Hej Uganda!
En vaken natt med massor av tankar....Det resulterade i att jag imorgon kl 6.20 kliver på planet till Uganda.
2 veckor på min plats på jorden.
Snabba ryck? Ja absolut!
Om jag är normalt funtad? Tveksamt...
Om jag ångrar mig? Inte det minsta!
Skitglad är jag om än lite lite stressad just nu..Jag borde verkligen börja packa.
Eddie och Sam fick inte komma hit men det betyder ju inte att vi inte kan göra tvärtom.Jennie måste tyvärr jobba eftersom hon nyligen är hemkommen från sin USA resa men jag kan åka,och jag gör det för jag har hört att man bara lever en endaste gång, och då gäller det att passa på.
Anna
Får man känna så?
Ibland avskyr jag Uganda....Kan man känna så fastän jag älskar att vara där? Jag avskyr deras sätt att hantera vissa saker men ändå avgudar jag människorna.Jag vill ruska om dom som bestämmer och säga till dom att jobba för sitt folk och inte emot dem.
Ibland önskar jag att jag aldrig satt min fot där, ändå vill jag inget hellre än att vara där just precis nu.
Anna
Dom kommer att tillhöra dem...
Vi får veta att över 80 procent av Ugandierna får nej till att lämna Uganda och vi inser att Sam och Eddie kommer att tillhöra dem.In i det sista har vi hoppats på att det ska lösa sig på nåt mirakulöst sätt men det gör inte det.
Min mage har vetat det men jag har inte velat lyssna.Man skjuter det åt sidan och försöker behålla hoppet för vår skull,för Eddies skull och för Sam.
Han som har haft det här som sin allra största dröm sedan vi träffades och nu hade han den inom räckhåll.
Jag känner att han förlorar sin tro på livet och att det inte spelar nån roll hur mycket han än kämpar för det skiter sig alltid ändå, och för en gång skull så vet jag inte hur jag ska fånga upp honom ifrån det han känner därför att jag känner precis samma sak. Jag känner att det är jag som gett honom hopp och jag känner att det är jag som sänker honom nu fastän jag vet att beslutet inte är mitt.....Jag hade valt nåt helt annat än det här.
Anna
Vi växer mer än nån förstår..
Ett gäng kostymklädda män.En Jennie och en Anna i piké och luvtröjor med Converse på fötterna och ändå möts vi i en av de absolut bästa föreläsningskvällarna vi haft.Det var helt fantastiskt,på riktigt.
Deras klädsel fick nervositeten att kicka in fullständigt när man såg det men vi har aldrig varit med om en mer varm och genuint intresserad grupp av människor och dom fick oss att växa massvis!
En skönt bidrag till våra ungar blev det också som en ren och skär bonus för ibland är det nog så viktigt att få veta att det faktiskt märks att vi älskar det vi gör... Tusen Tack för ikväll,ni vet vilka ni är!
Anna och Jennie
Föreläsningsdags :)
Då Jennie var på semester hade vi turen/oturen att få 2 föreläsningar inbokade.Tur för att människor vill höra oss berätta om vår livsresa tillsammans med Eddie och barnen,otur för att Jennie inte var hemma och jag fick göra det på egen hand.Nu gick det bra för jag varken svimmade eller dog men det känns helt enkelt alltid mycket bättre,lättare och roligare då vi är båda.
Idag är det dags igen...typ snart. Vi ska iväg och berätta om vårt arbete i Uganda och det är alltid lika utvecklande och alltid lika nervöst! Håll en tumme tack!
Anna
Mänskliga rättigheter och hederligt arbete!
Ord som mänskliga rättigheter är det som kommer till mig när jag tänker på att Sam och Eddie inte får lämna sitt land för att dom inte har tillräckligt med pengar eller att nån tror att dom inte ska åka tillbaka till Uganda igen.
