I Uganda har nu dom flesta avslutat den sista terminen och det är dags för ett långt lov. Inte innan i februari ska barnen tillbaka igen,eller kanske slutet av januari,jag vet inte så noga men det vet inte dom heller så det gör inget.

Till helgen ska en del barn resa hem och dom kommer att stanna tills det är dags för skolstart,andra stannar på Bristol och åker bara hem över just juldagarna,en del vill inte åka hem alls och en del har ingen att åka hem till...

 

 

Jag är ingen jul älskare,jag kan erkänna det.Jag tycker om det och jag tycker om att vara tillsammans med min familj och ha det lugnt och skönt,men det kan jag ha närsomhelst under året kan jag tycka.

Jag tycker om julen...jag älskar den bara inte.

Så här har det inte varit alltid men jag har påverkats utav det som vi sett.

Mina tankar går till våra barn som vet att dom kommer att vara hungriga i flera veckor framöver för att föräldrarna inte har råd att ge dem mat.Dom vet att dom kommer att få arbeta hårt hemma för det gör ugandiska barn.

Dom kommer att ha en oro i magen att det inte ska finnas pengar när det är dags att börja skolan igen för så är det för dom flesta inför en terminsstart. Dom är barn och dom borde få vara just det.Ingen ska behöva oroa sig för allt de som dom måste göra.Men dom gör det och inuti mig så vet jag det och det räcker för att jag ska tycka att all hysteri får en viss eftersmak.

Jag låter det inte hindra mig från att fira och må bra tillsammans med mina nära och kära men tänker gör jag och så är det bara.

 

 

Det här är min dotter Linnéa och hennes familjevänsbarn Lucky....

En del behöver mycket för att bli glada,för oss räcker det just nu med lite suddiga bilder med bönor på tork och bananglada Bristolbarn! Det känns skönt i hjärtat ska ni veta,ännu mer i dessa tider när allt trissas upp till oanade höjder med adventsmys,tomtar,hemmagjord polkagrisfudge och julklappshysteri.

Då kan man titta här och veta att 1 dag i veckan får 126 barn barn en banan och det är deras största lycka just nu.

Idag ska Jennie ut på eget äventyr,jag jobbar och kan tyvärr inte följa med....Vi föredrar att vara tillsammans när vi ska prata och berätta om Bristol för det är på nåt vis lättare och vi kan fylla i för varandra om den ene tappar bort sig men som sagt nu ska Jennie iväg själv.Hon ska iväg och träffa ett elevråd på en skola i vår stad och berätta om vårt arbete i Uganda. Förhoppningsvis så leder det till nåt bra men det vet vi inte ännu.

 

                                          Samtidigt tänkte vi påminna om lite saker.....

 

• Vi finns på Instagram,följ oss gärna där! Barnenpabristol....
• Ni kan också följa bloggen via bloglovin,då missar du inget!
• Vi finns också på Facebook...
• Vi har SWISH om du har några kronor över som du inte vet vad du vill göra med 123 268 38 94
• Vill ni göra skillnad för nån så kan vi ordna ett gåvobevis som ni kan ge bort  och på så vis kan ni vara med och förändra för barnen.
• Till sist vill vi påminna er om att vi är så otroligt tacksamma och glada för all hjälp vi får,utan er är vi ingenting.

Jag vaknar upp med ett ryck för tusende gången.Jag har inte sovit ordentligt en enda natt sedan jag kom hem.

Det har varit svårt att landa den här gången,värre än på länge och jag vet inte riktigt varför. Alla resor ner borde ha gjort mig van och hårdhudad men istället blir det tvärtom.

Pressen ökar på oss för varje år som går.Det som började litet har växt sig stort och så mycket starkare än vad vi kunde drömma om.Kärlek som vi inte visste fanns är där och den växer.

 

 

Vi blir fler och fler som känner för Bristol och människorna där och för dem har det blivit en vana att vi kommer.

Dom pratar inte längre om nästa år, utan när dom frågar så är det kommer ni nästa termin?

Små armar som klamrar sig fast när det är dags för oss att åka och kramar som inte vill släppa taget.

Tårar på även dom som är stora nog att inte gråta.

Jag känner Kabiswas huvud i mitt knä i bussen på väg till flygplatsen.Jag känner Sams hand i min och Brains hand på min axel. Mina tårar rinner sakta och jag är tacksam att mörkret lagt sig.

