Tack <3
Den där ständiga oron vi lever med Jennie och jag om hur allting ska gå för barnen på Bristol den går inte med ord att beskriva.Gör vi rätt eller fel? Är det viktigt eller oviktigt? Hur ska vi prioritera för att få en långsiktig lösning på problem som finns osv.Listan över tankarna man har går att göra milslång.
Vi har människor i vår närhet med oss som gör allt för barnen och vi har människor med oss som slänger in 5000 kr på barnens konto en vanlig torsdag i Augusti som får oss att jubla fullständigt! 50 kr,100, 5000! Allt tar oss ett steg närmre vårt mål och inte nog med det,det ger också Jennie och mig en möjlighet att pusta ut lite.
Känslan av att vi är trodda på ger oss energi att försätta de berg som det ibland känns som att vi jobbar emot.
Ni gör allt det här möjligt för oss.Utan er hade ingenting sett ut som det gör idag och vi kan inte nog tacka er för det,var och en av er.
Tillsammans gör vi verkligen skillnad,glöm aldrig det♥
Anna och Jennie
Nu är det bara framåt som gäller!
Sommaren som aldrig kom är i mina ögon slut nu och lika bra är det. Nu är det bara fokus framåt som gäller och vi kommer gå en fullständigt galen höst och vinter tillmötes.Vi går hårt ut med loppisen om bara ett par veckor nu och sen är det inte långt kvar innan förhoppningsvis bygget drar igång. Det är nästan så man längtar till februari allaredan då allting ska vara över... Men! Så funkar ju inte livet,hoppa över saker är en dålig strategi så vi kör helt enkelt en sak i taget,sänker huvudet och kör på.
Loppisen innebär ett riktigt grisgöra från Torsdan-Söndan men det är så roligt! Hela våra familjer är involverade och vi har ett fantastiskt gäng med oss och alla liksom bara vet vad dom ska göra.Och även om alla inte hoppar högt av lycka över att lägga en hel helg på att hjälpa oss och barnen så visar dom inte det för oss med en enda min utan alla är där med inställningen att göra allt vad dom kan och vi kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är för all hjälp vi får <3
Anna
Det blir inte onåbart längre...
Om någon bad mig skriva om något som jag inte har inuti mig så tror jag inte att jag skulle kunna det.För mig handlar det inte om kunskap om att skriva eller nåt sånt utan det är bara en känsla jag har som är så oändligt mycket lättare att förmedla i skrift än att behöva öppna munnen och säga det.
För all del så går munnen min tämligen enkelt den också men för mig är det inte samma sak och genom att skriva så bearbetar jag saker på ett helt annat sätt.
Ibland när jag varit tyst länge utan att prata med någon om vad som egentligen finns inuti då kan jag sätta mig och skriva ner det och med ens så lättar det som varit så tungt.Saker blir lättare att se klart och tankarna på nåt som känts omöjligt vänds till nåt enklare och inte fullt så onåbara.
När jag var liten och hade bråkat med min mamma så skrev jag ofta ett brev på kvällen och sa förlåt och lade bredvid hennes säng.På morgonen låg det ett svar till mig bredvid min säng och vi kunde lägga det åt sidan.
Jag gör samma sak än idag kan man säga fast jag skriver till mig själv istället för mamma har jag tack och lov bråkat klart med.
(Bilden har jag hittat nånstans men jag minns inte var.Den är inte min)
Anna
Nu var det lov!
Nu är det lov för ungarna på Bristol Academy.Ett kort sådant på bara ca 3 veckor vilket innebär att vi har 84 barn kvar på skolan...en siffra som är högre än nånsin.Trist men sant.
Och lika säkert som amen i kyrkan och att björnar bajsar i skogen så kommer önskemål från Eddie om hjälp till reparationer på skolan under loven,som alltid.
Ibland håller vi inte alls med om vad som ska göras för vi tycker inte det har så hög prioritet men när det kommer till barnens säkerhet och välbefinnande så tvekar vi aldrig.