Alla borde ha samma rättigheter oavsett färg,ålder eller ekonomisk situation,dom sakerna borde inte ha med nåt att göra! Jag blir så gruvligt förbannad när man dömer en hel värld för att det finns dom som beter sig illa...
Mitt i allt ledsamma kaos så får vi ändå lite glädje levererat till oss. En hel hög med superlyckliga killar har fått komma igång att jobba med marken som vi köpt till att odla på! Dom älskar det!
Helgerna fylls av arbete,dom har roligt och vi kan på sikt förhoppningsvis få till en lite mer varierad kost till alla barn.
Så skönt att det äntligen är på gång!
Anna
Man känner sig tom.
Luften har gått ur mig och jag vet inte ens vad jag ska skriva om.Lika sprudlande glad som man var för ett par dagar sedan för att vi snart skulle ha dem här lika ledsen och tom är man nu.
Vi har gjort ett sista försök att få ambassaden att fatta att vi har ett sammarbete sedan massa år tillbaka och att vi jobbar för 400 barn och att Eddie och Sam inte har för avsikt att lämna sitt land. Men det känns inte särskilt ljust,tyvärr gör det inte det,men jag önskar så evinnerligt att det gjorde det...
Anna
Vem har rätt att göra så?
Det går inte att ta in. Tänk att vi har möjligheterna att ta hit dem,vi vet att dom kommer att åka hem men ändå så väljer någon att inte tro på dem...Det känns så jättekonstigt att nån bestämmer i förväg att dom förväntas göra nåt dom inte får.
Straffa dem efteråt om dom begår ett brott men straffa inte dem innan,vem har ens rätt att göra så?
Jag kan inte släppa det.
Anna
När det som inte får hända händer....
Som en stor smäll så kom beskedet....och det blev ett ofattbart Nej.
Eddie och Sam får inte komma hit.Deras ansökan om visum avslogs.Vi är arga och ledsna och vi fattar ingenting.
Vi har idag suttit i samtal med ambassaden och dom kan inte göra så mycket mer. Vi kan och ska överklaga, men att dom kommer stå på flygplatsen som vi räknat med nästa torsdag,den sannolikheten är inte stor...
12 gånger har vi besökt dem sammanlagt,vi har jobbat med Eddie sedan 2008 och vi har haft Sam med oss lika länge men dom får inte komma till oss för att ambassaden är rädd för att dom inte åker hem igen.
Det känns så jävla galet så man tror att man drömmer,det var ju precis det här som inte fick hända....
Anna
Världens finaste morfar!
Första gången vi träffade Sams "morfar" Mr Mugerwa så var han sängliggande sedan 6 månader.
Han hade inte varit ur sängen eller varit ute under den tiden.Hans ben var såriga och han var extremt mager...
Vi trodde varken jag eller Jennie att han skulle överleva,det var bara en fråga om dagar trodde vi.
Det där var över 2 år sedan nu och Mr Mugerwa lever i allra högsta grad! Han är fortfarande mager men han går och mår bra.
Varje gång som vi, eller jag kommer ner så är åtminstone ett besök hos Sams mormor och morfar ett måste,det är så mysigt att träffa dem. Sams mormor pratar bara Luganda och jag fattar ingenting medans morfar har en riktigt bra engelska så honom är det lätt att föra samtal med. Han frågar alltid hur flygresan var och hur länge jag tänker stanna den här gången.
Sen frågar han efter Jennie om inte hon är med.
Alltid så sätter han sig nära med en rynkig hand på min och jag är tacksam såklart och tänker att världen är allt bra vacker emellanåt....
Anna
Att vara lite rädd och erkänna det...
Nu har jag flyttat och nu är det bara jag som ensam ansvarar för att mitt liv ska gå runt.
Nu har jag ingen att förlita mig på längre. Jag ska vara min egen klippa.
