En dag på skolan så kom 3 flickor fram till mig och frågade om vi inte kunde sitta ner och prata en stund? Självklart kunde vi det så dom sprang före och gjorde plats till oss i ett klassrum, Det var var vi 4 som skulle prata, och att det flockades 30 barn till runt om oss gjorde ingenting alls. Det blev iallafall en rejäl skock med människor :)

 

Flickorna började fråga en massa frågor, om jag hade barn, vad dom hette,hur gammal jag var, favoritfärg också vidare.... Jag svarade och ställde såklart frågor tillbaka till dem. Ingen av de andra barnen lade sig i utan dom lyssnade bara snällt,det här var flickornas stund,helt klart.

Vi hade en mysig stund där.

 

Till slut kom den frågan som för mig alltid är lite känslig. Inte för min egen del utan för att jag alltid blir lite illa till mods då jag får svaret på frågan vad gäller barnen där nere....

Frågan om mina föräldrar och om dom lever...?

Jag svarar att jag har min mamma kvar, men att min pappa är död och att han dog för att han var sjuk.

Det blir helt knäpptyst en hundradels sekund och sen kommer ett gemensamt,

"Sorry for you".... från i stort sett varenda unge i det där klassrummet, följt av,

"So is mine, so is mine, so is mine och my mum is dead, my brother is dead, my sister is not alive".

 

Jag tror att varenda unge kunde säga att dom hade upplevt det jag hade upplevt, att förlora någon anhörig. Skillnaden är att dom är barn och jag är vuxen.

 

Det var en högtidlig stund på nåt sätt, det låter kanske lite konstigt, men som dom barn dom är så visste dom alltför väl vad livet har att erbjuda, och det är likt för oss alla....och det kan göra ont men man reser sig alltid, oavsett vad.

                                                                             Anna

 

                                                 

En sak som vi märker tydligt då vi kommer ner till Uganda är vad det är mycket svårare att lösa saker via mail och sms som ju är vårt vanligaste sätt att kommunicera med Eddie. Det blir lätt missförstånd som inte alls uppstår då vi är där.

Då ser man varandra och kan visa vad man menar om man ser att den andre inte förstår riktigt vad det är man försöker säga.

Eddie är duktig i engelska,bättre än både mig, Jennie och Victoria tillsammans så ibland kan det bli lite konstigt...vi använder också emellanåt väldigt olik engelska...dom använder sig av ord som vi inte gör och vice versa. Men som sagt, då man ser varandra så är det oändligt mycket lättare...Eddie får ett litet speciellt flin då han ser att man inte förstår vad han menar, så tar han det en gång till :)

Så vår resor ner är viktiga av många olika anledningar....Ska man samarbeta med någon, vem det än gäller så vill det till att man förstår vad den andre menar....Det blir liksom ett bättre samarbete då...

 

 

Nånting som också förändrats sen vår första resa 2008 fram till nu är deras ( de Ugandiska männens) sätt att se på oss kvinnor. Vi är ju vana vid att bli lyssnade på och respekterade för våra åsikter något som dom hade väldigt svårt för i början...

Vi skulle tex bygga en stor vattendroppe tillsammans 2008 i papier maché, något som vi gjort tidigare och således visste hur det skulle gå till....det hade inte de Ugandierna som vi hade med oss gjort, men likväl så var det stört omöjligt att lyssna på vad vi sa....

Dom visste bäst, that´s it! Jo tjena, det gjorde dom ju inte....

 

Likaså väskpackning i en av våra bussar 2010..dom stod länge och funderade på hur dom skulle få plats med väskorna i bagaget och dom kom fram till att det inte gick.

Jag hade då stått tyst i typ 4 minuter och sett från första stund att det räckte att vrida ett halvt varv på alla väskor så skulle biffen vara löst....till slut orkade jag inte vara tyst längre och gick fram och visade dem...då fick jag visserligen en klapp på axeln och ett uppmuntrande leende som sa att dom där vita kvinnorna verkar inte helt urblåsta ändå.... Tack för det, säger jag!

