Eddie 40 år!
Idag är det en speciell dag... Det är Eddies födelsedag,och därför kör vi inlägget på engelska idag!
Today we have a special day for sure!
Eddies birthday! He is getting 40! Happy Happy birthday Mukulu...! :)
That Eddie should be our friend was nothing that I expected from the beginning.
That he was a good man and that he had his heart on the the right place we noticed right away, but he also had a distance.
I didnt care about that because all I wanted was to be with the children and it was like that for Jennie to.
But as the time passed it all changed.... We grew into the project and our friendship with Eddie grew to, and suddenly all the distance I had felt was gone and he was there completely.
When we went to Uganda early 2013 we saw a new Eddie...more relaxed,more happy and very funny.
And now he is a friend that is very valuable for both me and Jennie.
Eddie knows nowadays when I am crying by just writing with me. I dont have to say anything and there is no need that I try to fool him, becuase he knows.He knows what makes me happy and also what makes me angry... even though I dont say it.
Eddie... You have done so much for the needy children in Uganda. You means so much to them and without you many of them should not have been what they are today.
But... I also know that they have done alot to you.
You are a great friend and you are a big inspiration. Thank you for letting us be apart of you and the Bristol kids...
We are forever grateful for that.
Happy birthday Eddie,Gwe obasiinga!
Anna and Jennie
TV,glada barn och en lika glad Eddie!
I min värld just nu känns det som att dagarna sniglar sig fram....Jag har 1000 saker att göra men har inte orken att göra nåt. Jag vill mycket men min kropp samarbetar fortfarande dåligt med mig. Av naturen är jag sådan att jag vill se snabba resultat med allt oavsett vad det gäller....att läka infekterade luftrör sker tydligen inte på en dag har jag blivit varse och det stressar mig.
Jag har 59 dagar till avresa nu och längtan är stor.
Ideérna sprutar ur huvudet på oss och vi vill så mycket! Pengarna begränsar men drömma får man!
Drömmar kan ju bli verklighet det har vi ju fått bevisat för oss! Eddie lever i sin dröm och jag önskar ni förstod hur tacksam han är... Han vet att det här aldrig hade hänt utan den hjälpen han fått och han tänker på det dagligen!
Världens sämsta bild men vi visar den ändå (vi hade kunnat lägga den på instagram och låtsas som att vi hade ett filter på bilden....) Den kom från Eddie igår!
Strömmen har varit borta från Bristol men hade kommit tillbaka och han hade glada barn för dom kunde kolla på TV igen! :) Eddie var inte mest glad för att strömmen var tillbaka utan för att barnen var det.
Nu är både dom och Eddie redo för Termin 1 2014!
Anna
Det måste kännas bra i magen....
När vi tar beslut vad gäller arbeten med Bristol eller när vi ska göra nåt så att Bristol syns utåt så är det alltid viktigt för oss att det känns bra i hjärtat och i magen innan. Det enda vi har att gå på är känslan för att vi är inte fullärda och vi kommer heller aldrig att bli det.
Vi vill att barnen ska synas, men dom måste visas med respekt. Vi vill att dom ska kunna prata med oss utan att behöva vara rädda för att bli uthängda varken i bloggen eller för någon annan. I vissa fall är vi dom enda dom har att prata med.
När nån annan vill göra nåt för barnen så måste det kännas bra för oss också för vi vill kunna stå bakom det som görs,känns det inte bra så säger vi nej....
Dom har livsöden vi bara kan drömma om och dom sliter mer än vad vi kommer att göra under hela vår livstid men dom är människor och dom förtjänar all respekt.
Anna
Bön...
Tron i Uganda är viktig. Det är det som i många fall håller dem på bena överhuvudtaget.
När vi kommer dit blir det alltid rejält upptrissat dom första timmarna såklart, och nu när jag kom dit i oktober så var det inget undantag. Barnen var uppspelta och dom var högt och lågt och överallt och ingenstans.
Plötsligt sas det nånting på Luganda och nånting hände..... en del satte händerna för ansiktet och andra blundade, likt för dem alla var att dom blev lugna... Jag förstod att det var bön på gång.
Jag som inte alls är van vid bönestunder tyckte det var väldigt fashinerande att få se det.
Ett av barnen kallades fram och hon fick leda dagens bön och sen skulle också jag tackas för att jag kommit dit igen....
Det tog kanske 5-6 minuter och sen var det liv på bygget igen! Härligt!
Jag skulle aldrig göra det.
- Anna..... skulle du kunna åka till Uganda utan att komma och hälsa på oss?
Orden kommer från en av våra ungdomar under ett samtal på chatten på facebook.
Mitt svar är enkelt och alldeles sant...
-Nej,aldrig.... Jag skulle aldrig åka till Uganda utan att komma till er. Jag lovar det.
Mitt hjärta brister lite för att det känns som att jag missat att förmedla till dem hur mycket dom betyder för mig.
Jag har på nåt vis missat att berätta för dem att dom har ändrat hela min syn på världen.... Dom vet inte att min högsta önskan är att kunna ge dem ett bättre liv och att jag,tillsammans med Jennie jobbar för det varje dag.
Dom vet inte det för jag har inte sagt det till dem.
Jag vet det, och jag känner det, men jag har likväl inte sagt det till dem.
Dom är den enda anledningen till att jag åker till Uganda överhuvudtaget. Jag har inget driv att uppleva andra delar av landet eller nåt annat land heller för den delen.
Jag vill till Bristol och jag vill till barnen och människorna just där.
Hur kan jag ha glömt att berätta det för dem?
Anna
Om att resa....
Jag satt i veckan och tänkte på framtiden. Inte framtiden som om att barnen flyttat hemifrån utan mer den framtid som ligger framför oss inom ett par månader. Jag är ingen person som planerar långt iförväg. Många gånger har det slagit tillbaka mot mig men många gånger har det också gjort att jag har kunnat ändra på vad som ska hända då jag ännu inte har hunnit så långt i planerna och jag har inte blivit så besviken och förhoppningsvis har jag på så sätt inte kunnat svika någon.