Jag är inte ensam för det finns massvis av människor runt omkring mig som jag vet skulle stötta upp till 110 % om jag bad om det men fortfarande så är jag den som nu ensam bär ansvaret för att mitt och mina barns liv blir bra.
Lite skrämmande är den tanken,tillochmed ganska mycket skrämmande men nu är det såhär och jag är vuxen.
I Uganda var Sam 16 när hans mamma lämnade honom till sitt öde och han fick stå på egna ben.
Sam är en av tusen och åter tusen som råkat ut för det och många är dom som har klarat det utan det sociala nätverket som vi har här.Inuti är jag lite rädd för allt nytt jag måste lära mig men samtidigt så sporrar det mig.Kanske kan jag saker som jag inte vet att jag kan?
Jag stänger försiktigt dörren till det livet jag hade och öppnar en annan dörr lite på glänt.
Vi kommer alltid att vara en familj iallafall om än på lite olika håll.....
Anna
Säg JA!
Det närmar sig med stormsteg för Eddie och Sams besök.Vi väntar fortfarande på besked ifrån ambassaden i Kampala på huruvida dom ska få åka eller inte.Det var ju så självklart för oss men så var det ju inte...På tisdag är det 2 veckor sedan Sam hade sin intervju och således borde svaret komma närsomhelst.Vi har ju inte tiden på vår sida att överklaga ett eventuellt nej om man säger så.Vi var lite sena ute och sen kom påsken som försenade allt upptill det,men om allt går som det ska så är dom här om bara 12 dagar nu.Vi har en hel del saker som vi hoppas kunna hinna med att göra och se.
Jobb blandat med nöjen kan man väl säga.
Vi vet att det är många som iallafall längtar efter dem! Vi bland andra....
Kan knappt fatta att vi kanske faktiskt ska få stå där och ta emot dem i vårt land,det är ju bästa drömmen!
Skynda er ambassadfolket i Kampala och säg JA! Jag ska älska er föralltid då!På hedersord.
Anna
Det är skönt att få minnas...
Det finns så många stunder som man verkligen önskat att man hade fått med på bild,men istället så sitter dom bara på ens egen näthinna.Nu är inte heller det fy skam om man frågar mig,men bilder får en alltid att minnas och känna det som var just då....
Här har vi Isaac på min första resa 2014.Eivor som reste med oss senare samma år hade fyllt år men inte önskat sig något förutom till våra barn.En fantastisk släkting tog henne på orden och kom med 60 par sandaler till ungarna! Jag tog dem med mig på den resan och här ovan går Isaac iväg så otroligt stolt! 2 par nya skor,dom svarta fick han använda med en gång dom andra skulle han få ha när han gick till kyrkan. Nån timme senare hör jag Isaac gråta förvivlat och mamman hans berättar att han inte alls är särskilt ledsen utan mest arg för att det inte var söndag och kyrkodags,han ville ju ha sina nya skor!
Och här vi lille Lucky Bosmick.Den kramigaste ungen som tagit ett sånt jättekliv rakt in i mitt hjärta.Han som om det vore den naturligaste saken i världen gick rakt in i min famn förra året då jag var på skolan när han kom tillbaka från sitt lov med orden -Anna,du kom tillbaka.
Lucky som antaligen studerat mig alldeles för mycket när jag fotograferar för att han har varenda pose precis som jag gör när jag tar kort....
En lycklig stund för att jag fick ha 2 av mina fina killar hos mig! Jonah och Lucky.
Här blir jag glad för att jag har turen att få ha dom här 2 i mitt liv...Jag tycker så otroligt mycket om dem.
Min mamma...Efter 6 år var det dags för henne att åka ner till Afrika och se vad vi gjort.Såklart fastnade också hon och jag är ganska säker på att hon kommer att hamna där i alla fall en gång till. Jag är så jätteglad att hon har sett och förstått vad allt det här betyder för oss...
Min dotter,och jag blir glad för att jag ser att hon är det ända långt inne.
