Skit också.
Bilden....skitgammal.Men jag hittar den på bloggen,vår guldgruva,vår historia och alla våra minnen.
Jag ser den och jag fylls av nåt som är fullständigt obeskrivbart och det känns som jag är på så vansinnigt fel plats i livet.
Inte där och då,men nu.Jag vill vara där hela tiden.
Jag vet att mitt liv inte ser ut och jag vet att det aldrig kommer att göra det heller.Men det är så fruktansvärt frustrerande vissa dagar,typ idag,att inte kunna vara där och göra allt det som finns i mig.
Jävla skit också.Jag längtar.Alltid.
Anna
Vattenfilter och mediciner
Jag ska hem efter nattens jobb och det enda jag ska göra är att sova.Trött som ett spöke lägger jag ner huvudet på kudden och slocknar direkt...så snabbt så jag glömmer stänga av ljudet på mobilen,heja mig.
25 minuter senare är pipet ett faktum och jag får ju vackert skylla mig själv...När det är från Eddie är det svårt att bara stänga av och somna om för man vet aldrig om det är allvarligt eller inte så man vill liksom ta i det med en gång.
Nu var det nya filter till reningsverket som behövdes....världsviktigt såklart så vattnet barnen dricker hålls så rent som det bara är möjligt,och så kom det en önskan om hjälp med mediciner till barnen.
Det ligger oftast inte på vårt ansvar såvida det inte sker epedemiskt så vi måste behandla massa barn åt gången för exempelvis mask eller ringorm eller nåt annat som smittar snabbt.
Men nu är läget så att vi kan utgå ifrån att barnen är lite nedsatta på grund av bristen på mat och då får också sjukdomarna lättare fäste i dem och då är det skönt att ha mediciner och sätta in innan det går för långt...
Den tanken vill man liksom inte ens tänka klart.
Anna och jennie
Tack Lars!
Ibland gör människor så där oväntade saker men så ända in i hjärtatgodasaker,som gör att vi blir så himla glada.
Vi har turen att en av Rotaryklubbarna i vår stad har fått upp ögonen för vårt arbete och dom gör vad dom kan för att hjälpa oss med Barnen på Bristol.I den Rotary klubben finns också Lars Ysander som skriver böcker.
Han ville hjälpa och hans sätt är att han skänker pengarna till oss som han får in genom att sälja sin bok,hur fint?
Boken kostar 100 kr och vi får pengarna.Boken finns att köpa på bokhandeln i Varberg.Vi har fått varsitt signerat ex Jennie och jag och är såklart superstolta över det! Jag har ännu inte börjat läsa men jag vet att Jennie har det. Det är en novellsamling där det är tre lika delar självupplevda saker,saker som vänner upplevt och en del påhittade saker.
Då och då är vi med på möten som Rotary har så dom får ta del av det vi kan göra för de pengarna dom hjälper oss med och nästa gång hoppas jag absolut att vi kan få ge ett tack till Lars personligen...det är liksom så fint så man dör en smula <3
Anna och Jennie
Korv, potatismos & Sallykärlek!
Det är ganska lustigt ändå....Jag kan vända ut och in på mig och försöka förklara varenda känsla jag har i kroppen vad gäller barnen på Bristol.Hur dom har förändrat hela vårt liv,och hur vi gör allt som står i vår makt för att rädda dem och ge dem ett liv som är värt att leva.Jag kan försöka förklara hur överjävligt ont det gör att veta hur mycket dom lider varenda dag och fast vi gör allt så når vi ändå inte fram.
I min värld så borde alla vilja läsa om det.Alla borde vilja försöka förstå vad som krävs utav var och en utav oss för att vi ska nå nån endaste stans.
Men det är inte så.Alla vill inte,orkar inte eller tycker inte att det är intressant helt enkelt vilket såklart är helt okej.
Vi tycker alla olika tack och lov.
Men så skriver jag några rader som handlar om nåt helt annat...om kärleken till mina barn.Det mest naturliga i världen.
Nåt som aldrig någonsin påverkats av varelse ett engagemang för andras barn i världen eller en skilsmässa.
