Längtan och Loppis
I dag vaknade jag med ett ryck! Jag visste att jag hade drömt men drömmen var så tydlig att jag tvekade några sekunder innan jag insåg att jag var hemma och inte i Uganda som i drömmen. Det sista innan jag somnade i går så skrev jag och Anna till varandra och det är inte första gången jag drömmer om just det som händer innan jag somnar....
Vi har ju våra olika sätt att leva jag och Anna och så ska det givetvis vara men varje gång hon åker så hugger det lite i hjärtat på mig när jag vet precis vilka dagar som väntar henne tillsammans med världens finaste ungar! Avundsjuk är jag aldrig enbart glad för hennes skull.
För arbetets skull är det också otroligt bra att hon kan komma iväg lite oftare än mig, för det går nog inte en gång när hon varit där som det har dykt upp saker på skolan som vi måste ta i och ofta är det rätt akuta saker som dykt upp. Lika så var det denna gången och efter någon dag med kort och samtal fram och tillbaka så tog vi igår ett stort och avgörade beslut gällande Bristol. Det kommer att bli jättebra för barnen som bor där men det kom lite hastigt och det kommer att krävas massa av pengar. Men när man ser hur det påverkar barnen som Anna gör på plats och som jag ser på korten som kommer samt när vi vet att vi har blundat för problemet lite för att skjuta det på framtiden så tog vi nu beslutet att bygga ut skolan med en sovsal till.
Det känns skönt i dag men det har varit två dagar med lite vånda då vi vet vad det innebär för Eddie på plats och för oss här hemma, men att det kommer att bli bra det är vi nog alla övertygade om nu.
I oktober är det som sagt min "tur" att komma tillbaka och nedräkningen har startat och längtan blir ju större när korten på barnen från Anna kommer till mig. Vad som ska bli så otroligt roligt med just denna resa är faktiskt att Martin ska följa med. I lite mer än 8 år han levt med att höra vad som händer på skolan, kolla på kort efter våra resor och höra om alla livsöden och nu ska han äntligen få se allt med egna ögon. Kanske blir det bara denna resan men då vet han i alla fall hur där ser ut, känner dofterna och förstår mig bättre när jag berättar om något.
Som lite extra glädje i det hela så följer våra tjejer med också och min mamma och moster, kan det bli bättre än så här tro? Tänk att få visa dom alla det som mitt hjärta brinner lite extra för.
Först så ska vi ta oss igenom vår stora loppis den 7 augusti, dagen ni får skriva upp i almanackan. Detta är tredje året i rad och vi hoppas på ännu en fantasisk dag likt tidigare år vilka har resluterat i så mycket till barnen på Bristol!
Söndagen den 7 augusti
i Medborgarhuset, Tvååker kl 11-16
Där kommer att finnas fika, lotter och hembakat till försäljning
Vi tar tacksamt emot saker som ni kan tänka skänka till oss
Vi kan dock inte ta emot stora möbler detta året, enbart mindre såsom hyllor, pallar, stolar osv
Kläder tar vi gärna om dom är hela, rena och inte har för många år på nacken....
Allt annat mellan himel och jord som du/ni har tröttnat på i hemmet tar vi gärna. Små prylar, stora prylar, lampor, barnleksaker, julsaker, skålar, väskor, böcker osv....
När solen lyser med sin frånvaro kan kanske kan dessa dagar bli till bra skåp och förrådsröjar dagar
Fre kl 17 - 20 och Lör kl 9 - 16
Är vi på plats i Medborgarhuset för att ta emot era saker
Vill ni ringa oss så går det jättebra på 0731 545 305 (Jennie)
Sprid gärna informationen vidare och hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol
TACK
Hej!
Tyst blev det från mig lite sådär oväntat men ibland behöver man det.
Jag är i Uganda sedan några dagar och allt är sig likt.Jag mår bra,Sam mår bra,Eddie och skolan mår också bra.Jag har varit där 3 dagar i rad så idag tog jag mig en vilodag som kändes behövlig.
Fler nya barn än nånsin på skolan och som ensam vit bland alla de här så kan ingen förstå hur det tar på krafterna.Hade folk förstått hade dom aldrig frågat om vi är på semester.
