Att älska bortom allt
Att en del rusar rakt in i hjärtat på oss utan förbehåll är ingenting vi kan göra något åt.
Lika lite som en del inte berör oss överhuvudtaget.Man försökte kämpa emot de där känslorna jättelänge men till slut så fick det helt enkelt vara så.Jag har människor som jag aldrig nånsin kommer att kunna glömma även om jag försökte hur mycket som helst.Människor som har berört mig så långt inne så jag inte ens visste att det var möjligt.
Andra kan ha ett förflutet som borde göra att man aldrig blir sig själv igen efter att man hört dem men på nåt vis så tar det inte lika hårt som det kanske borde göra för att människan bakom inte riktigt berör.Det låter nog lite konstigt men det är så.
Jag tror att var och en av oss som varit där kan skriva under på att det är såhär.Vi fastnar och tar dem till oss på helt olika vis men gemesamt för oss alla är att vi känner så vansinnigt mycket under de där få dagarna vi tillbringar med de människorna som saknar allt som vi har.Vi älskar och vi blir älskade tillbaka,det är det finaste.
Anna
Idag kom dom här!
Idag kom dom här dagsfärska bilderna från Bristol.Flitiga ungar i klassrummen....
Det är inte helt lätt för Eddie att locka fram ett skratt hos de här barnen när det ska fotograferas...Respekt har dem för de vuxna där och det innebär att man håller sig allvarlig.Det är annat när vi kommer med våra kameror,då blir det mer avslappnat kan man säga.
Dom små är lite mer lättflörtade...
Kö för att få morgongröten/vällingen. Alltid dessa långa ringlande köer när det är nåt som ska göras..
Älskade ungar...så roligt att se dem och hjälp vad vi längtar!
Anna och Jennie
l §§
Talande Rubrik...visst?
Igår hade jag hjälp med kvällsbloggningen! Väldigt bra!
Hon hade mycket kloka tankar och åsikter den här lilla fröken och jag är helt säker på att hon kommer bli nåt väldigt stort vad det lider.Man kan redan se hur målmedvetenheten lyser i ögonen...det är mormors Sally det!
Semester?
En hand kommer smygande,nån vill ha en boll att leka med.En annan har huvudvärk och vill ha en tablett.
Nån får en smäll och ramlar i gruset på skolgården och gråter.
Människorna i vår grupp behöver en paus med lite dricka,måste bara ordna nån som kan springa och köpa det.
Nyabo,Mr Eddie vill ha er på kontoret,nu.
Hej! Kul att se dig,vad stor du har blivit!Kan du vänta lite så kommer jag tillbaka,ska bara se vad Eddie vill först.
2 armar som sträcks upp från en liten som vill komma upp i famnen för lite närhet.
Vill du ha lite posho?Kan du titta i min bok hur fint jag skrivit och får jag spela på mobilen?
Kan jag få flyga med dig hem till Sverige och bo med dig där?Snälla? Vilken är din favoritfärg? Är din mamma också död?
Vi måste packa om väskorna ikväll,och gå igenom det vi ska prata med Eddie om.Vart ska vi äta?
Är allt klart inför morgondagen?När blir vi hämtade?Bra,du har koll!
16 väskor är klara att åka ut till skolan,då har vi bara 14 kvar sen.
Har alla fått sin frukost?
Chauffören har kommit!
Om vi har en skön semester när vi åker till Uganda?
Den frågan ställer man bara innan man själv varit där.
Anna
Hard Work Pays,hoppas vi.
Bristols ledord som också vi jobbar för. Hard work Pays-hårt arbete lönar sig. Ibland undrar jag hur ungarna där orkar jobba efter dom där orden överhuvudtaget för i dom allra flestas fall så kommer det där hårda jobbet inte ge dem ett skit i sista änden. Dom startar livet hårt,dom sliter,sen avslutar dom det på precis samma vis som allt startade.