Och så ytterligare en. Eddies båda döttrar där den lilla Victoria har spenderat nästan 7 veckor med mig vid det här laget.Pussen på pannan och händerna på huvudet är ett klart tecken på det! Det blev några sådana på den bönan,det går liksom inte att låta bli!
Anna
Att vara lite rädd utan att erkänna det....
Jag vet inte hur ni funkar men jag har en förmåga att se saker framför mig som skulle kunna hända...Jag gör upp en bild i mitt huvud liksom.Låter inte så normalt men jag gör så.
En utav dagarna som jag var med Sam när han jobbade så skulle dom sista scenerna spelas i i djungeln.
Det hade hunnit bli mörkt och när det är mörkt så är det mörkt.Jag var vid det här laget redigt trött och väldigt hungrig men ändå var det ju så himla intressant att se!
Eftersom det filmades så innebar ju det att man inte fick vara ivägen och jag kröp ihop bakom alla kameror.
Jag hamnade då med ryggen mot mörkret så att säga....Och då som ett brev på posten så såg jag hela scenariot framför mig! Hur nån skulle komma bakifrån och liksom bara släpa iväg mig i djungeln utan att varken Sam,Muwadda eller Dan skulle se det.Och hur dom skulle hålla en hand för min mun så jag inte skulle kunna skrika efter hjälp! Hahhhaha! Fatta vad trött jag blir på mig själv!
30 sekunder satt jag som på bilden,sen vet jag inte om killarna såg samma fara som jag eller om dom helt enkelt tyckte jag tittade bakåt onaturligt många gånger för hejhopp så hade dom hämtat en stol till mig och sen satt nån av dom 3 bredvid mig hela tiden dom timmarna som var kvar! Jag behöver inte vara speciellt orolig när jag är där ensam,dom har full koll utan att jag varken ber om det eller oftast inte ens märker av det. Det känns tryggt!
Anna
Det kunde ha varit du...
Jag har fått ett nytt jobb som jag håller på att sätta mig in i nu.Jag ska jobba som personlig assistent.Min allra första tanke när jag träffade den människan som jag ska arbeta med var att:
Jag har inte vad som krävs för det här jobbet,jag klarar det aldrig.
1 timme tog det och sen visste jag att just precis den människan kommer ledsaga mig till allt klara allt det som jag behöver kunna och min oro försvann.Det fanns i en pärm att läsa om hur man ska vara som personlig assistent,hur man kan tänka liksom. Tänk att det kunde ha varit du.....Dom orden fanns att läsa och det satte sig djupt i mig.
Det gör det hela så enkelt.Hur hade jag velat att nån var emot mig om det var jag?
Precis på samma sätt tänker jag ofta när det kommer till Bristol och vårt arbete där.Man sätter sig själv i situationen och så jobbar man utefter det.Sovsalarna är ett lysande exempel på det.Jag såg mig själv stoppa om mina egna barn i de sängarna som dom hade och då vet man att det så får det inte se ut.Eller man ser sina egna barn stå i en lång ringlande kö för att hämta vatten klockan 5 på morgonen,det vill man inte heller och då gör man nåt åt det.
Jag är så otroligt tacksam över varje del av mitt liv.Varenda sak man går igenom och varje hinder man tar sig förbi gör att man växer som människa och man blir lite bättre.
Alla människor har något att lära en om man bara vill och om man är öppen för det.
Världen är verkligen en plats för alla och alla borde få ta del av den på samma villkor oavsett vem du är och vart du kommer ifrån,varför kan det inte bara få vara så?
Anna
Öva,öva,öva!
När barnen vill börja spela i brassbandet så får dom det. Det handlar inte om noter eller massa prat om hur man spelar ett instrument utan det handlar om att man visar hur man gör.Har barnet fallenhet och intresse för att spela så tar det inte särskilt lång tid innan det sitter där. Alla blir självklart inte jättebra men klarar ändå av att vara en del av brassbandet utan problem,sen finns det dom som har total koll på läget och de blir viktiga kuggar i bandet och för dom andra.