Vi har skrivit om det förr men inför vår första resa till Uganda så kunde vi inte planera utan det var mer att vi fantiserade om vad som väntade oss. Jag och Anna kan än idag skratta åt vilka bilder vi målade upp om vad som väntades oss vid vårt första besök i Uganda. Inget blev vad vi hade trott eller förväntat utan allt upplevde vi från början och den resan la grunden till våra kommande resor. Vi har lärt oss så otrligt mycket om människorna, landet, sederna och livet dom lever.
14 dagar stannade vi vid vårt första besök i landet. 14 dagar som innehöll, skratt och glädje, sorg och förtvivlan, sjukhusbesök och tillfrisknande, sång och musik, djur och natur, men framför allt tror jag att vi lärde oss något så viktigt som att världen var så mycket större än vad vi var vana vid och den innhöll så mycket mer än det vi upplevde här hemma varje dag.
Vi vet vad som väntar oss. Vi vet var vi ska bo. Vi vet att man kan överleva på kyckling och chips i en vecka eller två. Vi vet vilka vägar bussen tar oss ut till skolan. Vi vet vem vår chaufför är. Vi vet att hotellet känns säkert. Vi vet att vi inte går så långt när mörkret faller och vi vet hur vi skall vara rädda om oss själva.
I veckan när jag jobbade kom där in en kille tillsammans med sina barn. Vi vet om vem han är via vår blogg och genom andra sammanhang. Innan han gick så överlämnade han en peng som han ville att vi skulle använda på bästa sätt. Hjärtat sa tack och munnen sa det samma. Han frågade om det var säker att resa med barn till Uganda. Då vi har haft barnen med oss när dom varit runt 12-13 år och allt har gått bra så säger jag ja. Vi lär oss hela tiden och vi vet hur vi ska göra för att få en bra upplevelse på alla plan.
Allt kan ju givetvis hända och allt kan vi inte förutse. Farorna kanske är annorlunda i ett land som inte fungerar som Sverige men faror kan lura runt hörnet var vi än befinner oss och det är inget vi kan göra något åt. Vi lever här och nu och jag hoppas av hela mitt hjärta att fler kommer att få uppleva det vi gör på våra resor.
Frågorna har också kommit till mig om det känns konstigt att Anna reser själv även denna gång. Jag vill verkligen säga att jag är glad för Annas skull och som Anna skrev så känns det som om att det är vi som skall dit. Det är väl först på avresedagen när hon åker till flygplatsen och jag åker till jobbet som jag inser att jag av hela mitt hjärta kunde varit med henne. Livet vi lever har och tar olika vägar och jag vet att jag inte hade möjlighet denna gången men när jag planerar för framtiden denna gång så är jag snart där igen!
Ett av mina absoluta favorit kort på mig och Anna är från 2008. Det är taget i en båt på Nilen och det är sista dagen innan vi ska åka hem och solen har precis kommit fram efter 14 dagar av väldigt blandat väder. Vi var precis så glada som vi ser ut. Vi var nog glada att vi var på väg hem till våra familjer men jag vet att det också var för att vi visste att vi precis avslutade vår livs resa......
Jennie
-Jag vill att han ska vara nära alltid.....
Fastän man vet att saker kommer att ske och att man egentligen bara väntar på att det ska hända så blir man ändå alltid lika förvånad när det sen gör det...Det är egentligen ingen stor sak alls och skillnaden kommer inte att bli så stor mest troligt men man blir ändå lite orolig.
För första gången är vi med om att någon flyttar från Bristol som vi vet om. Barn slutar och börjar hit och dit så det är inget konstigt.. men det här är en av våra stora killar som flyttar hem...
Jag pratade med honom häromkvällen och när jag frågade honom varför han ska flytta så svarade han:
-Jag har inte bott hemma på så länge så jag vill bara veta hur det känns...
Ja... vem vill inte veta hur det känns att bo hemma?
Igår kväll hade jag ett samtal med en annan av våra storkillar som inte var så värst nöjd över sin väns beslut att flytta.
Dom har bott ihop i större delen av sina liv och helt plötsligt ska den andre inte finnas där, det är klart att han blir ensam. Jag försöker säga att han ju kommer att bo nära och dom spelar ju ihop och att dom ändå är varandras vänner, och han vet allt det där och det är inte det som är problemet, problemet är att han inte kommer att vara nära alltid....
Man inser vidden av vänner för dem. När det inte finns nån som helt naturligt har älskat och tagit hand om dem så som varje barn borde tas om hand då har man iallafall alltid sina vänner...
Anna
Nu kan det bara bli bättre! :)
2012 när vi kom hem från Uganda så blev jag sjuk. Jag var sjuk som jag aldrig tidigare varit. Jag som fullständigt avskyr att gå till doktorn var tvungen att göra det till slut och jag undersöktes för allt... just för att jag precis kommit från Afrika.
Det pekade åt Malaria men det kunde uteslutas och till slut, efter 7 veckor så mådde jag bra igen utan nån behandling eller medicin överhuvudtaget.
Men nånting hände efter det och jag har inte sedan dess varit riktigt i form...Mina förkylningar har avlöst varandra och jag har känt mig trött. Jag har hostat och känt ett tryck över bröstet och jag har haft feber allt som oftast.
Jag har kört på, för gå till doktorn ville jag bara inte. För ett par veckor sedan kände jag att situationen började bli lite ohållbar för det var lite för mycket saker som hände med mig för att jag skulle känna mig helt bekväm och kanske också för att min man definitivt inte är nöjd med min inställning till att besöka läkare och låter mig veta det... Så jag gick dit igen, 2 år efter mitt senaste besök.
Nya undersökningar,provtagningar och en misstanke om att jag fått astma.
Test på mina lungor gjordes och dom var inte så himlans bra, utan jag har rejält infekterade luftrör och en fullt utvecklad astma som kommer att kräva medicinering troligtvis för resten av mitt liv.
Men jag kan ärligt säga att det gör mig inget, det känns rent utav skönt att dom hittade nåt och att jag snart kommer att få känna mig helt på topp igen! Jag ser fram emot det!
Det känns i hjärtat såklart...
Jag kan skriva det 1000 och åter 1000 gånger men jag tror ändå aldrig att nån kommer att förstå hur det verkligen känns inuti oss när vi får hjälp eller när vi läser något som är skrivet om det som vi gör...
