppas att jag kommer att bli bättre på att skaka av mig det som vi är med om, lägga det lite åt sidan,men inte glömma,vara nöjd med det som vi utfört och sen köra på igen mot nya mål! Då kommer vi att bli oslagbara!


         

                                                         Anna





(Ett resetips! Om ni någongång kommer att resa nånstans där ni behöver äta malariatabletter så kan dessa påverka ens humör,matlust,sömn mm. Bara så ni vet! Nu blev det en resetipsblogg också....)

Snart åker vi tillbaka till Uganda! Har svårt att förstå att vi ska få komma dit igen, jag längtar! Jennie åker inte med denna gången har hon bestämt sig för, vilket känns väldigt tråkigt då jag är van att ha henne vid min sida, hon är en stöttepelare av rang, (dessutom vansinnigt rolig,snygg och smart) och hon tänker alltid lite,lite längre än vad jag gör,vilket är skönt, men nu ska jag alltså stå på egna ben....(Hjälp!)

Nädå....så farligt är det inte,Victoria är ju med, så det kommer att gå fint ändå!

Vi vill iallafall erbjuda er att skicka med något till just ert barn. Ett brev naturligtvis, men också en present om ni vill. Vi kommer att avsätta plats i våra väskor för det här. Vad som är viktigt att tänka på är att ABSOLUT INTE skicka pengar till ert barn!Det går jättebra att skicka med en slant till skolan via oss,men inte direkt till barnet! Men gärna nåt litet klädesplagg,underkläder, tandborste, ett smycke, brevpapper eller vad ni känner för. Tänk dock på att paketen inte kan vara för stora eller för tunga då det kan bli många som vill skicka med saker och vi har begränsat med plats och kilon i våra väskor. Slå jättegärna in paketen för det är ju naturligtvis jättekul för dem. Vi kommer personligen se till att era gåvor överlämnas till just ert barn!

Vi behöver ha era paket och brev hos oss senast den 29e februari. Skicka dem till oss på posten eller överlämna dem till oss personligen. Ni kan även lämna in dem på Annas och Jennies jobb, Korv me Mos i Tvååker.Är vi inte där då så tar våra arbetskamrater emot det och ser till att vi får det.

Är det nu så att någon annan känner för att skicka med en slant till skolan och till barnen nu när vi åker så är det mer än välkommet! (superduperjättemegamycketvälkommet!!)
Saker och kläder i all ära, men vår plats i väskorna är som sagt väldigt begränsad då vi endast får ha 2 väskor var, så pengar att kunna köpa saker för på plats i Uganda är bättre.På så vis kan vi också se med egna ögon vad som behövs!



Vi vet att det behövs nya uniformer igen, nytt skolmatriel såsom skrivhäften och böcker. Dom behöver underkläder,nya sandaler, bindor till flickorna, tandkräm, vaselin att smörja in barnens hud med då de annars lätt spricker,tvättbaljor och myggnät mm mm. Allt detta är bättre att köpa då vi är där! En uniform till ett barn kostar ca 70 kr och då får man den uppsydd av en skräddare. Ett myggnät kostar 80 kr och är då impregnerat för att bättre stå emot myggen som kan sprida malaria.



ALLA bidrag, stora som små gör skillnad för dessa barnen. Och jag kan lova er att det även kommer att kännas bra i era hjärtan! Så snälla, hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol Academy till ett lite lättare liv.

Skänkta pengar kan lämnas direkt till Anna,Jennie eller Victoria. Även detta går bra att lämna in på Korv Me Mos, Gärna i ett kuvert med ert namn på så vi vet vilka som hjälper oss. Vi hoppas att ni förstår att ER hjälp betyder! Tillsammans kan vi göra skillnad!

Anna Handin
Strömma 11 Pinnatorpet
43277 Tvååker

Jennie Beckman
Fastarp 17 Strömmalyckan
43277 Tvååker


Anna

Som jag berättat i tidigare inlägg så är det som så att den tiden man är på skolan tillsammans med barnen är otroligt intensiv! Man ger så mycket man kan av sig själv och försöker se dem alla. Alla barn är ju absolut inte lika framåt och kommer fram till en,men de barnen vill man ju också ta sig tid med, det är ju inte så att dom inte vill, men dom vågar kanske inte.



 Ett riktigt uppskattat "partytrick" i Uganda som lockar fram de flesta är kameran! Dom fullständigt ÄLSKAR att bli fotograferade och det största av allt är att sen få se bilderna av sig själva direkt efteråt! Detta gäller inte bara de små barnen utan även de äldre faktiskt. Så det är mycket sånna bilder i kameran ska ni veta! Man får rensa kameran varenda kväll för att kunna ta nya dagen efter.