Det är en så otroligt liten del av alla barn i Uganda som verkligen lyckas bli nåt.Dom drömmer precis som våra barn här gör,ofta om precis samma saker också,här förverkligar barnen det dom drömmer om,där förblir det en dröm och sen kommer den krassa verkligheten ifatt dem.
Igår fick jag ett meddelande på facebook från en vuxen kvinna som vi träffat på Bristol.
Ge inte upp kampen om Bristols barn. skrev hon Lova att ni aldrig slutar att tro på dem.
Dom är ingenting utan er.
Jag svarar henne inte för jag kan inte lova någon nånting alls.Orden stannar kvar i mig däremot och jag önskar att jag sluppit läsa dem.Vi vet allt det där redan.Vi vet att vi spelar en större roll för barnen på Bristol än vad vi borde göra och än vad tanken var från början.Vi vet att många av dem drömmer om att vi ska komma tillbaka och att just vi är dem som ska ge dem ett bättre liv.
Men vi vet också att vi bara är Anna och Jennie och vi kan inte göra underverk,fastän vi önskat det ibland.
Anna
Va?!
Det som utan tvekan ställer till störst problem för oss i arbetet är att vi inte har samma modersmål.Vi är inte på något sätt några stjärnor på engelska men vi är inte heller helt värdelösa.Eddie är betydligt starkare i sitt språk.
Men det är inte bara liksom orden som gör det svårt utan vi pratar på nåt vis lite grammatiskt annorlunda engelska också,det är svårt att förklara.
Man får på nåt sätt lära sig vad dom menar när dom säger vissa saker,men det tar ju sin lilla tid.Man får också en makalöst ful afrikans brytning på sin engelska också efter ett tag.Tack och lov är det bara i Uganda man låter just så.
Ibland när nån utav oss pratar med Eddie på Viber så kan det bli att vi får skicka ett meddelande till den andre med orden....Vafan menar han?! Oftast kan vi då med gemensamma krafter lista ut vad det är han pratar om :)
Det upptill att han är man,afrikan och vet precis vad han pratar om med alla seder,bruk och konstigheter dom håller på med i Uganda så kan ni förstå att det ibland är ett heltidsjobb bara att förstå allt rätt!
Anna
Människor möts...
Hon är här.Hon är alltid nära och alltid beredd.Hon säger inte alltid så mycket men hon säger oftast det som behövs för att jag ska vara på banan igen.Vi är lika säger dom.Dom tror att vi är systrar.
Vi vet att vi är så olika som bara två människor kan bli på vissa plan,på andra plan är vi precis samma.
Ibland måste jag höra vad hon säger även fast hon är tyst,för det är så hon är.Hon måste ibland höra emellan min ord för det är så som jag är.
Lika fast ändå inte,men likväl vänner ända långt inne.Jag värdesätter det vi får uppleva tillsammans mitt i det stora vi är i nu men lika mycket så värdesätter jag en timma kring mitt köksbord med en kopp te pratandes om helt andra saker.
Den andre är långt borta men är mer lik henne här hemma än vad nån ser. Tyst på precis samma sätt och jag måste höra det som inte sägs.Jag måste stanna upp och känna in vad han vill för han säger det bara högt när jag ber om det.Vi är olika på alla plan som finns i världen och hur vi ens är vänner ännu är en total gåta när jag tänker på det.
Men vad är vänskap egentligen? Är det att dela samma erfarenheter,liv,sociala status och värderingar.
Att vilja samma saker eller att tycka likadant? Kanske blir det lättare om man gör det,jag vet inte.
Han säger att Berg möts inte,men människor gör det.Konstiga ord tyckte jag till en början,nu känns det helt logiskt.Människor möts och vi måste inte alltid förstå varför.En del blir våra vänner och dom har nåt att lära oss,oavsett vilka dom är eller varifrån dom kommer,vi måste bara vara öppna för det.
Anna
Är den på väg?
Jag har jobbat inatt.Vi är vakna då och det ger en tid att tänka.Kanske inte alltid bra men det är iallafall ganska rofyllt att lyssna på någon som sover.