 

Så känns det inte nu längre tack och lov :) Vi både respekteras och lyssnas på då vi är där.Dom har nog insett att det inte är nån idé att sätta sig på oss, det biter liksom inte.Vi respekterar dem som dom är och likväl ska vi respekteras för dom vi är, det är då det blir som bäst!

Början på papier maché bygget då en del suckar hördes ifrån oss....

Det färdiga resultatet som ändå var helt okej! :)

 

                                                 Anna

 

 

　

Precis som jag visste att det skulle hända, så hände det.....

 

Sam´s mamma for tillbaka lika plötsligt som hon kom...Tillbaka till Sudan...till vad undrar jag såklart?

Hur kan man vilja lämna sina underbara ungar? Okej, för en begränsad tid,typ en semester eller nåt liknande, men för en sån lång tid,hur orkar man det?

Hon kommer tillbaka i Juni....nästa år! Hur orkar hon? Och hur orkar barnen? Visst...Sam är 19 snart, men ändå?

Hans lillasyster är bara 13...visst längtar man väl efter sin mamma då? Och det tror jag, eller det vet jag, att man gör även då man är 19...

 

Jag kan ju läsa mellan raderna att Sam inte tyckte att detta var roligt....den totala lyckan då hon helt plötsligt stod där, förbyts till ännu ett svek där man blir lämnad igen av någon som man älskar.

Inget unikt i Uganda över huvudtaget eller något som gör Sam´s mamma till en hjärtlös varelse, men i vårt sätt att se på föräldrar rollen så är det en sak som liksom inte händer...

Alltid barnen i första hand är ju det vi lever efter, och det gör säkert dom också men för oss så verkar det inte så, iallafall inte för mig.

 

Sen är det så att jag har en otroligt stark känsla av att Sam kommer att klara sig i livet,han har på nåt vis den styrkan och tryggheten som behövs för det, med eller utan sin mamma ( eller för den delen mig....) i hasorna så tror jag att den killen kommer att klara sig alldeles, alldeles utmärkt! Och jag ser fram emot att få följa hans resa, om än på avstånd.....

 

                                                               Anna

Den 15 juli skickar vi ner en ny omgång brev till våra ungar på Bristol Academy!
Precis som vanligt så är det just bara platta brev som gäller och inga grejer!

Skicka breven till Anna eller Jennie eller lämna dem på korv me mos!
Ta chansen att skicka med ett brev till ert barn, det betyder så mycket för dem :)

Har ni några frågor, så hör av er!

Anna Handin
Pinnatorpet
43277 Tvååker

Jennie Beckman
Strömmalyckan
43277 Tvååker


                                                     Kram Anna Jennie Victoria

Det är ändå ganska lustigt vad man vänjer sig snabbt vid en viss standard ändå...

Här hemma bor vi ju absolut inte flott eller vidare stort i jämförelse med många andra. Vårt hus är tämligen alldagligt och enkelt men vi gillar det. Vi har rinnande vatten,både varmt och kallt, toaletterna går alltid att spola på, spisen funkar och våra sängar är bekväma. Det är ingenting jag ens tänker på just förutom då man kommer ner till Uganda!

Vårt första hotel var verkligen sunkigt som jag tidigare berättat om. Det hotellet vi bott på de senaste gångerna är egentligen rejält sunkigt det med, men ändå är det liksom helt okej när man väl är där! Man vänjer sig snabbt och ser fördelarna och tycker att så hemskt mycket bättre kan vi inte ha det i Uganda :)

Trycket i duschen på vårt hotel den här gången var så dåligt så att tvätta ur schampo och balsam var nästintill en omöjlighet.. vad gör man då...? Jo, då skiter man i balsamet och lägger all energi på att åtminstone fått tvättat ur det mesta av schampot, svårare än så är det inte :)

