Idag firas det jul i Uganda,och oj vad man önskar just nu att man var där!

Kyrkan är välbesökt idag,ännu mer än vanligt och framåt eftermiddagen kommer barnen och ungdomarna på Bristol att serveras en måltid av det bättre slaget vilket känns väldigt bra. Eddie har varit hemma och besökt kyrkan med sin lilla familj sen sluter han upp med Bristols barn lite senare och firar lite med dem också.

Bristol fick en fin julklapp i går i form av en skänkt slant.Inte den största vi mottagit men absolut den mest känslosamma och  betydelsefulla gåvan för mig som människa.

Idag önskar vi att barnen på Bristol får ännu en jul att minnas.En dag att se tillbaka på när allt känns jobbigt.

Vi vill att dom ska minnas att livet på Bristol var trots allt ett bra liv och att det fanns människor som älskade dom även fast det inte är dom som borde ha gjort det.

                                                                   God jul älskade ungar...allt för er <3

 

 

 

Anna

 

 

*Sekukulu Ennungi...God Jul på barnens språk Luganda.

 

Hade vi sett det här bilderna för ett par år sedan hade vi inte blivit glada.Hur ungdomarna jobbar,att dom jobbar... Nu vet vi bättre.Den kunskapen dom får genom att vara med och bygga kan ingen skola i Uganda nånsin ge dem.Detta kan vara räddningen på deras framtida liv.Alla är inte ljushuvuden och få tar sig via utbildning vidare och blir nåt stort.Men kunskap kan man aldrig få för mycket utav oavsett inom vilket område det handlar om.

I det här fallet är det våra killar som är med och bygger.På det här sättet håller vi dem också ifrån det livet som drar i dem utanför murarna,tjejer,fester,kriminalitet,alkohol och andra droger.För det finns där såklart och är precis lika lockande för våra ungdomar där som här.

Eddie är väldigt emot allt det där och han är inte sen med att försöka få ungdomarna att tycka detsamma,men han har ett hårt jobb.Han kan inte annat än att råda och förmana och försöka få dem att lyssna,vilket absolut dom allra flesta gör.Ställer man till det för sig för många gånger så blir man till slut hemskickad då det i sista änden drabbar alla om nån uppför sig illa...

Livet på Bristol och i Uganda är absolut hårt men när jag ser bilderna på hur våra storkillar bygger för sina små bröder och systrar så kan jag inte låta bli att känna glädje iallafall.

Jag kan höra deras skratt och gliringar som dom med all säkerhet skickar mellan varandra.Jag kan känna den glädje som dom känner att kunna hjälpa Eddie tillbaka så som han hjälpt dem.

Jäklar vilken tur dom har haft ändå som kom till Eddie....

Ngobi,Salim,Kakanga,Brian,Abe,Aiziz och alla ni andra...bäst är ni <3

 

Anna

Eddie valde inte heller oss.Men vi fann varandra.Jag har tusen gånger önskat att det här aldrig hänt men jag har tusen gånger mer tackat för att det har gjort det.

Jennie och jag hade turen att att i våra liv på riktigt få vara med och förändra livet för en del av världens människor,hur kan man inte vara tacksam för det? Vi är inte ensamma i det arbetet för vi har fått många med oss på vägen men jag tror inte att nån på riktigt förstår den resan vi har varit med om från starten. Vi har levt med det här under en lång tid nu och jag skulle ljuga om jag säger att det inte påverkar det vanliga livet,för det gör det.Ingen normalt funtad människa kan gå igenom det vi har gjort utan att förändras. Det är svårt att förklara vad det är men det finns bara en känsla i kroppen om att man inte längre är den man var.

I mitt fall inte på ett dåligt sätt därför att jag är glad för den jag har blivit...

Jag skulle med lätthet kunna tillbringa en tid i Uganda för att på riktigt lära mig vad livet går ut på.

Att rikedomar inte handlar om antalet saker du äger,hur stort eller fint du bor eller hur mycket pengar du har på banken.

Att vara rik handlar om nåt helt annat.

Jag känner mig rikare än någonsin tack vare ett gäng människor i det lilla lilla landet Uganda.

