Kanske kan jag våga tro...
Det känns så oerhört konstigt...Vi sliter, vi gör faktiskt det....ibland tillochmed ganska illa. Vi offrar saker och vi tar av vår tid för att förändra livet för en grupp av människor långt långt borta. Vi gör inte det här för att nån förväntar sig det av oss utan vi gör det för att vi vill göra det.
Förstå den känslan när nån säger att hörni...- Jag vill göra det här för er!
Eller -Kan man få hjälpa till med det här? Eller -Buga inte, det är jag som ska tacka för att jag får hjälpa till.
På riktigt....sätt er in i situationen där ni själva är beredda på att göra nästan vad som helst för att klara något, så kliver det in människor som är beredda att stötta upp med det dom kan på vägen. Dom löser inte situationen men dom hjälper till.
Den känslan är svår att förmedla kan jag säga och det är det som händer för oss nu...
Så sakteliga öppnas ögonen på människor runt omkring oss och vi kan våga tro på att det vi gör faktiskt kan funka.
Samtidigt som det skrämmer nåt alldeles vansinnigt att vi inte ska ha växt i den rollen som vi numera axlar.
Det är svårt att tro på sig själv och känna sig nöjd och trygg i det. I alla fall tycker jag det.
Nånstans vet jag att vi har gjort det här bra nog, men jag vet också att allt kan vara slut imorgon.
Men just nu njuter jag mest...för jag tror inte vi har sett slutet på Bristols historia än på länge....
Anna
Ett ganska stort uns av dåligt samvete.....
Det dåliga samvetet gnager i mig för jag har inte fått gjort det jag borde göra... Jag har brev med mig hem från en del av våra familjebarn men jag har inte fått skickat ut dem ännu till familjevännerna. Det känns som att jag bott på mitt jobb sedan jag kom hem och tiden är inte med mig överhuvudtaget... Ibland önskar man att åtminstone en av oss hade kunnat jobba med det här på halvtid iallafall för det tar tid och den tiden ska man hitta utöver den tiden man har på jobbet och den tiden man måste lägga på andra saker som inte rör Bristol.
Undanflykter och ursäkter, det hör jag men jag har verkligen inte hunnit...
Det är jag som måste göra det här för att det är jag som har varit iväg. Ska hitta tiden inom det närmsta för våra familjevänner är ovärderliga, både för oss,Eddie och för barnen!
Najjuma Eva får sitt brev...
Mugoya Benon...
Simon-Peter..
Och till sist Emma Aizizi.
Så familjevänner.... Ha tålmod! Breven kommer!
Anna
Hjälp vad jag längtar....!
Vissa dagar längtar man sig nästan tokig och man vill bara åka ner och hämta hem dem och aldrig någonsin lämna tillbaka dem igen...
Och mest av allt saknar jag dom här gossarna,Lucky och Jonah. 2 pojkar som ger massvis med energi och massa goa kramar alltid. Egentligen alldeles för stora för att krypa upp i knät i Ugandiska mått mätt, men det tar vi ingen hänsyn till.
Vill barnen komma nära så låter vi dem göra det för då tror vi att dom behöver det.
Och när är man egentligen för stor för lite närhet?
Anna
Jag minns inte ens....
Jag minns inte henne....inte ens om jag ser henne på ett foto. Men hon minns mig och hon minns min son Hampus.
Vi träffade henne alltså 2010. Hon skriver till mig på Facebook och jag kan inte ens med att erkänna för henne att jag faktiskt inte minns...Ibland skriver hon flera dagar i veckan och ibland går det veckor i mellan. Jag glömmer henne mellan varven. Det låter elakt men jag kan inte hjälpa det för jag minns inte henne.
När hon skriver till mig nu att hon har blivit våldtagen av sin farbror och att alla har övergivit henne och att hon numera bor på gatan så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara... och jag vet sannerligen inte vad jag ska göra åt det... Självklart är jag ledsen för hennes skull, men det hjälper inte henne ett dugg. Min nästa tanke är tyvärr
-Undra om det verkligen har hänt? eller om hon säger det för att hon vet att jag har pengar och kan ge henne det om jag vill.... Tyvärr också det fullt möjligt,men jag vet inte.
Jag vet att det svider till i mitt hjärta av hennes öde men också av mina egna negativa tankar och jag vet att hade hon varit ett av Bristols barn så hade jag agerat på ett helt annat sätt än vad jag väljer att göra nu.
Några kloka ord från Eddie i frågan får mig att för stunden förstå att vi gör tillräckligt och att vi måste vara nöjda med det....Vet vi inte vilka det är så kan vi inte hjälpa dem.Verkligheten ser ut såhär för många.
Innerst inne hade jag just det svaret själv men det stärker mig ändå att höra det från Eddie också.
Dom som vi har nära oss i Uganda vet att vi sliter för att överhuvudtaget kunna ta oss dit.
Många många timmar av arbete ligger bakom det och det ligger också uppoffringar bakom det. Men för dom allra flesta så är vi bara vita och väldigt väldigt rika, därför gäller det för oss att inte bara tro på allt som sägs utan också vara vaksamma, hur tråkigt det än är...
Anna
Allt har ett slut.
Den här bloggen är inte min. Den har aldrig varit bara min, men det är jag som skriver i den mestadels, det är också anledningen till att det oftast är mina tankar som kommer fram här,för hur ska jag kunna veta vad Jennie känner?
Jag är inte hon.
Idag snurrar mina tankar mer än vanligt och jag vet inte varför, men ibland är det så...
Något som man däremot vet är att allt har ett slut.Oavsett vad så tar det alltid slut förr eller senare.
Jag tänker ofta på hur mitt liv kommer se ut när inte längre Bristol kommer finnas i det. Om jag själv väljer att lämna är det ju en sak för då har valet varit mitt och jag har tagit beslutet av en eller annan anledning.