Men 1 vilodag räcker sen vill man tillbaka till dem igen...
En snabb visit på bara 11 dagar gör också att man inte tar tiden till att sitta framför datorn heller men ett litet hej och ett par ord om att vi alla mår bra det kan man gott kosta på sig!
Kram Anna
Här skulle jag lagt lite fina bilder men uppkopplingen är under all kritik....sorry!
Trevlig midsommar!
Så sitter jag här på flygplatsen i Göteborg.Mamma har kört mig upp som alltid fast idag för första gången i sällskap med någon annan också,min dotter.Det här är första gången jag har känt att det är okej att nåt av mina barn är med och lämnar mig.Jag har tidigare inte velat vara dem som lämnat dem och ett avsked på en flygplats kan vara ganska brutalt.Men hon är stor nu och jag har gjort det här så många gånger nu så det kändes det bara bra att hon var med.
Vi åt frukost ihop och nu kom jag på att jag glömde önska dem en trevlig midsommar...men jag gör det nu:
Trevlig midsommar mamma och Linnéa! ( och Hampus och Elias) och kör försiktigt hem.... Och trevlig midsommar till alla er andra också såklart!
Starten på min resa börjar nu.Ensam fram till 22.30 ikväll när Sam och Eddie hämtar upp mig på en annan flygplats,i ett annat land och i en helt annan världsdel. 11 dagar på ett ställe där man blir smärtsamt medveten om världens orättvisor men där jag ännu en gång likväl får känna att jag lever mitt liv fullt ut.
Innan jag hunnit reagera så är jag hemma igen men nu,nu åker jag.
Anna
Samma men ändå inte.
För varje dag som går så inser jag att jobba som personlig assistent inte är ett jobb i den bemärkelsen som vi i vanliga fall kallar ett jobb. I min värld är det mer som en ära.Man får komma en annan människa så nära och man är beredd att göra nästintill vadsomhelst för att den ska må bra.
Förut när jag åkte och lämnade en korvkiosk så tänkte jag aldrig på det,nu är det annorlunda,för man lämnar nån som man delar väldigt mycket av sin tid tillsammans med och tankarna finns där oavsett om man försöker koppla bort det när man är ledig.
Jag lyckas sällan när jag är hemma.
När jag kommer till Uganda så är det enklare för där handlar det egentligen om precis samma sak,att göra allt vad man kan för att dom ska få må bra.Det duger inte att bara vara delvis på plats,man måste vara där helt för annars så känner dom av det och samma sak på jobbet.
Klockan 3 inatt så ger jag mig iväg.Göteborg-Amsterdam-Kigali-Entebbe.Sverige-Holland-Ruwanda-Uganda.
Samma väg som så många gånger förr.Samma sorts resa men ändå nåt alldeles nytt.
Anna
Oreda blir till reda!
Ibland räcker det att sätta sig ner och bara sortera upp alla tankar man har och sen skriva ner dem.Det gjorde vi idag Jennie och jag.När allt ska samsas i huvudet utan ordning och reda så blir det det just......oreda och vi får inte gjort nåt alls.Idag bestämde vi helt enkelt att ta en sak i taget med start med min resa,följt av loppisen i augusti och sedan vår nästa gemensamma resa i oktober.Vi får ta en sak i taget helt enkelt.
Om allt bara hade handlat om Bristol så hade vi haft oändligt med tid men som ni alla vet så gör det inte det.
Vi har förvisso inga småbarn längre som tar av vår tid men vi har ju likväl arbeten och våra familjer och allt annat.
Nu är sommaren här också och man vill ta vara på den korta ljusa tiden vi har framför oss och om vi har tur så kan det bli lite lata stranddagar framöver också,det vore verkligen inte fel.
Loppisen som är vår nästa stora händelse innebär otroligt mycket jobb och förberedelser och vi klarar det inte själva utan vi är beroende av andra människor också för att ens kunna genomföra den.Men vad som är skönt är att vi nu har viss rutin om hur vi ska göra.Vi vet vad som funkat föregående år och vi vet vad som funkat lite sämre.