En kväll kom vi hem och jag och Victoria var tvungna att göra nåt , jag minns inte exakt vad, innan vi kom upp och äntligen skulle få duscha av oss all smuts.
Tjejerna hade hunnit upp före oss och när vi sen mötte dem så kunde dom bara helt krasst konstatera för oss att vattnet faktiskt var slut.... Och det var verkligen det. Inte en droppe kvar!
Nähä....snopet kan man ju känna, men tjejerna hade hunnit vaska av sig det värsta iallafall :)
Och för mig och Victoria så blev det ytterligare en natt med redigt skitiga fötter och kroppar!
Men vad tusan, det är ju liksom ingen kärleks semester man är på precis och man är inte ensam om att lukta lite illa :)
Och man aceepterar det utan att knota liksom, det finns ju ingenting man kan göra åt saken iallafall!
Men helt klart så har vi det ganska bra här hemma och väldigt väldigt enkelt....

Skitiga som få men inget vatten, men sover gör man iallafall :)

Ibland funkar det att spola, och ibland inte :)


                                                                     Anna

Idag tycker jag att det är en risig dag.... Jag tror att min hjärna snurrar slut snart! Jag vill inte tänka mera nu.
Just idag önskar jag att jag var lika ovetandes om världen som jag var för några år sedan.

Jag vill inte hålla på att längta tillbaka till dom därnere.Jag vill inte vara osäker på om jag någonsin kommer att komma tillbaka igen.Jag vill inte fundera på om dom är mätta/glada/nöjda/ledsna/trötta/pigga eller nåt annat...

Men jag gör det, och jag gör det hela tiden. Dom allra flesta dagarna så känns det okej att fundera men just idag så gör det inte det, just idag så gör det mig mer än lovligt trött....




                                                          Anna

Den 19e juni kl 18.30 är det dags igen på Moarnas bed & breakfast....


Vi hoppas såklart på att få se några av er där! Anmäl er via bloggen,facebook, mail eller sms.
Ofotbollsintresserade som vi är hade vi missat att det var match för Sverige just den dagen men vi kommer att vara klara i tid så dom som vill se matchen hinner hem i tid :)

Mia fixar fika som ni sedan kan betala en frivillig slant för, pengar som sedan skänks helt oavkortat ner till Barnen på Bristol!


Tillsammans kan vi göra skillnad, och vi gör det!

Välkomna!

                              Anna Jennie Victoria


Anna  073-0323343   [email protected]
Jennie  0731-545305

På Bristol Academy finns det ingen gymnastiksal. Kan man inte vara ute på grund av den heta solen så får man röra på sig lite inne i klassrummen. När vi besökte skolan i mars var det en av de yngre klasserna som ville visa upp hur fint de kunde dansa. Lite svårt blir det att visa rörelser med foto, men här får ni en bildserie och jag hoppas att ni ändå kan föreställa er hur underbara de är.

 

I detta klassrum får 38 barn undervisning på en och samma gång. Det finns tre rader med bänkar. Varje rad innehåller fyra bänkar. Det innebär att vid några bänkar sitter det 4 elever. På foton ser ni den bakre väggen och en sidovägg. När jag fotograferade stod jag själv i dörröppningen och den svarta griffeltavlan sitter alldeles  till höger om mig. Ni kan då förstå att det är en mycket liten yta som alla dehär barnen ska tränga ihop sig på. Och barn i Uganda har precis lika mycket spring i benen som barn i Sverige.

Victoria

Derrick (Walusimbi) skulle hjälpa oss att skriva lite. Han fick ett papper och lånade min stiftpenna. Under tiden som Derrick skrev passade jag på att leka med några barn på skolgården. Mitt i leken känner jag att någon knackar mig försiktigt på ryggen, jag vände mig om och där står Derrick med stiftpennan och säger att den är trasig nu. Han vill lämna tillbaka den. Jag tittade på pennan och såg att stiftet som tidigare var uttryckt hade tagit slut. Jag tryckte fram nytt stift och räckte över pennan till Derrick igen. Han tittade på pennans spets, gav ett leende, och sa tack innan han gick för att fortsätta att skriva. Då insåg jag att trots att många i Uganda har en mobil och det mesta går att köpa där så har inte all enkel teknik nått så långt som till barnen på Bristol Academy. Detta är bara en av många små händelser som visar vilken förändring vi gör genom att umgås med dessa barn. Saker som tillhör vår vardag kanske de aldrig har sett eller ens hört talats om.