Nu var våran stora vattentank sönder...det är dåligt. I den samlar vi regnvatten för tvätt och bad och det är vatten som inte kostar något,så den är absolut superviktig! Sen var det trasiga fönsterrutor i sovsalarna...farligt såklart och det blir också onödigt kallt för barnen på natten...också viktigt.
Sen skrev Eddie också att MARY GO ROUND är helt trasig....Jaha....Mary go round...? Jag fatta ingenting och trodde att autocorrect på telefonen slagit in men det visade sig vara barnens karusell som dom har på lekplatsen som kraschat och var obrukbar,inte okej det heller såklart när dom har lov och allt.
Så lite pengar ner och reparationer påbörjat tillsammans med lite lov som sagt....Vi hoppas det blir ett bra ett!
Mary goes round är paj....
Likaså vår stora vattentank....snart ska den dock vara fixad igen för 78e gången :)
Anna
Jag kan inte med ord beskriva....
Att förklara vad som händer inuti en när man kliver in i ett rum och ser detta är totalt omöjligt.
Jag kan än idag,trots att det gått 3-4 år sedan jag tog bilden känna hur vansinnigt förtvivlad jag blev.
Jag kan inte ens skriva om det nu utan att precis samma känsla slår emot mig med full kraft.
Ett barn...Han bad aldrig om att få komma till världen.Han bad aldrig om att bli lämnad och han bad aldrig om att aldrig bli lyssnad på.
Om jag hade kunnat hade jag gjort allt det där bara så han hade vetat att hans plats på jorden är bara hans.
Anna
Är vi i Paradiset?
I Sverige är väl allting enkelt och bra? Ingen behöver betala för att gå i skolan väl? Och är man sjuk så får man hjälp utan att betala?
Ja...jo...Sverige är bra och på det stora hela tar vi hand om vårt folk,jag tycker verkligen det.
Hur ska man nånsin kunna förklara för någon där att också vi har våra svårigheter att brottas med?
I jämförelse med dem så är det ju ingenting men vi kan ju inte alltid förminska det som är svårt och jobbigt för oss.Jag gör nästan alltid det...förminskar alltså men ibland måste jag ju förstå att också det som tynger oss i livet här är okej att känna ibland att det känns förjävla jobbigt.
Dom skulle dö om dom hörde att vi betalar hem,liv och bilförsäkringar,att vi lägger deras årslön och mer därtill på mat..varje månad.Om man berättar att vi åker iväg till ett annat land 1 vecka för att vi behöver sol,värme och miljöombyte och lägger pengar som skulle driva runt en hel familj där i mer än ett år...då förstår jag att dom tänker att Sverige måste vara motsvarigheten till Guds Paradis....
Anna
Bli inte trötta....
Loppisen....Vi på minner lite om den bara så ingen missar eller glömmer...
Vi har insett att hela framsidan av medborgarhuset ju upptas av baracker för nygygge av banken men låt inte det avskräcka er för lämning av saker.Vi håller öppet dörrarna på baksidan också där man lätt kan köra fram hela vägen.Vi behöver massa hjälp att sprida att loppisen är då det av naturliga skäl inte kommer att syns ifrån vägen att loppisen är... Så snälla! Sprid,hjälp,dela och kom!
Söndagen den 10 september kommer den att vara i Medborgarhuset mellan kl 11-16
Då hoppas vi så klart att vi får se mängder av folk där! Vi kommer i vanlig ordning också ha ett lotteri och även möjlighet att fika och också köpa med hem av allt det hembakta.
Men....för att det ens ska bli en loppis så behöver vi få in grejer såklart.Och vi ber om er hjälp för att lösa det.
Snälla,ta er ett röj hemma och be alla andra i er närhet att göra det också och gör skillnad för barnen på Bristol Academy.
Vi tar emot allt utom stora möbler.Av erfarenhet har vi också lärt oss att lämnar man kläder så bör de vara av de nyare slaget samt hela och rena som väl nog för de flesta är en självklarhet men vi säger det ändå.