Oron att ingen ska komma eller att vi inte ska få in grejer nog den kvarstår dock precis som tidigare år.
Helt klart är att allting känns väldigt enkelt när man får jobba bredvid sin bästa vän i livet.
Ingenting är särskilt svårt då.
Anna
Snart....
Nu står väskorna där igen.Inte riktigt klara men nästan.Jag har en natt kvar att göra på jobbet innan jag åker på fredagmorgon.Glad inuti så det är svårt att förklara.Svårt att förklara lyckan man kan känna för att få komma till ett land där egentligen inget finns som jag är van vid.Skönt att veta att jag kommer att sova ordentligt för det gör jag där.Skönt att snart få känna barnens armar kring halsen och skönt att få vara på plats och känna att man gör lite nytta...
Anna
Grattis Linnéa <3
Idag för 21 år sedan kom den människan till världen som gjorde mig till mamma,min dotter.
Få människor har gett mig så mycket gråa hår som hon,få har visat så mycket galna känslor och få har så mycket hjärta.
Jag är så otroligt glad att jag fick just henne till mig.
Jag var precis fyllda 20 när hon kom och nu sitter hon med stor mage och väntar på sitt första lilla barn och jag önskar att det blir på pricken lik henne fast ändå sin egen precis som hon är.
Idag fyller hon 21 år och jag älskar henne bortom allt.Hon är inte bara min dotter hon är också en av mina absolut bästa vänner.
Så Linnéa...Ett stort Grattis på din födelsedag.Du är värd allt det bästa.Alltid.
Kram Mamma
Vi misslyckades,det är bara att erkänna det...
Hur hårt vi än jobbat för att behålla dem helt självständiga i Uganda så är det svårt och vi fattar ju att vi har misslyckats med det.Har man lyckats fullt ut så ska man ju kunna bibehålla den standarden som man vant sig vid och det inser vi ju är svårt för dem oavsett om det gäller Bristol eller de människorna som vi valt att hjälpa som helt privata.Vi sa att vi aldrig skulle hamna här men så gör man det ändå och jag blir irriterad för att vi har låtit det ske.Men så vänder jag på det till vårt försvar och helt plötsligt så vet jag att vi inte kunnat göra annorlunda.
Ska vi veta att nån ligger i malaria eller typhoid och av princip så säger vi nej till att skicka pengar?Ska vi se barnen vara hungriga på skolan och sen bara låta det gå oss rakt förbi eller låta en epedemi sprida sig på skolan för att se om dom reder upp det själva?
Nä,vi funkar inte så och vi kommer aldrig heller att göra det.Det är lika bra att erkänna det. Vi gör vad som känns rätt inuti nu för att framtiden vet vi ingenting om.Kanske förstör vi för någon genom vårt sätt att vara och kanske hjälper vi nån av precis samma anledning och då är det ändå värt det...
Anna
När hjärtat gör glädjeskutt!
Oavsett hur många gånger jag reser ensam till Uganda så kan det ändå inte jämföras med när Jennie är med och vi reser i grupp,det är liksom en helt annan grej.Lagom tills jag ska åka så har vi nu också bokat höstens resa och det känns så himla bra!
12 (!) stycken ger vi oss iväg den här gången och med 4 nya människor som inte tidigare varit med oss,vilket är så roligt! Hela Jennies familj åker med i full styrka och även Jennies mamma och moster,vilket innebär 3 nya.
Sen kommer Eivor och Tore med oss ännu en gång med ytterligare ett av sina barnbarn,Wille som blir vårt 4e nya resesällskap. Från min familj får jag med mig min mamma och min son Hampus igen.
Nytt för den här resan blir faktiskt att jag och Jennie reser ner några dagar före vårt sällskap för att beta av lite arbete och för att Jennie ska få en del av Uganda som hon ännu inte fått ta del av.Det är svårt att ta oss runt med ett sånt stort sällskap och Jennie missar mycket utav barnen när vi hela tiden måste avbryta för att sitta i möten med Eddie osv.En vecka går så fort.Nu gör vi av det innan de andra kommer så kan vi lättare vara med dem när de är på plats och Jennie får känna av Uganda lite annorlunda också.Vi tror och hoppas att det kommer att bli ett bra upplägg för alla parter och främst då för Jennie.