Men om något annat händer som gör att vi inte längre kan göra det här så undrar jag hur man tar sig vidare? Det här är inte ett jobb som vilket som helst. Det handlar om människor och det handlar om människor som man faktiskt har kommit att älska. Svårt för andra att förstå, men en del av dem kunde lika väl ha varit mina egna.
När dom bruna små ögonen tittar på en och det kommer ett I love you Anna, så har dom inte en aning om vad dom startar inuti en. Dom vet inte att jag också älskar dem från månen och tillbaka och att nästan all vår vakna tid går åt till att försöka ge dem ett bra liv. Efter mina 3 egna barn så finns det ingenting som ger mig mer än mötena med människorna i Uganda och det finns ingenting som fått mig att känna en sådan stark beslutsamhet att lyckas.
Jag drömmer om att få vistas hos dem under en längre tid för att på riktigt få vara en del av dem och inte bara en rolig människa som dyker upp då och då. Men mitt liv ser inte ut så och det kommer mest troligt aldrig att vara möjligt för mig att få göra det, men ingen kan ta ifrån mig mina drömmar, dem får jag ha.
Jag slås av hur mycket jag har förändrats på insidan och jag vet att det aldrig kommer att bli detsamma igen oavsett vad. Jag har sett och jag har känt för mycket för att bara kunna lägga allt det åt sidan och låtsas som ingenting har hänt.
För nånting har hänt. Redan första gången jag satte min fot i Uganda så visste jag att mitt liv aldrig skulle bli vad det varit...
Anna
Bloppis!
Idag har vi bloppis på våran Facebook sida! Så gå dit för mer bilder!
Barnkläder i diverse storlekar där allt som säljs precis som vanligt skänks oavkortat ner till barnen!
Behöver ni fylla på nån liten garderob och samtidigt göra något gott så har ni en fin chans nu :)
Klasskort på P.7!
Jag är inte så mycket för att fotografera egentligen förutom när jag är i Uganda. Där jobbar kamerorna sig varma! Dels för att vi behöver bilderna så vi kan visa vad vi gör men också för att barnen och ungdomarna älskar det så gränslöst mycket! Dom tycker att allt är värt att fota och då gör vi det!
Nu senast passade vi på att ta klasskort på de elever som förhoppningsvis ska sluta P7 i december.
Sam står bakom en hel del av bilderna då jag varit nere själv, så också dessa klassbilder. Och naturligtvis så skulle jag hoppa upp och vara med...
En vit på klasskortet...självklart! Alla ska vara med! Som vanligt så spårade det ut efter ett tag och alla bilder blev inte helt bra...Men kul hade vi! :)
Det byggs för det vilda!
Det senaste i raden av projekt är ju att bygga ett förråd till förvaring av mat och diverse andra saker. I samma byggnad har vi också valt att bygga ett kontor till Eddie. Kontoret var väl egentligen inget Eddie bad om men vi tycker att han bör ha en plats som är bara hans. Det är så otroligt mycket folk som rör sig på Bristol alltid och det kan behövas ett ställe där han kan ha sina saker utan rädsla att nån ska plocka det med sig. Så vi ville ha det så.
Eddie som aldrig prioriterar något till sig själv tycker såklart att det är lite roligt nu när det börjar bli klart... :)
Det här fick vi bilder på....
Sam målar.....
Eddies fru Anne utanför dörren till förrådet och den andra dörren är till Eddies kontor. .Byggnaden är ihopbyggd med köket och till höger fortsätter byggnaden där småbarnsklasserna håller till .
Jag har sett bygget halv färdigt men det ska bli jätteroligt att få se det helt färdigt när vi kommer ner.
Det känns alltid skönt när något börjar bli klart för då kan man liksom lägga det åt sidan och känna att vi klarade ytterligare en grej. Vad som än händer i framtiden så finns i alla fall dom här grejerna kvar för Eddie att jobba ifrån och det är en skön känsla!
Anna
Inuti undrar jag hur man ser ut då?
Tänk vad olika vi människor är? En fantastiskt grej egentligen när man börjar fundera på det....
En del brinner för idrott,eller för att arbeta.Andra vill bara vara i trädgården dagarna i ända.... En del finner sitt paradis i Thailand eller i Berlin,jag fann mitt paradis i Uganda.
Vad man än tycker om att göra eller att vara så är man ändå precis lika bra som nån annan.
Vad jag tycker mig märka är att vi gärna delar in oss i fack eller att vi utgår ifrån att vissa människor gillar vissa saker. Ibland får man höra när man berättar om Uganda,
-Jaha! Du ser inte ut som en som håller på med sånt! Du har ju barn också,hur går det ihop?!
Inuti undrar jag hur man ska se ut för att hålla på med sånt här och inuti så undrar jag om dom på riktigt tror att jag valde det själv att hålla på med ett arbete som vi aldrig någonsin kan säga,
-Nu är vi klara!
Jag valde inte det, och Jennie valde det inte heller,det hände bara.
Och barn har vi, det är sant. 5 stycken sammanlagt och jag törs på rak arm lova att på dom här 5 barnen går det sannerligen ingen som helst nöd,även om deras mammor befinner sig på nån annan plats emellanåt.
Att människor inte lyssnar på vad vi har att säga, eller har förstått vad vi sysslar med egentligen,det är vi vana vid och det har man lärt sig att hantera, men dom människorna som väldigt väl vet vad vi gör men ändå totalt ignorerar det, dom sårar en fortfarande.På riktigt.
Det ska inte vara nån skillnad på vad man gör med sitt liv, är man bara lycklig så är det bra nog.
Anna
Drivet och känslan blir annorlunda!
Det är konstigt det där... Vi har vetat att vi skulle åka tillbaka till Uganda nu i höst, men när man väl står där med biljetten i handen så blir drivet helt annorlunda! Det känns så mycket mer verkligt och hjärnan drar igång på ett annat sätt. Nu kan jag ju i ärlighetens namn säga att hjärnan sällan vilar från Uganda, men det blir andra tankar än när man bara jobbar hemifrån.