Man måste känna musiken inte bara spela den....
Ovan har vi Henry som lär ut en pojke som jag just nu tappat namnet på och inte kan minnas...Meningen är att han ska leda bandet så småningom med sin taktpinne.Just den här pojken har en lång väg att vandra för att lyckas med det jobbet.
Det kräver sin man har jag fått veta och det passar inte vem som helst.
Vi har en kille som heter Kanoonya Ben som är helt grym med den där pinnen,han kan blir hur bra som helst!
Här har vi Pafflus i lila som är den som kan spela cymbaler riktigt bra. Han lär Flamin...Flamin håller och Pafflus har sina händer på hans och styr så spelandet.Flamin är 1 av 4 syskon där alla spelar i bandet.Dom 2 äldsta syskon är jätteduktiga och de 2 små är under upplärning.Trots att dom inte är särskilt stora så har dom respekt för dem som lär ut dem.
Spelandet är en lek men med allvar bakom.
Hursomhelst så tröttnar man aldrig på att titta på barnen och ungdomarna när dom tränar.Nu har man sett och hört det så mycket så man nästan själv kan se när nån kommer att bli bra på riktigt.Och glädjen hos dem när dom har instrumenten går aldrig att missa...
Anna
Kanske inte ett mästerverk,men kul hade vi!
Barnen i Uganda fullkomligt ÄLSKAR när vi tar fram våra kameror. Det finns liksom inget bättre.
Nu senast kom dom på att man kan fotografera andra saker också och inte bara dem och också det var väldigt roligt!
De sprang och hämtade saker som jag skulle fota och sen skulle vi titta på dem. De här bladen tex...
Sen kom en liten kille med den här blomman...
och då ville hans kompis inte vara sämre och kom med den här.....
På nåt vis så känns inte fotot som ett mästerverk precis...effekten uteblev kan jag tycka,men barnen var absolut väldigt nöjda!
Anna
Jag är så glad för att det är just hon!
Jennie har varit på semester ett par veckor med sin familj.En efterlängtad drömsemester.Jag tror att dom har pratat om att åka till USA iallafall 10-15 år och nu blev det av.Nu är dom hemma väldigt nöjda över resan!
Jag är också nöjd...men mest för att dom är hemma igen!
Trots att vi har "pratat" flera gånger under veckorna som gått så är det ändå inte detsamma som när hon är hemma.
Saker angående Bristol har man ju också bara pratat om det mest akuta,annars har vi lämnat det åt sidan därför att semester måste få innebära semester även för oss.
Under tiden som Jennie har varit borta så har jag funderat mycket på saker som vi måste göra på Bristol.
Jag har funderat,vänt och vridit på det mesta men jag har aldrig sett nån riktigt bra lösning på det jag funderat på.
Så kommer hon hem och vi sitter ner och pratar....och här kommer det vackra in i att vara ett team...
Om vi gör såhär då? Vips så har hon lösningen på det som jag har kört fast i för att jag har funderat för mycket utan att bolla det med någon...Vi är ett team och vi ser på saker på olika sätt fastän ändå är vårt mål gemensamt,Bristols bästa!
Det går aldrig att ensamköra i ett sånt här projekt,man måste få ideér från olika håll,nån som är stark när den andra kanske tvivlar ibland och framför allt att man inte är ensam om att tro på det som vi gör.Vi klev in i ett projekt och jag kunde inte varit gladare över att Jennie är den som jag får jobba bredvid.
Anna
Jag måste!