När jag läser att
Åse har fått sitt armband som hon köpt av
Linnéa och att hon kommer att bära det med stolthet och känna när hon tittar på det att hon är med och gör skillnad för barn på en skola i Uganda... Då dör jag lite, för
JA! Du har gjort skillnad! Du har gjort skillnad för barn i Uganda och du har också gjort skillnad för oss.
Din tro på det vi gör stärker långt in i hjärtat!
En annan
Anna meddelar att hon fått pengar på sin födelsedag och det bästa hon kan tänka sig att göra för dem är att köpa myggnät till några av våra barns sängar...När pengarna sen landar på kontot och man förstår att hon verkligen menade det hon sa och inte bara nåt hon slängde ur sig,då innfinner det sig en bra känsla kan jag säga.
Därför att ofta säger människor att man ska hjälpa, men sen glöms det bort iallafall.
Att vi gör i stort sett vad som helst för barnen är en sak, vi har haft dem med oss länge nu, men att andra faktiskt också ger och avstår till förmån för dem utan att varken ha träffat dem,Eddie eller i många fall inte ens oss, det känns så otroligt stort!
Vi ser tillbaka på åren som gått tillsammans med Eddie och barnen och aldrig någonsin har det här känts så roligt och meningsfullt som det gör just nu.
Att vara med att bygga en skola är en sak, att förbättra, förändra och ge styrka åt 400 barn ,det är nåt helt annat.
Anna
Det kommer löna sig!
Huvudet snurrar som om det inte fanns nån morgondag...
Det snurrar för att det finns så otroligt mycket bra människor runt omkring oss som verkligen vill vara med och hjälpa till.Det snurrar för att det finns andra som inte fattar nåt, fastän dom borde. Det snurrar för att jag tillsammans med Jennie ska veta vad som är det rätta för 400 barn i Afrika och ta beslut som kan innebära stora skillnader åt båda håll, och för att något som pågått i snart 6 år ändå så starkt känns som starten på nåt nytt.
Eddies oerhörda vilja att hjälpa sina barn tillsammans med våran har fått ny kraft och jag tror att vi lättare ser en framtid. Det är fortfarande mängder med kliv tillbaka emellanåt, men vi har många kliv framåt och det är dom vi räknar! Vi vet att om bara vi jobbar hårt så kommer det att löna sig...
En nytagen bild som kom från Eddie igår... :) Lunch på Bristol!
Anna
Det är en skör värld...
Ännu en gång kommer orden jag hatar att höra.
-Jag är sjuk igen Anna. Orden kommer från Sam och min värld stannar upp för en sekund.
Malaria... sjukdomen som kommit att få en sån självklar del i vårt liv för att vi numera vet hur många som inte klarar sig när dom fått det. Den sjukdomen som vi nu vet kan fälla stora delar av våran barnaskara om det vill sig illa.
Sam har turen med sig den här gången också... för att han berättar att han inte mår bra, och för att han känner igen symtomen efter alltför många gånger med Malaria.
Eddie tar honom till en klinik där medicinering sätts in. 2 sprutor och redan dagen efter känner sig Sam piggare igen och jag börjar känna igen det glada i honom. Igår var han tillbaka på kliniken igen och han sätts på dropp.
Han vet inte riktigt varför, för att alla får inte dropp berättar han.. Jag vågar inte fråga mer för jag vill inte veta varför just han får det.
Vi pratar lite under tiden som han ligger där och väntar och Sam berättar att han har sällskap i rummet där han är för att Faisal är där också, full med malaria också han....
Båda två har varit mycket på skolan och arbetat det senaste och vi inser hur många en malariamygga kan göra sjuka. Myggnäten vi jobbar för att alla ska ha känns ännu mer som ett absolut måste när sånt här händer.
Det kan handla om skillnaden mellan liv och död, och då duger det inte att säga att vi inte har pengar att förse barnen med nät eller att dom sover under nät med hål i.
Dom lever i en skör värld våra vänner i Afrika... ibland blir vi väldigt medvetna om det.
Sam och Faisal. Den ene (Sam) kan vara tyst i 24 timmar om det är så och den andre skulle kunna prata oavbrutet i 24 timmar utan problem! Båda två alltid med ett leende till övers.... :)
Anna
Åse och Linnéa gör vad dom kan!
Vi har aldrig träffat Åse. Men ändå känns det som att vi har det...
Jag läser hennes blogg och hon läser om vårt arbete med barnen på Bristol.
Åse läser inte bara, jag törs lova att hennes huvud också snurrar på rätt friskt ibland om vad vi kan göra för att förändra, för att hon är en av dem som insett att vi alla kan göra nånting och att det inte är särskilt svårt.
Nu när vi står i läget för ännu en resa ner så tänkte Åse till igen... Kolla in hos henne!
Att bli kallad någons vardagshjälte... det är stort det!
Nåt annat som värmde mitt hjärta litegrann (okej, ganska mycket) var när min dotter Linnéa kom till mig och sa:
Nu vill jag också göra något för barnen på Bristol! Jag ska pärla armband och sen ska jag sälja dem och pengarna ska jag skänka till skolan! Får jag göra det? Jag vill inte bara titta på!
Linnéa frågade om vi kunde visa dem på bloggen och det är det minsta vi kan göra.
100 kr har hon valt att de ska kosta och varenda krona av dem går till Bristol.
Skulle ni vilja ha ett armband och på ett enkelt sätt stödja barnen?
Maila oss på [email protected] eller lämna en kommentar här på bloggen så visar vi det för Linnéa.
Hon behöver ert namn,adress samt vilken av texterna ni önskar.
Armbandet med texten "BRISTOL" finns i svart och vitt och armbandet med skolans ledord
"HARD WORK PAYS" finns ännu bara i svart men det går att lösa i vitt också om nån önskar!
Anna
Renovering och byggnation på Bristol!
Att bygga en skola är en sak. På det stora hela är det inte svårt att göra färdigt det som man lovat. Det tar tid och det är många turer som vi ska gå igenom och har gått igenom för att till slut efter dryga 4 år se skolan stå färdig. Som Anna skrev i ett tidigare inlägg är det många som varit med på resan i stort och smått men i sista ändan så står vi nu här ensamma att försöka klara av det som förväntas utav oss.