Vi har allt en människa kan be om,dom har inget men ändå hittade vi varandra i världen.

Hur stort är inte det egentligen?

 

 

Anna

När Sam klev in i mitt liv så visste jag inte hur många som skulle komma att följa med honom.Jag visste bara om en mamma,en syster och en bror,det var dom jag trodde fanns.

Allt eftersom tiden gick och vi kom varandra närmre så har jag också fått träffa resten av alla dom som finns i hans liv,far och morföräldrar,farbröder,fastrar,kusiner,bröder och systrar.

Alla är vi en del av honom och det har varit oerhört enkelt att träffa dem.Jag känner mig aldrig som en vit besökare tillsammans med dem.Jag är Anna som är med Sam och jag tas emot med öppna armar, färgen på mitt skinn ser dom inte längre,lika lite som jag ser deras.

Han tackar för det jag gör men jag vill inte höra...jag vill göra det jag gör och det finns inget alternativ.

Hur ska jag nånsin kunna se på hur han sliter för sig och sin familjs framtid utan att göra nåt? Hade det varit tvärtom så hade han gjort detsamma för mig,det är jag säker på.

Få människor har påverkat mig så mycket som Sam har gjort och fortfarande gör.Han klev in i mitt liv så självklart och precis lika självklart så är han kvar med en stor egen plats i mitt hjärta.Jag undrar ofta varför det blev just han bland alla människor vi mött...men det är väl bara så att människor möts av nån anledning men man måste inte alltid veta eller förstå varför...

Både Jennie och jag har under åren som gått försökt att inte göra skillnad på människorna därnere.

Men nu accepterar vi att även vi bara är människor också och att vi känner olika mycket för dem.Det får vara så helt enkelt,det går inte att göra nåt åt det.Några får mer hjälp av oss,inte som en del av projektet såklart utan utav oss som privata personer.Det handlar inte bara om hjälp i form av pengar och saker utan också att dom får ta del av en större del av dom som vi är. Det låter kanske hårt och orättvist men egentligen är det precis så som vi gör här hemma också,en del betyder lite mer och andra passerar i ens liv och man minns inte ens att dom varit där och man saknar dom således inte när dom är borta....Hårt kanske,men det är ju faktiskt så.

 Sam med sin lilla kusin.Men i Uganda kallas dom inte kusiner utan bröder...

Här är vi på besök hemma hos Sams farbror Mr Ssendege i Kiwangala.Mr Ssendege är pappa till den lille mannen i Sams knä och han är också oerhört betydelsefull för Sam.Sam är delvis uppväxt hos mr Ssendege sen han förlorade sin pappa när han var bara 8 år gammal.

 

Anna

 

 

Så var det dags igen.Jullovet är här och det är den tiden på året som vi har bäst möjlighet att bygga och storrenovera på Bristol om det behövs.Barnen är tämligen få och alla utrymmen behöver inte utnyttjas.

Det är  dags att riva en utav våra klassrumslängor och ersätta den med en ny. Det kommer bli dom små barnen som får det nytt och fint nu.

Bara ett par dagar innan vi reste ner den här gången så sa jag till Jennie att vi nog måste försöka förbättra miljön för de mindre barnen. När vi väl var nere så tog det bara ett par dagar innan Eddie lyfte problem som uppkommit och att småbarnssektionen var ett av de mest akuta att lösa. Inte svårt för oss att säga ja.

Byggnaden kommer nu att byggas i sten precis som huvudbyggnaden och vi har bett om dörrar i metall också för att vi ska kunna låsa ordentligt efter dagen slut.Med såna dörrar kan vi förhoppningsvis också få till en mer lekfull miljö för barnen där sakerna kan stanna kvar varje dag utan att försvinna. Vi kommer också att slippa blöta barn när regnet kommer och blött skolmaterial då det regnar in nåt alldeles vansinnigt.

Det kommer bli en slitig tid för Eddie men vi vet också att han är så tacksam och glad att se sin skola växa fram till nåt så otroligt fint.Han är stolt...precis som vi är.

Nu blir det bygga av,igen!

 Den första rivningen är gjord :)

 

Anna