Hur söt är inte den här lilla?

Alla vill vara med :)

Hampus var ett hett byte att bli fotograferad tillsammans med....

Och det ställde han upp på såklart!

Jennie med 2 små barn..

Och som sagt, även dom större gillar det.Tillsammans med sina instrument så kan det knappast bli bättre!




 En annan uppskattad sak vi hade med oss ner var såpbubblor och ballonger. Vi blåste så vi var yra i huvudet allihopa, men vad gör man inte för lyckliga barn?





Här blåser jag såpbubblor för barnen i slummen vid den nya skolan....

Fullständigt överlyckliga! Både barnen och vi.

En mindre smart sak som jag råkade visa dem var att man kan "tjutfisa" med ballongerna, fattar ni vad jag menar? Inte jättekul med 50 barn som sprang runt och gjorde det....det var kul en liten stund bara tyckte vi.....men men, man kan inte tänka jämt,ibland har man otur då man försöker!


                                                     Anna

Jag är nu på ett ställe i livet där jag aldrig ens anat att jag skulle vara. Jag skulle ju bli fotbollsproffs och efter det dagisfröken. Skitbra,tyckte jag. Hur svårt kan det vara?

Jag trodde då aldrig att jag skulle vara 3 barnsmamma vid 24 års ålder och då mina egna barn blivit större skulle få känslan av att vilja adoptera ytterligare 400 barn från Afrika?! Det hade jag ju inte trott....


Nu har jag ju då turen att jag gift mig med en man som inte tycker att volontärarbete i Uganda är det hippaste och intressantaste man kan tänka sig och som är nöjd med våra 3 fina barn och inte alls vill ha några barn från Afrika boende hos oss.....Jag kan vara glad åt att han håller mig väl förankrad i vår värld här för det är lätt att dras med och vilja hjälpa till mer än vad man kanske kan......

Men, så länge han låter mig hållas med det som jag vill så kommer jag låta barnen stanna i Uganda och bara åka dit och hälsa på dem,det låter väl som en bra deal?

Nu är det nog också så att våra resor ner till Uganda skapar en hel del oro för våra kära familjer här hemma. Ingenting är ju likadant som här. Och det är klart att både det ena och det andra kan hända och då är det långt hem....Och att hamna på sjukhus i Uganda har man ju förstått inte är en superupplevelse heller.
MEN, om man ska gå runt och oroa sig hela tiden om allt som kan tänkas hända så skulle man inte kunna göra nåt här i livet! Jag kan ramla i vår branta trappa vi har här hemma, eller barnen kan cykla vält på grusvägen på väg till skolan eller, eller,eller, jag kan fortsätta hur länge som helst! Faror lurar i varje hörn vartän i världen du befinner dig, så är det bara.
Men för att lugna eventuella oroliga familjemedlemmar och vänner till oss som läser det här så lovar vi att vi är jätteförsiktiga när vi är iväg. Vi går ingenstans utan sällskap av minst en Ugandier, vi åker ingenstans utan att chauffören är bestämd av Eddie, vi spritar våra händer och vi dricker inte av vattnet dom har här, så mycket mer kan vi inte göra..... vi är medvetna helt enkelt. Vi lovar!

                                                            Anna　

Så här skrev jag i min dagbok inför resan 2010......

"Hittade min gamla dagbok och slogs av hur värdefull den kändes för mig då jag läste om allt vi var med om då.Nu är det dags igen! För andra gången kommer jag att resa till Afrika! Med mig den här gången tar jag Hampus.Vi reser också med Jennie, min bästa vän i livet, Agneta Nilsson och Victoria Svenmyr. Denna resan kommer inte alls att likna vår förra.Dels för att vi reser med en mindre grupp,dels också för att vi upplevt känslan en gång förut.Vi vet vad vi ger oss in på.Vi har sett eländet och fattigdomen,all skit som man inte trodde fanns....

Men vi har också sett, och framför allt känt,den enorma glädjen och tacksamheten som dessa människorna ger! Jag känner stor lycka att det faktiskt är jag som får vara med. Få visa mig själv och mina barn att vi har haft tur i vårt liv.

Det är en dryg vecka kvar till avfärd nu.Lite orolig för allt som kan hända.Men jag känner mig trygg med mitt resesällskap, och trygg med att Jimmy finns här hemma med dom andra två,om något skulle hända.

Vi har handlat med oss en hel del nya grejer som dom ska få på skolan den här gången. Klänningar, skjortor,underkläder,såpbubblor,ballonger och hopprep bla.