I Uganda byggs det inte på samma sätt som hemma i Svergie av förklarliga skäl. Kanske kan man så här i efterhand känna att vi kanske varit dumsnåla eller haft brist på erfarenhet. Hur vi än har resonerat så har vi kommit dit att skolan måste underhållas och repareras på vissa ställen trots att den inte varit igång mer än dryga två år.
Tack vare pengar vi fått in under senare delen av hösten har vi nu under jullovet kunnat dra igång ett antal projekt på skolan. Det är Eddie själv som vill ha alla projekt i gång samtidgt då där är så mycket mindre barn som rör sig på skolan nu under lovet.
Bilder har kommit till oss med jämna mellanrum och detta är lite av vad som har hänt på skolan....
Tegelstenar i mängder har körts till skolan för uppbyggnad av grund till ett förråd samt att förstärka grunden på vissa av skolans byggnader.
Lägg märke till den bara foten på den som lägger stenen. Inte mycket till skydd om man skulle tappa en tegelsten....
Många av sakerna blir lätt förstörda när de får ligga ute i solen och regnet samt att det väldigt lätt kan få "fötter"..... Med förrådet som snart är färdigt kan saker och ting låsas in och när vi är där kan vi köpa på oss sådant som vi vet kommer att gå åt och det kan förvaras i förrådet tills det ska användas.
Det har byggts ny sarg runt grunden av lärarbostäderna då den gamla föll sönder. Detta stabiliserar huset och förhoppningsvis håller det längre.....
Där har gjutits nya golv i klassrummen.......
Som Eddie skrev i ett väldigt glatt meddelande så kunde dom gjuta trotts den intensiva solen och 37 graders värme tack vare att dom kunde hålla det fuktigt med hjälp av det "svenska vattnet"......
Färgen skyddar väggarna mot sol. Det är ju tyvärr inte "Alcro bestå" som dom har som färgalternativ i Uganda och som skyddar och bevarar väggen i sisådär 20 år utan endast efter 2 år är det dags att måla om igen. Här är det toaletterna som får sig en ny härlig orange färg. Den blåa färgen håller på att torka.
En av längorna med klassrum får ny färg väggarna. Här ser man tydligt före och efter målning och hur snabbt solen har blekt den gamla färgen.
Tänk om målarna i sverige skulle balansera på en sådan här stege.... :)
Huvudbyggnaden som också den har påbörjats med målning av väggar och pelare.
Som sagt så är det bråda dagar för Eddie då han själv är på plats och hjälper till med det han kan tillsammans med arbetarna och dom äldre killarna som gör det dom kan. Vi hoppas att det kommer lite mer bilder på förrådet så snart som det börjar bli färdigt.
Eddie är otroligt tacksam och lycklig och säger det till oss så fort vi pratar med honom. - Glöm inte att tacka det svenska folket och säga att jag är tacksam!!
Vi glömmer inte att tacka hälsar vi och våra hjärtan slår ett extra slag när vi ser vilken skillnad vi alla kan göra om vi gör resan tillsammans.
Jennie
Vi ber om er hjälp.......igen.
Det är svårt att be om hjälp, oerhört svårt...
Vi vet att vi har gjort det innan, och vi kommer mest troligt att be om hjälp igen,fastän det tar emot.
Men det faktum att det inte handlar om oss utan för att det handlar om barn så sväljer vi ändå stoltheten och ber om det vi så väl behöver för att kunna hjälpa,förändra och förbättra livet för våra barn på Bristol Academy.
Så.... är det någon som kan tänka sig att avvara en peng till förmån för våra barn på Bristol så tar vi tacksamt emot den. Den kan inte vara för stor, men den kan inte heller vara för liten.
Vi vill gärna kunna ha en fest för barnen som vi brukar nu när jag kommer ner.Den betyder massor för barnen och dom lever på den länge,länge. Den lyckan och glädjen som en fest ger är ett enkelt sätt att få vara just barn.
Alla är verkligen glada och skratten som som hörs lever kvar inuti dem.
Vi vet också att det just nu behövs tvättbaljor,vattendunkar,sandaler,tallrikar,muggar och madrasser till barnen blandannat, saker som vi hoppas vi ska kunna hjälpa till med denna gången.
Så som sagt... Känner någon att jag vill vara med och hjälpa till så är vi otroligt tacksamma!
8388-1,4 140 970-7 Swedbank
Bor man nära oss och hellre vill lämna pengar direkt kan man göra det också och vi finns alltsom oftast på
Korv Me Mos i Tvååker.
Är vi inte där just då så tar våra kollegor emot det och ser till att vi får det.
Tack!
Jennie, Anna, Eddie
&
Barnen på Bristol Academy
Ibland är det svårt att förstå att det faktiskt gick....
Jag tittar på bilderna från vårt allra första besök i Uganda och jag ser skolan som den såg ut då vi besökte den då.
Lite väggar var allt där var och pengarna för att fortsätta att bygga på den saknades...
Det är inte utan att man får en liten klump i halsen när man ser vad vi har att komma till nu....tänk att det faktiskt gick att lösa! Tänk att Eddies dröm faktiskt blev uppfylld...
Och tänk att utan var och en av alla de människorna som har varit inblandade så hade det aldrig hänt.
Det är så många som har varit delaktiga och ingen är mer viktig än den andra....
En del har gjort mer än andra, men gör man det man kan så räcker det.... Det har vi ett bevis på.
Anna
Kommer det någonsin att kännas som vardag?
Jag undrar om det någonsin kommer att kännas som vardag att få barnens små armar kring halsen,
om jag någonsin kommer att vänja mig vid deras, Anna is here! och deras ivrigt små vinkande händer.
Jag undrar om jag kommer att sluta känna allt som jag känner när dom somnar i min famn, och jag undrar om jag kommer att bli som jag var förr?
Jag tror aldrig att jag kommer att sluta undra vad dom tänker på när dom tittar upp på mig med sina bruna små ögon och med leenden som sträcker sig i hela ansiktet,då när ögonen lever.