Jag längtar så jag nästan går sönder ibland och jag kan bara tänka mig hur mycket Jennie måste längta!
Hon kommer att ha 1 1/2 år mellan sina resor så det kommer att bli kära återseenden kan jag lova. Jag har ju haft turen att kunna ta mig ner ett par gånger emellan vi senast var där tillsammans, men längtan är inte mindre för det...
Vi har förstagångsbesökare med oss den här gången i Eivor,Ludvig och min mamma. Det ska bli jätteroligt att få visa dem var vi håller hus och se höra hur dom upplever det vi får vara med om....
Min mamma (som dessutom numera tydligen läser bloggen!) tror jag mest vill resa med ner för att förstå på riktigt vad det är som jag fastnat så totalt i, och det känns otroligt skönt att jag äntligen ska få visa henne det.
Jennies Felicia var ju med oss förra året så det kommer att bli återseenden för henne också och barnen kommer att känna igen hennne och vara överlyckliga att hon kommer tillbaka!
Min dotter Linnéa har vart nere, men det var på den allra första resan så allting är så mycket mer annorlunda nu.
Vi jobbade inte för Bristol då som vi gör nu, och Linnéa är idag inte bara min dotter utan också en av mina bästa vänner så det ska bli otroligt roligt och väldigt skönt att få ha henne vid min sida.
När man reser en grupp blir upplägget väldigt annorlunda än när man reser själv. Den största skillnaden innan man åker är såklart arbetet med väskorna som vi får möjlighet att ta med oss. 14 väskor den här gången som vi kan fylla med saker dom behöver! Vilken lycka! 322 kg saker är som ljuv musik i våra öron! Men det packar inte sig själv och arbetet med att sortera ut kläder vi fått skänkta har redan börjat här hemma hos mig.
Allting funkar inte att ta med dit så allt måste noga gås igenom, och jag är helt plötsligt glad att vi har gott om tid på oss.... Den största skillnaden att resa många är såklart för dem på Bristol. Fler famnar att somna i, fler att klättra på, fler öron att lyssna och fler ögon att se. Det är jättebra!
Mindre bara är att vi påverkar undervisningen ganska mycket...men en vecka är inte hela världen tyckte Eddie!
Och det är ju sant.... Vad är en veckas bortfall av undervisning när man kanske kan få minnen för livet?
Man får lätt det när man är hos barnen på Bristol, både dom och vi som har turen att få komma till dem.
Våra världar möts... ett efterlängtat samtal hemifrån....
Felicia... Hon var helt grym med barnen, och det kommer att bli kul för dem att få se henne igen!
Linnéa med Eddies son Lorraine då hon var nere!
Och Jennie med samme Lorraine fast flera år senare!
Anna
Idag för ett år sen...
Idag för ett år sen så skrev jag det här....
Men välkommen till verkligheten....
Varje dag är inte en dans på rosor. Inte hemma, inte på jobbet och inte i livet med Bristol Academy.
Det visste jag att det inte skulle vara, men jag hade inte räknat med att jag skulle dundra dit så totalt med hjärtat också. Jag tror att man måste ha hjärtat med sig för att kunna arbeta så som vi gör nu, det hade aldrig funkat annars,och den dan man inte har det längre då är arbetet med Bristol färdigt. Då har man ingenting mer att ge varken till dem eller till sig själv. För sanningen är den att det här ger mig precis lika mycket som det ger dem, om inte mer.
Dagar då jag känner mig helt slut inuti och jag undrar om det är värt allt slit så vet jag ändå svaret...
420 barn och ytterligare ett antal ungdomar vet att vi finns...och att vi jobbar för dem.
För många av dem är vi bara några roliga människor som dyker upp då och då med massa saker till dem och ställer till det så att det blir en rolig vecka. Men för andra så har vi fått en alldeles egen plats i deras hjärtan så som vi har dem i våra. Det är stort,och ändå alldeles självklart.
För man bestämmer inte vem man ska tycka om eller vem man ska älska. Man gör det bara.Sen om den är svart,vit,fattigt,rik, tjock eller smal spelar ingen roll, för man kan ändå inte göra något åt det.
Det är också precis det som får oss att inte luta oss tillbaka....att hitta den energin vi behöver i vårt vanliga vardagspussel för att få med så många som möjligt på vår resa till ett lättare liv för våra barn.
Att fler ska se det vackra i dem och inte döma dem, och att fler ska se att vi kan göra skillnad för dem.
Det kan hända att det här inte är en blogg man kommer in på och läser lite och sedan lämnar med ett lätt hjärta. Det kanske tillockmed är så att man känner sig illa till mods och nedstämd då man läst och just den känslan är ju inte behaglig direkt, och jag är ledsen för det, men välkommen till verkligheten säger jag, den är inte vackrare än så här för en del.....
Där handlar det inte om accentfärgen i vardagsrummet, hur snyggt maten ska vara upplagd eller vilka kläder barnen ska ha på skolavslutningen, de sakerna som stressar oss (ja, mig också).
Där handlar det om ren och skär överlevnad och vi kan hjälpa dem.
När så Derrick skriver till mig på facebook att Jolly,Fred,Calvin och alla barnen leker precis bredvid honom och att dom mår bra men att dom längtar.... då vet hela jag att vi kan inte ge upp...vi måste klara det här.
Anna
En glad Eddie och glada vi!
Idag hade vi inbokat ett Skypemöte med Eddie. Mest för att få se honom när vi sa hur mycket pengar vi fått in på loppisen! Det där leendet som vi tycker så mycket om kom snabbt fram och han blev såklart mer än glad!
Nästa sak vi kunde berätta för honom som också gjorde honom glad var att vi faktiskt idag har bokat våra biljetter ner till Uganda igen! Och Eddie är inte den enda som är glad för det,vi är det också!
Vi är ett rejält gäng som ger oss iväg den här gången och det ska bli jättekul.