Då smäller det till och jag inser att om jag hade bloggat om mitt liv härhemma,hur det ser ut och vilka svårigheter jag stöter på eller för den delen roligheter då hade jag nog tamejtusan varit en storbloggare av rang!
Det är så mycket lättare att relatera till det man känner till och det är det man vill läsa om.Kul såklart oavsett vad jag skriver om att det blir läst men vårt liv här hemma är inte roligare än att det serveras korv och potatismos till middag idag,och att jag har tvättat en maskin tvätt samt hängt med en liten Sally en stund idag.
Henne älskar jag också,mer än det finns sjärnor på himlen.
Suddig bild men lika mycket kärlek ändå till den där lilla människan <3
Och påsar under ögonen har jag med för jag sov som en påse skit inatt också.
Anna
Det bullrar till och med ens blir det lättare att andas..
Nu har en hel helg gått och jag känner mig sådär vansinnigt tacksam över livet.Jag har jobbat hela helgen men jag har ett jobb att gå till.Jag har sovit som en kratta inatt men jag vet att det kommer fler nätter och säkert sover jag nån av dem.
Jag har fått hem min ungar efter en vecka och fastän det gör ont i mig varenda dag att inte längre vara en del av deras vardag varje dag så har jag ändå turen att jag har fått dem som mina.
Det bullrar till så är dom här och helt plötsligt så blir det lite lättare att andas,livet blir ljusare och det blir väldigt mycket roligare.Mina ungar,vad jag älskar varje dag med er.
Anna
Matjakt med Herr Kisingiri
Nog för att det är min jobbarhelg och inte för att jag alls har tid med varken sovmorgon eller slöstart på dagen så kan man ändå känna att 5.50 är lite tidigt att behöva vakna.Det tyckte inte Eddie! Han tyckte det var en alldeles förträfflig tid för mig att slå upp mina blå genom att skicka en sisådär 5000 meddelande på viber....
Jamenvisst, God morgon på dig också Herr Kisingiri :)
Vad han ville? Han ville fråga om jag mådde bra....samt skicka lite bilder om jag ville ha till bloggen,och det ville jag ju såklart.Han var ute på matjakt tillsammans med våra storkillar.Ofta får man bege sig en ganska bra bit bort från Kampala för att hitta det till rimliga priser,så också nu.Så en Eddie,vår chaufför Master och killarna gav sig iväg....
Sötpotatis hittar dom iallafall.....
Detta är det första mitt öga ser...Nog för att vi är väl medvetna om att Eddie jobbar mycket men gräva tillhör inte vanligheterna numera i den mannens liv! Men...takterna sedan barnsben sitter i och det går att leta mat i vit skjorta också! Här ser vi också Aiziz,Brian och Abe :)
Master,Aizizi och Brian
Varför använda säckar när man kan lägga det löst i hela bussen?
Ja...gräva har han gjort sedan han föddes och är det det som krävs så är det det han gör helt enkelt.
Anna
Mitt lilla barn
Har min lilla dotter sovandes bredvid mig och jag önskar så att alla barn hade fått somna och vakna upp lika trygg och glad som hon gör varje dag. Med en mätt mage, i en varm säng och med kärlek och närhet i överflöd. Tänk om alla barn hade det så... va fin världen hade varit då...
Linnéa
Nu ber vi om regn.
Läget i Uganda och på Bristol är för tillfället inte jättebra. Det har varit torrt länge nu och torka betyder mindre mat och den som går att få tag i är snordyr.Eddie använder faktiskt ordet svält.Nu är det väl inte svält i den bemärkelsen som vi tänker på med barn med uppsvällda magar och flugor i ögonen men i Uganda är normalt tillgången på mat tämligen god så när detta sker så blir det helt klart väldigt stora problem.Att mätta flera hundra barn är inget man gör i en handvändning och jag tror i ärlighetens namn inte heller att vi ens har mätta barn för tillfället.Regnet har börjat komma så smått och vi håller såklart en tumme för att problemen snart ska vara borta. Vi gör vad vi kan med frukt till barnen och vi bidrar också med vad vi kan i matväg till dem.