Jag vaknar tidigare än vad jag behöver som så många gånger förr den senaste tiden.Inte på något sätt utsövd egentligen men det går inte att sova mer helt enkelt.Tankarna far i huvudet utan hejd och det är mycket som ska gås igenom tydligen....Vi befinner oss mitt upp i en flytt ifrån det livet som var menat att vara vårt men som inte blev det.Drömmen om föralltid som visade sig stämma dåligt. Men vad jag jag lär mig saker.Jag kan saker som jag inte visste och nu tackar jag den envisheten som jag vet att jag har som inte alltid är till min fördel,men nu är den det. Mina egna älskade ungar visar sidor som jag inte heller visste fanns och jag kunde inte vara mer stolt över dem. Jag vet att hade detta hänt för ett år sen eller två så hade jag stått handfallen nu,men nu gör jag inte det för att jag vet att jag klarar mig själv om jag bara vill och måste,och nu måste jag.
Anna
När man dör sötdöden!
Jag sitter och tittar på barnens lek i slummen under tiden som Sam och dom andra jobbar...Dom dansar och skrattar om vartannat och leker tagen.Några brottas. Jag ser en liten flicka som åmar sig och jag fattar inte riktigt vad hon gör...Jag reser mig upp och går närmare och ser då att hon fixar till sin bebis på ryggen!
Barn gör som man gör inte som man säger! Nöjd blev hon till slut och gick långsamt iväg med ett leende,precis samma leende som hon just givit mig.
Anna
Inte så mysigt var det här!
Ett meddelande från Eddie igår på morgonen.... I have an emergency! Blodet fryser till is innan det står klart att det inte rör nåt barn och även om det absolut var mer än brådskande så går alltid det matriella att återställa och det gör inte liv.
För en liten tid sedan installerade vi speciella porslinsenheter på latrinerna så att inte barnen skulle kunna stoppa i saker som inte hör hemma i en latrin ner genom hålen....Jättefint blev det och bra på alla vis då barnen nu ska skölja ner det dom gjort med lite vatten,rent och snyggt! Det känns logiskt och inte alls konstigt.
Men barn och vatten har nåt speciellt band...lite vatten blev väldigt mycket vatten ,så mycket så att latrinerna fylldes så det började sippra ut genom väggarna...Vatten väger massor, så ner med pengar härifrån så Eddie akut kunde ringa dit en latrintömmarlastbil innan det skulle bli en riktigt äcklig katastrof med att allt som fanns i latrinerna skulle komma ut genom luckorna eller att väggarna faktiskt inte håller för trycket.
På kvällen summerade vi dagen jag och Eddie med orden att Bristol iallafall får våra hjärnor att arbeta!
Det är inte mycket lugn och ro där! Nu måste vi ta oss en ordentlig funderare på de där latrinerna och hur vi ska få det att fungera på bästa sätt utan katastrofer....
Här var det onekligen väldigt nära en mindre trevlig händelse....
Anna
Tack!
Att jobba som vi får göra är en fantastisk ära alla dar i veckan och en stor del av vårt arbete består av att prioritera vad vi ska göra och vad som kan vänta.Helst vill man ju göra allt och ge dem allt,helst igår,men det vet vi ju att det inte funkar och det hade inte heller varit bra för dem i sista änden.
Häromdagen skrev jag ett inlägg om att vi hade haft ett möte med lärarna och att dom önskade biblar till skolan...Just det var en sån grej som vi inte kunde prioritera kände vi.Men här kommer det vackra in....
Någon annan, i det här fallet en Ingela som tidigare jobbat i vår församling men nu är i nån annan tyckte solklart att det här kunde dom hjälpa till med...och vips så får vi ett meddelande att nästan 1000 kronor har samlats in och dom önskar att det ska gå till biblar till Bristol! Visst är det häftigt?
Vi är så långt ifrån ensamma vi kan komma! Det handlar bara om att det ska kännas rätt och viktigt för en själv också när man hjälper till med nåt för då är det roligt och det känns meningsfullt!
Och det är med att om alla gör lite så blir det mycket,det stämmer in så himla väl!