Jennie och hennes dotter Felicia,jag och min Linnéa, min mamma samt en som heter Eivor och hennes barnbarn Ludvig.
Eivor har fastnat för vårt arbete och vi fastnade för Eivor och därför ska hon åka med oss ner för att träffa Eddie och barnen.
Vi fastnade för Ludvig också för den delen när vi träffade honom så det här kommer att bli hur bra som helst!
5 Oktober ger vi oss iväg och den känslan när man står med biljetterna ner liknar ingen annan! Nu kan planeringen ta fart och vi kan säga till dem att vi ses snart igen! Att sväva i ovisshet huruvida man ska kunna komma ner igen är inte roligt och därför känns det väldigt väldigt bra idag!
Snart får vi hänga med våra barn igen!
Och Jennie och Provia får mötas igen efter 1 1/2 år!
Nu börjar vi landa!
Efter den totala urladdningen i söndags med våran loppis så börjar man nu landa känslomässigt.
Det är en större påfrestning än vad man kan tro att arbeta för någon så som vi gör. Rädslan att misslyckas med det vi tar på oss finns alltid där. Och det handlar inte om att vi lovat Eddie att göra något, för det har vi inte men den inre känslan är ju ändå att vi har ett enormt ansvar tillsammans med Eddie för de här barnen.
Nåväl! Nu lyckades vi ju faktiskt den här gången och det kommer vi att bära med oss! Det tillsammans med en del fantastiska samtal vi hade i söndags.Samtal som värmer både själ och hjärta och som gör att man så totalt känner att man är på rätt plats och att vi är på rätt linje i vårt arbete. Fulllärda är vi inte och det kommer vi heller aldrig att bli därför att förutsättningarna hela tiden förändras därnere.
Men vi lär oss nya saker varje dag och det är inte dåligt det!
Nu är det nya tag som gäller och så väntar vi på att nästa idé ska dyka upp i huvudet på vad vi kan göra för att förenkla och förbättra livet för barnen på Bristol Academy!
När man inte har ord...
Ibland slår saker ut så väl så man knappt tror att det är sant....
Vi är jättetrötta,vi är mållösa och vi är oerhört lyckliga! Med hjälp av våra grymma familjer,släkt och vänner kunde vi idag slå upp dörrarna till våran loppis!
Kl 11 ringlade kön i Medborgarhuset och kl 17.10 klev dom sista besökarna ut och då har inte lokalen varit tom på hela dagen! Helt galet!
När allt var nerpackat och avstädat och vi kunde sätta oss ner och räkna samman dagen så tror vi på riktigt att vi drömmer..... Smått otroliga 30.061 kr! Plus ytterligare 5000 kr för sålda armband!
Vi kan inte fatta det!
Vi kan inte nämna alla om har hjälpt oss under helgen men ni vet själva vilka ni är!
Från djupet av våra hjärtan vill vi verkligen tacka er för allt ni gjort,för oss och för Eddie och barnen!
Hoppas ni känner hur tacksamma vi är....
Tack också till alla er som kom och visade att tillsammans gör man verkligen skillnad!
Varma Kramar
Jennie och Anna
Vi hade gjort ett bildcollage från Bristol från 2008 fram till idag!
Massa shoppingsugna människor! En del inte alls medvetna om vad pengarna gick till medans andra handlade för handlandets skull, allt för att hjälpa till!
Linnéa hade en väldigt lyckad dag på jobbet vad gäller armbanden!
Här börjar det gapa tomt på borden....
Nu är det nära!
Dagen före vår Loppis och det har varit en lång men jättebra dag!
Mycket,mycket saker har vi fått in och nu hoppas vi på mycket människor imorgon.... Lite oro hur det ska gå men allt är ju egentligen ett plus så i ska vara nöjda redan innan det startat :)
Vi har fått massa värdefull hjälp med uppackning,prismärkning och körning av grejer,och vi hade aldrig klarat det själva, vi är så tacksamma!
Nu laddar vi för en ny dag imorgon, håll alla tummar ni har och för er som bor nära,Titta gärna in!
Kanske vill ni inte handla nåt men kom då in för den goda sakens skull eller för att ta en fika!
Varmt välkomna!
Jennie och Anna
Drömmen blev så oändligt mycket större...
Anna....allt som vi gjort är långt bortom den drömmen jag hade.Se bara vad vi har gjort det senaste året!
Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär,jag trodde inte att jag skulle få så här mycket hjälp...Jag kan inte förstå det.
Orden är Eddies och är en del av all de otaliga mängder av samtal som vi haft under de senaste 1 1/2 åren.
Fastän jag vet hur oändligt tacksam han är så är det ändå skönt att höra han säga det. Och jag kan sanningsenligt svara honom att inte heller vi trodde att vi skulle nå hit.
Efter år av tungrodda beslut och långsamma beslutsfattningar så flyter allt nu på ett helt annat sätt och fastän vi aldrig haft så mycket att göra som vi har nu så är det ändå lättare när man jobbar tillsammans och man tänker likt.
Jag och Jennie här hemma och Eddie i Uganda.Vi har blivit en sammansvetsad trio med Bristols barn i fokus.
Ensam är han därnere...Det finns inte många han kan lita på till 110%. Alla ser till sitt eget bästa och alla vet att Eddie numera har oss som stöttar upp när det behövs.Vi vet att det inte bara är en fördel för honom att ha oss, men han hävdar att det goda överväger tusenfallt och det andra kan han hantera.
Vi får tro på hans ord när han säger det.
När Eddie samlar barnen för att prata då lyssnar dom...Inte många har den effekten på barnen.Men lika väl som han tillrättavisar dem när det behövs så läggs det en hand på huvudet eller på axeln när nån släntrar förbi..
Vi fotograferades tillsammans med de eleverna som förhoppningsvis slutar P-7 till jul...