Man vet att allting blir till stor glädje, och det gör det så lätt att hjälpa till.
Man vill så mycket bara...."

Så här skrev jag då, ca 1 vecka innan avfärd....jag trodde att jag visste vad jag skulle möta och jag trodde att jag visste vad jag skulle känna. Men jag kunde inte haft mer fel...det var så mycket mer känslor med i bilden på denna resan gentemot den första,vi såg så mycket mer och ändå vill jag inget annat än att få vara med om allt igen och igen och igen...

                                 

                                                        Anna

Ett barn har vi kvar i vårt minne ganska så klart både jag och Jennie. Han går på skolan, men bor där inte. Den dagen då vi planerat att ha vår lilla fest för barnen så var det bara för de boende barnen, nåt annat hade varit för svårt att lösa då de är alldeles för många. Iallafall så skickades barnen hem efter skolan slut eller de som skulle hämtas blev det.

Förutom en liten pojke, ingen kom och hämtade honom som dom brukade.....men men, vi hade till såklart till honom också! Så den här pojken hade sån tur att hans pappa var sen att hämta honom, just den här dagen, då man på skolan både fick läsk,kex, ballonger OCH frukt! Han var så lycklig, och vi var precis lika lyckliga!       

Han blev "äppelpojken" för oss. För just när han fått sina grejer så kom hans pappa för att hämta honom och han hade så mycket i sina händer att Jennie stoppade äpplet i byxfickan på honom som då nästan åkte ner på honom för byxorna var så stora.
Men lyckan då han sprang mot sin pappa för att visa vad han fått, och lyckan i pojkens pappas ögon när han tog emot sitt barn, det slår mycket ska ni veta....






Jennie och våran lilla äppelpojke! Vilken tur att bli bortglömd just den här dagen!


                                          Anna

Jag kommer aldrig att glömma min första känsla då jag klev ur bussen i ett varmt,fuktigt Uganda kl 11 på kvällen med 7 trötta barn och själv totalt ovetandes om vad som vi hade att vänta oss. Släpandes på 21 resväskor fyllda med saker till barnen på skolan kommer vi in på vårt hotell och det första vi ser är en ödla....jag är inget fan av smådjur såsom möss,spindlar,råttor,ödlor och sådana kreatur. Jag kände att tårarna brände till bakom ögonlocken,naturligtvis också av trötthet, men tanken kom snabbt -vad fan gör jag här?

Men då man skulle anses som en ansvarstagande vuxen i det sällskapet som vi var så var det ju inte läge att balla ur för en ödla liksom..... och till saken hör ju att vi fortfarande inte kommit in i våra rum ännu......

Ivriga hejjarop och uppmuntringsord avsedda för barnen vi reste med ( men lika mycket till en själv) om hur fantastiskt fint där var på hotellet så blev vi visade till våra rum.
Å herregud, nu kunde jag lagt mig ner och dött, jag hörde min mans ord i bakhuvudet
-Varför vill du ens åka till ett U-land?
 Just då undrade jag det med....vilket sunkrum...och 2 nya ödlor i taket.  Inte kul nånstans.

Japps....en snabb blick på Jennie som är ungefär lika skraj för smådjur som jag, gav mig ändå ny energi att våga vara vuxen och tänka rationellt (fastän jag egentligen ville åka hem till Jimmy). In med alla barnen i de olika rummen som de skulle sova i, barnen som jag tror inte överhuvudtaget tänkte så mycket negativt som vi gjorde just då, förmaningar om hur viktigt det var att dom stoppade myggnäten om sig under natten och inte drack av vattnet,och spritade sina händer,helst 1000 gånger och allt annat som vi kunde komma på som var farligt just då....:)

Då barnen var trygga i sina rum så kunde jag och Jennie dra oss tillbaka till vårt rum och där räddade det oss som räddat oss så många gånger förut, skrattet! Vi tittade på varandra och skrattade över hur konstigt allt kändes,hur overkligt det var att just vi var där, vi skrattade dock inte riktigt lika mycket över att det bara fanns en säng och ett täcke......eller förresten,
Det gjorde vi visst det!

Då vi inte är av de slanka slaget riktigt varken jag eller Jennie så blev lite trångt,men mysigt. Det var en liten dubbelsäng, men med myggnät, så vi var nöjda med det! Vårt rum innehöll också 2 nattduksbord och 2 trasiga fåtöljer som man inte kunde sitta i, sen var där nog ett litet bord med en tv på med som inte fungerade. Samt toalett och dusch......