Jag låter tankarna vandra iväg och hamnar som så många gånger förr i Uganda,på det vi hunnit genomföra där och på det vi hoppas kunna göra.Jag tänker på alla människor vi mött under åren,hur en del av dem kommit att bli så otroligt viktiga i våra liv och hur andra passerat rakt igenom utan att betyda nåt alls.
Jag funderar på hur Eddies liv hade sett ut om vi inte tagit ett aktivt val att vara kvar och jag undrar hur mitt eget liv skulle sett ut.Jag vet att det hade varit annorlunda än vad det är nu men jag vet inte hur.På vissa plan antagligen bättre på andra betydligt mycket fattigare och sämre.Men om det vet jag ingenting egentligen,det är bara hur mina tankar går.
Jag tänker på mitt föräldraskap och hur stark min vilja är att alltid räcka till.Jag gör inte alltid det,men det är antagligen likt för alla.Jag tänker att jag verkligen är lite tjock,men att det på det stora hela inte är så viktigt i den här världen för det redan finns så mycket annat elände att vara ledsen över.
Jag tänker på att jag skulle vilja ha ett par nya jeans och ett par sköna skor och en uteplats att sitta på,och jag tänker på att när jag körde till jobbet igår kl 17.30 då var det faktiskt fortfarande ljust ute.Det måste väl ändå betyda att våren snart är här?
Anna
När blev världen så liten?
Min mamma berättar fortfarande om hur hon som ung liftade (utan sina föräldrars vetskap) från Borås till Hemavan tillsammans med en kompis.Det är en bra bit alltså...Hennes storasyster visste om det ,men ingen annan.
Det var ju inte direkt att man slängde iväg ett sms eller ens ringde speciellt enkelt då och hade nåt hänt så hade dom ju stått där ganska så ensamma. Nu gick allt bra som tur var och det blev en skön historia att få höra om.
Jag har min ena unge i Italien nu.Han åker skidor i Canazei med en kompis.Buss dit och boendes på ett Bed and Breakfast,18 år gammal. Orolig? Inte det minsta. Dagligen kommer det bilder på snapchat på blå himmel,snöiga berg och pizzor i massor.Han har det precis hur bra som helst och jag fullkomligt älskar när barnen vill uppleva saker.Jag har haft dem i USA,på Jersey,i Turkiet,London och i Grekland och såklart så tänker jag på att saker kan hända men man får aldrig låta en rädsla påverka en så mycket så man avstår från saker eller för den delen hindrar sina barn från att uppleva för att man själv är rädd.
Jag reste aldrig särskilt mycket när jag var yngre,för mitt liv startade tidigt med familj,därför är jag otroligt glad att jag nu har chansen att göra det och att mina barn också vill det.
Från att jordens äventyr var att lifta från Borås till Hemavan så rör sig idag våra ungdomar runt om i världen som att det vore deras egna vardagsrum.Inga avstånd är för långa och inga äventyr är för stora för att uppleva.
Familjen är alltid bara ett samtal bort och saker löser sig alltid,på ett eller annat sätt.
När blev egentligen världen så liten?
Anna
Hur överlever man ensamheten?
Jag tänker på det ganska ofta ändå,det där med att man tar kärleken förgiven.Man tror att samma människa ska älska en alltid,man tror att en mamma alltid ska älska sitt barn och man tror att alla har någon.
Det är ju inte så...Inte alla får uppleva hur det är att vara älskad eller behövd,eller att vara den som någon ser på med de allra varmaste ögonen,fulla av stolthet.
Vi borde inte tro att det är så och vi borde inte ta det förgivet för verkligheten ser helt annorlunda ut.
Så många människor världen över har ingen mer än sig själv att förlita sig på...hur överlever man ens den ensamheten?
Anna
Det var den söndagskänslan!
Det är söndag och tanken är att att det ska vara en vilodag.Det är det också på sätt och vis men så piper det till i telefonen och det är Jennie som hamnat i samtal med Eddie,och hon behöver fråga saker för att vi ska vara enade i det vi svarar.