Jag kommer heller aldrig att sluta undra vad som rör sig i tanken hos de barnen och ungdomarna vars blickar är tomma,för det syns tydligt när dom har slutat att tro.
Jag undrar vad jag har gjort för gott i livet för att få bli en del av allt det här och fastän jag vet att jag lägger för mycket tid på det, och fastän jag vet att det har förändrat mig, kanske inte bara positivt, så skulle jag aldrig vilja ha det här ogjort för det är värt varenda sekund av det.
Anna
Vi är alltid vi!
När man står inför en resa så som vi gör nu så infinner det sig alltid en lite konstig känsla. Positiva och bra känslor såklart, men konstiga för att både jag och Jennie säger att VI ska åka ner. Förra resan gjorde jag ju ensam och jag kommer också att resa ensam nu, men ändå är resan våran!
Det känns verkligen som att vi ska resa tillsammans ner till våra barn och vissa dagar är det som att jag helt förtränger att Jennie faktiskt kommer att stanna hemma denna gången.
Där nere kan inte ens alla skilja på oss för dom tycker vi ser likadana ut, så om det är jag eller Jennie som kommer skulle inte spela dem nån roll. Att vi inte är systrar tror dom inte en sekund på och ibland tvivlar jag nästan själv... för det finns ingen som jag har så roligt med som jag har tillsammans med Jennie. Förvisso är humorn på en oerhört låg nivå, men jag tror vi behöver kompensera upp det med allt annat ansvar vi bär runt på.
Vi kan iallafall skylla på det... :)
När det ändå slår mig att hon faktiskt inte ska med så får jag precis som förra gången en liten klump i magen.
Inte av oro för att resa själv, eller för att klara mig själv eller att jag ska känna mig ensam, för allt det där vet jag att jag klarar av, men jag vet att hon hade velat vara med,och jag vet att dom därnere hade velat detsamma.
Men saker är som dom är och vi får ta det utefter det. VI kommer nog fortsätta att vara VI ända fram till avresedagen och kan vi lura oss själva fram tillsdess så är det ju bara bra... risken finns att vi lyckas!
Frustrerad!
Hjälp vad han sliter Eddie....Vi kan inte ens ana det han går igenom, och fastän vi gör allt som står i vår makt att hjälpa honom så är vi ändå så långt ifrån att kunna ge honom en lugn tillvaro.
Önskar att vi kunnat trolla men sanningen är ju inte sån,det vet jag.
Många är de barn och ungdomar som passerat genom Bristols grindar under åren och självklart är det oerhört svårt för Eddie att inte hjälpa också dem som egentligen har slutat gå där.
Har du en gång börjat hjälpa så är det svårt att sluta (för dom allra flesta) och i de större ungdomarnas fall så är Bristol fortfarande den trygga punkten i tillvaron fastän dom för längesedan slutat där.
Eddie är kanske den enda dom har. Hur skulle han kunna låta bli att hjälpa dem då?
Det sker dessvärre på bekostnad av honom själv, för den stressen han genomgår varje dag med att räcka till för alla känslomässigt och ekonomiskt är inte bra för någon. Och kanske har just våran närvaro i hans liv försvårat det lite för honom också i vissa lägen. För att även om Eddie vet och förstår att vi här sliter för att få in pengar så är det många andra i hans närhet som inte förstår arbetet bakom det och tror att det finns mer pengar att röra sig med än vad det i själva verket gör.
Muzungus löser alla problem! Det är tanken hos många i Uganda.
Dessvärre gör vi ju inte det,vi var visst bara människor vi också.....
Anna
En kvinna att räkna med
Eddies fru Anne har alltid funnits med. Vi träffar henne varje gång som vi är nere och vi tycker mycket om henne.
Vi kan se att utan henne hade Eddie haft det tufft.... för precis som här så är det alltid nån som roddar hemma när den andre jobbar mycket.
Anne har också full koll på barnen på skolan så också hon är en stor del utav Bristol.
Jennie pratade mycket med Anne under vår vistelse i Uganda i februari förra året och för mig blev Anne en extra viktig person under min senaste resa. Miljön jag befann mig i då var ju grabbig....
Jag bodde med Sam och Muteesa och gjorde vi nåt utanför skolans grindar så var det med dem och Eddie som jag gjorde det. Anne gav mig den mjuka biten som jag saknade...För killar är killar oavsett var du befinner dig.
Det finns ingenting som går upp mot ett samtal som med en liksasinnad. Och fastän våra liv är olika så pratar vi ändå samma språk,för att vi är kvinnor.
Var stark, för du gör oss starka!
Det var hennes ord när mina tårar trillade av olika anledningar. Det var hon som såg när jag var lite för trött för att egentligen orka och det var hon som såg när jag kände så mycket så mitt hjärta nästan brast.
En klapp på min kind eller en hand på min axel fick mig tillbaka på banan igen och jag kände mig oerhört tacksam att hon var där.
För även om Eddie läser mig som en öppen bok numera och Sam likaså, så blir det aldrig detsamma iallafall.
Anna
Tillsammans gör vi vad vi kan.
När det närmar sig en resa ner till Uganda så åker bössorna fram på vårt jobb... Vi begär ingenting men vi vill ändå ge människor chansen att hjälpa till om dom vill.
Nånstans så har det ju spridit sig ganska bra nu i vårt lilla samhälle vad vi håller på med.
Igår jobbade jag och Jennie när en man kom fram i luckan och beställde mat.
Sen sa han... Det ska finnas en bössa här som man kan lägga pengar i.
Ja sa vi och log det gör det... Han tog fram 500 kronor och sa att det är från henne i bilen. Han pekade mot sin bil och jag vet inte riktigt om det var hans fru, jag hörde inte riktigt.... Som alltid så blir vi så oerhört tagna, för hjälpen vi får är ingen självklarhet.
Jennie fortsätter med hans beställning och jag går ut för att tacka henne. Tårarna kommer på henne på en sekund och hon säger att vi är duktiga. Mina tårar bränner och vi ger varandra en varm kram...
Nånstans jobbar vi för precis detsamma, att ge barn en bättre framtid. Hon gör vad hon kan och vi gör vad vi kan,och tillsammans blir det bra.