Barnkläder och leksaker,husgeråd,heminredning...bring it on!
Vi kommer att finnas på plats från och med torsdagen innan loppisen för att ta emot grejerna direkt till Medborgarhuset.
Tiderna som då gäller är följande:
TORSDAG 7/9 16-19
FREDAG 8/9 10-19
LÖRDAG 9/9 8-16
På plats är vi såklart tillgängliga för bärhjälp om ni önskar det!
När sakerna är på plats så ska vi se till att det blir en loppis att minnas och så slår vi som sagt upp dörrarna
SÖNDAG 10 SEPTEMBER KL 11!
VI BER OCKSÅ OM ER HJÄLP ATT DELA OCH SPRIDA ALLT OM VÅR LOPPIS SÅ MYCKET NI ORKAR OCH FÖRMÅR PÅ ALLA MÖJLIGA TÄNKBARA PLATSER SÅ VI KAN FÅ IN SÅ MYCKET SAKER SOM MÖJLIGT SAMT ATT LOCKA FOLK DIT PÅ SJÄLVASTE LOPPISDAGEN.
DET HÄR ÄR INTE BARA EN LOPPIS....DET ÄR ETT SÄTT ATT GÖRA SKILLNAD.
Att vakna ur sommardvalan....
Långsamt trappas allt upp och helt plötsligt så måste vi dra i alla möjliga trådar.Loppis,byggplanering och gud vet vad på samma gång.Hösten och vintern är alltid mer intensiva för oss...och våren....hahhha! men sommaren försöker vi iallafall ligga lågt och det har vi verkligen gjort denna sommaren också. Men imorse när jag gick ut med soporna på jobbet efter att ha jobbat natt då var det en annan känsla ute....luften var hög och det var tydliga tecken på höst i den.Då måste det ju innebära att vårt arbete ska dra igång på riktigt igen också efter vår lilla sommardvala.
Fortfarande vet vi inte i vilken utsträckning det nya bygget kan komma att ske.Vi hoppas ännu på byggnaden i 2 våningar men det kommer de närmsta månaderna att få avgöra.Vi har ännu lite tid att få ihop det som krävs och sen helst lite till eftersom vi vet att det alltid tillkommer kostnader när vi bygger. Lite hederlig korruption kan man väl kalla det och det sker alltid i Uganda.Vi avskyr det fullständigt men vi vet att det sker och vi kommer aldrig undan det.Våra vita färg förbannar vi bara i byggtider....
Anna
Nya små barn...
Går man 9-10 år tillbaka i tiden så inser man ju att dom vi träffade då som var ganska stora ju är vuxna nu.
Mer klart blir det när en efter en av dem faktiskt själva blir föräldrar...Det är lite svårt att tänka sig det när dom där spattiga nästanvuxna som man fortfarande ser framför sig nu ska ta hand om ett eget litet liv.
Många av dem kommer från uppväxtsituationer som vi inte ens kan föreställa oss och de saknar det sociala nätverket som vi så ofta har här.
Man önskar bara så evinnerligt att dom inte upprepar det från sin barndom som dom själva saknade utan att dom har styrkan att förändra och bli bra förebilder för sina egna barn...nya små barn som förtjänar bara det bästa.
Anna
Karlsbaderbullar och Fizzy pops!
En del av dem i Uganda har ju vi haft med oss sedan starten som sagt.Det går ju inte att komma ifrån att dom blir lite försvenskade också likväl som vi blir lite Ugandiniserade.
Högt på önskelistan från en utav dem är Karlsbaderbullar från vårt bageri härhemma.Ni hör ju? Det är ju inget dom har i Uganda direkt.En annan sak är godissorten M&M...inte så svenskt kanske men absolut inte Ugandiskt heller.
Fizzy Pops är en annan sak som alltid är med...de där rosa-blåa sura godisarna.
(Bilder från google....)
En sak som dock går rakt bort är lakrits,dom hatar det.Jag tror nästan dom hade kunnat svälta hellre än att äta det.Förstår mig inte alls på dem...det som är så gott?