 

Att Bristols brassband är ett av de bästa det vet vi men jag tror kanske inte riktigt att vi fattat hur bra dom är.

Just nu är dom ute på en 3 (!) månaders lång turné för presidenten Yoweri Museveni.

12e februari  2016 går Uganda till val och Museveni reser runt för att vinna folkets röster och bandet följer de platser dit han åker för att spela.

Armén har ett brassband och det är dom enda som faktiskt är bättre än Bristol i nuläget,helt galet!

Instrumenten som arméns brassband har är ju 1000 gånger bättre och alla är vuxna och det gör ju såklart en hel del.Armén får dock inte spela i sådana sammanhang.

 

 

Valet i sig är bara ett knäppt spel för alla vet att Museveni kommer att sitta kvar vid makten oavsett om han vinner eller inte så alla pengar som försvinner kring allt nu är bortkastade på riktigt och hade gjort bra mycket mer nytta om de lagts på folket istället.Museveni har suttit på makten sedan 1986 och det kommer inte att ändras nu heller.

Valdeltagandet kommer antagligen att vara precis hur lågt som helst för alla vet utgången ändå.

 

Hur Bristols ungdomar ska palla att vara ute i 3 månader vet jag inte riktigt men de kommer att bytas av litegrann.

De första är ute nu i 1 månad sen kommer dom att bytas av med andra.Men samtidigt så måste stommen såklart finnas kvar i bandet med de lite äldre som har musiken på riktigt i sig.Jag har pratat med dem ett par kvällar när dom lagt sig för kvällen.Dom har roligt,dom älskar det här men det måste samtidigt slita på dem nåt otroligt.

Stolta är vi iallafall! Av alla brassband i Uganda så är det vårat som är typ.....bäst!

 

 

 

Den här killen heter Emma Aizizi....Han har varit med oss i många år nu.Han växer som människa för varje gång vi träffar honom och i år tog han ett verkligt kliv fram i ljuset.Han har burit väskor och sett till att vi alla mått bra.Handlat vatten när vi behövt det och eskorterat oss till hotellet på kvällarna med bussen.Han har varit en riktig klippa helt enkelt.

Nu när vi var nere så fick vi veta att Aiziz fyllde år och det ville vi såklart fira med honom!

Så på kvällen på hans födelsedag så tog vi med honom och en kille som heter Ssentamu till restaurangen på vårt hotell så hade vi en födelsedagsmiddag för honom! Han var så otroligt glad! Vi sjöng för honom och vi gav honom en present.

 

 

Sen var det dags att äta...

Aiziz beställde in helgrillad fisk och pommes till middag och fick in tallriken.Jag satt på hans ena sida och Hampus på den andra.Aiziz tar ett djupt andetag och greppar kniven och gaffeln och börjar äta.Pommesen går fint men sen så ser vi hur han få kämpa...kniv och gaffel är inte hans grej helt enkelt och han får inte i sig en bit av fisken. Jag böjer mig fram och säger att det är okej att äta med händerna och det leendet som kom då gick inte av för hackor! Tack! sa Aiziz och sen var den fisken slut på 5 minuter.

Sam tittade på honom och viskade till mig....2012 åt jag den fisken här och då fick jag lämna nästa hela på grund av kniven och gaffeln! Det retade mig länge,bra att han får äta upp hela.Du är bäst!

 

Hahhaha! Vilken tur att vi lär oss saker hela tiden.Vem vill liksom lämna en hel fisk när man äntligen får chansen att äta den?

 

För ett år sedan lite drygt åkte jag och Sam till Kiwangala och sen vidare till Kooki,Sams hemby.

Vårt mål med den resan var att hämta Sams lillebror Pius och ta honom till Bristol och Kampala. Det var en önskan från Sam men framför allt från Pius.Pius pappa (som han delar med Sam) dog när han var liten och sen bodde han med sin mamma.För några år sedan dog också Pius mamma och då togs han till sin farmor och familjen där.

En farmor som han troligtvis inte alls varken mindes eller kanske ens träffat förut,men det är så man gör i Uganda.