Men lugnet lade sig och man vande sig snabbt med läget, vår resa var påbörjad. Vi överlevde vår dryga vecka på det hotellet med både gigantiska håriga spindlar,ödlor i överflöd,syrsor som spelade helt öronbedövande och också kraffsande råttor på dörrarna......vuxenpoäng på det!

Vad som var väldigt positivt med hotellet var att det var en jättestor trädgård som var inhängnad med vakter utanför så barnen kunde röra sig relativt fritt och spela fotboll och så där, vi var trygga helt enkelt även fast vi bodde i ett slumområde.

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här "hotellet",men jag tror att jag låter bilderna tala för sig själva.....




Vi fick vänta otroligt länge på våra måltider på hotellet, det var väldigt irriterande då vi hade tider att passa (vilket för övrigt är helt oväsentligt i Uganda). Men då vi fick en blick in i köket så var det inte ens läge att bli irriterad längre,man undrade bara hur dom kunde laga nåt där överhuvudtaget? Eller hur vi vågade äta?

En annan sak med.....vi bad om nya handdukar efter ett par dagar då man blir otroligt smutsig när man är där pga av allt damm och sånt. Men vi fick aldrig några...vi försökte med diverse trick som att lägga dom på golvet, eller på sängen så dom skulle se hur skitiga dom var, men allt som hände var att dom låg snyggt ihopvikta på sängen igen,precis lika skitiga! Det var väl själve den tänkte vi, hur svårt kan det vara att förstå att vi behöver nya?

Vi traskade ut till dem för att ännu en gång försöka förklara vad vi menade....Vi började förklara igen och då tog dom med oss till en annan del av hotellet,nog hade dom förstått alltid,problemet var att det regnade en del då vi var där så alla handdukar hängde ute på tork efter att de blivit tvättade och hann aldrig torka pga regnet,därav anledningen till våra uteblivna handdukar....det fanns helt enkelt inga fler.Det blev ett par dar till med samma! Och inte dog vi utav det heller!


Skitiga och trötta, men glada och otroligt lyckliga!


                             Anna

Tänkte visa er lite bilder från skolan där vi tillbringat mycket av vår tid, framför allt under den resan vi gjorde 2010. Detta är alltså den skolan som vi nu kallar "Gamla Bristol".Vi hoppas snart kunna ha bra bilder som kan visa er hur den "Nya Bristol" ser ut! Det kan vara intressant att se skillnaden.

I denna byggnaden ryms lektionssalarna.

Flickor och pojkar har skilda sovsalar. Som jag skrivit innan så ligger dom i våningssängar. Förut hade dom 3 våningssängar men det får man inte ha längre pga skaderisken om de rasar. Dom delar på sängarna,och ligger 2 och 2....Myggnät över sängarna som är inköpta för att skydda dem mot olika sjukdomar,bla malaria.




Sina tillhörigheter,de få dom har förvarar de i plåtboxar som dom har sin egen nyckel till, då vi var nere 2010 gick en del av våra medhavda skänkta pengar just till sådana boxar då det var 7-8 barn som saknade egna, gissa om dom blev glada! Vi köpte även hänglås till deras lådor och hängde nycklarna kring deras halsar...det var en stund av lycka.

Det här är köket på skolan....här lagas mat till alla barnen. Gröt på morgonen och till middagen, kanske lite bönor. Till kvällsmaten späds gröten ut med vatten och blir då välling.... All mat lagas över öppen eld i 2 stora grytor av en matmor, som också ansvarar för flickorna och sover tillsammans med dem på nätterna.
Till vänster kan ni se delar av de madrasserna som dom sover på...

Vad jag vill visa med den här bilden under, är egentligen byggnaden i bakgrunden. Huvudbyggnaden på Bristol som innefattar 2 sovsalar, rektorsexpedition,en sovsal till de i brassbandet som inte bor på skolan men som ändå måste sova över då de varit ute på spelning. Därinne, berättade Sam för mig, kunde dom ligga 18 pojkar...men det fanns bara 4 sängar. Jag frågade honom hur dom stod ut, men jag förstod att han tyckte min fråga var konstig......hans svar var att dom tyckte ju om varandra,det är klart att man delar plats då?
 Då jag berättade för honom att svenska barn ofta har helt egna rum så var hans förvåning stor!
Nåväl, byggnaden rymmer också ytterligare ett klassrum och ett förråd där alla de livsviktiga instrumenten förvaras som brassbandet spelar på. I det förrådet bor också Cissy,flickan som Victoria skrev om. Hon är den ende,förutom Eddie som har nycklar dit.
Instrumenten är det värdefullaste dom har!


Brassbandets sovsal, 18 pojkar i en salig röra härinne....det är många.

Detta är skolans toalett....en för flickorna och en för pojkarna. Inga långsittningar där, kan man ju anta iallafall.....