Efter det reser Jennie hem med gruppen och jag stannar ytterligare lite drygt en vecka.Så nu laddar vi för lite av varje...resa,loppis,bloggevent och sen en resa igen!Tur att vi älskar det vi gör!
Anna
Att se det vackra...
Jag slår upp mina ögon och tittar på klockan,den är 5. Det känns inte som om jag har sovit nåt alls,fast jag har det om än inte särskilt bra. Jag vänder mig om för att sova mer men jag vet att det inte kommer att hända.
Vid den här tiden om en vecka har jag precis stigit på långflyget till Uganda och jag är vid det laget helt avslappnad skulle jag tro.Nu kan jag inte göra nåt annat än att bara vara med mig.
Jag känner tacksamhet för att jag har lärt mig att tycka om att vara själv och att inte det skrämmer mig alls.
Kanske för att jag är just bara själv,jag är inte ensam,det är en stor skillnad.
Jag tänker på alla människor som på riktigt är ensamma.Dom som inte har någon som skulle göra allt för dem så som min mamma gör för mig,eller som jag gör för mina barn och som min dotter kommer att göra för sitt ännu ofödda.
Dom människorna är inte bara själva,dom är ensamma.
Jag kliver upp och tittar ut över den ännu tomma skolgården,glad över att mitt liv är här tillsammans med mina människor.Jag är glad över att jag kan se det vackra i det jag har fått och glad över att jag kan se det vackra i nåt helt annat också som i så många andras ögon bara är elände.
Glad över att mitt liv fick fyllas av så många olika människor som alla har en alldeles egen plats hos just mig.
Hur kan man inte?
Hur kan man se ett sånt här barn och sen gå därifrån utan att känna det minsta? Hur kan man inte vara beredd på att göra allt vad man kan? När dom små armarna lägger sig kring halsen och dom spelande små ögonen borrar sig djupt in i sina egna ögon då kan man lägga allt annat åt sidan för att bara vara just där.
På bilderna ser vi att det är skillnad på färgen och i världen finns det människor som tycker att färgen spelar nån roll.
Det finns dom som tycker sig ha rätt att hata en annan färg tillochmed.Ofattbart om ni frågar mig.
Hur kan man hata ett barn eller en färg på ett skinn? Vad har ett barn tillfört för ondska till världen?
Ingen föds ond,det lär man sig att vara och lär sig gör man av vuxna som borde veta bättre än att en färg betyder nåt överhuvudtaget.Inuti är vi precis lika.Vi har alltid varit det och vi kommer alltid att vara.
När ska världen förstå det?
Anna
9 dagar
Nu när jag står med inte särskilt många dagar kvar tills jag ska åka till Uganda igen,för tolfte gången faktiskt så är det inte bara med sprudlande lyckokänslor.Att leva med en fot i varje land är inte så enkelt som man kan tro och att kunna resa överhuvudtaget kräver en hel del uppoffringar emellan resorna också.Jobbet ska ställa upp på att man är borta och man ska själv göra allt man kan innan och efter man åker för att inte lämna för stor börda på dem.
Så samtidigt som man är oerhört tacksam att man kan, och ska åka så är vi oftast ganska trött när vi väl kliver på planet som tar oss till Uganda och till Bristol.Den tämligen långa flygresan är en transportsträcka som mest går ut på att vila inför det som komma skall.Väl på plats är vi fokuserade på barnen och på vårt arbete och då känner man inte så mycket annat annat än ren och skär lycka men innan så är man faktiskt ganska trött.
Jag känner att jag låter lite gnällig,det är inte det som är tanken men mitt i allt det fantastiska vi får vara med om så blir det extra tydligt precis innan resa att det är många ,många delar som ska klaffa för att allt det här ska funka överhuvudtaget och då är man glad att man inte är ensam i det.
Anna
Så kan man också göra..