 

 

Kiwangala och Kooki är otroligt fridfullt,vackert och jättefint men är man 15 år så vill man inte vara där för det finns ingenting att göra,absolut inget.Sam bodde där under några år och han ville inte att Pius skulle behöva bli kvar där för alltid så vi åkte efter honom.Har man råd att gå i skolan så gör man det och efter skolan slut så gräver man på familjens mark,för är det nåt man kan i den delen av Uganda så är det att odla och gräva.Inte jättekul när man är 15 och man ser livet rulla förbi...

 

 

Pius är inte en avbild av sin bror till utseendet.Sam är ganska kort och ganska satt,Pius är jättelång och jättesmal men till sättet är dom lika.Lugna,oerhört vänliga och väldigt tacksamma för att vi finns. Att dom är tysta är ett annat gemensamt drag hos de båda bröderna.

Men på det dryga året som har gått sen vi hämtade Pius så är det en annan kille vi möter nu.

Då när vi hämtade honom ägde han inga skor utan han hade gått barfota sedan han kom dit.Han hade ett par shorts och 1 tröja,det var allt.Det han tog med sig till Bristol rymdes i en hand.

Sam visste det här och vi hade tagit med oss kläder och skor till honom att resa i.

När vi satte oss i bilen för att lämna Kooki så såg jag inte Pius vända sig om en enda gång och jag kunde verkligen känna hur glad han var.

 

Nu när vi kommer är Pius alltid en av de första jag ser.Hans kramar är inte längre tafatta och rädda utan dom är varma.

Han pratar inte mycket men han pratar.Vad han kan däremot är att skriva...Jag fick ett brev av Pius som jag inte ens kan läsa för sättet han skriver på berör mig ända långt inne.

 

 

Vi åkte till Kooki för att hämta honom utan att jag på riktigt förstod vidden av det men för Pius så var det början på livet...

 

 

 

 

På Bristol bor det barn och det vill vi ska synas.En svart tät grind tyckte vi kändes för tungt, så innan vi åkte så bestämde vi oss för att vi skulle göra den lite finare genom att sätta dit barnens handavtryck.Det blev så himla fint och vi är så nöjda!

 

 

Vårt arbete på Bristol innebär ofta snabba och ibland svåra beslut. Det måste liksom kännas rätt hela vägen.

Vi har sedan projektets början haft ett klart beslut om att vi aldrig ska hjälpa till med mat till barnen och det beslutet har vi hållt stenhårt fast vid. Vi har kunnat skicka ner pengar till typ julmat till de barnen som inte har nån att åka hem till,men annars så har vi inte gjort det.

 

Men så hände nåt och vi fick ändra på allt.Nu när vi kom ner och fick se barnens portioner med mat så brast för oss. Mängden posho kändes okej men bönorna....7-8 små bönor var allt dom fick och vi kunde se att barnen var hungriga.

Det finns inte på världskartan att våra barn ska gå hungriga.

Vi frågade Eddie och pengarna fanns inte till mer.

Efter mycket tårar och vakna nätter på oss så tog vi utan nämnvärd tvekan beslutet att stötta upp med pengar till mat,fastän vi så hårt stått emot det förut.

Barnen kommer nu att få mer bönor till varje måltid och vi kommer också att börja med frukt 1 dag i veckan.

Det är en stor summa pengar för oss varje månad men det finns inte längre nåt alternativ för oss,vi kan inte se på utan att göra nåt.Vad det lider hoppas vi också kunna ge barnen vitkål till nån måltid och kanske kött och ris nån gång i månaden men först och främst ska vi se till att lösa det här mest akuta.

 

 

Det är så otroligt skönt att vi ser på saker på samma sätt Jennie och jag,vi behöver aldrig diskutera särskilt mycket.

Barnen går först alltid,det andra får vänta.

 

 

 

Inuti mig finns det så otroligt mycket ord,ord som jag ibland inte ens kan få ner i skrift för att jag inte vet hur jag ska bära mig åt,hur jag liksom ska få dem att låta rätt. Ända sedan jag kom hem så har det lagrats på inuti mig och det känns som jag ska sprängas.

I Uganda regnade det kopiösa mängder när dom andra hade åkt hem nu senast.Jag insåg då på riktigt hur människorna faktiskt lider.Hur många människor som dör varje dag i Afrika,och det talas inte ens om det.