När man berättar att man mest troligt kan bli ombedd att lämna en restaurang i Sverige om man som vuxen skulle dra igång att äta med händerna då står dom helt oförstående inför det.
Det är otroligt lärorikt att få ta del av varandras kulturer såhär,det borde alla få göra.
Detta är min Ugandafavorit... :)
Anna
Så var problemet ur världen...
Nu går vi in på den sista vecka på termin 2 för barnen på Bristol.Många skolor i Uganda har allredan avslutat terminen men det är lite upp till varje skola hur man vill göra.Föga förvånande vad gäller Uganda så gör man lite som man vill,när man vill och hur man vill.Det kommer i vanlig ordning säkert inte vara speciellt många som får åka hem och lika bra är väl det egentligen.
Priserna på mat,sjukvård, transport och på allt du kan tänka dig har skjutit i höjden nåt alldeled galet och det är inte många familjer som klarar av att ta hem sina barn eller de dom ansvarar för.Många väljer också att inte höra av sig till skolan att de inte tänker hämta hem dem utan de stänger av telefonen en vecka eller så tills nån ansvarig slutar att försöka få tag på dem och så problemet (barnen) ur världen för stunden. Barnen vet inget annat utan väntar ett par dagar och inser till slut att ingen kom den här gången heller och utan dom vet ordet av så är lovet slut och nästa termin tar vid....
En del av livet som barn i Uganda.
Anna
Grattis Sally!
Som om hon alltid funnits känns det.Men det har hon ju inte.Den där lilla människan som kom för nästan ingen tid sedan alls egentligen.Lilla Sally.Hon fyller 1 år idag och jag minns mina egna barns 1 årsdagar som några av de mest känslosvallande dagarna nånsin och nu ser jag detsamma hos min dotter som upplever sin dotters allra första födelsedag.
Det är annorlunda att få barnbarn,det är roligare,livets efterrätt...Jag vet inte hur många saker jag fick höra från andra mor och farmödrar innan det här lilla barnet skulle komma hur fantastiskt det skulle vara.Livet skulle aldrig bli detsamma igen och livet skulle få en ny mening.
Herregud tänkte jag....dom är ju galna...det är ju bara ett barn? Jag har ju redan haft dom bästa barnen själv...
Men så kom hon den där dagen i augusti förra året.Vägen hade varit allt annat än rak.Jag hade fått den stora äran att få vara med då hon föddes och jag kan idag säga att det var det vackraste jag varit med om.
Min egen dotter totalt heroisk, och sedan den dagen ser jag henne med helt andra ögon.
Och så den lilla...med ens förstod jag vad dom menade. Hon var bara ännu ett barn i världen men för oss var hon världens barn och jag tror minsann att livet faktiskt fick en ny mening....
Du har så mycket framför dig och vi är så många som går tillsammans med dig.
Du först tillsammans med din mamma och pappa.Sen vi andra.
Varje dag med dig är ett äventyr och jag är så otroligt tacksam för att du finns.
Aldrig en lugn stund,alltid på språng.
Jag trodde aldrig att så mycket kärlek och glädje kunde rymmas i en sån liten kropp som din.
Så lilla Anna Sally Linnéa
Grattis på 1 årsdagen!
Du har mitt hjärta i din hand.
Alltid vid din sida.
♥
Mormor
En liten utflykt..
Det finns så mycket saker i Uganda som vi aldrig kommer att förstå,saker vi slutat bry oss om för att vi aldrig kan förändra det iallafall.Man kommer till en gräns där man vet att nu kan vi inte dra det här längre för på sikt kommer det inte att göra någon skillnad ändå.
En sak som är svårt att förstå men som alltid varit så är att dom på skolorna i Uganda har som utflykter.Det i sig är inget konstigt men var det felaktiga kommer in (som vi ser det) är att det kostar pengar att följa med på dem.