Här har vi ett utav klassrummen,vet att jag visat det förut men det tåls att tittas på igen.

Känns det som om ni fått lite koll på hur skolan ser ut? Det är naturligtvis jättesvårt att föreställa sig men det kanske kan hjälpa till lite...

Hoppas som sagt att snart kunna visa bilder från den nya skolan som vi varit med och byggt upp. Där allt förhoppningsvis kommer att bli lite bättre för barnen. Ingen lyx och inget överflöd,men kanske kanske lite lättare.

                                                          Anna　

En av våra dagar i Uganda så var vi hemma hos Eddie,ägaren av skolan,för att se hur han hade det. Vi var hemma hos honom 2008 också men han hade sedan dess bytat hus. Det gamla huset var för dyrt för honom så han hade fått flytta till sin brors hus, som tillfälligt bor i typ....Kenya. Det var en bra bit utanför stan och vägarna i Uganda är som dom är.....men fram kom vi till den här lilla byn iallafall till slut.


Gänget samlade utanför Eddies hus! Jennie,nån bror,nån kompis,nån chaufför av bussen,Eddie,Anne, Agneta
Anna,Hampus,Whittney och Lorraine (Victoria fotar)

Eddie är gift med en supermysig kvinna som heter Anne. Dom har 3 barn som heter Lorraine, Whittney och så har dom en alldeles nyfödd flicka som faktiskt fått namnet Victoria! Häftigt,eller hur?


Lite bus hinns alltid med! Yrvädret Whittney med Jennie och en nyfådd barbiedocka, och hennes något mer sansade storebror Lorraine tillsammans med mig som numera då är storebror åt 2 flickor!

Huset som dom flyttat till hade ingen ström,men det gav vi till Eddie och hans familj för ett par år sen i julklapp så nu har dom typ 2 uttag och en taklampa. Han hade precis haft råd att sätta in 2-3 "fönster" (galler) i huset också då vi var där, innan dess var det hela som en bunker. Husen är uppmurade så dom ser likadana ut utanpå som inuti. Vi snackar ju inte nån isolering,eller innerväggar som ni kanske förstår....? Taket är av plåt,endast, alltså dom har inget innertak så att säga. Tänk er hur det låter vid ett skyfall.....?

Här sitter vi i det stora rummet i deras hus, Victoria lär Anne och sticka för att hon ska kunna sticka tröjor till barnen.

Taket och väggarna.....



Huset bestod av 2 små rum som användes till att sova i samt ett rum till och ett litet "kök". Golvet är som ett stampat jordgolv men med någonting i som gör att det inte dammar riktigt så mycket. Men man har skor på sig..... Dom har ingen toalett eller dusch i huset utan det görs på nåt gemensamt ställe i området. Dom har ju inte heller vatten i sina hus utan det hämtas från en brunn nån kilometer från deras hem. Det är ett slitigt liv dom har människorna i Afrika.....

Nu är det ju ändå så att Eddie och hans familj bor tämligen okej, (i Ugandiska mått mätt, i svenska mått är det fullständig misär) i jämförelse med den värsta slummen i Kampala. Dom flesta bor i skjul eller hyddor, som lätt förstörs då det regnar, och dom samlas som i en liten by ungefär. För dom som bor inne i centrala Kampala så bildas det små ghetton typ, fulla av små små plåtskjul som alla går ihop med varandra. .Synen är fruktansvärd! Man kan inte förstå att dom tar sig igenom en endaste dag där!




Så här ser det ut...det är svårt för oss att förstå att det går att bo såhär...

I vissa av dom här "byarna" som bildas på landsbygden så finns det brunnar där det kan finnas vatten om man har tur. Vi var vid ett par sådana brunnar och kollade och problemet är, att finns det vatten i dom så ska "allt" göras där. Vid en och samma brunn som vi besökte så var där samtidigt, 1 som hämtade vatten till att dricka och laga mat i, 1 som tvättade sin cykel i vattnet och 3 barn som badade.....gissa hur dom mår när dom dricker det vattnet sen?

 Samling vid vattenbrunnen....


Men, det finns ju inga alternativ för dem! Vi dricker naturligtvis inte av vattnet då vi är där,vi borstar inte ens tänderna i det, men för dem är det de vattnet som finns att tillgå,det är klart att det blir problem och det är klart att dom blir sjuka.

Dom allra självklaraste sakerna i vårt land är inte lika självklara överallt....


                                            Anna

Nu när vi börjat skriva om allt som vi varit med om här i bloggen så inser man vad viktigt det här är även för ens egen bearbetning av händelserna....