Eddie är med i stort sett allting som görs...Här får han hänga gardiner med matronen i flickornas sovsal för att dom ska slippa det värsta ljuset och värmen....Och alltid med ett leende på lut.
Tröjor som vi fått skänkta till oss som Eddie och Sam nöjt konstaterar i mun på varann att det passar brassbandet alldeles utmärkt! Därav våra leenden! Eddies fru Anne skrattar precis lika mycket fastän hon inte syns. Är man en medlem av brassbandet så tänker man på dem i alla lägen får jag veta.Dom vill vara fina när dom spelar.
En vanlig syn på Bristol när vi är där...Kameran i högsta hugg och alltid med något barn i närheten, det är så vi har det. Eddie förklarar tålmodigt och vi försöker förstå. Våra världar är olika så det vill till att lägga sina egna
värderingar och ibland sina hjärtan åt sidan för att kunna ta rätt beslut...
Anna
Mycket på gång!
När vi jobbar med Bristol så har vi otroligt mycket på gång samtidigt och vi jobbar både kortsiktigt och långsiktigt.
Vissa saker måste lösas på direkten andra saker kan vi lägga lite mer på framtiden.
Just nu har vi sovsalarna som sagt i fokus på att göra iordning till barnen för att få en bättre miljö till dem att vistas i.
Men under tiden som vi jobbar på att få ihop pengar till det så byggs också kontor och förrådsbyggnaden färdig och samtidigt säljer vi armband vilket innebär nya instrument till dem...
Under tiden detta pågår ska vi också försöka hitta en bit mark för att kunna köpa den och komma igång med lite odling.
Den första biten mark vi hittade hade vart jättebra! Pengarna vi har för mark (10.000) räckte och den låg på ett bra avstånd från Bristol. Problemet med den marken var att mannen som försökte sälja den, försökte sälja en mark som inte var hans! Onekligen inte helt laglig så det sket sig.... Nästa bit var vi och tittade på nu när jag var nere och problemet med den var att den var 3 gånger så stor som den förra vilket i sig inte hade gjort nåt alls,men priset var också det tredubbla dessvärre....Vi har inte dom pengarna att röra oss med så vi måste fortsätta att leta.
Tidsödande för Eddie, men det är ett bra långsiktigt mål som vi tror och hoppas mycket på!
För övrigt så börjar lovet gå mot sitt slut och på måndag drar termin 2 igång på Bristol.
58 av 96 barn har varit kvar på skolan över lovet så vi hoppas att övriga 38 ska trilla in relativt smärtfritt vad det lider... Inte en självklarhet som ni vet vid det här laget....
Igår kom det lite bilder från Eddie! Fullt fokus att få Eddies kontor och skolans förråd klara och under tiden som det gjordes ljöd ljudet av brassbandet då dom tränade. Full rulle!
Någon....mest troligt Faisal grejer med innertaket på kontoret....
Sam svetsar....
Hyllor till nya förrådet!
En del jobbar och en del ser till att dom gör det dom ska....! :)
Calvin leder sina kamrater!
Swalik och Nalukomwa...
Munente,Salimu,Aizizi och Mukasa under träning!
Anna
Våran lilleman är på benen!
4 dagar.... Sen kommer dom efterlängtade korten på att våran lille malaria kille är på benen igen!
Fortfarande väldigt svag men det går framåt. Så skönt....! Jag ser att det är han igen och det betyder allt.
Det är svårt att förklara och kanske ännu svårare att förstå att man faktiskt fäster sig vid en del av människorna där nere otroligt starkt. På pappret tillhör vi inte varandra men i hjärtat gör vi det. En del av dem kunde lika gärna ha varit mina egna,så stark är känslan....
Människor reser till alla världens hörn och kommer hem efter att ha funnit sitt paradis.Dom längtar tillbaka och gör allt för att få komma dit igen. Jag fann mitt paradis i otippade Uganda och jag längtar tillbaka varje dag.
Inte främst efter landet,utan efter människorna som finns där.
Aldrig tidigare har jag varit så fullt övertygad om att jag har funnit min plats i livet. Den som mamma till 3 av världens bästa barn och som Anna till 400 andra...
Anna
Loppisvecka och massa fjärilar i magen!
Vi är inne på veckan för vår loppis! Idén som vi tyckte var så sprudlande bra för flera månader sedan, tycker vi fortfarande är sprudlande bra men det kryper också sakta på lite jobbiga känslor i magen!
-Tänk om vi inte har tillräckligt med grejer? Eller ännu värre -Tänk om ingen kommer!
-Tänk om folk kommer men ingen köper nåt så vi inte får in en endaste krona till våra barn?
Ni hör ju...! Helst vill man bara att det ska vara söndag kväll nu och att allt ska vara över.
Att jobba för sig själv och misslyckas är okej för det drabbar bara en själv.
Att jobba för 450 barn och misslyckas känns mindre okej kan jag säga.
Nåväl! Vi tar inte ut några ledsamheter i förskott, det är bara dumt, det kan ju faktiskt vara så att vi lyckas bra!
Skyltar ska skrivas och sättas upp,prylar ska sorteras och prismärkas,bilder ska ordnas och fika ska bakas men först ska vi jobba.... Det är tur att vi har människor omkring oss som stöttar upp och som vill Bristols väl precis lika mycket som vi vill.
Vi hälsar er välkomna och hoppas att vi ses!
Jennie och Anna
Tack säger Sam!
Våran Sam är inte den mest pratglada sorten när han är bland människor han inte känner. Nu pratar han oavbrutet när vi ses men bland okända så är han väldigt blyg helt enkelt,det ligger inte för honom att ta plats.
Nu fick han sin alldeles egna plats hos oss och kanske framför allt hos mig ändå utan att han bad om den och just det att han aldrig sökt efter uppmärksamhet var nog det som gjorde att han ändå fick den.
Sam har dubbla utbildningar vilket vi ser som en enorm fördel för det öppnar hans vägar att kunna hanka sig fram i sin vardag. Dels är han utbildad inom redigering av bilder och filmklipp,samt att han är en fullständig datanörd....