TusenTack Ingela och dom som var med och bidrog till det här säger vi, och när vi berättar det för lärarna längre fram så lär dom bli oerhört glada också!
Tillsammans gör vi skillnad!
Anna
Idag gäller det!
Idag gäller det....Att få Visum att resa till Sverige var inte lika lätt som vi trodde.Det har krävts en officiell inbjudan från oss och sen ska Eddie och Sam intervjuas också på ambassaden om syftet att komma hit. Är du välbärgad verkar det inte vara några som helst problem att få åka,men just det är ju varken Eddie eller Sam.
Eddie har gjort sin intervju men Sam har sin idag,och det är inte utan att det killar lite i magen.Sen väntar 2 nervösa veckor på besked huruvida dom får åka eller inte.Eller att kanske Eddie får åka men inte Sam eftersom han är lite yngre.Vi håller såklart både tummar och tår idag att det ska gå bra och att vi inom några veckor får stå där på Landvetter och ta emot dem! För jösses vad man längtar nu,23 dagar kvar!
Anna
Eddie tror att vi är utvalda....
Ibland när jag tvekar på att det vi gör är tillräckligt bra eller om det vi gör är rätt så finns det ingen som är bättre att prata med än Eddie.Hans sätt att leda in,i det här fallet mig,på rätt tankar funkar jämt.
Han kan säga -Anna...vi är utvalda att jobba med det här,alla blir inte det och alla kan inte göra det här.Men vi kan.
I nån annans öron låter det antagligen helt knäppt men i mina öron så blir det rätt och det hjälper mig att våga stanna i det som jag älskar att göra fastän inte alla tycker om det eller ens vill försöka förstå vad det är vi gör.
Tänk att man kanske har påverkat någons liv så mycket så att den människan vågar tro på sin framtid igen?
Eller att nån faktiskt känner att den är älskad för att just den är den? Tänk om nån liten unge somnar gott med ett leende i en säng på Bristol för att hon eller han tänker på en festkväll vi har haft eller hur roligt han eller hon tycker det är när vi är där...
Är det så, då är allt det här så himla värt det! Då skulle både jag, och Jennie törs jag lova, göra om allt det här 1000 gånger till utan en endaste, endaste tvekan.
Anna
Ungdomarnas önskedag!
En utav dagarna som hela gänget var nere förra året så hade vi ju också besök av ytterligare ett gäng på 6 stycken svenskar under en dag. Männen i det sällskapet gillade fotboll och då var det ju givet att bollsporter skulle utövas såklart! Vi gick iväg allihopa till en icke plan gräsplan i bit från skolan och där spelades det för fulla muggar!
Lärare och elever och åskådare blandat hejvilt och vi hade en jättebra dag!
Nu när jag ser tillbaka på bilderna så ser jag verkligen hur otroligt glada ungdomarna var...det här var verkligen deras dag!
Anna
Då önskar jag att jag aldrig öppnat mitt hjärta...
Den ständiga inre oron för att allting ska gå bra tär på en ibland.Man ska klara av så mycket saker i livet och det förväntas att man ska göra det.Mitt vanliga liv som förvisso är under stor förändring just nu har sällan oroat mig,och gör det egentligen inte nu heller.Jag klarar mig alltid för att jag är envis och har jag bestämt mig för nåt så är det så.
Jag har alltid känt mig trygg i min roll som mamma och jag har levt det livet precis som jag önskat.Jag har inte alltid varit världens bästa mamma kanske,men jag har,och jag gör alltid så gott jag kan i alla lägen.
Ibland lyckas man och ibland lyckas man inte alls.
Oron för Bristols framtid är starkare.Den som vi inte kan göra så mycket åt om det vill sig illa.Att Eddie försvinner eller att vi helt enkelt inte längre kan göra det arbetet som krävs av oss.Att få leva med känslan att vi var tvungna att överge dem.
Den tanken kan ibland göra mig galen.