Mer pengar för skolavgifter,nya madrasser,filtar,frukt hit och mat dit.Någons framtid som ska hänga på att vi säger ja fastän vi inte kan det utan det kommer att bli nej,för vi inte har möjligheterna att göra nåt.
Så ser våra dagar ut.Vi vaknar och har en tanke med dagen men rätt som det är så är tankarna på nåt helt annat.
Vi borde ha vant oss men vi gör inte det.Ibland önskar man att allt var som förr.Innan Afrika och innan Eddie och alla barnen.Då när man bara ansvarade för framtiden för sig själv och sina egna barn.Det var onekligen lättare då.
Anna och Jennie
Ni glömmer väl inte?
Ni glömmer väl inte av att vår insamling fortfarande pågår? Vårt mål att samla in 200.000 för att kunna bygga en ny klasslänga till barnen.Månaderna går och vi vet att innan vi hunnit blinka så är det dags att bygga igen.
Detta är den enda byggnaden som står kvar sedan den byggdes 2011 och det är verkligen hög tid att vi gör nåt åt den.
Vi hoppas att ni fortfarande är med oss i den tanken... 200.000,en galen summa,men vi kan fixa det om vi gör det tillsammans.
Vill du?
Swish: 123 268 38 94
Kontonr: 8388-1,4 140 970-7
Märk insättningen med Bristol 2017 så vi vet vad det ska användas till.
Tack!
Anna och Jennie
6 av 8 kom
Så kom dom till slut...sängarna vi väntat på sedan oktober.Vi har beställt 8 vi fick 6.Undra om det skall bli lika lång väntan på de sista 2.Den nyaste sovsalen ska få lite fler sovplatser.Vi ökar antalet sängar men inte barn.
Abe och Salim är bärhjälp...
Ungarna är inne på lektion...så här ser det inte ut på skolgården annars.
Idag är det hans dag <3
Idag för 20 år sedan blev jag tvåbarnsmamma.Barnet som kom till mig var Hampus.
Han var den nöjdaste av alla bebisar jag mött och jag kunde inte ha önskat mig mer.
Han tog mig med storm och det gör han än idag.Jag ser så mycket av mig själv i honom samtidigt som han är sin alldeles egna.Han styrs inte av någon men utan att han riktigt vet det så kan han leda andra till att bli bättre människor.
Jag känner en enorm tacksamhet att han valde just mig till sin mamma.
Jag fick nog mer än jag förtjänande egentligen men han är min unge,då,nu och alltid.
Grattis Hampus på 20 årsdagen <3
Kram Mamma
Att våga eller att inte göra det...
Ett utav min absoluta favoritprogram att titta på är Familjer på Äventyr på SVT.Hur modiga är dom inte?
Att våga bryta strömmen på det viset och välja att leva ett så vansinningt alternativt liv,det är modigt det.
Mycket av det dom säger där är hur jag tänker också men jag saknar modet att genomföra det.
Det finns så många och och men,så många rädslor för vad andra ska tycka och tänka,så många tankar att misslyckas med det man drömmer om och oron att inte komma hem igen.
Att uppleva Afrika på riktigt är naturligtvis det som lockar mig och hade jag bara kommit på det här när jag var lite yngre än vad jag är idag så hade jag med all säkerhet också gjort det.
Nu följer jag strömmen, men det jag drömmer om är något helt annat än det.
Anna
Alla hjärtans dag <3
Idag är det en av de mest hypade dagarna nånsin om ni frågar mig.Det säger jag inte bara för att jag råkar vara ensam just nu men jag tycker det är lite galet,faktiskt.
Kärlek ska vi väl visa varandra varenda varje dag tänker jag...och dom där små ungarna långt bort i Afrika,dom älskar jag alla dagar i veckan,alla hjärtans dag eller inte.