Det innebär att i en vanlig skola så innebär det att en stor del av alla barnen aldrig får möjlighet att åka med på dem för föräldrarna har inte råd.Bristol är inget undantag för varken utflykterna eller att i stort sett inga har råd att åka.
I veckan var det dags för en av dessa utflykter och av 400 barn på Bristol så var det dessa som åkte med...
Ont i hjärtat? Mer än vad ni nånsin kan ana men det ser ut så här och vi kan inte göra nåt.
De lyckliga som hade haft turen att få åka med hade haft en jättebra dag och med varsin (!) limpa bröd så har dom nog inte gått hungriga heller denna dag.
Det ser nästan ut som dom är på väg till begravning men så är inte fallet och det är med all säkerhet andra miner när kameran är borta :)
Samma värld men så olika
Båda bilderna är ifrån Uganda...På det första är jag på landsbygden långt ifrån Kampala.Jag tar bilden och jag inser att jag är i mitt paradis på jorden.Än idag känner jag känslan när jag tittar på den.Ingen märkvärdig bild i sig men min känsla för just den platsen är obeskrivbar.Så mycket känslor finns där och just där har jag lärt mig så mycket om livet.
Denna bilden är den förstas totala motsats och jag befinner mig mitt i Kampala City.Där är aldrig tyst och aldrig lugnt.Jag tar bilden från en höjd på ca 25 meter och jag känner en vansinnigt lugn i mig.Jag har haft en dag med slumbarn som inte alls kommer ifrån Bristol men som sökte lika mycket närhet som dem och jag hade all tid i världen att ge dem det.
Tankarna tänks klart oavsett vart i Uganda jag befinner mig,och det saknar jag från när jag är på hemmaplan.
Här hinner dom alltid ersättas av nåt annat för att här pågår det vanliga livet.Där är livet också fast på ett helt annat sätt....
Anna
Är det ens Uganda?
När vi är i Uganda så tillbringar vi i stort sett all tid på Bristol sånär som på nån liten utflykt då och då för att samla krafter för att orka med allt så bra som möjligt.Förra året vi var nere så åkte Jennie och jag några dagar innan de andra i gruppen kom och då passade vi på att ta oss till ett hotell i utkanten av Kampala en förmiddag bara för att se nåt annat och komma ifrån innerstan lite.Vi lämnade inte bara innerstan den där dagen,det var som att vi lämnade hela Uganda. Palmer,båtar,vattenfall och en miljö som gjorde att vi för en stund nästan glömde av hur fattigt Uganda verkligen är.
När vi sedan klev utanför hotellets grindar igen så blev vi lika snabbt påminda om det verkliga.
Tänker på alla som åker till Afrika för safaris och för sol och bad längs nån vacker kust nånstans...Jag undrar om dom ser det afrika som är den verkliga världen för en så stor del av dess befolkning..jag hoppas dom gör det för det är viktigt att vi aldrig glömmer.
Jag vill ha mina ord....
Jag är faktiskt ganska tom på ord för tillfället.Det märks antagligen också.Det är nu jag borde sprudla och fingrarna skulle dansa över tangenterna som om dom aldrig nånsin gjort nåt annat men istället raderar jag ord efter ord och jag fokuserar på helt andra saker.
Det är så längesedan jag var i Uganda nu så ibland känns det nästan som att barnen bleknar bort.Jag tänker på dem såklart men jag vill så gärna vara där på plats nu. Det är 10 långa månader sedan vi åkte hem senast och hela jag vill bara dit.
Drivet att jobba finns i Uganda.Det är när man ser,känner och är där som man vet att man måste orka lite till.
Jag längtar efter dem och jag längtar efter alla mina ord...
Anna
Det är långt kvar!
Helt plötsligt så inser jag att sommaren man väntat på sedan den aldrig på riktigt kom igång förra året inte heller kom på riktigt det här året.Hur fin hösten än kan bli så är det iallafall inte som sommaren tycker jag.
Jag kan tända 1000 ljus och dricka obscena mängder te men det där evinnerliga mörkret som följer med hösten kan få mig att vilja krypa under filten och stanna där till slutet av april.