När vi besöker Bristol så händer där ju grejer helt klart och förut var grinden en öppen historia och vi hade ingen mur utan bara nät som staket.Då var det lätt för folket att stanna till utanför ock kolla in och se vad som hände och det samlades alltid människor utanför.Nu när allting är stängt så får man ta till andra metoder för att få se allt det roliga,säkert med en stilla önskan att få vara en del av det istället för att bara se på....
Anna
Lite nu och lite då
Nu står vi här igen med att väskor ska packas.Bara 2 den här gången,men även det känns mycket just nu.
Tänker till och inser att i höst då vi reser igen handlar det om betydligt fler så det här är egentligen ingenting,men det är fortfarande svårt att veta vad man ska prioritera när allt behövs.Och med så kort varsel vi har på den här resan så finns inte heller tiden att gå igenom allt och få tag på precis rätt saker.Men det blir nog bra ändå.
Sitter och tittar lite bakåt i bloggen och hittar det här som jag skrev för 2 år sedan och jag känner fortfarande detsamma.
Jag hade inte vart hel om vi inte försökt göra allt vi kan...
Tänk att jag faktiskt gör det gång på gång. Jag lämnar mina barn och reser till någon annans....Jag vet varför jag gör det, för jag hade inte varit hel annars.Hela jag brinner för att få förändra och förbättra för barnen på Bristol och jag vet att försöker jag inte fullt ut så kommer jag att ångra mig för resten av mitt liv.
Mina egna barn älskar jag mer än det finns stjärnor på himlen fastän jag ibland lämnar dem,och fastän jag varje gång jag ska ge mig iväg undrar varför jag gör det. Svaret ligger alltid precis lika nära.
Tillsammans är man inte bara när man är nära varandra ,tillsammans är man i hjärtat.
Det finns ingenting som säger att man är nära någon även om den befinner sig på precis samma plats som du själv gör, ensam kan man vara fastän man är många, och tillsammans kan man vara även om man är hundratals mil ifrån varandra...
Anna
Jag är jag också
Det här med att blogga är ganska intressant ändå.Här på våran blogg är jag tämligen öppen och utlämnande.
Jag skriver om vad jag tycker är tungt och jobbigt,om längtan bort och längtan efter andra människor och saker som jag sett som inte lämnar mig.Jag är helt öppen och jag är helt ärlig i det.
Det innebär inte att det här speglar hela mig.Det speglar bara den här delen av den som är jag i just det här.
Hela Anna är inte med här,det skulle jag aldrig våga skriva om.Den Anna som har en skilsmässa bakom sig som en av sitt livs största misslyckanden eller den som har så mycket skratt och kärlek i sig som inte alls handlar om Uganda utan om mitt liv här med mina människor.Den Anna som drömmer om helt andra saker och som har den sjukaste,torraste humorn och som alltid vill att alla ska vara nöjda,hon finns också.
Jag är inte bara Anna som jobbar med fattiga barn i Uganda,jag är jag också,med allt vad det innebär.
Jag skriver bara inte om det.
Anna
Att resa är att leva lite mer.
Jag hamnar i en tankesnurr om känslan jag får inuti mig när jag reser.Oavsett om jag reser själv eller tillsammans med någon så hamnar man i ett väldigt skönt läge på nåt vis.Man blir lugn på ett annorlunda sätt. Faktum är att jag är en hemmagris av rang,jag älskar att vara hemma.Helst omgiven av alla mina ungar i soffan eller kring matbordet,men de veckorna jag inte får dela med dem så tycker jag om att vara hemma också.
Men att resa ger en nåt annat.
Resorna till Uganda innehåller väldigt sällan lugn och ro och vi pratar inte om just de resorna som semester,även om andra tror att det är det då landet innebär en flyresa och en sol vilket automatiskt kopplas ihop med lata stranddagar.Så är inte fallet för vår del. Oftast är vi mer trötta efter en resa än vad vi var innan vi for,däremot får vi erfarenheter och upplevelser som vi sedan bär med oss resten av våra liv.