Anna
Lite frukt ger ro
Så ofta det går så försöker vi att servera barnen på Bristol frukt.Varje vecka får dom nåt litet,typ en banan,en bit mango,jackfruit eller nåt annat som Eddie får tag på.När vi är på plats så försöker vi också se till att dom får lite fler olika sorter och helst ett par gånger. Det krävs en del frukt till de ca 200 boende barnen men det är så värt det när man ser lugnet som lägger sig och dom ivrigt ätande små ungarna,samtidigt som känslan kommer att en så självklar sak som frukt är här innebär fest i en annan del av världen.
Anna och Jennie
Lite bilder...
Såhär ser det alltid ut,alltid nån i famnen och alltid ett leende både på dem och på oss...
Här är det Wille med en av våra små töser..
Flickan som fått sitt namn efter Jennie,så Baby Jennie har vi här :)
Om man inte får kolla på underhållningen från framsidan så kan man alltid tjuvkolla lite...
Och så kan det hända att man hittar en spegel vilket inte är det lättaste att hitta på Bristol och då kan man passa på att vicka lite på en lös tand :)
Anna och Jennie
Älskade lilla lilla unge...
Den här ungen kan jag längta efter så jag nästan får ont i magen.Han heter Kawalya Davis och han är barn nummer 176.
Vi hade såklart önskat att barnen inte hade nummer på sina kläder utan namn, men nummer har visat sig fungera bäst även om det inte funkar särskilt bra det heller i ärlighetens namn. Är man 5 år så är det inte så lätt att hålla reda på sina saker...för när man är 5 år så ska ens mamma göra det och man ska inte bo på en skola tillsammans med sina båda systrar överhuvudtaget.
Den här lille mannen vet inte om att jag ofta somnar med just honom på näthinnan.Han vet inte,men jag gör det.
Anna
Oklara jobb del 1
Ska jag vara riktigt ärlig så fattar jag faktiskt inte riktigt vad hennes jobb är och vad hon fyller för funktion.
Hon ser absolut viktig ut och hon är säkert det men det där jobbet verkar väldigt oklart faktiskt...
Anna
Det var en dröm...
Det är helt galet hur drömmar kan kännas verkliga.När man vaknar upp och man vet inte vad som är vad eller var man är. Jag har nätter där jag har varit i Uganda och blir helt chockad när jag vaknar att jag bara drömt alltihop.Jag har ju känt lukter,smaker och barnens armar om halsen...
Inatt var jag där också,men det var inget kul och jag var lättad när jag vaknade och det var skönt att få gå upp och skaka av sig allt.
Dom drömmarna där saker inte slutar väl är dom värsta...när jag drömmer om kartongbarnen,och om dom som inte klarat sig.Den lille killen som jag visste skulle dö men vars hand jag fick hålla och det lilla leendet jag fick när han såg att jag också hade bandage på min hand för jag hade malaria,han hade också bandage och saker som var betydligt värre än det.
Jag är glad att jag kan vakna ur det som är andras verklighet.
Anna
Mat att minnas...eller inte.
Mat i Uganda är en historia för sig... Det äts ju i stort sett bara Posho och bönor runt om i Uganda,matooke (matbanan) äts också en hel del,främst på landsbygden.
Jag har efter mina 13 besök i landet lärt mig att uppskatta maten men det tog tid kan jag säga.När jag är ensam nere så väljer jag oftast den maten således men när vi reser i grupp så äter vi mer västerländsk mat.
Vi har tidigare ätit mest på hotellet men den restaurangen har har verkligen blivit dålig,så senast vi var nere så rekade jag och Jennie lite ställen innan övriga gruppen kom ner och vi hittade faktiskt några riktiga pärlor.
Det gör en hel del för orken när man kan äta ordentligt har vi märkt....
Ugandiskt omelett....Alltså,pris för läckert upplägg får dom nog inte....
Och här en traditionell Ugandisk frulle....Helkokt matooke och getkött.Köttet går bort om jag får bestämma men matooken...skitgod.
Man kan också beställa in en banan i all sin enkelhet...
Eller varför inte en fruktsallad?
Dock vet man aldrig vilken frukt man få eller hur den är upplagd.Det berors på vem som jobbar och vilken frukt dom hade fått tag på.