Negativ? Ja absolut är jag det till den delen av året och varje dag känns det som att jag är på fel plats.
13 augusti har vi idag och snart är vi verkligen inne på den första höstmånaden...jag måste nog fan börja höstpeppa mig själv snart.
Det är låååångt kvar av sommaren säger nån...Fine säger jag...tyck ni det,jag känner nog allt att den är på väg att ta slut.Sådetså.
Anna
Hjälp oss att Loppa för Bristols Barn!
Nu så ber vi om er uppmärksamhet en liten stund och vi ber om er hjälp.
Loppisen...kan vi prata om den lite till bara? Det kommer nog att bli lite tjatigt ett tag framöver för det är nu vi verkligen har chansen att göra något.
Söndagen den 10 september kommer den att vara i Medborgarhuset mellan kl 11-16
Då hoppas vi så klart att vi får se mängder av folk där! Vi kommer i vanlig ordning också ha ett lotteri och även möjlighet att fika och också köpa med hem av allt det hembakta.
Men....för att det ens ska bli en loppis så behöver vi få in grejer såklart.Och vi ber om er hjälp för att lösa det.
Snälla,ta er ett röj hemma och be alla andra i er närhet att göra det också och gör skillnad för barnen på Bristol Academy.
Vi tar emot allt utom stora möbler.Av erfarenhet har vi också lärt oss att lämnar man kläder så bör de vara av de nyare slaget samt hela och rena som väl nog för de flesta är en självklarhet men vi säger det ändå.
Barnkläder och leksaker,husgeråd,heminredning...bring it on!
Vi kommer att finnas på plats från och med torsdagen innan loppisen för att ta emot grejerna direkt till Medborgarhuset.
Tiderna som då gäller är följande:
- TORSDAG 7/9 16-19
- FREDAG 8/9 10-19
- LÖRDAG 9/9 8-16
På plats är vi såklart tillgängliga för bärhjälp om ni önskar det!
När sakerna är på plats så ska vi se till att det blir en loppis att minnas och så slår vi som sagt upp dörrarna
SÖNDAG 10 SEPTEMBER KL 11!
VI BER OCKSÅ OM ER HJÄLP ATT DELA OCH SPRIDA ALLT OM VÅR LOPPIS SÅ MYCKET NI ORKAR OCH FÖRMÅR PÅ ALLA MÖJLIGA TÄNKBARA PLATSER SÅ VI KAN FÅ IN SÅ MYCKET SAKER SOM MÖJLIGT SAMT ATT LOCKA FOLK DIT PÅ SJÄLVASTE LOPPISDAGEN.
DET HÄR ÄR INTE BARA EN LOPPIS....DET ÄR ETT SÄTT ATT GÖRA SKILLNAD.
Frågor?
Maila,ring,smsa,kommentera!
Jennie 0731-545305
Anna 073-0323343
En morfar...
Som vuxen har man ju ett visst ansvar och för dom allra flesta är det inget större problem att ta det ansvaret.
För dom allra flesta faller det på plats om inte förr,när man får sina barn.Men så ibland faller folk igenom och av olika anledningar kanske man inte klarar av att vara en bra förälder.
Det där följer ju sedan med...inte nog med att ett barn kanske blir utan en mamma eller en pappa,ytterligare en generation senare kanske förlorar en mormor,morfar eller en farfar att se upp till.
I vårt fall brast en pappa och sedan också således en morfar.Men det som brast var bara en människa med blodsband för vi fick en annan som inte kunde ha varit bättre för just oss.
En Leif fick vi...som på alla vis var en morfar till mina ungar fast utan det egentliga bandet som man tror man måste ha.Tyvärr fick vi ha honom med oss alldeles för kort tid men fortfarande är han älskad och mycket saknad.
Han arbete en del i Italien och bodde också där periodvis under sitt liv.Att han var Italienare i blodet såg vi alla fastän han bara kom från Skåne....
Men så en dag förra veckan kom min yngsting hem med en ny tatuering...ordet Nonno på armen,morfar på Italienska.