Med torkan kommer såklart också vattenbrist.Vår allra största tank där vi samlar regnvatten som används för tvätt och bad är därför tom och lagas nu för jag vet inte vilken gång i ordningen.Den är på väg att ge upp helt men så länge det går så lagar vi....
Och det här man drömmer och längtar till varenda dag...Barnen på Bristol Academy.
Ni har förändrat livet till det bättre <3
Anna
Anna...Visste du inte det redan?
Jag ser små kroppar som kurat ihop sig i vartenda gatuhörn.Barn som kryssar mellan alla bilar,motorcyklar och bussar i den världsstora staden.Barn som tigger och människor som förlorat all tro på livet syns överallt.
I skydd av mörkret tillbaka på hotellet så gråter jag stilla...vad i hela friden gick så fel i världen när vissa sover på kartonger ute medans andra lever ett liv i överflöd som vi vanliga inte ens förstår.
Han frågar varför jag gråter och jag vet inte hur jag ska förklara det för en utav dem som själv är född rakt in i fattigdomen.För en som kämpat sedan sitt allra första andetag.
Jag ger det ett försök med orden att livet är så orättvist och jag hör själv hur dumt det låter när jag säger det.
Han låter mig gråta klart och säger sedan -Anna,visste du inte det redan?
Och det är klart att jag visste.Det är bara så smärtsamt att bli så brutalt påmind om det.Men det är antagligen än mer smärtsamt att vara en del av dem som blev utan all lycka i den här uppochnervända världen.
Anna
För honom rockar jag <3
Nu går vi med raska steg rakt in i våren vilket för min del innebär att livet sakta återvänder.Jag avskyr verkligen vintern.
Hela jag tinar upp med våren och det känns otroligt skönt.
21 mars och jag precis som så många andra med mig rockar sockorna för människors olikheter och människors rätt till att vara olika.Det borde såklart vara en självklarhet.
Som lillasyster till en kille med DownSyndrom så har livet på nåt vis aldrig varit annat än annorlunda.
Annorlunda fast på ett bra sätt och ett sätt som jag aldrig nånsin skulle vilja vara utan.
Allt det där annorlunda har sedan följt med mig genom det valet av arbete vi har gjort i Uganda för
där har vi också jobbat med människors olikheter fast på ett helt annat vis såklart.
För den här killen och alla andra så rockar jag idag <3
Anna
Jag kan inte
Ibland flyger fingrarna över tangenterna som om det vore det enda dom kunde.Allt känns enkelt och orden bara finns där,jag behöver inte söka efter dem.Då står jag också i direkt kontakt med det jag känner och att få ner känslorna på pränt är löjligt enkelt. De dagarna välkomnar man verkligen och det är tack vare dem man står ut med de andra dagarna när inget flyter,varken fingrarna eller livet.
Jag tänker alltför ofta orden -Jag kan inte.Kan jag inte då avstår jag hellre.Det hindrar mig såklart.
Jag vet att hade vi varit ensamma vid starten av arbetet kring Bristol så hade vi aldrig hoppat på det.
Alla dar i veckan hade orden Jag kan inte stoppat mig att våga göra något alls.
Afrika,massa barn,samla in pengar,bygga skola,föreläsa.....Hur gör man det ens?
Jag tillhör således inte den kategorin av människor som skulle söka ett jobb jag inte har kvalifikationer för,det skulle jag aldrig våga.
Men när allt landat i mig,då när jag vet att jag kan,då är allt enkelt i min värld och då kan jag klara nästan allt.
Anna
Sorry Sorry....
Ganska ofta så önskar vi att Bristol var en mindre skola...eller kanske inte mindre men att vi hade färre barn iallafall.
400 är oerhört många.Och även om alla 400 sällan är där samtidigt så är 350 en herrans massa också det.
Det är liksom svårt att få grepp om alla och vi får ofta frågan om vi vet vad alla barnen heter.Svaret på det är nej,vi vet faktiskt inte det. Kanske att man kan namnge dryga hundratalet barn men alla...no way.
Man hade önskat ibland att man kunnat se ett avslut på alla de barn som passerar och att vi vetat hur det gått för var och en av dem.Men det går såklart inte när antalet är så högt.