Barn dör i det tysta medans vi inte gör något åt det alls.Mammor och pappor som förlorar sina barn eller barn som förlorar sina föräldrar och vi förfäras, med all rätt för det som hänt i Paris men varför är det inte lika hemskt att människor dör i Afrika?

2014 så dog 5,9 miljoner barn i världen innan de hann fylla 5 år. 5,9 miljoner....Det är helt galet.

 

 

Varje kväll som jag lägger mig så ser jag våra barn framför mig och jag vet att vi kommer att förlora en del utav dem innan de nått vuxen ålder.Jag försöker trycka bort dom tankarna för dom gör verkligen ingen nytta.

Men vet man att minsta lilla sjukdom eller sår kan få dem att faktiskt inte överleva då är det svårt att släppa tanken på det fastän man försöker...

 

 

 

 

 

 

Vi har under åren fått hjälp från många olika människor och på många olika sätt.Vi är så otroligt tacksamma för precis allt för det är den hjälpen som gör att vårt arbete kan fortgå över huvudtaget.

Men nu har vi kommit till ett tillfälle där jag faktiskt tror att den roligaste idén kommit till oss...en Idé som dessutom är omsatt till handling nu.

 

 

Min son Hampus går nu tredje året på gymnasiet och det var dags att starta ett UF företag på hans skola.

Han tillsammans med 3 vänner har spånat på en del galna ideér ett tag men nu när jag kom hem från Uganda så presenterade han det klara företaget som dom döpt till Samvetes-Kola!

 

 

 

Killarna Hampus,Dennis,Jakob och Swahn (Swahn som antagligen har ett förnamn som jag inte vet) säljer nu alltså kolor,godis och kakor till förmån för Barnen på Bristol! Vinsten som dom gör skänker dom.Dom fick inte skänka allt sa deras lärare men dom gör en vinst på 18 kr per såld burk och så stor del dom nånsin bara får kommer dom att skänka vidare till våra ungar.

 

Så... vill ni nu vara med och hjälpa killarna att hjälpa Bristol så köp lite godis och kakor!

Lämna en kommentar här eller skicka ett meddelande till Hampus på 070-8912335 vad ni vill köpa.

Varje burk kostar 50 kr.

Här hjälper vi alltså till med 2 delar,dels hjälper vi barnen och sen hjälper vi killarna att lyckas med sitt UF företag,så handla på!

 

 

Förra året så var vi i Kiwangala Sam och jag och även i Sams hemby Kooki.Jag älskar att vara där.Jag kan inte riktigt säga varför men lugnet där gör nåt med mig.

När vi är där så bor vi på Sams farbror Mr Ssendeges kontor. Det funkar jättebra och det är mysigt på nåt konstigt vis.

Förra året träffade jag en kvinna där som jobbade för Sams farbror,Pauline. Hon var gravid och hon skulle inom några veckor föda ett barn.Hon var 25 år,hon var rädd och hon var ensam.Barnets pappa hade blivit ihjälskjuten 1 månad innan jag träffade henne första gången. Vi lämnade henne med en enorm mage några dagar senare.

 

Efter ytterligare ett par dagar fick vi beskedet att hon fött en frisk liten pojke.

Några veckor senare så återvände vi till Kiwangala för att hämta Sams lillebror  till Bristol och vi fick då träffa den lille killen.Det var svårt att slita sig och han sov i min famn många timmar.Vi hade köpt med oss lite nya kläder och filtar till den lille,och det var en tacksam mamma vi mötte.

 

Nu när jag var nere åkte vi till Kiwangala igen för att hälsa på Sams familj och det var inte en bebis jag mötte längre...

Lille Frank hade vuxit... Det var en sliten mamma som berättade om alla tankar hon haft sedan hennes son fötts,hur vansinnigt ensam hon kände sig  och hur hennes son var allt hon hade.

Gåvorna jag och Sam hade haft med oss var de enda hon nånsin hade fått och jag var glad när jag hade ytterligare en laddning kläder och en liten leksak med mig till den lille mannen.Mammans tacksamhet gick att ta på.

 

En liten rädd kille till att börja med övergick snart till en trygg en som lugnt somnade i min famn och jag kände hur min kärlek strömmade till den lilla varelsen.Starten på hans liv har varit allt annat än enkel.Han kommer att gå en tuff framtid till mötes men utan att han vet om det så kommer det alltid att finnas nån långt borta som tänker på honom...nån som önskar honom all lycka och som kommer att följa honom om än på lite avstånd...