En helt vanlig pizza fann vi,hur god som helst...
Hamburgare...
Vegetarisk lasagne... (tror jag...)
Och så till sist det godaste man kan bli bjuden på i Uganda...Matooke,ris,Irish potatoes,avokado som smakar himmelriket och till det en köttgryta som inte kommit med på bild.
Man kan avlutningsvis säga att anledningen till att man reser till Uganda är inte för att få en kulinarisk matupplevelse...är man ute efter det så finns det bättre länder att besöka.
Just sayin´!
Anna och Jennie
Tack Moster Lisbeth <3
Jag tror ingen,oavsett hur mycket vi än försöker förklara,förstår på riktigt vad vi går igenom i vårt arbete för barnen på Bristol tillsammans med Eddie. Vi har på nåt vis inget behov heller av det längre att nån ska förstå det riktigt på djupet för att vi vet att det är svårt att göra det.
Men så kommer det där....Någon som önskat en låt på vår radiostation,Radio Halland med en hälsning till oss och för vårt arbete för Ugandas barn.Med ens så sprutar tårarna och allt spelas upp för vårt inre.Barnen,slitet och den kärleken vi känner för dem.Viljan att förändra deras liv och vetskapen om att vi har ett nästintill omöjligt jobb att lyckas fullt ut.
Men ändå...Vi finns nu och vi har massvis av folk med oss som tror på det vi gör.
Idag var det moster Lisbeth som gav oss styrkan att orka lite till med en sång som för oss säger allt <3
Anna och Jennie
Fina tjejer!
Så står dom här redo för första dagen i skolan.Dom har tagit sig igenom alla Primarylevels och ska nu upp i Secondary. Nanyonga Bridget och Kafuko Monica. Nya uniformer,och varsin ny väska som vi fått skänkta av Asia Spa i Varberg,skorna som blänker och säkert med fjärilar i magen.St Marys ska dom till som alla övriga Bristolungdomar också går på så dom kommer att ha sällskap av dem.Kafuko har också sin storebror Calvin där.
Secondary sker i sex steg.Sannolikheten att dom kommer att ta sig igenom alla sex är inte särskilt stor men vi är glada att dom är här nu så tar vi ett år i taget.
Anna och Jennie
Terminsstart
Inför varje termin som ska starta så skickar vi ner en summa pengar som ska täcka en del saker som behövs.Normalt så har du som förälder eller ansvarig för ett barn skyldigheter att skicka med pennor,böcker,skokräm,toapapper,tvätttvålar mm samt köpa en skoluniform till det barnet när skolan börjar men alldeles för många saknar den möjligheten och för dem som bor hos Eddie så har det blivit så att han och vi står för det till dem som inte kan....
Tandborstar i mängder...
Skrivböcker..
Skokräm,alltid ska skorna skina!
Tandkräm..
Pennor...
Tvålar att tvätta kläderna med..
Här är en konstig grej men som alltid köps nästan först av folk i Uganda när dom kan,socker.
Brunt för att det är jättemycket billigare än vitt.
Uniformsbyxor som vi lejer bort till en sömmerska i byn.Svarta till fritidsuniformen och orangea till skoluniformen.
Strumpor...
Dom orangea klänningarna och skjortorna till skoluniformerna samt fritidskläderna syr Eddie fru mama Big...
Det är en hel del saker som ska finnas till alla barn.Vi väntar på ett tiotal nya sängartill barnen också men som alltid när nåt ska göras och levereras så tar det tid och blir bekymmer. Men vi hoppas ännu på en bra lösning för det där.
Imorgon är det meningen att alla barn ska vara på plats,vi får se hur många veckor det tar i själva verket.
Anna och Jennie
En kväll att stoppa i hjärtat...
Ni vet såna där kvällar man får ibland som man kommer att bära med sig länge...Såna där kvällar när man blir så evinnerligt tacksam över det livet man har och när man inser att barnen vi fått inte är barn längre och att dom vuxit upp till de allra bästa av människor.