Ofta får man ett brev instucket i handen när man är där...man läser det och 2 dar senare så stär där nån liten unge och tittar på en och säger: You didnt reply my letter! Why?
Oj...hej,tjena och förlåt att jag inte kände igen dig bland alla galenpannor här,ska genast se till att svara! :)
Dom vet men för oss blir det lite rörigt ibland....Och min mamma har i alla år ropat JoakimMikaelAnna! när hon velat oss något och vi är ju trots allt bara tre ungar i vår syskonskara så på nåt vis så känns det ganska okej att vi inte lärt oss alla namn....ännu.
Anna
Jag går på gatorna och är någon för att mina ögon är blå.
Jag ser hans rygg och jag ser hur han försvinner bort i vimlet av människor,alla svarta.Jag hade aldrig försvunnit lika lätt i det vimlet i Afrika.Överallt syns jag och jag kan inte vänja mig vid det.Att synas är inte min grej.
Att flyta in passar mig bättre nuförtiden.
Dom tar i mig.Kommenterar mitt hår,mina blåa ögon och mitt skinn som lyser upp den allra mörkaste delen av Afrika.
Jag är rädd att dom ska tro att jag är någon jag inte är,att jag är bättre än dem.
Jag förklarar min rädsla och han säger att du kan försöka hur mycket somhelst,dom kommer ändå att värdera dig högre än sig själva.Jag vill säga emot,främst för att jag inte tycker om det han säger men en annan del av mig vet att han har rätt och att det krävs mer för att ändra tänket hos det afrikanska folket.
Jag går på gatorna och är någon för att mina ögon är blå och för att jag har en speciell färg på min hud.
Jag är viktig,absolut.Men det är dom också.Det är vi alla.
Anna
Hade svängt föralltid!
En av höjdpunkterna på dom resorna när det reser ner större gäng är festen som hålls innan vi åker hem. Det är fest hela dagen med kött, ris och massa annan mat, läsk och frukt. Och musik och dans! Dansa sitter ju typ hos alla i kroppen på Bristol och vi vita försöker hänga på allt va vi bara kan! Man svänger på rumpan som hejsan. och ja, ungarna skrattar åt oss men vad gör man inte för att höra dom skratta och se dom le? Jag hade svängt och viftat med rumpan i all evighet om det hade varit så!
Linnéa!
Oklara jobb del 2
Den här kvinnan får utgöra del 2 i serien oklara jobb på Bristol Academy...Hon är mamma till den vildaste flickan på hela skolan och hon har vart där ett par år skulle jag tippa på.Hon vill gärna vara med på bild och undrar varje gång om vi kan ta emot henne när hon kommer på besök till Sverige.Som att det nånsin kommer att ske....
Hon har nån kunskap med datorer...tror vi..men vi är inte säkra alls på det. På alla foton när det är dags att ta med lärarna så kommer hon smygande och vi har frågat så många gånger vad hennes uppgift på skolan är utan att fatta vad hon menar så nu kan vi inte med att fråga mer...hon måste ju tro att vi är dumma i huvudet då.
Så oklara jobb på Bristol del 2,här är hon!
Så söta!
Det känns så himla roligt när man tittar tillbaka på alla bilder från Bristol och man hittar dem som faktiskt är med oss än idag.Tusentals barn har passerat Bristols grindar och flera av dem har vi aldrig ens hunnit möta.Andra har vi sett några gånger och ett fåtal minns vi ända från 2008.
Dom här tre småttingarna träffade vi 2010 första gången...Lubanda Simon i rosa,Mabanda Jolly med ballongen och Salimu Waiswa i blå skjorta.Dom bor på Bristol fortfarande men det är onekligen inte såna där småisar längre!
Gamla Bristol är i bakgrunden och det enda man kan sakna från den skolan skulle vara att skolgårdens underlag var betydligt mjukare än vad vi har nu.På nya Bristol är det hårt med massa stenar stenar överallt som sticker upp på ett mindre smickrande vis och barnen gör sig alltid illa när dom trillar.