Vi pratar om det sen jag och Jennie och vi tror att det finns väldigt många människor som vill hjälpa, men dom vet inte vad dom ska göra riktigt. Världen är så stor och det finns så oändligt med människor som lider så det är svårt att veta var ens hjälp gör störst skillnad.
När man då hittar nåt som ens hjärta slår lite extra för då har dom flesta inte alls svårt att hjälpa till, och det är jätteskönt att se...
Anna
Mat!
Det har varit lite si och så med alldeles nytagna bilder det senaste nerifrån Uganda..
Men igår levererade Sam några.... Dom är tagna kring föreberedelserna kring julmiddagen vi skickade ner pengar för. Det finns inte mycket att säga än att vi lätt kan sätta oss in i stämningen som var på skolan den här dagen...det här är stora grejer när det vankas festmat!
Morgonen startades även den annorlunda... Te och bröd :) Det tillhör inte heller det de vanliga morgonrutinerna men det slinker snabbt ner i barnens magar!
Sen ska det lagas och många av dem hjälper till....här har vi Batte Marwin....
Och så har vi Nalukomwa Fesali.
Läsk som sig bör då det är fest!
Eddies fru Anne är den som håller i matlagningen med god hjälp från andra...
Fina små djur som snart kommer att se helt annorlunda ut...
Det här är inte så mysigt just nu.. men kommer snart att vara en kycklinggryta!
Det är tur att det inte är en matblogg vi driver som kräver fancy matbilder....:)
Inte så mycket bilder men vi får ändå se att det var fest på Bristol! Härligt var ordet!
Anna
Jag behöver det.
Kanske blev det en del höjda ögonbryn när jag valt att åka tillbaka så snart till Uganda igen.
Det var inte heller något som jag planerat att det skulle bli så. Jag hade hösten i sikte men nu blev det såhär.
Jag har aldrig tidigare fastnat så för något så som jag har gjort för vårt arbete med Bristol och jag vill tillåta mig att vara fast.
Jag tränar inte med nåt dyrt gymkort, jag går inte på krogen,jag röker inte och jag har inga intressen som kostar pengar.
Jag köper kläder när jag behöver men annars är jag inte särskilt dyr i drift och jag frågar inte heller efter egentid.
Men det här vill jag göra. Ibland behöver man växa som människa och jag växer av det här.
Jag vet att människor i min närhet har svårt att förstå att jag gör det jag gör men....
Jag bryr mig faktiskt inte längre.
Jag är mamma,fru,dotter,vän,lillasyster,svärdotter,gudmor och svägerska. Jag är en masssa olika saker som jag tycker mycket om att vara.
I Uganda är jag Anna. Bara Anna. Och jag tycker om att vara det ibland också.
Kanske kommer allting förändras en dag och jag ser tillbaka på åren i Uganda med stor glädje, men utan driv att åka tillbaka, då får det vara så, men nu vill jag vara där ibland för jag vet att det behövs.
Dom behöver det, och jag behöver det.
Enkelt och Sant.
Anna
Tankarna virvlar
Idag har jag lite svårt att samla mig för att skriva för att i samma sekund som en resa är bokad ner så drar hjärnan igång på ett helt annat sätt. Vi har Bristol omkring oss jämt men ändå med en viss distans, iallafall geografiskt.
När man ska ner så är det så mycket som ska klaffa åt alla håll och även om jag inte kommer att utföra några stordåd nu när jag är nere ensam så vill man ändå att det ska bli bra. Både här hemma och där nere.
Trots att det är tämligen lång tid innan jag åker så vet vi av erfarenhet att tiden går otroligt snabbt.
Den lilla lilla packningen jag kan resa med måste prioriteras på rätt sätt och det är alltid lika svårt, för vad behövs mest när allt egentligen behövs?
Mycket tankar handlar också om hur otroligt tacksam jag är över att få var en del av allt det här stora och att det bara ser ut att fortsätta.... Jag tänker på hur lätt det kan vara att samarbeta med någon om man bara är öppen och mottaglig och jag tänker på hur svårt det kan vara att samarbeta med andra som bara tänker på att det som dom gör är det enda rätta och som inte ens minns vad dom sagt.
Nåväl... mina tankar komma att snurra ohämmat ett tag nu, jag har lärt mig det och det är okej, för tids nog stannar dom upp igen.
Anna
Då var det dags igen!
Ca 6 månader... så långt tid kommer det att vara mellan mina resor ner till Uganda.
För nu har jag bestämt mig för att åka igen.
Jag kommer att resa ensam ytterligare en gång, innan vi förhoppningsvis kan resa tillbaka tillsammans igen till hösten Jennie och jag.
Ibland önskar jag så evinnerligt att någon annan hade fått min plats då vi reste till Uganda för allra första gången. Då hade jag inte vetat att Bristol fanns och då hade jag inte längtat så mycket. Men den platsen var min och jag har lämnat en stor del av mitt hjärta där och det finns ingenting jag kan göra åt det nu. Det hjälper inte att blunda för jag ser ändå, och känner för dem, det gör jag så det skär i kroppen.
Jag åker den 30 mars och jag stannar borta i 2 veckor även den här gången.
Jag kommer att bo på samma hotell som vi brukar och jag kommer att var rädd om mig, precis som vi brukar!
Jag måste lära mig att leva med att oavsett var jag befinner mig så kommer jag att längta efter någon...
Antingen barnen i Uganda eller mina egna. Mitt liv är sånt just nu och om framtiden vet vi ingenting.
Men jag vet att jag är så enormt lycklig för att jag snart får vara där igen.
Tacksamma är vi, mer än ni kanske förstår...
Vi är öppna med att vi får hjälp till barnen. Det vill vi vara för att vi vill att människor ska veta hur tacksamma vi är.... Vi är också öppna med att säga att så mycket hjälp som vi har fått nu det sista har vi aldrig tidigare fått.
Vi är oerhört förvånade och väldigt väldigt glada för det!