Det har faktiskt varit en stor besvikelse då man kommit hem och försökt berätta för, exempelvis familjen eller någon annan nära, vad man varit med om, då har inte ens DOM förstått vad man menar....man har liksom förväntat sig att dom ska tycka att detta är lika stort och intressant som jag tycker....men dom är bara människor dom också!Dom förstår precis lika lite som alla andra gör som inte varit där,men innerst inne så förväntar man sig mer av sina nära....

Man kan börja berätta något som för en själv är så otroligt stort och unikt, men då har det ändå hänt nåt här hemma, under tiden som man varit borta som är värre, och större och ännu mer unikt för dom! Och det är ju inte av elakhet som det här händer,absolut inte! Det handlar om okunskap och oförmåga att kunna förstå hur det ser ut i vår stora gemensamma värld om man inte har besökt den!

Om man tror att världen bara är just där vi bor, och om världen är sådan som vi har den, hur ska man då kunna förstå vad mycket mer det finns?

Dom allra flesta tror jag faktiskt tänker precis så som jag gjorde att "det spelar ingen roll vad jag gör,för det är ändå ingen annan som gör nåt". Och det är det tänket vi vill ändra på! Precis allting som man gör, är bättre än att inte göra något alls.



Vad iallafall jag måste lära mig är, att alla vill inte höra på vad vi har att säga,alla vill inte förstå att det finns dom som har det så oändligt mycket svårare än vad dom själva har, eller att det inte är skitsnack att människor dör av svält i världen, för det händer!

Jag måste bara förstå att de människorna är ingen idé att prata med om just detta. Det kan vara jättefina människor i övrigt men just empatin för andra människor som inte rör sig i samma värld som dom själva, saknar dom. Det gör dom inte till sämre människor, men det är en förmåga som dom saknar. För att skydda mig själv så måste jag lära mig att låta bli att lägga min energi på just dom som inte vill förstå.Men det är jättesvårt för det är ju så självklart för en annan.

Det är mycket som finns inuti oss ska ni veta som man inte kan prata med någon om,känslor som man kanske tillockmed är helt ensam om, då vi som rest ihop också är olika som människor och kanske inte reagerat på samma saker då vi varit där. Men det får stanna därinuti en, kanske föralltid, för det kanske aldrig är någon som kan förstå vad det är man egentligen känner?


                             Anna

        

Ett utav de barnen som vi hade med oss till Uganda,heter Robert. En kille med ett väldigt stort hjärta och stor vilja att lära känna de barn som vi träffade.Han gav av sig själv,till oss alla,svenskar som Ugandier, utan förbehåll under hela vår resa 2008- Här har ni hans syn på det han fick vara med om!




Ugandiska och svenska vänskapsbrobyggare

Det var inget snack om saken. Sedan vår klass blivit informerade om att det fanns möjlighet för en av oss att få följa med på en resa till Uganda så nappade jag direkt. Det man skulle göra var att man skulle skriva ett brev där man motiverade varför just jag skulle var den som skulle följa med på resan. Snart så satt jag där vid skrivbordet med pennan i högsta hugg. Det skulle vara fantastiskt att följa med på en sådan resa. Ett äkta äventyr, en möjlighet att vidga sina vyer, nya berikande erfarenheter. Då det väl stod klart att jag skulle få åka med så blev jag riktig glad och förväntansfull. Ett äventyr stod nu för dörren och snart skulle det bära av ner till Afrika.

Vi bodde på Hotel Calendar i huvudstaden Kampala, över sängarna hängde myggnäten ner och varje morgon inleddes med den rutinmässiga malariatabletten i samband med frukost. Kampala var en stad med kontraster; vi gick utanför ett lyxigt golfhotell och var inne i en större galleria likväl som att vi bevittnade kåkstäder där bostäderna utgjordes av rangliga skjul där plåtar var det enda skydd som man hade mot drag och kyla. Trafiken hade lite av en ``vilda västern´´-karaktär och på en motorcykel såg jag en man som bar vinterjacka och mössa trots att det var varmt och fuktigt i luften. Jag fick förklarat för mig att det berodde på att man här i Uganda bar runt på sina ägodelar, lämnade man dem i bostaden så skulle det mycket väl kunna bli som så att man blev av med dem.