 

 

Victoria

När vi en dag anlände till skolan tog det inte många minuter innan jag hörde ett barn som skrek av smärta. En av lärarna höll fast en liten pojke som var bar på överkroppen. En annan lärare smetade en grön växtmassa på pojkens rygg. Först trodde jag att någon hade gjort pojken illa. Men allt var en olyckshändelse. Pojken hade sprungit på någon som gick med en kopp med hett/kokande vatten och fått vattnet över sin rygg. Det hade blivit en stor brännskada på ryggen och huden lossnade. Det kändes lite konstigt när de vuxna smetade in pojkens rygg med en grön massa som bestod av en växt, vilken man plockade utanför skolan och krossade. Vad kunde jag göra? Jag som skulle komma med glädje för barnen och så var pojken så ledsen. Då kom jag på att det låg lite leksaker i en av resväskorna. Jag letade fram den största av bilarna och tog mig fram till pojken för att räcka över bilen. Pojken blev helt tyst och fattade till en början inte att han fick bilen av mig. När förvåningen hade gått över kom tårarna igen. Brännskadan var så stor att man var tvungen att ringa efter en moped som kunde köra pojken till en klinik. När mopeden kom och pojken skulle lyftas upp på den så vägrade han att sätta sig på mopeden. Problemet var att leksaksbilen inte kunde åka med till kliniken. Pojken skulle vara tvungen att använda sina armar till att hålla sig fast i föraren och kunde då inte hålla i sin bil. Pojken vägrade att åka utan sin bil, för om han inte fick bilen med sig fanns det risk att någon annan hade lagt beslag på den. Det hela slutade med att leksaksbilen fick knytas fast där bak på mopeden och åka med till kliniken. Jag hade inte hjärta att ta foto på pojken som hade så ont, men här följer några foton på andra barn som har fått leksaker av oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Victoria

Vid ett tidigare besök i Uganda hade jag fått med mig en docka. Mitt problem då blev att jag inte visste vem jag skulle välja ut att ge dockan till. Alla små flickor ville ha en docka. Vid resan i mars hade jag lyckats pressa ner cirka 10 dockor och en Barbiedocka i packningen. Flickorna blev mycket glada för dockorna och undrade givetvis om det fanns fler ”smala” dockor i våra väskor. Att få leka med en docka tillhör inte vardagen för ett barn i Uganda. När jag senare gick runt och tittade lite på skolan hittade jag en grupp med flickor som satt på golvet i sin sovsal. De lekte med dockorna och visst skymtade jag något konstigt. Barbiedockan hade fått med sig några extra kläder som ombyten och dessa kläder bars nu av en pinne. Barbiedockan hade fått en kompis! Jag smet snabbt iväg för att hämta kameran och fota. När jag kom tillbaka var kompisen borta. Jag frågade efter kompisen, men de ville bara bli fotade med de riktiga dockorna.

 

 

 

I Sverige är det inte ofta som man hittar bruna dockor i en affär. Därför tänkte jag passa på att köpa bruna dockor i Uganda och ge dem till flickorna på skolan. För det första fick jag inse att en docka i Uganda kostar lika mycket som hemma i Sverige. Och för det andra så hittade jag inte en enda brun docka i Uganda. Jag bad till och med Eddie om hjälp att köpa bruna dockor. Han sa att det inte var möjligt. Det är de vita människorna som är rika och har råd att köpa dockor. Därför tillverkas det i stort sett bara vita dockor och de ugandiska flickorna får leka med dockor som liknar oss.