Varje gång man ger sig iväg så vet man att det innebär något nytt.Oavsett anledningen till att man reser eller vart i världen man reser så får man en kontrast till vardagen som är skön tycker jag.Jag tycker att man uppskattar sin vardag bättre också efter man sett andra ställen.Man har det bra,även om man sliter ganska illa för att få ihop allt så har man ändå ett väldigt bra liv.(Jag tycker tillochmed att plastmattan på vår enda toalett är snygg när jag kommer hem från Uganda,bara en sån sak är värt en hel del....)
Man är här bland människor som älskar en och ivrigt stöttar upp för att vi ska kunna göra det vi gör.
Jag har ett jobb som jag nästan inte kallar ett jobb för att jag får tillbaka så mycket själv i form av erfarenheter och uppskattning så jag knappt förstår att man får betalt för att gå dit.Fatta känslan när man förstår vad någon vill utan att ett enda ord är sagt och det enda svaret man får är det största av alla leenden.Man kan ju bli religös för mindre.
Att resa är att leva lite mer,jag tycker verkligen det och jag är så tacksam över att det är en del av mitt liv att jag får och kan göra det.Att jag kan få uppleva skidåkning i Italien,eller solen i Grekland med världens bästa vänner.Att jag fått se Barcelona,London och Paris ur 3 tioåringars perspektiv och att jag kan se det vackra i att sitta på en plaststol i en sunkig restaurang i Uganda och ändå inte önska mig bort en enda sekund.
Anna
Jag åker för att jag kan
Snart gör jag det igen.Jag åker till Uganda.En helt oplanerad resa men tillfället fanns och jag tog det.
En tämligen kort vistelse på 11 dagar och jag åker på midsommarafton.
En bra resa på många sätt och jag får också möjlighet att reka litegrann inför resan som sker senare i höst med ett stort gäng nära och kära.
Jag längtar och som alltid infinner det sig ett visst lugn inuti mig när jag vet att jag snart är där igen,och jag vill inte se tillbaka på mitt liv sedan och ångra att jag inte levde det medans jag kunde.
Anna
Tusen Tack!
Det är en press vi lever under Jennie och jag. Vi kan säga till oss själva 1000 gånger att vi gör så gott vi kan,
det går så länge det går, och vi gör iallafall nånting osv...men likväl kvarstår det faktum att det egentligen mest är tomma ord för det är klart att vi inte vill misslyckas.Vi har ingen eller ingenting att falla tillbaka på utan det står och faller med oss.Eddie kan absolut fortsätta sin verksamhet utan oss men det skulle innebära en enorm skillnad både för honom och för barnen,det är den enkla sanningen.
Vårt ständiga sökande efter pengar till barnen är ibland lite tröttsamt och det är svårt.Folk vill inte riktigt lyssna eller förstå.Eller kanske vill dom det men det finns så många olika organisationer och grejer som hjälper hit och dit så vi blir bara en mängden fastän vi faktiskt är ganska unika egentligen.
Men så kommer det där samtalet som vi drömmer om,det som gör att vi får hoppet tillbaka litegrann.
Att vi orkar lite till och som gör att vi kommer på banan igen.
Ett Hej...vi vill skänka 10.000 kr till er för vi kan det och vi vet att att pengarna gör nytta hos er.
Man vet inte vad man ska säga för att ett tack känns för litet,ändå är det den enda vi kan säga.
Tack...och ja,pengarna gör nytta,och ja,varenda krona når vår älskade Bristolungar och det ger mig och Jennie lite lugn och ro inuti för en stund.
Svensk kylkvalitet AB gör det för att dom kan, och vi kan inte vara gladare för att dom valde oss.
Vårt varmaste Tack för att ni är med och gör skillnad.
Anna och Jennie
Varje dag,samma sak!
När jag är ensam i Uganda så använder jag aldrig bussen som transportmedel utan alltid motorcykel,och för att kunna åka från vår by Nabweru till stan så måste man gå en liten bit för att hitta dem i byn jämte, Kafuunda.
Varje dag så tar man den där lilla promenaden på väg tillbaka till stan.
Numera hör jag ofta mitt namn ropas när jag går igenom byn.Det känns lite ovanligt än men det är bara att vinka och se glad ut.