Vi har väl en tanke om att göra om den också...sen...när alla andra saker vi måste göra är gjorda och så 1000 saker till som vi inte visste om att vi skulle göra! Vi saknar sällan projekt iallafall,den saken är helt klar.
Anna
Med rosiga kinder möter hon livet.
Jag får en bild skickad till mig på mitt lilla barnbarn Sally.Hon ligger i sin mammas säng med armarna högt över huvudet.Kinderna är rosiga.Hela hon ser så evinnerligt fridfull ut.Så vansinnigt älskad av så många människor.
En mamma och en pappa som står beredda att göra allt för just henne,vid sidan av dem står vi andra som är beredda att göra precis samma sak.Hon kommer aldrig nånsin behöva tvivla på att hon är älskad,för vi kommer för all framtid att älska henne bortom allt.
Ett barns framtid i Sverige,för Sally är inte ensam om att ha det såhär.
600 mil bort möter ett annat barn en helt annan framtid.Lika självklart som att Sally möter kärlek här så gör inte det barnet det där.
Det barnets allra största kamp är att överleva sin 5 årsdag.Det är innan dess flest barn dör i Afrika.
Sen fortsätter det och livet är inte alls en särskild vacker saga.
Jag tittar på den lilla igen och jag ser fram emot den dagen då vi kan prata om livets små och stora saker.
Som att hon inte ska behöva vara tacksam för att vi älskar henne och för att hon fått ett bra liv,men jag önskar att hon kommer förstå att det finns andra som inte har haft samma tur.
Anna
Det är livsviktigt...
Jag tror i stort sett alltid gott om alla människor tills dom för mig bevisar motsatsen.Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker för tycker jag om nån så gör jag det.Jag vill inte gå runt i livet och tycka att folk är idioter även om dom finns där runt omkring både nära och långt bort.
I Uganda får vi numera sålla friskt bland människorna vi väljer att ha nära oss.Det är inte många som är vänner med oss av "rätt" anledningar så att säga och då är det lättare för oss att välja att inte få dem mer nära än vad som som känns bra för oss och inte för vad som känns bra för dem.
Det var betydligt svårare förut då jag kände att det var min skyldighet att ha kontakt med alla som ville det,det var liksom det minsta jag kunde göra tyckte jag.Men när man inser att det inte är bra för en själv så får man prioritera om det och nånstans förstå att det är okej även för mig att ha en gräns för vad jag tycker är okej att dela med mig av utav mig själv.Svårt när man inte är van men livsviktigt för att stå stark kvar.
Anna
Vad ska jag göra?
Jag ser saker som inte borde få finnas.Människor lider mer än vad jag trodde var möjligt och ändå fortgår mitt liv som om ingenting hänt.Önskar att det kunde hjälpa att blunda men med stängda ögon gör man ingen skillnad i världen.Men vad kan man som ensam liten människa göra egentligen? Fastän jag vet att alla kan göra skillnad så slår ändå den där känslan till ibland.... -Vadfan ska jag göra? Världen kan inte se ut såhär.Det är inte rättvist.Det är fel.
Jag vet att jag gör allt som står i min makt för att hjälpa andra människor till ett bättre liv och samtidigt så vet jag att vi aldrig kommer att nå hela vägen fram eller att vi ens förändrar livet för särskilt många människor alls om man ser till antalet lidande i världen. Jag vet det och när jag alla små barn på gatorna i skitiga kläder och bara fötter och med händerna kupade som en skål i förhoppning om att få ett endaste litet mynt då vill jag bara krypa ihop och blunda och för en stund låtsas att världen inte ser ut så fastän jag så evinnerligt väl vet.
Anna
Önskar er en bra dag!
Idag är Jennie iväg en sväng för att visa upp att vi finns. En grupp "damer",innerwheel, i vår stad som vill göra vad dom kan för att hjälpa oss i vårt arbete.Ett lotteri och försäljning av våra armband och med en vilja att hjälpa så brukar det alltid bli bra.Och när det enda vi behöver göra är att bidra med vår närvaro och ett par väl valda ord så gör vi gärna det såklart.
För oss är det viktigt att vara med så ofta som möjligt i det som görs för våra ungar.