Och min övertygelse om blodsbandets ickebetydelse stärks.
Vi älskar dem vi älskar och vi är en familj med dem vi vill.
Och Leif.....Vi saknar dig.Alltid.
Anna
Första mötet gjort!
Kl 8 i morse och detta var allt vi behövde för det första planeringsmötet för vår stora loppis
En hel del saker ska falla på plats och för att allt ska flyta på bästa sätt så måste jag och Jennie först vara på det klara hur det ska göras innan vi sakta kan involvera alla fantastiska medhjälpare som vi är helt och fullt beroende av under helgen då loppisen går av stapeln. Så jäkla roligt och nu är det på riktigt!
Anna
Det är tack vare dem...
Jag får frågan hur många timmar i veckan vi lägger på detta och med ens vet jag att det är för många.
Hur många är omöjligt att säga för hur mäter man oro,tankar och känslor i tid?
Kan man säga att vi jobbar heltid eller halvtid? Hjärtat jobbar isåfall definitiv heltid och hjärnan likaså.
Periodvis försöker vi att dra ner på tempot för att orka men andra gånger så triggas arbetet upp och vi ser inget slut på det alls.
Nu vet vi att det sakta är på gång igen.. loppisen börjar närma sig och det innebär både mycket och ganska hårt arbete.
En slitsam period men också en väldigt väldigt rolig grej som vi alla gillar.
Och det är dom här små som gör att man inte ger upp.Det är dom som gör att man höjer blicken och kör fastän man ibland inte orkar.Det är dom som gör att jag vågar tro på att allt det vi gör nu kommer tillbaka till oss på mer än ett sätt både nu och kanske längre fram.Och det är dom dom lärde mig vad livet egentligen är.
Anna
Idag är en bra måndag!
För mig blir inte en måndag bättre än såhär. Nytagna bilder från Eddie idag.
Frukost,morgonsamling,träning med brassbandet och plugg inifrån vårt Marrakesh-inspirerade klassrum...
Älskar,älskar,älskar att se dem ❤️
Anna
Vid en liten strand intill Lake Victoria
För några år sedan nu hade jag turen att få tillbringa en dag vid en liten strand vid Lake Victoria.Det var inte alls en dag med sol och bad utan jag var med för att titta på när några vänner arbetade med en inspelning.Det var mycket väntan för min del men det är ingenting jag lider av utan snarare tvärtom och ännu mer i miljöer som är bedövande vackra och med människor som är lika vackra dom.
Jag satt i strandkanten när den nötförsäljaren kom förbi och jag undrade i mitt stilla sinne hur många påsar han kan behöva sälja per dag för att överleva.Fler än vad han sålde just den dagen är jag ganska säker på iallafall.
Den här mannen kom och satte sig bredvid mig en stund när jag satt där,han tyckte jag var det vackraste han sett.Nu är kanske inte ordet vacker det första jag tänker om varken mig själv eller honom men när jag tog av min tid att lyssna på vad han hade att säga så inser man snabbt att det vackra inte alls sitter på utsidan.
När jag frågar om jag får ta ett kort på honom så sprider sig ett leende över hans ansikte och det leendet kan jag tänka på än idag.
Tänk vad viktigt det är att aldrig glömma att oavsett hur vi ser ut så har vi alla nåt viktigt att berätta och vi har alla vår plats på jorden.
Om det var jag hade jag inte klarat det..
Om jag nånstans tänker så som dom gör i Uganda att allting kommer att lösa sig och att vi inte är dem som bestämmer eller styr över det som sker så gör det allt lite lite lättare.Då är det på nåt vis bara att köra på allt vad man kan och orkar och sätta tron till att allt kommer att bli bra. För mig är det ibland svårt att förstå hur dom kan tro så intensivt med tanke på det livet dom fått men det är bara ett sätt att göra dem starkare säger dom.När dom klarar sig igenom alla prövningar dom utsätts för då väntar det nåt bättre.