 

 

 

 

 

Ni vet när man får en tanke på nåt man tänkt göra och i huvudet är den tanken alldeles perfekt och man ser allt klart framför sig...Ibland när man ser det färdiga resultatet då inser man att det inte riktigt överens stämmer med det man sett.

Nåväl...Vi har spelat in en liten filmsnutt ifrån Bristol för att ni som vill ska kunna se hur det ser ut där!

Med facit i hand skulle vi naturligtvis ha tränat lite före vi drog igång men vi hade inte tid till det helt enkelt utan det fick bli som det blev.

Sam har satt ihop den och med tanke på att hans svenska är näst intill obefintlig sånär som på orden:

Vad sa du? Aj som fan! Skit på dig! och Hur mår du?Jag mår bra, så har han gjort ett fantastiskt jobb med att klippa ihop det här... Vi bjuder på detta helt enkelt....

 

 

                                              Välkomna till Bristol Academy,Nabweru i Uganda!

 

 

 

 

 

 

 

Anna

Idag är det en vecka sedan jag lämnade Uganda.En vecka som varit tung på alla sätt och vis.

Vi ställs hela tiden inför nya problem som vi ska hantera,situationer som vi ska lösa men ibland känner man att man verkligen bara är en liten människa och det vi ska lösa är för stora människor,såna med makt,utbildning och kunskap i överflöd. Vi har inte det jag och Jennie....vi är ju bara vi. Hur i hela fridens namn ska vi veta vad som är bäst för människor i Afrika? Vi vet ju inte ens alltid vad som är bäst för oss själva...

 

Tankarna som rör sig i våra huvuden är många och tunga men jag tackar min lyckliga stjärna att vi iallafall aldrig har långt till skrattet ändå.Det är räddningen,i varje fall för mig. Jag är så otroligt tacksam att jag delar det här arbetet med min allra bästa vän för hur skulle man annars ha klarat av det...jag tror inte man hade gjort det.

 

Inte många förstår på riktigt vad vi gör,det går nog inte ens förstå om man inte varit där. Det är fullt förståeligt att andra inte förstår,nuförtiden är det ganska lätt att acceptera tillockmed.Det stör mig inte längre och det sårar mig inte heller särskilt mycket om nån inte bryr sig.

För det är inte så lätt att förstå att vi sett 5 personer bo i ett endaste rum som översvämmas varje dag det regnar så dom får sova på blöta madrasser,eller att vi vet att vissa av våra vänner faktiskt inte äter varje dag.Det är inte heller så lätt att trösta ett litet barn som gråter för att hennes mamma uteblir från ännu en besöksdag eller att det finns en kille som aldrig sett sin pappa men ändå längtar efter honom varje dag...Hur ska nån kunna förstå det som aldrig varit i våran situation...jag tror faktiskt inte jag själv hade förstått heller.

 

 

 

 

 

Jag tänker på det alltid nästan och jag skulle så gärna vilja ha ett svar.Hur det kommer sig att det känns som att jag kommer hem när jag kommer till Uganda? Inget känns särskilt främmande och jag kan få en känsla av att jag gjort vissa saker förut fastän det är första gången jag gör dem.

 

 

Att äta den inhemska maten med händerna känns helt naturligt och jag kan inte tänka mig att göra det på ett annat sätt.

Att sitta på golvet är en annan sak,jag gör det bara.

Allt är egentligen nytt men det känns inte så.

Jag känner mig mer vilsen när jag kommer till Stockholm än vad jag gör i Uganda och jag vill så gärna lära mig allt som finns att lära.

 

 

Sam tröttnar aldrig.Han visar,han berättar och han pushar mig att testa saker som jag tvekar inför och lyckan i hans ögon när jag svarar någon på luganda med en enkel fras eller äter nån maträtt som jag tidigare inte ätit går inte beskriva.När jag kryper ner på en madrass mitt ut i ingenstans där jag vet att det springer möss och andra djur så frågar han försiktigt om jag fixar det...Jag tvekar aldrig på att jag ska klara det,jag vet att jag gör det,för jag vill.

 

 

Jag känner en djup respekt för det Ugandiska folket.Det dagliga slitet för sin överlevnad.Den oftast positiva inställningen till livet och leendena som så ofta,ofta visar sig.