Att bli stöttade i ett hjälparbete för fattiga barn är långt ifrån en självklarhet och när vi blir det så vill vi att dem som hjälper oss förstår att det gör en skillnad som är så oändligt stor.
Lycka till idag!
Tack <3
För dom allra flesta verkar det kanske enkelt att tycka och tro att vi själva borde se vad vi gör för barnen i Uganda.Det funkar inte så.Det blir en vardag precis som vilken som helst och till slut blir man helt blind i det.
Man ser det inte,man känner det inte och man vet inte till slut hur man påverkat någon eller något överhuvudtaget.
Men att hitta inlägget idag skrivet av min egen dotter det tar liksom skruv på ett sätt som inte går att beskriva.
Att vi får våra egna barns acceptans i det vi valt att jobba för,med ord som värmer mer än vad nån kan förstå.
För en kort sekund blir allt så himmelens klart och tacksamheten sköljer över mig så totalt.
Våra båda världar...tack för att vi får ha er och Linnéa,Tack för orden du gav ♥
Anna
För att ni är ni!
Hallå! Nu är Annas dotter Linnéa här igen och skriver lite :)
I förrgår va det internationella kvinnodagen så jag vill passa på att hylla två av dom bästa kvinnorna jag vet. Mamma Anna och tant Jennie, fyfan rent ut sagt va dom är grymma, riktiga eldsjälar. Dom sliter och kör på för barnen på Bristol, även fast dom ibland är trötta. Dom förtjänar att hyllas alla dagar i veckan, året om.
Mamma och Jennie, ni kanske inte alltid ser det själva men jag hoppas att ni förstår att det ni gör är stort och att det är något att vara stolta över. Tack för era hjärtan och tack för att ni finns för Bristol barnen och för oss, era egna barn! ❤ bäst är ni.
Linnéa
Bananer var det här!
Med flinka fingrar så skalar dom bananerna som ska bli till matooke.Det går undan och dom är många som hjälps åt.Sen ska allt slås in i bladen från bananträdet och sen kokas långsamt under flera timmar. Detta är en oerhört vanlig rätt i Uganda men tämligen sällsynt på Bristol,men serveras då vi har fest och vid andra högtider.
Som ni ser så är det en gedigen hög bananer som skalas men det går verkligen jättefort när dom hjälps åt och det är alltid under högljudda former det sker,dom har likom roligt under tiden dom jobbar och det är ju inte helt fel!
Anna och Jennie
Det blir aldrig bättre än just detta.
Den här bilden är en utav mina absoluta favoriter på Jennie.
Tagen på den allra första festen 2010 på gamla Bristol Academy.Vi hade ingen aning då vad som skulle komma men den totala genuina lyckan vi kände då kan vi aldrig någonsin med ord beskriva.
Den festen är och förblir den som vi alltid kommer att bevara allra djupast i våra hjärtan.Nu och alltid.
Anna
Bristol!
Det finns på riktigt hur många fantastiska tillfällen i Uganda som helst.Saker man aldrig glömmer av olika anledningar och tillfällen man värdesätter så otroligt högt.Just det här som bilderna nedan visar är en sån grej som inte går att glömma och det är så känslomässigt starkt så det finns inte.
Första dagen på väg till Bristol i Nabweru,vi möts upp av bandet och alla ungar en bit ifrån skolan och spelas sedan fram igenom byn tillsammans med alla barnen. Musiken från bandet dånar och barnens jubel är öronbedövande.Vi kämpar med tårar för den totala lyckan att äntligen få vara där igen. Svårt att förklara den känslan med ett skrivet ord,det måste upplevas.
Hon fick aldrig chansen att möta sin framtid
Jag tittar på gamla bilder från Bristol så står hon där helt plötsligt.... Sobya Wendy.Flickan som lämnade oss den 19 augusti förra året.Hon hade alltid varit där och hon lämnade ett stort tomrum efter sig.Hon var en del av bandet och en del av alla de barn och ungdomarna som vi önskat skulle få möta sin framtid.
Wendy fick aldrig chansen till det och det känns så vansinnigt sorgligt.