 

Victoria

En typisk svensk aktivitet är väl att köa. Överallt ska vi ställa oss i kö och vänta tills det blir vår tur. Barnen på Bristol Academy är inte vana att köa på samma sätt som vi. Det krävs en hel del övning innan man får dem att stå efter varandra. Särskilt svårt blir det då jag ska försöka dela ut stickers och ballonger till dem. I början var det total oreda,

 

 

 

men så småningom lärde vi oss att samarbeta. Sista dagen, då jag ville dela ut fina bokmärken som en avskedsgåva, bildades det genast en kö av barn som ville få ett bokmärke. När barnen upptäckte att det fanns många bokmärken så kom de på att efter att man hade fått sitt bokmärke så kunde man ställa sig sist i kön igen och få ytterligare ett bokmärke. Helt plötsligt fungerade kösystemet helt och hållet!

 

Victoria

 

 

 

 

Vid samtliga besök på Bristol Academy har vi haft med oss kläder och andra gåvor som vi har fått av människor i vår omgivning. Tyvärr har det vid de tidigare resorna inte varit tillräckligt med kläder i våra väskor. Visst har väskorna varit fullpackade, men vi har haft för få väskor med oss. Och det gör så ont i hjärtat att se barn gå runt i trasiga kläder. Under skoldagen bär barnen skoluniform, men därefter är det dags för dem att ta på andra kläder och då inte alltid hela kläder. Inför den senaste resan var min önskan att varje barn skulle få ett klädesplagg och det lyckades vi med! Jag kan lova er att vart enda barn på Bristol Academy fick ett klädesplagg, eller två, av oss. Då ska ni veta att det går över 500 barn på skolan. Nu vet jag att de i alla fall har något helt att ta på sig. Jag vill verkligen tacka all er som har skänkt kläder till barnen. Med dessa bilder hoppas jag att ni kan få ta del av glädjen som kläderna ger.

 

TACK!

 

Victoria

 

 

 

 

 

 

För barnen i Uganda spelar dans och musik en viktig roll i vardagen. Det är med musiken de kan umgås och ha kul. Att de sedan är födda med rytmen i kroppen råder det ingen tvekan om när man ser hur fantastiskt de rör på sina kroppar. Vid invigningen av skolan bjöd barnen på en mängd fina uppvisningar. Som här, när de framför en dans i härligt utsmyckade dräkter.

 

 

 

 

 

Det är klart att vi också ska bjuda på någon typ av dans när vi kommer på besök. Men vilken dans väljer man när inte rytmen sitter naturligt i kroppen? Jo, vid besöket 2010 blev det ”Bro bro breja” som vi lärde barnen. Till och med andra vuxna som lärare och rektor kom upp och dansade med oss. Men i år blev det den svenska tjejligan som ordnade med vår dans. Först bjöds det på ”Små grodorna”, som i våra ögon urartade för att alla barnen gillade att dansa som små grodor.

 

 

 

 

 

Bättre blev det med organisationen när raketen skulle avfyras….

 

 

Victoria

Idag skummade jag igenom Hallands nyheter litegrann och ser snabbt lite ungar som jag känner igen!
Våra Bristolbarn som tar upp en halvsida i tidningen!


Tjejerna som vi reste med som gjorde sitt projektarbete på Bristol berättar om sitt arbete och om sina upplevelser i Uganda :)


Klart som tusan att jag blir stolt, vackrare barn finns inte!


                          Anna

Jag hittade ett kort på mig från våra resa 2008. Då var jag fortfarande ovetandes om vart vår upplevelse skulle ta oss...men jag kan se på mig själv att jag var väldigt,väldigt lycklig.


Kortet är taget vår sista kväll i Uganda och pojken jag har bredvid mig är Sam, då endast 15 år gammal. Det var den första kvällen som han vågat sig fram för att prata, innan dess hade han bara befunnit sig i närheten utan att våga säga något...
Idag vet jag att Sam är otroligt blyg och för honom var det ett stort steg att våga ta sin stol och sätta sig bredvid mig då det var dags att äta.
Något som jag tror att vi är glada för både han och jag idag.


Sam kommer alltid, oavsett vad som än händer,ha en stor plats i mitt och även i mina barn hjärtan. För oss är han något speciellt, det är bara så...
Och som sagt även om jag inte visste det då kortet togs, så kan jag se på mig själv att jag hade varit med om något utöver det vanliga.....jag hade mött en ny vän.


                                    Anna