Det sporrar mig att bli en bättre människa också,livet är för kort för att slösas bort på saker vi inte vill göra eller tycker om.

Livet har vi fått för att leva och jag vill leva mitt fullt ut på ett sätt som jag själv väljer att leva det.

 

 

 

 

 

Det finns ett ställe som vi alltid åker till när vi kommer till Uganda,och det är till Sams mormor och morfar.

Jag vet inte varför men det känns bara som att det är så,alla vill liksom dit.Sams totala stolthet över att vi vill hälsa på dem går inte att ta miste på och varenda gång kan han inte nog tacka för att vi vill åka dit.

 

Sams mormor pratar ingen engelska men pratar det gör hon, på luganda! Ingen fattar nåt men glada är vi.

Sams morfar är duktig på engelska däremot.Nu när vi var nere så hade morfar varit svag ett tag så vi köpte med oss en speciell dricka som ger energi.Den används ofta när man har malaria och den smakar faktiskt inget vidare...

Men morfar skulle smaka på den och han tog en aldrig så liten klunk och rynkade lite på näsan. Jag sa att han måste försöka dricka den så han blir stark och pigg igen och då tittade han på mig med sina pliriga små fina ögon och sa : Jag får se.... :) Hur söt som helst!

 

 

 

 

Efter så många gånger i Uganda så kan man tycka att man borde ha vant sig att lämna dem eller att man vant sig vid alla syner och känslor.Men man gör inte det.Man gör det aldrig någonsin.

Efter varje gång så älskar vi nämligen lite mer.Efter varje gång så förstår vi lite mer vad människorna går igenom och efter varje gång så känns det lite mer orättvist för att vi har så mycket och dom har så lite.

 

Vi reser,vi upplever,vi har pengar på banken och vi är inte ens tacksamma för det.Där är man glad om man har tak över huvudet och kan ge sin familj mat varje dag.Här väljer vi att äta det vi är sugna på för dagen utan en tanke på att inte det är så för alla.

När jag frågar en av våra vänner vad han ätit till kvällsmat och får svaret Te och PopCorn, då kan jag inte hjälpa att min egen kvällsmat får en fadd eftersmak.

 

Men mitt i virrvarret av känslor som drar i kroppen efter man kommit hem så infinner sig också ett jävlaranamma av rang.Aldrig att jag ska ge upp och kämpa för dem.Jag ska kämpa till sista droppen och den dan jag dör då ska jag veta att jag har gjort mitt allra allra bästa,innan dess ska jag inte vara nöjd.Hör ni det?

 

 

 

Jag har ett minne med mig från den här resan som aldrig nånsin kommer att lämna mig.Jag kommer inte att berätta om själva tillfället för det kanske Jennie vill göra nån gång längre fram men jag kan säga vad det var som fick mig att trots alla mina resor ner till Uganda och trots att jag sett så mycket vid det här laget ändå fick mig att bryta ihop.

 

 

Vi var hemma hos en av de pojkarna som betyder mest för oss,och som betyder mest för framför allt Jennie.

Det var inte hans sätt att bo som berörde mig mest utan det jag fick höra när vi satt där.

Hur min bästa vän förändrat livet för den här pojken och hans familj...Hur otroligt tacksamma dom är för allt hon har gjort och allt hon gör för dem.Hur den minsta lilla flickan i familjen bär Jennies namn och hur barnens mamma fått tillbaka tron på livet därför att Jennie valde att tro på dem och att tro på Brain.

Jag sitter där på golvet och hör dem prata och hela jag blir så otroligt berörd och tårarna kommer.

Hon har gjort nåt som dom allra flesta bara drömmer om att göra och jag blir så stolt över att hon är min vän.

 

Vi kom till Uganda av en slump men helt plötsligt så känns det inte alls som en slump längre.

Vi var nog menade att göra det här i vårt liv.Vi kom dit som en sorts människor men nu är vi några helt andra.

Vi älskar på ett sätt som vi inte trodde var möjligt och vi vet att det går att förändra livet för någon..Jennie är ett levande bevis på att det verkligen går.

 

 

Jag undrar verkligen det.

Igen måste jag lämna dem och jag vänjer mig aldrig.Barnens tunna armar om min hals och deras leenden som får vår värld att stanna.Tårar som skär i bröstet för att man inte vet vad man ska göra för att få dem att sluta.