Jennie och jag.Min dotter.Jennies döttrar.Och så lilla Sally såklart...kring ett bord,en kväll,tapas och massvis med skratt men också allvarlliga saker som avhandlades.
Hur kunde dom där ungarna bli så bra?
Älskar att få ha dem i mitt liv,det hade varit så annorlunda annars.Älskar att deras hjärtan är större än vad vi nånsin drömt om.
Anna
När ska någon se dem?
Nu när det är dags för skolorna att dra igång så är man såklart otroligt glad för alla som får komma tillbaka och sätta sig i bänkarna igen.Kunskap är som vi tidigare sagt den enda vägen ur fattigdom.
Men det är inte till dem som mina tankar dras.Jag tänker på alla de tusentals och åter tusentals av barn som blir lämnade utanför skolans värld.Dom som är födda fattiga och som aldrig kommer att komma nån annanstans i livet heller.Dom vars föräldrar inte har nån möjlighet att betala skolavgifter för sina barn och som inte heller ser det som ett problem därför att dom aldrig själva heller gavs möjligheten till en utbildning.Dom barnen som heller aldrig är mätta,eller som blir sedda av någon,dom som inte har något värde för någon.
Vi förstår inte hur fantastiskt vi har det här,där våra barn har en rättighet och skyldighet att gå i skolan.
En skola som absolut inte alltid är bra,eller rätt eller är anpassad efter varje individ men likväl så ges vi möjligheter som människor i andra delar av världen ställs utanför för att dom saknar pengar.Vi ställs inte utanför en grundutbildning för att vi har det knapert iallafall.
I mitt inre är det dom barnen jag ser och jag vet att ska det någonsin förändras för dem så är det mirakel som ska ske av sällan skådat slag...De osynliga barnen,när ska någon se dem?
Anna
Allt kan ändras utan att du vet det
Jag tänker ibland på vad det var som hände egentligen.Jag som aldrig var bekväm med nya situationer,som ville veta vad jag skulle göra,hur det skulle göras och när jag skulle göra det.Hur jag alltid visste varje steg som skulle komma...med Uganda så försvann det där.Helt plötsligt så hade jag inget behov av att veta allt längre.
Med skiljsmässan togs allt ytterligare ett steg längre.Man vet ingenting om framtiden och allt kan ändras innan du vet ordet av.
Jag tog beslut att resa ensam ner fastän jag inte kunde något alls egentligen och sen den gången så blev inget sig likt igen.Jag har sedan dess gjort mängder av resor ensam,och jag vet att det inte är den sista gången ännu.
Det skrämmer mig mer att köra bil i Stockholm än att åka till Afrika och det skrämmer mig mer att inte våga leva och göra det jag kan än att stanna hemma och vara orolig att nåt kan gå snett.För det är klart att det kan göra det.Jag är ju inte dummare än att jag förstår det.
Jag känner att jag verkligen lever.Jag lär mig så otroligt mycket.Jag är min egen trygghet och jag får ta del av en del av världen som andra människor bara läser om.
Om nåt händer, då var det nog meningen att det skulle det och innan dess kommer jag enbart att vara tacksam för det livet jag fick och att jag vågade leva det.
Anna
Den bästa hjälpen vi kan få...
Vi vill verkligen tro att de allra flesta människor har nåt slags inre driv att vilja hjälpa andra.Människor,djur,hav,forskning eller vad som helst,men att ändå göra nånting. Om man jobbar så som vi gör och som så många andra med oss så är det just den viljan att hjälpa som gör att vi kan kan fortsätta och överleva i det som vi brinner för.
I vårt fall så finns det ett sätt att hjälpa som gör stor skillnad för oss,och det är att bli månadsgivare.Man lägger en valfri summa på autogiro och på så vis får vi en hjälp som gör skillnad hela tiden.
Att hjälpa till måste faktiskt inte vara svårare än så.
Vill du vara med?
8388-1 4, 140 970-7 och märk med ditt namn.
Kontakta oss gärna.
Anna och Jennie