Nu när jag var nere senast så utspelade sig samma lilla scen varje dag....Vi (jag och Sam) kom gående,vi passerar hus efter hus och jag vinkar åt alla håll och kanter...sen i en skarp sväng så ligger det lilla huset och när jag är 10 meter från just det huset så kommer det barn springande och kramar mig,och till sist kommer den minsta lilla tultande och ska göra samma som de andra barnen,en kram och sen upp i famnen.
Dom tillhör inte Bristol alls men varje dag under min vistelse hände samma sak.Så himla sött!
Överallt man rör sig så blir man berörd av barnen....det går liksom inte att inte bli det.
Anna
Idag vill jag inte
Idag vill jag stänga av allt.Jag vill inte veta att dom är hungriga,att dom längtar efter sin mamma ett 1000 saker har gått sönder och att ytterligare en myndighet vill ha pengar för nåt vi inte visste fanns.Jag vill inte se deras ansikten när jag sluter mina ögon och jag vill inte känna doften av Afrika överhuvudtaget.
Idag önskar jag att jag bara kunde vara den Anna som inte visste att världen var så stor,orättvis och svår,och att jag bara ville vara här hela tiden och aldrig någonsin längta dit.
Anna
6 juni 2016
6 juni och Sveriges nationaldag.Detta landet som vi har haft sånt tur att få kalla vårt.Det är lätt att klaga hit och dit och bara se de brister vi har men hjälp säger jag, vilka fantastiska rättigheter vi har och vilken hjälp det finns att få också.
Naturligtvis brister det emellanåt,det vet jag men på det stora hela är Sverige fantastiskt på att ta hand om sitt folk (tycker jag).
Bara en sån sak som föräldraledighet som ligger nära till hands nu då min dotter väntar sitt första lilla barn....att få betalt för att vara hemma med det barnet.Visserligen inte samma som när man jobbar men ändå.När jag berättade om det i Uganda så skrattade dom bara jättehögt och skakade på huvudet....
Betalar nån dig för att du är hemma med ditt eget barn?
Det kan man ju knappast klaga på.
I Uganda föder du hemma om du är fattig och på sjukhus om du är rik.
Sen slänger du upp barnet i en sjal på ryggen så fortsätter du göra det du gjorde innan barnet var fött och för det får du inte en krona.Ingen bryr sig heller om du får ont i brösten av att amma eller om du blöder för mycket.
Sköt dig själv,att föda barn är ingenting. Men andelen mammor och barn som förlorar livet i samband med förlossningar i Afrika är skyhög.
Så ja...jag är tacksam för att Sverige är mitt land och jag tycker absolut att det är värt att firas!
Grattis Sverige,du är bäst!
Anna
Jag önskar att dom inte ville....
Just den där dagen kommer jag aldrig att glömma.Det var i februari förra året,Sam skulle jobba och jag valde att ta en dag ledig från Bristol och följa med och kolla hur det går till att spela in en musikvideo i Uganda.
Varför jag minns dagen är väl egentligen inte mest för arbetets skull även om det var väldig roligt att få vara med utan mer för att jag på riktigt förstod hur allvarlig situationen är för barnen i våra fattiga länder.
Normalt när jag är ute och rör mig bland folk så försöker jag att inte dra till mig för mycket uppmärksamhet därför jag tycker att det är lite jobbigt att synas på det viset.Jag vill inte vara nån särskild bara för att jag råkar vara vit.
Jag håller mig gärna i bakgrunden och jag har tyckt att det har känts jobbigt att ta till mig barn som inte tillhör Bristol.
Men så hamnade vi där...i utkanten av Kampala,Ugandas huvudstad,och jag hinner inte vara på plats i mer än 2 minuter innan jag har barn runt omkring mig och naturligvis kan jag inte låta bli att ta upp dem.Hela jag känner att dom behöver något ,och jag kan ge dem det under den lilla tiden jag finns där och det är närhet.
Jag vet inte hur många barn som somnade i famnen den där dagen men det var många och fastän jag inte vill nåt hellre än att ha dem där så önskar jag ändå att dom inte ville...