Vi umgicks med elever från Bristol Academy School och bandmedlemmar i Bristol Academy Brass Band. Vi pratade, umgicks, käkade middag, tillverkade vänskapsband, spelade kort (Jag lärde faktiskt ugandierna ett kortspel - ``Finns i sjön´´, fast för engelskans skull så fick det heta ``It’s in the lake´´.) och spelade fotboll. Jag blev särskilt god vän med William Kiwanuka, en kille vars hjässa alltid pryddes av en röd Arsenal-keps. De har bra koll på fotboll i Uganda, i synnerhet bra koll på engelska Premier League. Det var ett intresse som jag delade med mina afrikanska vänner och dispyter följde angående vilket lag i Premier League som egentligen var bäst. När jag berättade att jag var supporter till Manchester United så skrattade William bara. För att undgå diskussionen om rivaliteten mellan våra favoritfotbollslag så styrde vi snabbt in på nytt samtalsämne och jag fick reda på att William tyckte om bandet Westlifes musik.

Engelska var språket som gällde i Uganda vilket var underlättande (engelska är ju basis i svenska skolan och övriga världen; om tyska, franska skulle gällt i Uganda skulle det varit lite svårare) och lärorikt. Uganda var ju en del av Brittiska Östafrika under kolonialtiden och engelska är något som levt kvar genom det koloniala arvet. Det var nyttigt att öva engelska och att möta upp en annan kultur. Det var även nyttigt kommunikationsmässigt sett – man lärde sig att nyfiket ta initiativ till nya diskussioner och kanske framförallt att ta mod till sig att våga prata om ditt och datt med vilt främmande människor vilket kanske inte alltid är så lätt, men det är oerhört stimulerande när man väl vågar. Man lär sig så ofantligt mycket bara av ren nyfikenhet och att sen vara öppen tillbaka och berätta kanske om hur det är i Sverige eller hur det är i Varberg etc., det ger!

Resan var fantastiskt och en erfarenhet som jag kommer bära med mig. Man mötte upp många intressanta människor och berikades med givande, spännande konversationer. Jag lärde mig vikten av möten - dialogen. Genom möten utbyter vi erfarenheter, kunskap, humor etc. Jag vill också poängtera att även om jag stod där i utvecklingslandet Uganda nyss kommen från välståndets Sverige, trots dessa kulturskillnader, så rådde det lättsam konversation. Det var lätt att bygga vänskapsband då vi i grunden är rätt så lika. Ugandier som svenskar – alla har vi intresse i att forma ett liv som innebär vänner, utbildning, kärlek, hobbys, humor etc. Jag är oerhört glad över att jag fick möjligheten att åka ner till Uganda och lära känna alla mina vänner på Bristol Academy School och i Brass Band. Jag har lärt mig hur triggande spännande det kan vara att möta upp en annan kultur. Jag har lärt mig vikten av att bygga broar till människor och glädjen som finns däri att hämta om man nyfiket tar kontakt med andra människor.

                                                                                                             Skribent: Robert Johnsson

                                                                                                                                    2012-01-04

I Uganda är skolsystemet uppbyggt som så att man börjar i skolan som tidigast då man är 3 år,om föräldrarna vill att man ska gå i skolan. Då börjar man iallafall i något som kallas "Babyclass".
 Därefter följer "topclass" där man går tills man är ca 6 år, som sedan efterföljs av "primaryclasses" P1, P2,P3,P4, P5, P6 samt P7. I stort sett kan man säga att det här följer våra klasser,dvs P1 är åk 1, P2, åk 2 osv.
 Det som avgör om du får flyttas upp en klass är examensproven som görs i slutet av varje läsår i december.




                                      




 Då man slutar P7 görs ett internationellt prov som avgör om man klarat av den årskursen.Det provet rättas inte av lärarna på skolan utan det rättas på ett och samma ställe i landet så det blir likt för alla.



 Åldern på barn i en och samma klass kan alltså variera nästan hur mycket som helst.Då vissa barn inte kunnat börja skolan innan dom är exempelvis 11 år, då får man börja i den klassen på vars kunskapsnivå man ligger,och ligger man mycket efter, eller inte når kunskapsnivån som man förväntas klara, så får man stanna kvar ytterligare ett år.Det finns ett alternativ om man varit "nära" att klara sig,då kan man flyttas upp på prov för att bevisa att man kan klara sig och gör man inte det,så flyttas man ner igen....

Ett läsår är uppdelat i 3 terminer, februari-april, maj-augusti och sedan september-december, ja på ett ungefär iallafall.

Då man klarat alla P-klasser fortsätter man förhoppningsvis att gå i skolan och börjar då i Secondary school,S1,S2 samt S3, Det kan man väl säga är som vårat högstadie ungefär... Men då går man inte längre på Bristol utan då börjar man på någon annan skola,Bristol har klasserna "babyclass-P7".