Sen är han också utbildad svetsare. För många år sen köpte jag en svets till honom och den hänger fortfarande med trots att den sett bättre dagar.... Iallafall så har Sam kunnat genomföra många arbeten med den där svetsen.Han har bla gjort alla fönster på Bristol och grinden, han har också gjort dörrarna till nybygget vi gör nu med kontor och förråd samt att han också har byggt en avskiljare mellan klassrummen i P6-P7.
Vi har kunnat spara in många sköna kronor på det samt att Sam faktiskt också haft något att göra.
Han älskar att arbeta!
Han tycker om att svetsa men han tycker det är lite jobbigt för att han får så ont i sina ögon som i sin tur leder till huvudvärk...han berättade det här för mig när jag var nere i oktober förra året. Sen såg jag honom arbeta och han svetsade utan skyddsglasögon.... Jag blev tokig på han och berättade vad som kan hända, han log och lovade att vara försiktig.Försiktig är inte nog när man svetsar i min värld...
Jag bestämde mig för att nästa gång vi åker ner så ska vi ha med oss ett par svetsarglasögon till honom!
På en järnaffär i Varberg som heter Järn och Verktyg jobbar Kerstin.... Kerstin är den bästa man kan tänka sig, hon är min andra mamma helt enkelt. Jag frågade henne om dom hade såna glasögon där och det hade dom,och hon lovade att dom skulle skänka ett par glasögon till Sam! Jag åkte dit ett par dagar innan jag reste ner och fick glasögonen och också en T-shirt att ta med. Så himla mycket värt!
Och det var en glad Sam som tog emot grejerna kan jag säga! Så himla tacksam så det finns inte!
Jag skrattade redigt mycket när dom här mindre snygga bilderna togs!
Olikt för att vara Sam, men det visar hur mycket han faktiskts har växt som människa sedan vi träffade honom första gången 2008. Fortfarande precis lika lugn men betydligt mer pratsam och avslappnad.
Heja dig Sam!
Ett stort TACK också till Kerstin och Järn och Verktyg (som affären kanske inte ens heter längre...?) för hjälpen till oss och till Sam! Vi är så tacksamma!
Anna
Jag sluter mina ögon...
Jag sluter mina ögon och jag är i Uganda i samma stund.
Jag ser, och jag känner den otroliga glädjen och gemenskapen. Jag ser barnens leenden som alltid sitter där trots att dom inte är hela på insidan.
Jag känner Eddies tacksamhet för att vi faktiskt till slut fick uppfyllt den drömmen han haft så länge.
Jag sänder en tanke av tacksamhet också till alla dom andra som hjälpt till och fastän vi aldrig har träffat dem så delar vi ändå något stort,en mans högsta dröm.
Jag känner värmen från dom små barnen som kommer nära nära, och jag ser en höjd hand från en av våra ungdomar som kommer hem efter en dag på sin skola, trött och hungrig men likväl med ett leende.
Tårar,svullna magar, utmärglade barn med flugor i ögonen och total misär är vad de allra flesta ser framför sig när man tänker på Afrika, och trots att jag numera vet att det här finns så är det inte Afrika för mig.
Jag tycker ibland att det är synd att vi inte får se den andra delen av Afrika som också finns....
Det glada,varma och arbetsamma Afrika med människor som gör vad dom kan med tomma händer.
Älskade lilla unge....Kämpa på.
När orden kommer att ett av våra små barn drabbats av en svår malaria så landar man i verkligheten med en duns och huvudet börjar snurra mer än lovligt snabbt... Han är hemma på lov men Eddie har fått rycka in för mamman saknar pengar till att ta honom till en klinik. Eddie gör det utan att blinka ,trots att det också för honom innebär en stor kostnad.
Pojken tas till en klinik och får medicin men tas sedan med hem igen för att hålla kostnaden nere.
Eddie besöker honom varje dag för att se att det inte blir värre...
Älskade lilla unge. Livet kan sluta tvärt för att man saknar pengar.
Det känns otroligt orättvist,och då vi saknar pengar i projektet för alla som blir sjuka så väljer vi att att skjuta till egna pengar emellanåt.Ibland gör Jennie det och ibland gör jag det.
Den här gången klappar mitt hjärta extra hårt och jag vet att jag inte får ro innan jag vet att jag gjort allt jag kan... Tacksamheten låter inte vänta på sig och det kommer ord från mamman till pojken via Eddie och jag vet att jag tog rätt beslut. Jag får foton skickade till mig och jag ser en medtagen pojke utan den glimten han brukar ha i sina ögon,och jag känner inte igen honom...Han är på riktigt mager och malarian har tagit honom hårt.
Och utan att jag är särskilt troende så vet jag att när jag beger mig till kyrkan för en konfirmation om en liten stund då kommer ändå mina böner och alla mina tankar att vara hos just honom, det får bara inte sluta såhär....
Vilken lycka!
Alltsom oftast får man nästan nypa sig i armen som för att liksom försäkra sig om att allt detta vi får vara med om verkligen händer... Det är jobbigt stundtals och det har påverkat våra familjer. Det tar egentligen alldeles för mycket tid men förstå känslan av att ha varit med och förverkligat någons dröm? Man kastar inte bort det hur som helst...
Igår blev det extra tydligt för mig av någon anledning och jag kände en oerhörd lycka inuti mig....
Det kom bilder från Eddie, först på Faisal med ytterligare ett nytt instrument som vi har kunnat köpa för Linnéas armbands pengar.Det var instrument nummer 7 som vi kunde inhandla...
En bas Trombon blev det den här gången och dom är oerhört sällsynta att man har i ett vanligt brassband.
Förstå grejen att våra kan ha det? Det känns overkligt och lyckan är så total hos dem så vi kan inte bli annat än precis lika lyckliga här hemma.
Nästa omgång bilder visar hur golvet får sin plats i det nya förrådet och kontoret vi håller på att bygga.