Wendy i rött i mitten 2014.
2 år senare så finns hon inte längre.
Anna
Dom gav sina år
Bristols brassband är ett av de mest erkända banden i Uganda,så är det.Dom allra flesta vill vara med och dom lär sig tidigt att spela.En del spås en lysande framtid för att dom är alldeles fantastiskt duktiga.Musiken finns inuti dem så totalt och man både ser och hör enkelt vilka som har det lilla extra.Andra lär sig bara precis det som dom behöver kunna men tillsammans med alla andra så låter det alldeles förträffligt iallafall.Man ser glädjen i dem som älskar att spela och hur dom riktigt går in i det.Bandet är Eddies stora möjlighet att dra in pengar till skolan och det är till största delen på det dom överlever.
Nackdelen med det hela som vi ser är väl alla missade skoldagar som det faktiskt blir för att man är ute och spelar mycket.Sättet dom arbetar på med uppstigning kl 4 för att sedan åka 20 personer intryckta i bussen i flera timmar tillsammans med alla instrument,för att sedan spela mellan kl 9 fram till kl 18 kanske med nästintill obefintligt med mat innan allt är klart för att sedan åka hem igen pch återvända till skolan på senkvällen. Sen kan det hända att nästa dag innebär samma sak alternativt att man ska upp till skolan....det är inte lätt att orka med.
Vi har såklart påpekat att det är en tung börda för dem men vi har fått ge upp den kampen,det är såhär dom gör helt enkelt,nåt annat finns inte.Flera av Bristols ungdomar har vigt sina liv åt att spela men till slut går det inte att fortsätta då dom har blivit gamla nog och måste tjäna egna pengar och då finns inte dom i att vara musiker i ett brassband kan jag säga.
Känslan att höra dem träna och spela liknar inget annat.Man vill bara höra mer...
Anna och Jennie
Skitblogg! Eller nä.... <3
Vi är inne på det sjätte året med bloggen och jag har nog kommit att utveckla nån slags hatkärlek till den.
Den tar, och har alltid tagit för mycket utav min tid.Den har fått mig att ligga vaken om natten och att komma i säng på tok för sent på kvällarna.Den ger mig prestationsångest att leverera saker som jag inte ens tror att jag kan och den får mig att vara livrädd för att jag låter andra människor ta en så stor del av vad jag känner.
Det är den ena delen...
Den andra delen,den är nåt helt annat.Då har bloggen varit med och gett oss så otroligt mycket hjälp med vårt arbete med barnen på Bristol.Den har gett oss möten med nya människor här i Sverige.Den har fått mig att våga skriva,något jag drömt om så länge jag kan minnas.Den har fått mig att sortera upp alla känslor som vi mött under åren så jag sluppit att stoppa ner dem i magen bara utan att bearbeta dem alls.
Bloggen har fått mig att bättre förstå vad vi har fått vara med om just därför att jag har varit tvungen att gå igenom allt om och om igen för att på bästa,men näst intill omöjliga sätt förmedla allt i skrift till dem som vill läsa.
Den har också gett oss något att ha kvar den dagen då vi inte längre arbetar i Uganda.Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka,läsa och minnas om den resan vi fick Jennie och jag,en livsresa som så få får vara med om,men den blev vår och den finns här.
Det känns utan tvekan så värt allt.
Anna
Ett gästinlägg!
Idag har jag, Annas dotter Linnéa, fått äran att blogga! Långt ifrån lika duktig som mor min att få ner mina känslor och ord i skrift men jag ska ge det försök...