Vi kramar,vi bär,och vi älskar med allt vi har.

En buss full med människor som inte är vilka som helst längre.Kramar och hejdå som betyder mer än vad nån kan förstå.Sättet dom kramas på är annorlunda nu än innan,dom är mer evinnerliga,mer fyllda med hopp.

Sam...jag har svårt att möta hans blick när jag går iväg. Han vet,precis som jag att jag kommer att åka och lämna gång på gång men ändå hänger min känsla av svek kvar.Han är van vid svek och jag vet att det inte är så han ser på det här,men jag är inte van och min känsla kan ingen ta ifrån mig,inte ens jag själv.

Jag sitter på Amsterdams flygplats och jag undrar i mitt stilla sinne om det är värt all smärta man känner när man lämnar dem... Och det är det ju såklart,inte just nu men snart när allt lagt sig litegrann... Får man uppleva världen på riktigt så som vi får göra, då är det i sista änden värt allt.

                            Anna

Mina inlägg duggar inte tätt precis men jag är verkligen inte på långa vägar så bra på att skriva som Anna är även om jag varje dag tänker att jag borde.....

 

Jag har precis pratat med Anna och alldeles strax är dom på väg ut till skolan. Dom ska bara göra lite sista minuten arbete innan dom lämnar stan. Sedan framåt kvällningen så beger dom sig till Entebbes flygplats för att Anna kl 23.35 ta flyget hem till Sverige igen. I morgon förmiddag landar Anna på Landvetters flygplats i Göteborg.

 

Jag önskar så att jag var kvar där för att få dom sista kramarna och få höra alla - Du kommer väl snart tillbaka ropen, som dom alla hojtar till oss innan vi hoppar in i bussen, men samtidigt så är denna dag så ångestfylld att man inte vill att den någonsin ska ta slut för man kan ju inte säga att vi garanterat kommer tillbaka. Man vill inte lova dom något som vi inte kan hålla. Dom har så många gånger förrut blivit svikna i livet så vi brukar aldrig lova men vi säger alltid att vi ska göra allt vi kan för att komma tillbaka till dom.... 

 

Och innerst inne så vet vi nog att vi kommer tillbaka så som vi brukar men som sagt att lova och sedan inte hålla det är inte ok känner vi.

 

8 dagar är alldeles för kort tid att vara iväg. Alldeles lagom om man följer med på resan för att få upplevelesen tillsammans med barnen och allt som följer med där men om man som mig och Anna har otroligt mycket jobb som ska genomföras och saker som ska uträttas så är det så knäppt att tro att dagarna ska räcka till allt. Denna gång var den sista för mig som jag stannar dessa få dagar! Men hur mycket vi än gärna vill vara på skolan så tar det också på krafterna då dagarna är intensiva,  så för att alla skulle få ett litet break så beslöt vi oss för att åka på en liten road trip till Jinja och Nilens källa.

 

 

 

Det är så mycket som snurrar i huvudet efter vår hemkomst denna gång. Jag vet inte vad som gör att det är lite svårare att landa denna gången. En enkel förklaring är säkert att vi helt enkelt har kommit dom så nära så att se männsikor som man tycker så otroligt mycket om inte har det så bra som man vill att dom ska det är svårt att bara skaka av sig....

 

Men samtidigt så ger det mig massa av ny energi  till att fortsätta vårt arbete för barnen och för att göra deras vardag lite ljusare.

 

Kläder är något som vi alltid försöker få med oss ner. Vi vet att vi inte kan mätta hela behovet till alla dom som behöver så därför känns även den biten lite svårt att få till på bästa sätt. Vi får helt enkelt göra så gott vi kan och det blir tyvärr inte alltid helt rättvist...

 

Något som får pojkarna på skolan att lysa lite extra är när dom ser fotbollströjorna som vi har med oss. Dom går åt alldeles för fort och dom som får är så otroligt stolta och fina i sina nya tröjor. Kanske kan vi redan nu be er att stoppa undan fotbollströjor om ni stöter på dessa tröjor hos er själva eller om någon i er närhet har tröjor som har blivit urväxta eller kanske som man bara tröttnat på.

 

Jag tror bilderna talar för sig själv och lyckan i ögonen kan nog ingen ta miste på!

 

Jennie