Då önskar jag att det här aldrig hänt...att jag aldrig åkt till Uganda överhuvudtaget den där första gången och absolut inte den andra.Att jag aldrig tillåtit mig att öppna mitt hjärta så fullständigt för nåt som var så okänt för mig.Men jag gjorde det.Och jag kan aldrig göra det ogjort.Det spelar ingen roll hur mycket jag känner eller vad jag känner för man styr aldrig över det.Jag vet bara att jag måste göra vad jag kan för dem,alltid.
Anna
Älskade ungar,Glad Påsk!
Långfredag...påsk här precis som det är i Uganda. Just högtiderna gör alltid att man tänker lite mer på dem.
Just påsken är ingen stor högtid för mig,jag tycker inte att det känns så mycket nu när mina egna barn är stora,men för dom i Uganda gör det.
Jag skulle tro att några stycken av dem på skolan knatar i väg med nån vuxen till kyrkan.Alla 100 lär inte komma iväg...säkert några spelningar för brassbandet och kanske att det går ner lite pengar härifrån så att dom kan äta lite extra iallafall nån av dagarna och kanske få lite frukt också.
Just dom här dagarna skulle man vilja vara där och anordna ett jättefest och få vara på plats.Tänk att få måla ägg med de små,eller leta påskägg fyllda med godis! Tänk att få klä ut sig som påskkärring och fastän dom inte förstått varför vi såg ut på det viset så hade dom ändå älskat det! Det vet jag.
Jag längtar efter våra ungar så det gör ont i mig idag.Deras armar kring halsen och glädjen i deras ögon.
Deras Sula bulungi! Paka enkya! God natt! Ses imorgon! Jag älskar att höra det när jag ger mig iväg på kvällen tillbaka till stan för att sova.Då när jag vet att vi faktiskt kommer att ses dagen efter,och inte som nu när jag inte på riktigt vet när jag kommer vara hos dem igen.Älskade,saknade,fantastiska ungar,Glad påsk!
Anna
Vi vet bara inte hur...
Saker som vi inte ens tänker på att vi har tar så många människors liv i världen så vi kan inte ens föreställa oss det,nämligen rent vatten.Just nu i Uganda så har det insjuknat över 2000 människor i bara Kampala med Typhoidfever.Det är så många så dom måste öppna ytterligare 2 behandlingscenter för att ens kunna ta emot alla som är sjuka. Typhoid kommer främst från felaktigt behandlad mat och orent vatten.1000 barn under 5 år dör varje dag av nåt som är så självklart i en annan del av världen.
Ett av våra barn har tyvärr också insjuknat.Hon bor inte på Bristol längre så smittan ska förhoppningsvis hålla sig därifrån,men likväl så kvarstår ju det faktum att just hon är sjuk.Tanken på att vi ska förlora nåt barn slår snabbt rot i huvudet och det drar igång tankar på vad vi kan göra för att just våra ungar ska ha rent vatten,det måste ju kunna gå att lösa,jag vet bara inte hur....
Anna
Just idag känner jag det.
Det vi har gjort och fortfarande gör i Uganda känns helt självklart.Vi ser det inte som nåt stort liksom.
De gångerna som det går upp för mig är när jag själv ser bilder på det.Hur det faktiskt såg ut när vi kom dit allihopa 2008 och hur det ser ut idag när vi ensamma står kvar vid rodret Jennie och jag 7 år senare.
Det känns så otroligt konstigt att det gick, och att det går att jobba så som vi gör.Att först befinna sig vid sidan av nån annan som drar det tyngsta lasset och uträttar massor för att sedan bli dom som är kvar och fortsätta att uträtta saker fast på ett annorlunda sätt och ändå blir det precis lika bra och kanske tillockmed ännu mer gjort.
Det känns rätt fantastiskt att veta att vi faktiskt har uträttat nåt ganska stort i livet.Jag känner det så just idag.
Anna