Jag vet att det hjälper dem att tro därför är jag så evinnerligt glad att dom gör det,men jag tror sannerligen inte att jag orkat göra det om det var jag som gick på deras väg.
Anna
En liten lycklighetsdag...
Jag har en ledig dag igen och jag vet inte varför just idag känns som en riktig lyxdag.Kanske för att jag fick äta frukost på stan med min fina mamma och för att jag också kunde gå på stan och köpa 1 årspresent till en liten älskad unge..eller för att jag får hem några stora ungar på mat idag som inte längre bor med mig men som ändå förgyller mitt liv varenda dag fast på håll.Jag har lärt mig under de senare åren att verkligen se glädjen i det lilla.Jag har inga särskilt stora krav på livet längre och det gör mig lycklig.
Jag planterar ett par elefantöronsticklingar och viker ihop en filt.Dammsuger det som är mitt hemma och väntar att få en liten Sally till mig en stund.Den där lilla människan som gav livet en helt annan mening.
Pratar med en människa i Uganda som betyder så mycket för mig och så tänker jag för tusende gången att jag aldrig någonsin få glömma av att vara tacksam för det livet jag fick.
Anna
Regn, regn och regn var det här!
Hur mycket regn finns det egentligen? Massor om man ser till dagen här i vår del av landet....
Varför inte passa på att rensa lite hemma då?
Vår loppis närmar sig med stormsteg och vi hoppas att ni inte glömt av det.Själv har jag fått ett nytt tänk på det här med loppisar.Vilken jättebra grej det är att nån annan får chansen att se ens saker man tröttnat på i ett nytt ljus.I vårt fall är det dubbelt så bra eftersom vi hjälper en hög ungar på köpet.
Så snälla...Ta er en titt hemma och tänk på oss! Sen kan ni komma tillbaka den 10 september och köpa nån annans grejer...Herregud vad bra!
Hör av er om ni undrar nåt....och regna inte bort.
Kram!
Anna och Jennie
Jag kan minnas...
Ibland i korta korta stunder kan jag minnas hur allting var innan vårt arbete med Bristol startade.Då när vi inte alls ledde arbetet utan bara var vid sidan om.När det vi tyckte och tänkte inte spelade så jättestor roll och när vi var långt ifrån de erfarenheterna och kunskapen vi besitter idag.
Då var det inte vi som höll all kontakten med Eddie och arbetet sköttes på ett helt annat vis.Inte sämre men annorlunda emot vad vi nu senare har valt att göra:Då var barnen inte heller 400 till antalet och de boende barnen var långt ifrån 200, och framför allt visste vi väldigt lite om allt.
Nu finns inga dagar utan Uganda.Det finns inte ens timmar utan Uganda i mitt huvud.
Jag älskar det och jag älskar det inte.Jag tänker ibland på vad jag skulle göra av alla mina timmar om inte Bristol och Uganda fanns,jag tror att jag hade haft ett överflöd av tid.Men jag hade också haft ett fattigare liv.
Så jag kan minnas hur det var och ändå så minns jag det nästan inte alls.
Anna
Det växande hjärtat...
Jag kör hemåt och jag har lämnat mitt hjärta på ännu ett ställe.Inte långt borta men inte alldeles intill heller.
Alltid en familj men på olika ställen och på olika vägar. Människor som tillkommer som gör familjen större och hjärtat växer utan att delas.Att se dem lyckliga gör mig lycklig.
Nån annanstans finns en familj till. Inga blodsband som håller oss samman men en kärlek som inte betyder mindre fast den är annorlunda.Vägar som korsades helt otippat och som sedan ledde till andra människor som också fick rymmas i det växande odelade hjärtat.
Jag föddes här i Sverige till den jag är just nu,men att jag aldrig skulle ha levt i Afrika i ett tidigare liv det är inte möjligt.
Mina världar är lika självklara båda två och en dag önskar jag att jag får veta vem jag var då.
Att åka bort och komma hem och sen åka hem och komma hem det är en underlig känsla men för mig är det så.
Anna