Uganda har, om jag inte har alldeles fel för mig, skrivit på FNs barnkonvention.Vissa delar av det man har gått med på där funkar inget vidare kan jag säga....tyvärr. Just biten med aga mot barnen i skolan finns kvar.Då vi var där slog dom efter barnen med käppar och det sparkades även mot dem. Vi förklarade för lärarna att det där absolut inte,på några villkorsvis var okej, men det är inte lätta att bryta ett så invant beteende. Men dom gjorde ingenting mer mot barnen så länge vi var där iallafall. Och ska sanningen fram så var barnen rejält busiga då vi befann oss på skolans område.....vem vill sitta i skolbänken när det finns roliga vita människor att leka med liksom? :) Dom hängde ut genom gluggarna på klassrummen bara för att se så att vi var kvar och bara för att kunna vinka lite på avstånd....

Standarden på klassrummen är ju också väldigt dålig. 2-3 barn kan dela på en bänk och en bok tex...."väggarna" mellan klassrummen är bara glest uppsatta brädor som inte förhindrar några som helst ljud utan bara markerar var klassrummen för dom olika klasserna är. Golven är trampade jordgolv som vid regn blir gyttjepölar för att plåttaket är trasigt...... man kan förstå att det kan vara svårt att ta till sig det man förväntas lära sig, då man dessutom kanske delat säng med 2 andra under natten, eller promenerat 2 timmar på morgonon för att överhuvudtaget komma till skolan, lägg till hunger på det så är det inget lätt jobb att klara sin skolgång i Uganda...




                                                 Anna

Ett av sätten som hjälper till att finansiera det som behövs på Bristol är att skolan har ett brassband som åker runt och spelar på olika ställen, sk functions.Det kan vara på bröllop,invigningar eller diverse andra sammankomster som kräver musik. Brassband är en orkester där dom spelar blåsinstrument av olika slag samt stora trummor, Dom har också en ledare med taktpinne längst fram. Varje torsdag tränar de tillsammans på skolan,då kommer även de "gamla" eleverna dit och tränar med de yngre. När man blivit tillräckligt duktig så får man åka med ut och spela med bandet. Dom älskar det här och det är en stor ära att få vara med. Dom har uniformer på sig då de spelar och är så stiliga så :) Färgerna på de uniformerna de har just nu kan ju kännas lite svenskinspirerade kanske.....men det finns också en anledning till att dom är lite grälla i färgerna, det är ingen som kan/vill stjäla dem! Det gäller att tänka :)


Bandet spelar för oss,med överlyckliga,dansande barn omkring sig!

Den här musiken liknar inte något annat som jag hört. Den är så mäktig! Alla barnen som bor på Bristol får lära sig att spela instrument,precis som Eddie fick göra som barn.Dom börjar med det lättaste instrumentet för att sedan kunna gå vidare till att kunna hantera dom allra flesta. Där spelas minsann inte efter några noter ska ni veta! tex så spelade dom svenska nationalsången för oss 10 min efter att vi nynnat den för dom....? Det ni!

Då vi kom ner första gången 2008 så möttes vi upp ca 1 km från skolan av brassbandet som sedan spelade medan vi vandrade med dem mot skolan.Vägarna var kantade av människor som tjoade och vinkade åt det här udda gänget av vita människor..... vi vinkade tillbaka och jag kan säga att det var både en och två klumpar av gråt i våra halsar efter ett sånt mottagande,det händer liksom inte var dag.....
När vi sen väl framme på "vår" skola möttes av ytterligare kanske 100 barn som sjöng för oss då var det ett sånt där tillfälle i livet som föralltid kommer att stanna kvar....


Dom här killarna och tjejerna mötte upp oss och spelade fram oss till skolan...



Vägen kantades av människor! Här är det barn från en annan skola i området som vill se vad som var på gång!



                                                       Anna

Ibland känns det som om jag drömmer. Jag har svårt att förstå varför just jag är en av dem som fått vara med om allt det här? Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Jag som egentligen är ganska harig och tämligen hemmakär kan ge mig iväg till ett ställe som inte liknar vårt överhuvudtaget...

Det är allt lite konstigt..... men samtidigt så har det inte funnits några alternativ att inte göra det efter första gången som vi var där. Det blir en kraft som man inte kan stå emot,man vill hjälpa till med det som man kan och man vill att barnen ska må så bra som det bara är möjligt!

Vet man sen om att det är lätt att hjälpa till och att man kan göra stor skillnad här hemifrån,så blir det bara att man kör på. Bonusen kommer då man åker dit och får se vad som hänt och att man får träffa alla igen, men det är egentligen av rent egoistiska skäl, det är för ens eget välbefinnande lika mycket som det ger barnen,kanske tillochmed mer.....Det slår allt!


                                    Anna