Kanske är det lätt att tänka att dom har fått så mycket hjälp så nu klarar dom sig. Men jag kan säga att inget kunde varit mer fel..... För vi klarar oss inte. Behovet av hjälp är enormt och vi kan inte, trots uppsvinget av hjälpande, dra oss tillbaka överhuvudtaget. Vi behöver hjälp och vi kommer att behöva hjälp under en lång tid framöver.
Barnen måste bo,dom måste ha kläder,sjukvård,mat,skolgång... jag kan räkna upp hur mycket som helst och 420 barn kräver en hel del.
Ibland hade varit skönt om det hade handlat om 20 barn som skulle setts om.... det hade varit lite lättare då.
Men vi har ytterligare 400..... Det är verkligen jättemånga.
Och även om Eddie inte har det yttersta ansvaret för dem alla så är skolan ändå hans och han måste hålla en viss standard. Går vi på de boende barnen så är dom 70 stycken, bara det är väldigt många att ansvara för.
Så tacksamma är vi, ut i minsta fingerspets, men för mycket hjälp kan vi aldrig få, för hålen vi stoppar dem i är enorma.
Man har ingen rätt att säga så....
Tack och lov händer det inte ofta att vi stöter på nötter numera vad gäller vårt arbete i Afrika.
Och det är tur kan jag säga... för jag kan ärligt erkänna att jag inte hanterar det särskilt bra när folk skämtar om, eller säger nåt nedvärderande om människorna där.
Ännu värre är det om dom säger nåt som rör barn för dom har definitivt inte gjort någon något illa över huvudtaget....
Dagarna strax efter jul jobbade jag och jag fick ett infall och frågade om en för oss välkänd kund kunde tänka sig att skänka 3 kronor till barnen i Uganda.
Till svar fick jag:
Dom där jävla barnen i Afrika ska inte ha ett skit, säg till dom att dom äter lite så dom blir feta istället.
För mig är det okej, och jag menar verkligen okej att man inte vill skänka pengar till välgörande ändamål.
Man kan ju ha en god anledning till det eller att man hellre vill skänka sina pengar nån annanstans, så jag har inga problem att ta ett nej....
Däremot har jag stora problem när nån fäller en sån kommentar. Det finns ingen som har rätt att säga så....
Jag blir så jävla arg inuti så jag har svårt att hantera det... Jag hör mig själv be honom stoppa upp sina pengar nånstans och säga att vi ändå inte vill ha dem när han säger så....
Fördelen med just den här situationen var att kunden i fråga var så dum så han inte ens förstod vad han sagt, han tog inte heller till sig mitt väldigt onödiga och lite (mycket) omogna svar.
Inte heller jag har rätt att säga som jag gjorde, men jag tar det på nåt dumt sätt väldigt personligt....
När jag vet att det enda som dom vill är att äta, och när jag vet att varenda dag är en kamp för miljoner och åter miljoner människor att få göra det, då tycker jag inte att man har rätt att ens tänka det som han sa.
Jag bad om 3 kronor... jag bad inte om hans månadslön, och jag bad inte heller om hans hjärta och fulla engagemang.
Men dom orden han levererade där sänkte honom i mina ögon och jag menar på fullaste allvar att det ska mycket till för att jag någonsin ska respektera honom igen.
Man säger inte så om andra människor som han sa, man gör inte det bara.....
Bråda veckor på Bristol!
Det grejas på Bristol. Barnen har lov som sagt och det innebär att det är tämligen lugnt på skolan.
Det innebär också att just den här tiden är den bästa att genomföra arbeten som behöver göras, för att säkerheten blir bäst utan massa barn där.
Det är mycket på gång...
Latrinerna har blivit tömda och renoverats inifrån och ut. Det byggs inte och håller inte som det gör i Sverige vilket är synd för det kostar ju pengar att reparera tämligen nybyggda grejer också.
Men det är iallafall gjort, eller om det pågår, jag vet inte riktigt.
Det är också faktiskt på gång att byggas ett förråd på skolan. Det här har dividerats fram och tillbaka länge och vi har haft olika åsikter huruvida det behövts eller inte. Men jag och Jennie tycker det och nu är det på gång att byggas, och Eddie är gladare än gladast!
Man kan inte ha grejer utan att ha möjlighet att förvara dem på ett säkert ställe för då försvinner det med all säkerhet!
Sen har vi också på gång lite målning av skolan...Dels har den faktiskt aldrig blivit helt färdigmålad, vilket i sig nästan är pinsamt att erkänna, men så är det. Dels så slits färgen hårt av både barn,sol,vatten,och torka så det var välbehövligt minst sagt!
Eddie har stressiga veckor, men det är såhär han vill ha ha det.
Han har stor hjälp av en kille som heter Faisal. Han verkar kunna allt! Jag träffade honom senast jag var nere och han är en riktigt glad skit.
Faisal är en av alla de ungdomar som fått hjälp av Eddie med sin skolgång, han är vuxen nu, men tacksamheten går aldrig ur dem. Eddie är, och förblir deras hjälte och förebild.
Och det är ju bra när vi kan hålla arbetskraften bland dem som Eddie känner och litar på.
Dom hjälper honom att få ett arbete gjort och vi kan tillsammans med Eddie se till att dom får pengar för det arbetet som dom gör, mycket bättre kan det inte bli tycker vi!
Vi hoppas kunna visa färska bilder så snart jobben är klara!
Faisal kan både det ena och det andra. Han spelar med brassbandet när det behövs... här har han den nya Tuban.... Han är också en hejjare på att reparera instrumenten när dom går sönder. Han försöker nu lära upp de yngre att reparera också så att kunskapen ska finnas där.
Här är Faisal och Sam i full färd att laga barnens karusell. Sam är utbildad svetsare och Faisal kan allt... :)
Tillsammans klarar dom mycket!
Anna
Lilla vackra Provia!
Kanske ser inte ni detsamma som vi ser när vi tittar på våra barn, men vi ser alltid det vackra i dem.
Vi vet inte allt vad dom bär på inuti, om vi visste så skulle vi antagligen gå sönder...
Ibland är barnen skitiga,kläderna är trasiga och inte helt rena dom heller. En sko kan saknas och dom kan vara fulla av små infekterade sår, men det är inte det vi ser...
Lilla fina Provia som tog Jennie med storm senast hon var nere...