Också det ger en "nypaiarmenkänsla" för Eddie har velat ha detta så länge och vi har inte kunnat lösa det innan nu....känslan blir än en gång helt fantastiskt skön!
Bilderna är egentligen ingenting att se men när man vet hur mycket det betyder så blir det stort.
Våran Dafali som nu är helt återställd sedan sitt hål i benet hjälper till att jobba!
Dörrarna ni ser i bakgrunden har Sam gjort.
Skorstenen i köket är nu också utbytt! Det hade gått hål i den så hela köket var helt rökfyllt när dom lagade mat. Anledningen till att köket byggdes med skorsten var för att vi skulle förhindra att den farliga röken som blir av eldningen skulle hamna i lungorna hos den som lagar mat....Lungsjukdomar är otroligt vanliga i de Afrikanska länderna just på grund av det här.
Därför var det en stor lättnad att se att det nu är ordnat en ny med pengar vi kunde lämna då jag senast var nere för några veckor sedan...
Vi jobbar hela tiden i paralleller för det går inte bara att fokusera på en sak. Det finns så mycket vi måste göra.
Sovsalarna är vårt stora fokus, men samtidigt ska det alldeles vanliga livet rulla på på Bristol också med allt vad det innebär.
Anna
Vit och Svart är inte alltid lätt...
Vänskap är inte alltid smärtfritt...När man är vän med någon som har en annan färg eller kultur så gör det inte
saken bättre.Är man svart och har vita vänner då får man stå ut med en hel del saker emellanåt...
Eddie har haft mycket vita människor omkring sig alltid. Den holländske prästen var vit och i stort sett alla som varit med kring Bristol är också dom vita. För honom är det inget konstigt och han vet att det automatiskt inte innebär att man har pengar för att man är vit. Det är långt ifrån alla som tänker så. På nåt vis så tror dom att vi är helt igenom gjorda av pengar,att det inte finns nåt stopp liksom. Barnen på Bristol saknar fortfarande, trots det vi gör,otroligt mycket. Föräldrar och anhöriga till barnen vet att vi finns och Eddie får ofta försvara oss och försöka förklara att vi jobbar hårt för att göra vad vi kan för barnens bästa, men att vi trots det inte kan ge barnen allt dom behöver.
Dom har svårt att förstå det... och på sätt och vis förstår jag dem.
Vi har mycket i jämförelse med dem,men ändå kan jag ibland önska att dom förstod hur mycket vi egentligen sliter för barnens framtid och att det inte görs av sig själv.
Detsamma gäller för Sam.Han har en vit människa i sin närhet och det ställer till det för honom ibland.
Han säger att han inte bryr sig om det och jag är alldeles säker på att han menar det, men ändå tycker jag inte om att han ska behöva stå ut med saker för att vi är vänner. Det är en konstig känsla att hjälpa någon men ändå ge den människan bekymmer som den inte haft om man inte hade hjälpt den....
Anna
En världsbra kväll!
På riktigt så är föredrag/föreläsningar det absolut värsta med vårt arbete... Rädslan att misslyckas med att förmedla det vi känner och jobbar för är så oerhört stor så ingen kan förstå den känslan som inte varit i samma sits.
Vi älskar att prata om Bristol och vårt arbete,det är inte det utan mer att man har liksom bara 1 timme på sig och då ska allt klaffa, och man har bara minuter på sig för att fånga en människas uppmärksamhet från första början.... Börjar nån gäspa eller titta ut genom fönstret,då är det inte lätt att prestera när man är ovana talare som vi är.
Men så kommer man till de där gångerna som lyfter en. Jag var kräk-nervös inför den lilla föreläsningen vi hade igår....
Jag tror att Jennie kände ungefär detsamma. Jag var så nervös så jag var förbannad innan jag åkte och det var som att jag hade bestämt mig för att allt kommer att gå skit.
Men så kommer vi dit och vi blir mottagna med öppna armar och ord som får oss att slappna av. Små små ord som kanske inte betyder så mycket för dom som sa det men som fick åtminstone mig att bli lugn igen.
Och vi klarade det. Vi klarade det och det var det roligaste stället vi nånsin föreläst på!
Och jag törs säga att vi kan inte prestera bättre än vad vi gjorde.
20 damer som lyssnade på vad vi hade att säga och som sedan ställde frågor tillbaka.
Flera timmar senare sedan vi både ätit middag med dem, föreläst och sålt armband så åkte vi hemåt med en oerhört skön känsla i både mage och hjärta....Vi kommer att bära med oss den här kvällen länge, länge.
Tack Margareta och Inner Wheel för att ni lyfte oss!
Kram!
Anna och Jennie
En fin söndag!
Härom söndagen när vi var i stan på det där eventet med landgången så var det en hemskt lycklig dag!
Kanske sålde dom inte lika mycket landgång som dom hade hoppats på och det var tråkigt med tanke på allt arbete som dom hade lagt ner...MEN,för oss betydde det massvis!
Inte nog med att dom drog in fantastiska 5297 kronor till barnen på Bristol, dom var verkligen ett riktigt gott gäng dom som jobbade! Det betyder mycket för oss det också!
Vi är inte så vana vid uppmärksamhet och vi är ännu inte bekväma i den situationen men personalen gjorde verkligen allt för att vi skulle få in så mycket pengar som möjligt och att folk skulle förstå vad dom hjälpte till med!
Så stort Tack till Varbergs Stadshotell med Elin i spetsen, vi tycker om er mycket! :)
(Förlåt Jennie....vet att du inte gillar bilden så väldans men nu hamnar den här ändå!)
Idag är det föreläsningsdags för oss igen....Nervösa både Jennie och jag och frågan är om vi någonsin kommer att bli bekväma med den här biten...Jag för min del tror inte att iallafall jag kommer blir det.
Men vi biter ihop och sätter barnen på Bristols bästa för ögonen, då brukar allt gå vägen.