Anna
På måndag startar dom
Lagom tills skolorna slutar här så drar termin 2 i gång i Uganda.På måndag startar Bristol upp och de relativt få barnen som varit hemma ska så sakteliga komma tillbaka.Som vanligt hoppas vi att inte alltför många kommer att saknas.
Min lilla favorit tjej har blivit av med håret har jag fått höra för att pengarna inte räcker till att hålla det iordning och utan en frisyr så får du inte vara i skolan i Uganda.Inte för att jag tror att Eddie slängt ut nån från Bristol utan en ordentlig frisyr då dom flesta inte ens betalar skolavgiften men rätt ska vara rätt och har man som vårdnadshavare inte råd att ta hand om ett hår så åker det av.Jag ser inte fram emot att se henne utan,då jag vet att hon verkligen velat ha kvar det...Men det är trots allt bara ett hår och värre saker har väl hänt kanske.
Min egen älskade unge avslutade sitt skolliv för gott igår och han är idag en slagen hjälte.
Men fin var han,rolig också och stolt är jag så jag kan dö en smula.
Min Hampus och Jennies dotter Felicia i rött bakom :)
Anna
Sötpotatis,jordgubbar och loppis
Jag visste faktiskt inte att det kunde få plats så mycket saker i en hjärna som jag har i min nu. Inte på något sätt speciellt smarta saker vill jag påstå men ett virrvarr av allt.Loppisar,resor,jobb,sötpotatisodlingar,jordgubbstårta och framför allt min studentunge som nu bara har timmar kvar innan det är dags att ta sig an en av de bästa dagarna i livet.Jag måste erkänna att mammahjärtat värker lite idag.Studenten är en milstolpe och det är värt att firas,och det ska vi göra också.
Det kommer bli en lång dag i morgon men vi ser alla fram emot den så nu kör vi världens bäste Hampus! <3
Anna
7 augusti,kom ihåg det!
Efter två fantastiska år med vår Bristol Loppis så känner vi oss redo att köra på igen.Överväldigade och väldigt trötta efter förra årets succé så var vi länge tveksamma på om det var värt det men såklart är det de!
Så...
7 augusti .... lägg det datumet på minnet för då går den av stapeln i Medborgarhuset i Tvååker precis som den brukar göra och vi ser fram emot det så mycket! Vi har haft mängder med hjälp och det kommer vi att behöva även i år för utan hjälp så kan vi inte genomföra den överhuvudtaget.
Vi vore också tacksamma om folk vill skänka grejer för utan grejer blir det onekligen en lite tunn tillställning.
Vi kommer att komma med mer information såklart men vi ber om er hjälp att kanske ta tag i det där röjet man så länge tänkt att göra och samtidigt då vara med och hjälp barnen på Bristol Academy till ett lite bättre liv.
Tveka inte att höra av er om ni undrar nåt och håll koll för vidare information!
Tillsammans kan vi göra skillnad,glöm inte det.
Anna och Jennie
Hemma igen <3
Det går inte med ord beskriva hur lättad man blir var gång det går rätt väg ur en sjukdom.Lille Bukenyas liv hängde på en skör tråd den här gången men han klarade sig och har efter en natt på klinik och ytterligare ett tag hemma hos storebror med återbesök hos doktorn repat sig fantastiskt bra och har nu fått åka hem till dom andra syskonen i Kawanda igen.
På nåt vis håller man nästan andan och man rycker till vid vart enda pling i mobilen när nån är sjuk.
På 8 år har vi, peppar,peppar, inte förlorat ett enda barn som vi känner till.Bristolbarn har med all säkerhet gått bort men inte några av de boende barnen som vi känner väl.Jag tycker det är jobbigt att veta att hanteringen av en död människa i Uganda är så odramatisk på nåt vis.Du dör,dagen efter är du i jorden.Vi skulle liksom inte ens hinna ner för att ta farväl om vi hade velat det.Efter det så tas du till platsen där din pappa kommer ifrån så begravs du där,så går livet vidare som om ingenting hade hänt.
Men som sagt...det gick bra den här gången också och ordet som slår mig är än en gång tacksam.
Anna