Två gånger har jag varit på Bristol nu. Första gången oktober 2014, senaste gången i oktober 2015. Känslorna under och efter en resa dit är som en berg och dalbana, det går knappt att sortera sina tankar och vissa stunder sitter fast på näthinnan mer än andra. Något jag minns tydligt från 2014-resan är stunden då jag såg min lilla familjevän Lucky... helst plötsligt från ingenstans stod han där och jag va helt fast... hans ögon va djupa som brunnar och talade som en gammal mans... och charmig som få! Den finaste men också bland den jobbigaste stunden den resan va sista kvällen när vi hade festen och som alltid avslutas med att skicka rislyktor med önskningar och drömmar. Jag stod med Lucky i famnen och sa till han att nu får du önska något tyst för dig själv... Han va tyst en stund och sen sa han till mig "var tror du att ballongen åker? Jag tror den åker till Sverige och väntar på dig där." Låter kanske fjantigt men vid den stunden grät jag som allra mest den resan, det gjorde rent ut sagt så jävla ont i hela hjärtat att man bara 24 timmar senare skulle va på väg hem till trygga Sverige och inte veta innan skulle träffa honom och alla andra igen. Lucky ändrade mig den resan.
Resan 2015 och första dagen på skolan möttes vi av brassbandet och barnen på skolan i vanlig ordning när vi kommer ett större gäng. Direkt börjar jag söka med blicken efter Lucky och efter liten stund hör jag "Liiinneeeaa!" och får världens största leende, han kände igen mig och verkade ha längtat precis lika mycket som jag... vi promenerade vidare med brassbandet så får jag en puss på min hand och en lika stort leende igen, smälte ju så söt! Vi hade en jättefin vecka med alla barnen men hemgång va hemsk. Lucky knäckte sig totalt och grät hysteriskt och ingen fick direkt kontakt med honom vilket i sin tur gjorde att jag blev lika knäckt, aldrig att jag åker hem utan en kram från honom. Aldrig. Mamma fick lugnat ner honom lite tillslut och vi hann krama varandra hejdå innan vi va tvungna att åka till flygplatsen.
Jag sa tyst till mig själv att jag kommer tillbaka, detta va inte min sista gång i Uganda och hos barnen. Men så blev jag gravid och resan 2016 va det inte ens på tal om att åka med på med en nyfödd liten bebis. Jag grät många gånger innan min dotter föddes just pga att jag inte skulle åka med och inte visste om jag kommer dit igen. Den känslan lugnade ner sig efter hon kom just för att jag hade min egna lilla människa att lära känna och ta hand om. Lipa började jag dock göra så fort jag fick en hälsning därifrån men sen är jag också extremt blödig, hehe.
Jag hoppas och tror att jag kommer dit igen och kanske har jag min dotter med mig då... Men oavsett vad så vet jag att jag har blivit ändrad inombords och att Lucky fortfarande är med mig många timmar om dygnet. Så tacksam att jag har fått uppleva dom två resorna dit.
Hoppas ni har orkat att läsa min kanske lite röriga text, men sen är också mina känslor lika röriga så det är väl bra att något hänger ihop? :)
Linnéa
Bosmick Lucky och jag <3
Alltid Afrika
Jag är så säker på att jag har levt ett liv innan detta jag lever nu.Det finns inte en enda möjlighet att Uganda känns så hemma för mig annars.
2008 och 2010 så tyckte jag om att vara där men jag kände att jag var på besök.Min tredje resa ner 2012 hände nåt och hela jag kände att jag kom hem.Inte hem så som Sverige är men hem så mycket som bara ett annat land kan kännas.
När jag sedan började resa ner ensam och fick uppleva andra saker så förstärktes den där känslan ännu mer.
Allt jag gjort där nere har varit nytt men ändå har känslan funnits att jag kan det redan eller att jag har gjort det förut,och det känns så vansinnigt naturligt.Saker som jag aldrig mött och miljöer jag aldrig tidigare vistats i har känts bekanta och fastän folket är min totala motsats så känner jag ändå en oerhörd samhörighet med dem.
En gång Afrika,alltid Afrika.Det är många som säger att det är så som varit där,
Och jag kan bara hålla med,för mig kommer det alltid att vara det.
Anna
Jag skickar mina önskningar...
När vi skickar upp dem här tillsammans med barnen på Bristol så är det alltid en högtidsstund.Vi skickar upp dem med våra drömmar och önskningar som vi har var och en utav oss.Önskningar som med all säkerhet skiljer sig åt på många plan men hel del som också säkert är samma.
Jag stänger mina ögon för en stund och i mitt inre ser jag en lykta sakta försvinna ...för just nu är det är så mycket jag vill.
Anna