Anna
Tack XLNT-Reklam för fina skyltar!
Mycket av det dom behöver i Uganda köper vi i Uganda. Dels för att vi har platsbrist i väskorna alltid men också för att dom ska få de grejerna dom är vana vid och för att vi gynnar fler människor när vi handlar i deras land.
Sen finns det saker som vi inte kan få tag på där men som vi ändå vill ge dem för att det förhöjer intrycket för skolan eller för att vi tycker att det är fint eller roligt eller nåt annat.
Nu när jag var nere så var det till stor del en nyrenoverad skola jag kom ner till.... Nyrenoverad utvändigt i alla fall!
Och då tyckte vi att det kunde vara kul med nya skyltar till barnens klassrum som visar var de olika klasserna går nånstans.
Vi vände oss till en reklamfirma i vårt samhälle som drivs av
Therese och Sten-Inge som alltid är glada och alltid väldigt tillmötesgående! (och ganska roliga och snygga!)
Vi gick dit och berättade vad vi ville göra och det gjorde dom.
Dessutom skänkte dom skyltarna till barnen,vilket för oss betyder hur mycket som helst!
Väl nere på plats när Eddie fick se skyltarna så blev han oerhört lycklig...Han tyckte dom var jättefina!
Dom handskrivna lapparna åkte ner direkt och Faizal skickade upp på stege för att montera skyltar.
Hade vi fått bestämma så hade vi nog satt dem vid sidan av dörren men ovanför skulle det prompt vara för att hålla nyfikna barnafingrar borta ifrån dem :)
TusenTack Therese och Sten-Inge! Visst blev det fint? :)
Anna
Nu kan vi inte blunda längre! Vi ber om er hjälp...
Nu tar vi oss an den i särklass största utmaningen för oss i Bristols historia sedan jag och Jennie själva tog över allt ansvar. Bygget är såklart det största men nu måste allt ske på en gång och inte i etapper som vi brukar jobba,och det är det som gör att det känns stort.
Vi har länge känt att vi velat göra det men Eddie har inte sett det som nåt nödvändigt eftersom allting handlar om prioriteringar, men nu kan varken vi eller Eddie blunda för det längre.
Det handlar om barnens sovsalar.
Barnen lever sina liv där inne och det är allt dom har. 96 barn i 3 rum,och vi måste göra det bästa utav den situationen.
Så nu ber vi om hjälp igen!
Nu handlar det inte om några småsummor utan vi behöver få ihop mellan 50-80 tusen...
Vi hör själva hur galet det låter men vi kan inte ge upp utan att ha gett det ett försök!
Vi vill köpa nya sängar till barnen. Just nu har vi träsängar i 2 våningar och dom går alltid sönder,och dom är oerhört ostabila.Vi vill byta ut dem till järnsängar i 3 våningar istället för att på så vis ge några fler barn utav dem vi har en sängplats. Vi vill samtidigt byta ut barnens madrasser och klä in dem med ett madrasskydd.
Vi vill också ge dem nya filtar och nya myggnät.
Vi vill sätta dit ett innertak för att göra det lite mer mysigt och samtidigt minska det enorma oljudet som blir på plåttaket då det regnar samt att vi behöver nånstans att fästa myggnäten i och en eventuell lampa.
Vi vill också måla om väggarna.
Vi vet att det här inte är gjort i en handvändning och vi har gett oss själva fram till december för att försöka lösa det.
Då åker barnen hem på lov och det är den perioden som vi har möjlighet att genomföra en sån stor renovering som det här innebär.
Vår förhoppning är att vi kanske med gemensamma krafter kan lösa det här och att vi kanske kan ta allt ett steg längre...
Kanske kan just du göra en egen insamling?
På ditt jobb,bland tjejgänget eller i träningsgruppen. Kan kanske ni som familj eller släkt med gemensamma krafter hjälpa till på något sätt?
Kan ni kanske skippa fredagsfikan på jobbet och istället skänka pengarna till våra barn?
Det är bara fantasin som sätter gränserna och som sagt,vi vet att det är ett enormt stort projekt att ro i land men vi måste försöka....
Vill någon vara med och bidra till en bättre miljö för våra barn så tar vi tacksamt emot den hjälpen på barnens konto 8388-1,4 140 970-7 på Swedbank. Varenda krona skänks precis som vanligt helt oavkortat och nämn er insättning med "Sovsalar" så vet vi vad pengarna är till!
Vill nån veta mera eller ha mer information om något så kontakta oss gärna! Sprid,dela och gör vad ni kan,vi är er för evigt tacksamma!
Tillsammans kan vi göra skillnad!
Eddie, Anna och Jennie
Inget barn ska behöva ligga så här....
Hur kan nån ens förstå?
Hur ska man någonsin kunna förklara för någon vad det är som händer inuti en när man får se och uppleva det som vi gör?
Hur ska man få någon att förstå att ens värderingar aldrig någonsin kommer att bli de samma igen för att man på riktigt är förändrad utifrån och ända in?
Ett gäng barn,ungdomar och människor som egentligen inte har någonting förändrade hela mig och jag vet ännu inte var det kommer att sluta.
Hur kan nån förstå att man faktiskt är nöjd med den förändringen som har skett och att man aldrig någonsin skulle vilja vara som man var förut, även om nån annan tycker att det var bättre innan.
Nu för tiden vaknar jag på riktigt upp varje morgon med en känsla av tacksamhet inom mig för att jag får vara jag.
Inte för att det är bättre än att vara nån annan men för att just jag hade turen att få vara med om det här.
Eddie,Sam,Anne,Lucky,Nalukomwa,Aizizi,Ssenta,Dafali,Jonah,Winnie,Wendy,Tracy,Kalema,Trevor,Trinity,Faizal och Derrick....Listan kan göras hur lång som helst av människor som får mig att känna den totala lyckan över att få vara en del av nåt väldigt väldigt stort...
Anna