Vi ser liv i hennes ögon och det är det som betyder något, det andra betyder ingenting.
Anna
Man ska vara trygg
Varje dag finns tankarna hos våra barn i Uganda. Man undrar var dom gör,hur dom mår och vad dom känner.
Just nu är många av dem hemma för att det är lov. Skönt kan tyckas, men vi vet att det inte är hela sanningen.
Många av dem lider nåt oerhört just på grund av att dom är hemma därför att blodsband är inte detsamma som att vara älskad. Blodsband innebär inte att en förälder ser till att barnet är mätt eller har en plats att sova på.
För många innebär det bara en extra mage att mätta och det är mest till besvär.
Det måhända att barnen bara äter Posho och Bönor på Bristol varenda dag men dom äter i alla fall.
Dom har heller ingen egen säng att sova i på Bristol, men dom har en att dela, och att vara nära någon kan innebära en trygghet, det behöver inte vara dåligt.
Nånstans känns det skönt att veta att lille Jessy har någon att krypa nära när det är dags för honom att sova.
Han är ju bara 6 år, och då ska man vara trygg....
Jag är full av tro men ändå lite rädd....
Nytt år innebär alltid nya förhoppningar. Man planerar i stora drag det man vet ska ske under året med födelsedagar,semestrar,konfirmationer,studenter och andra stora händelser, sen hoppas man att det ska bli ett fantastiskt år som man kommer att minnas som ett av de bästa.
Precis så är det för oss också...Men sen har vi det där andra i livet också.
Det där som blev så oändligt mycket större än vad vi nånsin kunnat ana. Vårt liv med Eddie och barnen.
Livet där rädslan att misslyckas är större än vad det är i det vanliga livet för att vi har många med oss numera.
Känslan av att inte leva upp till det som förväntas av oss.
Kanske är det jag i själva verket som sätter upp förväntningarna, jag vet inte, men jag vet att jag är rädd att inte klara av det som vi är mitt uppe i.
Att svika sig själv och misslyckas det gör man, det har man lärt sig att ta, men att svika 400 barn som tror på en, det vill man bara inte ska hända. Det får inte hända.
Jag ser ljust på framtiden, det gör jag verkligen, men med ett litet litet uns av oro att vi helt plötsligt ska vara ensamma kvar, så ensamma som vi var förut...
Julklappar till Bristols Barn!
Det har varit lite si och så med korten ifrån Uganda det sista. Sam har haft mycket att göra och då vill jag inte trycka på att han ska skicka bilder till oss... Jag vet att det är ett jobb utan dess like och det tar honom massvis med timmar att göra det så det får ta den tid det tar helt enkelt....
Lite bilder har kommit från den dagen då barnen fick julklapparna som vi skickade ner.
Vi hade som vi tidigare nämnt skickat med tomtekläder till Eddie men var väl inte helt säkra på att han faktiskt skulle ta dem på sig, men se det gjorde han! Och barnen hade haft en fantastisk dag!
När vi får se bilder på sånt här så är det liksom värt allt. Barnen ser trumpna ut, men vi vet att det inte är samma känsla som dom känner inuti.
Vi önskar så evinnerligt att få kunnat få vara med dem en sån dag!
Ett stort Tack till våra familjevänner och till alla er andra som skänkte pengar så vi kunde köpa julklappar till alla de boende barnen på Bristol och ge dem ännu en dag att minnas!
Sharifah Nakato
♥
Anna
Nytt år - 2014
Ett nytt år innebär helt olika för olika människor. Under mina 38 år har jag lärt mig att inte avlägga några nyårslöften för jag bryter dom ändå några dagar efter jag lovat dom. Jag har också lärt mig, främst sedan vi startade projektet med Bristol, att leva i nuet med dom förutsättningar vi har. Det vi vet vet vi nu och vad som händer i morgon eller i framtiden kan ingen veta. Det vi kan påverka är vägen vi ska vandra för att nå målet och både jag och Anna känner ett 2014 kommer bli ett fantastiskt år på många olika sätt. Vi har så otroligt många medmänniskor med oss på vår resa med barnen och Eddie och efter snart 6 år så lever vi i nuet och gör det bästa som vi kan med förtroendet som ger till oss.
Som Anna skrev i ett tidigare inlägg så var det i går som ett gäng killar som kallar sig för Fastarpz runners anordnade ett löparlopp i vårt lilla samhälle Tvååker. Jag och Anna ville givetvis vara på plats och Annas dotter Linnea följde också med. När vi gick från parkeringen och gatan fram till där start och mål var så möttes vi att ett väldigt stort och förväntansfullt gäng med löpare. Det var många för oss kända ansikten och det var en härlig känsla att se att så många samlades för att avsluta årets sista dag med ett löparlopp som killarna för tredje året i följd anordnat. Förra året kom det 70 startande och i år var där 113 startande!
Många som vi pratade med tog tillfället att röra på sig efter all julmat och så fanns det dom som gick in för det med full styrka. Där fanns en tidtagning för de som ville ha koll på sin sluttid och Kent skötte speakern på bästa underhållande sätt.
Uppvärmningen....
Min och Annas fina kompis Anki och hennes man Anders sprang
Enar och Kent två av de drivande killarna i Fastarpz Runners
Startskottet gick och allt var igång. Det var många glada, sammanbitna, slitande och svettiga löpare som efter 2,5 km, 5 km och 10 km kom i mål efter varierande tider och det var så roligt att vara där på plats för att se stämningen både före och efter målgång.
Tjejerna som skulle springa 2,5 km
Håkan, Tommy, Anders, Martin och Kristina - Martin fick representera vår familj.......
Korv med bröd och dricka och en rejäl prisutdelning med priser skänkta av företag i Tvååker avslutade dagens lopp. Det är med hela vårt hjärta som vi tackar killarna som anordnade loppet och för att vi fick vara med och ta del av överskottet som skänktes till våra barn på Bristol Academy - 5840 kr - blev den fantastiska summan som dom och alla deltagare skänkte till vårt arbete för barnen!!!
Några av elsjälarna med respektive som gjorde att allt fungerade på bästa sätt
God fortsättning på det nya året 2014
Jennie
